KRISTENS RESA

DÅ DE NU stodo i begrepp att begiva sig åstad, gav en av herdarna dem en beskrivning över vägen. En annan bad dem taga sig till vara för Smickraren. Den tredje bad dem akta sig för att sova på den Förtrollade marken. Och den fjärde önskade dem Guds beskydd på resan.

Därpå vaknade jag ur min dröm.

Men jag somnade åter in och drömde ånyo och såg samma två pilgrimer gå utför bergen på landsvägen, som leder till staden. Ett litet stycke nedom dessa berg på vänster hand ligger nu landet Inbilskhet, och leder en liten krokig gata därifrån till den väg, på vilken våra vandrare gingo. Här mötte de en mycket glad och hurtig yngling, vilkens namn var Okunnig. Då Kristen nu frågade honom, från vilken trakt han kom, och vart han ämnade sig, svarade han: Jag är född i landet, som ligger där borta ett stycke till vänster, och är stadd på väg till den himmelska staden.

Kristen: Men huru tänker ni att komma in genom porten? Ty där torde det möta någon svårighet.

Okunnig: Jo, på samma sätt som andra fromma människor.

Kristen: Men vad har ni att uppvisa vid porten, så att man öppnar den för er?

Okunnig: Jag vet min Herres vilja och har alltid fört en from vandel. Jag betalar var och en, vad jag är honom skyldig. Jag beder, fastar, betalar tionde och giver allmosor, och jag har övergivit mitt fädernesland för det landets skull, dit jag går.

Kristen: Men ni gick icke in genom den trånga porten, som ligger vid början av denna väg. Ni kom in på den genom den där krokiga gatan; därför fruktar jag, att huru väl ni än må tänka om er själv, blir ni dock, när räkenskapsdagen kommer, anklagad som en tjuv och en rövare i stället för att få inträda i staden.

Okunnig: Mina herrar, I ären fullkomligt främmande för mig. Jag känner eder icke. Låten eder nöja med att dyrka Gud efter edert lands sed, jag vill dyrka honom efter mitt lands. Jag hoppas, att allt skall gå väl. Vad porten, som ni talar om, angår, så vet hela världen, att den ligger mycket långt från vårt land. Ja, jag kan icke tro, att någon människa i hela vår trakt ens känner vägen dit. Ej heller betyder det något, eftersom vi, som I sen, ha en vacker, grön och trevlig gata, som från vårt land leder direkt in på vägen.

Då Kristen såg, att den unge mannen var viss i sin egen inbillning, viskade han till Hoppfull: Det är mera hopp om dåren än om honom (Ordspr. 26: 12) och tillade: Till och med på vägen, varhelst en dåre går, tryter honom förstånd; dock säger han, att alla andra äro dårar (Pred. 10: 3). Säg, skola vi tala vidare med honom, eller skola vi för närvarande gå ifrån honom för att lämna honom rådrum att tänka på, vad han redan hört och sedan åter invänta honom för att se, om vi småningom kunna vara honom till någon nytta? - Då sade Hoppfull:

Giv Okunnig tid att besinna sitt tal,
Och må han ej dröja att göra sitt val
Och lyda ditt råd, att han ej må befinnas
Så okunnig mer, huru målet skall vinnas.
Gud säger, att den, som förstånd han har givit
Men brukar det ej, skall gå miste om livet.

Därefter tillade han: Det synes mig icke rådligt att med ens säga honom allt. Låtom oss därför, om du så tycker, gå förbi honom och så framdeles tala med honom, eftersom han kan fördraga det.

Alltså gingo båda före, och Okunnig följde efter. När de nu fått litet försprång, kommo de inpå en mycket mörk gata, där de mötte en man, vilken sju onda andar bundit med sju starka rep, och släpade tillbaka till dörren, som de sågo i bergväggen. Nu begynte den gode Kristen att skälva, och detsamma gjorde även hans följeslagare, Hoppfull. Under det de onda andarna ledde bort mannen, kastade emellertid Kristen en blick på honom för att se, om han kände honom. Då tyckte han sig känna igen en viss Återvändare, som bodde i staden Avfall. Dock kunde han icke fullkomligt se hans ansikte, ty han hängde huvudet liksom en tjuv, som blivit ertappad på bar gärning, Men när han kommit förbi dem, vände Hoppfull sig om och fick se på hans rygg ett papper, varpå stod skrivet: En lösaktig bekännare och fördömelsevärd avfälling.

Då sade Kristen till sin kamrat: Nu erinrar jag mig något, som, efter vad jag hört berättas, hänt en from man i denna trakt. Denne man hette Klentro men var dock en from man och bodde i staden Uppriktig. Händelsen var nu denna: Vid början av denna väg stöter där till en gata, som kommer från Bredvägsporten som kallas Dödmansgatan i följd av de många mord, som där pläga förövas. Här råkade nu Klentro, under det han såsom vi var stadd på vandring till Sion, att sätta sig ned och somna. Men just då hände sig, att tre fräcka bovar, som hette Feghet, Misströstan och Skyldig och voro bröder, kommo utför den gatan från Bredvägsporten. Då de sågo, var Klentro satt, rusade de genast på honom. Nu hade den gode mannen just nyss vaknat och stod i begrepp att stiga upp för att fortsätta sin vandring, då de alla tre kommo fram till honom och befallde honom med hotande språk att stå stilla. Härvid blev Klentro så vit i ansiktet som ett lärft och förlorade all kraft både att fäkta och att fly. Då sade Feghet: Lämna ifrån dig din börs! - Men då Klentro ej genast efterkom befallningen (ty han ville ej gärna förlora sina penningar), sprang Misströstan fram till honom, stack handen i hans ficka och drog ut en pung med silver. Då ropade den arme mannen: Tjuvar, tjuvar! - Men i detsamma gav Skyldig honom med en stor klubba, som han hade i handen, ett slag i huvudet, vilket sträckte honom rak lång till marken. Så låg han då där och blödde, som skulle han blöda till döds, under det att tjuvarna hela tiden stodo bredvid och sågo på. Men då de hörde någon komma på vägen och fruktade, att det kunde vara en viss Stor nåd, som bor i staden Fast tillförsikt, togo de slutligen till fötterna och lämnade den gode mannen att reda sig, bäst han kunde. Efter en stund kom dock Klentro till sig igen, reste sig upp och krälade framåt, så gott hans krafter det tilläto.

Detta var nu Klentros historia.

Hoppfull: Men togo tjuvarna ifrån honom allt, vad han ägde?

Kristen: Nej, de hittade aldrig på gömstället, där han hade sina klenoder, så att dem fick han behålla. Men, efter vad man berättat mig, var den gode mannen mycket bedrövad över sin förlust, ty tjuvarna hade tagit största delen av hans reda penningar. Hans klenoder kommo de emellertid icke åt; varjämte han också hade litet småmynt kvar, ehuru näppeligen så mycket, att det kunde räcka för honom till resans slut. Ja, om jag ej är illa underrättad, så blev han tvungen att tigga under vägen för att uppehålla livet. Ty sina klenoder fick han icke sälja. Men, huru han än tiggde, och huru han än bjöd till, så måste han dock större delen av den återstående resan, såsom ordspråket lyder, gå med hungrig mage.

Hoppfull: Men är det icke ett under, att de ej togo ifrån honom hans betyg, i kraft varav han skulle slippa in i den himmelska staden?

Kristen: Jo, det är ett under. Men de kunde ej få reda därpå, ehuru icke till följd av någon förtjänst å hans sida, ty han blev så förskräckt över deras plötsliga anfall, att han hade varken kraft eller förstånd att dölja något. Alltså hade han snarare Guds nådiga försyn än sina bemödanden att tacka för att tjuvarna gingo miste om denna hans skatt.

Hoppfull: Men det måste ha varit en tröst för honom, att de icke rövade ifrån honom hans klenoder.

Kristen: Det kunde ha varit honom en stor tröst, om han gjort rätt bruk av dem. Men de, som berättade mig händelsen, sade, att han under hela återstoden av vägen hade blott ringa gagn av dem. Så stor var hans ängslan över att de tagit bort hans penningar. Ja, under en stor del av resan glömde han alldeles bort sina klenoder, och, då de någon gång kommo honom i minnet och han började trösta sig därmed, vaknade genast med förnyad kraft minnet av hans förlust. Tanken därpå uppslukade alla andra.

Hoppfull: Ack, stackars man! Det måste hava varit honom en stor sorg.

Kristen: Sorg! Ja, i sanning en stor sorg! Tänk, huru det skulle hava känts för oss, om vi blivit så behandlade som han, om vi blivit först plundrade och sedan sårade och det på en främmande ort! Det är ett under, att han ej dog av sorg, stackars själ. Jag har hört sägas, att han hela återstoden av resan uppfyllde luften med bittra jämmerrop. Även berättade han för alla, som upphunno honom, eller som han upphann, huru och varest han blivit plundrad; vilka som förövat dådet, och vad han förlorat; huru han blev sårad, och med vilken möda han sluppit undan med livet.

Hoppfull: Men det är ett under, att nöden icke tvang honom att sälja eller pantsätta några av sina klenoder för att därmed hjälpa sig fram på vägen.

Kristen: Du talar, som om du ännu icke krupit ur skalet. För vad skulle han pantsätta dem? Eller till vem skulle han sälja dem? I hela den trakten, där han blev plundrad, satte ingen något värde på hans klenoder; ej heller brydde han sig om den vederkvickelse, som där kunde beredas honom. Och dessutom, om hans klenoder saknats vid den himmelska stadens port, så skulle han, såsom han själv väl visste, gått miste om sin arvslott därstädes; och det skulle hava varit långt värre för honom än att bli överfallen och misshandlad av tio tusen rövare.

Hoppfull: Men varför är du så skarp, min broder? Esau sålde sin förstfödslorätt och det för ett mål mat (Ebr. 12: 16), ehuruväl denna förstfödslorätt var hans dyrbaraste klenod. Men, om han gjorde så, varför kunde icke också Klentro göra detsamma?

Kristen: Esau sålde visserligen sin förstfödslorätt, och det göra också många andra och utesluta sålunda sig själva, liksom denna självspilling, från den förnämsta välsignelsen, men du måste giva akt på skillnaden emellan Esau och Klentro, ävensom emellan deras olika tillstånd. Esaus förstfödslorätt var förebildlig, icke så Klentros klenoder. Esaus buk var hans gud, icke så Klentros. Esau fel bestod i hans köttsliga begär, Klentros åter i svagheten av hans tro. Dessutom hade Esau ej något högre mål än tillfredsställandet av sina lustar, ty han sade: Se, jag går emot döden, och vartill gagnar mig min förstfödslorätt? (1 Mos. 25: 32.) Men ehuru det var Klentros lott att blott äga en liten tro, bevarade dock denna lilla tro honom från sådana överträdelser samt lärde honom att högre akta sina klenoder, än att han skulle sälja dem, såsom Esau gjorde med sin förstfödslorätt. Vi läsa ingenstädes, att Esau hade tro, nej, icke ens en liten tro. Därför är det icke att undra på, att sådana, hos vilka köttet ensamt förer spiran (såsom det gör hos var och en, där det ej finnes någon tro, som gör det motstånd), sälja sin förstfödslorätt, sin själ och allt, och det till djävulen i helvetet. Det förhåller sig med sådana som med vildåsnan, som i sin lustas iver flåsar efter luft, utan att någon kan stävja hennes brånad (Jer. 2: 24). När de fått lusta till något, så vilja de hava det, kosta vad det kosta vill. Men Klentro hade ett annat sinne. Hans håg var vänd till gudomliga ting. Hans själ levde av andliga och himmelska ting.

För vad ändamål skulle därför en människa av hans sinnelag sälja sina klenoder (även om det hade funnits någon, som velat köpa dem)? För att uppfylla sin själ med fåfängliga ting? Vem vill väl lägga ut penningar för att fylla sin buk med hö? Eller kan man förmå turturduvan att leva av as såsom korpen? Om ock de otrogna kunna för sina köttsliga lustars tillfredsställande pantsätta, bortbyta eller sälja allt, vad de äga, ja, sig själva på köpet, så kunna dock icke de, som hava en aldrig så liten saliggörande tro, göra detsamma. Här ligger alltså ditt misstag, min broder.

Hoppfull: Jag erkänner det. Likväl hade jag så när blivit ond över din skarpa tillrättavisning.

Kristen: Jag liknade dig ju blott vid vissa fåglar av det livliga slaget, som pläga springa fram och tillbaka på obanade stigar, medan skalet ännu sitter kvar på deras huvud. Men låtom oss lämna den saken och betrakta, vad som nu egentligen är i fråga, så skola du och jag snart bli ense igen.

Hoppfull: Men, käre Kristen, de där tre bovarna, som plundrade Klentro, måste vara idel fega stackare. Tror du, att de annars skulle hava sprungit, som de gjorde, så snart de hörde någon komma på vägen? Varför tog icke Klentro mera mod till sig? Jag tycker, han väl kunde ha stått ut en dust med dem och först då givit sig, när det icke fanns någon annan råd.

Kristen: Att de äro fega stackare, ha många sagt, men få ha i prövningens stund funnit dem sådana. Och vad stort mod angår, så ägde Klentro alls intet av det slaget. Ja, om jag känner dig rätt, min broder, så, om du varit i hans ställe, skulle du väl i början hållit dig tapper men snart också givit allt förlorat. I sanning, just därför att du nu, då de äro så långt borta, är så stormodig, fruktar jag, att, om de komme över dig, såsom de kommo över honom, skulle de snart bringa dig på andra tankar. Besinna dessutom, att de där skälmarna endast äro lärlingar i tjuvyrket, vilka stå i tjänst hos avgrundens konung. I nödfall kommer denne själv till deras hjälp, och hans röst är som ett lejons rytande (Ps. 7: 3; 1 Petr. 5. 8). Jag har själv varit lika illa ute som Klentro och stod mig då ganska slätt. Samma tre bovar rusade på mig, och, då jag i början gjorde dem motstånd, liksom det anstår en kristen, upphävde de ett rop, varvid deras herre genast kom tillstädes. Och då skulle jag, som man säger, velat sälja mitt liv för ett öre, om jag icke genom Guds nåd varit klädd i en ogenomtränglig rustning. Men ehuru jag var så väl skyddad, fann jag det dock ganska svårt att skicka mig som en man; ty ingen, som ej själv varit med i striden, kan föreställa sig, huru det kännes.

Hoppfull: Nåväl, men som du ser, sprungo de, blott de misstänkte, att Stor nåd var i annalkande.

Kristen: Sant, både de och deras herre ha ofta flytt, så snart Stor nåd blott visat sig. Det är ej heller att undra på, ty han är Konungens kämpe. Men du inser väl, att det är stor skillnad mellan Klentro och en Konungens kämpe. Alla Konungens undersåtar höra icke till hans kämpar; ej heller kunna de, om de sättas på prov, utföra sådana vapenbragder som Stor nåd. Är det också rimligt, att ett litet barn skulle kunna bjuda Goliat spetsen, såsom David gjorde? Eller att en sparv skulle äga en oxes styrka? Somliga äro starka, andra svaga. Somliga ha stor tro, andra liten tro. Denne man hörde nu till de svaga, därför måste han bita i gräset.

Hoppfull: Jag önskar för deras egen skull, att de fått att göra med Stor nåd.

Kristen: Men även han skulle då fått händerna fulla; ty du bör veta, att, ehuru Stor nåd är en mästare i konsten att föra vapen och kan reda sig väl mot sina fiender, så länge han med sitt svärd förmår hålla dem från livet på sig, så, om blott Feghet, Misströstan eller Skyldig lyckas tränga sig in i hans hjärta, då är fara värt, att de slå honom till marken. Och när en man en gång nederligger, vad kan man väl då göra?

Var och en, som noga betraktar Stor nåds ansikte blir ock där varse en mängd ärr och skråmor, som tillräckligt intyga sanningen av vad jag säger. Ja, jag har till och med hört berättas, att han en gång (och det då han var i själva striden) skulle hava sagt: Vi misströstade om livet (2 Kor. 1: 8, 9). Huru tvungo icke dessa oförskämda skälmar och deras stallbroder David att sucka, sörja och ryta! Ja, även då Heman (1 Krön. 15: 19; Ps. 88) och Hiskia blevo angripna av dem, så, ehuru de voro kämpar på sin tid, blevo de nödsakade att uppbjuda alla sina krafter för att icke bli besegrade. Ändock kommo de icke ur striden utan ganska svåra vedermälen. Petrus ville också en gång försöka, vad han kunde uträtta mot dem. Men, ehuru han, såsom somliga påstå, är apostlarnas furste, tilltygade dessa bovar honom så illa, att han slutligen lät skrämma sig av en stackars tjänsteflicka.

Dessutom kunna de alltid giva tecken till sin konung, ty han är aldrig utom hörhåll och kommer, så vitt möjligt, till deras hjälp, om de någon gång skulle råka i trångmål. Och om honom heter det: Om man hinner upp honom, gagnar svärdet till intet, ej heller spjut och pil och pansar. Han aktar järn såsom strå och koppar såsom murket trä. Ej jagar honom bågens son; slungans stenar bytas till halm för honom. Såsom halm aktar han klubban och ler åt spjutets dallring (Job. 41: 17-20). Vad kan väl en människa förmå mot en sådan fiende? Väl är det sant, att, om man alltid hade till hands Jobs häst samt ägde skicklighet och mod nog att rida honom, skulle man kunna uträtta stora ting. Har du beklätt hans hals med den fladdrande manen? Har du gjort honom snabb såsom gräshoppan? Hans stolta frustande injagar skräck. Han skrapar marken och yves av sin kraft och drager ut att möta vapen. Han ler åt faran och förskräckes icke och ryggar ej för svärd. På honom rasslar koger, blixtra spjut och lans. Med larm och dån slukar han marken och står ej stilla, när trumpeten ljuder. Så ofta trumpeten ljuder, frustar han högt, och fjärran ifrån vädrar han kriget, härförarnas dån och rop (Job 39: 22-28).

Men vad sådant fotfolk angår som du och jag, så låtom oss aldrig önska att möta en sådan fiende eller braska, som vi skulle kunna reda oss bättre, då vi höra talas om andra, som blivit besegrade, eller smickra oss med höga tankar om vår egen manlighet, ty sådana stå sig vanligen sämst, när det gäller. Se blott på Petrus, som jag nyss nämnde. Han kunde icke låta bli att braska och bedyrade i sitt hjärtas högmod, att han skulle göra mer för att bevisa mera trohet emot sin Herre än alla andra. Men vem har väl blivit så besegrad och kullslagen av dessa bovar som han?

När vi därför höra talas om att sådana rån bliva förövade på Konungens landsväg, tillkommer det oss att iakttaga två ting: först att aldrig gå utan harnesk och i synnerhet ej förgäta att taga sköld med oss. Det var av brist härpå, som han, vilken dock så modigt angrep Leviatan, icke kunde förmå honom att giva vika. I sanning, om vi äro utan sköld, så fruktar han oss alls intet.

Därför har en, som var övad i dylika strider, sagt: Jämte allt detta tagen trons sköld, med vilken I skolen kunna utsläcka alla den ondes glödande pilar (Ef. 6: 16).

För det andra är det rådligt, att bedja Konungen om en skyddsvakt, ja, att anhålla att han själv måtte gå med oss. Det var på detta sätt, som David kunde fröjdas mitt i Dödsskuggans dal; och Mose ville hellre dö, där han stod, än gå ett enda steg utan sin Gud (2 Mos. 33: 15). O, min broder, om blott vår Konung ville gå med oss, för vad behövde vi väl då frukta, även om tio tusen hovo sig upp emot oss? (Ps. 3: 5-8; 27: 1-3). Men utan honom falla de stolta hjälpare som slagna (Jes. 10: 4).

Jag för min del har redan förr än nu varit med i elden, och om jag än, som du ser, genom hans godhet, som är den bäste, ännu är vid liv, så kan jag likväl ej skryta av mitt hjältemod. Jag skall prisa mig mycket lycklig, om jag för framtiden blir förskonad från flera strider av det slaget, ehuru jag fruktar, att vi ännu icke äro utan all fara. Som likväl lejonet och björnen ej fingo uppsluka mig, hoppas jag, att Gud även skall frälsa oss från den oomskurne filisté, som härnäst möter oss.

Då sjöng Kristen:

En svag Klentrogen snart blir rövad,
I striden sårad och bedrövad.
Du själ, som tror, sök alltid mer,
Mer tro, mer ljus, mer liv, som brinner;
Din tro då över tusen vinner,
Då annars trenne slår den ner.

Sedan fortsatte de sin vandring, och Okunnig följde efter på något avstånd. Omsider kommo de till ett ställe, där en väg stötte till deras väg, och dock tycktes denna väg löpa lika rakt som den, på vilken de gingo. Här visste de nu icke, vilkendera de skulle välja, ty båda vägarna syntes ligga rakt framför dem. Därför stodo de stilla och överlade, vad de borde göra. Medan de så voro villrådiga om vägen, se, då kom en man, som var svart till färgen men klädd i en mycket ljus mantel, emot dem och frågade dem, varför de stodo där. De svarade, att de vandrade till den himmelska staden men icke visste, vilken av de två vägarna, som lågo framför dem, de skulle välja.

- Följen mig, sade mannen, jag är ock på väg dit!

Alltså gingo de efter honom på den vägen, som nyss hade stött intill den rätta. Men småningom började den nya vägen att kröka sig, och det ju längre desto mer, tills inom kort deras ansikten voro alldeles bortvända från staden, dit de ämnade sig. Likväl fortforo de att följa sin vägvisare. Men det dröjde ej länge, innan han, utan att de anade oråd, fört dem inom omkretsen av ett
nät, i vilket båda blevo så insnärjda, att de ej visste, vad de skulle göra; och i detsamma föll den vita manteln från den svarte mannens rygg. Då insågo de, var de voro, och lågo där en tid bortåt och jämrade sig, ty de kunde icke själva lösgöra sig.

Då sade Kristen till sin kamrat: Nu ser jag, att jag låtit föra mig vilse. Bådo icke herdarna oss att taga oss till vara för smickraren? I dag hava vi funnit sanningen av den vises ord: Den, som smickrar sin nästa, lägger nät för hans fötter (Ordspr. 29: 5).

Hoppfull: De gåvo oss också en beskrivning över vägen, på det vi måtte desto säkrare få reda på den, men vi hava även glömt att läsa däri och sålunda ej kunnat taga oss till vara för mördarens väg. I detta hänseende var David visare än vi, ty han säger: Vad än människor göra, förbliver jag vid dina läppars ord och tager mig till vara för våldsverkares stigar (Ps. 17: 4). - Så lågo de nu i nätet och begräto sin synd. Slutligen fingo de se en skinande varelse närma sig dem med ett gissel av fina tåg i handen. Då han kom fram till dem frågade han dem, varifrån de voro, och vad de gjorde där. De sade honom, att de voro ett par stackars pilgrimer på väg till Sion, men att de blivit lockade från rätta vägen av en svart man i vita kläder, vilken uppmanat dem att följa honom, emedan han också ämnade sig dit. Då sade mannen med gisslet: Det var Smickrare, en falsk apostel, som förskapat sig till en ljusets ängel (Ordspr. 24: 5; Dan. 11: 32; 2 Kor. 11: 13, 14). Därpå rev han sönder nätet och befriade våra vandringsmän. Sedan sade han till dem: Följen mig, så skall jag åter föra eder på rätta vägen! - och så ledde han dem tillbaka till vägen, som de lämnat för att följa Smickraren. Vidare frågade han dem: Var lågen I sista natten? - De svarade: Hos herdarna på de Ljuvliga bergen. - Ytterligare frågade han dem, om de icke av herdarna fått någon beskrivning över vägen, varpå de svarade ja. - Men, fortfor han, togen I icke fram och lästen i er beskrivning, då I bleven villrådiga om vägen? De svarade: Nej. Han frågade: Varför icke? De svarade, att de hade glömt att göra det. Slutligen frågade han: Bådo icke herdarna er akta er för Smickraren? - Jo, svarade de. Men vi kunde aldrig föreställa oss, att den där vältaliga mannen var en sådan (Rom. 16: 18).

Därpå såg jag i min dröm, att han befallde dem att lägga sig ned, och, då de gjort så, tilldelade han dem en allvarlig aga (5 Mos. 25: 2) för att lära dem den goda vägen, på vilken de borde vandra (2 Krön. 6: 26, 27). Och under det han agade dem, sade han: Alla dem jag älskar, dem tillrättavisar och agar jag; gör därför din flit, och bättra dig! (Upp. 3: 19). Därefter befallde han dem fortsätta sin väg och därvid noga giva akt på herdarnas övriga föreskrifter. Så tackade de nu honom för all hans godhet och gingo stilla fram på den rätta vägen, sjungande:

Kommen och skåden, i vandrare kära,
Som uppå vägen till Sion gån fram;
De, som av rådet ej läto sig lära,
Kommo i snärjande nätet på skam.
Nu har väl Herren dem löst; men han gav
Skarpaste aga; ack, lären därav!

Nu blevo de en stund därefter på långt håll varse en man, som kom helt ensam med långsamma steg emot dem. Då sade Kristen till sin kamrat:

- Där borta är en man, som vänder ryggen till Sion och kommer rakt emot oss.

Hoppfull: Jag ser honom, och låtom oss nu taga oss till vara, ifall också han skulle vara en smickrare. Emellertid kom mannen allt närmare och närmare, tills han slutligen mötte dem. Han hette Ateist och frågade dem, vart de ämnade sig.

Kristen: Vi äro på väg till Sions berg.

Då utbrast Ateist i ett högljutt skratt.

Kristen: Vad menar ni med ert skratt?

Ateist: Jag må väl skratta, då jag ser, huru fåvitska I ären, som företagen eder en så långsam och mödosam resa och dock ej lären få annan lön för eder möda än själva resan.

Kristen: Huru? Tror ni, att vi ej skola bliva emottagna?

Ateist: Emottagna? Ett sådant ställe som det, om vilket I drömmen, finnes icke i hela denna världen.

Kristen: Nej, men det finnes i den tillkommande världen.

Ateist: Då jag var hemma i mitt fädernesland, hörde jag just detsamma, som I nu påstån; och på grund därav drog jag åstad för att se efter, men har nu i tjugo års tid sökt den där staden utan att finna mer, än jag gjorde den första dagen, jag begav mig på väg (Jer. 22: 12; Pred. 10: 15).

Kristen: Vi åter hava både hört och tro, att det verkligen finnes ett sådant ställe.

Ateist: Om icke jag trott det, då jag var hemma, hade ej heller jag kommit så långt för att söka det där berget. Men som jag ej kunnat få reda därpå (och likväl borde jag hava fått reda därpå, om det verkligen funnits till, ty jag har gått längre än I för att söka det), är jag nu på återvägen och ämnar söka min förlustelse med de ting, jag då bortkastade i hopp att vinna det, som jag nu ser ej finnes till.

Då sade Kristen till sin kamrat Hoppfull: Kan det vara sant, som denne man säger?

Hoppful: Vakta dig, han är en av smickrarna. Kom ihåg, vad det redan en gång kostat oss att lyssna till sådana slags människor. Vad! Intet Sions berg? Sågo vi icke stadens port från de Ljuvliga bergen? Och dessutom, böra vi icke vandra i tron? Låt oss strax gå vidare, så att icke mannen med gisslet åter upphinner oss. Du borde själv hava givit mig den förmaning, som jag vill idkeligen upprepa i dina öron: Låt bli, min son, att höra varning, om du vill göra avsteg från vettets bud (Ordspr. 19: 2). Jag säger, min broder, låtom oss icke lyssna på honom utan tro och vinna våra själar (Ebr. 10. 39).

Kristen: Min broder, jag ställde icke min fråga till dig, därför att jag själv tvivlade på sanningen av vår tro, utan därför att jag vill pröva dig och avlocka dig någon frukt av ditt hjärtas redlighet. Vad denne man angår, så vet jag, att han är förblindad av denna världens Gud. Låtom oss två gå vidare, emedan vi veta, att vi tro sanningen, och ingen lögn är av sanningen.

Hoppfull: Nu fröjdar jag mig i hoppet om Guds härlighet.

Alltså vände de sig bort ifrån mannen, och han gick sin väg, skrattande åt dem.

Nu såg jag i min dröm, att de vandrade framåt, tills de kommo till en viss trakt, där själva luften har egenskapen att göra alla främlingar, som komma dit, sömniga. Här började alltså Hoppfull att känna sig tung i huvudet, varför han sade till Kristen: Jag börjar bliva så sömnig, att jag knappast kan hålla upp ögonen. Låtom oss lägga oss ned här och taga oss en enda liten lur!

Kristen: Ingalunda, på det vi ej må insomna för att aldrig mer uppvakna.

Hoppfull: Varför det, min broder? Sömnen är ljuv för arbetaren. Vi skulle möjligen känna oss vederkvickta, om vi toge oss en lur.

Kristen: Kommer du ej ihåg, att en av herdarna varnade oss för den Förtrollade marken? Han ville därmed säga, att vi borde akta oss för att somna. Låtom oss därför icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra! (1 Tess. 5: 6.)

Hoppfull: Jag erkänner, att jag felat; och hade jag varit här ensam, så hade jag lupit fara att insomna i döden. Jag ser, att det är sant, som den vise säger: Bättre att vara två än en (Pred. 4: 9). Hittills har ditt sällskap varit mig en välsignelse, och du skall få god lön för din möda.

Kristen: Välan då, på det att sömnaktigheten icke här må bli oss övermäktig, så låtom oss begynna något nyttigt samtal.

Hoppfull: Hjärtans gärna.

Kristen: Var skola vi börja?

Hoppfull: Där Gud först började med oss. Men var så god och begynn!

Kristen: Jag vill först sjunga följande sång:

Troget Herren varnar: Vaker, beder!
Väl anden villig är men köttet svagt.
Märk hans ord: Och vad jag säger eder,
Jag säger allom: Vaker! - given akt!

Bröder, hjälpen ock varann att vaka!
Ett hult uppmuntringsord är gott att få,
När en broder börjar se tillbaka,
Att kallna, slumra - bröder, skynden då!

Skynden då att upp till ljusets länder
Hans tunga öga åter vända hän!
Stärken, stärken då de trötta händer,
Och vederkvicken så de matta knän!

- Nu, fortsatte Kristen, vill jag göra dig en fråga: Huru kom du först på tanken att göra, vad du nu gör?

Hoppfull: Menar du, huru jag först kom att tänka på min själs välfärd?

Kristen: Ja, det var min mening.

Hoppfull: Jag fortfor länge att ha min lust i de ting, som visades och såldes på vår marknad, ting, vilka jag nu är övertygad skulle ha sänt mig i fördärv och förtappelse, om jag fortlevat i dem.

Kristen: Vad var det för ting?

Hoppfull: Alla världens skatter och rikedomar. Även fann jag stort nöje i bullrande sällskapen, frosseri och dryckenskap, i lögn och svordomar, i okyskhet och sabbatsbrott, och jag vet icke, vad som var ägnat att fördärva min själ. Men genom att höra och begrunda, vad du och den käre Trofast, som för sin tro och heliga vandel blev dödad på Fåfänglighetens marknad, sade mig om gudomliga ting, fann jag slutligen, att slutet på ett sådant liv är döden, ävensom att Guds vrede för sådant kommer över otrons barn (Rom. 6: 21-23; Ef. 5: 6).

Kristen: Och lät du genast i samvetet döma dig för din synd?

Hoppfull: Nej, jag ville icke genast erkänna synden såsom synd, ej heller den fördömelse, som följer på dess begående; utan då min själ först blev uppväckt av ordet, försökte jag att tillsluta mina ögon för dess ljus.

Kristen: Men vad var orsaken till, att du så kunde förhålla dig emot Guds helige Andes första klappande på ditt hjärta.

Hoppfull: Orsakerna härtill voro: 1) Jag visste icke, att detta var Guds verk i min själ. Det föll mig aldrig in, att Gud begynner en syndares omvändelse genom att väcka honom till känsla av sin synd. 2) Mitt kött älskade ännu mycket synden, och det kostade på mig att övergiva den. 3) Jag visste icke, huru jag skulle kunna skiljas från mina gamla stallbröder; så kärt var mig ännu deras umgänge och leverne. 4) De stunder, då syndakänslan överväldigade mig, voro för mig så besvärliga och hjärtängsliga, att jag icke ens kunde fördraga minnet av dem.

Kristen: Det tyckes alltså, som om du stundom blivit din oro kvitt.

Hoppfull: Ja, det är sant. Men den kom snart över mig igen, och då kändes det lika svårt, ja, värre än förut.

Kristen: Men vad var det, som åter påminde dig om dina synder?

Hoppfull: Jo, många saker, t. ex. 1) om jag blott mötte en from man på gatan; eller 2) om jag hörde någon läsa i bibeln; eller 3) om mitt huvud började att värka; eller 4) om jag fick höra, att någon av mina grannar blivit sjuk; eller 5) om jag hörde klockorna ringa över någon död; eller 6) om jag kom att tänka på min egen död; eller 7) om det berättades, att någon annan plötsligen dött; men 8) framför allt, då det kom mig i tankarna, att jag själv snart måste framträda för domen.

Kristen: Och kunde du någonsin fullt skaka av dig känslan av din skuld, sedan någon av de nämnda sakerna uppväckt den hos dig?

Hoppfull: Nej, icke på senare tiden, ty då brukade den endast gripa så mycket fastare tag i mitt samvete; och om det i sådana stunder blott föll mig in att vända tillbaka till synden (ehuru min håg stred däremot), så blevo mina kval dubbelt svårare.

Kristen: Och vad gjorde du då?

Hoppfull: Jag tänkte, att jag måste försöka att bättra mitt leverne, ty eljest var jag viss på, att jag skulle bli fördömd.

Kristen: Och försökte du att bättra ditt leverne?

Hoppfull: Ja, jag flydde icke allenast från mina synder utan även från syndiga sällskapen samt underkastade mig allehanda gudaktighetsövningar, såsom att bedja, läsa, gråta över synden, tala sanning till mina grannar m. m. Allt detta gjorde jag jämte mycket annat, som det bleve för vidlyftigt att här omtala.

Kristen: Och trodde du då, att allt stod väl till med dig?

Hoppfull: Ja, till en tid. Men slutligen kom min oro med fördubblad häftighet över mig igen och det i trots av alla mina förbättringar.

Kristen; Men vad kunde orsaken vara därtill, enär du dock nu förde ett nytt liv?

Hoppfull: Det var flera saker, som åter gjorde mig orolig, i synnerhet sådana språk som dessa: All vår rättfärdighet är såsom ett fläckat kläde (Jes. 64: 6). Intet kött skall av lagens gärningar varda rättfärdigat (Gal. 2: 16). När I haven gjort allt, som har blivit eder befallt, så sägen: Vi äro onyttiga tjänare (Luk. 17: 10); jämte många andra dylika. I följd härav började jag att sålunda resonera med mig: Om all min rättfärdighet är såsom ett fläckat kläde, om intet kött varder rättfärdigat genom lagens gärningar, och om vi, då vi gjort allt, dock äro onyttiga tjänare, då är det ju idel dårskap att vilja genom lagen vinna himmelen. Vidare tänkte jag sålunda: Om någon hos en köpman satt sig i skuld för 2,000 kronor men sedan betalar allt, som han tar ur hans bod, så kan köpmannen det oaktat lagsöka honom för hans gamla skuld, så länge denna ej blivit överkorsad i hans bok, samt låta sätta honom i fängelse, tills han betalt, vad han är honom skyldig.

Kristen: Nå, vilken tillämpning gjorde du härav på dig själv?

Hoppfull: Jo, jag tänkte så här: Jag har genom synden åsamkat mig en stor skuld i Guds bok, och den räkningen kan min nuvarande förbättring icke betala, därför måste jag ännu, trots alla mina bättringsförsök, fråga mig: Huru skall jag undgå den fördömelse, som jag ådragit mig genom mina förra överträdelser?

Kristen: En mycket god tillämpning, men fortfar.

Hoppfull: En annan sak, som oroade mig, även sedan jag börjat med mina bättringsförsök, är den, att, om jag noga granskar det bästa, som jag nu gör, jag ännu ser synd, ny synd blanda sig i det bästa, jag gör; så att jag nu är tvungen till den slutsatsen, att jag, oaktat alla mina förra inbilska tankar om mig själv och mina dygder, i en enda utövad plikt begått en synd nog för att störta mig i helvetet, även om mitt förra liv varit felfritt.

Kristen: Och vad gjorde du då?

Hoppfull: Gjorde? Jag visste icke, vad jag skulle göra, förrän jag öppnade mitt hjärta för Trofast, ty han och jag voro nära bekanta. Och han sade mig, att, så framt jag icke kunde erhålla en människas rättfärdighet, som aldrig hade syndat, då kunde varken min egen eller hela världens rättfärdighet frälsa mig.

Kristen: Och du trodde, att han talade sanning?

Hoppfull: Hade han sagt mig detta, medan jag ännu var nöjd och belåten med mina egna förbättringsförsök, så skulle jag till tack för hans besvär kallat honom en dåre. Men eftersom jag nu inser min egen svaghet och den synd, som låder vid även mina bästa gärningar, har jag blivit tvungen att giva honom rätt.

Kristen: Men trodde du, då han först framställde saken för dig, att det var möjligt att finna en sådan människa, om vilken det med sanning kunde sägas, att han aldrig begått någon synd?

Hoppfull: Jag måste tillstå, att hans ord först klingade ganska sällsamt i mina öron. Men efter något längre samtal och umgänge med honom blev jag fullt övertygad om, att en sådan person verkligen funnits.

Kristen: Och frågade du honom, vad det var för en människa, och huru du skulle bli rättfärdigad genom honom?

Hoppfull: Ja, han sade mig, att det var Herren Jesus, som sitter på den Allrahögstes högra hand. Och, sade han, du måste på följande sätt rättfärdigas genom honom: du måste förlita dig på det, som han i sitt kötts dagar gjorde genom sig själv, ävensom på det, som han led, då han hängde på trädet. Vidare frågade jag honom, huru den mannens rättfärdighet kunde ha en sådan kraft, att den rättfärdigade en annan inför Gud. Då sade han mig, att han var Gud allsmäktig samt gjorde vad han gjorde, och dog den död, han dog, icke för sig själv utan för mig, samt att, om jag trodde på honom, hans gärningar och deras förtjänst skulle tillräknas mig (Ebr. 10; Rom. 4; Kol. 1; 1 Petr. 1).

Kristen: Och vad gjorde du då?

Hoppfull: Jag gjorde mina invändningar däremot, ty jag trodde icke, att han var villig att frälsa mig.

Kristen: Och vad svarade Trofast dig då?

Hoppfull: Han uppmanade mig att själv gå till honom och se. Då sade jag, att det var förmätet, vartill han svarade: Nej, ty du är en inbjuden att komma (Matt. 11: 28). Därpå gav han mig en bok, som Jesus själv låtit uppskriva för att uppmuntra mig att desto frimodigare komma, samt sade mig angående den boken, att varje bokstav och prick uti den stode fastare än himmel och jord (Matt. 24: 35). Därefter frågade jag honom, vad jag skulle göra, då jag kom; och han sade mig, att jag måste av allt hjärta och av all kraft på mina knän anropa Fadern, att han måtte uppenbara honom för mig (Ps. 95: 6; Dan. 6: 10; Jer. 9: 12, 13). Sedan frågade jag honom vidare, huru jag skulle andraga min bön inför honom. Och han sade: Gå, så skall du finna honom sittande på en nådastol, där han sitter hela året om för att giva förlåtelse och avlösning åt alla dem, som komma till honom (2 Mos. 25: 22; 3 Mos. 16: 2; 4 Mos. 7: 8, 9; Ebr. 4: 16). Då jag nu sade honom, att jag ej visste, vad jag skulle säga, då jag kom, uppmanade han mig att säga, såsom följer: Gud, misskunda dig över mig, syndare, och giv mig nåd att lära känna och tro på Jesus Kristus, ty jag ser, att om icke hans rättfärdighet vore, eller om jag icke kan tro på denna rättfärdighet, är jag för evigt förlorad. Herre, jag har hört, att du är en barmhärtig Gud och har förordnat, att din Son, Jesus Kristus, skall vara världens Frälsare, och vidare att du är villig att skänka honom åt sådana arma syndare som mig (och en syndare är jag i sanning). Herre, begagna därför detta tillfälle att förhärliga din nåd genom min själs frälsning genom din Son Jesus Kristus, Amen.

Kristen: Och gjorde du, såsom han uppmanade dig?

Hoppfull: Ja, den ena gången efter den andra.

Kristen: Och uppenbarade Fadern sin Son för dig?

Hoppfull: Icke första, icke andra, icke tredje, icke fjärde, icke femte, ja, icke ens sjätte gången.

Kristen: Vad tog du dig då till?

Hoppfull: Vad? Jag visste ju icke, vad jag skulle göra.

Kristen: Men föll det dig icke in att sluta upp med att bedja?

Hoppfull: Jo, väl hundrade sinom hundrade gånger.

Kristen: Och huru kom det sig, att du likväl icke gjorde det?

Hoppfull: Jo, jag trodde, att vad som blivit mig sagt, var sant, nämligen att utan Kristi rättfärdighet hela världen icke kunde frälsa mig; därför tänkte jag för mig själv: Om jag slutar upp med att bedja, så dör jag, och jag kan ej mer än dö vid nådastolen. Därjämte kom det språket mig före: Om den dröjer, så förbida den, ty den skall icke utebliva (Hab. 2: 3). Alltså fortfor jag att bedja, tills Fadern visade mig sin Son.

Kristen: Och huru blev han uppenbarad för dig?

Hoppfull: Jag såg honom icke med mina lekamliga ögon utan med mitt hjärtas ögon (Ef. 1: 18, 19). Och gick det sålunda till: en dag var jag mycket bedrövad, ja, jag tror mera bedrövad än någonsin förr i mitt liv; och kom denna min bedrövelse därav, att jag haft en blick in i mina synders storhet och vederstygglighet. Medan jag nu icke såg annat än helvetet och min själs eviga fördömelse framför mig, tyckte jag, att jag plötsligen blev varse Herren Jesus skåda ned från himmelen till mig, sägande: Tro på Herren Jesus Kristus, så varder du frälst (Apg. 16: 30, 31).

Men jag invände: Herre, jag är en stor, mycket stor syndare. Och han svarade. Min nåd är dig nog (2 Kor. 12: 9). Därpå sade jag: Men, Herre, vad vill det säga att tro? Då förstod jag av språket: Den, som kommer till mig, han skall icke hungra, och den, som tror på mig han skall aldrig törsta (Joh. 7: 35), att tro och komma var ett och detsamma, och att den, som kom, d. v. s. som med sitt hjärtas begär sträckte sig efter frälsningen genom Kristus, han trodde i själva verket på Kristus. Då kommo tårarna mig i ögonen, och jag frågade vidare: Men, Herre, kan en så stor syndare som jag verkligen bliva mottagen och frälst av dig? Då hörde jag honom säga: Den som kommer till mig, skall jag sannerligen icke kasta ut (Joh. 6: 37). Men huru, Herre, fortfor jag, bör jag anse dig, då jag så kommer till dig, på det min tro må bliva rätteligen ställd på dig? Då svarade han: Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare (1 Tim. 1: 15). Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror (Rom. 10: 4). Han har blivit utgiven för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdighets skull (Rom. 4: 25). Han älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod (Upp. 1: 5). Han är medlaren mellan Gud och människor (1 Tim. 2: 5). Han lever alltid för att bedja för oss (Ebr. 7: 25). Av allt detta slöt jag nu, att jag måste söka min rättfärdighet i hans person och tillfyllestgörelsen för mina synder i hans blod; att vad han gjorde, då han uppfyllde sin Faders lag och underkastade sig densammas straff, det var ej för honom själv, utan för var och en, som vill mottaga det till sin själs frälsning och är tacksam därför. Och nu var mitt hjärta fullt av fröjd, mina ögon fulla av tårar, och min själ överflödade av kärlek till Jesu Kristi namn, folk och vägar.

Kristen: Ja, detta kan i sanning kallas en uppenbarelse av Kristus för din själ. Men säg mig särskilt, vad verkan hade detta på ditt sinne?

Hoppfull: Det kom mig att se, det hela världen, oaktat all sin rättfärdighet, är i ett tillstånd av fördömelse. Det kom mig att se, det Gud Fader, ehuru han är rättfärdig, ändock kan med all rättvisa rättfärdiga den till honom kommande syndaren. Det kom mig att storligen blygas för mitt förflutna livs vederstygglighet och överväldigade mig med känslan av min egen okunnighet; ty aldrig förrän nu hade i mitt hjärta uppstigit någon tanke, som så visade mig Jesu Kristi däjlighet. Det kom mig att älska ett heligt leverne och att längta att göra något till Herren Jesu namns ära och förhärligande. Ja, jag tyckte, att, om jag nu haft tusen liter blod i min kropp, skulle jag kunnat utgjuta varenda droppe för Herren Jesu skull.

Därpå såg jag i min dröm, att Hoppfull såg sig om och blev varse Okunnig, som de lämnat bakom sig, komma på långt avstånd. - Se, sade han till Kristen, huru långt den där unge fålen blivit efter oss!

Kristen: Ja, ja, jag ser honom, Han är icke angelägen om vårt sällskap.

Hoppfull: Jag tror dock, att det icke skulle ha skadat honom, om han hittills hållit jämna steg med oss.

Kristen: Det är sant, men jag ansvarar för att han tänker annorlunda.

Hoppfull: Det tror jag ock. Men låt oss i alla fall invänta honom. Så gjorde de ock, varpå Kristen sade till honom: Kom hit, unge man, varför håller ni er så efter oss?

Okunnig: Jag tycker om att vandra ensam, ja, mycket mer än i sällskap, såvida det ej är ett sådant, som särskilt behagar mig.

Då sade Kristen till Hoppfull (dock med låg röst): Sade jag dig icke, att han var lika nöjd om vårt sällskap? Men låt oss i alla fall närma oss honom och på detta ensliga ställe fördriva tiden med samtal. Därpå vände han sig till Okunnig och sade: Nå, huru har du det nu? Huru står saken mellan Gud och din själ?

Okunnig: Bra, hoppas jag, ty jag är alltid full av goda rörelser, som komma mig i sinnet till min uppmuntran, medan jag vandrar framåt.

Kristen: Vilka goda rörelser, käre, säg oss det.

Okunnig: Jo, jag tänker på Gud och himmelen.

Kristen: Det göra ock djävlarna och de fördömda.

Okunnig: Men jag tänker på dem med begär.

Kristen: Detsamma göra många, som sannolikt aldrig skola komma till himmelen. Den late vill gärna hava och får dock intet (Ordspr. 13: 4).

Okunnig: Men jag tänker på dem och övergiver allt för deras skull.

Kristen: Därpå tvivlar jag, ty att övergiva allt är en svår sak; ja, svårare, än många föreställa sig. Men på vad grund är du övertygad, att du övergivit allt för Guds och himmelens skull?

Okunnig: Mitt hjärta säger mig det.

Kristen: Den vise säger: Den, som förtröstar på sitt hjärta, är en dåre (Ordspr. 28: 26).

Okunnig: Ni talar om ett ont hjärta, men mitt hjärta är gott.

Kristen: Men huru bevisar du det?

Okunnig: Det tröstar mig med hoppet om himmelen.

Kristen: Det kan vara en följd av dess bedräglighet, ty en människas hjärta kan trösta henne med hoppet om saker, till vilka hon icke har någon rättighet.

Okunnig: Men mitt hopp och mitt leverne stämma överens med varandra, därför är mitt hopp väl grundat.

Kristen: Vem har sagt dig, att ditt hjärta och leverne stämma överens?

Okunnig: Mitt hjärta säger mig det.

Kristen: Ditt hjärta säger dig det! Det är detsamma som att säga: Fråga min kamrat, om jag är en tjuv. Så framt icke Guds ord vittnar i denna sak, så äro alla andra vittnesbörd av intet värde.

Okunnig: Men är icke det ett gott hjärta, som har goda tankar? Och är icke det ett gott leverne, som överensstämmer med Guds bud?

Kristen: Jo, det är visserligen ett gott hjärta, som har goda tankar, och det är ett gott leverne, som överensstämmer med Guds bud; men det är en helt annan sak att äga dessa ting och att inbilla sig, att man äger dem.

Okunnig: Säg mig då, vad ni anser för att vara goda tankar och ett med Guds ord överensstämmande leverne.

Kristen: Det finnes olika slags goda tankar; somliga hava avseende på oss själva, andra på Gud, andra på Kristus, andra åter på andra saker.

Okunnig: Vad kallar ni goda tankar med avseende på oss själva?

Kristen: Sådana, som överensstämma med Guds ord.

Okunnig: När överensstämma våra tankar om oss själva med Guds ord?

Kristen: Då vi fälla samma dom över oss själva, som Guds ord fäller över oss. Eller för att förklara, vad jag menar: Guds ord säger om människor, som äro i sitt naturliga tillstånd: Ingen rättfärdighet finnes; ingen finnes, som gör gott, det finnes icke en enda (Rom. 3). Människans hjärtas uppsåt och tankar äro beständigt onda (1 Mos. 6: 5). Och vidare: Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen (1 Mos. 8: 21). När vi nu på grund av egen känsla och erfarenhet tänka på samma sätt om oss själva, då äro våra tankar goda, emedan de överensstämma med Guds ord.

Okunnig: Jag skall aldrig låta övertyga mig, att mitt hjärta är så dåligt.

Kristen: Därför har du ej heller i hela din livstid haft en enda god tanke med avseende på dig själv. Men låt mig gå vidare. Liksom ordet fäller dom över vårt hjärta, så fäller det ock dom över våra vägar; och då våra tankar om våra hjärtan och vägar överensstämma med den dom, som ordet fäller över båda, då äro våra tankar om båda goda, emedan de överensstämma med ordet.

Okunnig: Förklara eder mening tydligare.

Kristen: Jo, Guds ord säger, att människornas vägar icke äro goda utan vrånga och förvända (Ps. 125: 5; Ordspr. 2: 15); det säger, att människorna av naturen icke äro på den goda vägen, ja, att de icke känna den (Rom. 3). När en människa tänker på samma sätt om sina vägar, d. v. s. när hon på grund av egen erfarenhet och med hjärtats förödmjukelse så tänker, då har hon goda tankar med avseende på sina vägar, emedan hennes tankar överensstämma med Guds ords dom.

Okunnig: Vilka tankar äro goda med avseende på Gud?

Kristen: Alldeles såsom jag sagt med avseende på oss själva: våra tankar om Gud äro goda, då de överensstämma med vad ordet säger om honom, d. v. s. då vi tänka om hans väsende och egenskaper, såsom ordet lärer, varom jag nu icke kan avhandla fullständigare. Men för att tala om honom med hänsyn till oss, så hava vi då rätta tankar om Gud, när vi tro, att han känner oss bättre, än vi känna oss själva, och kan se synd i oss, när och varest vi själva ej kunna se någon; när vi tro, att han känner våra innersta tankar, och att vårt hjärta med alla sina djup alltid ligger öppet för hans ögon; slutligen när vi tro, att all vår rättfärdighet är stinkande inför honom, och att han därför icke kan tåla, att vi framträda inför honom med någon förtröstan även till våra bästa gärningar.

Okunnig: Anser ni mig vara en sådan dåre, att jag tror, det Gud ej kan se längre än jag? Eller att jag skulle vilja komma inför Gud i förlitande på även mina bästa gärningar?

Kristen: Nå, huru tänker du då i denna sak?

Okunnig: Jo, i korthet sagt, tänker jag, att jag till min rättfärdiggörelse måste tro på Kristus.

Kristen: Huru? Du tror, att du måste tro på Kristus, ehuru du icke inser ditt behov av honom! Du ser ju varken din arvsynd eller dina verksynder utan hyser sådana tankar om dig och vad du gör, som tydligen visa, att du aldrig insett nödvändigheten av Kristi personliga rättfärdighet, för att du skall bli rättfärdiggjord inför Gud. Huru kan du då säga, att du tror på Kristus?

Okunnig: Jag tror i alla fall alldeles tillräckligt.

Kristen: Huru tror du då?

Okunnig: Jag tror, att Kristus dog för syndare, och att jag blir inför Gud rättfärdigad från förbannelsen, därigenom att han nådigt antager min lydnad för hans lag. Eller med andra ord: Kristus gör mina gudaktighetsövningar på grund av sin förtjänst antagliga för sin Fader, och så blir jag rättfärdiggjord.

Kristen: Låt mig giva ett svar på denna din trosbekännelse:

1) Du tror med en inbillad tro, ty den tro, du säger dig hava, finnes ingenstädes beskriven i Guds ord.

2) Du tror med en falsk tro, alldenstund du tager rättfärdiggörelsen från Kristi personliga rättfärdighet och tillägnar den din egen rättfärdighet.

3) Din tro gör icke Kristus till en rättfärdiggörare av din person utan till en rättfärdiggörare av dina gärningar och av din person för dina gärningars skull, vilket är falskt.

4) Därför är din tro en bedräglig tro, nämligen en sådan, som skall lämna dig under vreden på den allsmäktige Gudens dag. Ty den sanna, rättfärdiggörande tron driver själen (emedan hon inser sitt förtappade tillstånd efter lagen) att taga sin tillflykt till Kristi rättfärdighet (och är denna hans rättfärdighet icke en nådeshandling, varigenom han - till rättfärdiggörelse - gör din lydnad antaglig inför Gud, utan själva hans personliga lydnad för lagen, i det han gjorde och led för oss, vad lagen fordrade av oss). Denna rättfärdighet, säger jag, omfattar nu den sanna tron, och då själen sålunda insvept sig i dess mantel och genom densamma blivit framställd utan fläck och skrynkla inför Gud, så blir hon antagen och förklarad fri från fördömelsen.

Okunnig: Vad? Vill du, att vi skola lita på det, som Kristus utan oss gjort i sin egen person? En sådan villfarelse skulle lämna våra lustar lösa tyglar och tillåta oss att leva, såsom oss lyster. Ty vad betyder det, huru vi leva, om vi kunna bli rättfärdiga från allt genom Kristi personliga rättfärdighet, blott vi tro på den!

Kristen: Okunnig är ditt namn, och sådant ditt namn är, sådan är ock du. Just detta ditt svar bevisar sanningen av vad jag säger. Du är okunnig om vad den rättfärdiggörande rättfärdigheten är, ävensom lika okunnig om sättet, huru du skall genom tron skydda din själ för Guds tunga vrede. Ja, du är också okunnig om de sanna verkningarna av den saliggörande tron på denna Kristi rättfärdighet, vilka verkningar bestå däri, att hjärtat böjes och drages till Gud i Kristus, så att man börjar älska hans namn, hans ord, hans vägar och hans folk, tvärt emot vad du i din okunnighet inbillar dig.

Hoppfull: Fråga honom, om han någonsin fått Kristus uppenbarad för sig från himmelen.

Okunnig: Vad? Ni är en sådan som frågar efter uppenbarelser? Jag tror, att allt, som både ni och edra gelikar säga om den saken, blott är en frukt av förryckta hjärnor.

Hoppfull: Vet du icke, att Kristus är så fördold i Gud för all kötts förnimmelse, att ingen människa kan på ett saliggörande sätt känna honom, om icke Gud Fader uppenbarar honom för henne.

Okunnig: Det är er tro men icke min. I alla fall tvivlar jag icke på, att min tro är lika god som er, fastän jag icke har så många underliga griller i huvudet som ni.

Kristen: Tillåt mig att få ett ord med i laget. Man bör icke tala så lättsinnigt om denna saken; ty det kan jag dristigt påstå (i likhet med vad min gode kamrat här nyss sagt), att ingen människa kan känna Jesus Kristus, med mindre Fadern uppenbarar honom (Matt. 11: 27); ja, även tron, med vilken själen omfattar och tillägnar sig Kristus, måste (om den skall vara rätt) verkas av hans översvinneligt stora, mäktiga kraft (1 Kor. 12: 3; Ef. l: 18, 19), ehuru jag märker, att du, arme Okunnig, om detta trons verk ingenting vet. Vakna då upp en gång, lär dig inse ditt eget elände, och fly till Herren Jesus, så blir du genom hans rättfärdighet, som är Guds rättfärdighet (ty han är själv Gud), frälst från fördömelsen.

Okunnig: I gån så fort, att jag ej kan följa med er. Gån I före; jag måste dröja efter en stund.

Då sade de:

Du vill då städse så en dåre bliva,
O, du okunnige, och städse sky
Det ljus, de råd, som Gud dig velat giva,
Och till ditt eget hjärtas mörker fly!
O, stanna dock i tid - räds ej att stanna
Och pröva, om du har det rätt och rent!
Du eljest skall med evig sorg besanna
De ord, du hört i dag - men då för sent!

Därpå tilltalade Kristen sin kamrat sålunda:

- Nåväl, kom, min gode Hoppfull, jag ser, att du och jag måste åter vandra för oss själva.

Sedan såg jag i min dröm, att de gingo med raska steg framåt, under det Okunnig kom linkande efter dem. Då sade Kristen till sin kamrat: Det gör mig mycket ont om denne stackars man. Det kommer säkert att till slut gå honom illa.

Hoppfull: Tyvärr finns det i vår stad en mängd människor, ja, hela hus och gator (och det till och med ibland vandrare till Sion), som äro i samma belägenhet som han; och om det finnes så många i vår trakt, tänk då, huru många det måste vara på den ort, där han är född!

Kristen: Ordet säger också: Han har förblindat deras ögon, att de icke skola se. Men efter vi äro allena, så säg mig, vad du tänker om sådana människor. Bli de aldrig, tror du, i sitt samvete straffade för synd, så att de begynna frukta, att deras tillstånd är farligt?

Hoppfull: Nej, besvara du den frågan själv, efter du är äldre än jag.

Kristen: Då svarar jag: Efter vad jag tror, så kan det nog tidtals hända. Men som de av naturen äro okunniga, förstå de icke, att dylika bestraffningar i samvetet åsyfta deras bästa. Därför göra de allt för att kväva dem samt fortfara att förmätet smickra sig med sitt eget hjärtas ingivelser.

Hoppfull: Jag tror också, såsom du säger, att fruktan länder människorna till mycken nytta och bidrager att försätta dem i en rätt sinnesstämning, då de skola anträda sin pilgrimsfärd.

Kristen: Ja, utan tvivel, om den är av rätta slaget. Ty så säger ordet: Herrens fruktan är kunskaps begynnelse (Job 28: 28; Ps. 111: 10; Ordspr. l: 7; 9: 10).

Hoppfull: Huru vill du beskriva den rätta fruktan?

Kristen: Den sanna eller rätta fruktan igenkännes på tre saker:

1) På dess uppkomst: den verkas av en levande syndakännedom;

2) den driver själen att omfatta Kristus för att så vinna saligheten;

3) den alstrar och underhåller i själen en stor vördnad för Gud, hans ord och vägar, samt gör henne varsam och rädd att avvika från dem, antingen till höger eller till vänster, till något, som kunde vanära Gud, störa hennes frid, bedröva Anden eller ge fienden anledning att försmäda.

Hoppfull: Väl sagt. Jag tror, du har träffat sanningen. Hava vi icke nu nästan hunnit över den Förtrollade marken?

Kristen: Nå, är du redan trött på detta samtal?

Hoppfull: Nej, visst icke, men jag skulle vilja veta, var vi nu äro?

Kristen: Vi hava nu ej mer än en tredjedels mil kvar av den. Men låt oss åter komma till vårt ämne. De okunniga veta icke, att sådana bestraffningar i samvetet, som åsyfta att ingiva dem fruktan, lända till deras bästa, därför söka de att kväva desamma.

Hoppfull: Huru söka de att kväva dem?

Kristen: 1) De mena, att dylika farhågor verkas av djävulen (ehuru de dock verkas av Gud), och, emedan de så mena, göra de dem motstånd såsom något, som vill föra dem rakt i fördärvet. 2) De mena vidare, att dessa farhågor äro ägnade att förstöra deras tro (då likväl, tyvärr, de arma människorna ej hava någon tro alls), och därför förhärda de sina hjärtan emot dem. 3) De inbilla sig, att det är en plikt att icke frukta, och därför tilltaga de trots samvetets bestraffningar i förmäten självtillit. 4) De inse, att dessa farhågor gå ut på att beröva dem deras gamla eländiga självfromhet, och därför sträva de med all makt emot dem.

Hoppfull: Jag har själv någon erfarenhet härav, ty innan jag lärde känna mig själv, var det alldeles på samma sätt med mig.

Kristen: Gott, vi vilja nu lämna vår granne Okunnig och övergå till någon annan nyttig fråga.

Hoppfull: Mycket gärna, men du måste även denna gång börja.

Kristen: Nåväl, kände du icke för tio år sedan en viss Halvväckt, som bodde i din trakt och på den tiden var ganska framstående man i sin gudaktighet.

Hoppfull: Om jag kände honom! Jo visst, han bodde i staden Nådelös, som ligger ungefär en halv mil från Ärlighet, och var närmaste granne till en viss Återvändare.

Kristen: Rätt så, båda bodde under samma tak. Nåväl, denne man blev en gång kraftigt väckt. Jag tror, att han då fått någon syn på sina synder och på deras välförtjänta lön.

Hoppfull: Det är också min tanke. Som mitt hus icke låg mera än en halv mil från hans, så plägade han ofta hälsa på mig och det under många tårar. Det gjorde mig riktigt ont om mannen, och jag var ej alldeles utan hopp om honom. Men man får minsann erfara, att icke var och en, som ropar: Herre, Herre, inkommer i himmelriket.

Kristen: Han sade mig en gång, att han beslutat anträda samma vandring, på vilken vi nu äro stadda, men helt hastigt gjorde han bekantskap med en viss Skona dig-själv, och från den tiden blev han en främling för mig.

Hoppfull: Efter vi nu kommit att tala om honom, så låt oss litet forska efter orsaken, varför han och så många andra plötsligt vända om till världen.

Kristen: Ja, det kunde vara oss mycket nyttigt, men börja du.

Hoppfull: Nåväl, efter mitt omdöme finnes det fyra orsaker därtill.

1) Ehuru sådana människors samvete blivit uppväckt, är dock deras sinne oförändrat. Då därför den första häftigheten av deras syndakänsla avtager, upphör ock det, som drev dem till gudsfruktan, och så vände de sig helt naturligt tillbaka till sitt förra levnadssätt. Det är med dem såsom med en hund, som känner kväljningar av något som han ätit. Så länge det kväljer honom, kastar han upp allt, som han förtärt, men han gör det icke av fri vilja (om man kan säga, att en hund har fri vilja), utan emedan det besvärar hans mage. Men sedan väl hans kväljningar gått över och hans mage blivit lättad, så, alldenstund hans begär ännu står efter hans spyor, går han tillbaka till dem och slickar åter upp alltsammans, och så besannas, vad som är skrivet: En hund går åter sina spyor (2 Petr. 2: 22). På samma sätt, vill jag säga, äro ock dessa människor angelägna om himmelen, endast emedan de fått något intryck av och fruktan för helvetets pina. Så snart därför deras intryck av helvetets fasor förslöas och deras fruktan för fördömelsen avtager, avsvalnar ock deras åtrå efter himmel och salighet. Så sker då, att, när deras syndakänsla och fruktan upphöra, är det ock slut med deras farande efter det, som ovantill är; och de vända om till sitt gamla levnadssätt.

2) En annan orsak är den, att de hava en slavisk fruktan, som regerar över dem. Jag talar nu om deras människofruktan, ty människofruktan lägger snara (Ordspr. 29: 25). Ehuru de alltid tyckas vara angelägna om himmelen, så länge helvetets lågor fräsa kring deras öron, komma de dock på andra tankar, så snart förskräckelsen litet lagt sig. De tänka, att det är bäst att vara vislig och icke för att vinna, de veta. ej rätt vad, sätta allt på spel, eller åtminstone ådraga sig oundvikliga och onödiga ledsamheter - och så gå de tillbaka till världen igen.

3) Den smälek, som åtföljer den sanna gudsfruktan, ligger också som en stötesten i deras väg. De äro stolta och högmodiga, och gudsfruktan är i deras ögon ringa och föraktlig. Så snart de därför förlorat sina intryck av helvetet och den tillkommande vreden, återvända de till sitt forna leverne.

4) Det bjuder dem emot att tänka på sin skuld och den förestående domen. De tycka icke om att se sin nöd, innan de störta uti den, ehuru kanske åsynen av densamma, om de läte den sig behaga, kunde driva dem att fly dit, där de rättfärdiga taga sin tillflykt och äro trygga. Men alldenstund de, såsom jag nyss antydde, sky för tanken på sin skuld och domen, äro de glada att få förhärda sina hjärtan, så snart de sluppit ifrån sina ängsliga tankar på Guds vrede och straffdomar, samt utvälja sådana vägar, som skola ännu mer förhärda dem.

Kristen: Du har kommit sanningen ganska nära; ty grunden till alltsammans är bristen på förändring i sinne och vilja, och därför äro de endast lika missdådaren, som står inför domaren. Han skälver och darrar och tyckes på det hjärtligaste ångra sig. Men alltsammans är blott fruktan för galgen, icke någon avsky för brottet, såsom man kan tydligen se därav, att samme man, om han blott återfår sin frihet, förblir en tjuv och en skälm, då han annars, om hans sinne voro förändrat, skulle bli en ny människa.

Hoppfull: Sedan jag nu visat dig orsakerna, varför de gå tillbaka, så säg mig nu sättet, huru det går till.

Kristen: Det vill jag gärna.

1) De söka att, så mycket de kunna, vända sina tankar från Gud, döden och den tillkommande domen.

2) De lösgöra sig småningom från sina enskilda plikter, såsom att bedja i sin kammare, lägga band på sina lustar, vaka, sörja över synden och dylikt.

3) De sky levande och varma kristnas sällskap.

4) Därefter bliva de likgiltiga för sina offentliga plikter, såsom att höra och läsa Guds ord, besöka andliga sammankomster m. m.

5) Därpå begynna de att, såsom man säger, leta efter hål i de frommas kläder och det i den djävulska avsikten att av de skröpligheter, de upptäckt hos dem, erhålla en skenfager förevändning att kasta all gudsfruktan bakom sin rygg.

6) Sedan börja de att sluta sig till och umgås med köttsliga, lättsinniga och sedeslösa människor.

7) Därpå tillåta de sig i hemlighet köttsliga och lättsinniga samtal och äro mycket glada, om de kunna ertappa några, som anses vara uppriktiga kristna, med detsamma, på det att de genom deras exempel må kunna göra det så mycket dristigare.

8) Därefter börja de att öppet leka med smärre synder.

9) Och sedan de sålunda blivit förhärdade, visa de sig slutligen sådana, som de äro, och störta sig på det sättet åter i eländets avgrund för att om icke ett nådens under kommer emellan, för evigt förgås i sin egen villa.

Nu såg jag i min dröm, att pilgrimerna just då hunnit över den Förtrollade marken och kommo in i det landet, som kallas Min lust (Es. 62: 4; H. V. 2: 10-12), och där luften var ljuv och angenäm. Och som deras väg gick rakt därigenom, vederkvickte de sig där för en tid. Ja, här hörde de oupphörligt fågelsång, här sågo de alla dagens nya blommor uppspira ur jorden, och turturduvans röst lät höra sig i landet. Här skiner ock solen både natt och dag, ty landet ligger på andra sidan om Dödsskuggans dal, ävensom utom Jätten Förtvivlans område. Ej heller kunde man härifrån ens se Tvivlans slott. Däremot voro de här i sikte av staden, dit de voro på väg, och mötte även några av dess invånare. Ty, som detta land låg nära gränsen till himmelen, hände det ofta, att skinande varelser strövade ditöver. I detta land förnyades även förbundet emellan bruden och brudgummen: ja, såsom en brudgum gläder sig över sin brud, så fröjdade sig ock deras Gud över dem (Es. 62: 5). Här hade de ingen brist på säd och vin (v. 8), ty vad de under hela sin vallfärd förgäves sökt, det funno de här i överflöd. Här hörde de ock röster från staden, högljudda röster, som sade: Sägen till Sions dotter: Se, din frälsning kommer; se, hans lön är med honom (v. 11). Här kallade alla landets invånare dem: det heliga folket, Herrens förlossade, de eftersökta och icke övergivna (v. 12).

Medan de nu vandrade i detta land, hade de mera fröjd och förnöjelse, än de haft i nejder, som lågo mera avlägset från det rike, dit de ämnade sig; och som de nu närmade sig staden, sågo de den ännu tydligare. Den var byggd av pärlor och ädla stenar; dess gator voro ock belagda med guld, så att till följd dels av stadens egen härlighet, dels av solstrålarnas återsken på densamma Kristen blev sjuk av åtrå efter den. Hoppfull hade även ett eller två anfall av samma sjukdom. Här måste de därför lägga sig ned en stund, under det de för smärtans skull ropade: Finnen I min vän, så sägen honom, att jag är sjuk av kärlek (H. V. 5: 8).

Men sedan de återvunnit litet krafter och voro bättre i stånd att fördraga sin sjukdom, fortsatte de sin vandring och närmade sig allt mer och mer staden, tills de kommo till fruktträdgårdar, vingårdar och blomsterträdgårdar, vilkas portar voro öppna åt stora vägen. Och se, örtagårdsmästaren stod invid vägen, och pilgrimerna frågade honom: Vem tillhöra dessa härliga vingårdar och trädgårdar? Han svarade: De tillhöra Konungen och äro planterade för hans eget nöje, ävensom för pilgrimernas vederkvickelse. - Därpå förde örtagårdsmästaren dem in i vingårdarna och uppmanade dem att förfriska sig med deras sköna frukter (5 Mos. 23: 24). Även visade han dem Konungens lustparker och lövsalar, där han älskade att dväljas. Här slogo de sig alltså ned och sovo. Nu såg jag i min dröm, att de talade mera under denna sin sömn, än de förut gjort under hela resan, och då jag undrade därpå, sade örtagårdsmästaren till mig: Varför undrar du härpå? Det är en egenhet hos druvorna i dessa vingårdar, att deras saft går ned så ljuvligt, att de komma de sovandes läppar att tala.

Därpå såg jag, att, då de vaknade upp, de gjorde sig redo att gå upp till staden. Men som jag sagt, var återskenet av solstrålarna på staden - ty staden var av rent guld (Upp. 21: 18) så outsägligen härligt, att de icke kunde betrakta den med blotta ögat utan måste begagna ett för detta ändamålet förfärdigat synglas. Sedan såg jag, att under det de gingo framåt, mötte dem två män, vilkas kläder glänste såsom guld, och vilkas ansikten lyste såsom solens ljus.

Dessa män frågade pilgrimerna, varifrån de kommo, och de svarade dem. Även frågade de dem, var de hade fått härbärge, samt vilka svårigheter och faror, vilka fröjder och vederkvickelser de upplevat på vägen, och de sade dem även detta. Därpå sade männen, som mötte dem: I haven nu endast två svårigheter till att utstå, och så ären I framme i staden.

Kristen och hans kamrat bådo då männen gå med dem, vilket de ock lovade dem att göra. - Men, sade de, I måsten dock vinna ert mål genom eder egen tro. Och så såg jag, att de gingo tillsammans framåt, tills de fingo porten i sikte.

Nu såg jag vidare, att mellan dem och porten låg en flod. Men ehuru denna flod var mycket djup, fanns det ingen bro över densamma. Vid denna åsyn blevo pilgrimerna alltså mycket bestörta, men männen, som följde med dem, sade: I måsten gå över denna flod, eljest kunnen I ej komma till porten.

Pilgrimerna började då att fråga, om det icke möjligen fanns någon annan väg till porten, och fingo då till svar: Jo, men alltsedan världens grundläggning ha endast två män, nämligen Enok och Elias, fått beträda den vägen, ej heller skall det tillåtas någon mer, ända tills den sista trumpeten skall ljuda. Då begynte våra vandringsmän (i synnerhet Kristen) att fälla modet och se sig om åt alla sidor, men förgäves. De kunde ej upptäcka någon väg, genom vilken de kunde slippa att gå ned i floden. Då frågade de männen, om vattnet var lika djupt på alla ställen. De svarade: Nej, men vi kunna i alla fall ej hjälpa er, ty I skolen finna det djupare eller grundare i samma mån, som I haven tro på stadens Konung.

Därpå gjorde de sig redo att gå ned i vattnet, men då Kristen steg ned däruti, började han att sjunka och ropa till sin gode vän Hoppfull: Jag sjunker ned i djupt vatten; vatten går över min själ; alla dina bränningar och böljor gå över mig. Sela.

Då sade den andre: Var vid gott mod, min broder, jag känner bottnen, och den är god. - Ack, min vän, sade Kristen, dödens kval hava omfattat mig. Jag får aldrig se det landet, som flyter av mjölk och honung. Och i detsamma föll ett stort mörker och stor förfäran över Kristen, så att han icke kunde se framför sig. Även förlorade han här i betydlig mån sina sinnen, så att han varken kunde minnas eller redigt omtala någon av de ljuvliga vederkvickelser, som mött honom på hans vallfärd. Tvärt om vittnade varje ord, som han sade, om den själsångest, vari han var stadd, ävensom om hans fruktan, att han skulle dö i floden och aldrig slippa in genom den himmelska stadens port. Här ansattes han ock, såsom de, vilka stodo där nära, kunde märka, av många ängsliga tankar på de synder, han hade begått, både sedan och innan han blev en pilgrim. Även kunde man förstå av ord, som då och då undföllo honom, att hemska syner av gastar och onda andar oroade honom.

Hoppfull hade därför stor möda för att hålla sin broders huvud över vattnet; ja, ibland sjönk han alldeles och kom sedan om en stund halvdöd upp igen. Hoppfull försökte också att trösta honom, sägande: Broder, jag ser porten och männen, som stå där färdiga att mottaga oss, men Kristen svarade: Det är på dig, det är på dig, som de vänta; du har alltsedan jag lärde känna dig, gjort skäl för ditt namn Hoppfull. - Du har också haft ett gott hopp genom nåden, sade Hoppfull. - Ack, broder, sade Kristen, om det vore rätt med mig, skulle den helt visst nu stå upp för att hjälpa mig, men han har fört mig i snaran för mina synders skull och har övergivit mig. Då sade Hoppfull: Min broder, du har alldeles glömt bort det språket, där det säges om ogudaktiga: Fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt. De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor (Ps. 73: 4, 5). Den oro och nöd, som du i denna flod har att utstå, äro icke tecken, att Gud har övergivit dig, utan äro dig tillskickade för att pröva, om du vill ihågkomma, vad du förut erfarit av hans godhet, samt under din nöd hava ditt liv i honom.

Då såg jag i min dröm, att Kristen en stund försjönk i djupa tankar. Därpå tillade Hoppfull: Var vid god tröst: Jesus Kristus gör dig helbrägda. Och i detsamma utropade Kristen med hög röst: O, jag ser honom igen! Och han säger till mig: Om du ginge igenom vatten, är jag med dig, och igenom strömmar, skulle de ej dränka dig (Jes. 43: 2). Då repade båda två mod, och fienden var därefter så tyst som en sten, så länge de voro i floden. Kristen fann ock genast botten att stå uppå, och floden var sedan hela tiden grund; och så kommo de lyckligen över floden. Nu fingo de på den andra stranden åter se de två skinande männen, som där väntade på dem och hälsade dem, så snart de kommit upp ur floden, sägande: Vi äro tjänsteandar, som utsändas till tjänst för deras skull, som skola ärva frälsning (Ebr. 1: 14). Sålunda gingo de tillsammans upp emot porten. Nu bören I märka att staden låg uppå ett ganska högt berg, men pilgrimerna gingo helt lätt uppför detsamma, emedan de två männen togo dem under armarna. Även hade de lämnat efter sig i floden sin vandringsdräkt, ty, fastän de hade den på sig, då de stego ned i den, kommo de upp utur den utan densamma. Alltså ilade de med mycken lätthet och skyndsamhet uppför berget, ehuru grundvalen, på vilken staden var bygd, var högre än molnen. Så gingo de då upp genom luftens högre rymder under ljuvligt samtal och med fröjd i hjärtat, därför att de lyckligen kommit över floden och hade sådana härliga väsenden till följeslagare.

Deras samtal med de skinande männen vände sig omkring staden, vilkens skönhet och härlighet, såsom dessa sade dem, voro obeskrivliga. - Där, sade de, är Sions berg, det himmelska Jerusalem, de otaliga änglar och de fullkomnade rättfärdigas andar (Ebr. 12: 22-24). I gån nu till Guds paradis, där I skolen få se livets träd (Upp. 25: 7) samt äta av dess ovanskliga frukter, och då I kommen dit, skall man giva eder vita kläder (Upp. 3: 4), och I skolen alla dagar, ja, i alla evigheters evighet få umgås och tala med konungen. Där skolen I ej mer få se sådana ting, som mötte eder, medan I voren i jordens låga nejder, såsom sorg, sjukdom, bedrövelse och död; ty det första har gått till ända (Upp. 21: 4). I gån nu till Abraham, Isak och Jakob och profeterna - människor, vilka Gud tagit bort undan det tillkommande onda, och som nu vila sig av sina vedermödor, och alla vandra omkring i hans rättfärdighet (Jes. 57: 1, 2; 65: 16, 17). Då frågade pilgrimerna: Vad blir vårt göromål på denna heliga ort? - I skolen där, blev svaret, få hugnad för allt edert arbete, glädje för all eder sorg; I fån där skörda, vad I haven utsått, nämligen frukten av alla edra böner och tårar och lidanden för Konungen under resan (Gal. 6: 7). Där fån I bära kronor av guld och för alltid njuta av den Heliges åsyn, ty där skolen I se honom, såsom han är (1 Joh. 3: 2).

Där skolen I också ständigt tjäna honom med lov och pris, jubel och tacksägelse, honom, som I uti världen önskaden att tjäna, ehuru köttets skröplighet förorsakade er många svårigheter. Där skola edra ögon förnöjas med att se den Allsmäktige och edra öron med att höra hans ljuvliga röst. Där skolen I åter få njuta av edra vänners umgänge, vilka gått dit före eder, och där skolen I med glädje välkomna alla, som efter eder anlända till den heliga staden. Där skolen I också krönas med ära och härlighet och sitta upp uti Israels vagn för att fara ut med ärans Konung. När han skall komma i skyn med basunljud, såsom på vindens vingar, då skolen I komma med honom; och, när han skall sitta på domstolen, skolen I sitta där med honom; ja, när han skall avkunna domen över alla ogärningsmän, vare sig änglar eller människor, skolen I ock hava en röst med i den domen, emedan de voro hans och edra fiender (1 Tess. 4: 13-17; Jud. v. 14; Dan. 7: 9, 10; 1 Kor. 6: 2, 3). Och slutligen, då han skall återkomma till staden, skolen också I gå därin med basunklang och för alltid vara när honom.

Medan de nu sålunda närmade sig porten, se då kom en hop av den himmelska härskaren ut emot dem, och till dem sade de andra två skinande männen: Dessa äro de män, som, då de voro i världen, älskade vår Herre och lämnade allt för hans heliga namn; och han har sänt oss för att hämta dem, och vi hava nu beledsagat dem så nära det efterlängtade målet för deras resa, på det de må gå in och med fröjd skåda sin Förlossares ansikte. Då uppstämde den himmelska härskaren ett högt jubel, sägande: Saliga de, som äro kallade till Lammets bröllopsmåltid (Upp. 19: 9). På samma gång gingo ock ut emot dem flera av konungens basunblåsare, vilka voro klädda i vita, skinande kläder och kommo själva himlarna att återskalla av deras högljudda, skönt klingande spel. Och hälsade dessa basunblåsare Kristen och hans kamrat tiotusenfalt välkomna från världen och det under fröjderop och basunklang.

När detta var gjort, omringade de dem på alla sidor. Somliga gingo före, andra bakom, somliga på högra sidan, andra på den vänstra (liksom för att vara deras livvakt genom de högre rymderna), och under hela tiden uppfyllde de luften med sina basuners skönt klingande toner, så att, om någon fått vara en åskådare, det såg ut, som om själva himmelen kommit ned för att möta dem. På detta sätt färdades de alltså uppåt; och under det de gingo, betygade basunblåsarna litet emellan, så väl med blickar och åtbördor som fröjdefullt spel, för Kristen och hans broder, huru välkomna de voro till deras sällskap, och med vilken glädje de själva kommit dem till mötes. Och nu voro de två männen så till sägandes redan i himmelen, innan de kommo dit in. Så överväldigade voro de av glädje över änglarnas åsyn och över klangen av deras himmelska toner. Därjämte hade de ock själva staden framför sina ögon och tyckte sig höra klockorna där inne ringa för att välkomna dem dit. Men framför allt, huru uppvärmdes och fröjdades icke deras hjärtan av den tanken, att de själva skulle få bo där i sådant härligt sällskap och det från evighet till evighet! Vilken tunga eller penna kan väl beskriva de saliga känslor, som härvid genomströmmade dem! Och så kommo de upp till porten.

Då de nu kommo fram, sågo de följande ord med guldbokstäver skrivna över porten: Saliga äro de, som två sina kläder, att de må få tillträde till livets träd och genom portarna ingå i staden (Upp. 22: 14).

Därpå såg jag i min dröm, att de skinande männen uppmanade våra pilgrimer att klappa på porten; och då de så gjorde, sågo några ovanifrån ned över porten, nämligen Enok, Mose och Elias m. fl., och man sade till dem: Dessa pilgrimer äro komna från staden Fördärv av kärlek till detta ställes Konung. Därpå lämnade Kristen och Hoppfull dem var sitt intyg, vilket de mottagit vid början av sin vandring. Och sedan dessa intyg blivit inburna till Konungen och han läst dem, sade han: Var äro de två männen? Och då man svarade, att de stodo utanför porten, befallde han öppna densamma, på det, sade han, det rättfärdiga folket, som hållit tro, måtte träda in (Jes. 25: 2).

Nu såg jag i min dröm, att de två männen gingo in genom porten; och i detsamma de kommo in, blevo de förvandlade, och man satte på dem kläder, vilka glänste som guld. Även kom man dem till mötes med harpor och kronor, vilka överlämnades till dem, harporna för att därmed lovsjunga Gud och kronorna såsom äretecken. Därpå hörde jag i min dröm, att man ringde i alla stadens klockor av glädje, och att man sade till dem: Gå in i eder Herres glädje (Matt. 25: 23). Även hörde jag männen själva med hög röst sjunga: Honom, som sitter på tronen, och Lammet vare lov och pris och ära och kraft i evigheters evighet (Upp. 5: 13).

Just som nu portarna öppnades för att släppa in männen, såg jag efter dem, och se, staden sken såsom solen. Gatorna voro ock belagda med guld, och på dem vandrade en mängd människor med kronor på sina huvuden, med palmer i sina händer samt gyllene harpor att sjunga Guds lov med.

Där voro ock sådana, som hade vingar, och de svarade varandra oupphörligen: Helig, helig, helig är Herren. Sedan tillslöt man portarna. Men, när jag sett allt detta, önskade jag mig vara ibland dem.

Medan jag nu med spänd blick betraktade dessa ting, kom jag att vända mig om, och då fick jag se Okunnig närma sig flodens strand. Men han kom snart över och det utan hälften så mycken svårighet som de två andra männen. Ty det föll sig så, att en viss färjkarl vid namn Fåfängt hopp just då råkade vara där, och han hjälpte Okunnig över i sin båt. Och sedan såg jag honom gå uppför berget såsom de andra och närma sig porten, endast med den åtskillnad, att han gick ensam, och ingen kom honom till mötes med den minsta uppmuntran. När han kommit fram till porten, såg han upp på inskriften över densamma och begynte så att klappa på, i hopp att han genast skulle bliva insläppt. Men männen, som sågo ned över porten, frågade honom: Varifrån kommer du, och vad vill du? Han svarade: Jag har ätit och druckit med Konungen, och han har lärt på våra gator (Luk. 13: 26). Då frågade de honom efter hans intyg, på det de måtte gå in och visa det för Konungen. Så famlade han då i sin barm efter ett sådant men kunde ej finna något. Då sade de: Har du intet intyg? Men mannen svarade dem icke ett ord. De anmälde nu saken för Konungen, men han ville icke komma ned för att se honom utan befallde de två skinande männen, som ledsagat Kristen och Hoppfull till staden, att binda honom till händer och fötter och föra bort honom. Därpå togo de upp honom och buro honom genom luften till den dörren, som jag sett i bergets sida, och kastade ned honom genom den. Då insåg jag, att det fanns en väg till helvetet likaväl från himmelens port som från staden Fördärv. Och så vaknade jag, och det var en dröm.

Min vän, jag har förtäljt min dröm för dig;
Se till, om du kan tolka den för mig,
För grannen, för dig själv! Tag dig till vara,
Att du ej må dess under falskt förklara;
Ty orätt tolkning föder villa blott
Och vänder det till ont, som gavs till gott.
Låt ock ej dräktens fägring dig beveka
Att alltför länge med dess yta leka.
Förvara ock min sagas bilder väl
För skämt och löje och för gagnlöst gräl;
Slikt lämne du åt endast barn och dårar;
Men du, giv akt, att du min mening spårar,
Glöm ej, att under denna dröm dock bor
Det sanna, varpå allt ditt väl beror.
Drag undan täckelset, som saken höljer,
Och se det allvar, sig därunder döljer,
Mitt slagg du kaste bort med dristighet,
Om guldet blott du väl bevara vet.
Är skalet fläckigt, är väl ändock galet
Att kasta hela äpplet bort för skalet,
Men kan du allt förkasta och försmå -
Jag om en annan resa drömmer då!

Har du frågor eller kommentarer om boken? Skriv ett inlägg i forumet:

BIBELSAMTAL: Lärjungaskap

Önskar du personlig kontakt?

Kopiera den gärna och sprid den vidare...

Morgondagen har ingen sett

IDAG

är frälsningens dag