ORDFÖRKLARINGAR OCH SAKUPPLYSNINGAR

FRÅN 1917 ÅRS SVENSKA BIBELÖVERSÄTTNING

med några kommentarer och tillägg från DataBibeln

---

A och O (Upp. 1:8. Upp. 21:6. Upp. 22:13). A är den första och O den sista bokstaven i det grekiska alfabetet. I enlighet härmed betyder A och O detsamma som begynnelsen och änden, den förste och den siste.

Abaddon [Ábaddon]. Se under Dödsriket.

Abba. Arameiskt ord med betydelsen fader; används i Mark. 14:36. Rom. 8:15. Gal. 4:6 som tilltalsord till Gud.

Abrek [abrék] (1 Mos. 41:43). Egyptiskt hyllnings- eller lystringsord av ovisst ursprung och med okänd betydelse.

Aln. Står i Gamla testamentet för ammá, i Apokryfiska böckerna och Nya testamentet för pechys. Den judiska alnen var något mindre än den svenska; den utgjorde omkring ½ meter. Se Mått, mynt och vikt.

Aloe (Ps. 45:9. Ords. 7:17. Höga V. 4:14. Joh. 19:39). Ett slags välluktande ämne ur växtvärlden.

Altaroffer (3 Mos. 2:2 f. 3 Mos. 6:15. 4 Mos. 5:26). Beteckning för den del av spisoffret, som brändes upp på altaret i de fall, då inte detta offer i sin helhet förbrändes.

Amen (4 Mos. 5:25. 5 Mos. 27:15 f. 1 Krön. 16:36. Ps. 41:14. Rom. 1:25). Hebreiskt ord, som kan översättas: Ja förvisso! eller Ske alltså! Jfr för övrigt 2 Kor. 1:20 och noten till Upp. 3:14.

Amulett (Jes. 3:20. 2 Mack. 12:40). Föremål, som ansågs besitta någon hemlighetsfull kraft att skydda för olycka. Bars ibland som smycke.

Antikrist (1 Joh. 2:18 f. 1 Joh. 4:3. 2 Joh. 1:7). Grekiskt ord, som betyder Mot-Kristus.

Apokryfiska (dvs inte av kyrkan som rättesnöre erkända) kallades redan i den gamla kyrkan vissa skrifter och textstycken, som å ena sidan inte ingick i de palestinensiska judarnas på hebreiska (till en ringa del på arameiska) skrivna heliga bok, vårt Gamla testamente, å andra sidan ej heller tillhör vårt på grekiska avfattade Nya testamente, men som däremot från de alexandrinska judarna upptogs i de fornkristna samlingarna av heliga skrifter. Somliga av dem ingår, antingen utan eller med vissa förbehåll, i de flesta av de nutida kristna kyrkornas biblar. Den svenska Bibeln har alltsedan reformationstiden innehållit följande "apokryfer": Judit, Visheten, Tobias, Syrak, Baruk, Första och Andra Mackabéerboken, Tillägg till Ester, Tillägg till Daniel, Manasses' bön. Denna samling är upptagen ur den tyska Lutherbibeln, där den står som ett bihang till Gamla testamentet under överskriften: "Apokryfer, det är böcker, som icke har räknats lika med den Heliga skrift och dock är nyttiga och goda till att läsa."
Den katolska kyrkan tillmäter de apokryfiska böckerna samma värde som Bibelns övriga böcker.
Några av våra "apokryfer" har från början varit skrivna på grekiska, andra, som 1 Mack. och Syrak, på hebreiska (eller arameiska). Numera känner vi dem samtliga bäst i deras gamla grekiska textgestalt. De sakliga olikheterna mellan den nya översättningen av de apokryfiska böckerna och vår gamla beror på att de nu använda äldre och bättre texterna ofta ganska mycket avviker från dem som förelåg för 1500-talets översättare.*

* Att äldre avskrifter måste vara bättre än senare avskrifter är givetvis ingen nödvändighet. Det kan ju ha funnits parallella linjer av översättningar, varav den ena, äldre, förvanskades medan den andra bevarades. Se också noten till Nya Testamentets text.

Apostel. Betyder egentligen helt allmänt sändebud, och ordet kan i denna vidsträckta mening användas också om andra personer än de tolv Jesu lärjungar, som särskilt kallades till apostlaämbetet. Det används i Apg. 14:14 om Paulus och Barnabas. I Hebr. 3:1 kallas Jesus "vår bekännelses apostel och överstepräst".

Arameiska (Esra 4:7. Dan. 2:4). Ett med hebreiskan nära besläktat språk, som talades av judarnas grannfolk och efter hand undanträngde judarnas eget språk, hebreiskan. Jesus och hans samtida landsmän i Israel* talade arameiska. Som talat av judar kallas i Nya testamentet detta språk ibland "hebreiska". Så är fallet t.ex i Joh. 5:2. Apg. 21:40. Apg. 22:2. I Gamla testamentet är Esra 4:8 6:18. Esra 7:12 26. Jer. 10:11 och Dan. 2:4 7:28 skrivna på arameiska. I Nya testamentet förekommer enstaka arameiska ord och uttryck, som i Matt. 27:46 (Mark. 15:34). Mark. 5:41. Mark. 7:11. Mark. 7:34 osv.

* Det i 1917 års Ordförklaring använda ortsnamnet Palestina har i Databibeln bytts mot Israel, som ju både i biblisk tid och i nutid är namnet på israeliternas hemland. Palestina är det namn romarna gav åt landet under den senaste judiska förskingringen, och idag används det om de områden av Israel som givits åt det västjordanska, "palestinska" folket. Israel är det namn Jesus och apostlarna använder om landet.

Areopagen (Apg. 17:19 f). En höjd i Aten, där stadens högsta domstol sammanträdde. Också namn på själva domstolen.

Ariel [Áriel]. Står i Jes. 29:1 f, Jes. 29:7, som symboliskt namn på Jerusalem. Uttrycket vill sannolikt beteckna Jerusalem som (Guds) altarhärd, en betydelse som ordet har i Hes. 43:15 f.

Ark. Egentligen låda, kista. Ordet används som benämning dels på Noas farkost (1 Mos. 6:14 f), dels på den låda, "förbundets" eller "vittnesbördets ark", i vilken lagens tavlor m.m. sägs ha förvarats (2 Mos. 25:10 f, 2 Mos. 25:22. 4 Mos. 10:33 f. 1 Kon. 8:1 f. Hebr. 9:4). Arkens gyllne lock, överskuggat av kerubernas vingar och tänkt som platsen för Guds uppenbarelse (2 Mos. 25:17 f. 3 Mos. 16:13 f), kallas i den svenska översättningen, efter Luthers föredöme och i anslutning till den gamla grekiska översättningen, för nådastolen.

Asasel [Ásasel] (3 Mos. 16:8 f). Ett hemlighetsfullt trollväsen, som ansågs ha sitt tillhåll i öknen.

Asera [Aséra] (5 Mos. 16:21. Dom. 6:25 f. 2 Kon. 17:16). Heligt träd eller upprest helig påle, som ofta fanns på de kananeiska folkens heliga platser. Åtminstone i vissa fall tycks denna ha varit tänkt som en boning för eller en sinnebild av Astarte, kärlekens och fruktsamhetens gudinna. Ett i Jerusalems tempel insatt Aserabeläte omtalas i 2 Kon. 21:7; jfr 2 Kon. 23:6 f.

Asiark [asiárk] (Apg. 19:31). Titel, som bars av tjänstgörande (och förutvarande) ordförande i den av valda ombud bestående "lantdagen" i den romerska provinsen Asien, eller möjligen av denna församlings ledamöter överhuvud.

Asidéer (1 Mack. 2:42. 1 Mack. 7:13. 2 Mack. 14:6), "de fromma", var under mackabéernas tid benämningen på ett judiskt parti som ivrade för sträng laglydnad (jfr 2 Krön. 6:41. Ps. 30:5).

Asien har ingenstans i Bibeln den omfattande betydelse som namnet numera äger. I Mackabéerböckerna (1 Mack. 11:13. 2 Mack. 3:3) betecknar ordet det seleucidiska riket, Västasien. I Nya Testamentet (Apg. 2:9. 1 Kor. 16:19. 1 Petr. 1:1) betecknar det den romerska provinsen Asien, vilken omfattade den västliga delen av Mindre Asien. I denna sistnämnda mening har ordet i den svenska översättningen återgivits med "provinsen Asien".

Aspalatus [aspálatus] (Syr. 24:15). Ett slags välluktande trä.

Astarte (1 Sam. 31:10. 1 Kon. 11:5). Namn på en österländsk kvinnlig avgud. Bildliga framställningar av henne omtalas i 1 Sam. 7:3. Samma gudom avses säkerligen med namnet Atergatis, 2 Mack. 12:26. Se vidare under Asera.

Avvänja. Ett israeliskt barn avvandes ofta ej förrän vid tre års ålder (2 Mack. 7:27). Härav förklaras berättelsen i 1 Sam. 1:24 f, där vi får tänka oss Samuel som några år gammal.

Baal. Egentligen Herre. Så betecknas i Bibeln ofta kananéernas gud. Ordet ingår också i namnen på särskilda kananeiska gudomligheter, som Baal-Berit (Dom. 8:33), Baal-Peor (4 Mos. 25:3), Baal-Sebub (2 Kon. 1:2 f). Det sista namnet betyder "flug-herren" (den gud som skyddar mot flug- och myggplågan). En ombildning av detta namn är möjligen Beelsebul (enligt Matt. 12:24 "de onda andarnas furste"), förr, efter mindre goda textkällor, i vårt Nya testamente kallad Beelsebub. Om Beelsebul är ett självständigt namn, och inte bara en missbildning av den andra formen, så betyder det "husets herre", "husbonden", en betydelse som rätt väl passar till sammanhanget på det anförda stället, som också i Matt. 10:25. I Babylon hade ordet Baal formen Bel (Jes. 46:1. Jer. 50:2. Bel i Babylon v. 4 f), och betecknade där särskilt den gud som annars bar namnet Marduk (Merodak).

Balsam (1 Mos. 37:25. Hes. 27:17). Ett slags välluktande kåda från vissa sydländska örter och träd, använd till beredning av rökverk, salvor, läkemedel osv.

Barn. Detta ord används, i enlighet med hebreiskt språkbruk, i åtskilliga omskrivande, delvis poetiska uttryck för att beteckna den som tillhör någon eller något, den som är hemfallen åt något o.d: Guds barn, djävulens barn, ljusets barn (Ef. 5:8), Vishetens barn (Syr. 4:11. Matt. 11:19), ondskans barn och rikets barn (Matt. 13:38), denna tidsålders barn (Luk. 16:8), dödens barn (1 Sam. 20:31), eländets barn (Ords. 31:5) osv.

Basalt (5 Mos. 3:11). En hård, till färgen nästan svart bergart.

Basilisk (Ords. 23:32. Jes.11:8). Det hebreiska ord som av gammalt översätts med basilisk betecknar ett slags giftig orm. I denna mening bör också det svenska ordet tagas.

Bat. Rymdmått motsvarande omkring 36 liter. I Joh. 2:6 står bat-mått för grundtextens metretes, ett mått av samma omfång. Se Mått, mynt och vikt.

Beelsebul [Beélsebul] och Bel. Se under Baal.

Beka. Viktbeteckning; en beka = ½ sikel. Se Mått, mynt och vikt.

Beliar (2 Kor. 6:15). Förr (efter mindre goda handskrifter, men i överensstämmelse med ordets hebreiska form) belial. Betyder egentligen uselhet, fördärv, men också usel, fördärvlig, led, och har blivit en beteckning för "fördärvaren", "den lede", dvs. djävulen.

Bergsbygden. I 5 Mos. 1:7. Jos. 10:40. Syr. 46:9 osv. beteckning för bergslandskapet i södra delen av Israel.

Besatt. Behärskad av en eller flera onda andar.

Beständiga brödet (4 Mos. 4:7). Se Skådebröden.

Betoning av bibliska namn. Se regler härför efter Ordförkl.

Bibeln. Detta ord kommer av det grekiska och latinska biblia, vilket egentligen bara betyder böckerna, men som särskilt har blivit beteckning för den efter hand uppkomna samling av böcker, som för kristenheten har blivit "böckernas bok", "den Heliga skrift". Se vidare under Gamla testamentets text, Nya testamentets text och Testamente.

Bihustru kallas en kvinna med vilken en israelitisk man hade knutit en förbindelse vid sidan av den lagfästa förbindelse han hade med den eller dem som egentligen bar hustrunamnet. Att ta flera hustrur och därjämte bihustrur var enligt gammal israelitisk rättsordning fullt tillåtligt; det senare skedde ibland på den rätta hustruns egen begäran (1 Mos. 30:3 f).

Bok. Forntidens böcker utgjordes vanligen av långa remsor av papper (papyrus) eller pergament, vid ändarna uppfästa på två kavlar. Texten var nedskriven spaltvis, och alltefter som en läsare gick vidare, rullade han pappret eller pergamentet över från den kavle som satt i skriftens ena ända till den som hade sin plats i den motsatta. Det är sådana bokrullar som avses i Jer. 36:20 f. Sak. 5:1 f. Upp. 5:1 f. Upp. 6:14 osv.

Bord. I äldre tider intog israeliterna vanligen sina måltider vid mycket låga bord, sittande antingen på bara marken eller på någon matta. Mot slutet av den förkristna tiden hade den grekisk-romerska seden att ligga till bords blivit vanlig också i Israel (Judit 12:15. Matt. 9:10. Joh. 13:12. Joh. 13:23). Som ännu ibland är fallet bland ökenfolken omkring Israel, kunde "bordet" under mer ursprungliga förhållanden inskränkas till en på marken utbredd matta eller ett rundskuret skinn, som genom ett dragsnöre i kanten kunde ombildas till ett slags säck eller påse till förvarande av nödvändiga tillbehör, en form som väl lämpade sig för vandringslivet. Härav förklarar man i Ps. 69:23 den annars svårbegripliga tanken att de ogudaktigas "bord" skulle för dem kunna bli till "en snara och ett giller".

Broder. Ofta i utvidgad användning om släkting, landsman, nästa, t.o.m om make (Tillägg till Est. 5:9). I den äldsta kristna tiden ofta om medlem av den kristna församlingen, nästan liktydigt med kristen (Matt. 23:8. Apg. 28:15. Fil. 4:21). Jfr Syster.

Brunn. I Israel förekom två slags brunnar: sådana vilkas vatten kom från en källåder i bottnen ("levande vatten", Joh. 4:10 f), och sådana som utgjordes av cisterner, uthuggna i klippan eller murade i jorden, till uppsamlande av regntidens vattenflöden (5 Mos. 6:1. Neh. 9:25). Brunnen avsmalnade ibland uppåt och kunde då täppas till genom en påvältrad större sten (1 Mos. 29:2 f). Illa byggda eller förfallna brunnar kunde inte "hålla vatten": usla brunnar, Jer. 2:13. Brunnar tomma på vatten kunde användas till fånggropar (1 Mos. 37:22 f. Jer. 38:6; jfr också 2 Sam. 17:18).

Brännoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas i 3 Mos. 1:1 f. Då brännoffret i dess helhet brändes upp på altaret, kunde det också kallas Heloffer (5 Mos. 33:10. Ps. 51:21).

Brödsbrytelse (Apg. 2:42. Apg. 2:46. Apg. 20:7. 1 Kor. 10:16). Beteckning för den äldsta kristna församlingens gemensamma måltider ("kärleksmåltider", Jud. 1:12), firade till åminnelse av Jesu sista måltid med sina lärjungar, då han "bröt brödet" och gav åt sina lärjungar. I 1 Kor. 11:20 kallas en sådan måltid Herrens måltid, motsvarande "Herrens heliga nattvard" i vårt kyrkospråk.

Bättring (Matt. 3:2. Matt. 4:17. Apg. 5:31). Sinnesändring och omvändelse, i botfärdighet inför Gud, till rätt gudsförhållande och till lydnad för Guds vilja.

Böneremsor (Matt. 23:5). Beteckning för de heliga pann- och armbindor som de fromma judarna, i bokstavlig åtlydnad av nedanstående lagställen, anlade vid bön, och som utgjordes av skinnremmar med vidhängande tärningsformade kapslar, vilka innehöll pergamentband med avskrift av 2 Mos. 13:1 10, 2 Mos. 1:1 kap 16. 5 Mos. 6:4 9. 5 Mos. 11:13 21. Vid morgonbönen bands en sådan kapsel på pannan, under hårfästet, en annan på vänstra överarmen (invid hjärtat).

Cymbaler (1 Krön. 15:19. Ps. 150:5. Judit 16:1. 1 Mack. 4:54. 1 Kor. 13:1). Mer eller mindre kupiga metallskivor som vid hopslagning gav ett klingande ljud, och så kunde tjäna till att ange takten vid dans och musik.

Dag. Se under Tid. Tidsberäkning. Uttrycken den dagen eller endast dagen står ibland (Matt. 7:22. 1 Kor. 3:13. 2 Tim. 1:12. 2 Tim. 1:18. Hebr. 10:25) med samma betydelse som Herrens dag (Hes. 13:5. Joel 1:15. Amos 5:18) och Herrens tillkommelses dag (Mal. 3:2), om den tidpunkt då Herren skall uppenbara sig för att på ett avgörande sätt ingripa som domare över de orättfärdiga och frälsare av de rättfärdiga. I kommande dagar betyder ibland: i den yttersta, i den messianska tiden (Jes. 2:2. Dan. 10:14). I Upp. 1:10 står Herrens dag i betydelsen söndag.

Dagon (1 Sam. 5:1 f). Namn på en filisteisk avgud. Nederdelen av hans bild var fiskformad.

Dagspenning. Står i Matt. 20:2 f för grundtextens denárion, mynt i värde motsvarande omkring 70 öre, vilket belopp på det anförda stället utgör betalningen för ett dagsverke. Se vidare Mått, mynt och vikt.

Dans. Den israelitiska dansen utfördes av enskilda dansare, eller under det man rörde sig framåt i festtåg, eller i former påminnande om våra danslekar, däremot inte av dansande par av män och kvinnor. Hos Palestinas (och Israels) folk förekom dans även som en gudstjänstlig handling. Jfr 2 Mos. 32:19 om dansen kring guldkalven, 1 Kon. 18:26 om Baalsprästernas "haltande" kring sitt altare, 2 Mos. 15:20 om Mirjams och de israelitiska kvinnornas dans med pukor och sång till Herrens ära, efter räddningen genom Röda Havet. Jfr också berättelsen om hur David "med all makt" dansade och "hoppade" framför Herrens ark, när denna fördes in i Jerusalem (2 Sam. 6:14 f). I Ps. 149:3 står också en uppmaning till att "lova Guds namn under dans, och till puka och harpa lovsjunga honom". Något slag av religiös dans eller festtåg avses sannolikt också i Ps. 118:27. Vapendans, Höga V. 6:12, är dans med vapen i hand, troligen förekommande som förlustelse vid bröllop och andra festliga tillfällen.

Darik [darik]. Står i 1 Krön. 29:7. Esra 2:69. Esra 8:27. Neh. 7:70 f. för grundtextens adarkón eller darkemón (det senare genom omtydning av det grekiska drachme), beteckning för ett (persiskt) guldmynt. l värde motsvarande omkring 20 kr. Se Mått, mynt och vikt.

Diadem (2 Sam. 1:10). Huvudprydnad till tecken på kunglig värdighet.

Djävul är det grekiska ordet diábolos, som betyder förtalare, anklagare, och som självt är en översättning av det hebreiska satán, vilket ord från början hade likartad betydelse. I Job 1:1 f. och Job 2:1 f. står ordet satán till beteckning av den ängel som uppmanade Herren att pröva Job. Ordet är här ännu inte ett namn (det har artikel), det har därför återgetts med Åklagaren (jfr Upp. 12:10); likaså Sak. 3:1 f. Som verkligt namn (utan artikel) påträffas det först i 1 Krön. 21:1. Den gamla grekiska översättningen har här överallt diábolos, som också Vish. 2:24. I Nya testamentet står detta ord i Matt. 4:1 och ofta annars. I Upp. 20:2 omtalas "draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan".

Dolkmän kallades medlemmarna av ett politiskt parti bland judarna, som gick så långt i sitt hat mot romarna och deras judiska vänner, att de medelst lönnmord undanröjde sina motståndare. De sades därför bära dolkar gömda under sina mantlar. I Apg. 21:38 syftas på anhängarna av en falsk profet från Egypten, vilken under landshövdingen Felix vållade oroligheter i Israel. Se vidare under Ivraren.

Domare. Står, utom i sin vanliga betydelse, som beteckning för en mer eller mindre tillfällig ledare av Israels folk eller en del därav, särskilt vid tillfällen, då folket angreps av yttre fiender, under tiden mellan intåget i Kanaan och konungadömets införande (Dom. 2:16).

Domstol. Betecknar i Matt. 5:21 i motsats till Stora rådet (se detta ord) en lägre, för det särskilda samhället inrättad domstol.

Dotter. För att förstå de egendomliga uttrycken dottern Sion (d. ä. Jerusalem), dottern Babel, dottern Edom, dottern mitt folk osv, bör man veta först och främst att dotter i hebreiskan inte sällan har betydelsen flicka, jungfru, och vidare att städer, länder och folk ofta bildligt omtalas som kvinnliga väsen: en av ingen erövrare betvingad stad nämns en jungfru, en utplundrad och övergiven kallas en änka eller en barnlös hustru osv. (jfr Jes. 47:8 f. Klag. 1:1 f. Amos 5:2. Bar. 4:12 f). Ibland står (med ett annat, egentligare hebreiskt ord för jungfru) mer fullständigt jungfrun dottern Sion, jungfrun dottern Babel, jungfrun dottern mitt folk osv. Det är på grund av dylika ordförbindelser, som det hävdvunna översättningsordet dottern inte i uttryck sådana som de nämnda har kunnat utbytas mot det i sig självt naturligare jungfrun.

Drakma. Mynt i värde motsvarande omkring 70 öre. Se Mått, mynt och vikt.

Drickoffer var bland judarna inte ett självständigt offer; det omtalas i offerlagarna (2 Mos. 29:40 f. 4 Mos. 28:29) endast som bihang till andra offer. Det bestod i vin som göts ut på altaret. Drickoffret hade inte sitt namn därav att det skulle drickas. Jfr dock 1 Mos. 35:14. Ps. 16:4. Bildligt om blodig martyrdöd i Fil. 2:17; jfr under Vin.

Drivankare (Apg. 27:17). Skeppsredskap bestående av ett under vattnet nedsänkt utspänt segel, varigenom fartyget under svår storm hindras att komma tvärs för vågorna. Det grekiska ordets betydelse är emellertid omtvistad.

Dödsklagan. Se under Sorgebruk.

Dödsriket. Vår gamla bibelöversättning har med det gemensamma namnet helvete betecknat två skilda begrepp, som i Nya testamentets grekiska grundtext uttrycks med olika ord. Å ena sidan har man Hades (i Gamla testamentet motsvarat av Scheól) som namn på den underjordiska värld, dit alla döda samlas (jfr Job 3:19. Ps. 6:6. Jes. 14:15 f. Hes. 32:21 f). Å andra sidan har man "det brinnande Gehenna". Om dem som kastas dit heter det (Mark. 9:48), att "deras mask (dvs. likmaskar) icke dör och elden icke utsläckes". Jfr Syr. 7:17. Ordet Gehenna är det gammaltestamentliga Ge Hinnóm, "Hinnoms dal" (Jos. 15:8), som var namnet på en dalklyfta nedanför Jerusalems höjder, i vilken avfälliga israeliter en tid hade inrättat en plats för Moloks-dyrkan med alla dess styggelser. Platsen orenades vid Josias reformation (2 Kon. 23:10) och gällde sedan som ett oheligt och avskyvärt ställe. Som judarna tänkte sig, att den kommande Messias en gång, omgiven av sitt trogna folk, skulle trona uppe på Sion, så föreställde de sig också ibland att hans fiender skulle störtas ned i Hinnoms dal och där förtäras av en alltid brinnande eld. Redan före kristendomens tid hade man helt visst upphört att vid Gehenna tänka på denna ordets rent lokala förhistoria, och snart hade namnet bleknat till ett helt allmänt uttryck för de osaligas straffort. I Jesu skildring i Luk. 16:19 f, framställes den rike mannens pinorum som en avdelning av dödsriket, vilken genom ett stort svalg var skild från den plats där Lasarus låg "i Abrahams sköte", d. ä. njöt rofylld vila i stamfadems närhet. I samma betydelse som dödsriket används ibland också (Job 26:6. Ps. 88:12. Rom. 10:7) ordet avgrunden, på hebreiska abaddón. Enligt Upp. 9:11 har detta abaddon över sig som hövding "avgrundens ängel", med namnet Abaddon, vartill det grekiska Apollyon, "Fördärvaren", anges som motsvarighet. Se vidare under Port.

Efa. Rymdmått, motsvarande omkring 36 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Efod [efód]. Betecknar dels ett enkelt klädesplagg av linne, som bars av vanliga präster (1 Sam. 22:18), av Samuel redan som gosse (1 Sam. 2:18) och (enligt 2 Sam. 6:14) undantagsvis av David, dels ett slags, endast av översteprästen buren präktigt utstyrd kort mässhake, på vars framsida var fäst en med ädelstenar smyckad väska ("bröstskölden", "domsskölden"), i vilken "urim och tummim" förvarades (2 Mos. 28:6 f). På några ställen i Gamla testamentet förefaller efod beteckna en likartad dyrbar beklädnad för en gudabild, eller också möjligen bilden själv såsom bärande en sådan (Dom. 8:27. Dom. 17:5. Dom. 18:14. 1 Sam. 21:9. 1 Sam. 23:9).

Efraim. Står, utom som namn på Josefs yngre son och den efter honom benämnda stammen, ibland som beteckning för hela det nordisraelitiska konungariket (Jes. 9:9. Hos. 4:17).

Epikuréer (Apg. 17:18). Anhängare av en viss filosofisk skola i den grekisk-romerska världen. De räknade njutningen som livets högsta goda.

Evangelium. Betyder glädjebudskap och har i Nya testamentet blivit benämning på förkunnelsen om Guds rike och frälsningen genom Kristus (jfr Jes. 61:1). Bruket att kalla de fyra första böckerna i Nya testamentet, såsom historiska berättelser om Jesus, frälsaren, för evangelier, uppkom under andra århundradet e. Kr. Evangelium enligt Matteus, Markus osv. betvder: frälsningsbudskapet enligt Matteus', Markus' osv. framställning.

Evig. Både det hebreiska uttrycket för evighet (olám) och det motsvarande grekiska (aion) har en svävande betydelse, som gör att de inte alltid kan översättas på samma sätt. När fråga är om Gud och hans rike är det tydligt, att ordet evig bör användas. Men när det t.ex. i 5 Mos. 15:17 sägs att en träl under vissa förhållanden skall förbli sin herres tjänare, är det lika tydligt, att den tillagda tidsbestämningen inte kan återges med för evigt. Samma förhållande äger rum i Nya testamentet, i Joh. 8:35, där det talas om trälen som när som helst kan skiljas från sin herres hus, i motsats till sonen som får förbli där (inte för evigt, utan) så länge han lever. I Gustaf Adolfs Bibel (1618) är också vid det förstnämnda, gammaltestamentliga stället en not tillagd, som är upptagen även i kyrkobibeln av år 1703: "Här seer man at thet Ebreiske ordet olam icke alltid märcker oändelig tijd; utan stundom en lång tijd, såsom ens lifzdagar, eller en wiss tijd, såsom til clangåhret, eller så länge thet regementet warar: therföre följer icke, at när Gudh befaller hålla the Levitiska stadgar leolam, eller til ewig tijd, at the aldrig skulle återwända: ty leolam märcker ther: så länge thet Judaiske regementet warade, eller til thes Messias komme." Vid sidan av de fall, i vilka evig tydligtvis bör användas, och de fall, där detta ord lika otvivelaktigt bör undvikas och ersättas med för alltid, för (eller från) evärdlig tid eller något liknande, finns emellertid åtskilliga ställen, där meningen kan vara tvivelaktig. På sådana ställen har föreliggande översättning bibehållit den äldre översättningens ord.

Fader. I Matt. 23:9 förutsätts, att bland judarna ordet fader, oberoende av släktskap, kunde användas som beteckning för en vördnadsbjudande man, vilken som helst, som man ville bevisa heder och ära; se också Dom. 17:10. Dom. 18:19. 2 Kon. 2:12. 2 Kon. 6:21. Jes. 22:21. Särskilt har profeter, präster, lärare och höga ämbetsmän så benämnts.

Fader vår. Ordalagen i bönen "Fader vår", i Matt. 6:9 f. och Luk. 11:2 f, har i 1917 års översättning inte ändrats, utan står i överensstämmelse med bönens gamla, allmänt brukade form. Mer i enlighet med vår tids språk skulle emellertid bönen efter Matt. 6:9 f lyda:
"Du vår Fader, som är i himmelen! Må ditt namn hållas heligt; låt ditt rike komma; ske din vilja på jorden, såsom den sker i himmelen; giv oss i dag vårt dagliga bröd; och förlåt oss, vad vi hava brutit, såsom vi förlåta dem som hava brutit mot oss; och för oss icke in i frestelse, utan fräls oss från det onda (eller: från den onde)."
Luk. 11:2 f skulle i enlighet härmed Iyda: "Fader! Må ditt namn hållas heligt; låt ditt rike komma; giv oss var dag vårt dagliga bröd; och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som har brutit något mot oss; och för oss icke in i frestelse."
De i den äldre översättningen hos Matteus tillagda slutorden: "ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet, amen", saknas i de bästa textkällorna och är ett senare tillägg, avsett att bilda en högtidlig avslutning på bönen. Jfr i Gamla testamentet 1 Krön. 29:11.
Beträffande översättningen "vårt dagliga bröd" kan anmärkas, att det här använda svårförklarliga grekiska uttrycket av somliga uttolkare anses betyda "vårt bröd för dagen", av andra "vårt bröd för morgondagen", av åter andra "vårt nödtorftiga bröd". Ingen föreslagen tolkning kan emellertid betraktas som oomtvistlig.

Famn. Står i Nya testamentet för grundtextens orgyjá, längdmått motsvarande omkring 1,85 meter. Se Mått, mynt och vikt.

Fariséer. Under den senare judendomens tid ett parti bland judarna, som beflitade sig om att noga iakttaga den judiska lagen; dels Mose lag i Gamla testamentet, dels de under tidernas lopp uppkomna nya stadgandena, de äldstes stadgar.

Fastedagen. Så betecknas i Apg. 27:9 "den stora försoningsdagen", som firades den 10 i sjunde månaden (Tischri, motsvarande Oktober). Föreskrifter härom lämnas i 3 Mos. 16. 3 Mos. 23:27 f.

Fat. Står i Luk. 16:6 för grundtextens bátos, rymdmått motsvarande omkring 36 liter, i Bel i Babylon v. 3 för metretes, ett rymdmått av ungefär samma omfång som bátos. Se Mått, mynt och vikt.

Floden är den bibliska benämningen på det som vi vanligen kallar syndafloden (1 Mos. 6:17 f. Matt. 24:38) Ordet används även ofta till beteckning av floden Frat (Eufrat) (2 Mos. 23:31. Jes. 8:7); i samma mening sägs också tydligare den stora floden (1 Mos. 15:18. Jos. 1:4).

Fosterbroder. Detta ord står i Apg. 13:1 som en hovtitel, liksom i Gamla testamentet uttrycket konungens vän (1 Mos. 26:26. 2 Sam. 15:37. 1 Kon. 4:5. 1 Krön. 27:33. 1 Mack. 10:20) anger ett särskilt högt ämbete.

Friår. Det år (vart sjunde), då enligt israelitisk lag lån skulle efterskänkas. Föreskrifter härom lämnas i 5 Mos. 15:1 f.

Frukta Gud sägs ofta (t.ex. i Apg. 10:2. Apg. 13:16. Apg. 13:50. Apg. 16:14. Apg. 18:7, möjligen också Ps. 115:11. Ps. 118:4. Ps. 135:20), i inskränkt mening, om hedningar som utan att låta omskära sig dock mer eller mindre fullständigt hade anslutit sig till israeliternas religion, t.ex. i fråga om tron på Israels Gud, sabbatsfirandet och undvikandet av visst slags mat. En ännu fullständigare övergång till judendomen, innefattande också omskärelsen, ligger i ordet proselyt (se detta ord).

Fröskidor (Luk. 15:16). Det så återgivna grekiska ordet betecknar närmast baljorna av Johannesbrödträdet, vilka i allmänhet begagnades till boskapsföda och endast i brist på bättre åts av människor som näring. Sägnen att Johannes döparen hade sådana till sin föda i öknen, har givit anledning till trädets svenska namn.

Furste. Se under Änglar.

Födslovåndor i Matt. 24:8. Mark. 13:8 innebär en häntydning på de judiska skriftlärdas lära om att Messias' tillkommelse skulle föregås av en tid med svåra omvälvningar och lidanden, vilka de betecknade med uttrycket "de messianska födslovåndorna".

Förbund. Detta ord används i Gamla testamentet, utom i sin egentliga betydelse också till beteckning av förhållandet mellan Gud och hans folk, ibland också med betydelsen förpliktelse. Uttrycket sluta (upprätta) ett förbund med någon, som hos oss alltid innebär ett ömsesidighetsförhållande, kan därför än används med betydelsen åtaga sig en förpliktelse mot någon, ge ett löfte åt någon, än med betydelsen pålägga någon en förpliktelse, ta ett löfte av någon. I den förra meningen står förbund i t.ex. 1 Mos. 9:9 f (om Guds löfte till Noa), 1 Mos. 15:18 (om Guds löfte till Abraham), 2 Krön. 34:31 (om Joslas löfte att tjäna Herren). I den senare betydelsen förekommer ordet i 2 Mos. 31:16 (om sabbatsbudet), Jos. 7:11 (om befallningen angående tillspillogivning). Jfr särskilt 5 Mos. 4:13: "Herren förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att hålla, nämligen de tio orden"; härav förklaras, att den låda, i vilken lagens tavlor förvarades, har fått namnet förbundsarken. Jfr också Testamente.

Fördärvaren (2 Mos. 12:23. 2 Sam. 24:16. 1 Krön. 21:15. 1 Kor. 10:10; jfr Jes. 37:36). Mordängeln, vilken närmare beskrives i Vish. 18:16 f.

Förlåt. Förhänge, gardin. Särskilt om det förhänge som i templet utgjorde skiljevägg mellan "det heliga" och "det allraheligaste" (2 Mos. 26:31 f. Hebr. 6:19), men också om det som hängde för själva ingången till det herodianska templet (Syr. 50:5).

Församlingsföreståndare (Fil. 1:1. 1 Tim. 3:1 f). Detta ord motsvaras i den grekiska texten av episkopos. I äldre översättningar återges det grekiska uttrycket med det därur bildade svenska biskop. Ursprungligen betydde det helt allmänt tillsyningsman, vårdare, därför i 1 Petr. 2:25 rättast "edra själars vårdare". Det grekiska ordet har sedan blivit benämning på personer som hade att vårda och leda de kristna församlingarna. Till en början var dessa personer inte väsentligen skilda från "de äldste" (grek. presbyteroi, varav vårt präster); jfr Apg. 20:17. Apg. 20:28. Tit. 1:5, 7. Senare kom episkopos att beteckna en person, som ensam hade tillsyn över en eller flera församlingar och dessas "äldste".

Församlingstjänare (Fil. 1:1. 1 Tim. 3:8 f) återger det grekiska diákonos, som egentligen helt allmänt betyder tjänare, men i de äldsta kristna församlingarna särskilt begagnades om en person som hade vården om fattiga och sjuka. I Rom. 16:1 omtalas också en församlingstjänarinna. Jfr 1 Tim. 3:11.

Församlingsänka (1 Tim. 5:9). Äldre kvinna i änkestånd, som brukades i församlingens tjänst.

Försoningsdagen. Se Fastedagen.

Förvaltare. För att förstå 1 Kor. 9:17 bör man veta, att en förvaltare, hur högtbetrodd och självständig han än i vissa fall kunde vara (jfr Luk. 16:1 f), dock vanligen var en livegen träl och som sådan ej kunde göra anspråk på någon lön.

Förödelsens styggelse (Matt. 24:15. Mark. 13:14). Med detta uttryck som också finns i Dan. 11:31. Dan. 12:11 och där i sin hebreiska form trognast återges med styggelse som kommer åstad förödelse (jfr Dan. 8:13) betecknar i 1 Mack. 1:54 det enligt 1 Mack. 1:59. 2 Mack. 6:2 av Antiokus Epifanes år 168 f. Kr i Jerusalems helgedom ovanpå Herrens brännoffersaltare uppsatta Jupiters-altaret. Uttrycket ansluter sig nära till den gammaltestamentliga användningen av styggelse som likbetydande med avgud (1 Kon. 11:5, 7. Jer. 4:1). Vid profetian i Mark. 13:14, där enligt grundtexten en manlig person avses, bör man väl tänka på en kommande Antikrist, en "Laglöshetens människa" (2 Tess. 2:3 f).

Gad (Jes. 65:11). Namn på en av avfälliga israeliter dyrkad lyckobringande gudom; jfr 1 Mos. 30:11.

Galban (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Den starkt luktande kådan av en österländsk växt.

Gamla testamentets text. Med undantag av några mindre stycken (se under Arameiska) är Gamla testamentet ursprungligen skrivet på hebreiska. Fastän mycket av vad det innehåller nedskrevs många århundraden före Kristi födelse, når ingen av de till vår tid bevarade kända handskrifterna längre tillbaka än till 900-talet e. Kr, den äldsta fullständiga är från år 1009. Skälet till detta förhållande ligger dels i judeförföljelsernas förstöringsarbete redan 1 Mack. 1:56 vittnar härom dels i judarnas egen pietetsfulla vana att undanskaffa alla genom slitning eller på annat sätt skadade handskrifter för att hindra, att de utsattes för vanvård. Vi har emellertid kvar tidiga översättningar av Gamla testamentets skrifter, gjorda redan under den förkristna tiden, och vi kan genom dem se, hur texten då förelåg. Äldst bland dessa översättningar är en grekisk, den s. k. Septuaginta ("de sjuttio uttolkarnas"). När i Nya testamentet utsagor av gammaltestamentliga författare upprepas, är de mycket ofta anförda efter Septuaginta, inte omedelbart översatta från grundtexten. Då Septuaginta inte sällan var mindre ordagrann, ibland också hade en något annan hebreisk text än den vi har att utgå ifrån, är det naturligt, att citat ur Gamla testamentet i Nya testamentet inte alltid i den svenska översättningen kan ha samma lydelse på båda ställena. Vid ordagrann överensstämmelse fäste man under den bibliska tiden ej så stort avseende. Bevis härför finner man också om man jämför parallelltexter i Gamla testamentet med varandra, t. ex. Ps. 18:1 f. med 2 Sam. 22:1 f. Jer. 52:1 f. med 2 Kon. 24:18 f, osv.
Den föreliggande svenska översättningen går naturligtvis ut från den hebreiska grundtexten och följer så troget som möjligt denna text i den form som judiska skriftlärde under århundradena närmast Kristi födelse höll för den riktiga. Denna form är så enhetlig och fast, att den text, från vilken Luther gjorde sin översättning, kan sägas nära nog sammanfalla med den som nu har följts. Den enda anmärkningsvärda olikheten är, att tre verser, Jos. 21:36, 37 och Neh. 7:68, som Luther upptog, nu enligt de bästa handskrifterna har måst uteslutas. Verserna har emellertid inte därför försvunnit ur vår Bibel: de två förstnämnda återfinns i 1 Krön. 6:78 f, den sistnämnda i Esra 2:66.
Om detta oaktat 1917 års översättning på inte få ställen rätt mycket skiljer sig från vår gamla kyrkobibel av år 1703 ("Karl XII:s Bibel"), som nära ansluter sig till Gustaf Vasas Bibel 1541, vilken i sin ordning troget följer Luthers tolkning, så är skälet det, att vår tid har ojämförligt bättre medel till att förstå en hebreisk text, än man ägde på 1500-talet.
Den ordning, i vilken de gammaltestamentliga skrifterna står i vår Bibel, härrör från Septuaginta och den latinska översättningen, "Versio vulgata". De är där ordnade efter innehållet: först de berättande böckerna, sedan de poetiska och undervisande, sist de profetiska. I den hebreiska Bibeln är böckernas ordning mer beroende på historiska förhållanden. Först står, liksom hos oss, "Lagen", Moseböckerna, därför att dessa tidigast kom att gälla som heliga skrifter; därefter följer "Profeterna", till vilka räknas inte endast de skrifter vi kallar profetiska (Daniel dock undantagen), utan också Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Konungaböckerna. Först längre fram, sedan också dessa skrifter hade tillvunnit sig anseende som heliga, blev Gamla testamentets återstående böcker efter hand samlade och likställda med de båda äldre samlingarna och betecknades då med det något obestämda namnet "Skrifterna". I Nya testamentet sammanfattas ibland Gamla testamentets heliga böcker under benämningen "lagen och profeterna", en benämning, som väl härrör från en tid, då "Skrifterna" ännu inte hade tillvunnit sig fullt erkännande som kanoniska.
Vår nuvarande kapitelindelning i Bibeln är från 1200-talet, versnumreringen från 1500-talet.

Gasell (5 Mos. 12:15. Höga V. 2:9. Jes. 13:14). Namn på ett djursläkte som närmast liknar våra rådjur.

Gehenna. Se Dödsriket.

Gera. Viktbeteckning; en gera = 1/20 sikel. Se Mått, mynt och vikt.

Gomer [gómer]. Rymdmått motsvarande omkring 3 1/2 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Grav. Gravarna höggs i Israel ofta ut i klipphällar och bergväggar, antingen så, att man där beredde plats för allenast ett enda lik, eller så, att man i berget urholkade hela kamrar med gravplatser för flera lik (Jes. 22:16. Matt. 27:60. Joh. 11:38). Om det sistnämnda slaget är det fråga i Matt. 8:28 f. och parallellställen. Till sådana gravkamrar kunde också naturliga grottor begagnas (1 Mos. 23:9). En gång om året brukade judarna bestryka bergväggen invid gravarna med vit färg för att utmärka platsen och på samma gång ge den ett prydligt utseende (Matt. 23:27). Ibland uppfördes på gravplatserna praktfulla byggnader (1 Mack. 13:27 f. Matt. 23:29). Det gammaltestamentliga uttrycket samlas till sina fäder beror på seden att begrava i familjegravar.

Gräddmjölk. Uttrycket används, fastän mindre egentligt, om en i österlandet omtyckt särskild form av mjölk, vilken åstadkommes därigenom att mjölken genom en viss behandling bringas att antaga en tjockare och fastare beskaffenhet.

Guds söner. Se under Änglar.

Halleluja [halleluja] (Ps. 104:35. Ps. 135:1. Ps. 135:21). Egentligen hallelú Jah, "lova Herren!" (Jah är här en förkortad form för Jahvé). Ofta som begynnelse- eller slutord i lovsånger.

Han. Se Herren.

Hand. Förekommer i flera för oss främmande förbindelser. Israeliterna drog ut ur Egypten med upplyft hand (2 Mos. 14:8), i öppet trots. Gud lovar något med upplyft hand (2 Mos. 6:8. 4 Mos. 14:30. Neh. 9:15), med edlig försäkran. Begå synd med upplyft hand (4 Mos. 15:30), uppsåtligen. Lägga handen på munnen (Job 21:5. Ords. 30:32. Vish. 8:12. Syr. 5:12), pålägga sig tystnad, förstummas. Ta (bära) sin själ i sin hand (Dom. 12:3. 1 Sam. 19:5. 1 Sam. 28:21. Job 13:14. Ps. 119:109), trotsa faran, sätta sitt liv på spel. Herrens hand kom över honom (Jes. 8:11. Hes. 1:3), han fattades av profetisk hänryckning. Klappa i händerna, slå ihop (tillsammans) händerna, ibland uttryck för hån eller förtrytelse (4 Mos. 24:10. Job 27:23. Klag. 2:15. Hes. 6:11. Nah. 3:19).

Handfyllning (2 Mos. 28:41. Syr. 45:15). Invigning till prästämbetet. Anledningen till uttrycket ses av 2 Mos. 29:23 f. Som en religiös invigningsceremoni omtalas också handpåläggning (4 Mos. 27:18. Apg. 13:3. 1 Tim. 4:14).

Handsbredd. Står i Gamla testamentet för grundtextens téfach eller tófach, längdmått motsvarande omkring 1/12 meter. Se Mått, mynt och vikt.

Hanegället. Se under Tid. Tidsberäkning.

Harmagedon [Harmagédon] är i Upp. 16:16 namnet på platsen för den sista, avgörande striden mellan Gud och hans fiender. Ordet har tolkats som en grekisk omskrivning av det hebreiska Har Megiddó(n), Megiddos berg. Megiddo var en stad i norra Israel (invid Jisreels slätt), i vars närhet flera stora strider utkämpades under Israels historia (Dom. 5:19. 1 Sam. 29:1. 2 Kon. 23:29. 1 Mack. 12:49).

Harpa. Står i Gamla testamentet för kinnór, i Apokryfiska böckerna och Nya testamentet för kitára, som beteckning för ett stränginstrument, troligen utan resonansbotten och betydligt mindre än vår harpa. Kunde av den spelande bäras på armen och alltså användas även under gång (1 Mos. 31:27).

Havet. Står ibland, alltefter sammanhanget, som beteckning för Döda havet (Hes. 47:8), Nilen (Jes. 19:5), Eufrat (Jer. 51:36).

Havsländerna (1 Mos. 10:5. Jes. 11:11). Ofta som beteckning för Medelhavets öar och kuster.

Havsvägen (Jes. 9:1). Den väg som genom norra Israel ledde från Damaskus till Medelhavet.

Hebreiska. Se Arameiska.

Hedmarken (5 Mos. 1:1). Beteckning för den breda, torra dalsänkan norr och söder om Döda havet och för stränderna omkring denna sjö, vilken i Gamla testamentet ibland även kallas Hedmarkshavet.

Helgedom och Tempel. Av dessa uttryck används i 1917 års översättning tempel till att beteckna det egentliga templet, den byggnad där arken, skådebrödsbordet och de övriga heligaste föremålen förvarades, under det att helgedom används om hela tempelområdet med förgårdar osv. Både i den hebreiska och i den grekiska delen av vår Bibel åtskiljs dessa begrepp genom olika ord.

Helig. Står inte bara om Gud i hans upphöjdhet över allt jordiskt och mänskligt, utan också om sådant som på något sätt står i förbindelse med Gud och är avsöndrat från det som är jordiskt och syndigt. Därför kan också ordet, i synnerhet i Gamla testamentet, ofta användas om rent yttre ting (se t. ex. lagarna i 3 Mos; vidare i 1 Sam. 21:4 f, osv). Heligheten framställes ej sällan som innebärande farlighet för dem som själva inte är heliga (se 2 Mos. 19:12 f. 4 Mos. 4:15. 2 Sam. 6:6 f; jfr också Jes. 65:5). Att bli helig kan också ibland (2 Mos. 29:37, 2 Mos. 30:29) betyda detsamma som hemfalla åt tillspillogivning (se detta ord). När Paulus i sina brev talar om de heliga, tänker han på den kristna församlingens medlemmar företrädesvis som uttagna ur den forna judiska eller hedniska omgivningen och överlämnade åt Gud, inte på deras sinnesbeskaffenhet. Om det heliga och det allra heligaste som benämningar på skilda rum i tabernaklet och templet upplyser 2 Mos. 26:33. 1 Kon. 6:6. Hebr. 9:2 f. Högheligt (2 Mos. 29:37) är det som besitter högsta grad av helighet. Se vidare under Änglar.

Heloffer. Se Brännoffer.

Herde används ibland i Gamla testamentet i betydelsen ledare, furste, konung. Så i Jes. 44:28. Jer. 2:8. Hes. 34. 37:24. Mik. 5:5 osv.

Herodianer (Matt. 22:16. Mark. 3:6. Mark. 12:13). Så kallades judar, som stod på den herodiska kungaättens sida och understödde det romerska väldet i Israel.

Herren motsvarar i Gamla testamentet två olika hebreiska ord. Det ena är adonai, egentligen min herre, av det vanliga, också om människor använda adón, herre, det andra är ett egennamn för Israels Gud, vilket ursprungligen sannolikt uttalades Jahvé, men i nyare tid har kommit att hos de kristna (med andra vokaler) uttalas Jehová. När Herren motsvarar Jahvé i grundtexten, skrivs ordet lämpligen, som redan i 1541 års bibel, HERREN. Förbindelsen "Herren HERREN", är sålunda detsamma som Herren Jahve (Jehova). För judarna blev detta namn så heligt, att de till slut inte ens vågade uttala det. I Gamla testamentets skrivna text fick namnets konsonanter visserligen stå kvar, men i stället sade man adonai. ibland använde man i stället för gudsnamnet helt andra ord, t. ex. himlen (Dan. 4:23. 1 Mack. 4:24; jfr Luk. 15:18) eller Namnet (3 Mos. 24:11, 3 Mos. 24:16) eller bara Han (1 Mack. 2:61). I sistnämnda skrift undviks alldeles nämnandet av Guds namn. Likaså i Esters bok; märk särskilt Est. 4:14, där från något annat håll betyder från Herren. Herrens ängel se under Änglar.

Himmel. Om himlen i stället för Herren se Herren. Om himmelens härskaror se Sebaot och Änglar. Israeliterna antog tillvaron av flera himlar ovanför varandra. Till denna föreställning anknyter sig Paulus' ord i 2 Kor. 12:2, att han hade blivit uppryckt ända till tredje himlen.

Himmelriket eller Guds rike (Matt. 3:2. Mark. 1:15). Den nya, gudomliga världsordning med ett nytt liv, som genom Messias kommer från himlen till jorden. Himmelrikets medborgare kallas i Matt. 13:38 rikets barn. Se under Barn.

Hin. Rymdmått motsvarande omkring 6 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Hjärtat var för israeliterna inte bara känslornas, utan också förståndets och tankens säte; se t. ex. 2 Mos. 31:6. Matt. 9:4.

Homer [hómer]. Rymdmått motsvarande omkring 360 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Horn. ibland som sinnebild av makt, t.ex. 1 Kon. 22:11. Ps. 132:17. Jer. 48:25. Amos 6:13. Syr. 49:5. Upphöja någons horn (1 Sam. 2:10. Syr. 47:5), göra mäktig. Upphöja sitt horn (Ps. 75:5 f), vara övermodig. Orden "som har upprättat åt oss ett frälsningens horn" (Luk. 1:69), ävensom motsvarande uttryck i Ps. 18:3 (2 Sam. 22:3), åsyftar väl ursprungligen brännoffersaltarets horn, vilka åt den som fattade i något av dem gav skydd mot förföljare (2 Mos. 27:2. 1 Kon. 1:50).

Hosianna (Matt. 21:9). Ett hebreiskt uttryck, som egentligen betyder Fräls!, Giv lycka!, men enligt ett senare språkbruk motsvarar vårt Hell!, Leve!

Husgudar. Gudabilder som dyrkades i de enskilda hemmen. Då det hebreiska ordets form ej tydligt anger huruvida en eller flera gudar avses, och sammanhanget ej alltid så påtagligt avgör saken som i 1 Sam. 19:13, blir översättningen ibland (t.ex. 1 Mos. 31:19 f) osäker.

Huvud. Skaka huvudet åt (eller mot eller efter) någon (2 Kon. 19:21. Job 16:4. Ps. 22:8. Klag. 2:15. Syr. 12:18. Matt. 27:39), uttryck för hån eller skadeglädje.

Höga Visan. Egentligen "Sångernas sång", "den yppersta sången". Grundtexten till Höga V. är inte uppdelad i stycken som tydligt visar, när en ny avdelning inträder; inte heller angives, vilka de talande är eller när en ny person börjar tala. Av de hebreiska ordens former kan man visserligen ofta se om den tilltalade är en man eller en kvinna, men i flera fall råder ovisshet. De i kapitelöverskrifterna meddelade uppgifterna vill därför endast antyda vad som har förefallit uttolkarna mest sannolikt. Den nuvarande boken torde vara sammansatt av flera skilda, ursprungligen självständiga sånger.

Höjd eller Ofterhöjd kallas ibland i Gamla testamentet inte bara en naturlig höjd, där kananéer och israeliter höll sin gudstjänst, utan också ett altare eller annan byggnad som hade uppförts därpå. Så måste ordet fattas, när det talas om att bygga eller bryta ned eller bränna upp en offerhöjd (1 Kon. 11:7. 2 Kon. 17:9. 2 Kon. 23:8. 2 Kon. 23:15).

Hövitsman. Står i Matt. 8:5 13 och Matt. 27:54, jämte parallellställen, samt på ett antal ställen i Apg. som översättning av uttryck som betecknar befälhavaren över en häravdelning motsvarande ett kompani hos oss (egentligen betyder orden "befälhavare över hundra"). I Gamla testamentet står ordet ofta, liksom sammansättningarna över- och underhövitsman (2 Sam. 18:1), i en mer obestämd betydelse.

Infria löfte. Att "Infria ett löfte", som man i nöd och fara hade gjort till Gud, betraktades av israeliten inte som en tyngande förpliktelse, utan som ett glädjeämne. Härigenom kastas ljus över sådana ställen som Job 22:27. Ps. 50:14. Ps. 61:9. Ords. 7:14.

Ivraren (Matt. 10:4. Mark. 3:18. Luk. 6:15. Apg. 1:13), på grekiska zélotés. Binamn på Simon, en av de 12 apostlarna; betecknar honom som tillhörande ett judiskt parti, som i nitälskan för judafolket och dess lagar med våld ville avskaffa det romerska väldet i Israel.

Jesurun [Jésurun] (5 Mos. 32:15. 5 Mos. 33:5. Jes. 44:2). Ett poetiskt namn på Israels folk, betecknande detta folk som "det rättsinniga", detta kanske i avsiktlig motsats till den tydning av namnet Jakob, som lämnas i 1 Mos. 27:36.

Jubelhorn (2 Mos. 19:13. Jos. 6:5). Hävdvunnen översättning av ett hebreiskt uttryck som egentligen betyder vädurshorn; jubel är härvid en omtydning av det hebreiska jobél, vädur. Det s.k. jubelåret (se 3 Mos. 25:8 f) har sitt motsvarande hebreiska namn därav att dess inträde kungjordes medelst horn- eller trumpetstötar.

Judeen. Står i Nya testamentet oftast som beteckning för landskapet Judeen, som i stort sett omfattade södra delen av Israel väster om Jordans nedre lopp och Döda havet. På några ställen särskilt i Luk. och Apg. och på talrika ställen i de
apokryfiska böckerna används namnet, enligt grekiskt-romerskt språkbruk, som beteckning för hela Israel; så är t.ex. fallet i Luk. 1:5. Luk. 23:5 osv.

Jupiter [Júpiter] (2 Mack. 6:2. Apg. 14.12). Namn på romarnas främste gud. Av grekerna kallades han Zeus.

Kab. Rymdmått motsvarande omkring 2 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Kaldéer. Se Vise män.

Kalmus (2 Mos. 30:23. Jes. 43:24. Jer. 6:20. Hes. 27:19). Växt med starkt luktande och smakande rot; används vid beredning av oljor och salvor.

Kanoniska (av cánon, rättesnöre) kallas, i motsats till Apokryfiska böckema, de Bibelns böcker som av kyrkan är antagna som rättesnöre för tro och liv. Vårt kanoniska Gamla testamentet är detsamma som de palestinensiska judarnas Bibel. Nya testamentets kanon blev på 300- och 400-talen kyrkligt fastställd.

Kassia (2 Mos. 30:24. Ps. 45:9. Hes. 27:19). Välluktande bark av vissa växter, använd vid beredning av oljor och salvor.

Kastskovel (Jes. 30:24. Matt. 3:12). Beteckning för det redskap med vilket den uttröskade, men ännu med den sönderkrossade halmen blandade säden, på den öppna tröskplatsen kastades i luften, för att genom vinden rensas från agnar och halm. Kasta med kastskovel bildligt om prövning genom hemsökelser (Jer. 15:7) och om utskiljandet av de onda människorna från de goda vid domen (Matt. 3:12).

Kemos (1 Kon. 11:7. Jer. 48:7). Moabitemas huvudgud. Kemos' folk (4 Mos. 21:29) är sålunda detsamma som Moab.

Keretéer och peletéer (förut kreti och pleti) (2 Sam. 8:18. 1 Kon. 1:38). Davids livvakt. Förmodligen betecknar de båda orden ursprungligen manskap från olika folkslag.

Kerub [kerúb]. Benämning på ett övernaturligt väsen, vars gestalt i Hes. 1:1 f. och Hes. 10:1 f. (jfr Upp. 4:6 f) skildras som i flera avseenden djurliknande. Keruberna är Herrens tronbärare: "han som tronar på keruberna" är en flera gånger (1 Sam. 4:4 osv.) mötande beteckning för Gud. I Ps. 18:11 f. sägs Herren "fara på keruben" bland ljungeldar och tjocka moln (jfr "kerubernas vagn" Syr. 49:8). Keruber nämns också som väktare av paradiset (1 Mos. 3:24), och kerubavbildningar omtalas flerstädes (2 Mos. 25:18 f. osv), särskilt i sammanhang med förbundsarken.

Kesita [kesita]. En i 1 Mos. 33:19. Jos. 24:32. Job 42:11 förekommande vikt- och värdebeteckning. Kesitans storlek är för oss numera okänd.

Klippdassar (3 Mos. 11:5. Ps. 104:18). Ett i bergsklyftor levande djursläkte, något större än kaninen. I Ords. 30:26 prisas de för sin klokhet.

Koloni. Staden Filippi kallas i Apg 16:12 en romersk koloni, d. ä. ett samhälle, dit på en gång ett större antal romerska medborgare hade inflyttat och som i sammanhang därmed av den romerska staten hade erhållit vissa förmåner.

Kor. Rymdmått motsvarande omkring 360 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Kunskap, på grekiska gnosis (1 Kor. 8:1 f. 1 Kor. 12:8. 1 Kor. 13:2. 2 Kor. 11:6. 1 Tim. 6:20), är särskilt hos Paulus beteckning för en verklig eller inbillad högre insikt i andliga ting.

Kus är i hebreiskan det vanliga namnet på Etiopien.

Kvarn. Israelitema använde mest handkvarnar, bestående av två stenar, mellan vilka säden maldes sönder för hand. De sköttes vanligen av kvinnorna (Matt. 24:41). I stället för kvarn begagnades ibland mortel (4 Mos. 11:8. Ords. 27:22). Kvarnstenen i Matt. 18:6. Mark. 9:42 är efter grundtexten den övre, av en åsna kringvridna stenen i en större kvarn.

Kvarter. Står i Gamla testamentet för grundtextens zéret, längdmått motsvarande omkring 1/4 meter. Se Mått, mynt och vikt.

Kärleksmåltid. Se Brödsbrytelse.

Kärleksäpplen (1 Mos. 30:14. Höga V. 7:13). Frukter av den giftiga alrunan (mandragoran) som på många håll ännu anses besitta hemlighetsfulla krafter. Av de äppelformiga frukterna bereds ännu kärleksdrycker, och dessa frukters hebreiska namn (dudaim) tyder på att man också hos israelitema har tillskrivit dem makten att väcka kärlek (dodim).

Kött. Kött, kött och blod (Jes. 31:3. Joh. 1:14. Matt. 16:17), jordisk natur, mänsklig natur; de som är av sådan natur (jfr Syr. 14:18). Vandra efter köttet (Rom. 8:4), följa sin syndiga natur. Sätta kött sig till arm (Jer. 17:5), sätta sin tillit till mänsklig makt (jfr 2 Krön. 32:8, en arm av kött). Mitt kött och blod (Jes. 58:7), min landsman. Mitt kött och ben (1 Mos. 29:14), mina blodsfränder. Kött också flerstädes blygd.

Ladanum [Iádanum] (1 Mos. 37:25). Den till rökverk och som läkemedel använda kåda, som bildar sig på kvistar och blad av cistusbusken.

Lag. Utom i sina vanliga och mer närliggande användningar används "lagen" ofta som beteckning för de fem Moseböckerna, den för judarna viktigaste delen av Gamla testamentet. Därjämte också, ibland ensamt (Joh. 10:34. Joh. 12:34), ibland med tillägget "och profeterna" (Luk. 16:16, jfr Matt. 11:13), i samma allmänna mening som "skriften", inbegripande judarnas alla heliga skrifter. I Gamla testamentet står ordet ibland om den av Israels gudsmän meddelade religiösa och sedliga undervisningen i allmänhet. (Jes. 1:10. Jes. 2:3. Sak. 7:12).

Laglöshetens människa. Den Laglöse (2 Tess. 2:3. 2 Tess. 2:8) Antikrist (se detta ord).

Lampa. Han skall alltid ha en lampa (1 Kon. 11:36. 2 Kon. 8:19; jfr Ps. 132:17), hans släkt skall alltid äga bestånd.

Leb-Kamai [Leb-Kamai] Beteckning på Babel i Jer. 51:1. Ordet står i stället för Kasdim (hebreiskans uttryck för kaldéer eller babylonier) på grund av ett bland judarna brukat hemlighetsfullt skrivsätt, enligt vilket konsonanterna i ett ord utbvttes mot andra på så sätt, att den första konsonanten i alfabetet ersattes med den sista, den andra med den näst sista osv. Det så uppkomna Leb-Kamai kan tolkas som betydande mina motståndares hjärta. Jfr Sesak.

Legion [Iegión] (Matt. 26:53). Större nyromersk häravdelning, som på nytestamentlig tid uppgick till omkring sex tusen man. I Mark. 5:9. Mark. 5:15. Luk. 8:30 beteckning för ett mycket stort antal.

Letek [Iétek]. Rymdmått motsvarande omkring 180 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Leviatan. Betecknar i Job 40:20 f. krokodilen, i Ps. 104:26 något stort havsdjur, i Jes. 27:1 en ringlande orm, i Ps. 74:14 en flerhövdad drake.

Lilit (Jes. 34:14). Ett kvinnligt trollväsen.

Livklädnad (hebr. kuttónet, grek. chiton). Ett ibland endast till knäna, men vanligen längre ned nående skjortliknande plagg, som bars antingen ensamt eller under den till en fullständig dräkt erforderliga manteln.

Ljusstake. Forntidens ljusstakar uppbar lampor, inte ljus. Ljus i vår mening var då överhuvud okända. Se 2 Mos. 25:31 f. Sak. 4:2. 1 Mack. 4:50.

Log. Rymdmått motsvarande omkring ½ liter. Se Mått, mynt och vikt.

Loge. Se Tröska.

Lustgård. Utom i sin allmänna mening används detta ord dels (1 Mos. 2:8) om urtidens paradis (Edens lustgård), dels (Jes. 1:29. Jes. 65:3. Jes. 66:17) till att beteckna (på särskilt sätt anordnad) plats för hednisk gudsdyrkan.

Låglandet. Det mot kustlandet sluttande kulliga landskapet väster om Judeens bergsbygd.

Lägel (Ps. 56:9. Matt. 9:17). Kärl för förvaring av flytande ämne. Vin, vatten m.m. förvaras i österlandet ofta i skinnsäckar (skinnläglar).

Länd. Utgå från någons länd (1 Mos. 46:26), härstamma från någon. Lägga sin hand under någons länd (1 Mos. 24:2), bruk vid edgång. Slå sig på länden (Jer. 31:19), uttryck för sorg eller medömkan. Omgjorda sina länder, med gördeln fästa upp livklädnaden vid verksamhet (arbete, vandring, strid) som fordrade fri rörelseförmåga; också bildligt (Luk. 12:35. 1 Petr. 1:13), göra sig redo, vara beredvillig.

Lövhyddohögtiden. Skördefest vid inbärgningen av vin- och fruktskörden om hösten; också kallad bärgningshögtiden. Den firades den 15 21 (22) i sjunde månaden (Tischri, motsvarande Oktober). Se 2 Mos. 23:16. 3 Mos. 23:39 f. 4 Mos. 29:12 f. 5 Mos. 16:13 f. Neh. 8:14 f.

Mager. Se under Vise män.

Makt. Makten står som beteckning för Gud, Matt. 26:64. Mark. 14:62. Luk. 22:69; Guds makt för arken som tecknet på Guds närvaro, Ps. 78:61. Med ungefär samma betydelse som Makten står Majestätet om Gud, i Hebr. 1:3. Hebr. 8:1.

Makter. Se Änglar.

Malkam. Se Molok.

Mamon (riktigare form än Mammon). Ett puniskt eller arameiskt ord till betecknande av världslig rikedom. I Matt. 6:24. Luk. 16:9 f. namn på den personifierade rikedomen.

Melek [Mélek]. Se Molok.

Meni (Jes. 65:11). En hednisk gudom som ansågs råda över människornas öden.

Merkurius (Apg. 14:12). Talkunnighetens och köpenskapens gud hos romarna. Av grekerna kallades han Hermes.

Merodak [Mérodak] (Jer. 50:2). Babylons huvudgud. Se vidare under Baal.

Messias (Matt. 16:16. Matt. 22:42. Matt. 24:5. Matt. 24:23). Hebreiskt ord med betydelsen "den (till konung) smorde". En grekisk översättning därav är Kristus (jfr Joh. 1:41). I Nya testamentet är Messias (Kristus) beteckning för den utlovade Frälsaren, genom vilken de gammaltestamentliga profetiorna blev uppfyllda. Ett annat namn på honom är han som kommer, Matt. 11:3. (Luk. 7:19); vidare Matt. 21:9. Matt. 23:39. Mark. 11:9. Luk. 13:35. Joh. 12:13 (om de sistnämnda ställena se vidare under Namn).

Mil. Står i Matt. 5:41 för grundtextens milion, varmed på det anförda stället förstås en romersk mil, motsvarande omkring 1 ½ kilometer, alltså högst betydligt kortare än en svensk mil; i 2 Mack. 11:5 för skoinos, ett egentligen egyptiskt vägmått = omkring 4 romerska mil, alltså motsvarande omkring 6 km. Se Mått, mynt och vikt.

Milkom. Se Molok.

Mina. Vikt- och värdebeteckning; står i Gamla testamentet för grundtextens mané, i Apokryfiska böckerna för mna. Se Mått, mynt och vikt.

Misraim [Mísraim] är i hebreiskan det vanliga namnet på Egypten.

Molok (1 Kon. 11:7), också kallad Malkam (Jer. 49:1. Jer. 49:3), Melek (Jes. 57:9) och Milkom (1 Kon. 11:5). Bibliskt namn på ammoniternas huvudgud. Hans dyrkan var förenad med offer av barn, som man "Iät gå genom eld", dvs. förbrände (2 Kon. 23:10). Namnet är bildat av det hebreiska ordet för konung.

Moseböckerna betecknades av judarna själva helt allmänt som Lagen, Lagboken. De namn med vilka de särskilda böckerna från gammalt ibland betecknas hos oss, Genesis, Exodus osv, har inte heller någon förebild i den hebreiska texten, utan stammar från de forntida grekiska och latinska bibelöversättningarna. 1. Genesis, "ursprungsboken", heter så, därför att den i sina första kapitel skildrar världens skapelse och människosläktets urtid; 2. Exodus, "uttågsboken", handlar till en stor del om Israels barns uttåg ur Egypten; 3. Leviticus, "levitboken", lämnar föreskrifter om offer och annat som hör till gudstjänsten; 4. Numeri, "folkräkningsboken", redogör bl.a. för hur folket mönstrades och räknades; 5. Deuteronomium, "den andra lagens bok", upprepar och fullständigar lagstadganden, som har ingått i de föregående böckerna.

Mullbärsfikonträd (1 Kon. 10:27. Amos 7:14. Luk. 17: 6. Luk. 19:4). Ett träd med tjock stam och starka grenar, också kallat sykomor, som har en viktig användning som virke; dess frukter har likhet med fikon. Det hos oss mer bekanta, till ett helt annat växtsläkte hörande "svarta mullbärsträdets" frukter omtalas i 1 Mack. 6:34.

Murlod (eller sänklod) och mätsnöre omtalas ej endast som använda vid uppförandet av byggnader, utan också när fråga är om deras jämnande med marken. Jfr Jes. 34:11: förödelsens mätsnöre och förstörelsens murlod. Jfr också 2 Kon. 21:13. Klag. 2:8.

Myrra (Ps. 45:9. Matt. 2:11. Joh. 19:39). Dyrbar, till salvor och rökverk använd kåda av vissa sydländska växter. Högst skattades myrradropp, växtens självrunna saft (2 Mos. 30:23; jfr Höga V. 5:5).

Månadsrasande (Matt. 17:15). Med detta uttryck betecknades ibland personer, som led av fallandesot eller någon likartad sjukdom. Den avsedda sjukdomen ansågs bero på skadliga inflytelser från månen (jfr Ps. 121:6).

Mått. Står i Upp. 6:6 för grundtextens choínix, rymdmått motsvarande omkring en liter. Se Mått, mynt och vikt.

Människosonen. Så benämnde, enligt evangelierna, Jesus ofta sig själv; dessutom förekommer samma benämning i Apg. 7:56. Namnet är hämtat från Dan. 7:13, där en människoson efter judiskt och särskilt arameiskt uttryckssätt (jfr Ps. 8:5. Ps. 80:18. Ps. 144:3. Hebr. 2:6; jfr också Dan. 2:38) är likbetydande med en människa. Samma källa föreligger vid uttrycket "en (någon) som liknade en människoson", Upp. 1:13. Upp. 14:14.

Mätsnöre. Se Murlod.

Naken. Sägs i Jes. 20:3. Mik. 1:8 osv. om den som endast har livklädnaden, inte manteln på sig. Jfr Joh. 21:7.

Namn. Om Namnet som ersättningsord för Jehova (Jahvé) se under Herren. Uttrycket (göra något) i någons namn betyder ibland "enligt någons uppdrag", "å någons vägnar", "på grund av någons fullmakt" (t.ex. Joh. 5:43) osv, ibland också "under nämnande (åkallande) av någons namn" (Matt. 7:22. Ef. 5:20. Jak. 5:14; jfr 1 Mos. 48: 20. Apg. 19:13). I den sistnämnda betydelsen står uttrycket också i: döpa i någons namn (Apg. 2:38. Apg. 10:48). På några ställen (där den grekiska texten uttrycker i med propositionen eis) betyder dock anförda uttryck, i överensstämmelse med innebörden av den gängse grekiska ordförbindelsen eis ónoma, snarast "döpa för någons räkning", så att den som döps blir dens egendom, i vilkens namn dopet sker. Så i Matt. 28:19. Apg. 8:16. 1 Kor. 1:13, 1 Kor. 1:15. I Ps. 118:26 och på de ställen i Nya testamentet, där samma vers citeras (Matt. 21:9. Matt. 23:39 osv), hör orden "I Herrens namn", enligt de hebreiska accenttecknen, till välsignad, inte till kommer, och bör förklaras som i Ef. 5:20 (se ovan), jfr också 5 Mos. 21:5. Ps. 129:8.

Nardus (Höga V. 4:13. Mark. 14:3). En österländsk växt, vars rot är synnerligen välluktande.

Nasaré. Beteckning för Jesus såsom härstammande från Nasaret; ibland med bibegrepp av ringaktning. I Apg. 24:5 benämns de första kristna nasaréer som lärjungar till Jesus nasaréen.

Nasir [nasír] eller Guds nasir. Benämning på den som enligt 4 Mos. 6:2 f. hade blivit helgad åt Gud eller genom eget löfte hade helgat sig åt honom, med förpliktelse att för alltid eller för bestämd tid avstå från vissa annars tillåtna ting, bl.a. förtärande av starka drycker. Simson, Samuel, Johannes döparen var nasirer. Jfr också 1 Mack. 3:49. Apg. 18:18. Apg. 21:23.

Nattväkt. Se under Tid. Tidsberäkning.

Nebo, som i Jes. 46:1 nämns vid sidan av Bel, var liksom denne en babylonisk gud. På himlen tedde han sig som planeten Merkurius. Också namn på ett berg i moabitemas land (5 Mos. 32:49) samt på olika städer l Israel.

Nya testamentets text. Nya testamentet är i sin nuvarande gestalt avfattat på grekiska, nämligen det sengrekiska språk (koiné), som vid tiden för kristendomens uppkomst allmänt talades i Israel och kringliggande länder. Vissa delar tycks förutsätta arameiska grundskrifter, som sedan har blivit översatta till grekiska. Ända till boktryckarkonstens uppfinning kunde texten mångfaldigas endast genom att skrivas av för hand. De äldsta och viktigaste till vår tid bevarade handskrifterna av Nya testamentet går tillbaka till 300- och 400-talen. Från senare tider finns dessutom en stor mängd handskrifter av större eller mindre värde. De olika handskrifterna företer ofta i förhållande till varandra avvikelser i fråga om texten, vilka dock aldrig har någon avgörande betydelse för det väsentliga i Nya testamentets innehåll. Särskilt visar de tre första evangelierna ofta exempel på en strävan hos avskrivarna att göra ordalagen i parallella stycken likalydande. Vid arbetet på att nå fram till den ursprungliga textformen har man framför allt att dels sammanställa de olika handskrifterna med varandra, dels ta till jämförelse de nytestamentliga citaten i kyrkofädernas skrifter samt texten i de gamla översättningarna.
En följd därav att vi i vår tid förfogar över bättre hjälpmedel till textens återställande, särskilt bättre textkällor, än de som stod Luther och reformationstidens svenska översättare till buds, har blivit att 1917 års svenska översättning med hänseende till texten företer åtskilliga smärre olikheter i förhållande till den äldre i den gamla kyrkobibeln, den s.k. Karl XII:s Bibel, vars första upplaga utgavs 1703, men som dock nära ansluter sig till Nya testamentet 1526 och Bibeln 1541. Bland dessa olikheter är särskilt de uteslutningar påfallande, som i vissa fall omfattar hela verser. I de allra flesta fall återfinns de uteslutna verserna på något annat ställe i Nya testamentet. De verser, som sålunda har måst uteslutas, är:

Matt. 17:21 (= Mark. 9:29)
Matt. 18:11 (= Luk. 19:10)
Matt. 21:44 (= Luk. 20:18)
Matt. 23:14 (= Mark. 12:40. Luk. 20:47)
Mark. 7:16 (= Matt. 11:15, m.fl)
Mark. 9:44. Mark. 9:46 (= Mark. 9:48)
Mark. 11:26 (= Matt. 6:15)
Mark. 15:28 (= Luk. 22:37)
Luk. 17:36 (= Matt. 24:40)
Luk. 23:17 (= Matt. 27:15, m.fl)
Joh. 5:4, Apg. 8:37, Apg. 15:34, Apg. 24:7, Apg. 28:29
Rom. 16:24 (= Rom. 16:20).

I vissa fall, då goda textkällor står emot andra goda textkällor, är det svårt eller omöjligt att avgöra, vilken textform som är den ursprungliga. På sådana ställen har den gamla översättningen vanligen fått vara skiljedomare. Ibland har den läsart, som inte har intagits i texten, i stället upptagits i noten. Särskilt kan anmärkas, att i Ef. 1:1 orden "i Efesus" saknas i viktiga handskrifter (brevet har enligt vissa forskare varit en rundskrivelse, avsedd för flera olika församlingar, vilkas namn efter omständigheterna har kunnat insättas); vidare att i de sista kapitlen av Lukas' evangelium vissa goda handskrifter utesluter en hel rad ställen, som dock har ansetts böra upptagas i denna översättning, slutligen att till Apostlagärningarnas text åtskilliga märkliga sidoläsarter finns, vilkas ursprung och värde ännu är omtvistat och vilka därför har måst förbigås. Särskilt bör här omnämnas två större textstycken i evangelierna, vilka visserligen inte har blivit uteslutna, men satta inom klammer.
Det ena är slutet av Markus' evangelium, Mark. 16:9 20. Dessa verser saknas i de äldsta och viktigaste textkällorna och synes, med anknytning till Matt. 28:19 f. Luk. 24:13 f. Luk. 24:36 f. Joh. 20:14 f. Apg. 1:1 f. och 1 Kor. 15:5 f, vara tillagda som en avslutning på evangeliet. Andra gamla källor har en annan, kortare avslutning: "Men allt vad som hade blivit dem tillsagt omtalade de i få ord för Petrus och dem som var med honom. Och sedan lät Jesus själv det heliga och oförgängliga budskapet om den eviga frälsningen bli genom dem förkunnat från öster ända till väster."
Stycket om äktenskapsbryterskan inför Jesus, Joh. 7:53 8:11, har, som saknaden därav i de äldsta källorna visar, säkerligen inte ursprungligen tillhört evangeliet, varav man visserligen inte får sluta, att det är av ringare värde än det övriga. Några handskrifter har inskjutit detta stycke i Lukas' evangelium. Varifrån berättelsen ursprungligen stammar, kan vi inte nu utröna. *
Även där texten är fullt säker kan mången gång tvivel uppstå om dess rätta tolkning. I några sådana fall har, jämte den hävdvunna gamla översättningen som då har bibehållits i texten en annan möjlig och kanske bättre översättning givits i noterna.
De nytestamentliga böckernas inbördes ordning växlar mycket i handskrifterna. 1917 års Bibel följer härvidlag den äldre svenska översättningen.
Kapitelindelningen i Nya testamentet härstammar från 1200-talet, versindelningen från 1500-talet.

* Kommentar till "Nya testamentets text": Ovanstående resonemang visar att liberalteologin fanns representerad redan i denna bibelöversättning. Förklaringarna är förhastade och röjer obibliska snarare än bibliska utgångspunkter. Eftersom inga handskrifter är äldre än från 300- 400-talet, vet naturligtvis ingen vad som stod i och inte stod i de första biblarna. Och om texterna verkligen varierade ursprungligen, vilket alltså inte alls är säkert, kan det i så fall bero t.ex på att apostlarna själva gett ut nya, uppdaterade upplagor av sina egna berättelser, och flikat in detaljer Anden erinrat dem om.
Beträffande de ovan nämnda uteslutna versarna, har DataBibeln tagit med dem som helt saknas och inte finns någon annanstans i 1917 års NT (Joh. 5:4, Apg. 8:37, Apg. 15:34, Apg. 24:7, Apg. 28:29). Texten till dessa är hämtade ur en bibelutgåva från Evangelii Press (1977).

Nymånaden, egentligare nymånadsdagen, kallas den första dagen i var månad. Den firades som högtid. Föreskrifter om denna dag lämnas i 4 Mos. 28:11 f. Hes. 46:6 f. Se för övrigt Jes. 1:13. Kol. 2:16.

Nådastolen. Se Ark.

Näsring (1 Mos. 24:22. 1 Mos. 24:47). På många platser i österlandet bärs, i synnerhet av kvinnorna, ringar i näsan som prydnad.

Ocker. Inte bara att ta oskäligt hög ränta räknades efter israelitisk lag som ocker. Enligt 2 Mos. 22:25. 3 Mos. 25:36 f. borde man inte alls ta någon ränta, om låntagaren var en landsman. Dock ser man av Luk. 19:23, att det i nytestamentlig tid var vanligt att mot ränta insätta sina pengar i en bank.

Offergärd (förut hävoffer). En gärd, gåva (2 Mos. 25:2), som frambars som offer (4 Mos. 15:19 f. 5 Mos. 12:6. 5 Mos. 12:11. 5 Mos. 12:17). Ofta omtalas offergärdslåret (2 Mos. 29:27 f. 3 Mos. 10:14 f. Syr. 7:31).

Offerhöjd. Se Höjd.

Ordspråk. Det hebreiska ord som så återges, har endast i enstaka undantagsfall (1 Sam. 10:12. 1 Sam. 24:14) den betydelse av allmänt gängse, folklig, gärna sinnrik, utsaga som det svenska ordet äger. De gammaltestamentliga "ordspråken" är mera frukter av medveten diktning och författarverksamhet; se t.ex. 1 Kon. 4:32. Pred. 12:9 f. (Jfr Syr. 13:26). Den bok som från gammalt heter "Ordspråksboken", skulle riktigare ha kallats Tänkespråksboken.

Osyrade brödets högtid. En israelitisk fest som firades om våren, den 15 21 i månaden Abib eller Nisan (motsvarande April), medelst offer av boskap och alster av den nya skörden, och med ätande av kakor av osyrat bröd. Föreskrifter om det osyrade brödets högtid lämnas i 2 Mos. 12:1 f. 2 Mos. 13:1 f. 2 Mos. 23:15. 2 Mos. 34:18. 3 Mos. 23:6 f. 4 Mos. 28:17 f. 5 Mos. 16:1 f. Se vidare Påsk.

Paradiset. I Luk. 23:43 beteckning för den plats, dit de rättfärdiga tänks komma omedelbart efter döden. I 2 Kor. 12:4 och Upp. 2:7 synes uttrycket beteckna den himmelska världen, Guds och de saligas värld, eller en ort i den. Ordet paradis är av persiskt ursprung och betyder egentligen "inhägnad", "park", "lustgård". I den gamla grekiska översättningen av Gamla testamentet kallas Edens lustgård i 1 Mos. 2:1 f. 1 Mos. 3:1 f. "paradiset".

Penning. Står i Matt. 22:19. Mark. 12:15. Luk. 20:24 för grundtextens denárion, mynt i värde motsvarande omkring 70 öre; i Luk. 15:9 för drachmé; på detta ställe avses alltså ett drakma-mynt. Se Mått, mynt och vikt.

Pingst är i Nya testamentet namn på den högtid ursprungligen en skördefest som i Gamla testamentet (2 Mos. 34:22. 4 Mos. 28:26. 5 Mos. 16:9 f; jfr också 3 Mos. 23:15 f) kallas veckohögtiden och i Tob. 2:1 mer bestämt de sju veckornas högtid, detta på den grund att den inföll sju veckor efter påsk. Ordet pingst (jfr 2 Mack. 12:31 f) är bildat av det grekiska uttrycket för femtionde (underförstått dagen), pentekosté, och namnger alltså likaledes festen efter tidsavståndet från påsk. Hos de kristna har pingsten blivit en högtid till firande av minnet av den andeutgjutelse som inträffade på den veckohögtidsdag, vilken omnämns i Apg. 2:1 f.

Plantering i Jes. 17:10 f. hänsyftar sannolikt på den hedniska seden att i sammanhang med dyrkan av guden Adonis eller Tammus (se detta ord) anordna hastigt uppväxande, men också hastigt förvissnande planteringar i lerkrukor.

Plogland (1 Sam. 14:14. Jes. 5:10). Så stort åkerstycke som med ett par oxar kunde plöjas på en dag.

Poesi. Av Gamla testamentets skrifter är stora delar avfattade i versform. Då de hebreiska handskrifterna ej på något sätt låter verslederna framträda för ögat som skilda och då härtill kommer, att den poetiska rytmen ej i hebreiskans verser är bunden vid ett fast stavelseantal, är det ofta mycket svårt att säga, om ett stycke av en författare är tänkt som vers eller som prosa. En väsentlig hjälp härvid har man emellertid i den hebreiska poesiens parallellism. Denna är ett slags "tankerim", i det att två hopställda versleder gärna i fråga om innehållet svarar emot varandra. Parallellismen är visserligen inte alltid lika strängt genomförd, i många psalmer t.ex. vida mindre än i Jobs bok. Också i fråga om versledernas längd är den hebreiska poesien bunden av vissa mer eller mindre noggrant iakttagna regler. Jobs bok hör också i detta hänseende till de mest regelbundna. De särskilda versledema har där nästan genomgående vardera tre betonade stavelser (man kan i de flesta fall lika gärna säga tre betonade ord) och kan alltså kallas tretaktsverser. Detta dock så, att i senare leden av ett verspar den tredje takten kan ersättas med en paus. För sorgesånger (jfr t.ex. Klagovisorna) synes denna senare strofbyggnad, med 3 + 2 takter, ha varit särskilt vanlig, fastän den även förekommer i andra fall. Också fyrtaktsverser är vanliga. De särskilda verslederna brukar här genom en s.k. cesur i mitten sönderfalla vardera i två halvor. I 1917 års folioupplaga är dessa verser uppställda på det sätt som ses i t.ex. Ps. 68:1 f. Samma uppställning med varannan versrad något indragen från kanten följs vid den nyss omnämnda sorgesångsrytmen. Se t.ex. Klag. 1:1 f Klag. 4:1 f. Av särskilda skäl är dock i Ordspråksboken fyrtaktsledema inte delade.
Det är inte bara Gamla testamentets s.k. poetiska böcker, som är skrivna i versform. Också inom de profetiska böckerna är stora delar avfattade på vers. Både rytmen och parallellismen är dock här ej sällan mer fria, vilket gör, att det ofta är mycket svårt, ja ibland omöjligt, att säkert säga, var prosan slutar och versen begynner.
Anmärkas kan ytterligare, att både i Apokryfiska böckerna och i Nya testamentet stycken finns, i vilka den hebreiska poesiens form har överförts på texter som antingen från början är författade på grekiska eller som numera föreligger i grekisk översättning.
Vissa poetiska stycken i Gamla testamentet har den egenheten, att de är, som kan sägas, alfabetiska, dvs. begynnelsebokstäverna i de särskilda raderna eller de särskilda stroferna följer (ibland, på grund av textens beskaffenhet, med vissa rubbningar) det hebreiska alfabetets bokstavsordning. Hit hör Ps. 9:1 f 10:1 f. (delvis), Ps. 25:1 f. Ps. 34:1 f. Ps. 37:1 f. Ps. 111:1 f. Ps. 112:1 f. Ps. 119:1 f. Ps. 145:1 f. Ords. 31:10 f. Klag. 1:1 f. Klag. 4:1 f. och (delvis) Nah. 1:1 f.
I en översättning som av naturliga skäl i främsta rummet måste ålägga sig kravet på saklig texttrohet kan den hebreiska poesiens formella skönhetsmedel endast i ofullkomlig grad komma till sin rätt. För att den poetiska rytmen ej genom alltför långa eller alltför korta versleder må helt och hållet förstöras, har ibland uppdelningen gjorts med någon frihet mot texten, detta dock aldrig så, att meningen har ändrats.

I DataBibeln har ovannämnda poetiska versuppställningar uteslutits.

Port. I de ibland med tjocka murar befästa israelitiska städerna var ingångarna ofta överbyggda med ett torn eller någon annan påbyggnad (2 Sam. 18: 24), och inredda med gårdar och kamrar. I och vid portarna samlades gärna stadens borgare för olika ändamål (2 Kon. 7:1. Ps. 69:13. Klag. 5:14). "I porten" hölls även domstolssammanträden, som framgår av 5 Mos. 21:19. 2 Sam. 15:2. Ords. 22:22. Amos 5:12. Sak. 8:16 osv. En utförlig beskrivning på en portbyggnad lämnar Hes. 40:6 f. Inom dina portar (2 Mos. 20:10) betyder i dina städer. Uttrycket dödsrikets portar (Jes. 38:10. Vish. 16:13. Matt. 16:18) beror på föreställningen om dödsriket som en fast borg (jfr Job 38:17. Ps. 107:18. Upp. 1:18).

Pretoriet. I Matt. 27:27 (och parallellställen) beteckning för högvakten i Jerusalem; i Fil. 1:13 för den kejserliga livvakten i Rom.

Proberare (Jer. 6:27). En som medelst prov utröner halten av ädel metall i en metallblandning.

Profet. Det hebreiska ord, som efter grekiskt mönster återges med profet, betyder egentligen endast förkunnare, talare, talman. Därför kan Gud i 2 Mos. 7:1 säga till Aron, att denne skall vara "Moses profet". Vanligen betyder ordet profet dock Guds talman, den som förkunnar vad Gud genom andeingivelse lägger honom i munnen (jfr Jer. 1:9). Begreppet förutsägelse ingår ursprungligen varken i det hebreiska eller i det grekiska uttrycket för profet och ej heller i det motsvarande uttrycket för profetera. Ibland (t.ex. 4 Mos. 11:25) tolkas det sistnämnda ordet bäst som betydande tala i hänryckning; också kan profeterandet i Apg. 19:6 sammanställas med tungomålstalandet. Jfr också 1 Sam. 10:11. 1 Sam. 19:24. 2 Kon. 9:11. I 1 Sam. 18:10 har det hebreiska ordet rent av kunnat översättas med rasa. Falsk profet är en man, som talar driven av en makt som inte härrör från Gud. Ordet siare, som i 1 Sam. 9:9 omtalas som en tidigare benämning på profeter, är översättning av ett hebreiskt ord, vars ursprungliga betydelse är en som ser, skådare. Särskilt från Amos' tid får ordet profet sin höga betydelse av en man, "för vilken Gud har uppenbarat sitt råd" (Amos 3:7).

Proselyt (Matt. 23:15. Apg. 2:11. Apg. 6:5. Apg. 13:43). Person, som har helt övergått från hedendom till judendom. Se vidare Frukta Gud.

Psalm. Psalmöverskrifter. Psalm betyder egentligen strängaspel, sedan sångstycke åtföljt av spel. Att de gammaltestamentliga psalmsångerna har beledsagats av instrumentalmusik framgår också av vissa anvisningar i grundtextens överskrifter till åtskilliga av dem, som t.ex. Ps. 4:1: "För sångmästaren, med strängaspel; en psalm av David." I många fall är dock dessa anvisningar, som i allmänhet, liksom överskrifterna i deras helhet, tycks vara yngre än själva texten, så dunkla, att inte ens de tidigaste översättarna har förstått dem. Att de avser musikaliska förhållanden och i vissa fall anger en melodi är det enda man med någon säkerhet kan säga om dem. Se t.ex. överskrifterna till Ps. 9. Ps. 12. Ps. 22. Ps. 56. Ps. 57 f. Ps. 88. Rörande den hebreiska poesiens form se Poesi.

Psaltare. Som överskrift till en bok i Gamla testamentet härstammar detta uttryck från Luther. Bokens hebreiska titel är Tehillim, som betyder "lovsånger". Luther tog sin benämning från namnet på ett av de instrument som användes vid tempelmusiken. Psaltaren (nébel) var ett stränginstrument med resonansbotten, men av numera ej säkert bestämbar form. Att det ej var av mer betydande storlek, ser man därav att det, liksom harpan, kunde spelas även under högtidståg (jfr 1 Sam. 10:5).

Publikan (Matt. 5:46. Matt. 9:9 f). Tullarrendator, tulltjänsteman, särskilt en sådan av judisk börd, som för vinnings skull hade trätt i tjänst hos landets främmande herrar. Publikanerna missbrukade ofta sin ställning till utpressning och var fördenskull hatade av den judiska befolkningen.

Puka (1 Mos. 31:27. 2 Mos. 15:20. 1 Mack. 9:39). Inte det stora instrument, som hos oss bär samma namn, utan en liten handpuka, bestående av ett över en ram utspänt skinn, på vilket man vid sång eller dans angav takten genom rytmiska slag med handen.

Pund. Står i Luk. 19:13 f. för grundtextens mna; i Matt. 18:24. Matt. 25:15 f. för tálanton. Se Mått, mynt och vikt.

Purimsfesten. Firades som en glädjehögtid den 14 och 15 i månaden Adar (motsvarande Mars), under tiden efter den babyloniska fångenskapen. En förklaring av festens upphov ges i Est. 9:1 f. och Tillägg till Est. 6 och 7. I 2 Mack. 15:36 kallas festen Mardokeus' dag.

Påsk. Den viktiga israelitiska fest, som firades om våren, den 14 i månaden Abib eller Nisan (motsvarande April), med offer och med det högtidliga ätandet av påskalammet. Högtidens namn, hebr. pésach, härleds i 2 Mos. 12:11, 2 Mos. 12:13 av ordet pasách, "gå förbi", "skona". Påsken firades omedelbart före det osyrade brödets högtid och bildade tillsammans med denna en dubbelfest, som i Nya testamentet än kallas påsk, än det osyrade brödets högtid (se t.ex. Matt. 26:17. Mark. 14:12. Luk. 2:41. Luk. 22:1. Apg. 12:3. Apg. 12:4). Föreskrifter om den israelitiska påskfesten lämnas i 2 Mos. 12:1 f. 2 Mos. 34:25. 3 Mos. 23:5. 5 Mos. 16:1 f. I den äldsta kristna kyrkan firade de judekristna länge påsken på judiskt sätt. Efter hand förvandlades festens betydelse så, att den i hela kristenheten firades till minne av Jesu uppståndelse från de döda.

Rabbi (Matt. 23:7 f. Matt. 26:25). Det judiskt-arameiska tilltalsord, som en lärjunge använde när han talade med sin lärare; egentligen min herre, mästare. En annan form för tilltalsordet är rabbuni (Mark. 10:51. Joh. 20:16).

Rahab (Job 9:13. Job 26:12. Ps. 89:11). Namn på något vattenvidunder. Bildligt användes ordet till beteckning för Egypten (Ps. 87:4. Jes. 30:7. Jes. 51:9).

Riket. Rikets barn. Se Himmelriket.

Romerska vakten (Matt. 27:27. Mark. 15:16. Apg. 21:31). Beteckning för en romersk truppavdelning förlagd i Jerusalem. I Antoniaborgen låg i nytestamentlig tid en besättning bestående av en kohort, omkring 500 man.

Rättfärdighet. På grund av Israels uppfattning av Guds rättfärdighet kan detta ord ibland, särskilt när rättfärdigheten visas mot egendomsfolket eller mot de fromma, stå likbetydande med nåd, hjälp, frälsning, välsignelse; se t.ex. Dom. 5:11. Ps. 89:17. Jes. 45:8. Jes. 51:5.

Rökelse. Kåda från vissa österländska växter, som vid förbränning sprider en angenäm lukt. Den utgjorde en viktig och dyrbar handelsvara (Jes. 60:6. Matt. 2:11. Upp. 18:13). Rökelse, rökverk, bestående av allahanda välluktande ämnen, begagnades mycket till förbränning vid tempeltjänsten i Jerusalem (2 Mos. 30:34 f. Syr. 50:9. Luk. 1:9).

Sabbat. Så kallas i Bibeln den sjunde dagen i veckan, vilken judarna firade som vilo- och högtidsdag. Bland andra bestämmelser rörande sabbaten var också förbudet att på sabbaten gå Iängre än en vägsträcka på 2000 alnar (en "sabbatsväg"); härav förklaras Apg. 1:12. Liksom var sjunde dag betraktades som sabbatsdag, betraktades i lagen vart sjunde år som sabbatsår (3 Mos. 25:1 f).

Sadducéer. Under den senare judendomens tid det förvärldsligade prästerliga stormanspartiet i Jerusalem, som inte tillerkände "de äldstes stadgar", utan endast Mose lag förbindande kraft, inte trodde på någon kommande dom, ej heller på någon änglavärld eller odödlighet.

Salt. Äta palatsets salt (Esr. 4:14), stå i konungens tjänst.

Saltförbund (4 Mos. 18:19. 2 Krön. 13:5). Oryggligt förbund. Uttrycket belyses av 3 Mos. 2:13 och sammanhänger med den ännu bland åtskilliga folk bestående åskådningen, att gemensamt förtärande av salt för med sig förpliktelse till vänskaplig trofasthet.

Salthavet (1 Mos. 14:3), benämning på Döda havet.

Sambuka [sambúka] (Dan. 3:5). Ett stränginstrument liknande harpan, men mindre.

Sandaler (Mark. 6:9. Apg. 12:8). Sulor som med remmar fästs vid foten och ersätter verkliga skor. Ofta sägs "skor" i så allmän mening att det inbegriper också sandaler.

Satan. Se Djävul.

Satrap [satráp], (Est. 8:9. Dan. 3:2 f. Dan. 6:1 f. Judit 5:2). Titel på ståthållarna i det fornpersiska rikets provinser.

Schibbolet [schibbólet] (Dom. 12:6). Betyder dels ax, dels ström, strömdrag. Ordet uttalades i vissa trakter av Israel sibbólet.

Sea. Rymdmått motsvarande omkring 12 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Sebaot. Betyder egentligen härskaror. Det hebreiska Jahvé elohé sebaót i Amos 5:5 betyder Jehova (HERREN), härskarornas Gud. Namnet avser dels stjärnehären på himlen (5 Mos. 4:19. Jes. 34:4), dels himmelens änglaskaror (1 Kon. 22:19; jfr Luk. 2:13). Om sammanhanget mellan båda betydelserna se Änglar. I vissa fall kan också det israelitiska folkets härskaror vara avsedda (jfr 1 Sam. 17:45). Genom förkortning av det ursprungliga, sammansatta uttrycket kom sebaot efter hand att betraktas som ett verkligt namn (jfr Gud Sebaot i Ps.80:8, Herre Gud Sebaot i Ps. 80:5). I Nya testamentet står Herren Sebaot i Rom. 9:29. Jak. 5:4.

Sela. Ofta i Psaltaren (i Ps. 9:17 föregånget av higgajón) och dessutom i Hab. 3:3. Hab. 3:9. Hab. 3:13. Musikaliskt konstord av oviss betydelse.

Serafer (Jes. 6:2). Överjordiska väsen av dunkel natur och oviss skepnad.

Sesak. Beteckning på Babel i Jer. 25:26. Jer. 51:41. Ordet är en ombildning av Babel enligt samma regel som följs, då Kasdim ersättes med Leb-Kamai (se detta ord).

Siare. Se under Profet.

Sikel. Vikt- och myntbeteckning; står i Gamla testamentet för grundtextens schékel, i Apokryfiska böckerna för siklos. Sikeln växlade till sin vikt mycket under tiderna. Helgedomssikeln (2 Mos. 30:13) var tyngre än den samtidigt allmänt gängse sikeln; dess vikt kan emellertid inte med full bestämdhet angivas. Se Mått, mynt och vikt.

Silo. Detta ord, vars hebreiska form är Schiló, finns i vår Bibel endast som namn på den stad inom Israels gränser, där israelitema inrättade den första stadigvarande helgedomen åt Herren efter landets erövring (Jos. 18:1). Det ligger därför närmast att också i 1 Mos. 49:10 uppfatta ordet i enlighet härmed. Jakobs utsaga innehåller då en antydan om den ledarställning som Juda stam skulle intaga, när Israels folk efter Guds löfte fick tåga in i det utlovade landet (jfr Dom. 1:1 f). Avgjort tydligare skulle ordets hänsyftning på löftenas tid vara, om Silo fick fattas som ett namn på Messias; översättningen skulle då bli: "till dess Silo kommer". Det bör dock anmärkas, att ett sådant namn på Messias är okänt såväl för Gamla och Nya testamentet som för Bibelns äldsta översättare och utläggare. Som personnamn uppfattas ordet även av Luther, när han fritt återgiver Silo med "Hjälten", en översättning, som också vår äldre svenska Bibel har upptagit efter honom. Vissa gamla översättningar har i stället för Schiló läst schelló; stället kan då återges med "till dess han kommer, som den (nämligen härskarstaven, spiran) tillhör", eller med "till dess det kommer, som tillhör honom" (för den förra av dessa tolkningar har man funnit ett stöd i Hes. 21:27). Mot denna uppfattning av stället, såväl som mot de förut anförda, kan emellertid vägande skäl framställas.

Silverpenning. Står i Matt. 18:28. Mark. 6:37. Mark. 14:5. Luk. 7:41. Luk. 10:35. Joh. 6:7. Joh. 12:5. Upp. 6:6 för grundtextens denárion, mynt i värde motsvarande omkring 70 öre; i Matt. 17:27 för statér, mynt motsvarande omkring 2,80 kr; i Luk. 15:8 för drachmé, som där betecknar ett drakma-mynt; i Apg. 19:19 för ett uttryck i grundtexten, som avser drakmer, och i Matt. 26:15. Matt. 27:3 f. för ett uttryck som avser siklar eller statärer. Se Mått, mynt och vikt.

Själ. Om uttrycket ta (bära) sin själ i sin hand, se under Hand.

Själisk (1 Kor. 2:14. 1 Kor. 15:44 f. Jak. 3:15. Jud. 1:19) uttrycker i ordagrant trogen översättning av textens grekiska ord ett begrepp, som står mitt emellan köttslig (eller materiell) och andlig. Ordet är insatt i stället för den äldre översättningens naturlig, som undanskymmer det grekiska uttryckets sammanhang med den uppfattning av människans väsen, som föreligger i 1 Tess. 5:23. Själisk sägs alltså om en människa som visserligen har själ, men inte är "andlig" i den meningen, att hon har (Guds) ande.

Sjönagel (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Det till rökverk använda nagelartade skalet av vissa havsmusslor.

Skinnlägel. Se Lägel.

Skorpiongissel (1 Kon. 12:11. 1 Kon. 12:14. 2 Krön. 10:11). Ett straffredskap av svåraste art, förmodligen så benämnt, därför att den plåga det vållade kunde jämföras med smärtan av skorpionstyng.

Skuldoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas i 3 Mos. 5:15 f.

Skådebröden. I hebreiskan kallas dessa antingen bröd, som läggs fram inför Guds ansikte, eller bröd, som läggs upp i rader. Föreskrifter om skådebröden lämnas i 2 Mos. 25:23 f. 3 Mos. 24:5 f.

Skålpund. Står i Joh. 12:3. Joh. 19:39 för grundtextens lítra; som viktbeteckning motsvarar en litra omkring 325 gram, som särskilt mått för oljor och salvor omkring 1/4 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Skänker. Står ofta (i t.ex. Dom. 3:15. 2 Kon. 17:3), där vi efter nutida språkbruk bättre skulle säga skatt eller tribut.

Skäppa. Står i Matt. 13:33. Luk. 13:21 för grundtextens sáton (det hebreiska seá), rymdmått motsvarande omkring 12 liter; Bel i Babylon v. 3 för artábé, ett (egyptiskt) rymdmått motsvarande en efa, omkring 36 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Skärv. Står i Matt. 10:29. Luk. 12:6 för grundtextens assárion, mynt i värde motsvarande omkring 4 öre; i Matt. 5:26 för kodrántés, mynt motsvarande omkring 1 öre; i Mark. 12:4 9. Luk. 12:59. Luk. 21:2 för leptón, mynt motsvarande omkring ½ öre. Se Mått, mynt och vikt.

Släktledningshistorier (1 Tim. 1:4. Tit. 3:9) Avser enligt vissa uttolkare gnostiska, hemlighetsfulla läror om långa serier av mellanväsen mellan Gud och världen.

Slätten. Slättlandet (1 Mos. 13:12. 1 Mos. 19:17. 1 Mos. 19:28). Låglandet omkring Jordans nedre lopp och vid Döda havet.

Smord. Den smorde prästen, Herrens smorde osv. Översteprästerna och konungarna blev till invigning i sina ämbeten smorda med olja. Se vidare Messias. Också helgedomens föremål blev smorda för att helgas och invigas (2 Mos. 29:36. 3 Mos. 8:10 f. Dan. 9:24).

Sorgebruk. Vid dödsfall iakttog israeliterna vissa egendomliga seder och bruk av mer eller mindre dunkel innebörd. Till dessa hörde att riva sönder kläderna, vilket tillgick så, att livklädnaden (jfr dock Job 1:20. Job 2:12) revs sönder uppe vid halsen, så att en större eller mindre rispa uppstod (2 Sam. 3:31; denna sed iakttogs också annars som uttryck inte endast för sorg, utan också för förskräckelse och fasa); att strö aska eller stoft på huvudet (2 Sam. 1:2); att fasta (1 Sam. 31:13); att avlägga de vanliga kläderna och kläda sig i grovt säcktyg (Amos 8:10); att vältra sig i aska (Jer. 6:26); att klippa eller raka av hår och skägg (Jer. 47:5); att (med kniv) tillfoga sig sår (Jer. 48:37); att skyla huvudet eller skägget (2 Sam. 15:30. Hes. 24:17); att anställa ceremoniell klagolåt, också med hjälp av lejda gråterskor och flöjtblåsare (2 Krön. 35:25. Matt. 9:23); att sätta fram mat åt den döde (5 Mos. 26:14. Syr. 30:18); att hålla särskild begravningsmåltid (Jer. 16:7. Hos. 9:4. Tob. 4:17); slutligen att anställa förbränning, förmodligen av välluktande kryddor, till den dödes ära (2 Krön. 16:14. 2 Krön. 21:19. Jer. 34:5).

Spegel. Forntiden kände inte speglar av glas, endast speglar av gjuten och finpolerad metall, se Job 37:18; jfr också 2 Mos. 38:8. Syr. 12:11. Den bild de gav var därför ofta dunkel och ofullkomlig (1 Kor. 13:12. Jak. 1:23 f).

Spisoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas i 3 Mos. 2:1 f. 3 Mos. 6:14 f.

Spjärna mot udden (Apg. 26:14). Ett efter grekiskan bildat talesätt till betecknande av motsträvighet. "Udden" avser spetsen på den oxpik, varmed lantmännen brukade driva på sina dragare (1 Sam. 13:21).

Spält (2 Mos. 9:32. Jes. 28:25). Ett slags vete.

Stadie. Står i Apokrvfiska böckerna och Nya testamentet för grundtextens stádion, längdmått motsvarande omkring 185 meter. Se Mått, mynt och vikt.

Stakte (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Ett slags välluktande kåda.

Stod (3 Mos. 26:1. 1 Kon. 14:23. Hos. 3:4). Enligt kananeisk och israelitisk sed restes på de heliga platserna stenstoder som sinnebilder av eller boningar för gudomen.

Stoiker (Apg. 17:18). Anhängare av en viss filosofisk skola i den grekisk-romerska världen. De räknade dygden, med ståndaktighet och själslugn utövad för dess egen skull, som livets högsta goda.

Stora havet (4 Mos. 34:6 f). Medelhavet.

Stora rådet i Jerusalem (Matt. 5:22). På Jesu tid judarnas högsta inhemska styrande och dömande myndighet. Det utgjordes av 1) "översteprästerna" (den tjänstförrättande och de förutvarande, ävensom andra personer av de förnämsta prästerliga familjerna), 2) "de skriftlärde", och 3) "de äldste" (jfr sammanställningen i Mark. 15:1); tillsammans ett antal av 71 personer, med den tjänstgörande översteprästen som ordförande.

Stång. Står i Hes. 40:5 f. Hes. 41:8. Hes. 42:16 f. för grundtextens kané, längdmått motsvarande omkring 3 meter. Se Mått, mynt och vikt.

Stänkelseblod. I Hebr. 12:24 om Jesu blod som renande från svnd; jfr 1 Petr. 1:2. 1 Joh. 1:7. Bilden ansluter sig till den gammaltestamentliga användningen av offerblod som reningsmedel (2 Mos. 24:8. 3 Mos. 8:30).

Stötesten. Ett i Apokryfiska böckerna och Nya testamentet ofta använt uttryck, som ansluter sig till den gammaltestamentliga bilden i Jes. 8:14; jfr Rom. 9:33. 1 Petr. 2:8; jfr också Luk. 2:34. Det motsvarande grekiska uttrycket betecknar inte, som man ibland har menat, något som väcker anstöt, dvs förefaller andra människor obehörigt och oskickligt, utan något som för en person är till fall och fördärv (egentligen en sten som bringar honom på fall).

Sydlandet (1 Mos. 20:1. 1 Mos. 24:62). Det delvis mycket vattenfattiga höglandet vid Israels sydgräns, mellan Hebronbergen och Kades.

Synagoga. Synagogor kallas i Nya testamentet ofta de bvggnader, i vilka judama under tiden efter den babyloniska fångenskapen brukade samlas till gudstjänst. Vid synagogsgudstjänsten förekom bön, vidare läsning av ett stycke ur lagen och ett stycke ur profeterna, härtill ofta ett uppbyggligt föredrag över det lästa; gudstjänsten avslutades med den prästerliga välsignelsen. Ledningen av gudstjänsten ålåg synagogsföreståndaren (Matt. 9:18. Luk. 13:14. Apg. 18:8. Apg. 18:17), som kunde anlita vem som helst bland de närvarande att utföra de gudstjänstliga handlingarna (Luk. 4:16 f. Apg. 13:14 f. Apg. 18:26). Till var synagoga hörde i regel en synagogsförsamling, som likaledes, och efter ordets egentliga betydelse ("församling"), betecknades med ordet synagoga. I Apg. 6:9 talas t.ex. om en synagogsförsamling i Jerusalem, som bestod av frigivna judiska krigsfångar eller ättlingar till sådana, från Rom, samt av grekiska judar från Cyrene och Alexandria. Synagogsförsamlingarna styrdes av de äldste (Luk. 7:3), vilka hade en viss domsrätt; de kunde bl.a. döma till uteslutning ur synagogsförsamlingen (Matt. 10:17. Matt. 23:34. Luk. 21:12. Joh. 9:22. Joh. 12:42. Joh. 16:2. Apg. 9:2. Apg. 22:19). Satans synagoga står i Upp. 2:9. Upp. 3:9 som tillfällig beteckning för det mot Kristus fientliga judafolket som en menighet med Satan till sin herre. Uttrycket är möjligen bildat som motsats till "Herrens församling" i 4 Mos. 16:3. 4 Mos. 20:4.

Syndoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas i 3 Mos. 4:1 f. 3 Mos. 5:1 f. 3 Mos. 6:24 f.

Syster. Används i samma utvidgade mening som Broder. I Höga V. 4:9 f. Höga V. 5:1 f. tilltalar brudgummen med detta ord sin brud.

Säck. Endast för att inte ändra ett hävdvunnet uttryck har säck fått stå kvar (och ej som annars utbytts mot säcktyg, dvs grovt tyg använt som sorg- och botgörardräkt) i ordförbindelsen säck och aska (Jes. 58:5. Matt. 11:21).

Säng. Hos det ringare folket i Israel var bädden av enklaste slag, ofta endast en matta eller madrass, varpå man lade sig, höljd i sin mantel (2 Mos. 22:26 f). Härav förklaras ett sådant ställe som Matt. 9:6. Mark. 2:9 (om den sjuke som skulle "ta sin säng och gå hem").

Sänklod (2 Kon. 21:13. Jes. 28:17. Amos 7:8). Se Murlod.

Tabernakel. Betyder egentligen tält, och har blivit benämningen på den tältformiga, flyttbara helgedom som Mose enligt 2 Mos. 26:36 under ökenvandringen inrättade åt Israels Gud. Denna helgedom kallas också vittnesbördets tält (4 Mos. 9:15), eftersom "vittnesbördet" (dvs. lagens tavlor) förvarades däri, och uppenbarelsetältet (2 Mos. 27.21. 1 Kon. 8:4), eftersom Gud där uppenbarade sig för sitt folk (2 Mos. 25:22).

Tackoffer är den gamla, för vissa fall (t.ex. Dom. 20:26) föga passande, men ej genom något annat fullt tillfredsställande ord ersättbara benämningen för ett slag av offer, som skilde sig från andra blodiga offer därigenom att endast en del av offerdjuret (de fetaste styckena) brändes upp på altaret, under det att det övriga förtärdes som en högtidsmåltid. Se vidare 3 Mos 3:1 f. 3 Mos. 7:11 f. 5 Mos. 27:7.

Tak. Hustaken i Israel var (som de fortfarande ofta är) platta och borde (enligt föreskrift i 5 Mos. 22:8) vara försedda med bröstvärn. Ibland var på dem uppförd en "övre sal" eller "sommarsal" (Dom. 3:20. 2 Kon. 1:2. 2 Kon. 4:10. Mark. 14:15). Rahab kunde därför på det platta taket gömma spejarna under sitt linförråd (Jos. 2:1 f). Petrus kunde gå upp på taket för att bedja (Apg. 10:9) osv.

Talent. Vikt- och värdebeteckning; står i Gamla testamentet för grundtextens kickár; i Apokryfiska böckerna för tálanton. Se Mått, mynt och vikt.

Tamarisk (1 Mos. 21:33. 1 Sam. 22:6). Ett ansenligt träd med små smala fjälliknande blad.

Tammus. En ursprungligen babylonisk gud, motsvarande grekernas Adonis. Hans dödsminne firades genom en årlig sorgefest med gråterskor (Hes. 8:14). Samma gudomlighet avses sannolikt också i Dan. 11:37. Se vidare Plantering.

Tarsis-skepp (1 Kon. 22:49. Ps. 48:8. Jes. 2:16). Ursprungligen skepp som gick på långfärd till Tarsis (Tartessus) i Spanien; så tydligen fattat i 2 Krön. 9:21. 2 Krön. 20:36. Sedan, helt allmänt, stort skepp.

Tempel. Se Helgedom.

Tempelbolare. Tempeltärna. Män och kvinnor, som på hedniskt vis i sin guds tempel och honom till ära prisgav sig till otukt. I Jerusalem hade före Josias reformation Aserans tempeltärnor egna hus inom helgedomens område (2 Kon. 23:7).

TempeIinvigningens högtid (1 Mack. 4:36 f. 2 Mack. 1:18 f. 2 Mack. 2:16. 2 Mack. 10:1 f. Joh. 10:22) firades i åtta dagar, fr.o.m. den 25 i månaden Kisleu (motsvarande December), till minne av den rening av Jerusalems tempel, som företogs av Judas Mackabeus år 165 f. Kr.

Tempelskatt. Till bestridande av kostnaderna för tempeltjänsten i Jerusalem erlades av var israelitisk man som hade fyllt tjugu år en bestämd årlig avgift till templet. Denna tempelskatt utgjorde på Jesu tid en halv sikel eller två drakmer för person. Ordet tempelskatten har sålunda i Matt. 17:24 kunnat tagas till översättning av ett uttryck i grundtexten, som egentligen betyder dubbeldrakmerna. Jfr vidare 2 Mos. 30:11 f. Neh. 10:32 f. Se dídrachmon under Mått, mynt och vikt.

Terebint (1 Mos. 12:6. 1 Mos. 13:18). Ett stort lövträd med yviga grenar. I ett sådant träd fastnade Absaloms huvud enligt 2 Sam. 18:9.

Testamente. Som benämning på de båda huvuddelarna av vår Bibel anknyter sig detta ord till Hebr. 9:15. Det talas där om "ett nytt förbund", i motsats till "det förra". Förbund uttrycks här med det grekiska ordet diateke, som också kan betyda testamente i detta ords hos oss vanliga bemärkelse: skrift som innehåller en persons yttersta vilja. I denna senare mening tages det grekiska ordet i nästföljande verser. Endast genom att akta på denna det grekiska ordets dubbeltydighet förstår man det nämnda bibelstället. Och man inser då på samma gång, hur vi har kommit att använda testamente som namn på vår Bibels två huvuddelar. Det gamla förbundets och det nya förbundets skrifter hade varit de närmast liggande beteckningarna. I 2 Kor. 3:14 talar Paulus på detta sätt om "det gamla förbundets skrifter".

Tid. Tidsberäkning. Tidräkningen i Bibeln har inte någon fast utgångspunkt, en sådan, som Kristi födelse utgör för oss. Man räknade tiden efter konungars regeringsår, efter viktiga tilldragelser eller på annat sätt. Därför kan endast i undantagsfall fullt säkra tidsuppgifter lämnas för den bibliska historiens händelser. Under den grekiska perioden i Israels historia begagnades ibland det grekiskt-syriska rikets tidräkning, vars första år började under år 312 f. Kr; denna tidräkning följs i Mackabéerböckerna (se 1 Mack. 1:10, 20 osv). Det israelitiska året var ett solår på 365 dager. Årets början förlades i äldre tid till hösten (varvid Tischri, motsvarande Oktober, blev årets första månad), under tiden efter den babyloniska fångenskapen till vårdagjämningen (varvid årets första månad blev Nisan, se nedan); det judiska kyrkoåret räknades dock fortfarande från hösten. Nyårsdagen firades som högtidsdag. I Dan. och Upp. står tid som mystisk beteckning för år i uttrycket en tid, och tider, och en halv tid (= 3 ½ år. Dan. 7:25. Dan. 12:7. Upp. 12:14); jfr också Dan. 4:13. Året indelades i 12 månader, beräknade efter månskiftena till 2930 dagar. Utjämning mellan solår och månår skedde genom inskjutning av skottmånad. Första dagen i månaden, nymånadsdagen, firades som högtidsdag. l äldre tider hade judarna andra namn på månaderna än i senare tider. Av de äldre månadsnamnen känner vi: Abib (ungefär April), Siv (Maj), Etanim (Oktober), Bul (November). De yngre i Bibeln förekommande, egentligen babyIonisk-arameiska, månadsnamnen är: Nisan (ungefär April), Sivan (Juni), Elul (September), Kisleu (December), Tebet (Januari), Sebat (Februari), Adar (Mars). De grekiska månadsnamnen Dioskurus [Dioskúrus] och Xantikus [Xántikus], 2 Mack. 11:21, 30 f, motsvarar de judiska Adar och Nisan. Veckans sju dagar benämndes efter deras ordningstal. Den sjunde dagen firades som sabbat (se detta ord). Dagen indelades i 12 timmar, som man åtminstone från Ahas' tid (700-talet f. Kr) förstod att bestämma genom solvisare (2 Kon. 20:11). Timmarna räknades från soluppgången till solnedgången, då såväl dagen som dygnet ansågs sluta. Nattens tolv timmar indelades under Gamla testamentets tid i tre väkter. Första nattväkten motsvarar då kl. 6-10, den mellersta nattväkten kl. 10-2, morgonväkten kl. 2-6 på natten. På Jesu tid hade judarna upptagit den romerska indelningen av natten i fyra delar. Den fjärde nattväkten i Matt. 14:25 omfattar alltså timmarna 3-6 om morgonen. I hanegället (Mark. 13:35) betecknar tiden mellan första hanegället, som ansågs inträffa vid midnatt, och andra hanegället, som ansågs inträffa vid tretiden, motsvarar alltså tredje nattväkten, enligt judarnas räkning, eller kl. 12-3.

Tidsålder ("eon", av aion, samma grekiska ord som i annat sammanhang översätts med evighet) betecknar ett obestämt större mått av tid, en världsperiod. Uttrycket den tillkommande (nya) tidsåldern (Matt. 12:32. Luk. 18:30. Luk. 20:35. Hebr. 6:5) står som beteckning för den (messianska) tid som skulle inträda efter det nuvarande världsloppets slut. I samma mening står i Ef. 2:7 "de kommande tidsåldrarna".

Tillredelsedagen (Matt. 27:62. Luk. 23:54. Joh. 19:31). Dagen före sabbaten eller en stor högtidsdag.

Tillspillogivning. Det hebreiska uttrycket för ge till spillo betyder egentligen att avskilja från världsligt bruk och helga åt Gud. I vanliga fall, särskilt när det gällde tillfångatagna fiender eller erövrad fiendeegendom, tog detta avskiljande och helgande formen av fullständig tillintetgörelse (jfr 3 Mos. 27:28 f. Jos. 6:17 f. Sak. 14:11). I andra fall gavs det åt Gud invigda som en evärdlig gåva åt hans präster (3 Mos. 27:21. 4 Mos. 18:14. Hes. 44:29).

Timme se under Tid. Tidsberäkning.

Tofet [Tófet] (2 Kon. 23:10. Jer. 19:11 f). En plats i Hinnoms dal vid Jerusalem, där under avfallets tider offer åt Molok ägde rum. De upphöjda altaren, på vilka offren försiggick, kallas Tofethöjder (Jer. 7:31).

Tredingsmått (Jes. 40:12). Tredjedelen av ett rymdmått, sannolikt av en efa, alltså likvärdigt med en sea. Se Mått, mynt och vikt.

Tronänglar. Se under Änglar.

Trä (1 Mos. 40:19. 5 Mos. 21:22. Apg. 5:30. 1 Petr. 2:24). Betecknar ibland en påle, på vilken förbrytare eller fiender spetsades eller hängdes, ibland ett kors, varpå de korsfästes. Vilkendera betydelsen i vart särskilt fall avses, kan man ej alltid avgöra. Efter israelitisk lag skedde upphängningen på trä först efter den livdömdes död. Korsfästelse i ordets vanliga mening var ett romerskt straff.

Tröska. Tröskvagn. Sädens tröskning skedde i vissa fall för hand genom utklappning av axen med käpp (Dom. 6:11. Rut 2:17. Jes. 28:27), men vanligen begagnade man oxar eller åsnor, som genom trampning frigjorde sädeskornen, eller också åstadkom man på ett mer verkningsfullt sätt detsamma med hjälp av ett redskap, försett antingen med flintskärvor eller med skarpa metallskivor, vilket drogs fram över de upplösta kärvama. Detta redskap har i den svenska översättningen betecknats med uttrycket tröskvagn, utan avseende på skillnaden mellan den med valsar och järnskivor försedda "tröskvagnen" i egentlig mening (Ords. 20:26. Jes. 28:27 f. Jes. 41:15 f) och den flata, med stenskärvor försedda "trösksläden" (utan medar). Tröskningen skedde under bar himmel på en hårt tilltrampad, för vinden tillgänglig plats, tröskplatsen eller logen (Rut 3:2 f. Jer. 51:33). Tröska som bild för hård tuktan, t.ex. Dom. 8:7. Amos 1:3. Hab. 3:12 (jfr 2 Sam. 12:31). Se vidare Kastskovel.

Tungomålstalande. Beskrivs i 1 Kor. 14:2 med uttrycket "tala i andehänryckning hemlighetsfulla ord". I berättelsen om den första kristna pingsthögtiden (Apg. 2:3 f) skildras en likartad andlig hänryckning, bestående i förmågan att tala främmande tungomål. Jfr om motsvarande företeelser i Gamla testamentet under Profet.

Tunna. Står i Luk. 16:7 för grundtextens kóros, rymdmått motsvarande omkring 360 liter. Se Mått, mynt och vikt.

Tvillinggudarna (Apg. 28:11). Jupiters tvillingsöner Kastor och Pollux, vilka enligt grekisk och romersk gudatro gällde som skyddsgudar för sjöfarande.

Tåredalen (Ps. 84:7). Hävdvunnen översättning av det hebreiska Baka-dalen, ett till sin betydelse dunkelt namn, som synes ha betecknat en dal, genom vilken vallfartsvägen norrifrån gick till Jerusalem.

Ugn. När man i 1 Mos. 15:17 läser att "en rykande ugn med flammande låga for fram mellan offerstyckena", bör man komma ihåg, att israeliternas ugnar ofta (under vandringstiden alltid) var flyttbara redskap. Då familjens brödförråd bakades nytt för var dag, kunde man nöja sig med enkla medel. Ännu används i norra Israel som ugn ofta helt enkelt en större, uppåt avsmalnande lercylinder, på vars insida de utplattade degstyckena fastsmetas och gräddas, i det att cylindern upphettas genom en glödeld i bottnen.

Urim och tummim (2 Mos. 28:30. 4 Mos. 27:21. 5 Mos. 33:8. 1 Sam. 28:6. Esra 2:63. Syr. 45:10). Orden kan betyda "ljus" och "fullkomlighet" och har använts som namn på vissa heliga föremål som förvarades l bröstsköldsfickan på översteprästens efod och tjänade som medel att i tvivelaktiga fall utforska Guds vilja. De antas ha varit något slags lotter, möjligen den ena innebärande ett "ja", den andra ett "nej" på en framställd fråga (jfr 1 Sam. 10:20. 1 Sam. 14:41).

Utgång och Ingång, t.ex. i Ps. 121:8: Herren skall bevara din utgång och din ingång, dvs. alla dina företag, allt ditt görande och låtande.

Valkare (Jes. 7:3. Mark. 9:3). Person som rengör kläder.

Vatten, levande. Se under Brunn.

Viftoffer (2 Mos. 29:24. 2 Mos. 29:26. 3 Mos. 7:30 f. 3 Mos. 23:11 f). En form av offer, varvid offergåvan ej lades på altaret för att förbrännas, utan endast sinnebildligt viftades framför altaret, varefter den tillföll prästen. Ofta i sammansättningen viftoffersbringan. När Aron (4 Mos. 8:11) "viftade leviterna" som en gåva till Herren av Israels barn, tog "viftandet" väl formen av symboliska rörelser, utförda av leviterna framför altaret, eller handrörelser av Aron med syftning på dem.

Vildoxe (4 Mos. 23:22. Job 39:12 f). Vår gamla översättning har för detta ord (efter den grekiska översättningen och Luther) "enhörning", en tolkning som, frånsett annat, förbjudes av 5 Mos. 33:17, där djuret tydligen tänks ha mer än ett horn. Några anser att en storväxt antilop-art här är avsedd. Då djurets överlägsna styrka på flera ställen särskilt framhålls, har väl emellertid den meningen störst sannolikhet, som antar, att det här använda hebreiska ordet betyder uroxe. Översättningen vildoxe har valts som ett mer obestämt uttryck. Jfr också Syr. 6:2 f.

Vin. Vinpress. En vinpress i det gamla Israel utgjordes vanligen av två i klippan uthuggna behållare, den ena högre belägen än den andra och förbunden med denna genom en ränna eller ett rör i mellanväggen. I den övre behållaren trampades druvorna med fötterna, och deras saft rann därunder ned i den undre. Uttrycket "blod" om druvsaften (1 Mos. 49:11. 5 Mos. 32:14. Syr. 39:26; jfr också 1 Mack. 6:34) visar, att man i Israel fordom mest använde mörka druvor till vin. Ofta skildrar profeterna ett blodbad, genom vilket fiendeskaror förgörs, under bilden av en vintrampares arbete. Så t.ex. i Jes. 63:1 f; jfr också Upp. 14:19 f. Upp. 19:15. När det hos profeterna ofta talas om "Guds vredes kalk", ur vilken folken skall dricka sig druckna, i den meningen att de skall drabbas av ofärd, är utgångspunkten för jämförelsen den drucknes raglande redlöshet och fall (Jer. 25:15 f. Hes. 23:31 f).

Vise män. Står i Matt. 2:1 f. som beteckning för i stjärntydarkonsten kunniga män från något av de stora kulturländerna öster om Israel. En gammaltestamentlig motsvarighet till dessa vise män, enligt grundtexten mager, är de kaldéer som omtalas i Dan. 2:2. Dan. 2:4. Dan. 2:10. Dan. 4:4. Dan. 5:7. Dan. 5:11. Denna senare benämning sammanhänger därmed att Kaldeen, d.ä. Babylonien, var stjärntydarkonstens hemland. Jfr också överste magern i Jer. 39:3. Jer. 39:13.

Vissla. Ofta uttryck för hån och förakt (1 Kon. 9:8. Jer. 19:8. Klag. 2:16. Sef. 2:15).

Vittnesbördet (2 Mos. 16:34. 2 Mos. 25:16. 3 Mos. 16:13. 3 Mos. 24:3. 2 Kon. 11:12). Lagen, lagens tavlor, lagboken. Se vidare under Ark och Tabernakel.

Väg. Står i Bibeln ofta i bildlig bemärkelse. Ordet brukas bl.a. om Guds rådslag och handlingssätt (Jes. 55:8 f. Hes. 18:25. Rom. 11:33. Upp. 15:3); innehållet i Guds viljas krav, den av Gud fordrade vandeln (1 Mos. 18:19. Ps. 25:4. Matt. 21:32. Matt. 22:16. 2 Petr. 2:21); en människas andliga livsriktning (Ps. 139:24. Jak. 5:20. Jud. 1:11); en människas timliga levnadslopp (Ps. 18:33. Syr. 21:10). I Apg. står "den vägen", "Herrens (Guds) väg" ofta som beteckning för den kristna tron, betraktad som en livsåskådning, en religion, omfattad av de kristna som ett samfund (Apg. 9:2. Apg. 18:25 f. Apg. 19:9. Apg. 19:23. Apg. 22:4. Apg. 24:14. Apg. 24:22).

Väldigheter. Se under Änglar.

Välsigna sig i någon betyder dels önska sig lycka genom denne (Jes. 65:16), dels önska sig samma lycka som denne har åtnjutit (1 Mos. 22:18. 1 Mos. 26:4. Ps. 72:17). Jfr till den senare betydelsen 1 Mos. 48:20. I dig skola alla släkter på jorden varda välsignade (1 Mos. 12:3), de skall bli välsignade i och genom dig.

Vän ("konungens vän"). Se under Fosterbroder.

Väv. I Israel förekom vävstolar av olika utseende. Ibland var ränningen vågrätt utspänd mellan två bommar, nära marken, ibland hade vävstolen upprätt ställning, varvid ränningen löpte uppifrån nedåt. Den plugg, som omtalas i Dom. 16:14, synes ha tjänat till att på ett verkningsfullt sätt hålla väven fäst vid marken eller vid en vägg.

Åklagare. Se Djävul.

Äldste. Släktens, stammens, samhällets äldste har, vid sidan av andra myndigheter, från gammalt bland israeliterna haft en ledande ställning; jfr 2 Mos. 3:16. 4 Mos. 11:16. 4 Mos. 11:25 ("de sjuttio äldste"), 2 Kon. 10:1. Esra 10:8. 1 Mack. 12:35. Luk. 7:3. På Jesu tid innehade "de äldste" i Jerusalem en plats i Stora rådet. De första kristna församlingarna hade också sina "äldste" (Apg. 11:30. 1 Tim. 4:14). Se vidare under Synagoga. De äldstes stadgar, se under Fariséer.

Änglar. Såväl det hebreiska som det grekiska uttrycket för ängel betyder sändebud; Ps. 104:4 innehåller därför i någon mån en dubbelmening. Förbindelsen Herrens ängel är också dubbeltydig: på flera ställen i Gamla testamentet, t.ex. 1 Mos. 16:7 (jfr 1 Mos. 16:13). 2 Mos. 3:2 (jfr 2 Mos. 3:16). Dom. 13:3 f. (jfr Dom. 13:22), används den om den gestalt, vari Herren själv uppenbarade sig, när han uppträdde på jorden. Andra bibliska namn på änglarna är de heliga (5 Mos. 33:2. Job 5:1. Ps. 89:6. Dan. 4:14. Syr. 42:17. Jud. 1:14) och Guds söner (1 Mos. 6:2. 1 Mos. 6:4. Job 1:6. Ps. 29:1. Ps. 89:7; jfr gudason, Dan. 3:25). I Job 38:7 ställs Guds söner i parallellism med stjärnorna; änglarna står här i samma förhållande till stjärnorna som i citaten under Sebaot: bakom den lysande himlakroppen föreställer man sig en himmelsk varelse i människoskepnad. Solen, månen och stjärnorna kan därför i Josefs dröm "buga sig" för honom (1 Mos. 37:9; jfr Dom. 5:20). Himmelens härskaror i Gamla testamentet motsvaras i Nya testamentet av himmelens makter (Matt. 24:29. Mark. 13:25. Luk. 21:26). Enligt somliga uttolkare avses änglar med de gudar som omtalas i Ps. 82:1 f.
Redan i Gamla testamentet antyds tillvaron av olika rangklasser i änglarnas värld. Mikael nämns i Dan. 10:13 som en av "de förnämsta furstarna" i andevärlden. I Nya testamentet (Jud. 1:9) betecknas han som överängel. I Efeser- och Kolosserbreven omtalas ett flertal klasser inom andarnas rike: furstar, väldigheter, makter, herrar, tronänglar, världshärskare. Några av dessa klasser omnämns också i Rom. 8:38. 1 Kor. 15:24. 2 Petr. 2:10. Jud. 1:8. Bland änglarna nämns också skyddsänglar för folk och enskilda: Dan. 10:13 f. Matt. 18:10. Apg. 12:15. Även allahanda opersonliga jordiska ting och företeelser sätts i förbindelse med andemakter, vilka som ett slags skyddsandar står bakom dem och är herrar över dem: vattnens ängel (Upp. 16:5), eldens ängel (Upp. 14:18), vindarnas ängel (Upp. 7:1). Se vidare Vish. 13:2. Dessa bakom de jordiska tingen stående andemakter avses sannolikt med de grekiska uttryck, för vilka makter, världens makter har valts som den mest passande översättningen (Gal. 4:3. Gal. 4:9. Kol. 2:8. Kol. 2:20). Underkastelsen under den judiska ceremoniallagens bestämmelser betydde för Paulus underkastelse under de andemakter som stod bakom de ting och företeelser, om vilka lagen handlade och med vilka den ville binda människor; därför var en sådan underkastelse oförenlig med friheten i Kristus. När samma grekiska ord, som i Gal. 4:9 återges med "makter", i 2 Petr. 3:10 f. översätts med himlakroppar, har för sammanhangets skull en mer inskränkt betydelse hos det flertydiga ordet upptagits.

Ära. I 1 Mos. 49:6 och på flera ställen i Psaltaren (Ps. 7:6. Ps. 16:9. Ps. 30:13. Ps. 57:9. Ps. 108:2) står min ära i betydelsen min själ. Enligt vissa nyare uttolkare föreligger här emellertid sannolikt en gammal missläsning, i det att den vokallösa hebreiska textens kebedi, "min lever", har uppfattats som kebodi, "min ära". Levern har, jämte hjärtat och njurarna, hos åtskilliga (också semitiska) folk uppfattats som sätet för andliga egenskaper och förmögenheter (jfr också vårt hetlevrad). I Ps. 106:20. Jer. 2:11 står ära som beteckning för Gud (jfr Ps. 3:4); i Ps. 78:61 för arken.

Ättikvin (Matt. 27:48). Ett syrligt vin av enkelt slag, varmed bl.a. de romerska soldaterna brukade förfriska sig.

Öre. Står i Mark. 12:42 för grundtextens kodrántes, mynt i värde motsvarande omkring ett öre efter svensk räkning. Se Mått, mynt och vikt.

Översteprästens åliggande omtalas i 3 Mos. 4:3 f. 3 Mos. 4:16. 3 Mos. 21:10 f. Om hans dräkt se 2 Mos. 28:1 f. Om hans ämbetsställning i Nya testamentet, se Stora rådet.

 

---

Fortsättning:
BETONING AV BIBLISKA NAMN, m.m

---

ÅTER TILL TEOFILUS' BIBELFRÅGOR

---