|
|
|
|
|
ÖR ATT FÖRSTÅ
GUDSBILDEN I GT måste man
ha klart för sig att vi har två gudsbilder i GT: en
andlig och en fysisk. Blandar man samman dessa kommer man att
få problem. Och det är just vad många fått,
särskilt de teologer som inte tror. När de möter
de båda gudsbilderna tolkar de dem som en och kommer upp
med de mest imfabla förklaringar till hur Israels folk kunde
få till det på det viset. De försöker med
en andlig utveckling, från en fysisk Gud till en andlig
(mer sofistikerad), men blir enkelt bortförklarade då
bl.a dödahavsrullelitteraturen
visar att så sent som i samma århundrade som Jesus
levde, så hade hebréerna kvar båda gudsbilderna,
i full vigör.
Så hur skall man då förstå detta? Det är enkelt. Fadern och Sonen. Fadern i himlen, och Sonen, Guds ängel, Herrens ängel, i himlen och på jorden, i lekamlig skepnad - angelisk lekamlig skepnad. Vad är det för en skepnad? Jo, det är den där skepnaden som ju Adam och Eva såg och hörde i lustgården, som Jakob brottades med, som flög på keruberna, som följde Moses och israelerna i öknen, som kom till Manoa och hans hustru, som mötte Gideon, mm.
Denne, som alltså är Gud Allsmäktig, Skapare, Herre, och medlare, redan då, mellan människa och Gud, ser vi träda ned på jorden, till ett utvalt folk och dess profeter, i änglagestalt, och ja, fysisk änglagestalt, så fast i sin form att han många gånger beskrivs som en man, en gudsman, och t.o.m bjuds på middag, och äter, med sina följeslagare.
Även många kristna, pånyttfödda, andedöpta, lever i förvirring angående dessa två gudsbeskrivningar i GT, och har därför svårt att riktigt förstå dem. Vi är inlärda att uppfatta allt som rör Gud i GT som hörande till Fadern - som om Sonen skulle befunnit sig i skymundan, vilande eller väntande någonstans i det himmelska. Och så har man, kanske här och där, fått en ganska liten Jesus, en förminskning av hans gudom, medan Fadern blivit den stora gestalten. Men sanningen är ju alltså att det är Jesus som är den närvarande Gud i GT, medan Fadern, givaren, han som allt har utgått ifrån, och är osynlig, onåbar för människor, annat än om Sonen uppenbarar honom för oss, är den som befann sig mera i bakgrunden, dock givetvis också närvarande, verkande, livgivande, men som sagt, genom Sonen.
Och så har man genom detta, alltså denna kanske förvirring, tvingats allegorisera så mycket, så att stora härliga sanningar om Herrens Ängel och hans ekipage, hans himlaekipage, gått förlorade. Man har inte fått se honom, där han flög fram över himlavalvet, på keruberna, i deras vagn, sändande sina blixtar, och låtande höra sin röst, i maktdemonstrationerna över hans folk och i striden mot de andra "gudarna", som också for fram däruppe, i sina respektive himlavagnar. Dessa har vi avbildade på mångfaldiga inskriptioner, och de var lika lite allegoriska omskrivningar som Herrens Ängel, de var fysiskt nedstigna änglar, och alla jordens folkslag kände dem, slavade under dem, förblindades av dem.
Dessa änglar, och deras välde över folkslagen var så kompakt på den tiden, att forskare som studerat deras kulturer har menat att människorna då egentligen inte var individer, hade inga begrepp om fri vilja, utan de levde viljelöst under makternas inflytande, och t.o.m tänkte deras tankar, dvs det andliga trycket över jorden på den tiden var så starkt, att människornas sinnen var totalt ockuperat av änglarna, och det var först sedan Israels rike bildats och dess tempel rests, som något lite ljus började återkomma i världen, och sedan när Jesus kom och den apostoliska församlingen bredde ut sig, först då började människor vakna upp och förstå vad frihet och fri vilja är.
De här böljande striderna fram och tillbaka mellan
de två änglaskarorna, är vad som träder fram
så tydligt, när man som ovan sagts börjar se att
GT har en andlig och en fysisk gudsgestalt. Och Bibeln blir en
spännande bok, dess historia, från begynnelsen genom
alla tidsåldrarna, och fram tills nu, när vi lever
i slutet och skall få, mycket troligt, vara med om kulmen
och slutet på den här världsordningen, och få
möta Jesus och hans goda änglar, goda genom honom, därför
att de är utvalda, liksom vi som är frälsta, till
att ingå i hans härskara, nu och i kommande tider.
...
ag tänker på
hur Gud manifesterade sig på Sinai, för Mose och hans
folk. Med ovan i sinnet så blir bilden av detta till något
enormt, och även om det givetvis inte är riktigt passande
att jämföra med t.ex sciencefiction-filmen Närkontakt
av tredje graden, så skildrar den ändå något
som i alla fall till det yttre, och på ett pampigt sätt,
inte behöver vara så långt ifrån hur det
måste ha tett sig för israelerna, där de stod
nedanför berget, och såg den stora molnskyn sänka
sig ned, hörde det starka basunljudet, kände berget
och marken under dem skaka, såg ljusblixtar och hörde
dundret, och så fick se sin ledare Mose gå upp på
berget och in i skyn, och vara där i 40 dagar. Fantastiskt.
Och när han kom ned, så strålade hans ansikte så, att Aron fick hänga en duk över hans ansikte, för att man inte skulle bli bländad av skenet. Wow, kan man väl få säga också. Eller halleluja. Och sedan när de 70 äldste fick följa med Mose upp på berget och de alla trädde in i molnskyn, och fick sätta sig på safirgolvet och äta lunch med de himmelska gästerna. Det här är stoff för flera sciencefiction-filmer, men det skulle givetvis bli vilseledande också, och man får låta den Helige Ande levandegöra, och skapa bilderna, och se framför sig hela härligheten.
Och denna himmelska närvaro, och hela denna hovstat, följde alltså Israels folk under de 40 åren i öknen. Som en molnstod om dagen och en eldstod om natten. Det kan inte ha varit några små sådana stoder, förstår vi nu, när vi vet att hela hovstaten, med alla sina respektive vagnar, var med i molnet - eller om de befann sig lite längre upp, ändå följande, vakande, skyddande folket, det folk som skulle få bära Guds verk, på en jord som då alltså var fullkomligt ockuperad av fienden.
Det här nedstigandet var alltså början på ett angeliskt storkrig, ett inträngande i fiendens territorium, det som han fått av mänskligheten tidigare. Om man liksom ser alltihop utifrån änglaperspektiv, som man ju också kan göra, utan att förlora vårt eget perspektiv, så blir det här väldigt stort, väldigt episkt, väldigt vackert. Jordens och mänsklighetens befrielse hade börjat. Jag gillar dramer, när de är bra*. Och detta dramat är det bästa. Och vi är själva med i det.
* Menar inte kristet drama utan över huvud
taget, sådant som skildrar människors kamp för
överlevnad mot övermäktiga sammanhang.
...
n intressant
sak är också att det ju fanns liknande berg som Sinai,
på jorden, redan tidigare. Hermons berg var ett av dem,
och Olympen väl ett annat. De fanns i alla världsdelar,
och kallades gudaberg eller gudarnas berg. Så kallas också
Hermons berg i Psalm 68, även om det där i alla biblar
är felöversatt till "ett Guds berg". Men kollar
man runt i Bibeln som jag ovan beskrivit och tittar i grundtexten, så kan det inte finnas
någon tvekan om att ordet "elohim" där skall
översättas "gudarna". Det finns inga grammatiska
regler där som förhindrar det, och med den hebreiska
parallellismen i åtanke så måste man helt enkelt
låta den avgöra tolkningen där, annars frångår
man ju hebraismens särdrag. Anledningen till den felöversättningen
är också logisk, och jag har ju skrivit om detta i
en annan artikel,
och anledningen är ju att hade man översatt till "ett
gudarnas berg" så hade alla direkt associerat till
Enoks bok och vad den säger om Hermons
berg och nedstigandet där, och det hade då lett till
problem för den judendom som vid det laget separerat sig
ifrån den apostoliska judendomen, den vi känner som
den unga kristendomen. För judendomen hade detta skapat problem
därför att det hade gett Enoks bok en alltför stark
status, i en tid när många många judar blev frälsta
därför att de i Enoks bok så väl kände
igen Jesus, när den vittnar om Människosonen och den Utvalde. I det ljuset blir gudarnas berg
i Psalm 68 en tolkning eller översättning som måste
förträngas, men därmed har också den psalmen
blivit i stort sett obegriplig. Och detta har levat kvar in i
vår tid. Jag letade på nätet efter någon
som sett det här, och kopplat det så som jag beskrivit
ovan, men det verkar inte ha skett någon gång. (Iaf
finns det inte på nätet.)1
Hur som helst, Herrens nedstigande på Sinai skedde alltså i och enligt en slags angelisk tradition. Dvs nästan precis som de upproriska änglarna tidigare stigit ned på jorden, gett människor sina lagar och därmed skapat civilisationer på jorden, så gjorde den heliga änglaskaran nu. Mose stentavlor var inte de första stentavlor som en "gudomlig" lag skrivits på. 2 Men alltså när Sinai var etablerat som ett Guds berg, då skakade de andra gudabergen av fruktan, för då visste de att deras tid som allenarådande på jorden var över. Det är vad Psalm 68 och Psalm 82 handlar om. De psalmerna utgör postdeluvianska paralleller till 1 Mos. 6. Alltså de beskriver liknande ting i tiden efter syndafloden, som de som skedde före floden. 3
SALMENS HANDLING
är ungefär följande (detta blir kort för jag
är inte helt klar med det ännu): Det börjar med
en bön eller ett bönerop till Herren, att stå
upp och gå till attack. Mot vilka vet vi nu, amen, amen.
Det är David som skriver, eller sjunger, och det verkar som
om inledningen handlar om när arken fördes upp till
Jerusalem, då när Davids flesta strider var över
och hans kungamakt etablerades för evigt, som ju Gud lovat
hans säd, i den stad vi idag ser vara så omstridd.
Även det förstår vi varför, och nu i ännu
ett perspektiv.
Men så kommer David efter några sidospår alltså in på Basans berg, de högtoppiga bergen, och det är de flesta överens om att det måste handla om Hermons toppar, för de passar väl in på beskrivningen. Däremot har man som sagt frångått parallellismen och nästan i rent trots eller oförmåga att se, kanhända under influens av de vi strider mot här, missat att högtoppiga berg givetvis måste ha sin parallellism i ett flertal i versen innan, alltså gudarnas berg och inte Guds berg. För varför skulle Hermon vara Guds berg, när vi vet att det berget var de nedstigna upproriska och syndiga änglarnas berg? Det visste ju alla på den tiden, och berget var fullt med gamla avgudatempel. Varför skulle det vara ett Guds berg? Nej, vad David säger är att varför ser ni så avogt på det berg Herren har utvalt, ni toppiga berg? (Dvs ni "gudar" på Hermons berg.) Och där avser han antagligen tempelberget i Jerusalem nu, eller möjligen Sinai. Troligen menar han att nu skall härligheten och gudsnärvaron snart komma närmare, från södra Israel och till Jerusalem, och lägra sig över tempelberget, som inte alls är särskilt högt, men ändå blev utvalt till platsen där det heliga templet skulle stå.
OCH SÅ får vi några intressanta inblickar i vad som kan kallas nefilimologi, när vi också får veta, att förutom att gå efter de "gudar" som då ännu dröjde kvar på Hermons berg, liksom där också ännu dröjde kvar åtminstone spillror av "Basans oxar", dvs de jättar som änglarna alstrat med Kanaans befolkning (för Basan var ju Ogs (och rafaeernas) hemvist, och Basan är fullt av gamla stenåldersmonument, helt kompatibla med jättemänniskor) - vi får den intressanta inblicken, att också havsdjupet då skulle rensas, i en näranog hemlig operation. Texten säger det rent ut, men har man inte ovanstående klart för sig, blir också det obegripligt och får ges någon löjlig poetisk uttydning. Men det behöver vi alltså inte, för det finns en hel del i GT som visar att nefilimerna och deras fäder också höll till på havets botten. Nu fabulerar du, tänker någon säkert. Njä, också detta är en av de märkliga hemligheter som öppnar sig när vi börjar kolla i den heliga forntidshistorien. För det första står det i Upp. 16:5 om en vattnens ängel, så då vet vi att Guds änglar och väktare också finns där. Och då några av dem fallit, så vet vi att också de upproriska kan finnas där.
Och de är faktiskt omnämnda på flera ställen i GT, som i Jobs bok och i Jes. 26. (Job 26:5, Jes. 26:13-14 & 19)
Och dessutom fanns en av dem, åtminstone i avbildad form, hos filisteerna i Gaza - Dagon. Han med fiskhuvudet. Han som föll, och det var ju profetiskt förstår vi nu, när arken stals och ställdes i hans tempel.
Dagon var den kananeiska versionen av den babyloniska Oannes, en havsgud, som hade stigit upp till dem och hjälpt dem att skapa deras civilisation. På deras avbildningar ser vi att han var en kerub, men alltså med boning i havet. Om dagarna var han hos babylonierna och lärde dem jordbruk och hur att bygga en kulturstat, och om nätterna återvände han ner i havsdjupet. Han åt ingen av deras mat, utan höll sig till sitt eget hushåll under vattnet. Mycket märkliga saker alltså. Detta finns skildrat i en avskrift av den babyloniske historikern Berosus. Och Bibeln bekräftar det alltså. Det finns havsänglar, eller änglar som håller till under vattnet, i djupen.
Och om vi kollar ufovittnesbörden, så är det ganska gott om sådana, där ufofarkoster både dykt ned i och dykt upp ur hav och sjöar. För några år sedan släppte ryska marinen tidigare hemliga rapporter om sådana. Deras ubåtar hade ibland blivit frånåkta av helt främmande farkoster på djupt vatten nere i världshaven.1 Om militären rapporterar sådant kan det tas på allvar. Så Davids psalm ger oss en väldig inblick.
SEDAN avslutas psalmen med profetiska förväntningar
om att folken, när templet rests, skall komma till Jerusalem
och möta den sanne Gud där, och bli befriade från
det förtryck de dittills levt under (från gudabergen).
Och så skedde ju också, både i Davids sista
tid och under hans son Salomos tid.
Sedan skedde ett gradvis förfall under de följande
kungarna och en revanschtid för de upproriska änglarna
följde, men de lyckades aldrig återställa sina
tidigare riken och förhållanden, utan deras fysiska
närvaro började då gå mot sitt definitiva
slut, i Mellanöstern. Detta återspeglas parallellt
i arkeologi och historieforskning, då man under den tiden
talar om "bronsålderskollapsen",
dvs det har skett en omfattande nedgång av de hedniska kulturerna
i området, samtidigt som Israels rike allt mer trädde
fram.
...
DET VAR alltså den sista bronsålderskollapsen
då, för det skedde ju en också på Mose
tid, när s.a.s första delen av änglakriget började.2
Det krig som alltså David fick avsluta, eftersom Mose och
Josuas efterföljare inte gjorde det, så som de skulle,
och kunde, ha gjort. Märkligt är det i alla fall att
det går att koppla de bibliska (ängla)händelserna
till de stora kulturförändringarna, uppgångar
och nedgångar, i hednarikena.
___
