KRISTENS RESA

NU SÅG JAG I MIN DRÖM, att den landsväg, uppför vilken Kristen hade att gå, var på båda sidor inhägnad av en hög mur, och var murens namn Hälsa (Jes. 26: 1). Uppför denna väg lopp nu den betungade Kristen, dock icke utan mycken möda för bördans skull, som låg på hans rygg.

Så sprang han då, tills han uppnådde en något upphöjd plats, där man såg ett kors upprest och ett stycke längre ned i dalen en grav. Nu såg jag i min dröm, att just som Kristen kom fram till korset, så lossnade bördan från hans axlar, föll från hans rygg och började att rulla utför sluttningen, tills den tumlade ned i graven, och sedan såg jag den icke mer.

Nu blev Kristen full av fröjd och sade med glatt hjärta: Han har givit mig ro genom sin sorg och liv genom sin död. Sedan stod han en stund stilla för att se och undra, ty det förvånade honom mycket, att åsynen av korset så kunde befria honom från hans börda. Han stod därför och skådade och skådade, ända tills tårekällorna i hans huvud började att utgjuta sig över hans kinder (Sak. 12: 10). Då han nu så stod och skådade och grät, se, då kommo tre skinande väsenden till honom med orden: Frid vare dig! (Mark. 2: 5.) Därpå sade den förste till honom: Dina synder äro dig förlåtna. Den andre klädde av honom hans trasor och satte på honom högtidskläder (Sak. 3: 4). Den tredje satte ett tecken på hans panna (Ef. 1: 13) och lämnade honom en förseglad rulle, vilken han bjöd honom att betrakta under sitt lopp och framvisa vid den himmelska porten. Därpå gingo de sin väg. Nu gjorde Kristen tre glädjesprång och fortsatte sin väg, sjungande:

Så långt jag kom med sorg och pust
Och ingen lisa fann;
Men här mig mötte ro och lust,
Då hit jag äntligt hann.

O, sälla ort, så fann jag här
Min salighet. Här brast
Mitt band, och jag förlossad är
Från själabördans last!

Välsignad vare kors och grav!
Dock han välsignad mer,
Som sig i döden för mig gav
Och nu slik fröjd mig ger!

Sedan såg jag i min dröm, att han vandrade framåt, tills han kom ned i dalen, där han ett litet stycke från vägen fick se tre män ligga försjunkna i djup sömn och med järnfjättrar omkring fötterna. En av dem hette Enfaldig, den andre Lätting, den tredje Förmäten.

Då Kristen såg dem ligga i detta tillstånd, gick han fram till dem, i hopp att kunna väcka upp dem, och ropade: I ären lika dem, som ligga i toppen på en mast (Ords. 23: 24), ty Döda havet, en bottenlös avgrund, är under edra fötter. Vaknen därför upp och skynden eder härifrån. Tillåten mig även att hjälpa er utav med edra bojor. Därjämte sade han till dem: Om han, vilken går omkring som ett rytande lejon (1 Petr. 5: 8), skulle komma hit, så bleven I säkert hans tänders rov. Då sågo de upp på honom och svarade var på sitt vis. Enfaldig sade: Jag ser ingen fara. Lätting: Ännu litet mera sova. Förmäten: Var och en måste stå på egna ben. - Och så lade de sig åter ned för att sova, och Kristen fortsatte sin väg.

Emellertid gjorde det honom ont att människor, stadda i en så farlig belägenhet, skulle sätta så litet värde på hans välvilja att av egen fri drift väcka dem, giva dem goda råd och hjälpa dem utav med deras fjättrar. Medan han nu var bedrövad häröver, fick han se två män, som kastade sig över muren till vänster om den smala vägen och med stora steg närmade sig honom. Den enes namn var Formalist, den andres Skrymtare. Då dessa män alltså upphunnit honom, började han med dem följande samtal:

Kristen: Mina herrar, varifrån kommen I, och vart ämnen I er?

Formalist och Skrymtare: Vi äro födda i landet Fåfäng ära och vandra nu till berget Sion för att därigenom vinna pris och anseende.

Kristen: Varför gingen I icke in genom porten, som ligger vid början av denna väg? Veten I icke, att det är skrivet: Den som icke går genom dörren in i fårahuset utan stiger in från annat håll, är en tjuv och en rövare? (Joh. 10: 1)

Formalist och Skrymtare svarade härpå, att det skulle bliva en alltför lång omväg, om man sökte komma in genom den trånga porten, och man hade därför för sed att taga en genväg och klättra över muren, just som de nu hade gjort.

Kristen: Men betraktas det ej som en förnärmelse mot den stadens Herre, till vilken vi ämna oss, om man sålunda bryter mot hans uppenbarade vilja?

Formalist och Skrymtare sade då, att Kristen icke behövde bry sin hjärna med den saken, ty de hade gammal hävd för, vad de gjorde, och kunde, om så fordrades, skaffa vittne på, att så tillgått i mer än tusen år.

Kristen: Men tron I, att ert förfarande även låter försvara sig inför rätta?

Härpå svarade Formalist och Skrymtare, att en oväldig domare utan tvivel skulle anse en sedvänja, som vunnit mer än tusenårig hävd, äga laglig giltighet. Och dessutom, tillade de, om vi blott kommit in på vägen, så gör det ju detsamma, huru det tillgått. Om vi äro inne på vägen, så äro vi inne på vägen. Du är icke heller mer än på vägen, ehuru vi kunna förstå, att du gått in genom porten. Så äro också vi inne på vägen, fastän vi kastat oss över muren. I vad avseende är då din ställning bättre än vår?

Kristen: Jag vandrar enligt min Herres föreskrift; I åter vandren efter edert tyckes ingivelser. Vägens Herre anser er redan som tjuvar, varför jag ej tvivlar på, att er falskhet vid resans slut skall komma i dagen. Liksom I kommit in på vägen av eget bevåg och utan hans ledning, så fån I också gå ut därifrån på eget bevåg och utan hans barmhärtighet.

Härpå hade de ej stort att svara utan rådde Kristen blott att sörja för sig själv. Därefter såg jag, huru alla tre gingo var sin väg utan att växla många ord med varandra. Dock sade de två männen till Kristen, att vad lagar och stadgar anginge, så voro de vissa på, att de skulle iakttaga dem lika samvetsgrant som han. Vi kunna därför, tillade de, ej inse, vari du skiljer dig från oss, om icke genom den där manteln, som du svept omkring dig, och vilken troligen någon av dina grannar skänkt dig för att därmed skyla din nakenhets blygd.

Kristen: Lagar och stadgar skola icke frälsa er, eftersom I icke kommit in genom dörren. (Gal. 2: 16.) Och vad manteln, som jag har på mig, angår, så har jag fått den till skänks av landets Herre, dit jag går, och det just, såsom I saden, för att skyla min nakenhet med. Jag anser den därför såsom ett bevis på hans ynnest mot mig, ty förut hade jag ingenting annat än trasor. Dessutom tröstar jag mig, under det jag vandrar framåt, med sådana tankar som dessa: Då jag kommer till stadens port, hoppas jag förvisso, att dess Herre skall känna igen mig såsom en av sitt folk, efter jag är klädd i hans mantel, vilken han för intet skänkte mig samma dag, han klädde av mig mina trasor. Därjämte har jag, som ni kanske ej märkt, på min panna ett tecken, varmed en av min Herres mest förtrogna vänner beseglade mig, i detsamma bördan föll av mina axlar. Slutligen vill jag säga er, att man vid samma tillfälle gav mig en förseglad bokrulle, med vars läsning jag skulle trösta mig under min vandring, och vilken jag fick befallning att avlämna vid den himmelska porten till ett säkert tecken, att jag själv skall få slippa därin. Men alla dessa saker fruktar jag, att i saknen, och det just därför, att I icke gått in genom dörren.

På dessa ord gåvo de honom intet svar utan sågo endast på varandra och skrattade. Därefter såg jag, att alla tre fortsatte sin väg, ehuru Kristen gick före de andra utan att samtala med någon annan än sig själv. Detta gjorde han stundom under suckar, stundom under tröst och frimodighet. Även läste han ofta i bokrullen, som en av de skinande väsendena givit honom, och han kände sig därav mycket vederkvickt.

Därpå såg jag, huru de alla vandrade framåt, tills de kommo till berget Svårighet, vid vars fot en källa var belägen. Utom den vägen, som ledde rakt ifrån den trånga porten, fanns det här även två andra vägar, som veko utav, den ena till vänster, den andra till höger om bergets fot, Men den smala vägen gick rakt uppför berget, och var denna uppgång känd under namnet Svårighet. Kristen skyndade nu till källan och drack därav för att vederkvicka sig. Sedan började han sin färd uppför berget, sjungande:

Brant är berget, men jag ställer
Dit min gång med stort begär;
Svårigheten mig ej fäller,
Ty dess stråt till livet bär.

Själ, var ej försagd: den rätta,
Svåra vägen bättre är,
Saligare än den lätta,
Falska, som till döden bär.

De två andra kommo också till foten av berget. Men när de sågo, att detta var brant och högt, samt att det därjämte fanns två andra vägar, vilka de hoppades skulle på andra sidan om berget åter löpa tillsamman med den smala stig, som Kristen vandrade, så beslöto de att välja en av dessa två. Nu hette den ena av dessa vägar Fara och den andra Undergång. Och så gick den ene av de två männen den vägen, som kallades Fara och ledde till en stor skog, under det att den andre styrde kosan rakt fram på vägen Undergång, vilken förde honom till ett vidsträckt fält, översållat med mörka berg (Jer. 13: 16), bland vilka han snavade och föll utan att mer kunna stiga upp.

Därpå såg jag efter Kristen för att se, huru han tog sig upp för berget, och då blev jag varse, huru han i följd av vägens branthet först började att gå i stället för att springa och sedan att krypa på händer och fötter i stället för att gå. Nu låg där ungefär halvvägs upp till bergets topp en ljuvlig lövsal, som bergets Herre uppfört till trötta vandrares vederkvickelse. Där steg alltså Kristen in och satte sig ned för att vila. Sedan drog han fram sin bokrulle ur barmen och läste däri till sin tröst. Även började han ånyo att beskåda den klädnad eller mantel, som han fått, medan han stod vid korset. Men då han en stund på detta sätt förnöjt sig, föll han omsider, i en lätt slummer och sedan i en djup sömn, som kvarhöll honom på detta ställe, tills det var nära natt. Under denna sömn föll hans bokrulle ur hans hand. Medan han nu sov, kom någon till honom och väckte upp honom, sägande, Gå till myran, du late! Se på hennes vägar, och bliv vis! (Ordspr. 6: 6.) Varvid Kristen plötsligen rusade upp och skyndade framåt sin väg, tills han uppnådde bergets topp.

Så snart han nu kommit upp på berget, kommo två män med stor brådska springande emot honom, den ene Rädd, den andre Misströstan. Mina herrar, sade Kristen till dem, vad är på färde? I springen ju åt orätt håll. Härpå svarade Rädd, att de varit på väg till Sions stad och verkligen kommit uppför den besvärliga branten. Men - sade han - ju längre vi gingo, desto flera faror råkade vi ut för. Därför vände vi om och äro nu på hemvägen.

Ja - sade Misströstan - ty mitt framför oss lågo tvenne lejon i vår väg, om de sovo eller voro vakna, veta vi icke, och vi kunde ej annat än tro, att, om vi komme dem nära, skulle de genast slita oss i stycken.

Kristen: I gören mig förskräckt, men vart skall jag fly för att vara säker? Om jag går tillbaka till min fädernestad, så väntar mig där en säker undergång, efter den är bestämd att förgås genom eld och svavel. Men om jag kan uppnå den himmelska staden, är jag för alltid i säkerhet. Jag måste därför våga försöket att gå framåt. Att vända tillbaka är oundviklig död. Att åter gå framåt leder visserligen till dödsfara men ock, sedan denna blivit överstånden, till evigt liv. Ja, jag skall ännu gå framåt.

Därpå sprungo Misströstan och Rädd utför berget, men Kristen fortsatte sin väg. Då han nu erinrat sig, vad de två männen sagt honom, så sökte han i barmen efter sin bokrulle för att läsa där och hämta tröst, men han sökte och fann den icke. Då blev Kristen högeligen bekymrad och visste ej, vad han skulle göra, ty han saknade just det, som brukade hugsvala honom, och som skulle varit hans pass till den himmelska staden. I sin rådvillhet och bestörtning erinrade han sig slutligen, att han sovit i lövsalen på bergssluttningen. Sedan han fallit på sina knän och bett Gud om förlåtelse för sitt dåraktiga beteende, gick han tillbaka för att söka efter sin rulle. Men vem kan tillfyllest beskriva den sorg, som uppfyllde Kristens hjärta, medan han så gick tillbaka? Än suckade han, än grät han, och än förebrådde han sig, därför att han varit dåraktig nog att somna in på ett ställe, som endast var ämnat att bereda honom en stunds vederkvickelse från hans trötthet. Hela vägen tillbaka såg han sig uppmärksamt om på båda sidor, i fall han händelsevis skulle få reda på den förkomna rullen, som så ofta tröstat honom under hans vandring. Så gick han då tillbaka, tills han kom i sikte av lösalen, där han suttit och sovit. Men, som denna syn återupplivade minnet av hans synd, fördubblade den endast hans sorg (1 Tess. 5: 8, 9; Upp. 2: 4).

Han fortsatte alltså sin väg, bittert begråtande sin brottsliga sömn och sägande: Ack, jag arma människa, att jag kunde sova mitt på dagen! Att jag kunde sova mitt på berget Svårighet! Att jag kunde till den grad giva efter för köttet, att jag till dess tillfredsställande använde en vila, som bergets Herre endast ämnat till vederkvickelse för pilgrimernas ande! Huru många steg har jag icke tagit förgäves! Det har gått mig på samma sätt, som det gick Israels barn, vilka för sin synds skull blevo skickade tillbaka till Röda havet. Och nu måste jag med sorg vandra samma väg, som jag kunnat beträda med fröjd, om ej min syndiga sömn varit. Huru långt kunde jag ej annars hava hunnit! Ja, jag måste gå samma stycke väg tre gånger, fastän jag ej behövt gå den mer än en gång, varjämte det är troligt, att jag bliver överfallen av nattens mörker. O, om jag blott icke hade sovit!

Som han nu hunnit tillbaka till lövsalen, satte han sig ned där och grät en stund, men då han till slut genom Guds nådiga försyn kastade sin sorgsna blick under bänken, blev han där varse sin bokrulle, varpå han skyndsamt och bävande tog upp den och stoppade den i sin barm. Men vem kan beskriva vår vandringsmans glädje, att han återfått sin rulle? Ty denna klenod var honom en borgen, att han skulle leva och bliva mottagen i den efterlängtade hamnen. Därför gömde han rullen sorgfälligt i barmen, tackade Gud, som styrt hans ögon till det ställe, där den låg, och anträdde därpå under glädjetårar åter sin vandring. Men o, med vilka snabba steg han nu skyndade uppför berget! Innan han kom upp på toppen gick emellertid solen ned, vilket ånyo påminde honom om hans fåvitska sömn, så att han åter började klaga över sig själv. O, du syndiga sömn, det är för din skull, som nu natten överraskar mig på min färd, och jag måste vandra i mörker utan solens ljus samt höra djurens ängsliga tjut (1 Tess. 5: 6, 7). Nu erinrade han sig också, vad Misströstan och Rädd berättat honom om huru de blivit skrämda vid åsynen av lejonen. Utan tvivel, sade Kristen till sig själv, ströva dessa vilddjur under natten omkring efter rov, och om de skulle träffa på mig i mörkret, huru skall jag då kunna undkomma dem? Huru skall jag då undgå att bli sliten i stycken? Under dessa tankar vandrade han framåt.

Men bäst han sålunda beklagade sitt olyckliga felsteg, lyfte han upp ögonen, och se, då låg framför honom ett ståtligt slott, benämnt Det Sköna, tätt invid stora landsvägen. Nu såg jag i min dröm, att han påskyndade sina steg ditåt i hopp att möjligen där finna härbärge, Men innan han hunnit särdeles långt, kom han in på en mycket smal gång, ungefär ett stenkast från portvaktens stuga. Då han med uppmärksamma blickar spejade där framför sig, blev han varse två lejon i vägen. Nu tänkte han, ser jag den fara, som förmådde Misströstan och Rädd att vända tillbaka (lejonen voro likväl bundna, men han såg ej kedjorna). Och i sin förskräckelse tänkte han själv på att följa deras exempel; ty han såg ej annat än döden framför sig. Men då portvakten, som hette Vaksam, märkte, att Kristen stod stilla, liksom han ville vända om, ropade han till honom: Har du så liten styrka? (Mark. 4: 40). Frukta icke för lejonen, de äro bundna och ligga där endast för att pröva tron, där den finnes, och avslöja dem, som icke hava någon. Håll dig blott mitt på gångstigen, så skall intet ont vederfaras dig.

Därpå såg jag, huru Kristen gick framåt, darrande av fruktan för lejonen. Men som han noga rättade sig efter portvaktens föreskrift, hörde han dem visserligen ryta, men de gjorde honom ingen skada. Då klappade han händerna av fröjd och gick vidare, tills han stannade framför porten, där portvakten stod. Min herre, sade Kristen till honom, vad är detta för ett hus? Portvakten svarade att huset var uppbyggt av bergets Herre till pilgrimers vederkvickelse och beskydd. Även frågade han Kristen, varifrån han var, och vart han ämnade sig.

Kristen: Jag kommer från staden Fördärv och går till Sions berg. Men som solen nu gått ned, skulle jag gärna, om det tillåtes, vilja taga in här över natten.

Portvakten: Vad heter du?

Kristen: Jag heter nu Kristen, men från början var mitt namn Nådelös. Jag härstammar från Jafets släkte, som Gud låtit bo i Sems hyddor (1 Mos. 9: 27).

Portvakten: Vad är orsaken, att du kommer så sent? Solen är ju redan nedgången.

Kristen: Jag skulle ha varit här förr, om jag, eländiga människa, icke sovit i Lövhyddan, som ligger på bergsluttningen. Ja, även det oaktat skulle jag ha varit här mycket förr, om jag icke under min sömn förlorat mitt betyg. Och jag saknade det icke, förrän jag kom på toppen av berget, men då jag där skulle känna efter det och ej fann det, blev jag tvungen att med sörjande hjärta gå tillbaka till det ställe, varest jag legat och sovit. Där fick jag reda på min bokrulle och är nu äntligen här.

Portvakten: Välan! Jag skall kalla ut en av detta ställets jungfrur, och, om hon tycker om ditt tal, skall hon enligt husets regler, föra dig in till det övriga husfolket.

I detsamma ringde portvakt Vaksam på en klocka, och vid dess ljud kom en allvarlig och skön ung flicka vid namn Klokhet ut ur slottsporten och frågade, varför hon blivit efterskickad.

Portvakten: Denne man är stadd på resa från staden Fördärv till Sions berg, men, som han är uttröttad och blivit överfallen av mörkret, har han bett mig att få dröja här i natt. Så sade jag honom då, att jag skulle ropa på dig, på det du skulle samtala med honom och sedan förfara med honom, som dig bäst synes, enligt husets lag och ordning.

Därpå frågade jungfrun honom, vem han var, och vart han ämnade sig, och han upplyste henne därom. Även frågade hon honom, huru han kommit in på vägen, och han berättade henne, huru det tillgått. Vidare sporde hon, vad han sett och erfarit på vägen. Sedan han nu givit henne besked även härom, frågade hon slutligen efter hans namn. Då svarade han: Mitt namn är Kristen. Och jag längtar så mycket mer att få taga in här i natt, som, efter vad jag hört, detta ställe blivit uppbyggt av bergets Herre för att tjäna pilgrimer till vederkvickelse och beskydd. Då smålog hon, men tårarna stego henne i ögonen. Efter en stunds tystnad sade hon: Jag skall kalla ut två eller tre till av husets folk. Därpå sprang hon till dörren och kallade Förstånd, Gudsfruktan och Kristlig kärlek. Och sedan även dessa en stund samtalat med honom, förde de in honom i huset, där många av husfolket mötte honom på tröskeln, sägande: Kom in, du Herrens välsignade. Detta hus är uppbyggt av bergets Herre enkom för att härbärgera sådana vandringsmän som du. Då bugade han sitt huvud och följde efter dem in i huset. Sedan han nu kommit in och satt sig ned, gåvo de honom något att dricka och överenskommo, att, på det tiden ej måtte gå onödigt förbi, medan kvällsvarden tillagades, några av dem skulle förtroligt samtala med Kristen; och blevo Gudsfruktan, Förståndig och Kristlig kärlek därtill utsedda.

Nåväl, gode Kristen - så började nu Gudsfruktan - efter vi visat dig den kärleken att mottaga dig i vårt hus i natt, så låtom oss, i hopp att det möjligen kunde lända oss till uppbyggelse, samtala med dig om allt, som hänt dig på din vallfärd.

Kristen: Mycket gärna. Det fägnar mig, att I ären så sinnade.

Gudsfruktan: Vad bevekte dig först att välja en pilgrims liv?

Kristen: Jag jagades ut ur mitt fädernesland av ett förskräckligt rykte, som ständigt ljöd i mina öron, nämligen att där väntade mig en oundviklig undergång, om jag dröjde kvar därstädes.

Gudsfruktan: Men huru kom det sig, att, då du lämnade ditt fädernesland, du tog vägen just åt detta håll?

Kristen: Gud ville så hava det. Ty då jag överfölls av fruktan för den undergång, som hotade mig, visste jag icke, vart jag skulle vända mig. Men under det jag så stod där darrande och gråtande, kom lyckligtvis till mig en man, som hette Evangelist: och han visade mig den Trånga porten, som jag väl aldrig annars skulle hava hittat på. Så kom jag in på den väg, som sedan lett mig rakt till detta hus.

Gudsfruktan: Men gick du icke förbi Uttolkarens hus?

Kristen: Jo, och där såg jag sådana ting, som aldrig skola gå mig ur mitt minne, så länge jag lever. I synnerhet var det tre ting, som fäste min uppmärksamhet, nämligen huru Kristus, trots satan, underhåller sitt nådeverk i syndarens hjärta; vidare huru en man genom fortsatt syndande hade förlorat allt hopp om Guds barmhärtighet, och slutligen huru en annan i sin sömn tyckte, att domedagen redan var kommen.

Gudsfruktan: Hörde du honom då omtala din dröm?

Kristen: Ja, och den förekom mig så förfärlig, att mitt hjärta överväldigades av ångest, under det han berättade den, Men jag är i alla fall glad, att jag fick höra den.

Gudsfruktan: Såg du ingenting mer i Uttolkarens hus?

Kristen: Jo, han förde mig till ett ståtligt palats och visade mig, huru dess invånare voro klädda i guld; huru en djärv man kom och med sitt svärd banade sig väg genom de beväpnade män, som stodo i dörren för att utestänga honom, och huru man bjöd honom att komma in och vinna en evig härlighet. Och huru allt detta hänryckte mitt hjärta! Om jag ej vetat, att jag måste gå vidare, skulle jag gärna ett helt år velat stanna i den gode mannens hus.

Gudsfruktan: Och vad såg du mera på din väg?

Kristen: Vad jag såg! Jo, när jag gått endast ett litet stycke längre, så tyckte jag mig se en man hänga blödande på ett kors, och blotta åsynen av honom hade den verkan, att den tunga börda, under vilken jag suckade, föll av min rygg. Detta förundrade mig högligen, ty jag hade aldrig förr sett något dylikt. Ja, medan jag stod och såg upp på den blödande mannen (ty jag kunde ej taga mina ögon från honom), så kommo tre skinande väsen fram till mig. En av dem betygade, att mina synder voro mig förlåtna. Den andre klädde av mig mina trasor och gav mig den här stickade manteln, som jag har på mig. Den tredje satte på min panna det tecken, som ni ser där, samt lämnade mig denna förseglade skrift (och härvid drog han fram sin bokrulle ur barmen).

Gudsfruktan: Men du såg väl ännu något mer?

Kristen: Vad jag redan berättat för er, var det bästa; emellertid såg jag även några andra saker. Så fick jag, under det jag vandrade framåt, se tre män, Tanklös, Lätting och Förmäten, ligga insomnade ett litet stycke från vägen med järnfjättrar omkring fötterna. Men tror ni, att jag kunde väcka dem? Även såg jag, huru Formalist och Skrymtare kastade sig över muren, för att, som de själva föregåvo, vandra till Sion. Men de omkommo snart, såsom jag förutsagt dem, ehuru de ej ville tro det. Men framför allt fann jag det mödosamt att klättra upp för det här berget ävensom att komma förbi de glupande lejonen. Och sannerligen, om icke den gode mannen, som vaktar porten till detta hus, varit så tror jag nästan, att jag i alla fall hade vänt om, men nu tackar jag Gud, att jag är här, och tackar även eder, därför att I mottagit mig.

Därefter fann Förstånd för gott att göra några frågor, bedjande honom besvara dem.

Förstånd: Tänker du stundom på det landet, varifrån du kom?

Kristen: Ja, men med mycken blygsel och avsky. Sannerligen, om min håg stått till landet, varifrån jag kom, kunde jag nog haft tillfälle att vända om dit; men nu begär jag ett bättre fädernesland, nämligen ett himmelskt (Ebr. 11: 15, 16).

Förstånd: Bär du icke ännu med dig några av de ting, i vilka du då levde?

Kristen: Jo, men storligen mot min vilja. Detta gäller i synnerhet om mina inre köttsliga tankar och begärelser, i vilka både jag och mina landsmän fordom funno sådant behag, Men nu utgöra de min sorg, och om jag finge välja, skulle jag aldrig mer ens tänka på dylika saker, men jag, som vill göra det goda, finner hos mig den lagen, att det onda låder vid mig (Rom. 7: 15-21).

Förstånd: Förefaller det dig icke stundom, som om dessa begärelser, vilka på andra tider förorsaka dig sådant bekymmer, vore övervunna?

Kristen: Jo, ehuru endast mycket sällan. Men, så ofta det händer, räknar jag det som mina gyllene stunder.

Förstånd: Kan du erinra dig, vilka medel du begagnat, då det någon gång förefallit dig, som om dina frestelser varit övervunna?

Kristen: Jo, när jag tänker på vad jag såg på korset, det hjälper. När jag betraktar min stickmantel, det hjälper. Vidare, när jag läser i bokrullen, som jag bär i min barm, det hjälper. Slutligen, när jag i mitt hjärta blir brinnande vid tanken på landet, dit jag vandrar,
det hjälper.

Förstånd: Och vad är det, som gör, att du längtar så till Sions berg?

Kristen: Jo, jag hoppas att där få se honom levande, som hängde död på korset; ävensom jag hoppas att där bliva kvitt allt detta onda, som ännu finnes hos mig, och som är mig till ständig förtret. Även säges det, att det ej där finnes någon död, samt att jag där skall få vistas i sådant sällskap, som jag mest älskar (Jes. 25: 8; Upp. 21: 4). Ty, sanningen att säga, älskar jag honom, emedan han befriat mig från min börda. Vidare är jag trött på mitt inneboende fördärv samt skulle gärna vilja vara där, varest jag icke mer skall dö, samt i deras sällskap, som beständigt ropa: Helig, helig, helig.

Då sade Kärlek till Kristen: Har du hustru och barn? Är du gift?

Kristen: Ja, jag har hustru och fyra små barn.

Kärlek: Men varför tog du dem icke med dig?

Då grät Kristen och sade: Ack, huru gärna hade jag ej gjort det. Men de voro alla rakt emot, att jag skulle begiva mig på denna vandring.

Kärlek: Men du borde ha talat med dem och försökt visa dem vådan av att stanna kvar.

Kristen: Det gjorde jag också, liksom jag berättade dem, vad Gud uppenbarat mig om vår stads stundande undergång. Men det föreföll dem som begabberi (1 Mos. 19: 14), och de trodde mig icke.

Kärlek: Bad du också Gud, att han skulle välsigna de varningar, du gav dem?

Kristen: Ja, och det av allt hjärta, ty ni kan väl förstå, att min hustru och mina stackars barn voro mig mycket kära.

Kärlek: Men talade du icke med dem om din egen sorg och din fruktan att förgås? Ty jag förmodar, att den undergång, som hotade dig och staden, livligt föresvävade din själ.

Kristen: Jo, mångfaldiga gånger. De kunde också läsa min fruktan i mitt ängsliga ansikte, i mina bittra tårar och i den bävan, som överföll mig, så ofta jag tänkte på den dom, som hängde över våra huvuden. Men ingenting kunde beveka dem att följa mig.

Kärlek: Men vad kunde de anföra till ursäkt för att de ej gingo med?

Kristen: Jo, min hustru fruktade att förlora denna världen, och mina barn voro begivna på ungdomens dåraktiga nöjen. Av ett eller annat skäl läto de mig vandra så här allena.

Kärlek: Men kanske ditt eget fåfänga leverne tillintetgjorde hela kraften av de ord, genom vilka du sökte övertala dem att göra dig sällskap.

Kristen: Jag kan visserligen icke rosa mitt leverne, ty jag vet blott alltför väl, att det varit ganska bristfälligt. Även är det mig bekant, att en människa genom sin umgängelse lätt kan nedriva alla de skäl och grunder, genom vilka hon sökt väcka de sina till någon omsorg, om deras eviga väl. Så mycket kan jag likväl säga, att jag var mycket rädd för att genom något otillbörligt beteende å min sida giva dem anledning att bliva avogt stämda mot en pilgrims liv. Ja, just detta var orsaken, varför de brukade säga, att jag var alltför nogräknad och förnekade mig (allt för deras skull) många saker, i vilka de icke kunde se något ont. Ja, jag tror mig kunna påstå, att, om något, som de sågo hos mig, var dem till hinder, var det just min ängsliga fruktan att synda emot Gud och göra min nästa någon orätt.

Kärlek: Så hatade ock Kain sin broder, därför att hans gärningar voro onda men hans broders rättfärdiga (1 Joh. 3: 12). Om därför din hustru och dina barn förargades på dig för sådant, så hava de därmed visat, att de hava ett oförsonligt hat till det goda, och du har friat ditt liv (Hes. 3: 19).

Nu såg jag i min dröm, att de sålunda sutto och samtalade, tills kvällsvarden var färdig. Därpå satte de sig ned att äta. Och var det ett härligt gästabud med fett och märg och vin, däruti ingen drägg var; varjämte deras samtal vid bordet helt och hållet vände sig omkring bergets herre, såsom om vad han hade gjort, varför han gjort, vad han gjort, och varför han byggt huset, vari de voro. Av vad de sade, kunde jag förstå, att han varit en stor krigare, som stritt med och tillintetgjort den, som hade döden i sitt våld (Ebr. 2: 14, 15), ehuru icke utan stor fara för honom själv, och kom detta mig att desto mer älska honom. Ty, såsom de sade och jag även tror, så kostade det honom stor blodförlust. Men vad som allra mest förhärligade hans nådefulla verk, det var, att han gjorde allt av idel kärlek till detta land. Och dessutom var det några av husfolket, som sade, att de sett honom och talat med honom, sedan han dog på korset. De betygade, det de hört av hans egna läppar, att han hyste en sådan kärlek till stackars pilgrimer, att maken ej står att finna från öster till väster. Vidare anförde de till bevis på sanningen av detta påstående, att han avlagt sin härlighet för att kunna göra de fattiga rika, samt att de hört honom säga och försäkra, att han icke ville bo ensam på Sions berg. Slutligen berättade de, huru han gjort många vandringsmän till furstar, fastän de av naturen voro tiggare och suttit i säck och aska (1 Sam. 2: 8; Ps. 113: 7, 8).

På detta sätt samtalade de med varandra till sent in på natten, och, sedan de anbefallit sig i sin Herres beskydd, gingo de till vila. Vår vandringsman fick ligga i övre våningen i en stor sal, vars fönster vette mot solens uppgång. Och var salens namn Frid. Där sov han nu till dagningen, då han uppvaknade och sjöng:

Var är jag nu? O, Jesus huld,
Som har förlåtit mig min skuld!
Din kärlek stor, din vård det är,
Att vandringsman få vila här
Och uti denna fristad bo,
Som gränsar näst till himlens ro.

Sedan nu alla stigit upp följande morgon och haft något ytterligare samtal, sade husets invånare till Kristen, att han icke skulle få resa, förrän de låtit honom se ställets märkvärdigheter. Först förde de honom in i studerkammaren och visade honom där några urkunder av mycket hög ålder, bland annat, så vitt jag erinrar mig i min dröm, bergets Herres släktregister, enligt vilket han är son till den Gamle av dagar och har sin uppgång av begynnelsen och av evighet. Här funnos även fullständiga uppgifter om alla de gärningar, han utfört, ävensom namnen på alla de hundrade, som han tagit i sin tjänst samt försatt i boningar, som icke lida någon åverkan varken av tidernas längd eller naturens förgänglighet.

Därpå läste de för Kristen om några av de dråpliga verk, som åtskilliga av hans tjänare utfört, såsom huru de besegrat konungariken, övat rättfärdighet, fått löften, tillstoppat lejons munnar, släckt elds kraft, undkommit svärdsegg, blivit starka efter svaghet, blivit väldiga i krig och drivit främmande härar på flykten (Ebr. 11: 33, 34).

Sedan läste de vidare i en annan del av husets urkunder, där det visades, hur villig deras Herre är att i sin nåd upptaga vilka som helst, ja, vilka som helst, även om de under sitt förflutna liv på det värsta försmädat hans person och hans verk. Här funnos också åtskilliga berättelser om många andra märkvärdiga ting, både i äldre och nyare tider, vilka alla visades för Kristen, jämte profetior och förutsägelser om vad som i sinom tid ofelbart skulle gå i fullbordan, icke mindre till fiendernas skräck och bestörtning än till pilgrimernas hugnad och tröst.

Dagen därpå förde de honom in i Rustkammaren och visade honom alla slags vapen, som deras Herre anskaffat till Sionsvandrares tjänst, såsom svärd, sköld, hjälm, bröstharnesk, bön utan återvändo och skor, som icke skulle slitas ut. Och var det vapenförråd, som här var samlat, stort nog för att utrusta lika många män till deras Herres tjänst, som det finnes stjärnor på himlavalvet.

Även visade de honom somliga av de verktyg, med vilka några Herrens tjänare hade utfört sina underbara gärningar, såsom Moses stav, hammaren och spiken, med vilka Jael dödade Sisera, ävensom de krukor, basuner och lampor, med vilka Gideon slog Midians här på flykten. Vidare visade de honom den oxpik, med vilken Samgar slog sex hundra män (Dom. 3: 31), den åsnakäke, med vilken Simson utförde sina väldiga bedrifter, slungan och stenen, med vilken David slog Goliat av Gat, och slutligen det svärd, varmed deras Herre, då han står upp för att hämnas på sina fiender, kommer att dräpa syndens människa. De visade Kristen även många andra härliga saker, som storligen fröjdade hans hjärta. Därpå gingo de åter till vila.

Sedan såg jag i min dröm, huru han följande morgon steg upp och ville fortsätta sin vandring. Men de bådo honom stanna ännu en dag, så skulle de, om vädret bleve klart, visa honom de Ljuvliga bergen; ty, sade de, åsynen av dem skall lända dig till ytterligare uppmuntran, alldenstund dessa berg ligga närmare den efterlängtade hamnen än det ställe, där du nu befinner dig. Så samtyckte han då att dröja. När det blev dag, förde de honom alltså upp på husets tak och bådo honom att se mot söder. Och då han så gjorde, se då såg han i fjärran en härlig bergstrakt, prydd med skogar, vingårdar, allehanda frukter och blommor, källor och springbrunnar, vilket allt var ljuvligt att skåda (Jes. 33: 16, 17). Det där, sade de, är Immanuels land, vilket står lika öppet för alla pilgrimer som detta berg. Och, när du kommer dit, kan du därifrån se porten till den himmelska staden, vilken de där boende herdarna ej skola försumma att visa dig.

Nu tänkte han åter att begiva sig åstad, och de hade ej heller något att däremot invända. Men låt oss först, sade de, ånyo gå in i rustkammaren. De gjorde så, och, sedan han kommit dit in, klädde de honom från topp till tå i en rustning av härdat stål, i händelse han skulle bliva överfallen på vägen. Sålunda utstyrd, gick han med sina vänner ut till porten, där han frågade Portvakten, om han sett någon Sionsvandrare gå där förbi. Sedan Portvakten bejakat Kristens fråga, sade denne vidare: Säg mig, kände ni denne vandringsman?

Portvakten: Jag frågade honom, vad han hette, och han sade mig, att hans namn var Trofast.

Kristen: Ack, jag känner honom. Han är min landsman och nära granne, han kommer från samma stad, där jag är född. Huru långt försprång tror ni, att han kan hava fått?

Portvakten: Vid det här laget måste han hava hunnit till foten av berget.

Kristen: Gott, gode Portvakt. Herren vare med dig och välsigne dig ännu rikligare för den vänlighet, du visat mig!

Därpå anträdde han sin vandring. Men Klokhet, Gudsfruktan, Kärlek och Förstånd ville ledsaga honom utför berget. Så vandrade de då tillsamman, under det de fortsatte sina förra samtal, tills de kommo till bergets fot. Då sade Kristen: Liksom det var svårt att komma upp, så är det ock, så vitt jag kan se, farligt att gå ned.

Ja, sade Förstånd, så är det verkligen. Ty det är svårt för en människa att utan att snava och falla stiga ned i Förödmjukelsens dal, där du nu befinner dig. Därför hava vi ock kommit med för att ledsaga dig utför berget. Så började han då att stiga utföre, ehuru med mycken försiktighet; icke desto mindre snavade hans fot en eller två gånger.

Därpå såg jag i min dröm, huru, då Kristen kom ned till foten av berget, hans goda följeslagare lämnade honom ett bröd, en flaska vin och en druvklase, varefter han fortsatte sin färd framåt.

Men i denna Förödmjukelsens dal råkade stackars Kristen i svårt trångmål. Han hade endast gått ett litet stycke, då han blev varse en ond ande komma över fältet emot honom, och var andens namn Apollyon. Då började Kristen att bliva förskräckt och tänkte fram och tillbaka, huruvida han skulle vända om eller sätta sig till motvärn. Men så kom han ihåg, att han icke hade något harnesk på ryggen, och att han därför, om han toge till flykten, endast skulle göra det lättare för den onde anden att genomborra honom med sina glödande pilar. Han beslöt alltså att dristigt bjuda honom spetsen. Ty, tänkte han, även om jag icke hade något annat ögonmärke än att rädda mitt liv, skulle det dock vara rådligast att icke fly.

Han gick därför framåt, tills Apollyon mötte honom. Denne var ett vidunder, hiskligt till att skåda, ty han var betäckt med fjäll såsom en fisk (och äro dessa fjäll hans stolthet). Han hade vingar såsom en drake och fötter såsom en björn. Ur hans buk utgingo eld och rök, och hans mun var såsom ett lejons gap. Framkommen till Kristen, betraktade han honom med föraktlig uppsyn och tillsporde honom sålunda:

Varifrån kommer du, och vart ämnar du dig?

Kristen: Jag kommer från staden Fördärv, som är ett tillhåll för all slags ondska, och är på väg till Sions stad.

Apollyon: Jag märker av ditt svar, att du är en av mina undersåtar, ty hela det landet tillhör mig, och jag är dess furste och gud. Huru kommer det då till, att du rymt bort från din konung? Om jag ej hoppades, att du ännu kunde vara mig till tjänst, så skulle jag nu med ett enda slag fälla dig till marken.

Kristen: Det är sant, att jag är född på ditt område, men din tjänst är en hård tjänst och din lön är sådan, att ingen människa kan leva på den, ty syndens lön är döden (Rom. 6: 23). Då jag därför kom till mognare år, så gjorde jag såsom andra förståndiga människor, jag såg mig om, ifall jag till äventyrs skulle kunna förbättra min ställning.

Apollyon: Ingen furste går in på att så lätt förlora sina undersåtar, ej heller vill jag nu avstå från dig. Men eftersom du klagar över din tjänst och din lön, lovar jag dig här, att, om du samtycker att gå tillbaka, giva dig allt, vad vårt land kan erbjuda.

Kristen: Men jag har redan tagit tjänst hos en annan, nämligen hos alla konungars Konung. Huru kan jag då med gott samvete vända om med dig?

Apollyon: Du har ju, såsom ordspråket säger, fallit ur askan i elden. Men det är helt vanligt, med dem, som givit sig ut för att vara hans tjänare, att de efter en tid rymma bort från honom och vända tillbaka till mig. Gör du på samma sätt, så skall allt bli väl.

Kristen: Jag har svurit honom tro och lydnad. Huru kan jag då övergiva honom utan att bli hängd som en förrädare?

Apollyon: Du handlade på samma sätt emot mig, och likväl är jag villig att överse med allt, blott du vill vända om och gå tillbaka.

Kristen: Då jag lovade att lyda dig, var jag ännu omyndig. Dessutom vet jag, att den furste, under vilkens banér jag står, kan lösa mig från mitt löfte, ja, även förlåta, vad jag gjorde av eftergivenhet för din vilja. Och slutligen för att säga dig sanningen, du själamördande Apollyon, så älskar jag hans tjänst, hans lön, hans tjänare, hans styrelse, hans sällskap och hans land långt mer, än vad du har att bjuda på. Upphör därför att vidare söka övertala mig. Jag är hans tjänare och vill följa honom.

Apollyon: Betänk ännu en gång, medan du är vid lugn besinning, vad som efter all sannolikhet kommer att vederfaras dig på den väg, du beträtt. Du vet, att hans tjänare merendels få ett olyckligt slut, emedan de svikit mig och övergivit mina vägar. Huru många av dem hava ej lidit en neslig död! Vad vidare det angår, att du anser hans tjänst bättre än min, så har han ännu aldrig lämnat den ort, där han bor, för att rädda sina tjänare ur våra händer, då däremot hela världen väl vet, huru många gånger jag, vare sig genom våld eller list, befriat dem, som troget tjänat mig, från honom och hans tjänare, om de råkat i hans våld. Och på samma sätt vill jag också befria dig.

Kristen: Om min Konung icke här i tiden befriar sina tjänare, sker det därför, att han vill pröva deras kärlek, huruvida de vilja bliva honom trogna intill änden. Och vad angår det olyckliga slut, som du säger, att de få, så är det i deras ögon just det allra härligaste. De göra sig ej heller förhoppningar om att bli förlossade från all vedermöda här i tiden, ty de förbida en tillkommande härlighet, och denna skall tillfalla dem, när deras Konung kommer i sin och sina änglars härlighet.

Apollyon: Men du har redan varit hans tjänst otrogen, huru kan du inbilla dig, att han skall giva dig någon lön?

Kristen: Säg mig, o Apollyon, varuti jag varit honom otrogen.

Apollyon: Du var nära att givas upp i början av din färd, nämligen då du höll på att drunkna i Misströstans kärr. Du försökte att på orätta vägar bli din börda kvitt, då du dock borde hava väntat, tills din furste avlyft densamma. Du föll i en syndig sömn och förlorade därunder dina klenoder. Även hade du så när vänt om, då du fick se lejonen. Och slutligen, så ofta du talar om din resa och om allt, som du hört och sett, så söker du hemligen din egen ära med allt, vad du säger.

Kristen: Allt detta är sant, ävensom mycket mer, som du utelämnat, men den Furste, som jag tjänar och ärar, är barmhärtig och villig att förlåta. Dessutom behärskades jag av dessa svagheter, så länge jag var i ditt land, ty där hade jag insupit dem, och sedan har jag suckat under och sörjt över dem samt erhållit min Furstes förlåtelse.

Nu råkade Apollyon i ett förfärligt raseri och sade: Jag är en fiende till denne Furste, jag hatar hans person, hans lagar och hans folk och är kommen hit enkom för att göra dig motstånd.

Kristen: Apollyon, tänk på vad du gör, ty jag är på Konungens landsväg, på helighetens väg. Tag dig därför till vara.

Då ställde Apollyon sig tvärs över vägen med en fot på vardera sidan och sade: Jag är utan fruktan i den saken, bered dig att dö, ty jag svär vid min eviga avgrund, att du ej skall komma vidare, här skall jag göra slut på ditt liv.

I detsamma slungade han en glödande pil mot Kristens bröst, men denne uppfångade den med skölden, som han hade i sin hand, och undgick så den faran.

Nu drog Kristen sitt svärd, ty han såg, att det var tid att gå anfallsvis till väga. Men Apollyon var ej sen att gå löst på honom, skjutande sina pilar så tätt som hagel, och oaktat alla sina bemödanden att undvika dem, blev Kristen sårad i huvud, hand och fot och måste draga sig litet tillbaka. Nu sökte Apollyon att med fördubblad iver fullfölja sin fördel, men Kristen repade åter mod och gjorde så manligt motstånd, som han kunde. Denna väldiga strid varade mer än en halv dag, tills Kristen var alldeles utmattad. Ty I bören veta, att han i följd av sina sår ej kunde annat än bliva allt svagare och svagare.

Då Apollyon märkte den fördel, han sålunda vunnit, trängde han Kristen närmare in på livet samt brottades så länge med honom, tills den arme mannen gjorde ett förskräckligt fall, varvid ock svärdet flög ur hans hand. Då sade Apollyon: Nu är jag viss om dig; och i detsamma kramade han honom så hårt, att Kristen började att förtvivla om livet. Men just som Apollyon måttade sitt sista hugg emot sin motståndare, för att, som han hoppades, giva honom dråpslaget, styrde Gud det så, att Kristen helt hastigt räckte ut handen efter sitt svärd, fattade uti det och sade: Glädjens ej över mig, mina fiender! Om jag än faller, står jag upp (Mik. 7: 8). I detsamma gav han den onde anden en så väldig stöt, att han ryggade tillbaka såsom en, som erhållit sitt banesår. Så snart Kristen märkte detta, gjorde han ett nytt utfall emot honom, sägande: I allt detta övervinna vi rikligen genom den, som har älskat oss (Rom. 8: 37). Då utbredde Apollyon sina drakvingar och flög sin kos, och Kristen såg honom aldrig mer (Jak. 4: 7).

Men ingen utom den, som själv sett och hört det, kan föreställa sig, med vilket gräsligt tjut och rytande Apollyon under hela tiden uppfyllde luften, ty han talade som en drake (Upp. 13: 11); ej heller å andra sidan vilka suckar och klagorop som utbröto från Kristens hjärta. Ja, under hela tiden såg jag icke i hans ansikte ett enda uttryck av glädje, förrän han märkte, att han sårat Apollyon med sitt tveeggade svärd, ty då log han verkligen och lyfte upp ögonen till himmelen. Men det var den förfärligaste kamp jag någonsin skådat.

När nu striden var slut, sade Kristen: Jag vill nu tacka honom, som frälst mig ur lejonets gap, honom, som hjälpt mig emot Apollyon. Därpå uppstämde han följande sång:

Beelsebul beslöt att mig förstöra.
Han sände ut sin kämpe pansarklädd;
Med avgrundsilska sågs han anfall göra
Mot mig, mig arme, som var svag och rädd.

Men Mikael sin trogna hand mig räckte,
Och så mitt svärd kom fienden att fly.
Pris vare dig från släkte intill släkte!
Pris dig, o Gud, med lovsång evigt ny!

Därpå räckte en hand honom några löv av livets träd, vilka Kristen tog och lade på de sår, han fått i striden, och genast blevo de helade. Även satte han sig ned på samma ställe för att äta bröd och dricka ur den flaska, som nyss givits honom. Sålunda vederkvickt anträdde han åter sin färd med draget svärd i handen. - Ty, sade han, jag vet ej, vilka fiender ytterligare kunna möta mig. Men Apollyon ofredade honom ej vidare under återstoden av vägen genom denna dal.

Vid slutet av Förödmjukelsens dal låg nu en annan, benämnd Dödsskuggans dal, vilken Kristen nödvändigt måste genomvandra, emedan vägen till den himmelska staden gick mitt igenom densamma. Denna dal är nu mycket ödslig och beskrives sålunda av profeten Jeremia: Det öde och gropiga landet, torrhetens och mörkrets land, där ingen (utom en kristen) gick vägen fram, och där ingen människa bodde (Jer. 2: 6).

Här kom nu Kristen i ännu värre trångmål än under striden med Apollyon, såsom man kan se av det, som följer.

Jag såg nämligen nu i min dröm, huru, då Kristen uppnådde ingången till Dödsskuggans dal, två män, söner av dem, som fordom så illa beryktade det goda landet, kommo springande emot honom.

Kristen, som såg dem sålunda skynda tillbaka, sade till dem: Vart ämnen I eder?

Männen: Tillbaka, tillbaka! Och vi råda dig att göra detsamma, så framt frid och liv äro dig kära.

Kristen: Huru då? Vad är på färde?

Männen: På färde? Vi vandrade samma väg som du och gingo så långt vi vågade. Ja, vi hade så när aldrig kommit tillbaka, ty, om vi gått blott litet längre, skulle vi nu ej varit här för att berätta dig, vad som vederfarits oss.

Kristen: Men vad har då hänt er?

Männen: Jo, vi skulle hava kommit in i själva Dödsskuggans dal, om vi icke till all lycka sett oss väl före och så upptäckt faran, innan vi störtade oss i densamma (Ps. 44: 20; 107: 10).

Kristen: Men vad haven I sett?

Männen: Jo, först dalen själv, vilken är svart som beck. Sedan sågo vi där gastar, skogsrån och drakar från avgrunden. Vidare hörde vi i dalen oupphörliga tjut och jämmerrop, vilka tycktes komma från människor, som under outsäglig ångest sutto där, bundna i järnfjättrar. Slutligen är dalen insvept i förtvivlans tröstlösa moln, och döden utbreder för evigt däröver sina hemska vingar. Med ett ord: den är full av fasor, och en gränslös förvirring råder där (Job 3: 5; 10: 22).

Kristen: Av vad I hittills sagt, kan jag ej förstå annat, än att detta är just min väg till den efterlängtade hamnen (Jer. 2: 6).

Männen: Det må gärna vara din väg, men vår blir det icke.

Därpå skildes de åt, och Kristen fortsatte sin vandring, hållande sitt dragna svärd i handen, av fruktan att han skulle bliva överfallen.

Sedan såg jag i min dröm, huru det, så långt denna dal räckte, på högra sidan var ett mycket djupt dike. Detta är det dike, vari i alla tider blinda ledare hava fört blinda, tills så väl de förra som de senare jämmerligen omkommit. På den vänstra sidan åter var det ett mycket farligt träsk, där även en from man, om han skulle falla däri, ej kan finna någon botten att stå på. Det var i detta träsk, som konung David en gång sjönk ned, och han skulle utan tvivel hava drunknat däri, om icke han, som är mäktig, att hjälpa, hade upptagit honom därur (Ps. 69: 15, 16). Som slutligen gångstigen här var ytterst smal, så inses lätt, att den gode Kristens belägenhet var mycket svår, ty då han i mörkret sökte att akta sig för diket på den ena sidan, var han i fara att tumla ned i träsket på den andra, och då han sökte att undvika träsket, kunde han ej utan största försiktighet undvika att falla i diket. Också hörde jag honom sucka tungt, under det han sålunda vandrade framåt. Ty utom de redan nämnda farorna var gångstigen här så mörk, att ofta, då han lyfte upp foten för att gå framåt, visste han icke var eller varpå han vid nästa steg skulle sätta den.

Vidare märkte jag, huru ingången till Helvetet låg ungefär mitt i denna dal samt helt nära vägkanten. Vad skall jag nu göra? tänkte här Kristen. Tillika utbröt litet emellanåt en sådan massa av eld och rök med gnistor och gräsliga ljud - allt saker, vilka icke såsom Apollyon aktade Kristens svärd - att denne var nödsakad att sticka det i skidan och tillgripa ett annat vapen, som hette Oavlåtlig bön (Ef. 6: 18). Så hörde jag honom då ropa: Herre, rädda min själ! (Ps. 116: 4). På detta sätt gick han framåt en lång stund, ehuru lågorna hela tiden hotade att fatta uti honom. Dessutom hörde han omkring sig jämrande röster samt dånet av skaror, som rusade fram och tillbaka, så att han stundom trodde, att han skulle bliva sliten i stycken och nedtrampad såsom träck på gatan. Och han måste se denna fruktansvärda syn och höra dessa förfärliga ljud under flera mil. Då han sedan kom till ett ställe, där han tyckte sig höra en hop onda andar komma emot honom, stannade han och begynte tänka efter, vad som nu var att göra. Ibland hade han en halv tanke på att gå tillbaka. Men så besinnade han, att han redan torde vara halvvägs genom dalen. Även rann det honom i minnet, huru han redan övervunnit många faror, ävensom att det möjligen kunde vara äventyrligare att gå tillbaka än att gå framåt. Alltså beslöt han att fortsätta sin färd. De onda andarna tycktes emellertid komma allt närmare och närmare. Men då de hunnit nästan ända fram till honom, utropade han med mycket ljudlig röst: Jag vill vandra i Herren Guds kraft. Därpå veko de tillbaka och förföljde honom icke vidare.

En sak måste jag dock icke förbigå. Jag märkte nämligen, att den stackars Kristen nu var så förvirrad, att han icke kände sin egen röst. Och se här, huru jag fann, att det tillgick. Just då han kom mitt för ingången till den brinnande avgrunden, smög en av de onda andarna sig tyst bakom honom och viskade i hans öra många gräsliga hädelser, som den arme mannen trodde komma från sitt eget hjärta. Tanken, att han nu kunde häda honom, som han förut älskat så högt, bedrövade Kristen mer än något, som han hittills råkat ut för. Och likväl skulle han icke hava gjort det, om det berott av honom. Men han hade icke sans nog att tillstoppa sina öron eller att förstå, varifrån dessa hädelser kommo.

Sedan Kristen länge vandrat i denna tröstlösa belägenhet, tyckte han sig höra en röst av en man, som gick framför honom, sägande: Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig (Ps. 23: 4).

Då blev han glad och det av följande skäl:

Först emedan han härav kunde sluta, att det i denna dal funnos några andra än han, som fruktade Gud.

För det andra emedan han märkte, att Gud var med dem, oaktat de voro i detta mörka och dystra tillstånd. - Och varför, tänkte han, kan han då icke ock vara med mig, ehuru jag i följd av de svårigheter, som äro förenade med detta ställe, ej kan förnimma det? (Job 9: 11).

För det tredje därför, att han hoppades att snart få sällskap, om han blott kunde hinna upp det.

Alltså gick han på och ropade till mannen, som var framför honom. Men denne visste ej, vad han skulle svara, ty han hade också trott sig vara allena. Snart därefter började dagen gry. Då sade Kristen: Han förbyter djupaste mörker till morgon (Amos 5: 8).

Sedan det nu dagats, såg han sig om, icke av lust att vända tillbaka utan för att vid dagsljuset se, vilka faror han i mörkret genomgått. Så kunde han då helt tydligt urskilja diket, som låg på ena och kärret, som låg på andra sidan om hans väg, ävensom huru smal vägen var, som lopp emellan dem båda. Han kunde även varsna gastarna, skogsråen och drakarna från avgrunden, dock endast i fjärran, ty efter dagningen höllo de sig på avstånd, ehuru det var honom givet att urskilja dem, enligt vad som står skrivet: Han drager slöjan ifrån mörka djupen och förvandlar mörker i ljus (Job 12: 22).

Nu blev Kristen mycket rörd vid tanken på sin befrielse från alla de faror, som omgivit hans ensliga väg; ty, ehuru han förut hade fruktat för dessa faror, insåg han dem likväl klarare nu än förut eftersom dagens ljus uppenbarade dem för honom. I detsamma gick ock solen upp; och detta var en ny nåd för Kristen. I måsten nämligen veta, att om ock den första delen av Dödsskuggans dal var farlig, var dock den andra delen, som återstod för honom att genomvandra, om möjligt ännu mycket farligare. Ty från det ställe, där han nu stod, ända till slutet av dalen, var hela vägen ömsom så besatt med snaror, fällor, giller och nät och ömsom så full av gropar, hålor, branter och bråddjup, att om det nu varit mörkt, såsom då han gick den första delen av vägen, han ofelbart skulle omkommit, hade han än haft tusen själar. Men, som jag nyss sade, gick solen just nu upp. Så sade då Kristen: Hans lampa sken uppå mitt huvud, då vid hans ljus jag gick i mörkret (Job 29: 3).

I detta ljus uppnådde han därför lyckligen dalens gräns. Nu såg jag i min dröm, huru det vid slutet av denna dal låg en massa av blod, ben, aska och stympade människokroppar, allt kvarlevor efter pilgrimer, som förut vandrat denna väg. Och under det jag funderade över vad som kunde vara orsaken härtill, upptäckte jag ett litet stycke framför mig en håla, som fordom beboddes av två jättar, Påve och Hedning, vilka genom sin makt och sitt tyranni bragt om livet de människor, vilkas ben, blod, aska och lik jag sett ligga vid slutet av dalen. Till min förundran kom likväl Kristen utan stor fara förbi denna håla. Men jag har sedan försport, att Hedning redan länge varit död, och, ehuru väl den andre ännu lever, har han likväl dels av ålderdom, dels av de många hårda stötar, han fått i sina yngre dagar, blivit så bräcklig och styv i lederna, att han ej förmår göra stort mer än sitta i ingången till sin håla, visa tänderna mot pilgrimerna, då de gå förbi honom, och bita sig i naglarna av harm över att han ej kan komma åt dem.

Så såg jag då, huru Kristen fortsatte sin väg. Likväl visste han ej rätt, vad han skulle tänka, då han fick se den gamle mannen sitta i ingången till hålan, i synnerhet som denne, ehuru han ej kunde gå efter honom, tilltalade honom, sägande: I lären aldrig bättra eder, förrän några flera av eder blivit brända. Men Kristen teg stilla och gick vidare med lugn och frimodig uppsyn utan att lida någon skada. Därpå sjöng han:

O värld av under - så jag må det kalla,
Att jag går frälst ur dessa faror alla,
Som här mig hotat! Pris, pris vare dig!
Lov, pris din hulda hand, som frälste mig!

Av mörker, synd och avgrund med dess skara
I denna dal jag fann mig omvärvd vara!
Ja, snaror, gropar, giller satan lagt
Omkring min stig i denna dödens trakt.

Jag arme, dåre, lätt jag blivit fången,
I nät omsnärjd, i avgrundsdjup förgången;
Men se, jag lever genom dig, ej mig;
O, Jesus, segerkronan tillhör dig!

Då nu Kristen fortsatte sin väg, kom han till en liten höjd, som var uppkastad, enkom på det pilgrimer därifrån skulle kunna se, vad som låg framför dem. Kristen steg alltså upp därpå och skådade sig omkring. Då fick han se Trofast vandra ett stycke framför honom, varpå han började att ropa till honom: Hallå, stanna, så skall jag bliva din följeslagare. Då Trofast härvid såg sig om, ropade Kristen ånyo: Stanna, stanna, till dess jag hinner upp dig. Men Trofast svarade: Nej, jag springer för att rädda livet, och blodshämnaren är bakom mig.

Härvid blev Kristen något förskräckt och uppbjöd alla sina krafter, så att han snart upphann Trofast, ja, till och med kom ett stycke framom honom, och blev så den siste den främste. Då begynte Kristen småle av självbelåtenhet, därför att han fått något försprång framför sin broder. Men, som han ej såg sig för, var han steg med sina fötter, så snavade han plötsligen och föll samt kunde ej resa sig upp, förrän Trofast kom och hjälpte upp honom.

Sedan såg jag i en dröm, huru de i all kärlek vandrade tillsamman under vänliga samtal om allt, som hänt dem på deras vallfärd; och begynte samtalet sålunda:

Kristen: Min ärade och högt älskade broder Trofast, det gläder mig, att jag hunnit upp dig, ävensom att Gud så böjt våra hjärtan, att vi kunna vandra som kamrater på denna hugneliga stig.

Trofast: Jag hoppades, käre vän, att jag skulle få ditt sällskap ända från vår stad, men du hade fått för långt försprång framför mig. Därför blev jag nödsakad att vandra ända hit ensam.

Kristen: Huru länge dröjde du i staden Fördärv, innan du anträdde din vallfärd efter mig?

Trofast: Tills jag ej vågade dröja längre, ty strax sedan du lämnade vår stad, blev det ett allmänt talämne, att den inom kort skulle i grund uppbrännas av eld från himmelen.

Kristen: Huru, hade dina grannar sådant tal sinsemellan?

Trofast: Ja, en tid var det i var mans mun.

Kristen: Verkligen? Och begav sig ingen mer än du ifrån staden för att undkomma faran?

Trofast: Ehuru, såsom jag sade, det var mycket tal om saken, så tror jag dock icke, att de på allvar trodde därpå. Ty mitt under det de som ivrigast talade med varandra, hörde jag några av dem göra spe av dig och din förtvivlade resa (ty så kallade de din vallfärd). Men jag trodde verkligen och tror ännu, att vår stad skall förgås genom eld och svavel från ovan. Därför har jag ock flytt därifrån.

Kristen: Hörde du icke något tal om vår granne Lättböjd?

Trofast: Jo, Kristen, jag hörde, att han följt efter dig, ända tills han kom till Misströstans kärr. Där säga somliga, att han sjönk ned, ehuru han ej ville, att det skulle komma ut. Men jag är viss på, att så var, ty han var jämmerligen nedstänkt av smuts och orenlighet.

Kristen: Och vad sade grannarna till honom?

Trofast: Alltsedan sin återkomst har han varit ett föremål för mycket förakt och åtlöje och det ibland alla slags människor. Knappt någon vill giva honom arbete. Han har det sju gånger värre, än om han aldrig lämnat sin födelsestad.

Kristen: Men varför skulle de vara så avogt stämda emot honom, då de ju ock förakta den väg, som han övergav.

Trofast: Å, de säga: Häng honom. Han är en, som vänder kappan efter vinden. Han var icke sin bekännelse trogen. Jag tror, att Gud uppväckt själva sina fiender emot honom, på det han skulle varda till häpnad, till hån och till en skamfläck (Jer. 29: 18, 19), därför att han övergivit vägen.

Kristen: Nåväl, då jag först begav mig åstad, hade jag gott hopp om den mannen, men nu fruktar jag, att han kommer att förgås på samma gång, som hans stad går under. Ty det har gått honom, såsom det heter i ett sant ordspråk: En hund går åter till sina spyor, och ett svin, som tvagit sig, går att vältra sig i träcken (2 Petr. 2: 22).

Trofast: Det är vad också jag fruktar. Men vem kan hindra den, som icke vill låta säga sig?

Kristen: Nåväl, granne Trofast, låtom oss lämna honom och tala om ting, som närmare angå oss själva. Berätta mig, vad du upplevat under vägen, ty jag vet, att du måste ha gjort varjehanda erfarenheter. Om ej så vore, borde det upptecknas som ett under.

Trofast: Jag undgick kärret, vari jag hör att du sjönk ned, och kom utan fara upp till porten. Däremot träffade jag på en kvinna vid namn Lättfärdig, som var nära att tillfoga mig stor skada.

Kristen: Det var väl, att du undkom hennes nät. Josef var en gång illa ute för henne (1 Mos. 39: 11-15) men undkom henne liksom du. Dock hade det så när kostat honom livet. Men vad tog hon sig till med dig?

Trofast: Du kan ej tro (såvida du ej själv erfarit det), vilken smickrande tunga hon har. Hon uppbjöd hela sin övertalningsförmåga för att få mig att vika av vägen med henne och lovade mig allsköns förnöjelse.

Kristen: Men hon lovade väl ej förnöjelsen av ett gott samvete?

Trofast: Du vet väl, vad jag menar: allsköns köttslig och syndig förnöjelse.

Kristen: Tacka Gud, att du undslapp henne. Den, på vilken Herren vredgas, han faller däruti (Ordspr. 22: 14).

Trofast: Ja, men jag vet knappt, om jag riktigt undkom henne.

Kristen: Jag kan väl aldrig tro, att du gick in på hennes förslag?

Trofast: Nej, icke så, att jag befläckade mig, ty jag erinrade mig en gammal skrift, som jag sett, och som säger: Hennes gångar få helvetet. Alltså tillslöt jag mina ögon (Job. 31: 1), eftersom jag ej ville bli tjusad av hennes ögonkast. Då bröt hon ut i okvädingsord mot mig, och jag gick min väg.

Kristen: Råkade du ej ut för något annat angrepp under vägen?

Trofast: Jo, då jag kom till foten av berget Svårighet, mötte jag en mycket gammal man, som frågade mig, vad jag var, och vart jag ämnade mig. Då jag sade honom, att jag var en pilgrim på väg till den himmelska staden, sade den gamle mannen: Du ser ut att vara en redlig man. Vill du hålla till godo med att stanna hos mig för den lön, jag skall giva dig? Då frågade jag honom, vad han hette, och var han bodde. Han sade, att han hette den förste Adam och bodde i staden Bedrägeri (Ef. 4: 22). Därpå frågade jag honom, vilket arbete han hade för mig, och vilken lön han tänkte giva mig. Han svarade mig, att hans arbete utgjordes av många fröjder, och att hans lön bestod däruti, att jag till slut skulle bli hans arvtagare. Vidare frågade jag honom, vad slags hus han höll, samt vilka andra tjänare han hade. Då sade han mig, att hans hus var försett med alla världens kräsligheter, samt att hans tjänare voro hans egen avföda. Därpå frågade jag honom, huru många barn han hade. Han svarade, att han endast hade tre döttrar, nämligen Köttets begärelse, ögonens begärelse och Levernets högfärd (1 Joh. 2: 16), samt att jag skulle få gifta mig med dem alla, om jag ville. Slutligen frågade jag, huru länge han önskade, att jag skulle stanna hos honom, varpå han svarade: Så länge jag själv lever.

Kristen: Nå, huru blev saken slutligen uppgjord emellan dig och den gamla människan?

Trofast: Jo, i början kände jag mig något böjd att gå med honom, ty jag tyckte, att han talade ganska vackert. Men, då jag under vårt samtal kom att se på hans panna, såg jag där skrivet: Avkläden eder den gamla människan med hennes gärningar (Kol. 3: 9).

Kristen: Och huru gick det då?

Trofast: Jo, då började den tanken att bränna mig i själen, att, vad han än vore, och huru han än smickrade, så ville han blott sälja mig till träl, om han finge mig hem till sig. Alltså befallde jag honom att hålla inne med sitt tal, ty jag skulle dock aldrig nalkas hans tröskel. Då begynte han att smäda mig och hotade att skicka efter mig en, som nog skulle göra min väg bitter för min själ. Därpå vände jag mig om för att gå bort från honom. Men just som jag så gjorde, kände jag, huru han fattade tag uti min rygg och ryckte till så häftigt, att jag trodde, att han hade slitit bort ett stort köttstycke från min kropp, och utropade Jag arma människa! (Rom. 7: 24). Därefter fortsatte jag min väg uppför berget.

Då jag nu kommit ungefär halvvägs upp, såg jag mig om och blev varse en man, som sprang efter mig med vindens hastighet. Och just där viloplatsen är, upphann han mig.

Kristen: Det är just där, som jag satte mig ned för att vila. Men då jag blev överväldigad av sömnen, föll den.här pergamentsrullen ur barmen på mig.

Trofast: Men, käre broder, hör mig till slut. Så snart som den där mannen upphann mig, gjorde han saken kort med mig; ty han slog mig genast till marken, så att jag låg där, som om jag varit död. Då jag kommit mig litet för igen, frågade jag honom, varför han behandlade mig så, varpå han svarade: Därför att du har en hemlig böjelse för den förste Adam. Och i detsamma gav han mig ett nytt, ännu svårare slag på bröstet, så att jag åter föll till marken och låg där såsom död. Då jag återfick sansen, anropade jag honom om barmhärtighet. Men han svarade. Jag vet ej av någon barmhärtighet. I detsamma slog han mig för tredje gången till marken. Och han hade utan tvivel gjort slut på mig, om icke en kommit tillstädes, som befallde honom att hålla upp.

Kristen: Vem var det, som befallde honom hålla upp?

Trofast: I början kände jag icke igen honom, men när han gick framom mig, blev jag varse hålen i hans händer och i hans sida. Då förstod jag, att det var vår Herre. Och så gick jag uppför berget.

Kristen: Den där mannen, som upphann dig, var ingen annan än Mose. Han skonar ingen, ej heller visar han någon barmhärtighet mot dem, som överträda hans lag.

Trofast: Jag vet det ganska väl, ty det var icke första gången, jag råkade ut för honom. Det var han, som kom till mig, medan jag satt i allsköns trygghet i mitt hem, han, som hotade att bränna upp huset över mitt huvud, om jag stannade kvar där.

Kristen: Men såg du icke huset, som låg ovanför på det där berget, på vars sluttning Mose mötte dig?

Trofast: Jo, och lejonen också, innan jag kom fram dit. Men vad de senare angår, tror jag, att de sovo, ty det var just mitt på dagen. Och eftersom jag hade så mycket av dagen kvar, gick jag förbi portvakten och kom utför berget.

Kristen: Han berättade mig också, att han sett dig gå förbi. Men jag skulle önska, att du hade gjort besök i det huset, ty då skulle man visat dig så många märkvärdigheter, att du till din dödsdag väl aldrig skulle ha glömt dem. Men säg mig, mötte du någon i Förödmjukelsens dal?

Trofast: Ja, jag träffade en viss Oförnöjsam, som, om han kunnat, gärna skulle ha övertalat mig att vända om med honom. Det skäl, han anförde var, att man i denna dal ej hade någon ära att vänta. Dessutom sade han, att, om jag vandrade genom den, skulle jag bryta med alla mina vänner, såsom Stolthet, Högmod, Inbilskhet och Världslig ära med flera, vilka han visste skulle taga det ganska illa, om jag vore dåraktig nog att vandra genom denna dal.

Kristen: Nå, vad svarade du honom?

Trofast: Jag sade honom, att, om ock alla de herrar, han nämnt, med rätta kunde räkna släkt med mig (ty de voro verkligen mina fränder efter köttet), så hade de dock, sedan jag blev en pilgrim, ej velat kännas vid mig, liksom även jag å min sida uppsagt dem vänskapen, varför de ej heller nu gällde mer i mina ögon, än om vi aldrig varit släkt. Vidare sade jag honom, att, vad dalen beträffade, hade han alldeles oriktigt framställt saken; ty ödmjukhet går före ära och högmod före fall. Därför sade jag, vill jag hellre gå genom denna dal till vad jordens visaste räknat för ära än utvälja det, som du anser vara mest värt att sträva efter.

Kristen: Mötte du ingen mer i dalen?

Trofast: Jo, jag mötte en man vid namn Blygsel, men av alla, som jag träffat under min vallfärd, tyckes mig ingen så litet göra skäl för sitt namn. På de andra kunde jag efter en stunds disputerande tillstoppa munnen. Men den oförskämda herr Blygsel ville aldrig taga besked.

Kristen: Nå, vad sade han till dig?

Trofast: Vad han sade? Jo, han riktade sina invändningar mot själva kristendomen. Han sade, att det var pjunkigt, lågt och förnedrande för en karl att vinnlägga sig om gudsfruktan; han sade, att ett ömt samvete vore en omanlig svaghet, samt att en man, som vakade över sina ord och sin vandel för att icke göra sig skyldig till det fräcka självsvåld, som är så vanligt bland tidens stolta andar, skulle göra sig till ett åtlöje för världen. Även invände han, att endast få av denna världens visa, mäktiga och rika någonsin hyllat mina åsikter och det först, sedan de låtit övertala sig att bliva dårar och av frivillig galenskap sätta allt på spel för att vinna, ingen vet vad (1 Kor. 1: 26; 3: 18; Fil. 3: 7, 8; Joh. 7: 48). Vidare förekastade han mig, huru de flesta pilgrimer tillhört de fattiga och ringa på sin tid samt varit kände för okunnighet och bristande insikt i alla mänskliga vetenskaper. Ja, han förhöll mig en mängd andra saker i samma anda, som jag här icke kan uppräkna, såsom att det är en skam att sitta och klaga och gråta under predikan samt sedan komma hem suckande och pustande; att det är en skam att bedja sin nästa om förlåtelse för några obetydliga fel, som man kunnat begå, eller att återställa, vad man med orätt tillägnat sig. Han sade även, att gudsfruktan hade till följd, att man för några få lasters skull (vilka han gav vackra namn) hölle sig på avstånd från de höga och myndiga, på samma gång man för det andliga broderskapets skull upptoge och högaktade de fattiga och ringa. Är icke det, sade han, en skam?

Kristen: Och vad svarade du honom?

Trofast: Vad jag svarade? I början visste jag ej, vad jag skulle svara. Ja, han ansatte mig så hårt, att blodet av idel blygsel steg mig upp i ansiktet, att jag hade så när blivit övervunnen. Men till slut började jag besinna, att, vad som aktas högt inför människor är en styggelse inför Gud (Luk. 16: 15). Sedan tänkte jag: Denne Blygsel säger mig, vad människorna äro, men han säger mig ingenting om vad Gud och Guds ord är. Och vidare: På domens dag skola vi ej bli dömda till liv eller död efter vad världens övermodiga andar mena utan efter den Högstes lag och visdom. Därför, tänkte jag, är det bäst, som Gud säger vara bäst, skulle än alla människor i världen vara däremot. Eftersom alltså Gud högt aktar den religion, han uppenbarat, eftersom Gud högt aktar ett ömt samvete, eftersom de, vilka bli dårar för himmelrikets skull, äro de visaste och den fattige, som älskar Kristus, är rikare, än den högst uppsatta människa, som hatar honom, därför sade jag: Vik bort, du Blygsel, som är fiende till min salighet. Skulle jag hylla dig framför min Herre och Konung? Huru skall jag då kunna skåda honom i ansiktet vid hans tillkommelse? Huru skall jag då kunna vänta hans välsignelse, om jag nu blyges för hans vägar och hans tjänare? Men den där Blygsel var i sanning en djärv bov, så att jag knappast kunde avskudda mig hans sällskap. Ja, han fortfor att förfölja mig och viskade ständigt i mitt öra om än den ena, än den andra av de skröpligheter, med vilka kristendomen är behäftad. Men slutligen sade jag honom, att alla vidare försök å hans sida voro fruktlösa ty just i de ting, som han föraktade, just i dem såg jag den största härlighet. Och så blev jag omsider kvitt den efterhängsna sällen. Då började jag att sjunga:

Vad har en Jesu vän
För frestelse att lida?
All ondska kväljer den,
Som hos sin Gud vill bida;
Ty, fast han stadigt står, då köttet vill bedraga
Det dock ej skäl vill taga,
Men kommer i en ny gestalt igen;
Ja, kommer snart igen, igen, igen.

Säg, önskar du dig då
Att Sions fröjd få smaka,
O vandringsman, du må
Bemanna dig och vaka,
På det din ovän skall dig ej på nytt besvika
Och du från vägen vika
Och bort från Herren evigt vilse gå.
Ja, evigt, evigt, evigt vilse gå.

Kristen: Det gläder mig, min broder, att du gjorde den boven ett så tappert motstånd, ty såsom du säger, så tror jag ock, att ingen gör så litet skäl för sitt. namn som han. Ty han är så fräck, att han följer oss ut på gatorna och försöker att bringa oss på skam inför alla människor, d. v. s. komma oss att blygas för det, som är gott. Men om han icke själv vore så oförskämd, skulle han aldrig göra sådana försök. Låtom oss dock framhärda i vårt motstånd mot honom. Ty oaktat allt sitt braskande, upphöjer han dock inga andra än dårar. Ära är de visas lott, säger Salomo, men skam är det, som höjer dårar (Ordspr. 3: 35).

Trofast: Jag tror, att vi måste anropa honom, som vill hava oss till sanningens stridsmän på jorden, om hjälp emot denne Blygsel.

Kristen: Däri säger du sant. Men mötte du ingen mer i den där dalen?

Trofast: Nej, ty jag hade sedan solsken under hela vägen genom densamma, ävensom genom Dödsskuggans dal.

Kristen: Det är lyckligt för dig; för mig var det sannerligen helt annorlunda. Ty nästan i samma stund, jag kom in i Förödmjukelsens dal, hade jag att utstå en lång, förfärlig strid med den onde anden Apollyon; ja, jag trodde verkligen, att han skulle göra slut på mitt liv, i synnerhet då han fått mig omkull och med hela sin tyngd kastat sig över mig, som om han velat krossa mig i stycken. Ty i detsamma han slog mig till marken, flög mitt svärd ur handen på mig. Ja, han sade mig, att han nu för alltid hade mig i sitt våld, men jag ropade till Gud, och han hörde min bön och befriade mig ur all min nöd. Därpå kom jag in i Dödsskuggans dal, där jag nästan under halva vägen måste vandra i fullkomligt mörker. Också trodde jag flerfaldiga gånger, att jag där skulle få min bane. Men omsider började det dagas, och solen gick upp, varefter jag tillryggalade den återstående delen av vägen med mycket större lätthet och trygghet.

Vidare såg jag i min dröm, att Trofast, som under den fortsatta vandringen råkade att se åt ena sidan, blev varse en viss Munkristen gå i bredd med dem på något avstånd (ty på detta ställe var det tillräckligt utrymme för alla tre). Denne man var reslig till växten men såg bättre ut på långt än nära håll.

Honom tilltalade nu Trofast sålunda:

- Vän, vart går ni? Är ni också på väg till det himmelska landet?

Munkristen: Ja, just dit ämnar jag mig.

Trofast: Det fägnar mig. Då hoppas jag, att vi få ert goda sällskap.

Munkristen: Jag vill med största nöje vara er följaktig på vägen.

Trofast: Kom då, och låt oss gå tillsamman samt använda tiden till samtal om uppbyggliga ting.

Munkristen: Det är mig mycket angenämt att samtala om uppbyggliga ting med eder eller med vilken annan som helst, och det gläder mig, att jag träffat på dem, som hava sinne och håg för ett så gott verk. Ty, sanningen att säga, finnas blott få, som under sin vandring bry sig om att så använda tiden, utan de flesta tycka, mycket mera om att tala om onyttiga ting, och detta har ofta gjort mig ledsen.

Trofast: Ja, det är i sanning högligen att beklaga; ty vad kan väl vara ett värdigare föremål för en människas tunga och mun här på jorden än de ting, som Gud tillhöra?

Munkristen: Jag tycker ofantligt mycket om er, ty ert tal är fullt av övertygelse. Jag vill blott tillägga: Vad kan vara så angenämt eller så nyttigt som att tala om de ting, som Gud tillhöra? Vad kan vara så angenämt? Det vill säga, om man finner nöje i underbara ting. Till exempel: om någon finner nöje i att tala om tingens historia eller tingens hemliga mening, eller om någon älskar att tala om underverk eller tecken och under, var kan han väl finna dessa så väl upptecknade och så härligt skildrade som i den heliga skrift?

Trofast: Det är sant. Men vårt förnämsta syftemål bör dock vara att draga nytta av de ting, om vilka vi tala.

Munkristen: Det är just, vad jag sade, ty ingenting kan vara nyttigare än att tala om sådana ting. Därigenom kan man nämligen få kunskap om många ting, såsom om de jordiska tingens förgänglighet och förträffligheten av de ting, som ovantill äro. Detta vare sagt i allmänhet. Men särskilt kan man därigenom lära sig den nya födelsens nödvändighet, våra gärningars otillräcklighet, behovet av Kristi rättfärdighet o. s. v. Sedan kan man därigenom lära sig, vad det är att ångra sig, att tro, att bedja, att lida och dylikt. Vidare kan man till sin egen hugsvalelse därigenom lära sig vilka stora löften och tröstegrunder, evangelium innehåller. Slutligen kan man därigenom lära sig att vederlägga falska meningar, försvara sanningen samt undervisa de okunniga.

Trofast: Allt detta är sant, och det fägnar mig att höra er tala så.

Munkristen: Ack, bristen på dylika samtal är orsaken till att så få förstå, huru nödvändiga tron och nådens verk i själen äro för det eviga livets ernående, samt att de flesta i sin okunnighet umgås med lagens gärningar, genom vilka dock ingen kan förvärva himmelriket.

Trofast: Men tillåt mig säga er, att den himmelska kunskapen om dessa ting är en Guds gåva, vilken ingen kan ernå endast genom mänskligt bemödande eller genom samtal därom.

Munkristen: Allt detta vet jag ganska väl, ty en människa kan intet taga, om det icke varder henne givet från himmelen. Allt är av nåd, icke av gärningar. Till bevis härpå kunde jag anföra väl hundra bibelspråk.

Trofast: Välan då! Vilket ämne skola vi välja för en stunds samtal?

Munkristen: Vilket ni själv vill. Jag är villig att tala om himmelska ting eller jordiska ting; om de ting, som höra till lagen, eller de ting, som höra till evangelium; om heliga ting eller världsliga ting; om förflutna ting eller tillkommande ting; om utländska eller inhemska ting; om väsentliga ting eller tillfälliga ting; såvida nämligen samtalet föres på ett sätt, som länder till uppbyggelse.

Nu föll Trofast i största förundran, och gående fram till Kristen (som under hela samtalet gått tyst för sig själv), viskade han till honom: Vilken ståtlig reskamrat hava vi nu icke fått oss. Denne man blir utan tvivel en förträfflig pilgrim.

Då begynte Kristen blygsamt småle och sade: Denne man, av vilken du är så intagen, skulle med sin tunga kunna bedraga tjugo sådana, som ej känna honom.

Trofast: Känner du då honom?

Kristen: Om jag känner honom. Ja, bättre än han känner sig själv.

Trofast: Men säg mig då, vem han är?

Kristen: Han heter Munkristen och bor i vår stad. Det förundrar mig, att han kan vara obekant för dig. Men vår stad är stor.

Trofast: Vems son är han, och i vilken del av staden bor han?

Kristen: Han är son till en viss herr Vältalare, bodde i Pratgränd och är bland alla sina bekanta känd under namn av Munkristen från Pratgränd. Men oaktat sin lediga tunga är han en ganska klen karl.

Trofast: Men han tyckes vara en mycket hygglig man.

Kristen: Ja, för dem, som ej känna honom närmare, ty han tar sig bäst ut bland främmande. Hemma åter, spelar han en ganska eländig roll. Ditt yttrande, att han ser ut som en hygglig man, påminner mig om, vad jag anmärkt angående vissa målares tavlor, att de taga sig bäst ut på avstånd men äro på nära håll allt annat än vackra.

Trofast: Jag tror nästan att du skämtar med mig, eftersom du smålog.

Kristen: Om jag ock smålog, så förbjude Gud, att jag skulle skämta i en sådan sak som denna eller falskeligen anklaga någon. Men jag skall giva dig en ännu fullständigare beskrivning på denne man. Han passar för vilket sällskap som helst och för vilket samtal som helst. Lika ledigt som han nu talar med dig, lika ledigt talar han en annan gång vid glaset. Och ju mer ölet stiger honom åt huvudet, desto mer flödar hans mun över med gudligt tal. Gudsfruktan har intet rum varken i hans hjärta, hans hus eller hans umgänge. Allt, som han har av densamma, ligger på hans tunga, och han brukar kristendomen endast för att göra väsen med den.

Trofast: Säger du det? Då har jag storligen misstagit mig om denne man.

Kristen: Misstagit dig? Ja, därpå kan du vara säker. Kom ihåg språket: De säga men göra icke. Men Guds rike består icke i ord utan i kraft (Matt. 23: 3; 1 Kor. 4: 20). Denne man talar om bönen, bättringen, tron och den nya födelsen, men han kan endast tala om dem. Jag har varit i hans hus och givit akt på honom både hemma och borta, och jag vet, att, vad jag säger om honom, är sanning. Hans hus är så tomt på gudsfruktan, som äggvitan är tom på smak. Det finnes hos honom varken bön eller tecken till ånger över synden. De oskäliga djuren tjäna på sitt sätt bättre Gud än han. Han är en riktig kristendomens skamfläck, vanära och blygd hos alla, som känna honom; och för hans skull har man knappt ett gott ord att säga om kristendomen i hela den trakt av staden, där han bor (Rom. 2: 24, 25). Det är ett allmänt ordspråk bland dem, som känna honom, att han är ett helgon borta men en djävul hemma, och hans stackars hustru och barn få nog erfara det. Han är så vresig, så grälaktig och så obillig mot sina tjänare, att de varken veta, vad de skola göra eller huru de skola tala för att vara honom i lag. Alla, som hava affärer med honom, säga, att det är värre att hava att göra med honom än med en skurk. Av en sådan kunde de vänta sig någon ärlighet, men denne Munkristen gör allt för att besvika, preja, och lura dem. Dessutom uppfostrar han sina söner till att vandra i sina fotspår, och, om han hos någon av dem finner en narraktig klenmodighet (ty så benämner han första tecknet till ömt samvete), så kallar han dem narrar och dumhuvuden och vill på intet villkor bruka dem till något viktigare ärende eller förorda dem hos andra. För min del är jag övertygad, att han genom sitt dåliga leverne kommit många att snava och falla och, om ej Gud förhindrar det, framdeles skall bringa ännu flera i fördärvet.

Trofast: Välan, min broder, det är min skyldighet att tro dig, icke blott därför att du säger dig känna honom, utan även därför att jag hoppas du bedömer människorna så, som det anstår en kristen. Ty jag kan ej tro, att du säger allt detta av illvilja utan därför, att saken verkligen så förhåller sig.

Kristen: Hade jag ej känt honom bättre än du, skulle jag kanske haft samma tankar om honom, som du i början hade. Ja, hade han fått detta vitsord endast av sådana, som äro kristendomens fiender, så skulle jag ansett alltsamman som förtal, ty det är ett missöde, som fromma människors namn och bekännelse ofta få lida av de ogudaktigas munnar. Men jag kan på grund av egen vetskap bevisa, att han är skyldig till allt, vad jag nu nämnt, och till mycket mer, som ej alls är bättre. Dessutom blygas alla fromma för honom och kunna varken kalla honom för broder eller vän. Ja, om de känna honom, kommer blotta nämnandet av hans namn dem att rodna.

Trofast: Välan, jag ser, att tala och göra äro två olika saker och skall framdeles bättre giva akt på denna skillnad.

Kristen: Ja, det är i sanning två olika saker och lika skilda från varandra som själ och kropp, ty liksom kroppen utan själen endast är ett dött lik, så är ock talandet, om det stannar därvid, blott ett dött lik. Själen i kristendomen är dess utövning i verk och gärning enligt språket: Detta är en ren och obefläckad gudstjänst inför Gud och Fadern att besöka fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse och bevara sig obesmittad av världen (Jak. 1: 27; se även vers 22 -26). Men detta inser icke Munkristen. Han tror, att man blir en god kristen genom att blott höra och tala och bedrager sålunda sin själ. Hörandet är endast den goda sädens utsående. Talandet är intet tillräckligt bevis, att denna verkligen burit frukt i hjärta och leverne. Vi må vara vissa om, att på domens dag människorna skola dömas efter sin frukt (Matt. 13 och 25). Då skall det icke frågas: Trodden I? Utan: Voren I görande eller endast talande kristna? Och därefter skola de ock dömas. Därför liknas världens ände vid vår skördetid. Du vet, att vid skördetiden frågar man ej efter annat än frukt. Dock icke så att förstå, som om någonting, som icke går av tron, kunde täckas Gud, utan jag säger blott detta för att visa, huru Munkristens bekännelse den dagen skall bliva av noll och intet värde.

Trofast: Detta påminner mig om Moses beskrivning på de rena djuren (3 Mos. l l; 5 Mos. 14). Rena äro sådana, som både äro tvåklövade och idisslande, icke sådana, som antingen blott äro tvåklövade eller blott idisslande. Haren idisslar men är likväl oren, därför att han icke är tvåklövad. Och detta är i sanning likt Munkristen: han idisslar, han söker kunskap, han idisslar ordet, men hans hov är icke kluven, han viker icke av från syndarens väg, utan liksom haren behåller han en hunds eller björns fot och är därför oren.

Kristen: Så vitt jag förstår, har du angivit den rätta evangeliska meningen av dessa bibelställen. Och jag vill tillägga en sak: Paulus kallar somliga människor och däribland just sådana stortalare »en klingande malm eller en ljudande cymbal», d. v. s., såsom han på ett annat ställe förklarar dem, livlösa ting, som giva ljud ifrån sig (1 Kor. 13: 1-3; 14: 7). Livlösa ting, d. ä. sådana, som sakna den sanna tron och evangelii nåd, och som följaktligen aldrig få plats i himmelriket ibland dem, som äro livets barn, om ock deras ljud, att döma av deras tal, skulle vara likt en ängels mål eller röst.

Trofast: Nåväl, hans sällskap var i början ej på långt när så angenämt för mig, som det nu är vidrigt. Vad skola vi göra för att bliva honom kvitt?

Kristen: Följ mitt råd, och gör, som jag säger dig, så skall du nog få se, att han också fattar avsmak för ditt sällskap, så framt icke Gud skulle träffa hans hjärta och omvända honom.

Trofast: Vad vill du då, att jag skall göra?

Kristen: Jo, gå fram till honom, och inled ett allvarligt samtal om gudaktighetens kraft, och, sedan han givit sitt bifall därtill, såsom han utan tvivel kommer att göra, så fråga honom rent ut, om denna kraft också bevisat sig i hans hjärta, hans hus och hans umgängelse.

Då steg Trofast åter fram till Munkristen och sade till honom: Nå, huru står det till nu?

Munkristen: Jo, jag tackar, bra! Jag trodde, att vi vid det här laget skulle haft rätt mycket samtal med varandra.

Trofast: Välan! Om ni vill, skola vi nu begynna. Och efter ni lämnat åt mig att föreslå ämne, så må det bli detta: Huru uppenbarar sig Guds frälsande nåd i en människas hjärta?

Munkristen: Jag märker alltså, att vårt samtal kommer att vända sig omkring tingens kraft. Nåväl, det är en ganska god fråga, och jag vill gärna svara er. Och blir mitt svar i korthet följande: För det första, där Guds nåd är i hjärtat, där verkar den ett ropande mot synden. För det andra -

Trofast: Nej, vänta litet, låtom oss genast närmare överväga detta första. Jag tycker, att ni snarare bort säga: Nåden visar sig däruti, att den böjer själen att avsky sin synd.

Munkristen: Ja, men vad är det för skillnad emellan att ropa mot synden och att avsky henne?

Trofast: Jo, en ganska stor skillnad, En människa kan av klokhetsskäl ropa emot synden, men avsky synden, det kan hon endast på grund av en helig motvilja mot densamma. Jag har hört många ropa mot synden från predikstolen, oaktat de alltför väl kunna fördraga henne i sitt hjärta, sitt hem och sin umgängelse. Josefs matmoder ropade med hög röst, som om hon varit en mycket helig kvinna, men skulle det oaktat gärna velat förleda Josef till synd och skam (1 Mos. 39: 15). Somliga ropa mot synden, alldeles som en moder kan ropa mot sitt barn, som hon håller i famnen, samt kalla det en liten slarva och odygdspåse och strax därefter börja att kyssa och omfamna det.

Munkristen: Jag märker, att ni bara vill fånga och snärja mig.

Trofast: Nej, visst icke, jag är endast angelägen, att sanningen skall komma i dagen. Men vad var det andra, som enligt er mening bevisade tillvaron av ett nådens verk i hjärtat?

Munkristen: Jo, stor kunskap i evangelii hemligheter.

Trofast: Det tecknet borde ha kommit först. Men antingen det kommer först eller sist, är även det falskt. Ty kunskap, stor kunskap kan man förvärva sig i evangelii hemligheter utan att dock hava något nådens verk i själen. Ja, även om en människa skulle äga all kunskap och alla hemligheter, så kan hon likväl vara intet och följaktligen ej heller ett levande Guds barn (1 Kor. 13: 2). Då Kristus sade: Veten I allt detta? och hans lärjungar svarade: Ja, tillade han: Saliga ären I, om I gören det. Han fäster saligheten icke vid vetandet utan vid görandet. Ty det finnes en kunskap, som icke åtföljes av görande, såsom Jesus även sade: Den som vet sin herres vilja och icke gör därefter. En människa kan hava kunskap såsom en ängel och likväl icke vara någon kristen, därför är ert tecken icke sant. Ja, att veta är något, som behagar pratmakare och skrävlare, men att göra är något, som behagar Gud. Dock icke så till förståendes, som kunde hjärtat vara gott utan sann kunskap, ty förutan den är hjärtat dött. Det är därför skillnad emellan kunskap och kunskap, emellan en kunskap, som stannar vid blotta spekulerandet över tingen, och en kunskap, som åtföljes av trons och kärlekens nådeverk och beveker människan just till att av hjärtat göra Guds vilja. Den första kunskapen tillfredsställer en munkristen, men ingen sann kristen kan låta sig nöja utan den andra. Hans bön är: Giv mig förstånd, så vill jag iakttaga din lag och hålla den av allt hjärta (Ps. 119: 34).

Munkristen: Du söker åter att snärja mig. Sådant tjänar icke till uppbyggelse.

Trofast: Nåväl, om du behagar, så uppgiv ett annat kännetecken, varigenom nådens verk uppenbarar sig, där det finnes till.

Munkristen: Nej, det bryr jag mig ej om, ty jag ser, att vi i alla fall ej skola komma överens.

Trofast: Nåväl, om du ej vill göra det, så hoppas jag, du ej har emot, att jag gör det?

Nådens verk i själen uppenbarar sig dels för honom, som äger det, dels för dem, som omgiva honom.

Det uppenbarar sig för en människa, som äger det, på följande sätt: det överbevisar henne om synd, särskilt om naturens orenhet och otrons synd (varför det står klart för hennes medvetande, att hon måste bliva fördömd, om hon icke genom tron på Jesus Kristus finner nåd och barmhärtighet hos Gud) Joh. 16: 8; Rom. 7: 24; Joh. 16: 9; Mark. 16: 16). Åsynen och känslan härav verkar hos henne sorg och blygsel över synden. Men å andra sidan blir ock världens Frälsare uppenbarad för henne, så att hon inser nödvändigheten av att för hela livet bliva förenad med honom. Härav uppväckes nu denna hunger och törst efter honom, av vilken löftet, att de skola bliva mättade, är givet (Ps. 38: 18; Jer. 31: 19; Gal. 2: 16; Apg. 4: 12; Matt. 5: 6; Upp. 21: 6). Allt eftersom nu hennes tro på Frälsaren är stark eller svag, så växla ock hennes fröjd och frid, ävensom hennes kärlek till helighet, hennes begär att bättre lära känna honom samt hennes nit att tjäna honom i denna världen. Men, ehuru, såsom jag säger, nådens verk på detta sätt uppenbarar sig för människan själv, är det likväl endast sällan, hon kan därav sluta, att det verkligen är ett nådens verk, emedan hennes medfödda fördärv samt förmörkade förnuft förvilla hennes omdöme i denna punkt; varför det ock fordras ett mycket sunt omdöme hos en pånyttfödd själ, för att hon skall med visshet kunna sluta, att vad hon hos sig känner, verkligen är ett nådens verk.

För andra människor åter uppenbarar sig detta verk på följande sätt: 1) genom en på erfarenhet grundad bekännelse om tron på Kristus (Rom. 10: 10; Fil. 1: 27; Matt. 5: 19); 2) genom ett leverne, som överensstämmer med denna bekännelse, d. v. s. ett leverne av helighet, helighet i hjärtat, helighet i familjen (om den troende har familj) helighet i umgänget ute ibland världen; vilken helighet lärer människan att i allmänhet invärtes avsky sin synd, ja, att i hemlighet för syndens skull styggas vid sig själv, ävensom att söka undertrycka synden i sitt eget hus och befordra helighet i världen och det icke endast genom gudligt tal, som även skrymtare och munkristna kunna tillägna sig, utan genom levernets lydaktighet i tro och kärlek för ordets kraft (Joh. 14: 15; Ps. 50: 23; Job 42: 5, 6; Hes. 20: 43). Och nu, min herre, om ni har några anmärkningar att göra mot denna min beskrivning på nådens verk och dess kännetecken, så framställ dem. I annat fall tillåt mig att göra er ännu en fråga.

Munkristen: Nej, mitt göromål är nu icke att anmärka utan att höra. Låt mig därför få höra er andra fråga.

Trofast: Den lyder så: Har ni erfarit den första delen av min beskrivning på nådens verk? Och vittnar ert leverne och er vandel om sanningen av den? Eller består er gudsfruktan i orden och i tungan men icke i gärning och i sanning? Käre, om ni är hågad att svara mig härpå, så säg icke mer, än ni vet, att Gud i höjden skall säga amen till, ej heller någonting, varför ert samvete skall beslå er med lögn. Ty den, som förordar sig själv, han är icke beprövad utan den, vilken Herren förordar (2 Kor. 10: 18). Dessutom är det en stor gudlöshet att påstå sig vara så och så beskaffad, då ens vandel och alla ens grannar säga, att man ljuger.

Då började Munkristen att rodna. Men sedan hämtade han sig och svarade sålunda: Ni tar er nu för att tala om erfarenhet, om samvete och om Gud samt att vädja till honom för att få bekräftelse på, vad som blivit talat. Ett sådant slags samtal väntade jag mig icke. Ej heller är jag hågad att giva något svar på dylika frågor, ty jag anser det icke vara min skyldighet, så framt ni icke påtager er att vara min examinator, och, även om ni skulle göra det, är det icke säkert, att jag vill erkänna er som min domare. Men, käre, säg mig dock, varför gör ni mig sådana frågor?

Trofast: Jo, emedan jag märkte att ni var så dristig att tala, och ej visste, huruvida ni hade något annat än kunskap i huvudet. Dessutom har jag, för att säga er sanningen, hört, att ni är en människa, vilkens gudsfruktan endast består i ord, samt att er vandel straffar er muns bekännelse för lögn. Man påstår, att ni är en skamfläck bland kristna, och att gudaktighetens väg försmädas i följd av er gudlösa vandel, att somliga redan hava tagit anstöt av ert ogudaktiga leverne och att ännu fler löpa fara att därav bliva förförda. Er kristendom kan stå tillsamman med krogen, med girighet, med slösaktighet, med svärjande och ljugande, med lättsinniga sällskapen o. s. v. Liksom enligt ordspråket en sköka är en skamfläck för alla kvinnor, så är ni en skamfläck för alla Kristi bekännare.

Munkristen: Efter ni är färdig att sätta tro till lösa rykten och så snar att döma, så måste jag tro, att ni är en snarsticken och svårmodig människa, som man ej kan tala med; därför farväl.

Nu steg Kristen fram och sade till sin trosbroder: Jag sade dig förut, huru det skulle gå. Dina ord och hans lustar kunde icke förlikas. Han vill hellre försaka ditt sällskap än bättra sitt leverne. Men han är nu sin kos, och vi böra ej önska honom tillbaka, ty ingen förlorar därpå mer än han själv. Han har blott besparat oss obehaget att draga oss ifrån honom, ty om han förblivit sådan han nu är (och det kommer han nog att göra), så skulle han endast varit en skamfläck ibland oss. Dessutom säger aposteln: Drag dig från sådana (1 Tim. 6: 5).

Trofast: Jag är likväl glad, att vi hade detta korta samtal med honom, ty det är möjligt, att han framdeles kan komma att tänka därpå. I alla fall har jag ärligt sagt honom sanningen och är alltså oskyldig till hans blod, om han går förlorad.

Kristen: Du gjorde rätt, som talade rent språk med honom. Det är skada, att sådant troget, ärligt förfarande mot människor nu för tiden är så sällsynt. Det är orsaken, varför gudsfruktan är så illaluktande för många. Ty därigenom att dessa pladdrande narrar, vilkas hela kristendom ligger på tungan, under det att deras leverne är lösaktigt och fåfängligt, så lätt få tillträde till de frommas kretsar, tager världen anstöt, blir kristendomen försmädad och de uppriktiga bedrövade. Jag önskar, att alla behandlade sådana människor på samma sätt som du, ty då skulle de antingen tvingas att göra allvar av sin gudaktighet eller finna de heligas umgänge alltför hett för sig.

Då sjöng Trofast:

Med ord och sken det här en liten tid kan lyckas
Bedraga människor, men snart skall slöjan ryckas
Från skrymtaren, och då för sent han lära får:
Guds rike ej i ord men uti kraft består.

Gud hjälpe var och en uppriktig vara,
Ej skrymta inför den, vars ögons lågor klara
Jämt skåda hjärtats djup, ty sist vi måste fram
Gudomens ljus, och då - då blottas skrymtarn's skam.

Ja, re'n i döden, ack! - det blir en sträng beprövning
Av kristendomens kraft, dess liv, dess sanna övning.
Munkristen då blir tom på tro och mod och kraft,
Ty blott i hjärnan, ej i hjärtat tron han haft.

Gud, utrannsaka mig - jag faller dig till fota -
Blott du oss känner rätt, blott du kan saken bota!
Upplys och led mig du, och gör du hjärtat visst!
Jag lägger det för dig, o, Herre, Jesus Krist!

Har du frågor eller kommentarer om boken? Skriv ett inlägg i forumet:

BIBELSAMTAL: Lärjungaskap

Önskar du personlig kontakt?

Kopiera den gärna och sprid den vidare...

Morgondagen har ingen sett

IDAG

är frälsningens dag