 |
KRISTENS RESA - John Bunyan |
| Denna svenska översättning utgavs 1924 på B-M:s Bokförlags A.B. i Stockholm. |
|
|
KRISTENS RESA - John Bunyan |
| Denna svenska översättning utgavs 1924 på B-M:s Bokförlags A.B. i Stockholm. |
JOHN BUNYAN föddes den 30 november
1628 i ett anspråkslöst hem i Elstow, en liten stad
i mellersta England. Fadern sysslade med metallarbete, förnämligast
lagning av kittlar, pannor etc. Detta yrke utövades vid denna
tid i huvudsak av zigenare, varför några antagit, att
även Bunyan skulle ha haft zigenareblod i sina ådror.
I varje fall var det under torftiga förhållanden den blivande predikanten, siaren och författaren växte upp. Om sin uppfostran säger han: »Oaktat mina föräldrars ringa och oansenliga ställning behagade det Gud att ingiva i deras hjärtan att sätta mig i skola till att lära mig både att läsa och skriva, vilka färdigheter jag också förvärvade i samma grad som andra fattiga mäns barn».
Den unge John Bunyan fick tidigt börja arbeta i sin faders yrke. Han levde ett hårt och glädjelöst barndoms- och ungdomsliv. Själv berättar han, hur han kom ut i ett fördärvligt syndaliv, ehuru han icke torde ha varit sjunken i några särskilda grövre laster. Det var framför allt vanan att tala osanning och att svärja, som tycktes helt ha fått makt med honom. Vid sexton års ålder förlorade han sin mor, och kort därpå gick han in i armén. Han deltog i flera drabbningar under revolutionen. Hans sinne tog djupt intryck av vad han hörde och såg i kriget, och i sitt författareskap senare använder han gärna krigiska bilder.
När Bunyan snart nog lämnade hären, ingick han äktenskap och ägnade sig i sin hemtrakt åt sitt yrke, Hans hustru förde med sig in i hemmet två böcker, som kommo att få stor betydelse för Bunyan. De voro The Plain Man's Pathway to Heaven och The Practice of Piety. Det religiösa innehållet och den allegoriska framställningen i dessa böcker övade ett betydelsefullt inflytande på Bunyan, vilket senare visade sig framförallt i hans Kristens resa.
Så småningom fördes Bunyan in i en religiös kris, som han senare skildrar i boken Grace Abounding. Vid tiden för dessa sina inre strider brukade han då och då gå till den närbelägna staden Bedford för att höra pastor Gifford, baptistpredikanten på platsen. Denne blev till stor hjälp för Bunyan och torde vara förebilden till "Evangelist" i Kristens resa. Pastor Gifford intresserade sig mycket för den unge sökaren, men aldrig kunde han väl tänka, att den okunnige kopparslagaren skulle bli hans efterträdare såsom pastor i Bedford och därtill bli en av historiens namnkunnigaste män.
Snart visade det sig, att Bunyan under pastor Giffords inflytande omfattat baptistiska åsikter. År 1653 lät han döpa sig och blev medlem av den baptistiska församlingen i Bedford, vilken han sedan tillhörde i trettiofem år, d. v. s. till sin död. Ett par år efter sitt inträdande i denna församling flyttade Bunyan från sin födelsestad till Bedford, där han fortsatte med sitt yrke och därjämte snart började predika. När ett par år därefter pastor Gifford dog, började på allvar Bunyans predikogärning. Hans rykte som predikant gick snart vida omkring, Bunyan blev inom kort Englands kanske mest hörde och inflytelserika predikant.
År 1660 blev det emellertid en ny politisk regim i
England, varunder en kyrklig reaktion började en häftig
kamp mot de frireligiösa. Bunyan blev en av de första,
som fick lida för sin tro. Han fängslades under ett
möte och anklagades för att han "djävulskt
och ondskefullt avhöll sig från att gå i kyrkan
och bevista gudstjänsten och ofta höll olagliga möten
och konventiklar, varigenom de goda undersåtarna i detta
konungarike oroas och förledas". (Ett konventikelplakat
hade redan år 1664 utfärdats i England, ett sextiotal
år före det svenska av 1726.)
När slutligen Bunyan efter omkring tolv års fångenskap
frigavs år 1672, blev han åter ledare för den
lilla baptistförsamlingen i Bedford. Under sin fängelsetid
hade han författat flera skrifter, och efter frigivningen
fortsatte han sin skriftställareverksamhet. Dessutom företog
han nu vidsträckta predikoresor och samlade ofantliga skaror
kring sig, var han drog fram. Hans stora inflytande förskaffade
honom namnet "baptisternas biskop". Årligen brukade
han också företaga en predikoresa till London, Under
en sådan resa förkylde han sig och insjuknade svårt.
Han dog kort därpå den 31 augusti 1688.
Av det sextiotal skrifter, som Bunyan författade, äro de två stora allegorierna Det heliga kriget och Kristens resa de mest kända och lästa. Kristens resa (»The Pilgrim's progress from this world to that which is to come») som härmed ännu en gång utgår i en ny svensk edition, är en fullkomligt enastående skildring av en kristens erfarenheter, en skildring så rik på psykologiska detaljiakttagelser och träffande bilder, att den tills denna dag icke överträffats av någon. I den spännande allegoriska skildringen möter en kristen ännu i dag sitt eget inre livs erfarenheter, strider, frestelser och segrar.
Denna märkliga bok skrev Bunyan under en kortare fängelsetid i mitten på 1670-talet. I februari 1678 annonserades den för första gången till salu och kostade då en och en halv skilling. Redan efter fyra år hade sex upplagor utgivits, och sedan ha nya upplagor och översättningar följt tätt på varandra under de gångna 240 åren, Det torde ej finnas någon bok i hela världslitteraturen med undantag av Bibeln, som haft en sådan spridning. I ett bibliotek i New York finnes 258 engelska upplagor och 73 översättningar. Hela antalet språk, till vilka Kristens resa är översatt uppgår till omkring 120, och antalet växer alltjämt. Till svenska överflyttades den redan år 1727 och har sedan dess översatts ett tjugutal gånger, och varje översättning har gått ut i flera upplagor.
Det är glädjande, att denna märkliga bok nu sändes ut i en ny edition. Varje tids ungdom bör få denna bok i sina händer. Kristens resa blir aldrig för gammal, och ungdomen kan aldrig bli så modern, att den har råd att undvara den. Boken har ett budskap till vår tids ungdom. Må ungdomen förstå det och mottaga det i ödmjuka hjärtan.
Då jag anmodats att med några ord teckna konturerna av den historiska miljö, ur vilken Kristens resa framgick, har jag ansett lämpligt att inskränka mig till ovanstående rader, allra helst som förberedelser äro vidtagna för att å samma förlag utgiva en Bunyanbiografi.
Stockholm den 25 augusti 1924.
Gunnar Westin.
När först jag fattade min penna,
Jag tänkte ej att skriva då
En bok av sådan form som denna,
Men hur det var, det gick mig så.
Jag tänkte på de helga männer,
Som kämpat trones kamp till slut,
På deras väg, den Herren känner,
Och den han själv har stakat ut;
Jag tänkte på de många strider,
Som mötte dem på vandringen,
Och på den fröjd, varmed omsider
De ingått uti himmelen.
I bild jag tänkte mig allt detta
Och ännu mycket mer därtill
Och sade vid mig själv: Jag vill
I bild för andra ock berätta,
Vad Herren uppenbarat mig
Om tid och evighet och - sig.
Dock tänkte jag ej skicka ut
Min bok i stora, vida världen
Att möta mången storm på färden
Men se, det gick väl så till slut.
Jag läste upp de enkla bladen
För några få förtrogna blott,
Då gick en viskning genom raden,
Den ene sade: Det är gott!
Den andre: Gott kan det ej vara!
En tredje: Visst det tryckas skall.
En fjärde: Nej, låt bli det bara -
Det skulle komma dig på fall!
Då kom en tvekan över mig -
Och säg, vad skulle jag väl göra?
När mänskotycken dela sig,
Är bäst att Herrens röst blott höra.
Jag trodde mig förnimma den
Och sade glad: Min bok skall tryckas!
Med Guds välsignelse skall än
Det ringa företaget lyckas!
Jag sänder den alltså till dem,
Som vänligt dessa blad begärde.
Må andra stänga sina hem.
Men lämna boken i sitt värde.
Min vän, syns formen dig ej god,
Det måste du mig väl förlåta;
Hav endast litet tålamod,
Och klar blir dig då mången gåta!
De mörka skyar giva regn,
De klara ej en enda droppe;
Sök guld i bergets djupa hägn,
Du finner ej ett grand däroppe!
Se fiskaren, som går åstad
Och nya medel jämt försöker
Och blir därvid så hjärtligt glad
Åt varje fisk, som fångsten öker.
Se fågelfängaren, hur tätt
Han lägger sina nät i skogen
Och tänker blott på nya sätt
Att vinna mer - sitt yrke trogen!
Så har ock jag med denna bok
Blott sökt att flera själar vinna -
Men tycker du dig självom klok,
Du ingen visdom här skall finna.
I bilder talar Gud till oss,
En bilderbok är ju det ordet,
Som aldrig, aldrig skall förgås,
Och är ett ljus i mörkret vordet.
Se, den mosaiska lagen re'n,
Se, vilket bildspråk, vilka under!
Och alla Guds profeter se'n
I sakta väder eller dunder!
Och Jesus själv, som mången gång
I liknelser sitt ord förkunnar,
Och vet, att världen är oss vrång,
Än samma bildspråk oss förunnar,
Säg, vem oss väl förmena kan
Att bruka samma sätt som han!
Blott än ett ord. - I dessa blad
En fattig vandrare du finner,
Som vandrar från Fördärvets stad
Och seger efter seger vinner.
Han söker livets krona se,
Den Herren Gud av nåd vill ge,
Han aktar ingenting i världen,
Som honom vill förhindra. - Säg,
Vill du ock följa med på färden
Till Sions berg på livets väg?
_______
UNDER DET JAG vandrade genom denna världens öken, träffade jag på en kulle, där jag lade mig ned för att sova, Medan jag så sov, hade jag en dröm, i vilken jag tyckte mig se en man, höljd i trasor, stå med ansiktet vänt ifrån sitt eget hem, med en bok i handen och en stor börda på ryggen (Jes. 64: 6; Luk. 14-33; Ps. 38:5; Hab. 2:2). Då jag nu betraktade honom, öppnade han boken och läste däri. Under det han läste, grät han och skälvde, tills dess han, ur stånd att längre behärska sig, utbrast i ett högt klagorop, sägande: Vad skall jag göra? (Apg. 2:37; 16:30, 31).
I detta tillstånd gick han till sitt hem och lade däri så länge han kunde, band på sina känslor, på det hans hustru och barn icke måtte märka den ångest, vari hans själ var stadd. Men, som hans oro var i ständigt tilltagande, kunde han slutligen ej tiga längre utan öppnade sitt hjärta för sin hustru och sina barn. Min dyra maka, och I, mina älskade barn, tilltalade han dem, jag eder kära fader, är alldeles förlorad för den bördans skull, som trycker mig så hårt. Dessutom har jag säkra underrättelser om att denna vår stad kommer att uppbrännas med eld från himmelen; ävensom att i denna förskräckliga undergång både jag och du, min hustru, och I, mina älskade barn, skola jämmerligen omkomma, så framt vi icke (vilket ännu är mig förborgat) dessförinnan kunna finna någon utväg till räddning. - Detta tal gjorde nu hans anhöriga mycket bestörta; icke därför att de trodde, att vad han sagt dem var sant, utan därför att de fruktade, att han fått någon skruv lös i huvudet. Som det började lida mot natten och de hoppades, att sömnen skulle lugna hans upprörda hjärna, så skyndade de sig att få honom i säng. Men natten skänkte honom lika litet ro som dagen, så att han i stället för att sova tillbragte densamma under suckar och tårar. Då nu morgonen kom och de ville veta, huru det stod till med honom, så svarade han: Allt sämre och sämre, och började ånyo tala med dem på samma sätt som förut. Men nu begynte de förhärda sina hjärtan, varjämte de också trodde, att de genom ett strävt och ovänligt bemötande skulle kunna fördriva hans sinnessjukdom. Därför gjorde de än narr av honom, än överhopade de honom med förebråelser, än låtsade de, som om de ej alls brydde sig om honom. Följden blev, att han drog sig undan till sin kammare för att sörja över sin egen nöd samt gråta och bedja för sina anhöriga. Även vandrade han stundom helt ensam ut på fälten, än läsande, än bedjande. På detta sätt förflöt hans liv några dagar.
Nu såg jag en gång, att, medan han vandrade på fälten, han efter vanan läste under stor själsångest i sin bok. Bäst han läste, utbrast han såsom förut: »Vad skall jag göra, att jag må varda frälst?» (Apg. 16:30, 31).
Jag märkte även, huru han såg sig omkring åt alla håll, som om han velat fly undan, men likväl stod stilla, emedan han, efter vad jag kunde förstå, ej visste, vart han skulle taga vägen. Därpå såg jag, huru en man vid namn Evangelist närmade sig honom och frågade:
- Varför ropar du så?
Jag märker, svarade han, av boken, som jag har i min hand, att jag är dömd till att först dö och sedan komma i domen; och jag känner, att jag varken är villig till det första eller skicklig för det senare (Ebr. 9:27; Job. 16:21, 22; Hes. 22:14).
Då sade Evangelist: Varför är du icke villig att dö, då det här livet är behäftat med så många vedermödor? - Jo, svarade mannen, därför att jag fruktar att den här bördan, som ligger på min rygg, skall sänka mig ännu djupare ned än i graven, och att jag skall störta i helvetets grop (Jes. 30:33). Och käre herre, om jag ej är beredd att gå i fängelse, så är jag ej beredd att framträda i domen och därifrån gå till avrättsplatsen. Det är tanken på dessa ting, som kommer mig att klaga och gråta.
Då sade Evangelist: Om din ställning är sådan, varför står du stilla? Jo, svarade han, emedan jag icke vet, vart jag skall gå. Därpå gav den förre honom en pergamentsrulle, där det stod skrivet: Undfly den tillkommande vreden! (Matt, 3:7).
Då nu mannen läst dessa ord, såg han mycket bekymrad på Evangelist och sade: »Vart skall jag då fly?» Då pekade den senare bortom ett mycket vidsträckt fält och sade: Ser du den där lilla trånga porten där borta? (Matt. 7:13, 14). Mannen svarade: Nej. Då sade den förre: Ser du det där skinande ljuset? (Ps. 119:105; 2 Petr. 1:19). Ja, jag tror, att jag gör det, blev svaret. Håll dina ögon stadigt på det ljuset, fortfor Evangelist, och gå rakt på detsamma, så skall du få se porten; och då du klappar på denna, skall det bliva dig sagt, vad du har att göra. Alltså såg jag i min dröm, huru mannen började att springa. Men han hade icke kommit långt från sitt eget hus, förrän hans hustru och barn märkte det och började ropa efter honom, att han skulle vända om (Luk. 14:26). Men mannen satte fingrarna i öronen och fortsatte sitt lopp, ropande: Liv, liv, evinnerligt liv! Och så flydde han mot mitten av slätten utan att ens se sig om.
Grannarna kommo även ut för att se honom springa, och under det han sprang, gjorde några gäck av honom, andra hotade honom, och somliga ropade, att han skulle vända om (Jer. 20:10). Och ibland de sistnämnda voro två, som föresatte sig att med våld hämta honom tillbaka. Den enes namn var Halsstarrig och den andres Lättböjd. Nu hade mannen fått ett långt försprång, men de voro fast beslutna att förfölja honom, vilket de ock gjorde med den påföljd, att de snart upphunno honom. Då sade mannen: Grannar, varför haven I kommit efter mig? För att övertala dig att vända om med oss svarade de. Men han sade: Det är omöjligt. I bon i staden Fördärv, där jag också är född, ty jag vet nu att detta är stadens namn, Om I dön där, skolen I förr eller senare sjunka djupare ned än i graven, ned i den sjön, som brinner av eld och svavel. Låten därför övertala eder, käre grannar, och kommen med mig.
- Vad, sade Halsstarrig, skulle vi lämna våra vänner och alla våra fröjdeämnen bakom oss?
- Ja, sade Kristen (ty detta var mannens namn), därför att allt, vad I skolen övergiva, icke ens förtjänar att jämföras med en liten del av det goda, som jag söker att vinna (2 Kor. 4:18; Rom. 8:18). Och om I viljen följa med mig och framhärda intill änden, skolen I få det lika gott som jag. Ty i det land, dit jag är på väg, finnes nog och övernog (Luk. 15:17). Kommen därför och pröven sanningen av mina ord!
Halsstarrig: Vad är det för saker, som du söker, eftersom du lämnar hela världen för att vinna dem?
Kristen: Jag söker ett oförgängligt, obefläckat och ovanskligt arv (1 Petr. 1:4). Och det är samlat och förvarat i himmeln för att i sinom tid skänkas åt dem, som med allvar söka därefter (Ebr. 11:16). Om I viljen, kunnen I själva läsa därom i min bok.
Halsstarrig: Tyst! Bort med din bok! Vill du vända om med oss eller ej?
Kristen: Nej, det vill jag visst icke, efter jag en gång satt min hand till plogen (Luk. 9:62).
Hallsstarrig: Kom då, granne Lättböjd. Låtom oss vända om och gå hem utan honom. Det är ingen ända på dessa förryckta narrar, som, då de fått något infall i sitt huvud, äro visare i sina egna ögon än sju andra, som kunna ge goda skäl för sig.
Lättböjd: Smäda icke, Om vad den gode Kristen säger är sant, så söker han efter bättre ting än vi, varför jag också känner mig hågad att göra denne min granne sällskap.
Halsstarrig: Vad? Ännu flera dårar! Lyd mitt råd och vänd om. Vem vet, vart en sådan galning kan föra dig? Vänd om, vänd om och var förståndig!
Kristen: Nej, granne Lättböjd, kom du blott med mig. Man kan verkligen vinna de skatter, om vilka jag talade, och många andra härliga ting därjämte, och tror du icke mig, så läs här i denna bok och vet, att sannfärdigheten av det testamente, som där omtalas, är beseglad med hans blod, som har gjort det (Ebr. 9: 17-21).
Lättböjd: Nåväl, granne Halsstarrig, jag har nu fattat mitt beslut och ämnar gå med denne gode man samt dela hans öde. Men säg mig, gode följeslagare, känner du vägen till detta efterlängtade ställe?
Kristen: En man, vars namn är Evangelist, rådde mig att skynda till en liten trång port, som ligger framför oss, och där skola vi få nödiga föreskrifter om vägen.
Lättböjd: Kom då, käre granne, och låt oss anträda vår vandring. - Och så begåvo de sig tillsammans åstad.
Halsstarrig: Jag åter går tillbaka till mitt hem, ty jag vill icke vara sådana förvridna svärmiska dårars stallbroder.
Nu såg jag i min dröm, huru sedan Halsstarrig vänt om, Kristen och Lättböjd vandrade under inbördes samtal över slätten, och började deras samtal sålunda:
Kristen: Nå, granne Lättböjd, huru står det till med dig? Det fägnar mig, att du lät övertala dig att följa med mig, och jag är viss på, att om blott Halsstarrig fått erfara, vad jag erfarit av den ännu osynliga världens krafter och förskräckelser, skulle han icke så lätt vänt oss ryggen.
Lättböjd: Ja, granne Kristen, och efter vi två nu äro allena, så säg mig ytterligare, huru de där tingen, som vi gå att söka, äro beskaffade, och huru man kommer i åtnjutande av dem.
Kristen: Jag kan bättre fatta dem med min själ än beskriva dem med min tunga. Men efter du åstundar att få veta något om dem, skall jag läsa i min bok.
Lättböjd: Och tror du, att orden i din bok verkligen äro sanna?
Kristen: Ja visst, ty han, som är upphovet till densamma, kan icke ljuga (Tit. 1:2).
Lättböjd: Rätt sagt! Men vad är det då för härliga ting?
Kristen: Jo, där är ett oändligt rike, varuti rum är berett för oss samt evigt liv, som skänkes oss, på det vi för alltid må bo uti detta rike (Jes. 45:17; Joh. 10:27-29).
Lättböjd: Väl sagt, och vad mer?
Kristen: Där förlänas oss rättfärdighetens krona och kläder, så att vi skola skina såsom solen på himmelens fäste (2 Tim. 4:8; Upp. 3:4; Matt. 13:43).
Lättböjd: Detta är mycket härligt, men vad mer?
Kristen: Där skall ej vara någon sorg mer, icke heller rop, icke heller värk, ty han, som är ställets Herre skall avtorka alla tårar från våra ögon (Jes. 25:8; Upp. 7:16, 17; 21:4).
Lättböjd: Och vad skola vi få för sällskap där?
Kristen: Vi skola där få till sällskap serafer och keruber, väsenden, vilkas glans nu skulle blända våra ögon (Jes. 6: 2). Vi skola där även träffa tusenden och tiotusenden, som före oss vandrat till samma ort, och ingen enda där tänker något argt, utan alla äro kärleksfulla och heliga samt vandra i Guds åsyn och hava Guds eviga välbehag vilande över sig (1 Tess. 4:16, 17; Upp. 5:11). Med ett ord: vi skola där få se de äldsta med deras gyllene kronor (Upp. 4:4); vi skola där få se de heliga jungfrurna med deras gyllene harpor (Upp. 14:1-5); vi skola där få se människor, som blevo av världen sönderhuggna och brända, uppätna av vilddjur, dränkta i havets vågor, allt för den kärlek, varmed de älskade den ortens Herre (Ebr. 11); och alla äro de fulla av hälsa och liv samt överklädda med odödlighet såsom med en skrud (2 Kor. 5:2-5).
Lättböjd: Man behöver endast höra talas om dessa ting för att bliva hänryckt av förtjusning. Men kunna vi verkligen erhålla allt detta? Och huru skola vi komma i åtnjutande därav?
Kristen: Svaret härpå har det landets Herre upptecknat i denna bok (Jes. 55:1, 2; Joh. 7:37; 6:27; Upp. 21:6; 22:17). Och summan därav är, att om vi verkligen vilja hava allt detta goda, skall han för intet skänka oss det.
Lättböjd: Nåväl min gode följeslagare, det gläder mig hjärtligen att höra allt detta. Låt oss därför påskynda våra steg.
Kristen: Jag kan ej gå så fort, som jag skulle önska, för den bördans skull, som ligger på min rygg.
Nu såg jag i min dröm, att just som de slutat sitt samtal, närmade de sig till ett mycket djupt träsk, som låg mitt på slätten, och, som de icke anade någon fara, föllo de båda plötsligt ned i gyttjan. Och var träskets namn Misströstans kärr. Här lågo de nu en tid och vältrade sig, så att båda blevo alldeles översköljda med smuts, och Kristen, till följd av den tunga bördan på hans rygg, började sjunka ned i dyn.
Då sade Lättböjd: Ack, granne Kristen, var är du nu?
Kristen: I sanning, det vet jag icke.
Nu började Lättböjd bliva otålig och sade i en förargad ton till sin reskamrat: Är detta den Sällhet, du hela tiden förespeglat mig? Om det strax i början av vår färd går oss så illa, vad hava vi väl då att vänta, innan vi hinna målet för vår resa? Kan jag blott komma med livet härifrån, så må du gärna behålla det där härliga landet för din egen räkning. - I detsamma gjorde han en eller två förtvivlade ansträngningar och kom så upp ur gyttjan på den sidan om träsket som låg närmast hans hem. Därpå skyndade han bort, och Kristen såg honom ej vidare.
Kristen fick således ligga ensam och vältra sig i Misströstans kärr. Likväl bemödade han sig att arbeta sig upp på den sidan utav träsket, som låg längst bort från hans hus och närmast den trånga porten, men oaktat alla ansträngningar kunde han icke komma upp för bördans skull, som låg på hans rygg. Slutligen såg jag i min dröm, huru en man, som hette Hjälp, kom fram till honom och frågade, vad han gjorde där.
Kristen: En man som hette Evangelist, uppmanade mig att taga kosan hitåt. Han tillsade mig även att gå till porten där borta för att undfly den tillkommande vreden. Och under det jag var på väg dit, sjönk jag ned i detta träsk.
Hjälp: Men varför såg du icke bättre efter fotspåren?
Kristen: Fruktan jagade mig så tätt i hälarna, att jag flydde genaste vägen och föll så ned i dyn.
Då sade Hjälp: Giv mig din hand! varpå Kristen räckte mannen handen, och denne drog upp honom och satte hans fötter på en klippa (Ps. 40: 3) samt bjöd honom att fortsätta sin vandring.
Nu steg jag fram till honom, som dragit upp Kristen, och sade: Herre, eftersom vägen från staden Fördärv till porten där borta går över detta ställe, huru kommer det sig, att man icke lagar det här vägstycket, så att stackars vandrare kunna med mera trygghet hinna sitt mål? Då svarade han mig: Detta sumpiga träsk har den beskaffenheten, att det aldrig kan fyllas eller förbättras, det är nämligen en fördjupning, dit all den orenlighet och allt det avskum, som åtföljer syndakänslan, oupphörligt flyter ned, varför det ock kallas Misströstans kärr: ty så snart syndaren vaknar upp till känsla av sitt förtappade tillstånd, uppstår i hans själ en mängd nedslående farhågor och tvivel, vilka alla samla sig och stanna i detta träsk. Detta är orsaken, varför stället är så svårt att färdas över.
Det är emellertid icke konungens vilja, att detta ställe skall förbliva så eländigt (Jes. 35:4-8); varför ock arbetare i mer än sexton hundra år under ledning av hans majestäts ingenjörer varit sysselsatta med detta vågstycke, i hopp att de sålunda skulle kunna förbättra det. Ja, jag vet för visso, att åtminstone 20,000 lass, fulla av millioner hälsosamma råd, blivit hitförda från alla konungens herradömen (och kännare säga, att man aldrig kan få bättre fyllnadsämnen) samt vräkta ned i detta träsk, i fall det sålunda skulle kunna sättas i stånd, men oaktat allt detta förbliver det ett Misströstans kärr och kommer att så förbliva, även sedan de gjort allt, vad de förmå.
Visserligen hava vissa säkra och fasta fotsteg genom Laggivarens försorg, blivit lagda mitt igenom detta träsk, men vid de tider, då detta ställe börjar utspy sin orenlighet, såsom fallet är vid väderskiften, äro dessa steg knappt synliga, och även om de skulle vara synliga, betages vandraren här av en sådan svindel, att han stiger på sidan om dem, och så sjunker han ned i gyttjan, oaktat de nämnda fotstegen finnas där. Men sedan man väl kommit in genom porten, blir marken god och stadig (1 Sam. 12:23).
Därpå såg jag i min dröm, huru Lättböjd nu hunnit hem till sitt hus. Så kommo då hans grannar för att hälsa på honom. Medan somliga prisade hans klokhet, som vänt tillbaka, kallade några honom en dåre, därför att han vågat sig åstad med Kristen, under det andra gjorde spe av hans feghet, sägande: Sannerligen efter du en gång hade anträtt den äventyrliga färden, så skulle jag, om jag varit som du, icke varit feg nog att låta avskräcka mig av några få vidrigheter. - Och så fick Lättböjd sitta med skammen ibland dem. Slutligen repade han dock mod igen, varpå alla slogo om på en annan bog samt började förlöjliga den stackars Kristen på hans rygg. Vare detta nog sagt om Lättböjd.
Under det nu Kristen vandrade ensam för sig själv, fick han på långt avstånd se någon komma emot sig tvärs över fältet. Och just där deras vägar korsade sig, stannade de två vandrarna för att samtala med varandra. Namnet på den herre, som här mötte Kristen, var nu Världslig vis, och han bodde i staden Köttslig klokhet, en mycket stor stad, belägen helt nära Kristens hemort. Som nu denne herr Världslig vis försport åtskilligt om Kristen (ty dennes avfärd från staden Fördärv hade icke blott blivit mycket beryktad i hans egen hembygd utan även blivit talämnet i många andra städer), så gissade han, vem det var, som kom emot honom med så mödosamma steg, tunga suckar och högljudda klagorop, samt inledde följande samtal med honom.
Världslig vis: Huru nu, gode man? Vart ämnar du dig, du, som ser så betungad ut?
Kristen: Ja i sanning, om någonsin en arm varelse varit betungad, så är det väl jag, Och efter ni frågar mig, vart jag ämnar mig, så får jag säga er, att jag är på väg till den där trånga porten, som ligger där framför mig. Efter vad man sagt mig, skall jag där få veta rätta sättet att bliva kvitt min tunga börda.
Världslig vis: Har du hustru och barn?
Kristen: Ja, men den här bördan besvärar mig så, att jag ej nu har samma nöje av dem som förr. Ja, det förefaller mig alldeles, som om jag varken hade den ena eller den andra (1 Kor. 7: 29).
Världslig vis: Vill du lyssna till mig, om jag ger dig ett råd?
Kristen: Ja, gärna, om det är ett gott råd, ty jag är nu i stort behov av ett sådant.
Världslig vis: Jag skulle då vilja råda dig att så fort som möjligt göra dig utav med din börda, ty förr får du aldrig någon ro i din själ, lika litet som du dessförinnan kan ha någon nytta eller nöje av de välsignelser, Gud förunnat dig.
Kristen: Det är just, vad jag söker efter, nämligen att bli kvitt den tunga bördan. Men själv förmår jag icke att göra mig utav med den, ej heller finnes det någon människa i vår trakt, som kan lyfta den av mina skuldror. Därför vandrar jag, såsom jag nyss sade er, på denna väg för att bli utav med min börda.
Världslig vis: Vem uppmanade dig att gå denna väg för att bli din börda kvitt?
Kristen: En man, som förekom mig som en mycket stor och vördnadsvärd person. Om jag minns rätt, så var hans namn Evangelist.
Världslig vis: Må han bli fördömd för sitt råd, ty det finns i hela världen ingen farligare och besvärligare väg än den, som han visat dig till, såsom du nog får se, om du följer hans råd. Ja, som jag märker, så har du redan haft någon erfarenhet härav, ty jag ser, att du är nedsudlad med smutsen från Misströstans kärr. Men detta träsk är endast början av de vedermödor, som vänta dem, som fortsätta på denna väg. Lyssna till mig, ty jag är äldre än du. På den väg, du vandrar, går du helt visst till mötes trötthet, värk, hunger, faror, nakenhet, svärd, lejon, drakar, mörker, ja, med ett ord, död och allt ont. Detta är sant och visst, såsom mångas enstämmiga vittnesbörd intygar. Varför skulle då en människa obetänksamt störta sig själv i fördärvet genom att lyssna till en främlings ord?
Kristen: Men, herre, den här bördan på min rygg är förskräckligare för mig än alla de vidrigheter, som ni nämnt. Ja, jag tycker, att jag ej skulle fråga efter något, som kunde vederfaras mig på vägen, blott jag kunde bli min börda kvitt.
Världslig vis: Huru kom du först att få den där bördan?
Kristen: Jo, genom läsandet av den här boken, som jag har i min hand.
Världslig vis: Ja, det kunde jag just tro. Det har gått med dig såsom med många andra svaga människor, som befatta sig med ting, som varit dem för höga, och därför oförvarandes fått samma slags griller i huvudet som du, griller, vilka icke blott (såsom jag ser fallet nu är med dig) beröva människor allt levnadsmod utan även driva dem till förtvivlade vågspel för att vinna, de veta icke vad.
Kristen: Jag vet blott alltför väl, vad jag vill vinna, nämligen befrielse från min tunga börda.
Världslig vis: Men varför vill du söka denna befrielse på en väg, som är besatt med så många faror? Så mycket mer, som jag (om du blott hade tålamod att höra på mig) skulle kunna visa dig, huru du skall vinna, vad du åstundar, utan de faror, varför du på denna väg kommer att utsätta dig. Ja, botemedlet är helt nära till hands. Dessutom kan jag tillägga, att du på den väg, jag föreslår dig, skall i stället för de nämnda farligheterna möta mycken trygghet, vänskap och förnöjelse.
Kristen: Käre herre, uppenbara för mig denna hemlighet!
Världslig vis: Välan, i den där byn, som heter Sedlighet, bor en man vid namn Lagiskhet, en mycket klok och ansedd man, som kan konsten att hjälpa människor utav med sådana bördor som den, vilken trycker dina skuldror, jag kan också själv intyga, att han gjort mycket gott i detta hänseende. Ja, icke nog härmed, han förstår till och med att kurera dem, som till följd av sin börda blivit vridna i huvudet. Till honom bör du nu gå, så blir du genast hulpen. Hans hus ligger icke fullt en mil härifrån; och skulle han icke själv vara hemma, så har han sin son, en hygglig ung man, som heter Hövlighet, och som, uppriktigt sagt, förstår saken lika bra som den gamle herrn själv. Där, säger jag nu, kan du bli kvitt din börda. Om du icke har lust att gå tillbaka till din förra bostad - vartill jag ej heller skulle vilja råda dig - så kan du skicka efter hustru och barn och slå dig ned i denna by, där många hus nu stå tomma och du lätt kan få hyra ett för måttligt pris. Livsmedlen äro där både billiga och goda, och - vad som kommer att allra mest förljuva din vistelse där - du får leva bland aktade grannar, som åtnjuta anseende och gott rykte.
Nu var Kristen en stund villrådig, vad han skulle göra, men slutligen sade han till sig själv: Om vad denne herre sagt är sant, då kan jag ej göra bättre än följa hans råd. - Så frågade han då herr Världslig vis: Huru skall jag hitta vägen till den där redlige mannens hus?
Världslig vis: Ser du det där höga berget?
Kristen: Ja, mycket väl.
Världslig vis: Om du går förbi det berget, så är det första hus, du kommer till, hans.
Så vek Kristen av vägen för att söka hjälp i herr Lagiskhets hus. Men se, då han kom tätt intill berget, så föreföll det honom så högt, och särskilt hängde den närmaste sidan så mycket över vägen, att Kristen ej vågade gå längre av fruktan att berget skulle falla över hans huvud. Han stod därför stilla utan att veta, vad han skulle göra. Hans börda förekom honom också tyngre, än då han var på den förra vägen. Därjämte utgingo blixt och dunder från berget, så att Kristen fruktade, att han skulle bli förtärd av elden (2 Mos. 19:16-8; Ebr. 12:21). Nu började han därför att svettas och darra av förskräckelse, ävensom sörja över att han följt det råd Världslig vis givit honom. I detsamma såg han även Evangelist komma emot sig, och vid hans åsyn började han rodna av blygsel, Då nu Evangelist kom fram till Kristen, betraktade han honom med en sträng och vredgad uppsyn samt började följande samtal med honom.
Evangelist: Vad gör du här Kristen? Vid dessa ord visste Kristen ej, vad han skulle svara, varför han en stund stod förstummad framför honom.
Då frågade Evangelist ytterligare: Är du icke den mannen, som jag träffade gråtande och klagande utanför staden Fördärvs murar?
Kristen: Jo, käre herre, jag är den mannen.
Evangelist: Sade jag icke, att du skulle taga vägen till den lilla trånga porten?
Kristen: Jo, käre herre, det gjorde ni.
Evangelist: Huru kommer det sig då, att du så hastigt vikit av åt sidan? Ty du är nu på orätt väg.
Kristen: Jo, så snart jag kommit över Misströstans kärr, så träffade jag på en man, som inbillade mig, att jag i byn, som. ligger framför mig, skulle finna en man, som kunde avlyfta min börda.
Evangelist: Vad var det för en man?
Kristen: Han såg ut som en fin herre och talade mycket med mig, tills jag slutligen följde hans råd; och så kom jag hit. Men då jag fick se det här berget och blev varse, huru det hänger över vägen, stannade jag tvärt, av fruktan att det skulle falla över mitt huvud.
Evangelist: Vad sade den där herrn till dig?
Kristen: Jo, han frågade mig, vart jag ämnade mig, och jag sade honom det.
Evangelist: Nå, vad sade han då?
Kristen: Han frågade, om jag hade hustru och barn, varpå jag svarade ja. Men, tillade jag, jag är så betungad av den börda, som ligger på min rygg, att jag ej mera kan finna samma nöje i deras sällskap som förut.
Evangelist: Vad sade han då?
Kristen: Han uppmanade mig att skyndsamt göra mig av med min börda, varpå jag svarade honom, att detta just var den lättnad, jag sökte, ävensom att jag vandrade till den trånga porten enkom för att få vidare besked om det ställe, där man blir befriad från dylika bördor. Då erbjöd han sig att föra mig till ett hus, vars herre också förstår sig på konsten att avlyfta samvetsbördor och det på en bättre och genare väg, där ej så många svårigheter skulle möta mig, som på den, vilken ni, herre, hade anvisat. Som jag nu trodde honom, så vek jag av från den förra vägen in på denna i hopp att snart bliva min börda kvitt. Men då jag kom till detta ställe och fick se, huru förhållandet verkligen är, stannade jag av fruktan, att någon olycka skulle drabba mig; och nu vet jag icke, vad jag skall göra.
Evangelist: Stå då stilla en stund, medan jag läser för dig något ur Guds ord.
Då nu Kristen stod och darrade, sade Evangelist: Sen till att I icke visen från eder den, som talar; ty, om de andra icke kunde undfly, då de visade från sig den, som talade på jorden, mycket mindre vi, om vi vända oss från den, som talar från himmeln (Ebr. 12:25). Vidare sade han: Den rättfärdige skall leva av tro, och om han undandrager sig, skall han icke behaga min själ (Ebr. 10:38). Även tillämpade han dessa ord sålunda på Kristen: Du håller just på att störta dig själv i denna olycka. Du har börjat att förkasta den Allrahögstes råd och att vända din fot ifrån fridens väg, så att du nära nog dragit över dig evigt fördärv.
Då föll Kristen liksom död till hans
fötter utropande: Ve mig, ty jag är förlorad! Men
vid åsynen härav fattade Evangelist honom vid
högra handen och sade: All synd och hädelse skall
förlåtas människorna (Matt. 12:31; Mark. 3:28);
bliv icke otrogen utan trogen (Joh.
20:27). Då kvicknade Kristen åter litet vid och reste
sig upp, ehuru han darrade som förut.
Nu fortfor Evangelist: Giv nu så mycket nogare akt på vad jag säger dig. Ty jag vill nu berätta för dig, vem han var, som narrade dig, ävensom till vem han hänvisade dig. Mannen, som mötte dig, var en viss herr Världslig vis. Han gör skäl för sitt namn, dels därför att han endast fattar denna världens visdom (1 Joh. 4: 5) (varför han alltid går till kyrkan i staden Sedlighet), dels därför att han tycker om denna visdom, ty därigenom slipper han undan korset (Gal. 6: 12), Och, eftersom han är av detta köttsliga sinne, söker han att förvända mina vägar, ehuru de äro sanna och rätta. Nu är det tre saker i denne mans råd, som du måste på det högsta avsky:
1. att han lockar dig från den rätta vägen;
2. att han bemödar sig att göra korset förhatligt
för dig;
3. att han för dina fötter in på den vägen,
som leder till dödens rike.
För det första måste du avsky, att han lockade dig från den rätta vägen, ja, även avsky ditt eget samtycke därtill, ty detta är att förkasta Guds råd för en världslig vis människas skull. Herren säger: Kämpen för att komma in genom den trånga porten (Luk. 13: 24), samma port, till vilken jag hänvisade dig; ty den porten är trång - - som drager till livet, och få äro de, som finna honom (Matt. 7:13, 14). Från denna trånga port ävensom från vägen, som leder hit, har denne gudlöse man lockat dig och därigenom bragt dig på fördärvats brant. Fördenskull bör du hata, att han sålunda lockat dig från rätta vägen, samt avsky dig själv, därför att du lyssnade till honom.
För det andra måste du avsky hans bemödanden att göra korset dig förhatligt, ty du bör akta det högre än alla Egyptens skatter (Ebr. 11:25, 26). Dessutom har härlighetens Konung sagt dig: Den som finner sitt liv, han skall mista det samt: - Om någon kommer till mig och icke hatar sin fader och moder och hustru och barn och bröder och systrar och därtill även sitt eget liv, han kan icke vara min lärjunge (Joh. 12:25; Matt. 10:39; Luk. 14:26). Jag säger därför, att om någon söker intala dig, att det skall bliva din död, utan vilket sanningen själv sagt, att du ej kan få evigt liv, så måste du avsky en sådan lära.
För det tredje måste du hata, att han satte dina fötter på den vägen, som leder till dödens träldom. Och fördenskull bör du besinna, till vem han hänvisade dig, ävensom huru oförmögen den mannen är att befria dig från din börda.
Den där mannen, till vilken han rådde dig att gå för att få förlossning, och som heter Lagiskhet, är en son av tjänstekvinnan, vilken med sina barn befinner sig i träldom, och på ett hemlighetsfullt sätt är just detta Sinai berg, som du fruktade skulle falla över ditt huvud (Gal. 4: 21-27). Om nu hon själv med sina barn är under träldom, huru kan du då hoppas att av dem bliva frigjord? Denne herr Lagiskhet är därför ur stånd att förlossa dig från din börda. Han har ännu aldrig befriat någon människa ifrån hennes börda och kommer ej heller i evighet att så göra: I kunnen icke rättfärdiggöras genom gärningar; ty ingen levande själ kan genom lagens gärningar bliva sin börda kvitt. Därför är herr Världslig vis en fiende och herr Lagiskhet en bedragare. Och vad hans son Hövlighet angår, så är han oaktat sitt smilande utseende endast en skrymtare och kan ej hjälpa dig. Tro mig, allt det prat, varmed denne fåvitske man fyllt dina öron, är endast en anläggning för att locka dig ifrån den väg, på vilken jag hade fört dig, och sålunda stjäla ifrån dig din salighet. Efter dessa ord kallade Evangelist högljutt himmelen till vittne på sanningen av vad han sagt, varpå ljungeld och dunder och röster av en stark basun kommo ut ifrån berget, under vilket den arme Kristen stod, så att håret reste sig på hans huvud av förfäran. Och lydde röstens ord sålunda: Alla de, som hålla sig till lagens gärningar, äro under förbannelse, ty det är skrivet: Förbannad vare var och en, som icke förbliver vid allt det, som är skrivet i lagens bok, så att han håller det (Gal. 3:10).
Här såg nu Kristen intet annat än död och undergång för ögonen och började därför jämmerligen gråta. Ja, han förbannade den stund, då han mötte Världslig vis, och kallade sig själv en tusenfaldig dåre, som lyssnat till hans råd. Även blygdes han högligen vid tanken på att denne herres skäl och grunder, som dock alla härflöto från köttet, kunnat till den grad få makt med honom, att han för deras skull övergav den rätta vägen. Därefter vände han sig åter till Evangelist med följande ord:
Kristen: Käre herre, vad tänker ni? Finnes ännu något hopp övrigt för mig? Får jag nu vända om och gå upp till den trånga porten? Kommer jag ej att för detta mitt fel bliva övergiven och med skam bortvisad därifrån? Det gör mig hjärtligen ont, att jag någonsin lyssnade till den där mannens råd, men kan min synd förlåtas mig?
Evangelist: Din synd är mycket stor, ty du har därmed begått en dubbel missgärning. Du har övergivit den goda vägen och trätt in på förbjudna stigar. Icke desto mindre kommer mannen vid porten att mottaga dig, eftersom han har god vilja mot människorna. Tag dig blott till vara, att du icke ännu en gång viker utav, ty då kan hans vrede upptändas och du förgås på vägen (Ps. 2:12).
Då nu Kristen gjorde sig färdig att vända tillbaka, kysste Evangelist honom med kärleksfullt leende och önskade honom Guds välsignelse på resan. Så begav han sig då i största hast på väg utan att tilltala dem, som han mötte, eller bevärdiga dem med ett svar, om de tillsporde honom. Han skyndade framåt liksom en, som hela tiden vandrade på förbjuden mark, och ansåg sig icke säker, förrän han åter kommit ut på den väg, som han lämnat för att följa de råd Världslig vis givit honom. Så kom då Kristen efter en stunds vandring upp till porten. Och som det stod skrivet över densamma: Klappen, och eder skall varda upplåtet (Matt. 7:8), så klappade han på mer än en eller två gånger, sägande:
Skall han väl öppna nu sin helga port
För mig, mig arma, som har uppror gjort,
Och borde straffas? Då skall ock min tunga
Evinnerligt hans stora nåd lovsjunga.
Omsider kom det en man med ett värdigt utseende, vid namn God vilja till porten och frågade, vem som var därutanför, varifrån han kom, och vad han önskade.
Kristen: Här är en arm, skuldbelastad syndare. Jag kommer från staden Fördärv men går till Sions berg för att undfly den tillkommande vreden, Som man nu sagt mig, att vägen dit går genom denna port, så skulle jag gärna vilja veta, om ni, käre herre, är villig att släppa mig in.
Ja, hjärtans gärna, svarade God vilja och öppnade i detsamma porten.
Just som nu Kristen skulle stiga in, ryckte mannen honom hårt i armen. Vad betyder detta? frågade Kristen. Jo, sade den andre, ett litet stycke från denna port reser sig ett starkt slott, där Beelsebul är kommendant, och varifrån både han och hans folk med pilar beskjuta alla, som komma upp till denna port, om de så skulle döda dem, innan de hinna in. Då sade Kristen: Jag fröjdas med bävan.
Då han nu kom in, frågade honom mannen vid porten, vem som visat honom dit.
Kristen: Evangelist uppmanade mig att gå hit och klappa på, såsom jag ock gjort och sade, att ni herre, skulle låta mig veta, vad jag bör göra.
God vilja: Jag har givit inför dig en upplåten dörr, vilken ingen kan tillsluta.
Kristen: Nu börjar jag att skörda välsignelserna av de faror, för vilka jag blottställt mig.
God vilja: Men huru kommer det sig, att du är allena?
Kristen: Jo, därutav att ingen av mina grannar insåg sin fara, såsom jag insåg min.
God vilja: Visste någon av dem, att du begav dig åstad?
Kristen: Ja, min hustru och mina barn sågo först min avfärd och ropade, att jag skulle vända om. Även några av mina grannar stodo och ropade efter mig detsamma, men jag satte fingrarna i öronen och fortsatte min väg.
God vilja: Följde ingen av dem efter dig för att övertala dig att gå tillbaka?
Kristen: Jo, både Halsstarrig och Lättböjd. Men då de sågo, att de ej kunde uträtta något, vände Halsstarrig om under smädelser, medan Lättböjd gick med mig ett litet stycke.
God vilja: Men varför följde den senare ej med ända fram?
Kristen: Vi gingo verkligen tillsamman, ända tills
vi kommo till Misströstans kärr, men då
vi båda helt oförmodat föllo ned däri, fällde
min granne Lättböjd modet och vågade ej gå
längre. Sedan han alltså arbetat sig upp på den
sidan, som låg närmast hans eget hus, sade han till
mig, att jag för honom gärna finge behålla det
där härliga landet för min egen räkning. Och
så gick
han sin väg, och jag gick min: han i Halsstarrigs
fotspår och jag upp till denna port.
God vilja: Ack, den arme mannen! Skattar han den himmelska härligheten så ringa, att han ej anser det löna mödan att underkasta sig några få svårigheter för att vinna den?
Kristen: Vad jag sagt om Lättböjd är visserligen sant, men om jag skulle säga sanningen om mig själv, så lär det nog visa sig, att det icke är någon skillnad emellan honom och mig. Det är väl sant, att han vände tillbaka till sitt eget hus, men så vek jag utav in på dödens väg, övertalad därtill av sådana köttsliga skäl, som en viss herr Världslig vis framställde för mig.
God vilja: Å, träffade han på dig? Utan tvivel rådde han dig att söka lättnad hos herr Lagiskhet, de äro båda två riktiga bedragare. Men lydde du hans råd?
Kristen: Ja, så långt jag tordes. Jag gick för att söka upp herr Lagiskhet, ända tills det tycktes mig, som om berget, som ligger nära hans hus, skulle falla över mig, där blev jag alltså tvungen att stanna.
God vilja: Det berget har varit mångas och kommer att bli många fleras död. Det var väl att du undgick att bliva krossad i stycken därav.
Kristen: Ja, sannerligen jag vet, huru det skulle gått med mig, hade icke Evangelist kommit till mig, där jag stod försjunken i min förtvivlan. Men det var en Guds nåd, att han åter uppsökte mig, ty annars hade jag aldrig kommit hit. Men nu är jag emellertid här, sådan som jag är, mycket mera värdig att bliva dödad av det berget än att sålunda stå och tala med min herre. Men, o, vilken nåd, att jag oaktat allt fått slippa in här!
God vilja: Vi göra inga svårigheter att mottaga någon, som kommer hit, huru illa han än levat förut. Ingen blir här utkastad (Joh. 6: 37). Följ därför, käre Kristen, ett litet stycke med mig, så skall jag undervisa dig om den väg, som du bör vandra. Ser du den där smala stigen, som ligger framför dig? Det är den väg, som du måste gå. Den har blivit banad av patriarker, profeter, Kristus och apostlarna samt är så rak som ett snöre. Detta är den väg, du skall gå.
Kristen: Men finnes det inga krökningar och avvägar, så att en främling ändock kan gå miste?
God vilja: Jo, det finnes många vägar, som stöta intill denna, och de äro krokiga och breda. Men du kan alltid skilja den rätta vägen från den orätta därpå, att endast den förra är rak och smal (Matt. 17: 14).
Nu såg jag i min dröm, huru Kristen ytterligare frågade honom, om han kunde hjälpa honom utav med bördan, som han hade på ryggen, ty han hade ännu icke blivit den kvitt, ej heller kunde han på något sätt göra sig av med densamma.
Vad din börda angår, svarade God vilja, så måste du tåligt bära den tills du kommer till Befrielsens ort, ty där skall den av sig själv falla från din rygg.
Då började Kristen att omgjorda sina länder och rusta sig till att fortsätta sin vandring. Därpå underrättade God vilja honom, att, då han gått ett stycke från porten, skulle han komma till Uttolkarens hus, och om han klappade på dennes port skulle han få se härliga ting. Sedan tog Kristen farväl av sin vän, som å sin sida önskade honom Guds välsignelse på färden.
Så vandrade han framåt, tills han kom till Uttolkarens hus, och sedan han där klappat på flera gånger, kom en man till dörren och frågade, vem det var.
Kristen: Herre, jag är en vandringsman, som en vän till ägaren av detta hus uppmanat att för sin välfärds skull begiva sig hit. Jag skulle därför önska att få tala med husets herre. - Så gick då mannen efter sin husbonde, som efter en liten stund kom dit och frågade Kristen, vad han ville.
Kristen: Herre, jag är en man, som kommer från staden Fördärv och är på väg till Sions berg. Mannen vid porten, som ligger vid ingången till denna väg, har sagt mig, att om jag begåve mig hit, skulle ni visa mig härliga ting, av vilka jag kunde hava stor hjälp på min resa.
Uttolkaren: Kom in. Jag vill visa dig, vad som kan lända till ditt bästa.
Därpå befallde han sin tjänare att tända upp ljus, och sedan han bett Kristen att följa efter, förde han honom in i ett enskilt rum, där han befallde sin tjänare att öppna en dörr. Sedan detta var gjort, såg Kristen en tavla, föreställande en man med ett mycket högtidligt utseende, hänga på väggen. Och var mannens gestalt som följer: Hans ögon voro lyfta mot himmeln, böckernas bok var i hans hand, sanningens lag var skriven på hans läppar, och världen låg bakom hans rygg. Han stod där, som om han ivrigt förmanade, och en gyllene krona hängde över hans huvud.
Då sade Kristen: Vad betyder detta?
Uttolkaren: Mannen, vilken den tavlan föreställer är en av de tusen (Job 33: 23). Han föder barn med ångest och smärta och uppammar dem själv, sedan de blivit födda (1 Kor. 4: 15; Gal. 4: 19). Och att du ser honom med ögonen lyfta mot himmeln, med böckernas bok i handen och sanningens lag skriven på sina läppar, det vill lära dig, att hans kall är att utforska och uppenbara dunkla hemligheter för syndare, såsom du ock ser honom stå där, som om han förmanade människorna. Att du vidare ser världen liksom kastad bakom hans rygg och en krona hängande över hans huvud, det vill visa dig, att liksom han av kärlek till sin Herres tjänst försmår och föraktar de ting, som äro närvarande, så skall han ofelbart i den tillkommande världen få den eviga härligheten till lön.
Nu har jag, fortfor Uttolkaren, först visat dig denna tavla, därför att den därpå avbildade mannen är den ende, som Herren över landet, dit du går, har bemyndigat att vara din vägvisare på alla de farliga ställen, som du kan råka ut för under vägen. Giv därför noga akt på vad jag visat dig, och förvara väl i ditt minne, vad du har sett, i händelse du under resan skulle träffa på några, som giva sig ut för att vilja föra dig in på rätta kosan, ehuru deras väg går ned till döden.
Därpå tog han hans hand och ledde honom in i en mycket stor sal, som var full av damm, emedan den aldrig blivit sopad. Sedan han en liten stund sett sig omkring, ropade Uttolkaren på en tjänare, att han skulle sopa. Då nu denne begynte att sopa, började dammet att fara omkring i sådan mängd, att Kristen var nära att kvävas därav. Då sade Uttolkaren till en ung flicka, som stod där nära: Hämta hit vatten och stänk i rummet därmed! Och sedan hon gjort detta, gick det helt lätt och ledigt att sopa det rent.
Kristen: Vad betyder detta?
Uttolkaren: Denna sal betecknar ett människohjärta, som ännu icke blivit helgat av evangelii ljuva nåd. Dammet är synden och det inneboende fördärvet, som besmittar hela människan. Tjänaren, som först började sopa, är lagen, men jungfrun, som kom och stänkte vatten i rummet, är evangelium. Att nu, så snart den förre började sopa, dammet flög omkring, så att han ej förmådde göra rummet rent, utan de voro nära att bli kvävda därav, det vill lära dig, att lagen, i stället att genom sitt verk rengöra hjärtat från synden, i själen uppväcker (Rom. 7: 9), förstärker (1 Kor. 15: 56) och förökar densamma (Rom. 5: 20), på samma gång han upptäcker och förbjuder den, ty lagen ger icke kraft att övervinna och kuva synden. Att du å andra sidan såg den unga flickan bestänka rummet med vatten och att det sedan med lätthet lät rensopa sig, detta är en bild därav, att när evangelium med sitt ljuvliga och välgörande inflytande kommer in i hjärtat, synden blir genom tron på evangelium övervunnen och kuvad samt själen rengjord och sålunda tillredd till en passande boning för ärans konung, alldeles som du såg dammet lägga sig, därför att den där flickan bestänkte golvet med vatten (Joh. 14: 23; 15: 3; Ef. 5: 26; Apg. 15: 9; Rom. 16: 25, 26; Joh. 15: 13).
Vidare såg jag i min dröm, att Uttolkaren tog Kristen vid handen och förde honom in i ett litet rum, där två små barn sutto på var sin stol. Det äldsta hette Lidelse, det yngsta Tålamod. Lidelse tycktes vara mycket missnöjd, men Tålamod höll sig helt stilla. Då frågade Kristen: Vad är orsaken till Lidelses missnöje? - Jo, svarade Uttolkaren, hans förmyndare vill, att han icke skall få sina yppersta klenoder förrän vid början av nästa år, men han ville hava allt nu genast. Tålamod åter är villig att vänta.
Då såg jag, huru någon kom och tömde ut en säck, full med dyrbarheter, framför Lidelses fötter, och huru gossen med stor iver och glädje kastade sig över dem, på samma gång han utskrattade sin lekbroder för hans tålamod. Men en liten stund därefter såg jag, huru han hade slösat bort och förstört alltsamman, så att han ej hade något annat än trasor kvar.
Då sade Kristen till Uttolkaren: Förklara detta något omständligare för mig.
Uttolkaren: Dessa två gossar äro förebilder, Lidelse av denna världens människor, Tålamod av den tillkommande världens. Ty liksom du här ser, att Lidelse vill hava allt nu genast i år, d. v. s. i denna världen, så förhåller det sig ock med denna världens människor: de måste hava allt sitt goda nu genast, de kunna icke vänta därpå till nästa år, d. ä. till den tillkommande världen. Ordspråket: En fågel i handen är bättre än tio i skogen - gäller för dem mer än alla de gudomliga vittnesbörden om den tillkommande världens goda. Men som du såg, så hade han snart slösat bort alltsamman och hade ingenting mer kvar än trasor. Så skall det ock gå med sådana människor, när denna världen tager en ände.
Kristen: Nu ser jag, att Tålamod hade den rätta visheten och det av många skäl: 1. emedan han väntar efter de bästa skatterna; 2. emedan han kommer att hava sina skatters härlighet i behåll, medan Lidelse ej har något annat kvar än trasor.
Uttolkaren: Ja, du kan tillägga ännu ett skäl, nämligen att den tillkommande världens härlighet aldrig kommer att förblekna, medan denna världens snart är sin kos. Alltså hade Lidelse långt mindre skäl att göra narr av Tålamod, därför, att han först fick sitt goda, än Tålamod kommer att få skäl att göra narr av Lidelse, därför att han får sitt bästa till slut; ty det första måste vika för det sista, emedan det sista måste få sin tid att komma, men det sista viker för ingenting, ty det finnes ingenting mer, som skall följa därefter. Den, som därför får sitt goda först, måste nödvändigt i sinom tid göra en ände därpå, men den, som får sitt goda till sist, måste behålla det för evigt. Därför heter det om den rike mannen: Du fick ut ditt goda, medan du levde, och Lasarus sammaledes det onda, men nu har han här hugnad, och du pinas (Luk. 16: 25).
Kristen: Nu märker jag, att det är bäst att icke åstunda de ting som nu äro, utan att vänta efter de ting, som skola tillkomma.
Uttolkaren: Du säger sanningen, ty de ting, som synas, äro timliga, men de, som icke synas, äro eviga (2 Kor. 4: 18). Ehuru det nu så förhåller sig - alldenstund de närvarande tingen och våra köttsliga begär äro så nära grannar med varandra och tvärt om de tillkommande tingen och våra köttsliga sinnen äro sådana främlingar för varandra - så inträffar ofta, att de förra helt plötsligt fatta kärlek till varandra, under det att de senare förbliva på ett så kallt avstånd från varandra.
Därpå såg jag i min dröm, huru Uttolkaren tog Kristen vid handen och förde honom till ett ställe där en eld brann tätt invid en mur, och fastän någon, som stod där nära, alltid öste vatten på elden för att släcka den, så brann den dock allt högre och allt hetare.
Då frågade Kristen: Vad betyder detta? Uttolkaren svarade: Denna eld är nådens verk i hjärtat, och den, som öser vatten därpå för att utsläcka den, är djävulen. Men du skall också få se orsaken, varför elden det oaktat brinner allt högre och hetare. Därpå förde han honom omkring till andra sidan av muren, och där fick han se en man med ett oljekärl i handen, ur vilket han lika beständigt, ehuru hemligt, öste på elden.
Kristen: Vad betyder detta?
Uttolkaren: Detta är Kristus, som med nådens olja beständigt underhåller det i hjärtat redan påbegynta verket, och är det härigenom, som hans folk, oaktat allt vad djävulen kan göra, förbliver stående i nåden (2 Kor. 12: 9). Vad åter det angår, att mannen, som underhöll elden, stod bakom muren, så bör du därav lära, att det är svårt för de anfäktade att själva se, huru detta nådens verk underhållas i själen.
Jag såg även, att Uttolkaren åter tog Kristen vid handen och ledde honom till ett ljuvligt ställe, där man uppfört ett ståtligt palats, härligt till att skåda. Vid denna syn blev Kristen uppfylld av fröjd. Ovanpå taket såg han även flera personer vandra av och an, vilka voro helt och hållet klädda i guld.
Då sade Kristen: Få vi gå in i detta slott?
Nu tog Uttolkaren honom och ledde honom upp till palatsets port; och se, vid porten stod en skara människor, som om de önskade att få inträda men icke vågade det. Även satt där ett litet stycke från porten en man vid ett bord med en bok och ett bläckhorn framför sig för att uppteckna allas namn, som gingo in. Därjämte såg han, huru en mängd beväpnade män stodo i portgången, färdiga att försvara palatset samt fast beslutna att tillfoga var och en, som ville gå in, all den skada, de kunde. Häröver blev nu Kristen icke litet bestört. Slutligen, då alla ryggade tillbaka av fruktan för den beväpnade skaran, såg Kristen en man med ett mycket modigt utseende framträda till honom, som satt och skrev, sägande: Skriv upp mitt namn, herre! Sedan detta skett såg Kristen, hur mannen drog ut sitt svärd, satte en hjälm på huvudet och rusade emot de beväpnade männen i porten, vilka å sin sida med ursinnigt raseri kastade sig över honom. Men mannen lät icke modet falla, utan högg och stack oförväget omkring sig. Sedan han hade fått och givit många sår, banade han sig väg mellan sina motståndare och trängde sig in i palatset, varvid man hörde dem, som voro innanför och vandrade av och an på palatsets tak, uppstämma en ljuvlig sång, sägande:
Kom in! Kom in!
En evig härlighet blir din.
Alltså kom han in och blev iklädd samma skrud som de andra. Då smålog Kristen och sade: Jag tror i sanning, att jag förstår, vad detta betyder. Men låt oss nu gå härifrån.
- Nej, svarade Uttolkaren - stanna, tills jag visat dig ännu något mera, så skall du sedan få fortsätta din vandring. Därpå tog han honom ånyo vid handen och ledde honom in i ett mycket mörkt rum, där en man satt i en järnbur.
Denne man såg mycket bedrövad ut. Han satt med ögonen nedslagna mot jorden, med hårt sammanbitna tänder och suckade så tungt, som om hjärtat ville brista på honom. Då sade Kristen: Vad betyder detta? varpå Uttolkaren uppmanade honom att själv tala med mannen.
Då sade Kristen till mannen: Vad är du?
Mannen svarade: Jag är, vad jag fordom icke var.
Kristen: Och vad var du fordom?
Mannen: Jag var en gång en skön och blomstrande bekännare så väl i mina egna som andras ögon. Jag var en gång, som jag trodde, på god väg att komma till den himmelska staden och fröjdade mig även vid tanken på att snart vara där.
Kristen: Nå, men vad är du nu?
Mannen: Jag är nu en förtvivlans man, som är inspärrad i min förtvivlan liksom i denna järnbur. Jag kan ej komma ut, ack nej, det är nu omöjligt!
Kristen: Och huru råkade du i detta tillstånd?
Mannen: Jag upphörde att vara nykter och vakande. Jag gav mina lustar fria tyglar; jag syndade mot ordets ljus och Guds godhet; jag bedrövade Anden, och han har vikit ifrån mig; jag frestade djävulen, och han har kommit till mig; jag retade Gud till vrede, och han har övergivit mig. Jag har så förhärdat mitt hjärta, att jag ej kan ångra mig.
Då sade Kristen till Uttolkaren: Men finnes det intet hopp för en sådan människa som denne?
Fråga honom, sade Uttolkaren.
Då sade Kristen till mannen: Finnes det då intet hopp om att du skall komma ut ur förtvivlans järnbur?
Mannen: Nej icke det ringaste.
Kristen: Men varför icke? Den högtlovades Son är full av förbarmande.
Mannen: Jag har på nytt korsfäst honom för mig (Luk. 19: 14; Ebr. 6: 6); jag har föraktat hans person; jag har försmått hans rättfärdighet; jag har försmädat nådens Ande (Ebr. 10: 28, 29); jag har därför utestängt mig själv från alla löften, och nu återstår för mig ingenting annat än hotelser, förskräckliga hotelser, fasansfulla hotelser om en säker dom och det eldsnit, som skall förtära mig som en motståndare.
Kristen: Men för vilken orsaks skull störtade du dig i detta tillstånd?
Mannen: För denna världens lustar, nöjen och förmåner, av vilkas åtnjutande jag då lovade mig mycken glädje. Men nu bita och gnaga mig alla dessa saker som en brännande mask.
Kristen: Men kan du icke nu ångra och omvända dig?
Mannen: Gud förvägrar mig bättring. Hans ord giver mig ingen uppmuntran att tro. Ja, han har själv instängt mig i denna järnbur; ej heller kan någon människa i hela världen släppa mig ut. O evighet! O evighet! Huru skall jag uthärda de kval, som jag i evighet måste lida?
Då sade Uttolkaren till Kristen: Må denne mans elände alltid stå för ditt minne och vara dig en evig varning!
Kristen: Ja, i sanning, detta är förfärligt. Gud hjälpe mig att vaka och vara nykter samt bedja, att jag må undfly det, som vållade denne mans elände! Herre, är det ej nu tid för mig att fortsätta min färd?
Uttolkaren: Dröj, tills jag får visa dig ännu en sak, så skall du sedan få gå.
Alltså tog han Kristen åter vid handen och
förde honom in i ett rum, där någon just höll
på att stiga upp, och, under det han tog på sig sina
kläder, darrade och skälvde han. Då sade Kristen:
Varför darrar denne man så? Uttolkaren befallde
då mannen säga Kristen orsaken. Han började
då och sade: Då jag i natt låg i min sömn,
så drömde jag, och se, då överdrogs himmeln
med mörka moln, även åskade och blixtrade det
så förskräckligt, att jag råkade i den största
ångest. Då jag nu såg upp i min dröm, jagade
molnen varandra med ovanlig hastighet, och jag hörde ljudet
av en stark basun och såg en man sitta på ett moln
ibland tusentals himmelska härskaror, vilka alla voro omgivna
av eld, liksom himlarna själva stodo i ljusan låga.
Därpå hörde jag en röst, som sade: Stån
upp, I döde, och kommen till dom, och i detsamma rämnade
hällebergen och öppnades gravarna, och de döda,
som däruti lågo, kommo ut, somliga fulla av fröjd
och lyftande upp sina huvud, andra betagna av förskräckelse
och sökande att skyla sig under bergen (1 Kor. 15: 52; 1
Tess. 4: 16; Jud. 15; Joh.
5: 28; 2 Tess. 1: 8; Upp. 20: 11-14; Jes. 26: 21; Mik. 7: 16,
17; Ps. 95: 1-3; Dan. 10: 7).
Sedan såg jag mannen, som satt på skyn, öppna boken och bjuda hela världen att komma fram inför honom. Till följd av den förtärande eldslåga, som utgick från honom, var det dock ett ansenligt avstånd mellan honom och dem, såsom det brukar vara emellan en domare och de fångar, som stå inför hans domstol (Mal. 3: 2, 3; Dan. 7: 9, 10). Även hörde jag, huru det ropades till skarorna omkring honom, som satt på skyn: Hämten ogräset, agnarna och halmen tillsamman och kasten dem i den brinnande sjön! (Matt. 3: 12; 13: 30; Mal. 4: 1). Och i detsamma öppnade sig, just där jag stod, den bottenlösa avgrunden, och rökmoln och glödande kol samt ohyggliga ljud uppstego därur. Samma skaror fingo även befallningen: Samlen mitt vete i ladorna! (Luk. 3: 17), varvid jag såg, huru många blevo upptagna och bortförda i skyar (1 Tess. 4: 16, 17), under det att jag lämnades kvar, där jag var. Också jag sökte att gömma mig undan, men kunde det icke, ty mannen, som satt på skyn, höll alltjämt sitt öga fäst på mig, varjämte mina synder kommo mig i minnet, och mitt samvete anklagade mig på alla sidor (Rom. 2: 14, 15). Därefter vaknade jag upp ur min sömn.
Kristen: Men vad var det, som gjorde dig så förskräckt vid denna syn?
Mannen: Jo, jag trodde, att domedagen var kommen och att jag ej var färdig därför. Men vad som allra mest förskräckte mig var, att änglarna togo upp somliga men lämnade mig kvar. Även öppnade avgrunden sitt gap, just där jag stod, varjämte mitt samvete ängslade mig, och domaren med ett ansikte, däri vreden stod att läsa, alltjämt höll sitt öga fäst på mig.
Då sade Uttolkaren till Kristen: Har du begrundat alla dessa ting?
Kristen: Ja, och de ingiva mig både hopp och fruktan.
Uttolkaren: Välan, bevara dem då i ditt minne, så att de må vara liksom en sporre i din sida och driva dig framåt på den väg, där du bör gå!
Därpå började Kristen att omgjorda sina länder och rusta sig till vandring. Då sade Uttolkaren: Hugsvalaren vare alltid med dig, käre Kristen, och ledsage dig på vägen, som drager till den himmelska staden.
Alltså begav sig Kristen utav, sjungande:
Huru stora och viktiga ting jag här såg!
De varna, de fröjda, de stärka min håg
Att fortgå på vägen till livet.
Tack, tolkare god, för vad du mig lärt;
Må jag det besinna och hålla det kärt
Och minnas, vartill det var givet!
_______
