Tidskrift för Urkristen Tro och Väckelse * Nr 1:2 1999

"TY SÅSOM DET SKEDDE PÅ NOAS TID, SÅ SKALL DET SKE VID MÄNNISKOSONENS TILLKOMMELSE..."

DEN STORE TRÄDGÅRDSMÄSTAREN

"Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn." (Ps. 147:4)

"Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta? Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar; han nämner dem alla vid namn. Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att icke en enda utebliver." (Jes. 40:26)

DET STÅR I BIBELN, att Gud nämner alla stjärnor vid namn. Det står inte att han nämner varje sandkorn vid namn, eller varje atom. Men stjärnorna har alla fått ett namn, och de är också katalogiserade, det står att han för dem fram i "räknade hopar".

Första slutsatsen: Varför ger Gud stjärnorna namn, om de är helt betydelselösa gnistor i en helt betydelselös världsrymd, förutom den lilla del där jorden och skapelsens krona - vi - befinner oss?
Varför ger man namn åt något? Jo, för att kunna referera till det, och skilja det från annat. Sandkorn har inga namn, för det vore helt meningslöst att ge dem sådana. Enskilda atomer har inga namn, fastän det troligtvis inte finns en atom som är exakt lik en annan.
Stjärnorna ingår uppenbarligen i en ordning och ett rike, där Gud håller noga kontroll på allt som sker. Så om det bara är i vårt solsystem det finns levande varelser, då kan man undra varför det behöver finnas namn på miljarder av miljarder andra stjärnor och planeter...

Skulle Gud över huvud taget ge namn åt något för sin egen skull? Han befallde Adam ge namn åt alla djuren, men inte för sin skull utan för Adams. Då har Gud, kan man förmoda, gett namn åt, eller låtit änglar ge namn åt, stjärnorna, för änglarnas skull.
Vad är "utomjordiskt" liv? Tror du på änglar, så tror du på utomjordiskt liv. Änglarna kommer inte från jorden, utan från himlen. Änglarna skapades av Gud för att leva i himlen, i en annan dimension än den jordiska.
I samma dimension skall vi en gång leva, vi som är och förblir Guds barn intill änden. Vi är också skapade av Gud för att leva i himlen, i denna andra dimension.
Församlingen skall inte vara på jorden under tusenårsriket, den är bestämd för en högre tillvaro, lik änglarnas, där den kan röra sig fritt både i himlen och på jorden.

Skall vi bli änglar? Det vet vi inte, men ett vet vi, säger Johannes - vi skall bli lika Jesus. Och Jesus är i sin uppståndelseskepnad lik en ängel. Jämför Gabriel i Danielsboken med Jesus i Uppenbarelseboken. De har samma typ av överjordisk gestalt. Också Paulus stämmer in i detta, då han säger att såsom vi har burit den jordiskas gestalt, så skall vi bära den himmelskas (1 Kor. 15).
En sådan kropp är inte ägnad åt vanligt jordbruk och trädgårdsskötsel. Sådant kommer kvarlevan av jordens befolkning att få ägna sig åt under tusenårsriket, medan Jesu församling skall övervaka och välsigna allt ifrån ovan.
Vilka är det som härskar på jorden idag? De fallna änglarna, som Bibeln gett så många beskrivande namn: Världshärskare, makter, myndigheter, furstar, väldigheter, andemakter i himlarymden, m.fl – "som råder här i mörkret". Dessa skall vid Jesu tillkommelse kastas ned ifrån himlarna, och inneslutas i avgrunden tillsammans med Satan.
Kommer de att ersättas av Guds änglar, eller är det så att det är här församlingen träder in på arenan? För utan andliga makter fungerar inte världen. Studerar man Bibeln på den här punkten, verkar det faktiskt så. Vi skall regera med Kristus, vi skall ha himmelska gestalter, och vi (de som får makt till det) skall döma änglar. Det är apostoliska ord. Vårt liv här är en förberedelse för detta.
Vi fostras för att ingå i en änglalik överjordisk hierarki.

JESUS GAV lärjungen Simon namnet Petrus, inte bara för att kunna skilja honom från andra med namnet Simon, utan för att det samtidigt låg en kallelse, en destination, i namnet. Vi skall också få nya namn i himlen. Namn är ägnade att beskriva och delegera speciella uppgifter åt personer och ting.
Att stjärnorna har namn visar alltså på att de har en uppgift att fylla i universum, förutom att vara utfyllnad i tomrummet. Vissa stjärnor har uppgiften att bestämma tider och att vara tecken för oss på jorden. Men det är en bråkdel av stjärnorna som kan ses från jorden. Det finns förmodligen fler stjärnor i rymden som inte kan ses ens med de kraftigaste teleskopen, än de som kan ses.
Men alla har de ett namn, och alla är räknade av Gud. De ingår i det rike som omspänner allt, och vars tjänare och skötare änglarna är.

Hur kan det komma sig att både kristenheten och vetenskapen har kunnat undgå att sätta likhetstecken mellan himlen och rymden? Varje astronomisk upptäckt sedan Galileis och Kopernikus dagar har ju bekräftat Bibelns ord!
Det fanns ett rike där ovan trots allt, det fanns världar, andra jordar, andra solar, andra himlar. Det fanns en oändlighet, en evighet, och en överjordisk skönhet. Allt detta har ju vetenskapen upptäckt. Och ändå kan man inte sammankoppla det med det som står i Bibeln.
Är det inte märkligt? Det beror naturligtvis på att man inte vill, eller vågar sammankoppla det. Det är bara en "slump" att Bibeln i årtusenden talat om det man under de senaste århundradena börjat upptäcka. Så tvingas man tänka.

Självklart finns det olika dimensioner i himlarymderna. Men det är en och samma skapelse, och dimensionerna hänger samman med varandra, precis som de jordiska gör det. Vi rör oss i tre dimensioner, änglar rör sig i fyra, eller fler.
Guds himmel är en dimension, världsrymden en annan, och jorden ännu en. Men det är samma universum. Bibelns grundtext säger att Gud i begynnelsen skapade himlarna och jorden. Där ligger ju hela sanningen om universum.
Bibeln säger att för Gud är tusen år som en dag och en dag som tusen år. Vetenskapen bekräftar att tiden i universum är relativ beroende på var man befinner sig och hur fort man rör sig. Tjugo år i rymden kan bli tiotusen år på jorden. Det kallas för tidsdilatation.
Bibeln säger att jorden kommit till genom vatten och av vatten. Vetenskapen bekräftar att all materia i universum från början bestod av väte, som sedan sönderfallit i tyngre ämnen.
Bibeln säger att människan från början hade en levnadsålder på nästan tusen år, men att Gud förkortade denna vid syndafloden. Vetenskapen bekräftar att vi egentligen skulle kunna leva mycket längre, men att våra kroppar tycks vara "inställda" på att dö vid cirka 70-80 års ålder.
Bibeln har hela tiden talat om himmelska varelser som kommit och besökt oss. Vetenskapen hånler åt både änglaberättelser och ufoberättelser, men räknar samtidigt med att universum vimlar av liv.
Man kan göra hur komplicerade beräkningar som helst, till och med räkna ut planeternas banor i minsta detalj i åratal framåt och bakåt, men lägga ihop två och två kan man inte!

Rymden är himlen, och himlen vimlar av levande varelser, änglar, som "i flygande hast" färdas mellan stjärnorna. Det säger ju Bibeln! De lever i en högre dimension än vi, men denna högre dimension är inte längre obegriplig för vetenskapen. Tid och rum och massa har visat sig vara relativa begrepp, och bakom dessa finns bevisligen en högre tillvaro, fastän den fortfarande är ouppnåelig för kött och blod.
Men den kan anas, även med vårt intellekt.

Ändå fortsätter vetenskapen och dess anhängare att förneka dessa uppenbara samband. Om vi bara fick SE, skulle vi tro, säger många. Men Bibeln säger att om ni bara ville TRO, skulle ni få se. Det krävs ett språng ut i det okända, för att vi skall få syn på Gud. Det krävs ett erkännande av att vi inte vet allt, och att våra fem sinnen kanske inte är de enda sinnen som finns för att registrera skapelsens dimensioner.
De som inte tror på Gud gör det för att de inte VILL tro, inte för att det saknas "bevis". Vill man tro så kan man tro, och då öppnas också de inre sinnen som Gud gett oss, för att skåda in i den himmelska världen.

Och den förste vi får syn på, det är JESUS. Det finns ingen som har talat så mycket om himlen som Jesus, och det finns ingen som har varit så himmelsk som Jesus. Alltsammans av det enkla skälet att han var ifrån himlen. Han var den som klöv dimensionerna och trädde ända ned hit till oss och blev människa, för vår skull.
Och det avslöjar för oss nästa insikt - han måste vara Gud själv, i mänsklig gestalt. Han inte bara uppenbarade sig, bytte skepnad eller sände bud med en ängel, utan kom själv hit genom en födelse, som var unik i sitt slag.
En sådan utblottelse var det ingen ängel som hade velat vara med om. Och även om det fanns någon sådan ängel, så skulle den ängeln ändå aldrig ha klarat uppgiften. Det krävdes en som var fullkomlig, och Jesus är fullkomlig. Han motsvarar till fullo vad våra samveten kräver av en människa, han är fullkomligheten personifierad.
Ingen annan har levt som han, och ingen annan har talat som han. Och ingen annan har dött som han. Och allt detta gjorde han, inte i en änglakropp, utan i en svag och bräcklig människokropp.

Och han sade: "Jag går bort för att bereda eder rum", och "i min Faders hus är många boningar". "Och när jag kommer, skall jag taga eder till mig, så att ni för alltid får vara hos mig."
Jesus blev upptagen till himlen, och han skall komma igen ifrån himlen. Han lyftes upp inför lärjungarnas ögon och fördes bort av skyar, och på skyar skall han komma igen.
Vore Guds himmel bara en annan dimension, fanns det ingen anledning för Gud att lyfta upp Jesus och föra hem honom med skyarna.
Detta talar för vad som ovan har hävdats, att rymden och himlarna är samma sak, att det är i stjärnornas rike Jesus befinner sig nu, visserligen i en högre tillvaro, men dock bland de stjärnor han nämner vid namn, och vars mängd han själv bestämmer.
"Himlen är min tron, och jorden min fotapall". Vilken tron, och vilken tronsal! "Han har ställt sin tron i himlen". Och ändå är himlarnas himmel inte nog för att rymma hans väsen och omfång. Han är större än sin egen skapelse, och han är bortom allt. Han är från begynnelsen, och från evighet till evighet är han densamme. Han uppehåller allt med ett enda ord, och detta ord har han varit generös nog att ge också oss människor.
Tar vi emot det ordet, är vi hans barn, hans söner och döttrar. Så stor och mäktig är vår bestämmelse, att vi får kallas denne oändlige Gudens söner. Den oerhörda förmånen delar vi med änglarna.

– Jag är den klara morgonstjärnan, säger Jesus. - Jag är Härskarornas Gud, och det är mina fingrar som spänner ut himlen, som ett flor över min brud.
Och åt den som intill änden troget gör mina gärningar, skall jag ge morgonstjärnan.

De sju stjärnorna är de sju församlingarnas änglar, och Jesus har dem i sin hand. Stjärnan över Betlehem ledde de vise männen till Jesus.

Nog finns det ett samband mellan Guds himmel och stjärnhimlen. Den synes vara hans egen bakgård, en del av Guds oändliga, dagliga tillvaro, hans celesta trädgård, där han leder och vårdar sina levande skapelser.

GABRIEL OCH MÄNNISKOSONEN

JÄMFÖRELSE MELLAN ÄNGELN GABRIEL OCH GUDASONEN JESUS

DANIEL SKRIVER:

"På tjugufjärde dagen i första månaden, när jag var vid stranden av den stora floden, nämligen Hiddekel,
fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte av guld från Ufas.
Hans kropp var såsom av krysolit, hans ansikte liknade en ljungeld, hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett väldigt dån.
Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde bort och gömde sig.
Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen, förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.
Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med ansiktet mot jorden,
rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skälvande kunde resa mig på mina knän och händer.
Sedan sade han till mig: "Daniel, du högt benådade man, giv akt på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina fötter; ty jag har nu blivit sänd till dig." När han så talade till mig, reste jag mig bävande upp.
Och han sade till mig: "Frukta icke, Daniel, ty redan ifrån första dagen, då när du vände ditt hjärta till att söka förstånd och till att ödmjuka dig inför din Gud, hava dina ord varit hörda; och jag har nu kommit för dina ords skull.
Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjuguen dagar; men då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp, under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens konungar.
Och nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar; ty också detta är en syn som syftar på framtiden."
Under det han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum.
Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar. Då upplät jag min mun och talade och sade till honom som stod framför mig: "Min herre, vid den syn jag såg har jag känt mig gripen av vånda, och jag har ingen kraft mer kvar.
Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna tala med en sådan som min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i mig och förmår icke mer att andas."
Då rörde han som såg ut såsom en människa åter vid mig och styrkte mig.
Han sade: "Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig, var stark, ja, var stark." När han så talade med mig, kände jag mig styrkt och sade: "Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig."
Då sade han: "Kan du nu förstå varför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten för Persien, och när jag är fri ifrån honom, kommer fursten för Javan.
Dock vill jag förkunna för dig vad som är upptecknat i sanningens bok. Och ingen enda står mig bi mot dessa, förutom Mikael, eder furste.
Och jag stod vid hans sida såsom hans stöd och värn i medern Darejaves’ första regeringsår." (Dan. 10:4-11:1)

JOHANNES SKRIVER:

"Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig höra en stark röst, lik ljudet av en basun,
och den sade: "Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea."
Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar
och mitt i bland ljusstakarna någon som liknade en människoson, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte.
Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor.
Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft.
När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade: "Frukta icke. Jag är den förste och den siste
och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket." (Upp. 1:10-18)
_______

DENNA JÄMFÖRELSE mellan ängeln Gabriel och den förhärligade Jesus är inte tänkt att styrka villfarande idéer om att det skulle vara fråga om samma person. Även om likheterna till det "yttre" är många, finns det också olikheter. Vad jämförelsen vill visa är i stället vad en himmelsk kropp är, och hur en sådan kropp enligt två trovärdiga ögonvittnen ser ut.
Det faktum att det är Jesu förhärligade människo-kropp som ser ut så här, tillsammans med löftet att också vi, de frälsta, skall få sådana kroppar vid uppståndelsen, är, förutom att det är värt att lovprisa Gud för, intressant med tanke på vem Gabriel egentligen är, och hans ursprung.
Är hans kropp också förhärligad? Dvs har han också levt ett tidigare liv som människa, inte här på jorden, men på någon annan planet? Levde han kanske på samma planet som Lucifer, men medan Lucifer föll, blev Gabriel upphöjd och förhärligad till den överängel han är idag?
Logiskt tänkt kan det mycket väl vara så, även om logik inte alltid leder till rätt slutsats, eftersom bitar av den fulla kunskapen kan saknas. Vi vet helt enkelt inte ännu, som Johannes påpekade, samtidigt som det ändå ligger en vag antydan om just detta i hans konstaterande.

PAULUS HADE SETT mycket av den himmelska världen, och han beskriver en hel del i första brevet till korintierna. Frågan var aktuell även där, och därför skrev han och klargjorde en del för dem:

"Nu torde någon fråga: "På vad sätt uppstå då de döda, och med hurudan kropp skola de träda fram?"
Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött.
Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat.
Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart frö dess särskilda kropp.
Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art, boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan, fiskars återigen en annan.
Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag.
En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet. –
Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått förgängligt, det uppstår oförgängligt;
vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft;
här sås en "själisk" kropp, där uppstår en andlig kropp. Så visst som det finnes en "själisk" kropp, så visst finnes det ock en andlig.
Så är ock skrivet: "Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ." Den siste Adam åter blev en levandegörande ande.
Men icke det andliga är det första, utan det "själiska"; sedan kommer det andliga. (Obs - Lägg märke till de orden.)
Den första människan var av jorden och jordisk, den andra människan är av himmelen.
Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska.
Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock bära den himmelskas gestalt.
Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel.
Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade,
och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.
Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet.
Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: "Döden är uppslukad och seger vunnen." (1 Kor. 15:35-54)
_______

I DET SOM PAULUS säger här, kan man, om man vill, finna starkt stöd för uppfattningen att Gabriel är av en förhärligad människoart. Hela hans framställning går ut på att visa att himmelska kroppar är vad som kommer efter de jordiska kropparnas tillvaro. Han använder naturen som en bild, att frön sås i en gestalt och uppstår i en annan. Han förlänger naturens ordning till att också omfatta uppståndelsen, och övergången från det jordiska tillståndet till det andliga, himmelska.
Han säger att "icke det andliga är det första, utan det själiska, sedan kommer det andliga". Änglar kallas andar på flera ställen i skriften. Gud kallas andarnas fader. Nog talar detta för ovanstående tanke - före den andliga tillvaron måste en själisk, jordisk tillvaro ha ägt rum.

Paulus menar att den himmelska tillvaron är helt naturlig, ett led i en livsprocess, som börjar på jorden och fortsätter i himlen. Det är säkert möjligt för Gud att skapa fullt färdiga änglar och låta dem hoppa över "det första", men det verkar i så fall lite ologiskt. Varför skulle vi då behöva genomgå jordetillvaron, om det gick bra att låta änglarna slippa?
Det tycks ha gått bra för en hel del änglar, enligt utsagorna i Guds ord. Endast en tredjedel föll tillsammans med satan, medan två tredjedelar alltså förblev trogna Gud. Skulle Gud ha skapat mänskligheten enbart som en ersättning för de fallna änglarna, så har ju inte det varit en särskilt lyckad satsning, för det är ju fler av människorna som avfallit från Gud, än som förblivit trogna!
Bland änglarna föll bara en tredjedel, men bland oss föll de flesta. (Jesus talar ju om de många på den breda vägen, och de få på livets väg.)
Skulle vi vara någon sorts ny jordisk art till skillnad från den äldre änglaskapelsen, kan man ju inte säga att Gud precis lärt sig av det tidigare misstaget! Den här gången gick det ju i så fall än värre på tok. Och, förbjudna tanke - hur skall det då gå nästa gång, om Gud gör sådana tabbar?

Den Gud Bibeln talar om begår inga misstag. Han vet allt från begynnelsen, och han har en plan med allt. Han känner forntiden, nutiden och framtiden. Han är där, och han är här. Han håller verkligen allt i sin hand. För honom lever alla - både döda och levande.
En sådan Gud behöver inte hålla på och experimentera och "lära" sig av tidigare misslyckanden, tills han äntligen står där med ett någorlunda bra resultat.

Vad allting måste handla om, det är att för att skapelsen skall kunna bli verkligt fullkomlig, verkligt andlig, så måste den ha upplevt frihet i förhållande till Gud. Den måste ha fått möjligheten att själv välja vem den vill tillhöra. Det är endast på det sättet verklig kärlek och gemenskap kan uppstå. Barn älskar inte automatiskt sina föräldrar. Föräldrar måste vinna sina barns kärlek, med osjälviska handlingar.
Detta hade också Skaparen insett, innan han skapade. Därför blev världen och naturordningen som den blev - den måste för en tid utgöra ett slagfält mellan gott och ont. Gud skapade inte ondskan, men han måste ge sina skapade varelser möjligheten att välja mellan ondskan och det goda.

Gud kallas andarnas fader och änglar kallas Guds söner. Gud är vår fader och vi får kallas Guds barn, och skall bli Guds söner i den eviga tillvaron.
Det finns utvalda änglar, och det finns fallna änglar. Vad var de dessförinnan? Varför lät inte Gud oss bli änglar på en gång? Änglarna verkar ju ha klarat sig så mycket bättre än oss. Då hade det ju varit bättre att vi fått bli änglar också! - dvs om det är så att änglar inte är förhärligade människovarelser från andra planeter.
Men då återstår ändå frågan - varför klarade sig de "människorna" bättre än oss? Svaret måste bli att det är upp till oss själva. De kanske var flitigare själavinnare än vad vi är. De försakade mer, var mer trofasta Guds ord, och stod rakryggade emot avfallet.

DET MÅSTE MEDGES att ett sådant här resonemang inte förklarar allt. Vissa frågor besvaras, men nya uppstår i stället. Vår kunskap är än så länge bara ett styckverk. Men eftersom öppningarna finns i Guds ord, måste det vara tillåtet och rentav förväntat att vi skall gå så långt in i dem vi kan komma. På vägen får vi uppleva Guds storhet, och förundras över hans oändliga makt och visdom.
Herrens vägar är outgrundliga, och ändå kan vi ana och förnimma storheten i dem. Vi ser som genom en slöja - vi är alltså inte helt blinda för det himmelska, utan kan skönja ett och annat, tillräckligt för att lockas av det. Det är Guds visdom.

Åter till:
GUDS SÖNER
TRONS VETENSKAP

Har du frågor eller kommentarer om dessa artiklar? Skriv ett inlägg i forumet

BIBELSAMTAL/Tro & Vetenskap

. . .