|
|
|
|
|
s
AR DET FUNNITS JÄTTAR
HÄR I NORDEN? Om man på ett vetenskapligt sätt
skulle närma sig den frågan, antar jag att man först
ställer upp en hypotes, och sedan prövar om hypotesen
håller. Vår hypotes är alltså att det har
levt jättar i de nordiska länderna. Uppenbarligen lever
det inga jättar här nu, men det finns påståenden
om att det skall ha gjort det, och det är dessa påståenden
som skall prövas.
Så om det har levt en människoras med ovanligt stor kroppshydda här i forna tider, vilka spår efter dem kan man förvänta?
Om alla dessa kriterier existerar, så tror jag man kan fastslå som ganska säkert, att det verkligen funnits en ras av stora människor här, någon gång i historien. Skulle något av kriterierna saknas, men de allra flesta vara uppfyllda, kan man ändå se det som sannolikt att jättar funnits. Kommer man bara fram till att hälften eller mindre än hälften av kriterierna återfinns, så kan man nog avfärda påståendena.
Låt oss då se på det första kriteriet:
inns det folkminnen
om jättar?Svaret är enkelt. De flesta vet att det finns rikligt med sådana folkminnen. I de gamla fornnordiska sagorna och berättelserna vimlar det av jättar. Och dessa berättelser är inte av enbart "forntids-science-fiction-karaktär". Det finns också många berättelser med verklighetskaraktär som handlar om jättar, och där avsikten med berättelsen inte alls tycks ha varit att skrävla eller skrämma, utan bara upplysa om vad som faktiskt har hänt. T.ex så berättar Hervararsagan att när de nuvarande nordiska folken kom hit, i början av järnåldern, så träffade de på jättar här. Ibland krigade de mot dem, och ibland levde de ifred med dem. Längst upp i norr bodde det många av dessa jättar, och landet där fick namnet Jotunheim. Det sträckte sig från nuv. Norge över Sverige till Finland. De kallades också frostjättar, eller rimtursar. Hervararsagan säger att när de vanliga människorna mötte dessa jättar, så hände det ibland att män och kvinnor ur de båda folken gifte sig med varandra. Så småningom uppstod alltså en blandras, som sedan spred sig och blandade sig med befolkningen längre söderut. På isolerade platser levde mera renrasiga jättesläkter kvar, dock, och det finns vittnesbörd om verkligt storvuxna "norska" jättar ända in på medeltiden. 1
Även i Snorre Sturlassons Ynglingasaga, som är berättelsen om den första kungalinjen i Sverige och Norge, omnämns helt sakligt och utan någon önskan att göra berättelsen mera fantastisk, att flera av våra första kungar gifte sig med döttrar till jättar. Njord gifte sig med en kvinna som hette Skade som var av en gammal jättesläkt. Och Njords son Yngve Frej gifte sig med en jättetjej som hette Gerd. På den tiden kunde kungar vara gifta med flera kvinnor, så detta betyder inte att alla prinsar och prinsessor var av jättesläkt sedan, men några av de kungliga släkterna var det. Efter Ingjald Illråde (600-talet) utvandrade Ynglingarnas kungasläkt till Norge, och även där hävdade kungarna sedan att de härstammade både från Ynglingarna, och från jättarna. Och tro det om du vill, men det är den släkten som många kungahus i nordeuropa stammar ifrån (och många adelsätter).
Folkminnen om jättar återspeglas också i Beowulfsagan, som
är nedskriven i England men handlar om Danmark och Sverige.
Sagan är skriven tidigare än de isländska sagorna,
någon gång på 700-talet, och utspelar sig under
500-talet, vilket är ungefär inom samma tid som Hervararsagan
utspelar sig, dvs i vad som nu kallas slutet av järnåldern.
I Beowulf finns en figur som kallas Grendel, som är en jätte.
Sagan innehåller en hel del fantastiska inslag, men den
har också historiskt styrkta detaljer, som samtida namn
på svenska och danska kungar, korrekta beskrivningar av
dåtidens vapen och smycken, etc. Det är troligt att
hjälten Beowulf har funnits (det finns t.o.m folk i Norge
som hävdar att de är släkt med honom och att en
son till honom utvandrade till Norge från Västergötland),
och att han faktiskt har begått något stort hjältedåd,
som sagan beskriver, dvs han dödade jätten Grendel och
även jättens moder. Sedan har den tidens diktare och
barder fört berättelsen vidare och brett på lite
grann för att tjusa sina åhörare. Men i botten
av berättelsen finns det säkert verkliga händelser.
...
Här har nu nämnts tre exempel på tidigt nedskrivna folkminnen om jättar i Norden. Det finns många, många fler exempel, men dessa är de tidigaste och därför de man kan anse mest trovärdiga, eller med störst anspråk på att vara trovärdiga. Senare berättelser tenderar att bli alltmer fantastiska, ju längre tiden går och berättarna lever i tider då minnena har börjat blekna och spekulationer tar vid.
MEN - för att dessa berättelser skall kunna tas på allvar, måste de också kunna styrkas, genom sådana kriterier som nämnts ovan. Finns sådana kriterier, så ökar det berättelsernas trovärdighet. Blir tillräckligt många kriterier uppfyllda, skulle det vara väldigt långsökt att hävda att allt bara är fantasier.
Så låt oss kolla nästa kriterium.
inns det stora gravar
i Norden?
Även det är enkelt att svara på. Alla vet att
det finns sådana gravar. Från den äldre stenåldern
och fram till slutet av järnåldern byggs det stora
gravar här i Norden. Gravar som ser ut att vara dimensionerade
för jättar. 4, 5, 6 meter långa gravkammare och
stenkistor, och ibland ännu längre. Gravdimensioner
som efter hand som århundradena går minskar och fram
mot vikingatiden antar normala mänskliga mått. Helt
i enlighet med vad man bör förvänta om en population
av jättar efter hand assimileras av den normalstora befolkningen
- dvs stengravarna blir mindre och mindre tills de fixeras i normala
dimensioner. 2
...
Även detta kriterium ser alltså ut att styrka hypotesen
att det har levt jättar i Norden. Det finns folkminnen om
jättar, och det finns stora gravkammare. Låt oss då
se om också nästa kriterium stämmer. Gör
det det, så är vi på god väg att bekräfta
hypotesen.
inns det fynd av
stora skelett?Den frågan är inte lika enkel att besvara. För i vår tid finns det, såvitt är känt i alla fall, inga jättelika människoskelett bevarade (här i Norden). Varför det inte gör det kan man ha flera olika teorier om, men det finns i alla fall inga sådana skelett utställda på museer. (Det finns möjligen tänder.)
Däremot finns det äldre nedteckningar om att sådana skelett har hittats, vid grävningar på gamla gravplatser och i rösen. Det finns så många sådana gamla vittnesbörd, att det förvånar moderna forskare när de ser det. Här följer en lista över sådana fynd från 1600-talet och framåt. Särskilt ett av dem är intressant, då fyndet gjordes av en medlem av vetenskapsakademin och alltså varken är hörsägen eller kan misstänkas vara överdrivet eller felmätt. Det sista är också intressant då det är ifrån vår egen tid, om ock väldigt knapphändigt. Men det finns där och det är inte obetydligt.
Handlingar Av Kungl. Vitterhets, historie och antikvitets akademien
"1675 är å Eksberget i Elfdals härad, Wermland, i en graf af stora uppresta stenar (hällkista), funnet ett stort benrangel af en menniska med en stålbåge på bröstet."
"1730 fanns i Fridlefs graf, straxt vester om Frillesås kyrka i Halland, vid undersökning uti en starkt sammansatt stenkista, en urna af ler, med aska, kol och brända ben; bredvid urnan låg ett kopparsvärd och en ganska väl arbetad gördel, med brons och emalj öfverdragen. Vid urnan låg äfven en oformligt stor stigbygel."
"Vid Orsa prestgård i Dalarna hafva, vid ett dikes uppkastande i Prosten Joh. Elvii tid, ur jorden upptagits gamla vapen, bågar och pilar, och likaledes vid en brunns gräfning 2 förgyllde messingssköldar, stora ben och flere ålderdomsminnen , hvilka i efterträdarens tid förkommit." (ca 1755) - År 1755 är å Båren, på ofvannämnde prestbords ägor, vid en åkers uppbrytande, funnen en kopparspets af 3 qvarters längd." [ca 45 cm]
"1762 i Augusti, blef vid Burs hemman, Källunge socken, på Gottland, mellan några i fyrkant satte stenar (hällkista), i en hög, 500 famnar norr från gården, funnet ett hufvudpansar af metall-composition, på en hufvudskål, och derjemte ovanligt långa bröstben."
"Vid Westervik, i Ölme härad, äro i en urna funne tänder af ovanlig storlek; och 1772 är dersammastädes funnen en väl gjord stridshammare af gråsten, hvilken till H. Maj:t Konungen blifvit d. 14 Nov. s. å. öfverlemnad."Erik Tunelds Geografi öfver konungariket Sverige. 8e uppl.
"Vid Okna bondgård, 1/4 mil nordost från kyrkan är Domarebacken, hvilken lärer varit en Idavallur eller Domkrets, men i sednare tider genom grustägt blifvit förminskad; på samma bondgårds ägor, hafva vid gräfning funnits urnor med ben och aska och likaså på Ullevid hemmans ägor; under gräfningen af Götha Kanal, som genomskär denna Socken emellan Roxen och Asplången, äro flere stridshamrar af sten, 2:nne ovanligt stora skeletter och sköldpaddskal på 3 á 5 fots djup fundne, under ytan af en hård och stenbunden mark."Samlingar för Nordens fornälskare: Volym 1 Av Nils Henrik Sjöborg
"Halland, vid Kongsbacka, Fjärâs Bräcka emellan Tom och Li, i ett pass emellan bergen. Bautastens-valplats af oviss ålder, men tyckes tillhöra tiden omkring 500:talet. Stenarne voro då vid 200 och äro ännu vid 120. En därvid varande hög, kallad Frodes hög, har en ätthäll, kallad Frodes sten, hvilken jämte de fleste till fotkedjan hörande stenar funnos kullfallne: men dâ högen nyligen blifvit undersökt, hvaruti fanns en lerurna med kol samt brända ben, och bland dem en menniskotand af ovanlig storlek; blef äfven ätthällen åter upprest, som har den ansenliga höjd af 11 alnar. Midt uti fínnas 5 ättkullar med bautastenar till fotkedjor. Pâ platsen har man funnit en mängd brända ben, stycken af järn och kopparvapen, samt urnor, fyllda med en ovanlig mängd ben och pârlor, hvaraf finnes, att krigare äfven brukat pärlor till prydnad."Nordiska resor och forskningar, Volymer 4-6 Av Matthias Alexander Castrén, 1857
"Äfven om Jättarne hörde jag de vanliga sägnerna, nämligen att de byggt kyrkor och bott i skogar. Pedersöre kyrka skall af dem blifvit uppförd, och på mellantaket skall ännu i dag förvaras ett ofantligt skelett af byggmästaren, som efter kyrkans uppbyggande nedstörtade från tornet..."Svecia Antiqva (troligen)
"I Rusthållet Ambjörnsgård, Ökull och Lundby socken trädgård synas grundstenar och hela foten av en Kyrka, som likligen tyckes hafva varit ett afguda Capell, än en, efter Christendomens införande, uppbyggd Kyrka. Skjäl, som bestyrka denna mening äro de nära intill, vid grafning igenfundne människoben och hufvudskallar, till ovanlig storlek, och för det andra att Ambjörnsgård i hedentima varit Upsala Drottars och Konungars öde."Gottlund, C. A., Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821
"Tossbergsklätten angavs som ett ställe, där det fordomtid bott mycket jättar, och å Smedsbyudden i Emtervik, ävensom längs med hela sjöstranden, skall finnas mycket stenrösen, varuti ovanligt stora människoben skola blivit funna. En bonde från Holland berättade, att han jämte en hel båtlast, då de i fjol foro ned längs med Rottna, uppgrävit en sådan hög och funnit människoben och andra små saker uti den."
Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar för år 1765, Vol. 26–27 & Östgöta Correspondenten 1917-10-18
"På 4 alnars djup mötte sand. Vi stannade i förundran, då vi fingo se en sträcka av människoben uti sanden efter hela gravens längd, och kistan var beställd något längre än kroppen, därför lät jag göra graven ovanligt lång. Vid gravens västra kant låg huvudskallen med sina stora käkar, så armpipor väl långa, med en hop ansenliga revben, sedan lårbenen och åt östra ändan benpiporna med skenbenen, som ändå sträckte sig något in i jorden vid gravens ände, att de måste utdragas."
"Lårbenens längd är 23 tum, benpiporna 18 tum. Nedersta benet av ryggraden är 5 tum högt och 5 tum bredt. Skallen var vid andra uppgrävningen krossad."
"Enligt Snorre Sturlasson voro jättar icke sällsynta i kung Inge Holstenssons (död 1133) tid. Om hans farbroder Inge Stenkilsson säges, att han varit större och starkare till kroppskrafter än någon i hans tid. Hans syskonbarn Ragvald Knaphöfding lärer för samma orsak blivit kallad Jättekung."
'Dylika jätteben skola enligt samme sagesman även vara funna på Linköpings kyrkogård. Åt läsaren själv överlämnas besväret att reducera de gamla måtten till nya, varvid är att märka, att tum här är verktum, varav 12 gingo på foten.'
[23 verktum = 56,9 cm. Det genomsnittliga människolårbenet är 48 cm.]Västerbottens Museum, Arkeologisk Rapport. Schaktövervakning vid Umeå kyrka, 2006
Från en arkeologisk undersökning 2006 i Umeå: "Stora människoben framkom på flera ställen i området, dessa återfördes till schaktet." 3
___
Ytterligare fynd av stora skelett >
ITTILLS har vi alltså
fått tre av de sex kriterierna uppfyllda: Folkminnen om
jättar, gravar med jättedimensioner, och stora skelett.
(Att man inte hittat sådana skelett i de stora gravarna har en helt naturlig förklaring och utgör inget motbevis. Gravar har plundrats i alla tider, och särskilt stora gravar drar till sig plundrare. Och så fort gamla ben kommer i beröring med luft, så vittar de snart sönder. Möjligen skulle man kunna leta efter benmjöl i de stora gravarna, och undersöka dna-t och se om det skiljer sig på något sätt ifrån vanligt mänskligt, eller nordiskt dna.) 4
Stora skelett har dock återfunnits på ställen där de undgått gravöppningar, och bestyrker alltså hypotesen. Om vi tror dessa vittnesbörd om stora skelettfynd, är hypotesen egentligen redan bevisad.
Man kan invända att fynden inte överstiger de längder människor idag i sällsynta fall kan uppnå. Men det argumentet säger egentligen inte så mycket. Man kan lika gärna hävda att det ännu idag bör finnas människor som är ättlingar till dessa jättesläkter. Och även då det är fråga om sk gigantism, en påstådd sjukdom, så är det ju i så fall möjligt att även de forntida jättarna led av gigantism och att hela släkter gjorde det, av någon anledning vi inte känner till. Vad är det för något främmande i den mänskliga arvsmassan, som ligger bakom detta? Ingen vet, man bara vet att det förekommer, ännu idag, att människor blir jättar.
Så sett ur det perspektivet blir det obegripligt att någon kan förneka att det kan ha funnits jättar i forna tider. För det måste det ha gjort, om det kan göra det idag. Den längsta man man känner till i modern tid, var Robert Wadlow. Han var 2,7 meter lång. För honom skulle en grav av gammalt hällkistemått ha passat bra. Eller är gigantism en modern åkomma? Nej, så varför anses det då så omöjligt att det har förekommit tidigare i historien? Och om människor lever isolerade ifrån varandra och med mycket inavel, är det väl tänkbart att de gener som orsakar gigantism kan ha behäftat hela släkter.
Vad som var grundorsaken till gigantismen från första början blir en annan fråga. Det väsentliga är att egenskapen finns, bevisligen, och att den ibland producerar moderna jättemänniskor.
Det här argumentet har egentligen gjort resten av artikeln onödig. Vi har redan bevisat, med råge, att hypotesen om jättar är realistisk, att den styrks av folkminnen, gravar, skelettfynd, och (slutligen avgörs) av moderna ättlingar till, eller nya förekomster av, jättar.
Men låt oss ändå fortsätta med kriterierna.
inns det fynd av
stora redskap och vapen?Ja, det gör det. Och dessa kan vi se på museerna. De finns i Danmark, i Sverige, och såvitt jag vet i Norge. Där finns t.ex stora stridsyxor av sten, som är alldeles för tunga för att en människa av normalstorlek skulle kunna använda dem. Det har också hittats överdimensionerade stigbyglar (och fingerringar). Det skulle antagligen gå att göra en lång lista över sådana fynd, men de nämnda räcker för att bevisa att stora vapen och redskap har förekommit.
Nederst: "Disse store kultøkser af bronze stammer fra ældre bronzealder og er fundet ved Egebak i Vendsyssel. De vejer hver over 7 kg."
När man ser att de passar in i hypotesen förefaller
andra förklaringar till dessa stora dimensioner som långsökta
bortförklaringar. Att de skulle använts vid offerceremonier,
t.ex. Tror du Robert Wadlow hade behövt stora vapen och stigbyglar
om han levt för 1000 år sedan?
...
Nästa kriterium:
inns det fynd av
boplatser och stora stenmonument?
Ja, man har hittat ganska många lämningar efter väldigt stora långhus, ibland upp till 50 meter långa. De kan givetvis ha använts av vanliga människor, men måtten tycks ändå tyda på att det skulle vara utrymme också för stora människor. Ofta levde ju människor och jättar tillsammans, enligt de gamla berättelserna.
Man kan också fundera lite grann över varför det var så ovanligt högt i tak i husen förr, jämfört med idag och med vad som egentligen är behövligt. Om det fanns stora människor förr, särskilt på kungatronerna, där de brukade befinna sig, så faller det sig helt naturligt att deras boningar och palats, även i långt senare tider, bibehöll dessa mått.
Stora stenmonument av de typer som finns i Egypten finns inte
här, men av Stonehengetyp finns det. England ligger ju inte
långt härifrån, så som grannland till Norden
duger det för att styrka hypotesen. Den forntida kulturen
sträckte sig över Nordsjön, det vet man. Men här
finns t.ex Ale stenar, som också är imponerande stora.
Det finns också gamla stengärdsgårdar där
de understa stenarna är ovanligt stora. Och de omnämnda
gravkamrarna är givetvis också monument över byggarnas
kraft. De kan ha byggts av vanliga människor, men det faller
sig naturligare att de byggts av stora människor. Sedda tillsammans
med de övriga kriterierna framstår det som mera troligt
att de byggts av jättar, än av vanligt folk.
...
Sista kriteriet:
inns det avbildningar
av jättar på hällristningar?Svaret där är återigen enkelt. Ja, det gör det. På hällristningarna på västkusten finns det många jättar avbildade.
Där finns också vagnar med fina vagnshjul avbildade, liksom bronslurar och stora skepp. Dvs ristningarna är gjorde med stor realism. De är inte avsedda som fantasiklotter. I Danmark har man funnit sådana bronslurar och konstaterat att de var avancerade musikinstrument, som man kunde spela hela tonskalan på. Man har även funnit bronsåldersskepp av den typ som avbildats på hällristningarna längre upp i Norden. Detta säger oss att de som bodde här så tidigt, i en kultur som inte har någon kontinuitet fram till vikingatiden utan tycks ha dött ut eller plånats ut vid övergången till järnåldern, var en tämligen utvecklad kultur. Därför bör man ta det de avbildade på sina ristningar på allvar, även då de avbildar stora människor. Med allt det vi tidigare känner till nu, om folkminnen om en ras av jättar i Norden innan de nuvarande folken kom hit, om jättegravar, jätteskelett, jättemonument, jätteredskap, och jättevapen, fullbordar dessa hällristningar bilden av Nordens jättar.
Naturligtvis har det levt jättar här i Norden. ALLA de uppställda kriterierna är uppfyllda. Allt vad man kan begära ifråga om spår efter en befolkning bestående av, eller med inslag av, jättar, finns, i rikliga mängder.
I rest my case. Du är juryn. Du avgör om du tror på
detta eller inte. Allt går att förneka, men förneka
något som är sant, och din värld kommer att krympa.
___
I någon kommande artikel skall jag försöka
besvara frågan varifrån dessa jättarna kom, och
varför de blev jättar.
___
1) Carl Gustaf af Leopold nämner i sina Samlade Skrifter "Messenii berättelse om en hel jetteslägt i Norrige, småningom utrotad, och hvaraf den sista, som ihjelslogs 1338, befanns äga 8 alnars längd" och "Verelii anmärkningar vid Hervara Saga, angående den historiska troligheten af dessa ofantliga fjällboar". (Se även "Wrål i Varekil").
2) De äldsta, stora gravkamrarna användes som familjegravar, hävdas det. Men som vi vet minskade måtten på denna typ av gravar genom århundradena och fram till vikingatiden, då de nådde normalstorlek. Så varför slutade man bygga familjegravar? Varför finns det plötsligt inga hällkistor för familjer, utan bara hällkistor för enskilda? Var stenåldersfolken särskilt släktkära? - Eller kan familjegravarna i själva verket vara enskilda gravar de också, men byggda för stora människor?
3) "Stora
människoben framkom på flera ställen i området,
dessa återfördes till schaktet." - Vad gör
arkeologer som hittar överdimensionerade människoben
vid grävningar på en gammal gravplats? Blir eld och
lågor och ser till att benen blir noggrant undersökta?
Varslar pressen och tillkännager saken? Hade det rört
sig om ovanliga, anomaliska djurben eller något annat som
pekar bakåt mot forntiden och är av historiskt intresse,
skulle de självklart göra det. Men här rör
det sig om "stora människoben". Så vad gör
de? De lägger tillbaka dem och gräver igen stället.
Detta säger något väldigt viktigt. Månne
sådant inträffat förut? Dvs forskare VILL inte
hitta sådant som inte passar in i deras världsbild?
(Det skulle ju kunnat röra sig om något verkligt sensationellt.
FÖR sensationellt?)
Skildringen av utgrävningen är för ofullständig
för att man skall kunna säga helt säkert att en
"cover-up" har skett, men det tyder på det. Och
i så fall har vi bevis för att sådan mörkläggning
faktiskt inträffar. - http://sparfran10000ar.se/assets/files/Pdf-rapporter/Umea/2006_Umea_kyrka_raa_356.pdf
4) Vilket man nyligen gjort, som framkom kort efter att denna artikel skrevs. Och resultatet var just vad som här förmodades - det visade att den nuvarande befolkningen och "stenåldersbefolkningen" hör till två olika folkgrupper. Att avgöra om de var större eller mindre går kanske inte, men olikheten i sig styrker ändå hypotesen här mer än försvagar den. - http://www.sciencedaily.com/releases/2009/09/090924141049.htm
"Ancient
DNA Reveals Lack of Continuity between Neolithic Hunter-Gatherers
and Contemporary Scandinavians"
http://www.cell.com/current-biology/abstract/S0960-9822(09)01694-7
Just det där, om bristen på kontinuitet mellan den
nuvarande befolkningen och den tidigare, skrev jag om i en artikel
här för flera år sedan.
___
Beskrifning öfver Wermland, af Peter
Björkman (1842)
"Fryksdals härad har sitt namn af sitt läge omkring
Fryksjöarne, och skall först hafva blifvit bebodt af
en vid namn Thore, efter hvilken gården Thorsby derstädes
ännu bibehåller sin benämning. Enligt en sägen
i orten skall denne Thore hafva varit en Jätte och ligga
begrafven i ett af stenkumlen invid Fryken, en mil från
Thorsby. När ett af dessa för någon tid sedan
isärkastades, fann man ovanligt stora ben derstädes
efter en menniska."
... "I Lysviks socken på Gerdsviks udde, söder
från Boda, är ett stort stenkummel, samt 12 eller 13,
större och mindre, litet söder derifrån på
Örberget. I dessa har man funnit ovanligt stora skelett
efter menniskor, och här tror man Thore Jotun, Fryksdals
härads grundläggare, ligga begrafven."
Runa, Rickard Dybeck (1842)
"Häradsh. Teet skall låtit undersöka någre
ättehögar vid Granlo och Högom, samt deruti funnit
Urner med stora ben, tänder, sporrar m. m. som han
till Antiqvitets Collegium öfversändt omkring 1680."
Svenskt Konversations-Lexicon, Volym 3 (1848)
"Skinnskarpe, en jätte hvars skelett träffades
i en graf, i Hvetlanda socken 1673. Benen lågo 5 ½
alnar djupt under gamla kyrkomuren. Hufvudskålen var
nära 1 tum tjock, 8 tum i diameter från nacken till
pannan, samt 6 tum tvärsöfver. Lårbenet 3 qvarter
4 1/3 tum, underbenet 3 qvarter 4 tum, o.s.v." [3 qvarter
4 1/3 tum = 55,24 cm]
Hygiea, Volym 18, Svenska läkaresällskapet
Stockholm (1856)
"Musaeum anatomicum har under året blifvit ökadt
med 62 numror, bland hvilka 6 skeletter och 10 andra osteologieka
preparater; de öfriga till största antalet förvarade
i sprit. Bland de tillkomna torde förtjena särskildt
namnas: skelettet af en jätte-qvinna frán Norra
Sverige; cranium af Skottsk Celt, samt callus af en elephant-tand,
skänkte af Prof. Allen Thomson i Glasgow;"
Historiskt-geografiskt och statistiskt Lexikon
öfver Sverige, Volym 3 (1862)
"Folket vet, att stenen är rest öfver förutnämda
Kettil Runske. Annars utvisas hans graf nära Kinekulle på
Kapellbacken. Stenen säges ha stått der kyrkan byggdes,
tilläfventyrs öfver den graf, som öppnades 1673,
der ett jätteskelett uppgräfdes, som ännu
1815 låg i Hvetlanda sakristia."
Torsten Rudeen: ett bidrag till karolinska
tidens litteratur- och lärdomshistoria (1902)
"Författaren omnämner äfven och beskrifver
ett jätteskelett, som hade påträffats å
Maria kyrkas begrafningsplats i Stockholm och som Excell. Praeses
(Rudeen), som var närvarande vid tillfället, hade sett
med egna ögon."
Olof Graus beskrifning öfver Wästmanland
(1904)
"Dessa gräfvare hafva inuti högen funnit stora
människoben och äfven en hufvudskalle, på
hvilken håret ännu kvarsatt. Denna ättehög
lär kunna räkna sin ålder från år
600 eller högåldern..."
Tidskrift, Volym 4–5, Jämtlands
läns fornminnesförening, Östersund (1909)
"I denna hög funnos Jätteben m.m.' Uppgiften bestyrkes
genom Burmans dagböcker (p 109): 'Då grunden lades
till nya kyrkan, grafdes en ättbacke ut i n.ö. hörnet,
hvarvid mycket stora människoben blifvit funna."
___
"Länge trodde man att ”jättarna
i jorden” var människans förfäder"
http://ltarkiv.lakartidningen.se/1998/temp/pda17266.pdf
Det är roligt att konstatera, när man läser dessa moderna skrifter, med vilken säkerhet det hävdas att det aldrig funnits några jättar. Ändå kan man i samma eller andra vetenskapliga skrifter finna mängder med anföranden om att alla slags stora djurarter funnits, i forna tider. Jättebjörnar, jättekrokodiler, jätteinsekter, jätteapor, t.om jätteelefanter, jättetigrar, osv. Men inte jättemänniskor. Människan måste alltså vara den enda arten på jorden som inte haft någon jättevariant. Fullständigt unik alltså, är då människan enligt dessa. Annars brukar samma ena hävda att människan inte alls är unik bland arterna.
"Idag torde dock striden vara bilagd, och de flesta torde vara eniga om att människorasen i själva verket har blivit resligare under seklernas gång."
Kanske skulle doktorn ta och läsa på
i historien lite bättre?
___
"Asa kämpar"
"En annan gammal folktyp var de som Hyltén-Cavallius
benämner som Jättar (stundom även kallade Berga-folk).
Dessa ses inte som lika främmande, vilda och onda som trollen
utan verkar ha varit en folkstam som ”bodde i landet och
lefde alldeles såsom andra menniskor”. De sägs
dock ha varit ett ganska våldsamt släkte, vilket renderat
dem ännu ett namn, nämligen Kämpar. I anslutning
till detta låter vår historieberättare förtälja
en del kuriositeter, bland annat att det ännu i början
av 1700-talet fanns en storvuxen och hårdför bondesläkt
i Asa socken som hade kvar namnet Asa Kämpar. - http://www.student.vxu.se/utbildning/gcm.jsp?m=37977&c=7766&s=1
___
Stenkilska ätten
"Betydlig kroppslängd var utmärkande
för Stenkilska ätten. Nu var mannen i grav IV en c.
193 cm:s karl och den i grav I över 2 m. Magnus Nilsson,
som härstammade från två högväxta släkter,
var också historiskt känd för jätteväxt."
... "Emellertid säger han i anledning av den ansenliga
kroppslängd jag förlänat min Magnus Nilsson, att
'samma kroppslängd finnes i ett par fall bland de ganska
få hövdingar, som behandlas i Hansens ovan citerade
arbete; utom konungaätten ha vi sannskyldiga jättar
i biskop Asser och ärkebiskop Absalon". - http://fornvannen.se/pdf/1920talet/1922_026.pdf
"Inge d ä var en av våra allra
största kungar och detta i dubbel bemärkelse. Han anses
vara den som slutligen satte stopp för det allmänna
blotandet i landet då han tog Blot-Sven av daga och förstörde
hednatemplet i Uppsala. Med detta vann kristendomen slutligen
den religiösa kampen i Sverige. Dessutom var Inge stor även
kroppsligen. Vid en gravöppning mättes skelettet till
hela 2,16 meter." - http://hem.spray.se/gustoria/Historia/Vastergotland_kyrkor.htm
___
Långben Reses
treuddsgrav i Bohuslän, Stångenäs Härad,
öster ifrån Brokyrka, vid Björkebräcka, har
16 alnar i varje båge.
Enligt berättelsen "Långben Rese, Bohusländsk sägen" av Fredrik Nycander, levde Långben i Bratteskog vid Gudmarens strand, varifrån han härjade kustnejderna. Vidrik Velandsson, son till smeden Valund, drog upp från Skåne för att utmana jätten, och besegrade honom. I Nycanders version tjänar Vidrik under Didrik, drott i Skåne, dvs en annan än Didrik av Bern? Nycander menar att Vidriksgraven i Ucklum är Vidriks. "Men Långbens graf visas i Brodalen nära gården Hallind. Den utgöres af en treuddig stensättning, härmande armar och bål. Tufvorna öfverväxa stenarne, men jättens namn manar de ädle till det ondas bane." - Vikarvet, 1920
"På Brattöns skog i Stångenäs
skall hafva uppehållit sig en vild roflysten höfding,
Långben Rese, hvars fruktade makt sagan vill uttrycka, då
hon gör honom till en rese af 15 alnars längd. Han säges
hafva illa farit fram i trakten, till dess han dödades af
den beryktade kämpen Vidrik Verlandsson och jordades uti
en treuddig stensättning på Björkets udde i Bro
socken. (Man visar Långben Reses graf även i Skåne
och på Seland.) - Bohusläns historia och beskrifning
- Axel Emanuel Holmberg
___
Wrål i Varekil
Även en jätte vid namn Wrål
begravd i Varekil, omnämnes i samma bok (Holmberg) och skall
ha varit 15 alnar lång och dödades så sent som
1388 "i Norge" (norska Bohuslän då?). Samma
jätte eller en med samma namn bodde i socknen Krokstrand
vid Idefjorden, och ännu på Holmbergs tid fanns det
släkter där som sade sig härstamma från honom.
"En brant backe i Warekils skog kallas Wrålsbacke, och ett der liggande stenrör, Wråls graf, efter en wid namn Wrål, som der blifwit begrafwen. Om denne berättas alldeles samma sagor, som äro anförda om Wrål i Hästeske, uti Skee socken, hwarföre upprepandet af dem här kan förbigås. Denna omständighet röjer emedlertid, att bemälte person warit en i orten widtfrejdad man, emedan flera trakter sökt tillegna sig äran att af att hafwa warit hans hembygd. Man har förmodat, att med denne Wrål menas den jättelika människa, som Peder Clausen 1) omtalar hafwa blifwit i Norrige, år 1338, ihjälslagen af en Bohuslänning wid namn Heliodorus." [Haldor?] - 1) Norske Kongers Krönike, pag. 780. Hans uppgift, att denne jätte warit 15 alnar lång, måtte säkert ifrån början härröra af ett skrif- eller tryckfel."
"Ibland märkvärdiga personer, som tillhört denna socken, ihågkommer folksagan en Vrål, på gården Hästeskee, ifrån hvilken ännu ett par slägter yfvas att nedstamma. Men berättelserna om honom äro så fabelaktiga 1) att man af dem icke kan hemta annat, än att han varit en pâ sin tid betydande man. Han skall ligga begrafven uti Vrålshögen pâ Hästeskees gärde, på hvilken man ser några uppresta stenar. - 1) Såsom t. ex., att han varit så stor, att han till en frukost åt upp en fjerding sill, och tog sig derpå en klunk vatten ur bäcken Sölesik, «så att der sjönk en spann vid hvart lan», samt att hans lik blef så tungt, då det skulle föras till kyrkogården, att det ej ens kunde röras ur fläcken af tio par dragare, utan måste jordas, der det nu ligger o. s. v."
Treuddiga gravar förknippas ibland men
inte alltid med jättar.
___
