"SADE JAG DIG ICKE, ATT OM DU TRODDE, SKULLE DU FÅ SE GUDS HÄRLIGHET?"          

DET TOTALA ENERGITILLSTÅNDET

Gud är en person, brukar vi säga. Vi håller inte med dem som säger att han är en opersonlig kraft, eftersom ett sådant synsätt leder till att människan sätter sig själv i "förarsätet" och behandlar Skaparen som en maskin.

Men att Gud är en person beskriver inte hela sanningen om honom. Jag tror att Gud är mycket mer än så. Han är både en person, och inte en person. Vad som avgör är hur man betraktar, eller möter, honom. Det finns bibelställen som talar om Gud som "makten" (Matt. 26:64, Mark. 14:62, Luk. 22:69). På andra ställen talas om Guds kraft, om hur "kraften" verkade, etc (Luk. 5:17, Luk. 8:46). Så Bibeln beskriver faktiskt Gud både som en person, och som en opersonlig kraft.

Hur går det ihop? En människa kan ju bara vara en person. Vi kan inte vara en kraft, även om vi har kraft. Men Gud ÄR en kraft.
På ett annat ställe sägs att Gud är ljus (1 Joh. 1:5). Och vad är ljus? Ljus är universums kraft, och troligen också den enda egentliga beståndsdel universum består av. Allt är ljus, i en eller annan form. Men detta ljus som universum består av kan ju knappast vara identiskt med Gud och Guds ljus.
I en tidigare artikel skrev jag att det skapade ljuset är den ljusglans som utgår ur Gud. Gud är ljus, och han bor i ett ljus, säger Bibeln (1 Tim. 6:16). Det ljus Gud bor i är det ljus som strålar ut från honom. Av detta ljus formade och danade han universum. Det kom inte ur ingenstans, utan det kom ur Honom.
Ingen människa kan förklara vad ljus är. Ljus är evigt, energi är oförstörbar. Ljus rör sig med ljusets hastighet, vilket innebär att det befinner sig överallt samtidigt. Det finns inget mörker i ljus. Alla dessa egenskaper påminner om de egenskaper Gud har enligt Bibeln. Så att Gud är ljus är mer än symbolik. Han är LJUSET, källan och ursprunget till allt ljus.

"Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker." (Jak. 1:17)

I Gud finns ingen förändring och ingen växling av ljus och mörker. Tänk efter lite - ingen förändring, inga växlingar eller skiftningar. Det beskriver ett statiskt tillstånd, ett tillstånd av total vila, av stillestånd. Tänk efter mera - Gud är fullkomlig, utan fel, utan brist. Kan en levande varelse ha dessa egenskaper? För att leva måste man ju kunna känna, tänka, reflektera, uppleva. Men i ett tillstånd av oföränderlighet kan ju inget hända, inget upplevas, annat än vila.
Utan fluktuationer vet man inte att man lever, att man finns till. Utan någon eller något att reflektera sig emot, kan man inte existera som en person. Man blir någon först när man möter någon annan levande varelse, först då får man ett "jag".

Men Gud är det oföränderliga tillstånd, ur vilket allt har kommit.

Urtillståndet som fanns före universums tillkomst hade all kunskap, men saknade all kunskap, eftersom det inte fanns något att känna till. Han hade all makt men ingen makt eftersom det inte fanns något att ha makt över. Han var överallt men ingenstans eftersom det inte fanns något utanför honom.

Fanns då Gud alls innan han skapade? Ja, på något sätt gjorde han det, annars hade han ju inte kunnat skapa. Men det som blir konsekvensen av Guds oföränderlighet, är att han i sitt urtillstånd helt enkelt bara var vilande energi. Men detta "bara" måste sättas inom citationstecken, eftersom ett sådant tillstånd, där ingen brist råder, innebär total makt och vetskap, i förhållande till oss skapelser.

När Guds kraft möter oss, då möter den oss på det sätt vi kan ta emot den. Vi är medvetna varelser, vi har en kropp med sinnen och ett reflekterande inre. När Guds urenergi strömmar in i oss, då formas den till en röst, som talar till oss på vårt språk.

När jag kommit så här långt kanske någon blir orolig och tror att jag förnekar Gud som en verklig person, som vår Fader i himlen. Nej, detta synsätt omintetgör inte den sanningen. Gud är för oss vad vi som människor kan uppfatta honom som. När han kommer till oss, så är han vår Fader, på alla sätt och precis så som Jesus beskriver honom. Men han är likväl den totala energin, i vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker. Dvs i sig själv existerar han inte, annat än i ett tillstånd av fullkomlig vila. Det är bara i förhållande till oss han blir en person. Det är när hans utgående ljus möter oss, som det uppstår skiftningar och kommunikation i ljusflödet, beroende på hur vi mottar det.

Man kan använda vatten som en liknelse på hur jag menar. Havets struktur är obestämd. Havet formar sig efter havsbottnens beskaffenhet, och efter de levande varelser som befinner sig i det. För en räka formar sig det omgivande havet som en räka, för en fisk som en fisk, och för en snäcka som en snäcka. Havet möter och tränger in i varje varelse på det sätt som just den varelsen är skapad.

Så gör Gud också med oss. Vi är tänkande varelser och vi är formade som människor, därför möter och formar sig Guds kraft runt oss och i oss, som en himmelsk Fader. Han talar till oss så, och han ÄR sådan, precis som havsvattnet är sådant för havets varelser. Men i sig själv är Gud mycket större än en mänsklig varelse eller någon annan varelse. Han är allt för alla.
___

 

 

VETANDE, VARANDE

HAR DÅ GUD ETT MEDVETANDE I SIG SJÄLV, kan han tänka? Ja enligt Bibeln kan han det. (Det står t.ex att han fattade vissa beslut före världens skapelse - Ef. 1:3-10). Men då får man bena ut vad det innebär att tänka. Att tänka är att låta energin flöda så mycket som möjligt utan motstånd. När vi gör det ökar ljuset inom oss, och vi blir mer medvetna om verkligheten, sådan som den är.
Gud är totalt medveten på detta sätt. Det finns ingen resistens inom honom, mot något som är sant, alltså löper hans medvetande fritt. Han vet allt.
Men om man vet allt, behöver man "tänka" så som vi gör då? Nej, jag tror det blir överflödigt. Man bara är, och man bara vet. Och sådan är ju Gud. Han vet vad vi skall säga innan vi uttalat det. Han känner våra tankar fjärran ifrån. Han uppfattar det energiflöde som formar dem, och kan besvara dem innan vi ens sagt dem till honom. (Se Matt. 6:7-8, Ps. 139:1-4).
Men det handlar inte om att Gud sitter och bestämmer sig för hur och när han skall svara oss. Det bara sker, när förutsättningarna är de rätta, dvs när vi är öppna för ljuset och verkligheten, sådan som den är. Då strömmar ljus från Skaparen in i oss, och det resulterar i att vi blir förvandlade och förnyade, på ett eller annat sätt. Vi får helande där vi är mottagliga för det, vare sig det är i tankevärlden eller i kroppen.

(Ett helande i tankevärlden, inom parentes sagt, innebär att man får vishet, man kan tänka rätt och klokt, i ett spektralt flöde. Man kan tänka både efter och före, innan man fattar ett beslut eller öppnar sin mun. Man betänker konsekvenser, både på kort och lång sikt. Man beräknar, som Jesus säger, kostnaden för sina ställningstaganden.

Ju mer ljus man tar emot, desto mer kan man varsebli den gudomliga verkligheten, och inrätta sig efter den, bli ett med den.
Att vi bär på motstånd beror på att vår kropp och vårt sinne fruktar förändring. Vi är oftast rädda för det okända, det nya. Vi tror att vi skall förlora något, och bortser ifrån att vi får något bättre i stället.)
...

För att det skall bli någon nytta med det jag skrivit här, är det alltså här nyckeln ligger till att få uppleva det ljus, mer och mer, som utgår ur Gud och är Gud. Jesus är detta ljus förkroppsligat. När Gud möter människan möter han henne sådan som hon är. Därför kom han själv till oss som en fullkomlig människa, en människa i vars inre ljuset var totalt och vars ande är Gud.

Jesus är "kontakten" till Guds skaparkraft, eller adaptern, om du vet vad en sådan är. Det är en mellankoppling som ger apparater rätt strömstyrka. Om man kopplar in vissa apparater direkt i 220-voltsuttaget, så går apparaten sönder. Strömmen måste anpassas till apparaten. Jesus är den adapter som kan ta emot det totala energiflödet, och ge det vidare till oss i mänsklig form. Utan honom skulle vi brännas till aska om vi kom i kontakt med Gud.

Med Jesus kan vi alltså koppla upp oss till universums livgivande kraftfält, och uppleva gemenskap med Skaparen, så långt vi förmår motta det i denna värld.

Lösningen är öppenhet och följsamhet. Vi möter sanningar, så som vattnet formar sig runt fisken i havet. Vi kan öppna oss för dem, ta vara på dem, ta "syre" ur dem, "simma" i dem. Kraftfältet från Gud finns där, överallt, men når oss bara i Jesus, och blir bara nyttigt för oss i den omfattning vi låter oss ledas av det.

Ta en annan bild. När vi fick lära oss skriva i skolan, så tog läraren vår hand och skrev med den och med pennan de första bokstäverna. Som jag minns det var det en enorm upplevelse. Men om jag hade gjort motstånd hade inte ett ord blivit skrivet. Eller om jag hade låtit två bokstäver bli skrivna och sedan gjort motstånd, så hade skriften blivit ofullständig, och obegriplig.
Det gäller att vi är lydiga och går "hela vägen" med Jesus, när han handlar med oss, och vill forma oss efter sin bild. Det duger inte att gå en liten bit och sedan stanna upp och tycka att man varit duktig. Då blir man efter på vägen, och kunde lika gärna ha stannat kvar där man började. Allt måste fullbordas, så att syftena uppnås.

Jag gjorde motstånd mot det här budskapet, eftersom jag tyckte det verkade farligt att säga att Gud är en opersonlig kraft. Men i och med mitt motstånd, så slutade just den kraften, på det området, att verka, i ett år ungefär. När jag nu öppnade för tanken igen och började skriva de första orden, så öppnades flödet igen, och energin strömmade på. Så upplever jag det i alla fall nu. Om någon som läser det upplever det vet jag inte, men troligen är det så eftersom Gud inte bara talar till en person, utan till dem som är mottagliga.

Men om man är rädd att låta Jesus leda oss in på hittills okända områden, så kan man stoppa upp hans ljusflöde.

Det här förutsätter naturligtvis att man känner skillnad på hans ljusflöde och på sina egna tankar, och tankar som kan komma från andra källor. Jesus talar med en varm och ljus stämma, man känner igen honom om man är hans barn.
...

Det spektrala flöde jag skrev om tidigare är viktigt att uppleva och förverkliga. Utan det kan sanningar bli verkningslösa. Man måste be om vishet, och förmåga att besinna vad man får veta. Sanningen kommer inte till oss i bara en ström, utan den kommer på flera våglängder, i ett knippe. Världen är mångfacetterad, och torra, dogmatiskt framförda sanningar ger ingen fruktbarhet åt själen. Vi är människor med fem sinnen och ett inre fullt av känslor och uppfattningsförmåga och beröringspunkter. Bibelns språk är vackert, samtidigt som det är sant och upplysande. När Gud talar, då talar han till hela vårt inre, och även våra känslor berörs. Budskapet åtföljs av ett bildspel i sinnet, det levandegörs och talar till oss på flera plan, samtidigt. Gud, eller den som talar Guds budskap till oss, är bara en del i detta, det mesta sker i vårt eget inre, där ljuset tränger in och sätter igång processer, som förhoppningsvis skall leda till något gott.
...

En människas uppgift är att vara ljus, och förmedla ljus. "Stå upp, var ljus", sägs det t.ex på ett ställe i Bibeln (Jes. 60:1). I beaktande av det tidigare sagda, är detta med ljuset mer än en liknelse. Vi skall inte bara vara ljus i bildlig mening, utan vi skall vara, och ÄR, ljus, andliga energiladdningar, utgångna ur och integrerade med Skaparen.

"Stå upp och var LJUS."
___

 

 

SINGULARITETEN
ANDARNAS FÖDELSEPLATS

JAG FORTSÄTTER med en helt vild spekulation. Det finns något i vetenskapen som kallas singulariteter. Med det menas kärnan i ett svart hål, det inre i en stjärna vars gravitation är så stark att inget ljus kan lämna den. Innanför "händelsehorisonten", den gräns där ljuset sugs in och försvinner, råder helt andra naturlagar än utanför. Detta tillstånd, eller denna inre sfär, kallar man singulariteten.
Där står tiden troligen stilla, eller går t.o.m baklänges. Jag har tidigare funderat på om dessa platser kan vara helveten, platser som kan fungera som eviga fängelser för oförsonliga skapelser. Men nu tycks det mig som om dessa platser också skulle kunna vara födelsekammare för änglar och gudssöner. Att det skulle kunna vara så kan stödas av det faktum att när Jesus beskrev dödsriket och talade om Lasarus och den rike mannen, så tycks båda ha befunnit sig på samma plats, eller åtminstone inom synhåll från varandra (Luk. 16:23).
Det var ur dödsriket de uppståndna steg upp till paradiset efter att Jesus försonat mänskligheten med Gud. Ur mörkret steg de upp i ljuset. Jag tror de befann sig i ett tillstånd som är, eller kan liknas vid, en singularitet.
Också Jesus uppstod, från död till liv, ur dödsriket. Han allena har makten att ta sig, och de sina, ur dödens fängelse, ut ur "singularitetens" gravitation.

En singularitet innehåller enormt mycket energi. Allt det som stjärnan har sugit åt sig samlas i dess kärna och pressas samman så oerhört att det uppstår kärnreaktioner, som i en vanlig stjärna. Men i ett svart hål kan det tänkas att trycket till slut blir så totalt, att all aktivitet upphör. Det inträder ett tillstånd av total energi, av total vila. Alltså ett tillstånd liknande det som fanns innan universums, eller vår världs, skapelse.
Jag säger bara "liknande", för detta handlar ändå bara om delar i det redan skapade. Det ursprungliga var aldrig skapat, det bara var, och är, Gud.

Men det kanske kan vara så att i singulariteter föds "minigudar", dvs andefurstar, gudssöner - och kanske också människoandar. Vi kom någonstans ifrån innan vi kom hit och fick våra kroppar. Bibeln säger visserligen att Gud danat människans ande i henne (Sak. 12:1). Men dana betyder bara forma. Av vad danar han den? Av inget, eller av något som han redan har till hands?

Syftet med den fysiska skapelsen är ju inte meningslöst. Universum är enormt stort, kanske oändligt. Målet med skapelsen var att uppfylla tomrummet med liv. Därför att det var Guds vilja, kom det till och blev skapat (Upp. 4:11). Så allt det vi ser på natthimlen eller i teleskopen har tillkommit med syftet att ge liv, och hysa liv. Någon åtskillnad mellan himmelskt och jordiskt fanns inte från början, allt var en skapelse, i perfekt harmoni, i perfekt samspel.
Gud är ande, Gud är ljus. Ande och ljus är enligt Bibeln, om inte exakt detsamma, så åtminstone mycket nära vartannat. Så en singularitet, en plats där materia pressas samman till rent ljus, i vilket "ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker" - en sådan plats skulle mycket väl kunna vara andarnas barnkammare, eller deras födelseplats.
___