Februari Månad, i Nådens år 2012

"Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen." (Luk. 21:36)

Änglar och UFO, del 38

GAMLA TESTAMENTETS TVÅ
GUDSBILDER


"Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade: "Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid. I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I skolen bryta ned deras altaren.' Men I haven icke velat höra min röst. Vad haven I gjort! Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder, utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva eder till en snara.' " När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn, brast folket ut i gråt. Och de gåvo den platsen namnet Bokim; och de offrade där åt HERREN." (Dom. 2:1-5)

ÖR ATT FÖRSTÅ GUDS­BILDEN I GT måste man ha klart för sig att vi har två gudsbilder i GT: en andlig och en fysisk. Blandar man samman dessa kommer man att få problem. Och det är just vad många fått, särskilt de teologer som inte tror. När de möter de båda gudsbilderna tolkar de dem som en och kommer upp med de mest imfabla förklaringar till hur Israels folk kunde få till det på det viset. De försöker med en andlig utveckling, från en fysisk Gud till en andlig (mer sofistikerad), men blir enkelt bortförklarade då bl.a dödahavs­rulle­litteraturen visar att så sent som i samma århundrade som Jesus levde, så hade hebréerna kvar båda gudsbilderna, i full vigör.

Så hur skall man då förstå detta? Det är enkelt. Fadern och Sonen. Fadern i himlen, och Sonen, Guds ängel, Herrens ängel, i himlen och på jorden, i lekamlig skepnad - angelisk lekamlig skepnad. Vad är det för en skepnad? Jo, det är den där skepnaden som ju Adam och Eva såg och hörde i lustgården, som Jakob brottades med, som flög på keruberna, som följde Moses och israelerna i öknen, som kom till Manoa och hans hustru, som mötte Gideon, mm.

Denne, som alltså är Gud Allsmäktig, Skapare, Herre, och medlare, redan då, mellan människa och Gud, ser vi träda ned på jorden, till ett utvalt folk och dess profeter, i änglagestalt, och ja, fysisk änglagestalt, så fast i sin form att han många gånger beskrivs som en man, en gudsman, och t.o.m bjuds på middag, och äter, med sina följeslagare.

Även många kristna, pånyttfödda, andedöpta, lever i förvirring angående dessa två gudsbeskrivningar i GT, och har därför svårt att riktigt förstå dem. Vi är inlärda att uppfatta allt som rör Gud i GT som hörande till Fadern - som om Sonen skulle befunnit sig i skymundan, vilande eller väntande någonstans i det himmelska. Och så har man, kanske här och där, fått en ganska liten Jesus, en förminskning av hans gudom, medan Fadern blivit den stora gestalten. Men sanningen är ju alltså att det är Jesus som är den närvarande Gud i GT, medan Fadern, givaren, han som allt har utgått ifrån, och är osynlig, onåbar för människor, annat än om Sonen uppenbarar honom för oss, är den som befann sig mera i bakgrunden, dock givetvis också närvarande, verkande, livgivande, men som sagt, genom Sonen.

Och så har man genom detta, alltså denna kanske förvirring, tvingats allegorisera så mycket, så att stora härliga sanningar om Herrens Ängel och hans ekipage, hans himlaekipage, gått förlorade. Man har inte fått se honom, där han flög fram över himlavalvet, på keruberna, i deras vagn, sändande sina blixtar, och låtande höra sin röst, i maktdemonstrationerna över hans folk och i striden mot de andra "gudarna", som också for fram däruppe, i sina respektive himlavagnar. Dessa har vi avbildade på mångfaldiga inskriptioner, och de var lika lite allegoriska omskrivningar som Herrens Ängel, de var fysiskt nedstigna änglar, och alla jordens folkslag kände dem, slavade under dem, förblindades av dem.

Dessa änglar, och deras välde över folkslagen var så kompakt på den tiden, att forskare som studerat deras kulturer har menat att människorna då egentligen inte var individer, hade inga begrepp om fri vilja, utan de levde viljelöst under makternas inflytande, och t.o.m tänkte deras tankar, dvs det andliga trycket över jorden på den tiden var så starkt, att människornas sinnen var totalt ockuperat av änglarna, och det var först sedan Israels rike bildats och dess tempel rests, som något lite ljus började återkomma i världen, och sedan när Jesus kom och den apostoliska församlingen bredde ut sig, först då började människor vakna upp och förstå vad frihet och fri vilja är.

De här böljande striderna fram och tillbaka mellan de två änglaskarorna, är vad som träder fram så tydligt, när man som ovan sagts börjar se att GT har en andlig och en fysisk gudsgestalt. Och Bibeln blir en spännande bok, dess historia, från begynnelsen genom alla tidsåldrarna, och fram tills nu, när vi lever i slutet och skall få, mycket troligt, vara med om kulmen och slutet på den här världsordningen, och få möta Jesus och hans goda änglar, goda genom honom, därför att de är utvalda, liksom vi som är frälsta, till att ingå i hans härskara, nu och i kommande tider.
...

ag tänker på hur Gud manifesterade sig på Sinai, för Mose och hans folk. Med ovan i sinnet så blir bilden av detta till något enormt, och även om det givetvis inte är riktigt passande att jämföra med t.ex sciencefiction-filmen Närkontakt av tredje graden, så skildrar den ändå något som i alla fall till det yttre, och på ett pampigt sätt, inte behöver vara så långt ifrån hur det måste ha tett sig för israelerna, där de stod nedanför berget, och såg den stora molnskyn sänka sig ned, hörde det starka basunljudet, kände berget och marken under dem skaka, såg ljusblixtar och hörde dundret, och så fick se sin ledare Mose gå upp på berget och in i skyn, och vara där i 40 dagar. Fantastiskt.

Och när han kom ned, så strålade hans ansikte så, att Aron fick hänga en duk över hans ansikte, för att man inte skulle bli bländad av skenet. Wow, kan man väl få säga också. Eller halleluja. Och sedan när de 70 äldste fick följa med Mose upp på berget och de alla trädde in i molnskyn, och fick sätta sig på safirgolvet och äta lunch med de himmelska gästerna. Det här är stoff för flera sciencefiction-filmer, men det skulle givetvis bli vilseledande också, och man får låta den Helige Ande levandegöra, och skapa bilderna, och se framför sig hela härligheten.

Och denna himmelska närvaro, och hela denna hovstat, följde alltså Israels folk under de 40 åren i öknen. Som en molnstod om dagen och en eldstod om natten. Det kan inte ha varit några små sådana stoder, förstår vi nu, när vi vet att hela hovstaten, med alla sina respektive vagnar, var med i molnet - eller om de befann sig lite längre upp, ändå följande, vakande, skyddande folket, det folk som skulle få bära Guds verk, på en jord som då alltså var fullkomligt ockuperad av fienden.

Det här nedstigandet var alltså början på ett angeliskt storkrig, ett inträngande i fiendens territorium, det som han fått av mänskligheten tidigare. Om man liksom ser alltihop utifrån änglaperspektiv, som man ju också kan göra, utan att förlora vårt eget perspektiv, så blir det här väldigt stort, väldigt episkt, väldigt vackert. Jordens och mänsklighetens befrielse hade börjat. Jag gillar dramer, när de är bra*. Och detta dramat är det bästa. Och vi är själva med i det.

* Menar inte kristet drama utan över huvud taget, sådant som skildrar människors kamp för överlevnad mot övermäktiga sammanhang.
...



Hermons berg och Galileiska sjön, sedda från en kulle ovan Tiberias.

n in­tres­sant sak är också att det ju fanns liknande berg som Sinai, på jorden, redan tidigare. Hermons berg var ett av dem, och Olympen väl ett annat. De fanns i alla världsdelar, och kallades gudaberg eller gudarnas berg. Så kallas också Hermons berg i Psalm 68, även om det där i alla biblar är felöversatt till "ett Guds berg". Men kollar man runt i Bibeln som jag ovan beskrivit och tittar i grundtexten, så kan det inte finnas någon tvekan om att ordet "elohim" där skall översättas "gudarna". Det finns inga grammatiska regler där som förhindrar det, och med den hebreiska parallellismen i åtanke så måste man helt enkelt låta den avgöra tolkningen där, annars frångår man ju hebraismens särdrag. Anledningen till den felöversättningen är också logisk, och jag har ju skrivit om detta i en annan artikel, och anledningen är ju att hade man översatt till "ett gudarnas berg" så hade alla direkt associerat till Enoks bok och vad den säger om Hermons berg och nedstigandet där, och det hade då lett till problem för den judendom som vid det laget separerat sig ifrån den apostoliska judendomen, den vi känner som den unga kristendomen. För judendomen hade detta skapat problem därför att det hade gett Enoks bok en alltför stark status, i en tid när många många judar blev frälsta därför att de i Enoks bok så väl kände igen Jesus, när den vittnar om Människosonen och den Utvalde. I det ljuset blir gudarnas berg i Psalm 68 en tolkning eller översättning som måste förträngas, men därmed har också den psalmen blivit i stort sett obegriplig. Och detta har levat kvar in i vår tid. Jag letade på nätet efter någon som sett det här, och kopplat det så som jag beskrivit ovan, men det verkar inte ha skett någon gång. (Iaf finns det inte på nätet.)1

Hur som helst, Herrens nedstigande på Sinai skedde alltså i och enligt en slags angelisk tradition. Dvs nästan precis som de upproriska änglarna tidigare stigit ned på jorden, gett människor sina lagar och därmed skapat civilisationer på jorden, så gjorde den heliga änglaskaran nu. Mose stentavlor var inte de första stentavlor som en "gudomlig" lag skrivits på. 2 Men alltså när Sinai var etablerat som ett Guds berg, då skakade de andra gudabergen av fruktan, för då visste de att deras tid som allenarådande på jorden var över. Det är vad Psalm 68 och Psalm 82 handlar om. De psalmerna utgör postdeluvianska paralleller till 1 Mos. 6. Alltså de beskriver liknande ting i tiden efter syndafloden, som de som skedde före floden. 3

1 Angående detta, se detta inlägg i Bibeltemplets Gästbok.
2 Mer info om detta här: ÄNGLARNAS NEDSTIGANDEN & MÄNNISKANS TIDSÅLDRAR
3 Se även Enok 1:4-6.
_______

 

 


Psalm 68

SALMENS HANDLING är ungefär följande (detta blir kort för jag är inte helt klar med det ännu): Det börjar med en bön eller ett bönerop till Herren, att stå upp och gå till attack. Mot vilka vet vi nu, amen, amen. Det är David som skriver, eller sjunger, och det verkar som om inledningen handlar om när arken fördes upp till Jerusalem, då när Davids flesta strider var över och hans kungamakt etablerades för evigt, som ju Gud lovat hans säd, i den stad vi idag ser vara så omstridd. Även det förstår vi varför, och nu i ännu ett perspektiv.

Men så kommer David efter några sidospår alltså in på Basans berg, de högtoppiga bergen, och det är de flesta överens om att det måste handla om Hermons toppar, för de passar väl in på beskrivningen. Däremot har man som sagt frångått parallellismen och nästan i rent trots eller oförmåga att se, kanhända under influens av de vi strider mot här, missat att högtoppiga berg givetvis måste ha sin parallellism i ett flertal i versen innan, alltså gudarnas berg och inte Guds berg. För varför skulle Hermon vara Guds berg, när vi vet att det berget var de nedstigna upproriska och syndiga änglarnas berg? Det visste ju alla på den tiden, och berget var fullt med gamla avgudatempel. Varför skulle det vara ett Guds berg? Nej, vad David säger är att varför ser ni så avogt på det berg Herren har utvalt, ni toppiga berg? (Dvs ni "gudar" på Hermons berg.) Och där avser han antagligen tempelberget i Jerusalem nu, eller möjligen Sinai. Troligen menar han att nu skall härligheten och gudsnärvaron snart komma närmare, från södra Israel och till Jerusalem, och lägra sig över tempelberget, som inte alls är särskilt högt, men ändå blev utvalt till platsen där det heliga templet skulle stå.


"Gilgal Rephaim". Gilgal är detsamma som Galgal, och betyder cirkel eller rundel, som det heter i Hesekiel 1. Denna jättarnas stencirkel rymmer fler hemligheter, om vilka jag ämnar skriva i kommande artiklar.

OCH SÅ får vi några intressanta inblickar i vad som kan kallas nefilimologi, när vi också får veta, att förutom att gå efter de "gudar" som då ännu dröjde kvar på Hermons berg, liksom där också ännu dröjde kvar åtminstone spillror av "Basans oxar", dvs de jättar som änglarna alstrat med Kanaans befolkning (för Basan var ju Ogs (och rafaeernas) hemvist, och Basan är fullt av gamla stenåldersmonument, helt kompatibla med jättemänniskor) - vi får den intressanta inblicken, att också havsdjupet då skulle rensas, i en näranog hemlig operation. Texten säger det rent ut, men har man inte ovanstående klart för sig, blir också det obegripligt och får ges någon löjlig poetisk uttydning. Men det behöver vi alltså inte, för det finns en hel del i GT som visar att nefilimerna och deras fäder också höll till på havets botten. Nu fabulerar du, tänker någon säkert. Njä, också detta är en av de märkliga hemligheter som öppnar sig när vi börjar kolla i den heliga forntidshistorien. För det första står det i Upp. 16:5 om en vattnens ängel, så då vet vi att Guds änglar och väktare också finns där. Och då några av dem fallit, så vet vi att också de upproriska kan finnas där.


Havsguden Poseidon/Neptunus - en upprorisk "Vattnens ängel"?

Och de är faktiskt omnämnda på flera ställen i GT, som i Jobs bok och i Jes. 26. (Job 26:5, Jes. 26:13-14 & 19)

Och dessutom fanns en av dem, åtminstone i avbildad form, hos filisteerna i Gaza - Dagon. Han med fiskhuvudet. Han som föll, och det var ju profetiskt förstår vi nu, när arken stals och ställdes i hans tempel.

Dagon var den kana­neiska ver­sionen av den babyloniska Oannes, en havsgud, som hade stigit upp till dem och hjälpt dem att skapa deras civilisation. På deras avbildningar ser vi att han var en kerub, men alltså med boning i havet. Om dagarna var han hos babylonierna och lärde dem jordbruk och hur att bygga en kulturstat, och om nätterna återvände han ner i havsdjupet. Han åt ingen av deras mat, utan höll sig till sitt eget hushåll under vattnet. Mycket märkliga saker alltså. Detta finns skildrat i en avskrift av den babyloniske historikern Berosus. Och Bibeln bekräftar det alltså. Det finns havsänglar, eller änglar som håller till under vattnet, i djupen.

Och om vi kollar ufovittnesbörden, så är det ganska gott om sådana, där ufofarkoster både dykt ned i och dykt upp ur hav och sjöar. För några år sedan släppte ryska marinen tidigare hemliga rapporter om sådana. Deras ubåtar hade ibland blivit frånåkta av helt främmande farkoster på djupt vatten nere i världshaven.1 Om militären rapporterar sådant kan det tas på allvar. Så Davids psalm ger oss en väldig inblick.


SEDAN avslutas psalmen med profetiska förväntningar om att folken, när templet rests, skall komma till Jerusalem och möta den sanne Gud där, och bli befriade från det förtryck de dittills levt under (från gudabergen). Och så skedde ju också, både i Davids sista tid och under hans son Salomos tid.


Drottningen av Saba besöker Salomo i Jerusalem, som Psalm 68 förutsade (1 Kon. 10:1-29
& Ps. 68:32). (Klicka på bilden för att se den i full storlek.)

Sedan skedde ett gradvis förfall under de följande kungarna och en revanschtid för de upproriska änglarna följde, men de lyckades aldrig återställa sina tidigare riken och förhållanden, utan deras fysiska närvaro började då gå mot sitt definitiva slut, i Mellanöstern. Detta återspeglas parallellt i arkeologi och historieforskning, då man under den tiden talar om "bronsålders­kollapsen", dvs det har skett en omfattande nedgång av de hedniska kulturerna i området, samtidigt som Israels rike allt mer trädde fram.
...

DET VAR alltså den sista bronsålderskollapsen då, för det skedde ju en också på Mose tid, när s.a.s första delen av änglakriget började.2 Det krig som alltså David fick avsluta, eftersom Mose och Josuas efterföljare inte gjorde det, så som de skulle, och kunde, ha gjort. Märkligt är det i alla fall att det går att koppla de bibliska (ängla)händelserna till de stora kulturförändringarna, uppgångar och nedgångar, i hednarikena.
___


1 Russian Navy UFO records say aliens love oceans
2 Då som minoernas värld gick under, bl.a, när Santorini exploderade och stora (nefilim)-riken över hela medelhavsvärlden och runt Svarta Havet plötsligt försvann. Händelser jämförbara med syndafloden, men alltså ägande rum lokalt och fläckvis, dock av samma orsak.
_______

 

 

 


 

 



 

Bara

Jesus

frälsar oss från vredesdomen

 


 

 

Morgondagen har ingen sett

IDAG

är frälsningens dag