RADBANDETS VÄG - Lillian Ekstedt
	Originalets titel: ROSARY ROAD - A True Story Lillian Ekstedt Utgiven av Evangeliipress - Örebro 1955

Denna verklighetsskildring ger en naken och ärlig bild av livet inom klostermurarna och en hängiven katolsk flickas sökande efter frid med Gud. Hon trodde att vägen till detta var att bli nunna och gick därför i kloster. Men varken de långa böneramsorna, botövningarna, späkningarna eller tjänandet kunde tillfredsställa hennes hunger efter sann gemenskap med Gud.

På ett tillfälligt besök i hemstaden kom hon i kontakt med en liten grupp evangeliska troende och förvånade sig över deras äkta, djupa frälsningsglädje. Det är ju detta hon sökt, men ej funnit! Gripande är att följa hennes kamp, när hon söker komma loss ur katolicismens villfarelse. Präster, vänner, släkt gör allt för att få henne återgå till klosterlivet, men Jesu kraft hjälper henne igenom allt motstånd. I dag är hon ute som evangelist och hennes missionsfält är först och främst alla dessa, som, liksom hon själv en gång, sökte frid med Gud på Radbandets och Rosenkransens orätta väg.

DET ÄR vanligtvis en lång, mödosam väg att släpa sig fram från Radbandets väg till Golgata Kors, från den romersk katolska kyrkans undervisning till Kristi oförfalskade lära. Den leder vandraren förbi sin ungdoms övergivna läror - lömska stigar som vill snärja honom - genom dunkla töcken av rädsla för Gud och den katolska kyrkans bannlysning, tätt intill misströstans och gudsförnekelsens brusande vågor, men till slut in i det underbara ljuset från Kristi löfte: "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro." "Och den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut."

Författarinnan till denna lilla bok skildrar på ett utomordentligt sätt de kval varje hängiven katolik måste genomgå, som blir en trogen efterföljare till Kristus. Förföljelser och domar drabbar henne, vänner och anhöriga sviker. Avgörandet får man göra helt ensam.

Ett omsorgsfullt genomläsande av denna skrift kommer att fylla varje läsare med kärlek och förståelse för sina katolska grannar och vänner, vilkas sinnen av den kyrkliga hierarkin har blivit förseglade för Kristi budskap om fri förlåtelse. Läsning under bön kommer att undervisa varje läsare om bästa sättet att personligen vittna för romerska katoliker. Alla läsare kommer säkerligen att påverkas till brinnande förbön för missionärer, som likt Ekstedts har avskilt sina liv för att bringa evangelii budskap till sina katolska vänner i avlägsna delar av världen.

E. VAN BUSKIRK

(Rev. E. van Buskirk är chefredaktör för The Converted Catholic Magazine, New York.)

lden, som strax innan blivit tänd i den gamla omoderna järnspiseln brann med allt starkare låga. Med darrande hand lyfte Rosa på locket och betraktade de fladdrande lågorna. I den andra handen kramade hon ömt en bönbok, ett dyrbart krucifix och ett radband.

Den unga flickan var ett helgon, ehuru hon ännu inte hade blivit kanoniserad - det är nämligen långt efter sin död som ett sådant blir heligförklarat, och Rosa levde ännu. Ett faktum är, att hon inte bara levde. Hon var full av liv, och själv föreföll det henne som om hon först nu börjat att leva. För bara några dagar tillbaka hade hennes hjärta likt den nytända elden begynt att brinna och klappa av en outsäglig glädje. Men i dag var hon gripen av en fruktansvärd rädsla, som hotade att göra slut på den där underbara glädjen.

Kampen var så våldsam, att den återspeglades i hennes bleka ansikte. Hennes händer slöt sig krampaktigt om det, som hittills varit hennes största skatt. Med tårfyllda ögon blickade hon på radbandet... den trogna följeslagaren i hennes långa och fruktlösa sökande efter helighet. På den vägen hade hon och radbandet alltid följts åt. Det var inte ett radband vilket som helst, detta var ett alldeles särskilt, som hon hade fått, när hon gick i kloster för att bli nunna. Sådana radband är en gåva från påven till varje novis.

Det hade blivit särskilt välsignat, och abbedissan hade lett så gott, när hon överlämnade det till Rosa med orden:
- Om du lägger detta radband i händerna på en döende, så kommer det att ge honom stor avlat och förminska den tid, som han måste tillbringa i skärselden.

Den unga kvinnan kysste sina skatter, som för henne representerade alla barndomens drömmar, alla år av hennes unga liv, ehuru de inte hade hunnit längre än till de arton. Men denna morgon kände hon sig gammal och tyngd av bördor inför det beslut hon måste fatta. Hon suckade djupt. Hur ofta hade hon inte gjort det! Hur mycken hjärteångest, hur mycket lidande, hur mycken botgöring hade inte kommit henne till del på denna Radbandets väg, hennes livs väg...

Till och med barndomens lycka och glädje hade grumlats och förmörkats av en känsla av fruktan. Många gånger vid slutet av en lycklig dag, när dess spänning och intresse hade upplösts och mörkret och nattens tystnad tagit deras plats, kunde hon väta sin kudde med tårar vid tanken på döden och det som kom därefter.

Det var särskilt en natt, som alltid stod för hennes minne. Hon var då omkring sexton år gammal och hade lämnat sitt hem i Kanada för att vara hos sin mormoder, som bodde på gränsen till Amerika. Vinden tjöt och trädens löv prasslade, och det ryckte och slet i alla fönster och dörrar. Både Rosa och hennes mormor kände det obehagligt. Regnet strömmade ned, blixtarna upplyste rummet och åskan dånade. Varje ögonblick fruktade de, att blixten skulle slå ned i huset. För att beskydda dem stänkte mormodern vigvatten både på sig och på Rosa och så tog de var sin palmkvist, som prästen också välsignat, i sina händer. De tände "heliga vaxljus" och läste böner till den helige Antonius. Och ändå blev de inte lugna, förrän stormen upphört.

Men oron i Rosas hjärta stillades inte. Var kunde hon få den frid hon längtade efter? Om hon bleve nunna? Många gånger hade det kommit för henne, att lösningen på hennes problem fanns här. Men hur skulle hon kunna bli nunna? Hennes familj var inte rik, den skulle aldrig kunna klara av alla utgifterna för en så lång resa som till ett kloster. Många gånger hade Rosa drömt ljusa drömmar. Ända ifrån det hon var liten hade hon varenda gång hon varit med på en mässa haft en växande övertygelse om, att hon en dag skulle bli nunna. Allt det vackra hon såg och hörde, blommorna, rökelsen, ceremonierna och musiken, allt detta som den romerska katolska kyrkan är så rik på, grep henne i hennes innersta, hon tyckte om det. De brinnande vaxljusen, de vita liljorna och de vackra rosorna gav en ljuv känsla av renhet och väldoft, ritualen, prästernas mässkrudar, nattvardsklockans silverklang, litanian, orgelns brusande musik, molnet av rökelse, o, hur tog det inte i hennes unga, brinnande själ!

Hennes högsta åtrå var att alltid få röra sig i denna heliga atmosfär. Hon var alldeles säker på, att i kyrkans tjänst skulle hon finna frid.

En dag talade hon med sin mormor om sin djupa längtan efter frid och tillfredsställelse. Och så tillade hon: - Jag önskar, att jag kunde ge hela mitt liv i Guds tjänst.

Mormodern, som var ivrig katolik frågade: - Nå, hur skulle du tycka om att gå i kloster och bli nunna?

Full av glädje svarade Rosa ja på hennes fråga och den likaledes lyckliga mormodern lovade, att hon skulle tala med Rosas föräldrar och samtidigt ikläda sig allt ansvar för utgifterna.

Rosa kunde inte behålla hemligheten för sig själv. Glad berättade hon den för sina katolska grannar och vänner. Och dessa började se på henne med gillande blickar och med en viss respekt. För dem hade hon redan blivit "ett litet helgon".

Det blev glada avskedssamkväm. Vännerna önskade henne all framgång. Det var bara moster Margareta, som varnade: - Det där är ingenting för dig!

Rosa tyckte att denna varning var mycket världslig och ingenting att fästa sig vid. Hon var besluten att fortsätta, och så packade hon med mormoderns hjälp sina väskor. Deras hjärtan var för överfulla till att utbyta många ord, och mormodern sade mera till sig själv: - Jag tror jag skall ge Rosa en minnessak. Hon är en så god flicka, hon förtjänar det mer än någon av mina andra barnbarn. Tänka sig att det rara livet skall ge hela sin framtid i tjänst och offer! Så lyfte hon förklädessnibben och torkade något vått i ögonvrån och gick tyst ut ur rummet.

En stund efteråt kom hon tillbaka med sitt krucifix, ett familjearv. Hon lade sin darrande hand på Rosas skuldra och sa: - Min lilla Rosa, jag vill, att du skall ha det här krucifixet. Det är något särskilt med det. Det har varit i vår ägo en lång tid, och det har blivit högeligen välsignat av prästerna. Jag fick det av min mor, när hon skulle dö. Rosa, nu skall du få det, ty du är en god katolik! Tag väl vara på det, så kommer det alltid att beskydda dig!

Rosa såg på krucifixet, medan tårarna strömmade ned för hennes kinder. Hon började redan känna sig ensam och önskade, att hon aldrig skulle behövt lämna denna kära vithåriga gamla dam med den böjda ryggen. Hon kysste henne, de omfamnade varandra och grät båda. Rosa kysste krucifixet och lade omsorgsfullt ned det i sin väska.

Äntligen var stunden för avresan inne. En bil stannade utanför huset. En präst och två nunnor hade kommit för att hämta henne och föra henne till det långt bort belägna klostret. Rosa tog på sig kappan, såg sig i spegeln, rättade till håret och tog på sig hatten. Hon tänkte på, att inom kort skulle man klippa av hennes långa svarta flätor och betäcka hennes huvud med en huva. Men hon trodde, att när hon väl givit detta stora offer och fått nunnedoket, då skulle alla med säkerhet förstå att hon verkligen följde Gud.

Man tog hennes väskor och satte in dem i bilen. Motvilligt slet hon sig ur armarna på sina kära. Bilen skyndade i väg på den långa, stensatta autostradan. En känsla av lättnad korn över henne. Äntligen reste hon tillsammans med heliga människor! Hon hade börjat sin livslånga resa på den vita rosenkransvägen, stensatt av de heligas - prästers och nunnors - offer.

fter många timmars resa utropade en av nunnorna: - Se, där är det! Och när Rosa såg ditåt, såg hon en stor, enslig byggnad, som låg lite för sig själv. Hon såg en staty av jungfru Maria med utbredda armar som ville hon omfamna henne. En våg av ensamhet och längtan vällde över henne. De där armarna föreföll så kalla ... Skulle de kunna tillfredsställa en ung kvinnas hjärta, som var så trött på synden? Hon hoppades det.

De välbevakade portarna öppnade sig, och några nunnor kom ut för att hälsa henne och ge henne sitt välkommen. De kysste henne, såg på henne från topp till tå och hade var och en sin åsikt färdig om den framtida lilla nunnan.

Efter en stund förde de henne till sitt rum. Det var skönt för henne att få vila ut efter den upprörande och tröttsamma resan. Hon behövde sova, men tyckte att hon knappast slutit sina ögon, förrän man kallade henne på nytt. Det var tid att övervara mässan. Hon reste sig upp, fastän knappt vaken och gjorde sig i ordning att gå. Klostrets rutin och tvång hade redan begynt. I sanning, hon hade inte kommit till något vilohem! Här fick hon inte bara ägna sig åt meditation och bön, utan hon måste också arbeta. Men Rosa var en god flicka, som tyckte om arbete och hon gjorde sitt bästa för att behaga systrarna. Hon försökte också att behaga Gud genom att läsa många böner och utföra många botövningar.

Nunnorna lade märke till hennes ärlighet, och många gånger kysste de henne och sa: - Du är en ängel! En människa, som så helt går upp i bönen, kan inte vara annat än helig. Och så hoppades de att få någon merit genom att hålla sig i närheten av henne.

Men allt detta tjänade bara till att göra den stackars Rosa ännu mera ledsen. Hon visste, att hon blott var en synderska, och ju mera hon läste böner och gjorde bot, desto mindre frid med Gud kände hon. Många gånger var hon bekymrad och försökte förklara för både präster och nunnor vad hon kände, men de bara svarade: - Du är en så god flicka! Tänk bara på vad du beder och vilken bot du gör! Här finns ingen lik dig. Du kan aldrig veta, när du är färdig att möta Gud - det får du först reda på efter döden. Men fortsätt du och läs dina böner och utför dina botövningar!

Rosa lade också märke till, att de på många sätt gynnade henne mer än de andra. En dag överraskade henne pater Ward med att ge henne en vacker bönbok. Pärmarna var av elfenben och den hade ett spänne av guld. Det var inte bara en vacker bok, den var säkerligen också mycket dyrbar. Vilken romersk katolsk flicka skulle inte ha blivit glad över en sådan speciell gåva!

Eftersom Rosa var så omtyckt, lät man henne också vara med i nunnornas kör. Hon hade en mycket vacker röst och sjöng utmärkt. Övningarna pågick i timmar, men eftersom Rosa tyckte om att sjunga, tyckte hon inte att det var något offer, på vilket hon kunde göra sig förtjänt av någon merit. Men det fanns andra vägar, på vilka hon kunde vinna "helighet", till exempel genom att skura golv och tvätta nunnornas kläder.

Arbetet var hårt och maten torftig och otillräcklig och ingenting besvärade Rosa så mycket som bristen på mat. Emellertid åt hon ibland i prästernas och nunnornas matsalar. Det var när man sände henne dit för att duka av bordet, och när ingen såg henne, åt hon, medan hon arbetade. På de borden fattades ingenting. Visserligen förlorade hon några meriter genom att äta på detta sätt, men hon stärkte sig kroppsligen. Inte alla dagar hade hon denna förmån utan fick då nöja sig med vad de andra flickorna åt. Varje morgon fick de havregröt, som såg ut som klister, samt sviskon kokta i vatten med liten eller ingen tillsats av socker. Det stod lite socker på bordet, men om någon tog för mycket, blev en annan utan. Till denna frukost hörde ett slags "diskvatten-kaffe". De andra målen bestod i allmänhet av kokta makaroner och soppor, till största delen bestående av vatten. Någon gång var det kött av billigaste slag, som kokats tillsammans med ben i mycket vatten. Såg flickorna fromma ut vid måltiderna, så var känslorna allt annat än fromma.

De hungriga flickorna kunde emellertid se framåt emot eftermiddagskaffet. Det bestod av ett halvt franskbröd utan smör, men - utan kaffe! Någon gång kunde de inte hålla inne sina känslor utan talade härom med varandra. Men de måste vara utomordentligt försiktiga, ty ständigt kom en nunna intassande för att höra vad de sade, och den skyldiga blev straffad. Det föreföll som om nunnorna hade gummisulor - åtminstone knarrade inte deras skor så att flickorna kunde varnas i tid!

I klostret fick noviserna lära sig, att man inte bör betrakta lidandet med avsky utan se det som en god vän och ett medel att uppnå helighet, och att det vore nyttigt söka ett sätt, med vilket man kunde tortera sin kropp. Många gånger läste Rosa sina böner i timtal, knäböjd över torkade ärtor. Förutom att detta framkallade hårda valkar på knäna, uttröttade det henne och uttömde alla hennes krafter. Många gånger fastade hon för att uppnå någon andlig merit och under fastan mediterade hon över bönen - och över sin tomma mage!

Men det var inte bara hon, som led. Hon hade också tillfälle att se andra, som led ännu mera - till exempel syster Anna. Många gånger lämnade Rosa sitt arbete för att hälsa på henne. Hon var en stackars nunna, som bakade allt brödet till klostret. Hon arbetade i en cell utan ventilation, som var så liten, att hon knappast kunde vända sig där. På hela långsidan av rummet var det stora ugnar, som var mycket varma. Där arbetade syster Anna från arla morgon till särla kväll, ja långt in på natten. Stora svettdroppar badade de bleka kinderna och till och med den stärkta och vita hättan såg ut som en trasa.

När Rosa en dag öppnade dörren för att hälsa på henne, var hettan så förskräcklig, att hon nästan förlorade andan. - Syster Anna, utropade hon, varför lämnar du inte dörren öppen en smula, så du kan få lite luft? Hur kan du uthärda härinne?

Syster Anna lyfte upp sitt huvud och med ett milt leende sade hon: - Det blir mycket värre i skärselden. Du har mycket än att lära!

I sanning, hon hade ännu mycket att lära! Rosa återvände till sitt arbete ännu mer bekymrad och försökte att få reda på varför man måste lida så mycket för att vinna himmelen. Stackars flicka, hon längtade bort från alltsammans! Ja, hon längtade till och med att komma bort från Gud, ty säkerligen måste det vara en mycket grym Gud, som fordrade så mycket lidande! Därtill kunde man ju aldrig veta, om man efter alla dessa offer och lidanden hade rätt till himmelen ändå! Fanns det inte en Gud, som var kärlek, full av frid och barmhärtighet? Hon kände åtminstone inte till någon sådan Gud!

Rosa blev sjuk. Hon blev stel i ryggen och fick en olidlig värk i nacken. Syster Agnes trodde emellertid, att Rosa låtsade sig vara sjuk för att komma undan det hårda arbetet. Hon kom till Rosa, där hon låg, och ville tvinga henne att gå upp och klä på sig.

Rosa sökte att förklara för henne, hur ont varje rörelse gjorde, men det var omöjligt att diskutera med syster Agnes. Hon sade bara: - Offra det! Med dessa ord ville hon säga: - Fortsätt att arbeta trots värken, ty på detta sätt gör du dig förtjänt av någon merit.

Emellertid försvarade syster Helena, som var sjuksköterska, henne, och hon fasthöll, att Rosa skulle ligga. Men de andra nunnorna gjorde spe av henne, därför att hon låtit ett sådant ypperligt tillfälle att förtjäna speciella meriter gå sig ur händerna.

Vid ett annat tillfälle slog hon ut kokhett kaffe över sina fötter, där det strax slog ut stora brännblåsor. På nytt sade de till henne: - Offra det! Men det föreföll henne omöjligt att lyda. Ännu en gång kom syster Helena till hennes hjälp, men hon blev klandrad för sitt mellankommande, ty en av klostrets lagar fordrar "lydnad", som aldrig räknar med följderna, de må vara moraliska eller fysiska.

Den stackars ensamma och ledsna flickan gick många gånger till klosterkapellet. Hon längtade så intensivt efter frid, att hon kunde hålla på i timmar att läsa böner inför den heliga jungfrun eller Jesu heliga hjärta. Många gånger knäböjde hon inför bilden av den heliga Teresa, som var hennes utvalda helgon, hon bönföll om frid... Man hade lärt henne, att den heliga Teresa hade sagt: "Jag vill bara älska Gud. Jag vill tjäna honom, och jag vill göra allt som är svårt för hans skull."

Rosas ångestfulla hjärta skrek ut: - Teresa, Teresa! Det är så svårt i detta kloster! Teresa hjälp mig!... Teresa, Teresa, de kallar dig den Lilla Blomman. De säger, att du lovat att efter din död skulle du låta det regna blommor från himmelen... Låt åtminstone ett enda blad falla över mig, som kan trösta min stackars trötta och ledsna själ.

Men stenläpparna svarade aldrig och den åtrådda trösten kom inte. Kunde verkligen den heligas öron höra? Hade hon makt att vara förebedjare inför Gud? Eller var Lilla Blomman såsom alla andra blommor på jorden, doftande och vacker i dag, avskuren och multnad i morgon? Månne hon också sedan lång tid tillbaka låg där multnad, ett offer för dödens förhärjande makt?... Och så fick Rosa återvända ifrån böner och tvivel till sina uppgifter.

Arbetet i och för sig själv var inte det svåraste, men att stå under absolut tvång under andra var nästan outhärdligt. Hon kände sig lik en fågel, som tagits ifrån sin plats i solskenet och friheten ibland bergen och i skogarna och som nu måste tillbringa sina dagar i en mörk och trång bur. Aldrig behövde hon fatta något beslut, hennes överordnade bestämde allt angående henne.

För att undkomma denna fruktansvärda känsla av förtryck tog hon sin tillflykt till kapellet så ofta hon kunde. Där fanns åtminstone lugn och skönhet, där kunde hennes känsliga själ, som hungrade efter andliga verkligheter, bli gripen utav en känsla av lättnad och vila. Hon älskade de doftande blommorna på altaret och lukten av rökelsen föreföll henne som en försmak av himmelen och förde till hennes hjärta en känsla av mystik och förtrollning. Där kunde hon drömma ljuvliga drömmar och känna sig helig och änglalik. Men ack! Denna ljuvliga förnimmelse av helighet försvann så fort hon återvände till det hårda arbetet under systrarnas vaksamma ögon.

Det var en vanlig syn att se denna unga kvinna ensam på knä i kapellet, där ljuset från vaxljusens brinnande lågor avspeglades i bönbokens elfenbenspärm och det vackra krucifixet. I händerna höll hon alltid radbandet, medan hon lyfte sina blickar mot höjden.

Det föreföll som om hon aldrig hörde stegen av dem, som kom och gick. Så helt upptagen var hon av sin meditation, där hon knäböjde bland de fladdrande skuggorna.

Hon tyckte bäst om att vara ensam i kyrkan vid solnedgången, när den försvinnande solens strålar lyste på bilderna och gav dem en skär färgton, precis som om de haft liv. Ljuset, som föll igenom de färgade fönstren, framhävde alldeles tydligt dessa underbara mästerverk av mänsklig konst - dessa vackra änglar, Kristi anlete, Jesu heliga hjärta och den heliga jungfruns himmelsfärd, där hon låter sitt radband falla till jorden...

Hela Rosas själ kände sig dragen till dessa sköna meditationer vid kvällningen. Hon fruktade nästan att andas, så rädd var hon att hennes själ skulle förlora något av denna heliga känsla... Denna stillhet, fågelsången som hördes där utifrån, blomdoften och lukten av rökelsen... Kanske, ja, kanske Gud i denna skönhet ville bevärdiga sig att uppenbara sig för henne?

De gyllene solstrålarna, som belyste den knäböjande flickan, gav henne ett helgonlikt utseende. Hon försökte att närma sig Gud och lyfte sina ögon i riktning mot den nedgående solen, som om han på detta sätt skulle komma henne närmare. Hon längtade oerhört efter att få känna hans övernaturliga kraft, men när hon sökte honom så där intensivt, dolde sig solen bortom horisonten och en våldsam känsla av tomhet bemäktigade sig henne. Det var någonting, som var så nära att uppenbara sig för henne, men så i ett nu upplöstes det till tomma intet. Hennes torterade hjärta började förstå, att ljuset och friden kan man ej finna i självpåtaget fysiskt lidande, ej heller i skönheten.

Hon önskade att komma ifrån sin begränsade och olyckliga tillvaro, men ville ändå inte lämna klostret. Hennes väninna Katarina hade flytt, men hade inte hunnit så långt, förrän någon hade fått syn på henne och alarmerat klostret, vilket snart förde henne åter igen. Hennes vreda protester tjänade inte något till, hon fick ett strängt straff, genom vilket hon skulle försona sitt brott.

På detta sätt gick dagarna. Många var helgade åt olika helgon. Det var den helige Aloysius, den helige Antonius, den helige Franciskus, den helige Johannes, den helige Josef, den helige Lorens, den helige ärkeängeln Mikael, Paulus, Petrus, Helenas, Katarinas, Agnes, Hannas och många, många andra helgons dagar. Det var en särskild dag till ära för alla helgon, en annan för de döda, då man bad för alla själarna i skärselden.

Så var det dagar, helgade åt Jungfrun. Bebådelsens dag, Den heliga Jungfruns uppenbarelse i Lourdes, hennes födelsedag, den obefläckade avlelsens, den heliga Rosenkransens eller radbandets, de sju smärtornas jungfrus dag och många, många andra.

Så fanns det dagar helgade åt "Vår Herre" - hans födelses, omskärelses, kropps, upphöjelses, hans dyrbara blods, hans heliga hjärtas dag, etc. (Det påstås att bara för "Vår Herre" och "Vår Fru" kan man anordna särskilda dagar nästan varje dag under året.)

Två långa år hade gått, sedan Rosa inträtt i klostret. Det var dagar fulla av tillbedjan av jungfrun och av vår Herre, med tillbedjan av helgon och änglar, firande av mysterier och tilldragelser av religiös betydelse. Mödosamma dagar...

en så en dag hände det omöjliga. Hon fick tillåtelse att lämna klostret för några dagar. Mormodern hade blivit sjuk och på sjukbädden låg hon och längtade efter sin "lilla ängel". Hon ville ha familjens lilla nunna hos sig och känna välsignelsen av hennes närvaro. Mormoderns speciella begäran nådde klostret. Hon bad, att man skulle låta Rosa komma hem för att vårda henne, till dess hon bleve återställd. Klostrets styrelse tog upp saken till behandling. Mormodern hade donerat mycket pengar till kyrkan. Dessutom var Rosa så from och lydig, att hon säkert skulle återvända till klostret. Och skulle hon få andra idéer, så skulle både biskopen och de lokala prästerna utöva sitt inflytande över henne. Men ännu mera skulle påtryckningarna från hennes familj och grannar göra att hon återvände.

Så kom det sig, att klosterportarna slöt sig bakom henne. En av systrarna, som var mycket konservativ och fullt pålitlig, följde henne ett stycke på väg.
I denna systers familj fanns det många präster och nunnor. De samtalade mycket under vägen, men innan hon tog avsked av Rosa sade hon med ett sorgset ansikte och läpparna sammanbitna av smärta några hjärtegripande varningsord:
- Tag aldrig nunnedoket, ty du kommer aldrig att känna dig lycklig!

Rosa begrep något av vad nunnan ville säga, men hon visste inte hur hon skulle kunna undgå att ta detta steg, när tiden var inne, ty hennes fötter hade ju redan begynt vandringen på Radbandets väg.

Vilken glädje för Rosa att återigen vara i mormoderns hem! Klostret utövade ännu sitt inflytande över henne. Hon rörde sig mycket tyst och talade med låg röst, men undan för undan kände hon sig allt mera fri. Och hur mycket gott dukades det inte fram vid måltiderna! Maten, som hon förr bara tyckt att den var vad den skulle vara, hade nu en ljuvlig, nästan otroligt god smak. Om hon till en början skulle äta lite för mycket, så var det ändå ingen, som klandrade henne.

Mormodern blev bättre efter hand och Rosa förstod, att de inte skulle låta henne vara kvar mycket längre. Hon beslöt därför att taga väl vara på tillfällena och fylla dagarna med olika slag av nöjen, fester, baler och annat, till dess att hon måste återvända till klostret, där hon skulle bli helt avskild från yttervärlden igen. Hur ensam hade hon inte känt sig där! En enda gång varje månad fick hon skriva ett brev och detta måste gå genom Abbedissans censur. Och alla brev, som kom till henne, var lästa först, innan hon fick dem och var det några penningar i dem så behöll man dem, ty klosterreglerna är inte bara "lydnad" utan även "fattigdom".

Rosa var synnerligen förtjust i danstillställningarna. Hon valde alltid ut den vackraste klänningen. Hon kammade sig efter sista modet och målade både läppar och naglar i högröd färg. En hastig blick i spegeln tillfredsställde henne med vad hon såg. Så stängde hon dörren efter sig och skyndade sig väl förberedd till sina nöjen.

Men hade denna lilla glada fjäril glömt historien om den heliga Rosa från Lima, vilkens namn man gett henne och vilkens bild hon påminde om? Detta helgon, om vilket man sade: "Folk lade märke till hennes utomordentliga skönhet, så hon blev rädd. Hon trodde, att hennes vackra utseende skulle bringa henne på fall, och så lät hon klippa av sitt hår. Hon arbetade så att hennes händer blev hårda och röda, och hon klädde sig i gamla och fula kläder. Sedan blev hon dominikanernunna."

Men även om hon glömt den heliga Rosa från Lima, så hade hon inte glömt klostret, där det kortklippta håret, kläder som var obekväma och fula och händer, som blivit skrovliga av allt arbete, icke förmådde förvandla naturen eller ge tillfredsställelse åt själen. Men för tillfället önskade hon glömma allt det där. Inom kort måste hon återvända och aldrig mer skulle hon kunna lämna klostret på nytt.

Hon bevistade så många baler hon hann med. Hon älskade nöjen, eggelsen, djungelmusiken, att snurra om i dansen. Men när balen var slut och entusiasmen med den, då återvände hon hem, tog sitt radband och läste sina böner och föll uttröttad i sömn utan att ens orkat tvätta bort sminket i ansiktet.

Men en morgon skulle hon velat ge mycket för att ha tvättat bort sin make-up kvällen innan. Den lilla blivande nunnan gjorde allt för att dölja sina målade naglar. Hon önskade, att hon kunnat gömma hela sin varelse, att det öppnat sig en lucka i golvet och att hon kunnat falla igenom det. Framför henne stod en delegation på fem präster. Vilket strängt sällskap de utgjorde! De hade kommit för att samma dag återföra henne till klostret.

Den stackars Rosa visste inte vad hon skulle göra, men svarade: - Jag är inte färdig!
De hade räknat med det svaret, ty de sade: - Vi kan vänta!
Rosa protesterade: - Jag kan inte lämna mormor ännu!

De försökte övertala henne, men hon ville inte återvända till klosterlivet ännu, och de kunde inte få henne att ändra sig. De fick dock hennes löfte, att hon skulle återvända så fort hennes mormor inte längre behövde henne, och de gick motvilligt sin väg. Hon andades lättare, när hon såg dem försvinna ur hennes åsyn.

Nöjeslivet fortsatte hon som förut, men även om hon fann behag i det, kände hon sig aldrig verkligt tillfredsställd och belåten. Ofta under dansen kunde fruktan komma över henne och hon tänkte: - Vad skulle det bli av mig, om jag nu dog, eller om världen skulle gå under?

Strax därefter var mormodern fullkomligt återställd ifrån sin sjukdom, och kände behov av luftombyte. Hon beslöt att hälsa på sin dotter, Rosas mamma, och tyckte också, att Rosa ännu en gång borde se sin familj, innan hon återvände till klostret. Hon föreslog henne därför att följa med, till vilket Rosa med stor tillfredsställelse samtyckte, ty hon längtade efter att få träffa de sina efter år av skilsmässa.

Det var en underbar resa och sammanträffandet blev en stor glädje för alla. Rosas syskon var också mycket nöjeslystna, och de planerade tillsammans många olika tidsfördriv. Till en viss punkt gladde det henne, men hon upplevde aldrig den där tillfredsställelsen, som hon på förhand räknat med. Hon började tvivla på, att det fanns någon människa, som funnit den verkliga och fullkomliga glädjen. Hon fortsatte att tvivla, till dess hon en dag upptäckte, att det verkligen fanns några ungdomar, som ägde det, hon så innerligt åstundade.

pptäckten skedde en söndagseftermiddag, en mörk kuslig dag, då allting var otrevligt. Hon slog på radion i hopp om att något program skulle ta bort hennes olustkänslor. Liknöjt vred hon på knappen, men i ett nu försvann liknöjdheten. Hon hörde sång. Det var ungdomar, som sjöng underbara evangeliska sånger, fulla av ljuvlighet som hon aldrig dittills hört. Sångens ord uttryckte visshet och glädje utan en skymt av sorg eller melankoli.

Rosa reflekterade. Ledsnad - icke glädje - var det karakteristiska för hennes religion. Det var precis som att tillbedja själva sorgen. Hur levande framstod inte för henne de två år hon var med i kören i klostret - de vackra men patetiska rösterna, som ljöd i kyrkan likt röster ur gravarna, hjärtan som slog i melankoli och hopplöshet, passionerad, sorgfylld musik, gråtande musik, som förde själen djupt ned i en avgrund av sorg och hopplöshet och som lämnade den där för att gråta ännu mera och tortera sig själv i ändlös botgöring och ännu mera sorg.

Men nu, när hon satt där och lyssnade till radion, sade hon till sig själv: - Det är ju detta, som jag sökt! Det är så olika sången i vår kyrka. Vi vet inte hälften av det vi sjunger, men dessa ungdomar vet det!

Hennes mormor hörde sången och blev förskräckt. Barn, utropade hon, vad är det du lyssnar på? Slå av det! Det är kanske något protestantiskt!

Men det hade gripit Rosa och hon fortsatte lyssna. Men brodern räddade situationen. Han svor över radion och sprang fram och stängde av den. Det var då också ett sätt! Skulle familjen ha en nunna, som var intresserad av protestanterna...

Rosa teg, men i sitt hjärta längtade hon efter att få det, som dessa ungdomar ägde. Och så beslöt hon, att när det blev tillfälle skulle hon passa på att lyssna till detta slags utsändningar. Och när hon kom åt, sökte hon ta in de program, där hon kunde höra evangelium. Varje gång lyssnade hon med samma intresse, och mer än en gång önskade hon, att kunna övervara ett evangeliskt möte.

Och eftersom hennes hjärta hungrade och längtade och hon även visste vad hon ville, så gick hon till ett möte en dag. Hon kände sig riktigt förskräckt inför sin djärvhet. I början tyckte hon också, att allas ögon i det lilla kapellet riktades på henne. Det var så stor skillnad på denna och hennes egen kyrka. Här kallade de sig själva för Guds heliga. Det tycktes henne egendomligt. De såg inte ut som helgon, inte det ringaste. Naturligtvis hade hon själv aldrig sett ett levande helgon, de hade ju dött för länge sedan, men det fanns många bilder av dem. Vanligtvis hade de palmer i händerna och ögonen riktade uppåt, såsom den som beder mycket. Och de såg alltid så ledsna ut. Rosa tog för givet, att en helig person måste vara en mycket ledsen varelse. Men det här folket såg riktigt levande ut och därtill så lyckligt. Med hänförelse sjöng de: "Vid ditt kors, vid ditt kors, där jag ljuset först såg och från syndernas börda blev fri". Men hon såg inget kors någonstans i salen.

Efter sången kom predikan. Predikanten öppnade sin bibel och sade: - Låt oss läsa Matteus 23: 9, där det står "Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder fader, ty en är eder Fader, han som är i himmelen".

Rosa satt på helspänn. Hon satt där rak i ryggen och kände sig både vred och stolt. Man måste alltid misstro protestanterna, det är klart, och höra dem tala om "fäder", det vill säga präster, det gjorde henne nästan ursinnig. Det är klart, att nu skulle det predikas så, därför att hon var närvarande, tänkte hon. Men... det fanns ju ingen här som kände henne! Hon var främling här och ingen hade den minsta aning om, vem hon var. Predikanten hade inte gjort i ordning sin predikan för henne - men kanske Gud hade gjort det? Hade inte hon också, god katolik som hon var, haft sina tvivel? Utan att hon visste om det hade hennes tid i klostret berett henne för denna stund.

Hon satt och kom ihåg sin första bikt. Den hade upptänt henne och fyllt henne med skam och vrede. Prästen hade framställt frågor, som hade förvirrat henne. Den oskyldiga flickan hade öppnat sina stora ögon mot honom och sett på honom med förvåning och bestörtning, när han namngav otäcka synder och frågade henne om hon begått sådana. Och i stället för att göra henne mera helig hade dessa oförskämda frågor undervisat henne om synd, som hon dittills inte vetat att den existerat. Var det på det sättet Gud ville, att man skulle lära sig helighet? Det var väl inte möjligt.

Varför var alla präster hon kände "heliga" när de var klädda i prästdräkt? Ibland blev de som "vanligt folk", när de tog på sig en vanlig kostym och tog del i vanliga människors nöjen. Låg det någon mystisk kraft i de där kläderna, som förvandlade en människas natur?

Predikanten fortsatte att tala om mänskliga medlare i motsats till Kristus som medlare. "Ty en enda är Gud och en enda är medlare mellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus" (1 Tim. 2:5). Att höra om Jesus tillfredsställda Rosas hjärta, ty i honom finnes ingen synd eller mänskliga svagheter.

Mötet slutade och Rosa gjorde sig i ordning att gå ut. Några av medlemmarna hälsade på henne. - Är ni frälst? frågade de. Hon begrep inte vad de menade, och för att de inte skulle tro att hon var dum, svarade hon: - Ja!

Men hon kunde inte bedra dem. En enda blick på hennes ledsna och målade ansikte övertygade dem om, att hon inte kände till verklig frälsning.

När de bjöd henne att komma tillbaka, lovade hon det, fastän hon kände sig fullt övertygad om, att det var både första och sista gången som hon var med på ett protestantiskt möte. Hon skulle aldrig våga utsätta sig för risken att gå en gång till.

Den kvällen kom hon hem mera bekymrad och ängslig än någonsin. Detta folks religion syntes henne så enkel och verklig. De bad direkt till Jesus. Deras direkta bön fick ett direkt svar. Hon kunde se det i deras ansikten och höra det i deras sånger.

Hon önskade, att hon kunde nå Gud lika lätt, men hon kunde inte. Hennes religion stod henne i vägen. Hon måste bedja inte bara till Kristus utan också till mänskliga varelser - till Maria och alla helgon. För att komma till Gud måste hon gå genom kyrkan, genom botgöringar, genom prästerna, genom jungfrun och genom helgonen. Det var en sådan lång rad av medlare! Och trots alla hennes böner, kom aldrig Guds frid till hennes hjärta. Om hon endast kunnat gå till Jesus direkt, hur enkelt skulle det inte vara då! Men det betydde att lämna kyrkan, och det skulle hon aldrig kunna, aldrig!

Under en hel vecka fortsatte denna kamp inom henne. Hon önskade att hon haft en vän eller någon i sin familj, som hon kunnat anförtro sig åt, men hon hade ingen. Hon visste, att de bara skulle göra narr av henne och hindra henne att gå och höra mera av evangelium, om hon till äventyrs skulle vilja det.

Så kom dagen, då nästa evangeliska möte skulle hållas. Mod och beslut att gå dit hade återvänt till Rosa och hon hittade på en ursäkt att gå ut. Fruktande och bävande gjorde hon sig i ordning och dolde sina avsikter under en mask av munterhet. Hon måste höra den där underbara historien om Jesus en gång till...

Väl inkommen i kyrkan glömde hon bort sin fruktan inför den längtan hon kände efter den frid och lycka, som detta folk ägde. Med strålande ansikte reste sig den ene efter den andre för att avlägga ett vittnesbörd om hur Jesus tagit hand om deras hjärtan och hur detta förvandlat deras liv. Och så sa de: - Det är underbart att vara frälst!

Saligheten i det hela tog kraftigt tag i Rosa. Hon började önska att bli frälst hon också, men samtidigt knöt en iskall fruktan samman hennes hjärta. Hon tyckte precis att satan stod bredvid hennes sida och ropade: - Gå ut! Dom här är fanatiker! Lyssna inte på dem! Täpp igen dina öron! Men hon lyssnade och lyssnade intensivt.

Frestarens mäktiga röst rådde henne att ta sig i akt. Han föreslog, att hon borde tro evangelium med sitt hjärta, men inte säga någonting därom till någon. Så kunde hon fortsätta som förut och gå tillbaka till klostret. På så sätt skulle inte hennes familj behöva skämmas och hennes älskade mormoder, som hade gjort så mycket för henne, behövde inte bli bedragen och inte heller prästerna och nunnorna, som räknade med henne. Hennes vänner skulle inte heller få orsak att säga något ont om henne. Det skulle spara henne mycket bekymmer.

I sin djupa själsångest ropade hon: - Herre, hjälp mig! Med en enda gång kom en väldig kraft över henne och hon föll ned på knä och ropade: - Jesus, fräls mig! När hon låg där och bad, fick hon se en underbar syn av Kristus. Hon såg honom långt borta, hängande, på ett kors. Synen tycktes komma över henne och lät henne känna sin egen ovärdighet och syndfullhet. Den kom närmare och blev allt större. Hennes förmörkade sinne begynte att få tag om den underbara sanningen, att Gud i sin helighet fordrar straff över synden , och att han själv kom ned till jorden för att taga på sig det straffet. Han var ingen småsinnad Gud, som hon hade föreställt sig honom, han var kärlekens Gud. Tårar strömmade ned för hennes målade kinder. I det himmelska ögonblicket glömde hon bort både Maria och Josef och alla andra helgon och änglar.

Så började hon tacka Herren Jesus för att han tagit bort hennes synder. Synen försvann och i dess ställe kom en underbar verklighet. Frid och glädje fyllde hela hennes varelse likt en mäktig flod. Den rena strömmen av klart, levande vatten, som går ut från Guds och Lammets tron, flödade genom hennes hjärta. En känsla av kraft och mod tog henne i besittning och drev ut den förfärliga dödsfruktan hon behärskades utav. Nu brydde hon sig inte längre om vad andra tänkte eller tyckte.

Så hade hon också blivit en utav de där lyckliga Guds heliga barn, och hon steg upp från sin knäböjande ställning för att tala om det för andra. Hon sa: - Jesus har frälst mig! Glädjetårar strömmade ned för kinderna och plöjde fåror i sminket. Den heliga glädje hon kände förskönade hennes ansikte långt mer än puder och smink någonsin lyckats göra. Tårar må gärna skölja bort det! De troende, som omringade henne, grät och fröjdade sig med henne. De kunde också sjunga tillsammans med henne: "En ljuvlig frid i hjärtat bor, Under ditt blod, under ditt blod..."

Den kvällen återvände hon hem lätt om hjärtat och lycklig. Hon hade övervunnit frestaren. Hon hade inte endast tro på Jesus i sitt hjärta, hon hade också öppet bekänt sin tro på honom. Hon hade vunnit en stor seger. Och hon skulle ytterligare övervinna frestaren, när hon talade om sin omvändelse för dem där hemma.

Glädjen tog inte slut, när hon kom hem, men kampen blev hårdare. Det hade varit så lätt att tala om Jesus i den vänliga församlingen, men hemma skulle det bli svårt, nästan omöjligt.

Emellertid så berättade hon för de sina var hon varit och vad som hänt med henne. De stirrade på henne i förvåning och helt hastigt utbyttes förvåningen i vrede och avsky. Men till slut sa de: - Nåväl, det går över! Inom en månad skall du vara dig själv igen.

Veckan som följde på hennes omvändelse gick hela familjen varje kväll ut på något nöje. Än var det en middag, än en föreställning eller en bal. De sökte tvinga Rosa att gå med dem, ty de hade likasom på känn, att detta skulle mera än någonting annat få henne bort från Guds väg. Men hon avböjde, hon ville inte till något pris förlora den glädje hon kände i sitt hjärta. De sade till henne:

- Det är väl ingen synd att gå med oss. Inte kan du stanna ensam hemma som någon slags eremit! När hon inte ville följa med på teatern, menade de: - Det är väl inget farligt att gå dit. Tvärtom, det allmänbildar. Och om dansen sade de, att det var en bra gymnastik.

Hennes vänner kom överens om en komplott för att få henne tillbaka till balsalen. De visste hur mycket hon tyckt om att dansa en gång och de bönföll henne om att följa med dem i deras bil till dansen. Men då hon inte tog emot deras inbjudan, sökte de med våld få henne in i bilen. Det lyckades ej heller, de fick ge upp försöket och reste utan henne.

De anhöriga och prästerna i grannskapet hjälptes åt för att få henne att återvända till klostret. När det inte lyckades för dem, försökte de få henne att åtminstone gå till kyrkan igen. Men hon motstod tappert alla deras frestelser.
Hon hade inte längre något umgänge med sina gamla vänner. Ej heller fann hon någon tillfredsställelse hemma, men hon fröjdades varje gång hon var tillsammans med vännerna i den lilla protestantiska församlingen...

är en dag en kristen familj inbjöd henne att tillbringa någon tid hos dem, tog hon med glädje emot bjudningen. Hon packade sin väska och glömde ej bort att lägga ned bönboken och krucifixet. Radbandet hade hon naturligtvis alltid om halsen - var skulle det annars vara? Hon fingrade på sina skatter, men varför var det så svårt för henne sedan hon blivit frälst att läsa böner efter radband och citera dem, som stod i bönboken? De föreföll henne numera som ett hån. Hon kände sig så upprörd över detta, att hon beslöt att tala härom med väninnan, som inbjudit henne.

En morgon kom hon ned för trapporna med sina reliker och frågade sin värdinna: - Varför kan jag inte bedja med de här sakerna nu?

- Oh, svarade den förvånade kvinnan, du kan naturligtvis inte göra de där bönerna eller läsa till radbandet numera. Det där är ju allt människoverk. Gud vill, att du skall tala till honom som en vän talar till en vän. Tala till honom direkt ur hjärtat. Jag skulle förstöra de där sakerna, om jag vore som du.
Dessa ord, fastän sagda med mycken kärlek, gjorde Rosa utom sig av häpnad, de skakade hela hennes varelse.

- Fördärva mitt radband!? sa hon till sig själv. Denna, som var en särskild gåva från påven. Förstöra min bönbok med dess vackra elfenbenspärmar och guldspänne? Var inte den en särskild gåva från pater Ward. Och förstöra mitt krucifix! Göra mig utav med allt detta! Krucifixet, som är en särskild gåva från min mormor? Därtill är det ju en familjeklenod, ett arv. Med vad myndighet bjuder hon mig detta?

Förargad återvände hon till sitt rum. Naturligtvis kunde de vara vänner, men det hade kommit något emellan dem, kände hon.

Uppkommen började hon att reflektera: - Aldrig i livet skulle jag kunna begå ett sådant helgerån. Vilket straff skulle jag inte förtjäna, om jag gjorde mig utav med dessa reliker!

Rosa fortsatte med sina böner som förut och knäböjde kväll efter kväll inför sitt krucifix, men hon kände, att hon inte nådde fram till Gud. Hon visste, att hon fortfarande tillhörde Jesus, men Gud tröstade inte hennes hjärta som förut. Det hade kommit en mörk skugga emellan dem, och hon ville inte ha det så. När hon en gång smakat himmelens ljuvlighet, kunde hon aldrig bli tillfredsställd den förutan.

Slutligen bad hon: - Dyre Herre, jag vill göra det som är rätt. Visa mig, om du verkligen önskar, att jag skall förstöra dessa ting. Visa mig det i en dröm eller på något annat sätt.

Den undervisning hon förut hade fått, hade fört henne in i en sådan träldom, att hon kände det som om Gud själv skulle straffa henne, om hon gjorde sig av med sina reliker.

Så lade hon sig, villig att bli straffad av Gud, bara hon återigen kände hans ljuva frid.

Hon somnade. All trösts Gud vakade över sitt lilla kämpande barn. Timmarna skred fram, men när morgonen närmade sig, begynte hon drömma. I drömmen samlade hon tillhopa sina reliker, stoppade dem i en säck, öppnade ugnen och brände upp dem.

Hon rusade upp yrvaken. Gud hade svarat på hennes bön och givit henne den dröm hon bett om. Nu måste hon lyda honom.

Hon samlade ihop relikerna och såg länge på dem. Så kysste hon dem. Hon grät. Sakta, sakta smög hon sig ned för trapporna. Hon ville inte, att någon skulle vakna och se hennes smärta. Men på vägen ned kom en stråle av hopp in i hennes hjärta - kanske det inte var eld i spisen. Kanske hon kunde ta detta som ett tecken...

Men Herren hade ordnat allt. Någon hade redan gjort upp eld och den brann friskt. Det var en blek, ung kvinna, som med skälvande händer lyfte på spisringarna. Hela hennes inre var i uppror. Hon kysste bönboken - pater Wards speciella gåva till henne - och med darrande händer lät hon den falla i de muntra, gäckande lågorna. Så kysste hon krucifixet, medan en fruktansvärd smärta sammansnörde hennes hjärta, och även det försvann i elden. För sista gången rörde hennes fingrar vid radbandet... aldrig mera skulle hon vandra radbandets smärtofyllda och hopplösa stig. Tårarna strömmade ned för kinderna. Ångestfullt blickade hon in i elden, där lågorna girigt uppslukade hennes offergåvor. Dessa hennes skatter representerade hennes ungdoms drömmar och planer.

Sakta vände hon ryggen åt spisen. Men hur underligt! All hennes sorg och ängslan hade försvunnit och en våg av sällhet fyllde hennes själ. Det var en tusenfaldig ersättning för förlusten av de jordiska skatterna.

Den lyckliga flickan rusade upp för trapporna för att bedja på ett sätt som hon aldrig förr i sitt unga liv hade bett. De där relikerna hade hindrat henne att helt och fullt förtrösta på den levande Kristus och på honom allena. Nu kunde hon av hjärtat sjunga:

Since I started out to find Thee,
Since I to the ark did flee,
Every bridge is burned behind me,
I will never turn from Thee.
Strengthen all the ties that bind me,
Closer, closer, Lord to Thee;
Every bridge is burned behind me,
Thine I evermore will be.

I fri översättning:

Sedan jag dig börjat söka
Sedan jag till Arken flytt
Varje bro är bränd bakom mig
Aldrig byggas de på nytt.
Stärk de band som nu mig binder
Nära, Herre, intill dig
Bränn bort allt som är till hinder
Håll mig evigt på din stig.

När hon den morgonen kom ner till frukosten, behövde hon inte tala om för familjen hon gästade, att hon bränt alla bryggor, som ledde till fångenskapens land bakom sig. Alla kunde se det på hennes ansikte. Senare, när man tog bort askan i spisen, fann man de brända resterna av et krucifix och tog ett kort av det. Det blev ett minne av en flicka på arton vårar, som hade lytt Herrens röst, fastän det kostat henne allt.

Ända tills fredagen fröjdade sig Rosa över att alla broar var brända bakom henne. Men när man satte sig till bords den dagen och det bjöds på kött, tackade Rosa helt artigt nej.

- Men det är fint kött, sade värdinnan.
- Jag kan inte äta det, ty det är emot kyrkans regler att äta kött på fredagarna!
- Jaså, du är fortfarande romersk katolik, inföll värdinnan. En sådan fasta räknas till goda gärningar där, men vet du inte, att all vår egen rättfärdighet är som en fläckad klädnad? Vi är väl inte frälsta av gärningar utan av Guds nåd?

Ingen visste detta bättre än Rosa. Alla hennes gärningar, all hennes fasta, alla köttlösa dagar hade bara gjort henne ännu mera eländig. I ett ögonblick stod detta klart för henne, och hon tog av köttet. Hon kände sig inte ett dugg sämre för det efteråt. Tvärtom, ty hon hade fått bränna ytterligare en bro, som inte Gud byggt upp.

Det blev svårt för henne, när hon kom tillbaka hem igen. Varje dag var hon föremål för de sinas skarpa och bittra kritik. De hade väntat, att hon skulle ärat familjen genom att bli nunna, men i stället hade hon vanärat den. Hon hade förödmjukat dem, och de lät henne känna, hur bittert de tog det. I all synnerhet gick hennes broder inte miste om något tillfälle att plåga och kritisera henne. Dessa, som en gång kallat henne för ett litet helgon, såg nu på henne som om hon varit en ond ande i stället. När hon mötte grannarna, samlades de gärna i små grupper och pekade ut henne och talade illa om henne. Det var ju fruktansvärt, att hon, som varit i kloster och fått så mycken undervisning, kunde gå och bli avfälling. Och för att riktigt visa hur mycket de hatade henne, förbannade de henne.

Denna förföljelse var ett stort lidande för Rosa, men hennes frid och glädje kunde ingen ta bort. Med ett rent samvete och ett glatt och lyckligt hjärta kunde hon säga:

Jesus, nu mitt kors jag tagit; lämnat allt att följa dig,
Arm, föraktad, övergiven; du blir allting nu för mig!
Världen må mig helt förkasta, den förkastat dig också.
Falsk är människohjärtats trohet, blott du håller lita på.
Ett leende ifrån ditt hjärta, visdoms, kärleks, kraftens Gud,
Driver undan all min smärta, smyckar mig som Lammets brud.

Rosa längtade efter ett tillfälle att visa sin tacksamhet mot Gud för allt han gjort för henne. En vinterdag kom ett sådant tillfälle.

osa fick höra talas om en gammal ofrälst man, som låg för döden. I sitt elände hade han uttryckt en önskan att någon skulle komma och läsa Bibeln samt bedja med honom. Rosa var genast färdig. Men hur skulle hon komma dit? Det hade fallit mycket snö och vägarna var ännu inte uppskottade. Det dröjde innan vägen skulle bli framkomlig, kanske både en och två dagar.

Men döden skulle säkerligen inte låta hindra sig av oframkomliga vägar och dröjde hon, kunde den komma före henne. Hon bad Gud om hjälp. Hon frågade sin broder, om han inte ville skjutsa henne, och hans hårda hjärta veknade inför Rosas begäran. Han tog fram häst och släde. Det var en mycket kall dag och vinden bet i kinderna.

De kände sig belåtna, när de till slut kom kram till huset, där mannen bodde. Rosa frågade efter den gamle. Där var många församlade och de gjorde narr av henne och någon frågade, om hon kommit för att predika. Frågan kom många att skratta. För dem var en "flickpredikant" ett riktigt skådespel.

Emellertid förde de henne till sjukrummet, där en gammal man på åttio år låg till sängs. Han var mycket mager med snövitt hår och blå ögon. Dessa skarpa blå ögon stirrade ur ett nästan dödskallelikt ansikte, och så fort hon kom in i rummet. ropade han: - Är du frälst? Jag vill också bli frälst! Kan du säga hur det går till?

De respektlösa unga männen, bland dem Rosas bror, skrattade åt den gamle mannens ångestfulla rop. Men han vände sig till dem och sade:

- Skratta inte, pojkar! Jag har skrattat åt dessa ting hela mitt liv och gjort allt vad jag kunnat för att hindra de kristna i deras verk, men när man ligger så här på dödsbädden, kommer alla ens synder och passerar revy, glömda synder och andra, som ingen annan vet om. I dag förstår jag mitt stora behov av en Frälsare. Hans genomträngande ord nedtystade dem.

Rosa såg medlidsamt på honom. Stackars gamle man! Han hade förslösat hela sitt liv i synd och otro! Döden stod där nu färdig att kalla på honom. Det var ingen tid för honom att göra goda gärningar eller fasta och läsa böner och på så sätt vinna frälsning. Men ifrån sin egen erfarenhet och ifrån Skriften kunde hon berätta att ingen mänsklig ansträngning kunde frälsa honom. Det fanns endast en väg - Guds barmhärtighets - och hon ville undervisa honom om den vägen!

Hon öppnade sin Bibel och läste om en annan stor döende syndare, rövaren på korset. På sitt enkla, ungdomliga sätt berättade hon om hur denne stackars missdådare trodde, att Jesus var Guds Son, och att han allena kunde frälsa honom. Hon berättade om hur denne missdådare bad Jesus om nåd och att Jesus sade till honom: "I dag skall du vara med mig i Paradiset!" och hur dessa ord försäkrade honom om förlåtelse och ett hem i himmelen.

Medan Rosa talade, höll mannen sina bedjande ögon fästade på henne, under det att han allt som oftast avbröt henne med ett skarpt: - Hur? Var snäll säg om det igen!

Hon läste för den gamle de underbara orden i Johannes 3:16:

"Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv."

Rosa frågade honom: - Skulle ni inte vilja ta emot Jesus just nu som er Frälsare.
- Jo, svarade han, men jag vet inte hur man skall bedja. Tala om för mig hur man beder.

Hon förklarade. - Herren är inte intresserad i ord. Han vill bara, att ni skall komma till honom som en syndare och tala om för honom vad ni vill han skall göra.

När den enkla sanningen gick upp för den döende, fyllde en ljusets stråle de sorgsna ögonen och han ropade: - Gud, förbarma dig över mig, syndare! Tre gånger repeterade han samma rop och snyftade som ett barn. Tro på Jesus och vilja att bli frälst fyllde hans hjärta. Han började bedja och tackade Jesus för att han förlåtit alla hans synder. Därefter ropade han på alla, som var i huset, för att berätta för dem, att Jesus förlåtit honom. Rosas hjärta flödade över, då hon återvände hem.

Påföljande dag kände mannen, att slutet närmade sig. Han kallade på sin värdinna och bad henne att läsa ur Bibeln och bedja med honom, men hon ursäktade sig med, att hon inte kunde. Men det betydde ingenting. Han tillhörde redan Guds familj. Jesus, världens ljus bodde i hans hjärta. Han hade inget behov av det svaga skenet från "heliga vaxljus". Den helige Ande hade likt olja kommit in i hans hjärta föregående kväll, och han var inte i behov av den "sista smörjelsen" heller. Han somnade in jublande glad över de ord han hade hört: "Var och en som tror på honom skall icke förgås utan hava evigt liv". Inget straff väntade honom, ty Jesus hade förlåtit allt!

Rosa tyckte det var så underbart att ha fått föra en själ till tro på Jesus, att hon bara önskade att få leda flera fram till honom. Det var också Guds vilja. Guds plan med hennes liv började bli klar. Hon hade hört talas om en bibelskola, där ungdomar kunde förbereda sig för att bli arbetare i evangelii tjänst, evangelister, predikanter, lärare och missionärer. Hon förberedde sig att gå dit, fastän vägen tycktes lång. Bland annat tyckte hon att hon inte hade lämpliga kläder för en så "helig plats". Säkert skulle hon komma att behöva en hel del mörka kläder trodde hon, och hon hade inte pengar för att kläda ut sig helt i svart...

När hon talade om sina bekymmer för systrarna i församlingen, försäkrade de henne, att eleverna i bibelskolan brukade gå klädda som helt vanligt folk. När hon väl kom dit fann hon, att det var så, systrarna var enkelt men smakfullt klädda. Det var praktiska kläder men också i glada färger.

Första dagen i skolan tänkte Rosa, att hon måste handla på samma sätt som i klostret - se mycket ledsen och helig ut. Men det var svårt för henne att skrymta. Hur omöjligt var det inte att se olycklig ut, när hjärtat bubblade av glädje! När hon såg de glada ansiktena runt omkring, förstod hon mer och mer, att en sann kristen är en lycklig människa.

Ledsnaden försvann och hon kände sig precis som hemma. Hon tänkte på, att hemma åt man alltid, innan man gick till sängs. Hur skulle det bli här? Hon tog mod till sig och frågade: - Får vi någonting att äta, innan vi lägger oss?

Husmor log. Rosas fråga hade uppväckt ett moderligt intresse i hennes hjärta. Hon såg på det där uttrycksfulla ansiktet framför sig. Ena stunden fick det ett sorgset utseende och såg ut som en helgonbild, där lidande och ångest avspeglade sig, men i nästa stund lyste de bruna ögonen av odygd och glädje.

Husmor tänkte på denna unga kvinna, som, medan andra i hennes ålder haft sina tillfällen äta godsaker, endast gjort botövningar och arbetat hårt i ett kloster. Hon kunde inte ge alla något extra efter dagens sista måltid, men för denna flicka, som på ett särskilt sätt hungrade efter kärlek, kunde hon ibland göra undantag. Under dessa lyckliga dagar i skolan hände det därför allt som oftast, att Rosa fick något extra, innan hon lade sig.

Förföljelsens skarpa vindar hade drabbat Rosa innan hon kom till bibelskolan och grannarnas förbannelser kunde hon aldrig glömma. Det var inte att undra på, om hon kände sig lycklig i denna underbara atmosfär, där allt andades kärlek. Hon lärde också snart, att en bibelskola inte är en plats, där ytlighet förekommer. De som studerar där, bär ofta tunga bördor för dem, som ännu inte lärt känna Kristus. Och från många ångestfulla hjärtan stiger bönen: - Sänd mig dit, där de aldrig hört Kristi namn - sänd mig till jordens hårdaste plats! Fulla av glädje helgar de sig själva att gå vart som helst för Kristi skull, till jordens avlägsnaste ändar, till feberdistrikten i djunglerna, till länder där människoätare ännu lever, eller till de långt bort belägna byarna ibland de höga bergen, där livet är monotont utan en skymt av nöjen, eller att stanna hemma och verka där, om Gud så skulle vilja. Tårar rann utför deras kinder, när de sjöng:

Om än min vandring ginge bland faror utan tal,
Om än den ömsom ledde i sol och skugga sval,
Så vet jag dock alltid, att om mig Jesus frälst,
Jag går uti mörker och ljus vart som helst.

Rosa bad också, att Gud skulle visa henne sin väg med henne. Nöden för dem, som ännu befann sig i klorna på den romersk katolska religionen, lämnade henne inte utan talade till hennes hjärta. Dessa miljoner vandrade på samma religiösa väg som hon vandrat - utan frid och utan hopp om evigt liv.

Rosa längtade efter att få berätta för dem om, vad Jesus hade gjort för henne, men hon blev rädd, när hon tänkte på den förföljelse hon skulle bli utsatt för. Kanske döden själv väntade på henne! Förskräckt bad hon under stor tvekan: - Herre sänd mig till vilket annat folk som helst, men inte till dem.

Under månader sökte hon övertyga sig själv om, att Gud utvalt en annan tjänst för henne. Men hon kände inte den där djupa glädjen, som brukar åtfölja en helöverlåtelse - inte förrän hon en viss dag lät en mycket enkel bön stiga upp ur sitt hjärta: - Ja, Herre, jag skall gå till dem, som så innerligt behöver dig!

Hon skulle inte tala med dessa människor om den nedgående solen, som lyste genom kyrkornas färgade fönsterrutor. Hon skulle berätta för dem om JESUS, rättfärdighetens lysande sol, vars helande strålar för alltid kunde ta bort syndens och sorgens tyngd, som lägrat sig i deras bröst. Hon skulle inte berätta för dem om upplösande moln av rökelse och blommor på kyrkans altaren. Hon skulle tala med dem om Jesus, Guds doftande himmelska blomma, den rena, snövita dalens Lilja, den ljuvliga Sarons ros, som önskar fylla deras hjärtan med sin renhet, sin underbara skönhet och sin eviga glädje.

Och Rosa helgade glatt hela sitt liv och sin ungdom för att berätta den underbart ljuvliga historien för dem, som ännu vandrar på Rosenkransens och Radbandets väg!

Har du frågor eller kommentarer? Skriv ett inlägg i forumet:

BIBELSAMTAL: Lärjungaskap

Morgondagen har ingen sett

IDAG

är frälsningens dag