Huru Pingstelden Föll i
Los Angeles

Av

Frank Bartleman

FÖRORD

I SKRIVANDET AV DENNA BOK har det icke varit författarens mening att förhärliga någon särskild rörelse, eller organisation. Han har sökt att framhålla Guds Andes verk i sina ansträngningar att förlossa ett fallet släkte och hans bestämda eviga beslut att så göra. Författaren har sökt ”först Guds rike”, och Jesu Kristi församlings fromma. Han har undvikit alldeles, att berömma mänskliga individer, ty Gud tillkommer all ära. Boken är ett upprop till Guds församling, att draga framåt.
Gud vill icke att vi skola tillbedja människor eller avguda vissa platser. Själva den gamla kyrkan på Azusa gatan är nedriven, likaså är kyrkan på hörnet av 8:e och Maple-gatorna. En av de första Skandinaviska pingst-missioner i Los Angeles hade sina möten för månader i sistnämnda kyrka.
Det mesta av vad som meddelas i denna bok har aldrig varit publicerat av någon annan pingst-vän. Jag har skrivit detta direkt från min dagbok.
Jag hoppas att denna bok vill bliva en välsignelse till många. Det är omöjligt att tillfredsställa alla. Jag har sökt att behaga Gud.

Författaren.

Los Angeles, Calif.
Juni, 1933.

_______

 

Översättningsarbetet av denna lilla skrift har varit mig ett sant nöje och givit mig många lärdomar.
Att den må bliva den svenska allmänheten till stor välsignelse är min bön.

Magnus Johnsson.

 

_______

 

FÖRSTA KAPITLET

UTAN TVIVEL ÄR DET för mycket att vänta, att de som läsa denna bok skulle med författaren strax vara färdiga att medgiva, att den så kallade pingst-väckelsen är en av de största rörelser, som Gud i sin försyn sänt mänskligheten sedan den första kristendomens förfall. Men detta är författarens fulla övertygelse. Menar dock icke med detta påstå, att denna väckelse nu är lika kraftig som i dess begynnelse. Och just på grund av dessa förhållanden hava många tvivel och funderingar uppstått. Historien upprepar sig själv. Med ledsnad måste vi medgiva, att pingst-väckelsen har redan till stor del gått i spåren av föregående väckelser, och för den mänskliga svaghetens skull har den på många platser alldeles misslyckats. ”Denna skatt hava vi i lerkärl.” - 2 Kor. 4:7.

Liksom den första kristenheten gradvis förlorade sin kraft och hänförelse, så har sedan dess varje ny väckelse med tiden också avsvalnat i liv, nit och verksamhet, så att Gud blivit tvungen att verka genom en ny grupp. Det har skett som omnämnes i Upp. 18:2-4: Babylon har fallit, och Herrens folk har hörsammat utropet: ”Gån ut ifrån henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder, och få del i hennes plågor.” Fastän så har skett, är det uppenbarligen icke Guds plan för sin församling. Den första pingst-församlingen var Guds mönsterbild. Allt tillkortakommande inför denna mönsterbild måste betraktas som onormalt och otillfredsställande inför Gud. Vi behöva lika mycket övernaturlig kraft ifrån Gud i denna tid, för att överbevisa och vinna en ogudaktig värld, som den första pingst-församlingens folk behövde. Behovet kanske nu till och med är större. Gud vill lika gärna giva oss denna kraft, som någonsin till de första kristna, så att vi äro utan ursäkt. Men Gud giver endast till dem som bedja honom därom. - (Luk. 1:13)

Hela kristenhetens erfarenhet, sedan den första kristna tiden, har varit onormal; den har icke kommit upp till den originella mönsterbilden. Vi måste komma tillbaka till det ursprungliga mönstret. Men det kostar någonting, skall vägen bliva beredd för Herren (Matt. 3:3). l beredandet av väg för Herren ligger det egentliga hindret. Vi få i proportion till vad vi giva. Om vi giva allt, få vi allt. Hundra procent begär Herren för sitt bästa. Vi kunna icke likt Jakob komma igenom med att giva Herren tio procent. Vi måste giva oss helt åt Gud. Det finnes ingen genväg till undfåendet av Guds bästa; ingen billighetsförsäljning. Vi kunna icke köpslå med Gud efter egna antaganden. I proportion till vår ödmjukhet, själv-överlämnelse och erkännande av vår egen intenhet, är det möjligt för Gud att kunna giva oss sin kraft och befordran. Guds eld faller aldrig på ett altare utan att där finnes ett överlåtet offer.

Dessa ord äro skrivna till hjälp och ledning för dem, som söka Guds bästa. Varje besökelsetid ifrån Herren, som historien omnämner, sedan den första kristenheten avföll ifrån Guds originella plan, har förberetts av en djup förödmjukelse och ny överlåtelse till Gud, innan vederkvickelsens tider kommit. På samma sätt, om Jesus dröjer, måste nästa väckelsetid i ännu djupare mening förberedas genom en grundligare bättring, självförödmjukelse och den gamla människans korsfästande, än den som vi genomgingo på ”Azusa” gatan här i Los Angeles. Men det betalar sig tusen gånger om. Lovad vare Gud!

Den första kristenheten med pingst-välsignelsen synes så gradvis hava förflyttat religionen ifrån hjärtat till huvudet, ifrån anden till köttet och fortsatt så största delen av sin tillvaro. Den pingst-väckelse, som i dessa senare år besökt oss, har till en stor del gått samma väg. Det är i köttet, mer än i Anden, verksamheten bedrives i närvarande tid, på många platser. Jesus säger: ”Gud är Ande, och de som tillbedja honom, måste tillbedja i ande och sanning.” - Joh. 4:24. En andlig tillbedjan genom en inre drift är av stort behov i våra sammankomster i närvarande tid. Guds höghet och makt måste bliva mera påaktad och hedrad. Anden måste få helt vara ledare och Herre.

Frälsning, utan sökandet efter ett dop i den Helige Ande, så att Anden tager helt väldet om hand i ens liv, är icke ett skriftenligt begrepp om livet med Gud. Gud frälsar för att intaga och bebo den troende. Vi ägas av honom. Han har köpt oss med ett högt pris. Vi bliva brottsliga likt Annanias och Saffira om vi söka att hålla något undan av det som är Herrens. Ofta frestas vi till tvivel på, om Gud någonsin skall få ett folk i dessa sista tider, som helt underkastar sig hans vilja i allt. Hans folk synes nu så svagt och halvhjärtat. Dock, om Herren dröjer, skall han nog uttaga sig ett folk som är helt avskilt för honom. Hans eviga föresats och avsikt kan icke varda om intet.

Gammaldags helgelse, full överlämnelse och den ”första kärleken” till Gud, synes nästan som den vore försvunnen från jorden. Var äro nu Herrens hjältar? Av religiös nit, entusiasm och självtillräcklighet hava vi nog, men litet av det egna jagets dödande och hel överlåtelse till Guds vilja. Korset har icke fått utföra sitt verk i våra liv. Med Paulus borde vi kunna säga: ”Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig, och jag för världen.” - Gal. 6:14. Det är för mycken ambition hos somliga, att utföra kraftgärningar, utan att realisera nödvändigheten av Guds oinskränkta välde över individens liv. Det är mera en själisk, opersonlig, logisk, intellektuell tro, om sådan kan kallas tro alls. Guds sannskyldiga barn börja lida av de storslagna program, ceremoniösa tillställningar, som numera blivit så allmänna, även i så kallade pingst-församlingar. De äro trötta på vad som uteslutande tilltalar de yttre sinnena och ropa efter den första tidens liv och kraft. Detta är silverkanten på denna tidens mörka moln. Vi tro att intet bättre kan sägas än att anföra detta i ”Sanningens Vittne” för kort tid sedan publicerade, skrivet av Richard Carlberg:

”Ungefär tjugosju år hava svunnit hädan. Historien upprepar sig själv. I början voro alla bröder och systrar och kallade varandra för ”du” som bröder och systrar anstår. Nu är det åter ”pastorn” och ”ni”, ja till och med Mr. och herr. Allt är tillbaka i de gamla spåren. Först tre sånger, så skall pastor så och så ”läsa Guds ord och leda i bön”; så händers uppräckande, anhållande om förbön. Tre eller fyra leda i bön; kören sjunger och så kommer avslutningen. Församlingen sitter som gamla lutheraner och får sällan säga något. O, syskon i pingst-församlingarna, låtom oss böja oss. Låt Herren Jesus göra storstädning, även om han för detta ändamål måste göra ”gissel av tåg”. Bort, bort med fixerade möten och utstuderade eller skrivna predikningar. Får du intet att säga, broder, så tig. Gud kan reda sig utan din vältalighet. Och vilja ej pingst-väckelsens folk böja sig, så flyttas ljusstaken och Herren kommer att åter uppväcka sig andra budbärare.”

Det var just tjugosju år, sistlidne April, de händelser timade, varom författaren av denna lilla bok nu ämnar skriva. Och likväl äro händelserna och upplevelserna så levande för sinnet, som om det hänt igår. De äro levande, brinnande verkligheter; verkligheter som icke i evigheten skola utplånas. Detta var en epokgörande tid i vårt liv och vår erfarenhet, såväl som för hela Jesu Kristi församling på jorden. Att den stora hopen av troende aldrig kunnat så uppskatta denna väckelse veta vi väl. Men så hava förhållandena varit i alla tider. Verkliga erfarenheter fortleva för evigt. Halleluja!

I nedskrivandet av dessa händelser är vårt uppsåt, att meddela sådant som aldrig förr varit publicerat av andra historiker, endast av oss, i en liten bok: ”How Pentecost came to Los Angeles”, (en större bok än denna), på engelska språket (dess pris 50 cents). Vi hava på detta sätt sökt återuppliva, bevara och fortplanta den verkliga visionen av den uppenbarade Guds kraft i den första tiden i Missionen på ”Azusa” gatan i Los Angeles.

_______

 

ANDRA KAPITLET

Frank Bartleman 1906

DENNA SVENSKA BOK, som är ett utdrag ur den mera omfattande engelska upplagan, som skrevs direkt från min dagbok, måste jag så väl av ekonomiska skäl, samt små fysiska krafter mycket förkorta. Skall dock söka vidröra det mera betydande. Den som önskar berättelsen mera i detalj kan få den genom att förskaffa sig ett exemplar av den engelska upplagan.

Efter att för omkring 10 år hava rest omkring och predikat i olika delar av Förenta Staterna, utan annat underhåll, än vad välvilliga människor, manade av Herren, gåvo oss, anlände jag med min lilla familj till Los Angeles den 22 December 1904, såsom av en försynens skickelse. Jag var kroppsligen mycket svag, ty ifrån själva födelsen var jag en invalid, men hade utan reservation i Herrens tjänst använt de små krafter jag ägde. Vid denna tid voro mina fysiska krafter helt uttömda. Jag hade alltid beklagat, att jag icke föddes i en tid av stora andliga väckelser, såsom i den första tiden av metodismens inträde i världen. Litet anade jag, att jag skulle få vara med om den största väckelse, som kommit Jesu Kristi församling till del sedan den första kristna kyrkans avfall. Men detta var dock min förmån.

Endast en kort tid efter sedan vi kommit till Los Angeles dog vår äldsta dotter. Detta var ett mycket hårt slag för oss, och det nästan krossade mitt hjärta. Jag kände som om jag omöjligen skulle kunna leva, om icke Gud gjorde någonting för mig och öppnade någon möjlighet för mig att direkt få tjäna honom. Detta var Guds väg att ännu fullkomligare uttaga mig för sin tjänst.

Vi voro mycket fattiga och ledo många umbäranden. Jag började arbeta med i olika missioner. Skörden var i sanning mycken, men arbetarne på den tiden få. Huru jag skulle kunna uppehålla min familj blev mig ett bekymmersamt problem. En dag hade jag skrivit i min dagbok:

”Till hälsan är jag mycket klen, men jag tror att jag skall få leva tills jag fått avsluta min livsgärning. Icke många vilja verka på hårda platser, men jag känner mig kallad att gå dit andra icke vilja gå. Det synes som om Gud endast kan få sådana, som hava endast himlen att leva för, att utföra ett strävsamt arbete. Jag är glad att få nötas ut i hans tjänst. Jag vill hellre slitas ut än rosta bort. Jag vill hellre svälta för Gud än hava överflöd i satans tjänst.”

Min hela varelse just ropade efter Gud, men jag hade intet bruk för tom entusiasm. Jag hade redan varit med om radikala rörelser, och fordrade verkligheter. Jag har alltid försökt leda till den gyllene medelvägen, mellan kall formalism och fanatism. Dock, helt naturligt, all verklig andlighet stämplas av formalister som fanatism. Jesus korsfästes mellan tvänne rövare. Djävulen delar vanligen den religiösa verksamheten i två halvor och stjäl bort hjärtat, lämnande bara det yttre skalet kvar, för de troende att tvista om. På så sätt förstör satan det hela. Vi äro av naturen böjda för ytterligheter.

I dessa sista otrosdagar har det övernaturliga och underverken nästan allmänt förnekats. Men när vi omintetgöra det övernaturliga, omintetgöra vi därmed ävenså Gud. Det övernaturliga har alltid starkt framträtt under väckelsetider i kristenheten. Ifrån John Wesleys dagbok vilja vi anföra något, daterat den 29 Mars 1782:

”På långfredagen kom jag till Mansfield för att hjälpa till med dagens möten. Under det vi utdelade nattvarden till omkring 1300 personer, hörde jag en låg musik, en allvarlig melodi, liksom den av en aeolian harpa. Detta fortsatte fem eller kanske sex minuter. Det så berörde de församlade, att många kunde icke återhålla sina tårar. Musiken liksom dog sakta bort.”

Detta var säkerligen en änglakör. Liknande företeelser hava många gånger förekommit i pingstvänners sammankomster i denna tid.

Jag just tiggde på Gud, att öppna någon dörr varigenom jag fick tillfälle att arbeta för honom, ty efter vår dotter dog, syntes jag icke kunna leva, om jag icke hade mycket att göra, och jag ”önskade se själar frälsta”. En vecka senare började jag predika i en liten ”Peniel” Mission i Pasadena. I denna mission predikade jag vid middagstiden och på kvällarne nästan en månads tid. En kväll var det en ovanligt stilla och lugn stämning i vårt eftermöte för omkring en timmes tid. Herren kom oss mycket nära. Vi förblevo i helig tystnad inför honom. Det är skönt att bida i tystnad inför Gud. Vi tala vanligtvis för mycket. Gud talar i den ljuva, stilla susningens röst när vi hålla oss stilla inför honom. Vår ande är för orolig. Vi kunna icke höra vår Gud, ty han är icke högljudd eller pockande med oss. Vi äro som om vi fruktade att lyssna till Guds röst då han vill tala till oss. Vi äro nästan färdiga, att som Israel säga: ”Låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.” - 2 Mos. 20:19. Dock är Guds tal till oss just vad vi i närvarande tid behöva.

Vi hade en riktig förkrosselse erfarenhet i den lilla lokalen. Själar började gråtande söka Golgata. Guds Ande var kraftigt verksam. Vi liksom kände, att Gud skulle låta underbara ting ske ibland oss. Detta var i Februari 1905. Herrens härlighet var så förnimbar, att jag kunde nästan icke predika. Bönealtaret var omringat av frälsningssökande nästan varje kväll tills efter midnattstiden.

Under denna mötesserie uttog Gud många unga män, som senare utgingo som evangelister, med pingstevangeliet både i vittnesbördet och erfarenheten. Somliga äro ännu i verksamhet efter mer än ett kvarts århundrade. Vi ledo som familj, under denna tid, stora umbäranden, enär jag alldeles saknade krafter att kunna arbeta, och kände Herrens kallelse att predika evangelium. Jag verkade mycket med traktatspridning och vittnade i krogar samt hade gat-möten. Varenda kväll var jag på mötet och endera avgav ett vittnesbörd eller höll en predikan. Jag var så viss om att Gud skulle stå bi den person, som var trogen honom, att jag litade på Gud och fortsatte. Många direkta bönhörelser fingo vi uppleva i våra knappa erfarenheter. Jag vilade endast då jag sov, men befanns även då ofta bedjande. Jag nästan kände som det säges i Jes. 64:7: ”Ingen fanns, som åkallade ditt namn, ingen som vaknade upp för att hålla sig till dig.” Intrycket av denna bibelvers var på mig mycket djupgående.

Vid denna tid kom Pastor F. B. Myers från London och berättade om den stora väckelsen i Wales. Han hade varit i personlig beröring med denna väckelses mänskliga redskap, Evan Roberts. Min själ rördes till djupet av vad jag hörde, och jag bestämde mig ännu grundligare för, att Herren skulle i allt hava sin väg i mitt liv till vad han än ville bruka mig. En verklig börda och böneande tog mig fatt, och jag ropade till Herren om en mäktig väckelse här, likt den de hade i Wales. För tillfället visste jag icke att Gud lagt samma börda och böneiver i många av sina barns hjärtan i hela vida världen. Detta var förberedelsen till den härliga besökelsetid av Ande och gudomlig kraft, som säkert varit den största sedan den första kristna församlingens avfalls tid.

Herren förberedde sitt folks verkliga frigörelse än en gång, och för detta behövdes förebedjare. Vi lära detta av Jes. 59:16: ”Och han såg, att ingen trädde fram; han förundrade sig över att ingen grep in”- samt av Hes. 22:30: ”Jag söker bland dem efter någon, som skulle kunna uppföra en mur och träda fram i gapet inför mig till försvar för landet, på det att jag icke må fördärva det; men jag finner ingen.”

I första delen av Maj månad utbröt en genomgripande väckelse i Lake Ave. Metodist församling i Pasadena. De unga männen, som blevo utkallade i ”Peniel” missionens möten tidigare, voro med på dessa möten. De fortsatte i en riktig bönekamp för en väckelse där. Gud besvarade också deras böner. Botbänken fylldes med frälsningssökande kväll efter kväll. Syndanöd grep folket. Ett par hundra sökte Gud på två veckors tid. Vi började då på allvar bedja om en väckelse i Los Angeles och södra California. I min dagbok finner jag följande anteckningar:

”En del församlingar skola känna sig överraskade, att Gud går dem förbi. Herren brukar endast sådana, som vilja helt överlåta sig till hans vilja. De måste ödmjuka sig inför honom innan en väckelse kan komma. De äro för belåtna med sig själva, och hava litet eller intet intresse i andras frälsning. Gud söker förödmjuka sådana genom att gå dem förbi. Stora händelser förestå. Herren kommer att besöka dem som helt överlämna sig åt honom.”

Vi måste vara ödmjuka och små i våra egna ögon, ty så fort vi bliva stora i oss själva är vår brukbarhet slut. Historien visar, att Gud alltid brukat den ödmjuke och ringe; han kan icke bruka andra. Martin Luther, den stora reformatorn, skrev:

”När vår Mästare och Herre Jesus Kristus befallde om bättring, menade han, att en troende under hela sitt liv på jorden skulle förbliva i denna sinnesbeskaffenhet. Bättring och ånger, som är den sanna bättringens beståndsdelar, varar så länge en människa är missnöjd med sig själv, och det borde fortgå tills dess hon träder inom evighetens gräns. Ivern att rättfärdiga sig själv, är orsaken till all hjärteoro.”

En väckelses djup kan alldeles mätas efter det bättringens sinnelag och syndasorg den lägger i dagen. Dessa tvänne saker taga ett framstående rum i varje väckelse, som är kommen ifrån Gud.

Vid denna tid ledde mig Herren att skriva i olika religiösa tidningar, och särskilt påpeka och förmana till den sinnesbeskaffenhet, som måste föregå en väckelse. Min själ var i brand. En profetians ande kom över mig, samt tro till att vänta stora ting från Gud. Jag förnam, att vi befunno oss i en tid då snart underbara ting skulle inträffa. Jag besökte de olika kyrkorna och förmanade folket att i bön och tro till Gud vänta en väckelse. Ävenså mötena i metodistkyrkan i Lamanda Park voro vid denna tid, minst sagt, underbara. Guds eld föll en kväll när vi voro vid bönealtaret, och folket förblev kvar tills efter midnatten. Därifrån gingo somliga av oss till pastorsbostället och fortsatte i bön till morgonen.

Finansiellt hade vi det mycket knappt vid denna tid. Till mat hade vi endast en handfull bönor och vår hushyra var efter för en vecka. Husägarinnan gav orders, att endera betala eller flytta ut, ty hon var icke en troende. Hyran var endast fem dollars per månad, men så bestod hela lägenheten av endast två omöblerade rum. Gud sände oss till hyran, att vi behövde icke flytta. Herren började kraftigt verka i ett tält där möten pågingo under ledning av broder Manley. Jag greps av en sådan böneångest, att jag bad nästan både natt och dag, unnande mig mycken liten vila. Detta var beredelsetiden. Både Gud och satan voro i kraftig verksamhet, och det var som ett verkligt krig mellan goda och onda makter.

I Maj 1905, hade jag i en tidningsartikel yttrat följande:

”Vid läsandet om väckelsen i Wales sättes min själ i brand. De 7000, som icke hava böjt knä för Baal, och som sucka och jämra sig för styggelserna gjorda i Israel (Hes. 9:4), borde fröjda sig, ty Herren blottar sin arm än en gång. Var finnes de, som i bönekamp vill, så att säga, taga fatt på Gud? Gud ser efter redskap, efter kanaler ibland oss människor, ehuru vi äro endast stoft och aska. Han kan endast bruka den ringe. Jesus bad tills han svettades blod, men sådan bönekamp kanske är mera än många av oss är villiga att genomgå. Kanske detta är Herrens sista kall till förbön för en ofrälst mänsklighet.”

_______

 

TREDJE KAPITLET

Evan Roberts

OMKRING MITTEN AV JUNI, 1905, kom Pastor Smale tillbaka till Los Angeles efter ett besök i Wales. Han var pastor i den Första Baptistförsamlingen i staden. Genom sin beröring med Evan Roberts, och det Guds verk han hade sett i Wales, var hans själ liksom i brand för att i Los Angeles få se samma Guds välsignelse. Möten höllos i hans kyrka, både på dagar och kvällar, och Gud gjorde sin närvaro känd. För mig var detta en sann tillfredsställelse, ty det var just i enlighet med både mina böner och vad jag hoppades på ifrån Herren.

En kväll hade så mycket folk samlats innan kyrkdörrarna öppnades, att jag började ett möte på kyrktrappan. Vid varje kvällsmöte vunnos härliga segrar. När Herren helt får sin vilja fram, synes det som om kyrkdörrarna knappast mera kunna stängas, utan som Herrens tempel i Jerusalem, hållas dörrarna öppna både dag och natt. Sådant sågo vi senare inträffa i missionen på ”Azusa” gatan. Det finnes många hungriga själar och många att hjälpa dem, när Gud verkar bland sitt folk. Guds räddningsstationer borde aldrig vara stängda. Den romersk katolska kyrkan överträffar oss uti att hålla sina kyrkor öppna. Vare det icke för själviskhet och partinit de olika protestantiska samfunden emellan, kunde säkert våra kyrkor likaså hållas öppna. Det är att beklaga, att vi äro så hopplöst delade i våra strävanden för Gud.

Själv kände jag ett stort behov av en förnyelse i min egen själ, på det att Jesus skulle måtte bliva dyrbarare för hjärtat, och om detta var jag mycket i bön till Gud. Som vi betrakta, ja beskåda Herrens härlighet förvandlas vi till samma bild från härlighet till härlighet, som Paulus säger i 2 Kor. 3:18. Och endast sådana, för vilkas hjärtan Jesus blivit stor och dyrbar, kan han bruka till andras frälsning.

Vid denna tid blev vår fattigdom så stor, att vi som familj hade att flytta in i två omöblerade rum, vilka saknade både vatten och gas. Hyran var tre dollars per månad, men det var ock allt vi vågade sätta oss ut för. Men i detta enkla hem kämpade jag mer i bön till Gud, än jag någonsin kunnat göra vare sig före eller efter den tiden. Dag och natt var Herrens hand tung över mig. Mina böner blevo bokstavligen ”outsägliga suckar” - Rom. 8:26. Somliga kristna finna det lättare att kritisera än att bedja. De har ingen önskan, bildlikt talat, att svettas blod i bönekamp för andras frälsning.

Vid denna tid sände Gud en broder, Edward Boehmer, som en medhjälpare i förebedjandet. Han var beskärd med en djupare böneande än någon annan jag någonsin mött med. Han fortsätter ännu i Herrens tjänst bland pingstvännerna. Kraftiga möten pågingo i Pastor Smales kyrka i Los Angeles. Broder Boehmer och jag använde många hela nätter i bön för väckelsen där.

Jag skrev ett brev till Evan Roberts i Wales, och bad om att de där ville synnerligt bedja om en genomgripande väckelse i California. Följande svar anlände:

”Min dyre medbroder i tron. Mången tack för brevet. Samla de ibland folket, vilka äro villiga till hel överlåtelse åt Gud. Bed och bida. Tro Guds löften. Hav möten dagligen. Herren välsigne eder är min bön. Eder i Kristus, Evan Roberts.”

Vi voro mycket styrkta och uppmuntrade av, att de i Wales ville särskilt ihågkomma oss i förbön.

Jag fann ut, att i många församlingar var man bokstavligen rädd för den väckelseande, som var förnimbar. Man ville helst hava allt sin egen väg, och stor okunnighet rådde i frågan om vad som var ifrån Gud eller icke. Församlingarna saknade sann andlighet. Det var som på John Wesleys och Fletchers tid. Ehuru de voro män sända av Gud, fingo de sällan predika för andra gången i samma församling. Många betraktade den av Gud helgade Fletcher som ett vidunder, ehuru han var som en Guds ängel.

Se här några anföranden ur en uppsats jag skrev om väckelsen här:

”Ett underbart Andens verk har börjat i Los Angeles, som förberetts av en djup förödmjukelse och bön. En kraftig syndanöd tycks gripa folket och de samlas till möten i pastor Smales kyrka. Här och där i lokalen komma själar till liv och frid, under mötets gång, vilket syntes vara alldeles utan någon mänsklig ledare. Tidvattnet, så att säga, stiger, och vi vänta underbara ting. En verklig själskamp för själars frälsning måste förefinnas i en verklig väckelse, och vi hava nu kommit fullkomligt bort ifrån samfundsskrankorna. Guds eld faller. I söndags kväll fortgick mötet till långt ut åt morgonsidan. Vi vänta dock ännu större ting. Los Angeles är nu ett Jerusalem, en plats där Gud kan börja ett verkligt storverk. Bed om en pingstutgjutelse.” Detta skrevs i juni 1905.

En afton i Juli månad kände jag mig starkt manad att gå till den lilla ”Peniel” missionen i Pasadena för att där bedja och bida inför Herren. Som jag anlände, träffade jag Br. Boehmer där. Han hade också, liksom jag, känt en maning att gå dit. Som vi fortsatte tillsammans att bedja om en Andeutgjutelse blev vår själsångest nästan outhärdlig. Detta avlöstes av ett nästan obeskrivligt lugn. I ett nu uppenbarade sig vår Frälsare. Han syntes stå mitt emellan oss, så nära, att vi hade kunnat vidröra honom, men vi vågade ej röra oss. Herrens närvaro på detta sätt överraskade oss. En flod av himmelsk kärlek fyllde och hänförde mitt hjärta. Jag väntar icke att Jesus skall bliva mera verklig för mig på denna sidan om himlen. Något liknande en eld syntes genomgå min varelse. Vi hade genomgått en delaktighet i Kristi lidande; nu liksom belönade han oss. Jag tycktes smälta ned som vax inför honom och förlorade fullkomligt allt medvetande med avseende på tid och rum. Jag tycktes helt vara ande och tillbad vid min Frälsares fötter. För mig var detta ett förklaringsberg.

För någon tid förblev denna Jesu uppenbarelse hos oss. Senare drog sig denna närvaro bort. Br. Bochmer hade ungefär i allt samma erfarenhet som den jag erfor. Vi hade under tiden alldeles förglömt varandra, och komna till fullt medvetande voro vi nästan rädda att andas eller tala. Solen var nu uppe på fästet, men natten syntes som hade den bara varit en halvtimme. Guds närvaro synes upphäva tidsmätningen. Gud är ett evigt ljus. Gud regleras icke av tiden. För en längre tid efter denna upplevelse syntes mig som om denna uppenbarade personlighet jämt var vid min sida. Jag hade rentav svårt att igen komma i kontakt och umgänge med människor. Den mänskliga anden är så hård, och den kändes så grov, tom och bitter. Vi måste vara långt ifrån det sinnelag och ande, som är i Jesus Kristus. Dagen efter denna härliga natt med Jesus använde jag uteslutande till bön. Himmelsk frid och glädje fyllde min själ. Jesus var så verklig. Tvivel och fruktan försvinner när han blir stor för hjärtat.

Min korrespondens genom min traktatmission och mina tidningsartiklar blev stor. Många skrevo till mig från olika delar av landet. Gud gav mig också många flera traktatbudskap att publicera. Här är just ett anförande ur en tidningsartikel ifrån den tiden:

”Många träla under fördom och fariseism, men vi löpa fara, att bliva lämnade av Gud i vårt andliga högmod, under det att han får leda förkrossade själar till bättring och full frigörelse. Nådens verk i våra hjärtan måste gå djupt nog, att omintetgöra sektväsende, fördomar och partisinne i förhållande till alla i vår omgivning. Gud skickliggör den han utväljer. Många äro rent av högmodiga för vad de äro. Men sådana går Gud förbi. Alla måste ödmjuka och bättra sig.”

Den härliga väckelse, som i dessa senare år övergått världen hade sin början i det lilla Wales. Den utvecklades vidare i Indien, och kom slutligen till Los Angeles, varest den mognade till. Från år 1906 har den härifrån spritt sig till jordens alla folk. Som jag under 1905 skrev så synes det ock vara: ”En väckelses djup är alltid i samma proportion som den bättring och syndaånger den lägger i dagen.” Detta bevisas vara en verklighet ibland alla folk och i alla tider.

Den väckelseande, som var så mäktigt utgjuten i Pastor Smales församling, gjorde sig förnimbar i hela staden. Andliga arbetare ifrån olika samfund och olika delar av staden kommo i stort antal med och blandade sina böner med våra i bönerop, om en stor genomgripande väckelse över hela landet. Vi började att bedja för denna nation, men även för en världsvid väckelse. Tron växte; vi väntade härliga tider. Mötena blevo mer och mer spontana och den mänskliga ledningen mindre märkbar. Före år 1905 märktes mycket liten tro på att en väckelsetid skulle komma. Nu var förhållandet helt annorlunda, och Herren gick fram i kraft. Modlöshet och misströstan hade flytt, tro och förtröstan till Gud framträdde. Detta var det enda lilla Elias moln, som syntes på den annars klara horisonten.

Jag skrev en artikel som först publicerades i ”The Daily News” i Pasadena, men som sedan avtrycktes i flera religiösa tidningar. Artikeln hade till rubrik: ”Vad jag sett i en kyrka i Los Angeles.” Detta föranledde redaktören av ovannämnda tidning att komma och själv göra sina iakttagelser, vilket slutade med, att han gick fram till bönealtaret, och sökte Gud av hela hjärtat. Artikeln var som följande:

”För några veckor hava extra möten pågått i Första Baptistkyrkan i Los Angeles. Pastor Smale har nyss kommit hem, efter sitt besök i Wales, där han sammanträffade med Evan Roberts och själv iakttog den genomgripande väckelse som där var i full gång. Han sade, att hans fulla övertygelse var att Los Angeles snart skulle skakas av Guds kraft. Mötena voro, som det syntes, alldeles utan någon mänsklig plan och spontana. Allt väntade man av Gud. Samlingarna bestodo av folk ifrån många religiösa läger, dock förekom bland dem den skönaste harmoni. Guds Ande hade ledareskapet om hand. Vittnesbörd, bön och lovprisning omväxlade och allt syntes föras fram av en inre drift. Själva atmosvären syntes sätta de besökande i en stämning att vänta något särskilt stort ifrån Herren, vänta en mystisk, men kraftig uppenbarelse av övernaturliga krafter. Man tyckte, nästan i dessa möten, som om himmelen kommit ned till jorden. Det eviga och osynliga blev för sinnet mera verkligt än vad man någonsin känt det tillförne.”

Detta var också vad vi särskilt behövde. Hela den religiösa tankevärlden, såväl som den personliga andliga erfarenheten, hade stelnat i konkreta former, under mänskligt kontroll, i olydnad och otro. Det behövdes ett andligt jordskalv, ja en explosion, att lösgöra människorna än en gång och giva dem ett tillfälle att låta Guds Ande leda dem.

För ”The Wesleyan Methodist” skrev jag följande:

”Nåd, som icke mottages medför förökad dom, så visar historien, att Gud alltid handlat med människors barn. Först tillbjuder han dem nåd. Om den försmås kommer dom och hemsökelse. Så framställes även programmet i Upp. 6. Kristus kommer på den vita hästen med nåd och förbarmande. Efter honom kommer den röda, svarta och blacka hästen, med krig, hungersnöd och död. Profeterna upphörde icke att både dag och natt varna Israel, men deras tårar och varningar blevo sällan hörsammade. Tänk vilken nåd Gud igenom Jesus Kristus tillbjöd Jerusalem (Luk. 19:41-44), men när de icke ville mottaga Guds nådesbevisning kom dom och hemsökelse. Så handlade Gud med mänskligheten på Noas tid, men när ingen bättrade sig förgjorde Gud dem alla genom syndafloden. År 1859 gick en väckelsevåg över detta land och i samband med den erfor en halv million sann frälsning. Men omedelbart efter, eller åren 1861-64, förekom det förfärliga inbördeskrig, om slavfrågan; undrar om ej sedan väckelsen framgått med så pass kraft, även nu dom och hemsökelse kommer som det skett i flydda tider. Straffdomen och hemsökelsen blir i proportion till det nådesmått de föraktat.” - I Juli 1905.

Huru fullkomligt detta har inträffat kunna vi nu realisera.

För tidningen ”God's Revivalist”, skrev jag i en artikel följande:

”Otro i alla former har likt en flod kommit över oss, men våren har också kommit. Ett baner har blivit upprest emot Herrens fiender. Herren utväljer sina arbetare. Det är på tid att inse vikten av, att tjäna Gud. Psalmisten säger: 'Gud, Herren Gud talar, och kallar jorden allt mellan öster och väster. Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.' - Ps. 50:1-5.”

Jag sade ofta på 1905, att jag ville hellre leva sex månader i en sådan tid än 50 år under vanliga tidsförhållanden. Jag fattade att Gud skapade historia. Detta var den stora begynnelsens dag. För de sädeskorn, som nu vara villiga att falla i jorden, och där dö, var det utsikt för en härlig skörd. För andligt ytliga var naturligtvis det hela endast dårskap.

Jag skrev för andra gången till Evan Roberts och bad om, att de i fortsättningen skulle bedja för oss i California. På detta sätt sammanbundos vi med Guds verk i Wales. Vid denna tid hade man litet fattat bönelivet, och det ställde sig rent av svårt, att finna en mötesplats där man ostörd kunde få bida inför Herren i bön. Men så är alltid förhållandet när andligheten är låg. Knappast inga anordningar vidtages då, för bön, som en faktor i den religiösa verksamheten. Men så fort som väckelseanden grep folket, blev anordnandet av ett lämpligt bönerum först på programmet. Dock som den religiösa elden började slockna, blev bönerummet sist på programmet, som det ännu är i närvarande tid. Bönekamp för själars frälsning är icke ett tilltalande företag för en självisk och avfällig församling. En barnföderska i andliga födslosmärtor kan icke utgöra ett trevligt sällskap för själviska, världs-älskande namnkristna. Men själar födas icke andligen, utan att någon måste känna födslosmärtor. Societeten i närvarande tid har litet sympati för en barnföderska. Lika litet förbunden är en kall världslig kyrka, med den själ, som känner andra själars nöd tungt på sitt hjärta.

En afton gick jag till Br. Manleys tältmöte, utan minsta tanke på att taga någon del i mötet, att jag satte mig långt bak i tältet. Men en förmaningens ande liksom tog mig fatt. Jag stod upp och förmanade dem till bön, och hela samlingen föll ned i bön inför Gud. För tre timmar var hela tältet som ett enda stort bönealtare. Många blevo frälsta och alla blevo storligen vederkvickta. Det var en gudomlig besökelsetid. Folket var icke så färdigt då, att sätta sig till motvärn, som det är nu för tiden. De kunde då bättre tåla, att deras program led våld, och som det syntes, var icke så fanatiska att fäkta för egna meningar, ty det förefanns en verklig hunger efter Gud, och Gud sökte verkligen att omintetgöra våra egna program.

Jag besökte ett helgelse lägermöte. Där använde jag nästan hela min tid i bön ensam i skogen. Det var mycket tomma ljud i dessa möten. De syntes samlas till mötena för att erhålla välsignelser för egen njutning. Jag ville komma djupare än just vad som berörde känslolivet, och ville hava något stabilt, som hade betydelse för Gud. Jag var trött på fradga och lödder, skrävel och svullna uttryck, och behövde icke vänta på Herren förgäves. Jag predikade en kväll i deras möte, utan att hava blivit ombedd att så göra. Detta upprörde de ledande, och de begynte att förfölja mig. Men i sanning behöva icke sådana religiösa mänskliga anordningar, där Gud icke alls får råda, uppröras? Jag mottog nu ett andra brev ifrån Evan Roberts, vilket skänkte mig stor uppmuntran. Min traktatmission var i ständig tillväxt.

Djävulen var vid denna tid i synnerlig verksamhet. En natt, när jag hastigt vaknade, kände jag hans närvaro i rummet, lika verklig som min egen. Jag ropade till Gud om hjälp, och satan vek bort. Min hustru hade samma förnimmelse i detta stycke som jag. Vi voro riktigt i smältugnen. Jag använde hela dagar och nätter i bön, ty djävulen hade bestämt satt sig för, att driva mig ifrån all andlig verksamhet, enär hans rike synbarligen led skada. Våra grannar hörde ofta mina bönerop, och kommo och frågade om jag var sjuk. De förstodo naturligtvis icke en sådan bönekamp.

Mötena i den Första Baptistkyrkan hade nu fortgått i femton veckor. Det var nu September, år 1905. Församlingens diakoner beslutade, att mötena skulle upphöra. Ville folket fortsätta med mötena fingo de söka sig en annan lokal. Pastor Smale resignerade. De ledande voro uttröttade på Guds närvaro i verksamheten. De ville hava verksamheten tillbaka i de gamla spåren av kalla, lugna religiösa former. Huru förblindade kan icke människor vara. Till och med i Wales, varest Guds verk var så kraftigt och väckelsen så genomgripande, gjorde de slut på Herrens verk i församlingarna just på samma sätt. Efter Pastor Smales resignation organiserades under hans ledning en Nya Testament-församling. Jag ansåg, att Pastor Smale skulle icke hava bundit sig att tjäna som pastor, utan hellre tjänat Herrens sak som kringresande evangelist, men han kände det icke så. Jag bemedlade dock för honom en mötesserie i Lake Ave. församlings kyrka i Pasadena.

En väckelse börjar nästan alltid bland medlemskapet. Församlingsledare tycka sällan om reformation. Det menas ansträngning, och de hava det ganska makligt under vanliga förhållanden. Men Guds eld faller endast på självförsakelsens offer. Ett tomt altare river aldrig ner eld ifrån himlen. Kall förståndsreligon, kyrkliga former, och präst-herravälde är främmande för Bibelns evangelium. En verklig pastor är en tjänare, en herde. Jesus kom icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna. Den store evangelisten Finney, var så fattig, att han nödgades sälja sin koffert, som han så mycket behövde på sina resor, för att med pengarna köpa en ko till familjens livsuppehälle, och detta i det femtonde året av sitt framgångsrika evangelistarbete.

Vid denna tid flyttade vi som familj ifrån Pasadena till Los Angeles. Vi ledo många umbäranden för fattigdomens skull, dock höll jag ut. Nästan dagligen gjorde jag privat missions-arbete, utdelade traktater, använde mycken tid till bön och om kvällarna predikade i någon mission. Jag fortsatte ävenså att skriva för den religiösa pressen och Herren gav mig mycket, som jag tryckte i traktatform. Allt i förtröstan på, att Herren skulle förse. Vi kände ingen människa, som vi direkt hoppades få någon finansiell hjälp ifrån. Jag fastade, och bad nästan både dag och natt. Min hustru fruktade ofta att detta skulle ända mitt liv, ty jag var kroppsligen mycket svag. Jag fruktade själv ibland, att jag icke skulle kunna leva tills jag fick se Gud besvara bön. Icke så få trodde, att jag var ifrån mina sinnen. De kunde icke fatta huru jag skulle så djupt känna och bekymra mig om Guds frälsningsverk i världen. Själviska sinnen förstå sig icke på självuppoffring, men det var en ande till förebedjande, som Gud utgjutit över mig. Evangelist Finney sade en gång: ”Om du har mycket av Guds Ande, är det ganska troligt, att många skola tro dig vara ifrån dina sinnen.”

Brother Boehmer

Br. Boehmer och jag använde vid denna tid hela nätter i bön. Vi blevo dock icke uttröttade. Herrens närvaro var så förnimbar. Br. Boehmer hade anställning som trädgårdsmästare. Han hjälpte oss mycket i finansiell väg. Jag skrev ett tredje brev till Evan Roberts och bad dem fortsätta att bedja Gud för oss. Böneanden stegrade här ibland Guds frigjorda barn. I den Nya Testamentet-församlingen, där Pastor Smale var föreståndare, syntes böneanden mer och mer dö ut i samma mån som allt organiserades. Jag ansåg detta som en satans snara, och att de på denna väg skulle komma till korta inför Herren, som det ock senare visades de gjorde. Gud hade att söka ett annat folk för sina planers genomförande. I samma mån som deras reguljära kyrkoverksamhet tog deras tid i anspråk, syntes de förlora sin förstfödslorätt, och de kommo liksom i andra rummet. Mänskliga organisationer och deras program synes giva litet rum och frihet för Guds Helige Ande. Bönen spelar en större roll i Guds rike än till och med byggande och organiserande. Gud arbetar genom män och kvinnor. Jag fattade som om vår uppgift var att vinna världen för Gud, icke att bygga upp ett nytt samfund, ty sådana hava vi allaredan för många. Även av maskineri i verksamheten hava vi tillräckligt. Vad vi behöva är mera av Gud.

Allt vi nu hade i vårt hem till mat var litet gammalt bröd; prövningen var svår, men Gud besvarade våra böner. I Br. Brownleys tält, hörnet av 7:e och Springgatorna, var en underbar bönens ande utgjuten. Mötena voro härliga. En känsla, att Gud skulle snart låta oss se något underbart var allmän. Jag kunde knappast sova om nätter för böneångests skull. Jag vred mig omkring och suckade och hade mycket litet behov av vare sig mat eller sömn, men syntes uppehållas av en övernaturlig kraft. Vid ett tillfälle var jag i en sådan själs- och bönekamp för ett helt dygn, utan vidare lisa. Jag nästan förtärdes i bönekamp. Bönerna voro icke formella på den tiden, men de voro gudinspirerade. Böneanden föll över oss. Vi arbetade icke upp oss själva. Böneanden grep oss, och vi kunde icke mera frigöra oss därifrån än barnföderskan kan fria sig ifrån födslosmärtan.

Jag fick ett tredje brev ifrån Evan Roberts av följande innehåll:

”Loughor, Wales, den 14:de Nov. 1905. Min dyre medbroder. Vad kan jag säga till eder uppmuntran i denna förfärliga kamp? Jag finner den förfärlig. Den ondes hela rike synes bokstavligen belägrat på alla sidor. Folket i Wales har lärt sig att bedja under sista året. I Wales synes det, som om den Helige Ande ruvade över de församlade, väntande på att Kristi efterföljare måtte öppna sina hjärtan. Vi hade förliden lördags afton en mäktig Andeutgjutelse. Denna tilldragelse var förberedd genom en ändring i begreppet om vad verklig tillbedjan är. De hade blivit lärda, att giva och icke alltjämt endast mottaga; att i allt söka behaga Gud och icke sig själva; att se upp till Gud och glömma fienden så väl som att icke frukta för människor. Vi bådo och Anden föll. Jag beder, att Gud skall höra edra böner och uppehålla eder i tron och komma med sin frälsningsvåg över California. Din medbroder i striden, Evan Roberts.”

Evan Roberts säger följande om sin egen erfarenhet med Gud:

”En fredags afton förliden vår, under det jag böjde knä vid min säng, just före jag skulle gå till vila, togs jag till ett oändligt område. Jag tyckte det saknade både tids och rums-begränsning. Jag var i personlig kontakt med Gud. Före denna tid syntes Gud mig mera avlägsen. Just under denna min erfarenhet var jag fruktande, men har aldrig varit det sedan. Så stor var min fruktan, att jag skakade tills sängen riktigt gungade. Min bror vaknade och grep tag i mig, troende att jag hade blivit sjuk. Denna erfarenhet upprepades varje natt på morgonsidan, under tre månaders tid, ifrån kl. 1 till kl. 5.”

Han skrev senare ett budskap till hela världen av följande lydelse:

”Väckelsen i Södra Wales är icke av mänskligt, utan gudomligt ursprung. Gud har dragit oss nära. Vi ha inga bekymmer i teologiska spörsmål, vi just predika Kristus. Jag har blivit tillfrågad vilka metoder vi bruka. Vi ha inga metoder. Vi lämna det allt i Guds hand. Jag har aldrig förberett mina predikningar. Jag har lämnat det i Herrens händer. Jag är icke väckelsens ursprung. Jag är bara en faktor bland skaran. Jag önskar inga personliga anhängare. Jag tror vi äro liksom vid tröskeln till en stor väckelse, och jag beder till Gud, att jag måtte få hava någon del däri. Underbara händelser hava vi bevittnat i Wales, de sista veckorna, men detta är bara början. Världen skall få erfara en Andeutgjutelse som en mäktig storm. Många nu tysta och undangömda, skola då bliva rörelsens ledare. Tusenden skola uppstå, som skola uträtta mera än vi kunnat göra, när Gud förlänar dem sin kraft.”

En ifrån England, som själv varit med, skrev om väckelsen i Wales:

”Sådan smärta och bönekamp för ofrälsta, som jag såg i Wales har jag aldrig förr bevittnat. Jag har sett den unge Evan Roberts i konvulsioner av smärta, sägande till samlingen: 'Sjung icke! Nu är icke tid att sjunga. Bed hellre!”

En annan skriver: ”Det är icke genom Evan Roberts vältalighet så mycket som genom hans tårar hjärtan smältas ned.”

Evan Roberts kunde ofta falla i gråt under bönekampen, så att hela hans kropp skälvde. Starka män i denna väckelse kunde ofta storgråta, som små barn. Kvinnor utbrusto ofta i högljudda skrik. Sorl av gråt och klagan fyllde luften. Evan Roberts kunde, gripen av ångest, falla tillsammans vid predikstolen och många i samlingen föllo avsvimmade. Ofta såg man under väckelsetiden i Wales något som liknade eldklot i olika färger, flytande i luften.

Om Guds verk i Indien skrevs:

”Bland de unga flickorna i Ramabais mission verkade Guds Ande på ett alldeles underbart sätt. Först kommo de i en sådan förfärlig syndaånger, att de slogo sig själva. Sedan de kommit till frid med Gud blev glädjen så överväldigande, att de hoppade upp och ned för timmar åt gången, utan att känna den minsta trötthet; hellre syntes det som de stärktes därav. De ropade, ty det kändes som om de brändes. Somliga föllo till golvet när de sågo ett stort ljus gå dem förbi. Denna eld brände bort högmod, vrede, världskärlek, själviskhet och orenhet. De varken sovo eller åto förrän frälsning och seger var vunnen. Efter de upplevt uppfyllelsen av Guds Helige Ande var fröjden så stor, att för två, tre dagars tid, kände de intet behov av mat. Tjugo flickor kommo i hänryckning på en gång, och lågo medvetslösa, vad det timliga livet angår, somliga för tre timmar och andra ända till tre och fyra dygn. De sjöngo, tumlade omkring, klappade i händerna eller sutto alldeles stilla. Återkomna till sitt normala medvetande, berättade de, att de i himlen sett en stor vit tron och en skara klädda i vita fotsida dräkter och en härlighet, som för dem var nästan outhärdlig. Hela institutionen stod snart, andligen talat, i lågor. Skolan måste inställas. De glömde bokstavligen bort både att äta och sova. Hela dagar och nätter tillbragtes i bön. Anden föll en natt, över en efter Anden sökande flicka. Som hennes kamrat såg henne alldeles omgiven av eld, skyndade hon efter ett ämbar vatten, att slå över henne. På mindre än en timmes tid voro nästan alla flickorna i den stora institutionen gråtande i bön, bekännande sina synder. Många av flickorna hade blivit beklädda med ett skönt, övernaturligt ljusskimmer.

En spontan sångförfattareförmåga var säregen för många av dem som voro med i väckelsen i Indien. I Kara Kamp visades, för en samling mindre flickor, under det de voro samlade till bön, på ett övernaturligt sätt frambrakta på en vägg, tavlor ur Jesu liv. Figurerna voro rörliga och i olika färger. Varje tavla visade sig från två till tio minuters tid. Tavlan försvann så sakta och så kom en annan. Detta fortsatte för hela tolv timmar, och sågs, icke endast av barnen, utan av missionärerna, av infödda kristna, och några av hedningarna kommo för att se den underbara företeelsen. Detta hade en mäktig verkan och bidrog väsentligt till att krossa stenhårda hjärtan.”

Jag fortsatte att besöka predikolokaler, både dagar och kvällar, och överallt uppmanade jag dem, att ivrigt bedja Gud om en väckelse. En afton i Nya Testamentet-församlingen erforo vi Herrens närvaro såsom om han kringslutit oss på alla sidor. Två tredjedelar av folket greps av fruktan och rusade ut ur lokalen. Somliga lämnade sina huvudbonader kvar. Tänk, så oförberedd man kan vara, att mottaga vad man begärt av Herren! Här var inga yttre demonstrationer att skrämma någon, endast en övernaturlig förnimmelse av Guds närvaro. De voro synbarligen icke beredda att möta sin Gud.

Jag skrev för den religiösa pressen:

”Sakta men säkert kommer förvissningen över de sant troende, att Gud skall här utgjuta sin Ande över oss såsom det skett i Wales. Vi hava fått nåd att tro och vänta från Gud vad vi förr icke ens skulle kunnat drömma om. Vi hava förvissningen om en verklig pingstvälsignelse för detta land. Men inga pingstfrukter framkomma, utan genom pingstens kraft. Med frukterna komma ock de vanligen förekommande demonstrationerna.” - Christian Harvester. Detta publicerades på hösten 1905, och som vi nu se det, var framställningen rent av profetisk.

Senare skrev jag för tidningen ”The Way of Faith”:

”Väckelsevågen brusar just utanför vår dörr. Månne vi vilja kasta oss i strömmen och framföras till härliga segrar? Att leva ett år i denna tid, med dess underbara möjligheter för Guds rike, är mera värt än hundra år under vanliga förhållanden. Pingsten står klappande vid vår dörr. Vi tro att en frälsningsvåg skall komma, som sopar allting med i sin väg. Väckelsens ande susar över oss liksom framdriven av Guds andedräkt. Molnen samlas till regn. Det är snart här. Hjältar och stridsman för Gud, skola framkomma ifrån ringa och undangömda områden. Anden ruvar över landet, som han på skapelsens morgon ruvade över jorden. Varde ljus! Om vi alla verkligen trodde på Gud är det svårt att föreställa sig vad som skulle kunna ske. Somliga av oss leva uteslutande för vinnandet av detta mål. Likt en ström uppgå våra trosböner mot nådatronen dag och natt. Hela denna världsdel kommer att erfara en genomgripande väckelse genom Guds Andes kraft.” Nov. 16, 1905.

Den 14:de Dec. 1905, då jag fyllde 34 år, tyckte jag att jag hitintills gjort så litet för Gud, att jag önskade han ville giva mig något särskilt uppdrag. I hemmet fanns varken penningar eller någon mjölk till det barn vi hade kvar. Vi hängåvo oss riktigt till bön, och Gud kom till vår undsättning. Jag gick till ett tältmöte och predikade, och Guds eld föll i lägret. Många blev frälsta och vi leddes till att bedja för ett verkligt pingstunder, trots att vi vid den tiden visste ganska litet vad det innebar. Men Gud visste. Gud inspirerade mig, att skriva många uppsatser för den religiösa pressen, och mina väckelsetraktater sände jag till många Kristi grupper upp och ned efter kusten ända till Alaska. Jag leddes att skriva många nya traktater. Personer försökte hindra traktatspridningen, men det var som att fånga en åskvigg. De brände. Jag föll ofta i gråt och bad ofta under sådana förhållanden hela nätter, och kunde icke sova, en så tung börda hade lagts på mitt hjärta. Jag erfor en delaktighet i Kristi lidande som Paulus omnämner, och hade för många månader, nästan utan avbrott, levat i denna böneande.

Efter mötet en eftermiddag, i den Nya Testamentet-församlingens lokal, leddes sju av oss, att fatta varandras händer och bedja Gud om en särskild Andeutgjutelse, med åtföljande tecken. Huru vi kommo att begära detta av Gud, kan jag icke förklara, utom att det var Gud som ledde oss att så göra. Vi hade icke någon tanke på tungotal i våra sinnen. Ingen av oss hade då ens hört talas om någonting sådant. Detta var i Februari 1906.

Gud sände mig till Br. Brownleys tält, att frambära ett budskap, och vi hade där ett försmältande möte. Jag sände ut femtio paket av väckelsetraktater till lika många helgelsepredikanter i olika stater. Icke så länge efter den tiden sände jag 80 paket till olika pastorer och evangelister. Traktaternas innehåll var en kraftig förmaning att ivrigt och uthålligt bedja Gud om en väckelse. Jag predikade igen i Br. Brownleys tält, denna gång i en knäböjande ställning. De sant heliga nästan stormade altaret för bön. I denna knäböjande ställning förblevo vi för två timmars tid, medan Guds Ande arbetade.

Striden blev allt mera allvarlig. Den 26:te Mars besökte jag ett möte i ett hem på Bonnie Brae gatan. Vi voro en blandning av både svarta och vita Guds barn församlade för tillbedjan där. På ett liknande möte, någon tid förut, mötte jag Br. Seymour för första gången. Han var av neger ras och hade strax förut kommit hit ifrån Texas. Han var mycket enkel, andlig och ödmjuk. Han var med i mötena å Bonnie Brae gatan. Han kunde endast se med ena ögat, men med detta öga blickade han efter Gud.

Nästa gång jag besökte bönegruppen på Bonnie Brae gatan var den 28:de Mars, och jag hade då med mig den vidt kända fängelse-evangelisten ”Mother Wheaton”. Jag fick, som av en Guds skickelse, tankarna till en traktat, vilken hade som rubrik: ”Den sista inbjudningen”. Denna traktat hade ett starkt väckande inflytande. Något av dess innehåll var som följer:

”Nu igen, i slutet av denna yttersta tid, kallar Herren. Den sista inbjudningen, ja midnattsropet, ljuder i våra öron. Gud vill giva oss ännu ett nådetillfälle, en världsvid inbjudan. Sedan kommer domen över världen. Stora händelser förestå.”

Så skedde ock. Världskriget kom icke så långt efter detta skrevs.

_______

 

FJÄRDE KAPITLET

W. J. Seymour med medarbetare från Azusa Street

JAG GICK TILL Nya Testament-församlingens lokal söndags förmiddagen den 15:de April. En syster var med i mötet, och under mötets gång stod hon upp och talade i tungor. Detta väckte mycken uppmärksamhet. Folket samlades, efter mötet i lokalen upplösts, i små grupper ute på trottoaren, och samtalade om vad detta talande kunde betyda. Vi fingo veta, att Guds Ande hade fallit i mötet, som hållits i hemmet, på Bonnie Brae gatan, den 9:de April. Just några få vita och svarta hade där bedit, och bidat inför Herren. För någon orsaks skull hade jag icke haft förmånen, att vara med på detta möte. Några hade på det mötet talat i tungor. Jag gick på eftermiddagen till mötet å Bonnie Brae gatan. Guds Ande arbetade kraftigt där. Vi hade för många månader bedit om en Andeutgjutelse och nu var den här. Herren visade sig ”levande” igen. - Apg. 1:3. Våra böner hade nått upp till Gud.

En synnerlig ödmjukhetens ande utmärkte dessa möten. Synbarligen hade Herren funnit en liten skara bland vilka han fick råda, och det var i sanning ”utanför lägret”, som det vanligen sker. Det fanns väl knappast en kyrka eller församling i landet varest detta kunnat ske. Alla voro under mänsklig kontroll, och Anden hade icke frihet att verka. De stora och anspråksfulla hade misslyckats. Det av människor uppskattade gick Herren förbi. Anden gjorde sitt fulla inträde bland människors barn igen i en stallbyggnad utanför kyrkligt herravälde.

En grupp måste, genom sann bättring och förödmjukelse, förberedas, före varje utgjutelse av den Helige Ande. Den stora reformationen på 15:de århundradet hade sin början genom Luthers predikan i ett fallfärdigt hus på allmänningen i Wittenberg. D'Aubigne beskriver det med följande ord:

”På mitten av allmänningen i Wittenberg stod ett litet, gammalt kapell, byggt av bräder. Väggarna voro uppstöttade ifrån alla sidor, för att hindra byggnadens sammanfallande. En gammal predikstol, hopslagen av plank, var där uppsatt för talaren. I denna skröpliga byggnad började reformationen.”

Det var Guds behag, att vad som skulle återställa hans härlighet bland människorna skulle framkomma ur ringhet. Av de tusenden katedraler och storslagna kyrkor, som på den tiden funnos, utvalde han ingen. Under väckelsen i Wales hade de stora och vältaliga utläggarne av Guds ord, att sitta, så att säga, vid fötterna av en olärd gruvarbetare, och iakttaga Guds dråpliga verk.

Vid denna tid skrev jag till tidningen ”The Way of Faith”:

”Verkligheter uppenbaras ibland oss. Den Allsmäktiga håller på att igen mäta svärd med Egyptens trollkarlar. Men många motstå honom och häda. Många av Herrens eget folk känna icke igen honom. Vi hava bedit om en pingstutgjutelse. Skola vi nu mottaga den när den har kommit? De nuvarande manifestationerna, som förekomma i pingst-väckelsen framkommo icke fullkomliga på en gång. Guds verk framträder aldrig apropå. Det tarvas förberedelse, och den fullkomliga varan förfärdigas aldrig först. De, som icke kunna se den mera undangömda förberedelsen, undrar ofta varifrån allt kommer, men allt har sin orsak. Och allt Guds verk måste kämpa emot ärkefienden, djävulen och hans här. Draken, enligt Uppb. 12:4, stod väntande för att uppsluka barnet, som kvinnan födde. Djävulen försöker alltid att efterapa. Gud bevarade sitt ”lilla barn” (Bonnie Brae bönegrupp) gömt, en tid för Herodes, till dess det fick styrka och urskiljning nog att motstå anfallen. Elden omhuldades på ett underbart sätt av Herren från både kritiken, avundets och otrons stormar. Fiender finnas här, som i alla väckelser, både inom och utan lägret. Vi hava i sanning ”dessa skatter i lerkärl”. Just som vid en naturlig födelse, framgår Guds verk igenom svaghet. Vi äro barn av ett fallet släkte. Vi borde knappast vänta fullkomlighet i manifestationerna. Det är rådligare, att tro för mycket än för litet. Vi förirra oss aldrig genom tro på Gud. Förtröstan till honom medför aldrig missräkningar, men otro faller under Guds dom.”

John Wesley sade:

”Bli aldrig uppskrämd därföre att satan sår sitt ogräs ibland vetet. Så har det alltid skett vid alla större, andliga väckelser; och fortfar att så ske till dess djävulen bindes för tusen år. Han har alltid efterapat och sökt skämma ut den Helige Andes verk.”

På detta område torde Wesley haft sin hårdaste kamp.

En annan författare skriver:

”Det underbaraste var icke, att Luther hade mod, att möta påven och hans kardinaler, utan det, att han icke fällde modet för den vanära hans lära tillförde honom genom den fanatism och missbruk hans efterföljare lade i dagen.”

Dr. Seiss skriver:

”Aldrig har Gud sått något på jorden, som icke satan kastat sitt utsäde ibland. Den som satt ut för att leta upp en fullkomlig församling har företagit sig en hopplös uppgift.”

Varför då fordra att manifestationerna i pingstväckelsen skulle vara fullkomliga?

Någon har tilltalande sagt:

”Det är en oförlåtlig synd, i somligas begrepp, om någon erfar, och vågar bekänna, en högre andlig erfarenhet än hopens.”

Den religiösa världen är överraskad och stöter sig på verklig självuppgivelse för Gud; icke själv villig att betala priset, söker den hindra andra ifrån att göra det. Det är om igen historien om Kain och Abel.

En viss författare påstår:

”I de olika brytningar, som kyrkan genomgått visar det sig alltjämt, att sådana män kommit i täten, som ådagalagt en helig, oförsynt djärvhet, och därmed överraskat sina medmänniskor. När Luther spikade sina teser på katedraldörren i Wittenberg, voro de mera tankfulla överraskade av hans djärvhet. När John Wesley ignorerade alla kyrkobruk och började predika på öppna fält och vid vägskälen ansåg man hans namn och rykte ruinerat. När den religiösa situationen fordrar män, som äro villiga att offra allt, har det alltid funnits några, som varit villiga att oförvägset kämpa Herrens strider. Ett fullkomligt ignorerande av den mänskliga opinionen är den enda ståndpunkt att intaga under brytningstider.”

Den 18:de April, 1906, inträffade den förfärliga jordbävningen i San Francisco. Icke mindre än 10 tusen människor förlorade sina liv i den katastrofen. Jag kände, som om Gud genom sin ledning av händelsernas gång besvarade våra böner, ty skriften säger: ”När dina domar drabba jorden, lära sig jordkretsens innebyggare rättfärdighet.” - Jes. 26:9. En förfärlig böneångest grep mig, och jag kämpade med Gud i bön, att folket skulle förstå och akta på Guds röst. Den påföljande dagen, eller den 19:de April, hade vi en lätt jordstöt här i Los Angeles. På kvällen samma dag, gick jag till 312 Azusa gatan, till vilken lokal Bonnie Brae bönegrupp förlagt sina möten. De hyrde där en gammal Metodist kyrka, som församlingen icke längre använde. Nedre våningen var brukt som upplagsrum för virke, kalk och olika byggnadsmaterial. De klarade bort skrotet nog, att på tomma spikkaggar lägga grova plank för bänkar, och ordnade till sittplatser för omkring ett 30:tal. Sittplatserna voro så arrangerade i en fyrkant, att de församlade sutto vända mot varandra.

Ungefär ett dussintal av svarta och vita utgjorde samlingen. Br. Seymour ledde mötet. Guds ark hade flyttats ifrån vagnen, för att bäras av Herrens präster. Vi hade ingen ny vagn, att ståta med, för att behaga en blandad skara. Vi hade att bekriga djävulen. Gåvan att bedöma andar var ännu ofullkomlig, och fienden fick ävenså inträde, vilket föranledde rättmätigt klander. Men Guds folk lärde sig snart att ”frambära ädel metall, utan slagg.” - Jer 15:19. Hela helvetets härskraft syntes i början fast besluten, att omintetgöra oss. Djävulen syntes samla alla vrånga, elaka andar, och bokstavligen vräka dem in ibland oss. Men Guds eld utsläcktes icke. De starkare bland Guds folk framträdde endräktigt för sanning och rätt. Slutligen steg frälsningsvågen så hög, att den drev allt framför sig till härlig seger. Gud hade i förebedjan och bidan, för månader i förväg, berett sig en liten skara, som skulle föra hans strider. De voro de bästa ifrån olika församlingar och samfund i staden.

Det spordes snart vida omkring, att Gud verkade i mötena på Azusa gatan. Folk ifrån alla samhällslager kommo till mötena där. Det förefanns vid den tiden en allmän förväntan, och många voro hungriga efter Gud, men andra endast nyfikna. Dagspressen förlöjligade och missrepresenterade allt som förekom; detta med långa uppsatser, ofta illustrerade med kopparstick, på tidningarnas första sidor. Detta blev verkligen till verksamhetens fromma. Det var vår förträffliga annons. Det skedde som psalmisten säger: ”Människors vrede varder dig till pris.” - Ps. 76:11. Stora folkskaror kommo. Satan hade gjort sig själv skada. Förföljelse utifrån synes aldrig verkligen skada Guds verk. Onda andar, som trängt sig med, och i yttre måtto synes tillhöra, är vad som fördärvar. Hypnotisörer och spiritister kommo med, för att pröva om deras inflytande kunde stävja oss. Till oss kommo också alla krokiga, ostadiga och argsinta karaktärer för att bygga tillsammans med oss. Men sådant har man att förvänta. Samma svårighet har alla nya väckelserörelser varit belamrade med. Icke förty skrämmas många av dessa företeelser, och Guds verk lider skada. Striden var svår, men Gud gav oss seger. Trollkarlarnas stavar uppslukades av Guds stav. Det skedde här, som i Egypten. Dock afhöllos ganska många ifrån att ivrigt söka Gud, av fruktan för, att kanske djävulen, efter allt, skulle under deras sökande inkomma. Vi förnummo under tiden i Azusa församlingsmöten, att vi, likt Ussa fordom, togo oss före att för mycket styra Herrens ark. - 2 Sam. 6:6-7. Detta var misshagligt inför Gud och hindrade Andens verkningar. En slags räddhåga kom över folket, och de ville icke överlåta sig åt Gud. Dock var det alltid, som svar på bön, ett visst mått av Herrens närvaro förnimbart vid varje möte, till seger. Våra ledare hade mycket begränsade erfarenheter som ledare, men verket var av Herren, och det var hemligheten till dess framgång. Nya uppenbarelser av kraft, både från gott och ont håll, framträdde. När Jesus ”visar sig levande” börja demonerna ropa. I tider av andlig torka och död synes de vara mindre verksamma.

Kyrkan har, för största delen av sin tillvaro, i stort taget, slumrat i andlig död. Någon har sagt:

”Pingstdagens kristendom, ny i världen, hade att möta densamma, utan en skola, ett folk, eller någon mänsklig beskyddare. Allt som var gammalt och aktat, reste sig med förenade krafter emot den, men kristendomen, varken med smicker eller samverkan sökte någon fördel av världen. Den angrep varje existerande system, varje syndig vana, och med en eldskraft brände sig igenom otaliga former av motstånd, genom den kraft som eldstungor på pingstdagen medförde till den lilla kristenheten.”

En annan författare säger:

”Den tidiga kyrkans avfall kom sig därav, att den strävade mera att utbreda sitt inflytande och makt, än den lade sig vinning om, att medlemskapet skulle genom en nyfödelse erhålla en ny natur. Den stund vi börja fika efter stora skaror av anhängare och fröjda oss över de hopar, som tjusas av våra föredrag, av vad vi anse vara sanningen, den stund detta blir mera och dyrbarare för hjärtat, än att se människorna omdanade efter Guds frälsningsplan, börja vi beträda den avfallsväg som ledde till Rom och alla Roms dotterförsamlingar.”

Jordbävningen syntes bidraga till att öppna hjärtana och åtminstone verka en viss fruktan i många. Tiotusen av min lilla traktat: ”Den sista inbjudningen” utdelades i Los Angeles av villiga medarbetare. Djävulen gjorde ock kraftiga angrepp och brukade för detta ändamål pressen och många predikstolar. De försäkrade folket, att Gud hde intet med jordbävningen att göra. På så sätt försökte ovännen att omintetgöra den verkan, som jordbävningen först hade på sinnena, ty strax greps Los Angeles så pass av händelsen, att fastän 500 engelska mil söder om San Francisco, varest förödelsen var svårast, upphörde nästan alla affärer för tre dagars tid. Ingen syntes vilja företa sig något. Fruktan syntes fylla allas hjärtan och spörsmålet var: ”Sände Gud detta?” En känsla av brottslighet inför Gud hade gjort sig allmänt förnimbar i sinnena.

I en traktat, som Herren nu manade mig att skriva, anförde jag vad Bibeln säger om jordbävningar, och detta gjorde ett mycket djupt intryck. Av den traktaten tryckte jag 75 tusen för spridning. En broder i Oakland, California, hade 50 tusen flera tryckta av samma traktat. Alla utdelades i och omkring Los Angeles och Oakland på tre veckors tid. Här spriddes de även i de närliggande småstäderna. Själv lade jag mig vinning om, att sprida dem i alla krogar och dåliga nästen i Los Angeles. För allt detta inflöt penningar genom frivilliga gåvor, som folket, manade av Herren, gåvo mig. Jag hade själv icke en dollar till detta när det påbörjades. Det ledsamma i samband med spridandet av denna av bibelställen fyllda traktat, var det motstånd vi rönte av pastorerna i allmänhet.

Jordbävningen i San Francisco var i sanning Guds varningsrop till folket på Stillahavskusten. Denna händelse bidrog mycket till, att befordra den väckelse, som redan var i gång på Azusa gatan. Just som dessa händelser hade timat, syntes det som både himlen och helvetet flyttat till Los Angeles. Folket var så nervöst, att personer rent av exploderade för nästan ingen anledning alls. Det var en slags nervös spänning i själva luften. Omkring Azusa lokalen, syntes en atmosvär råda, att två tre kvarter, innan de hunnit till lokalen greps folk av syndanöd på ett för många mycket märkbart sätt.

Väckelsen tillväxte dagligen i styrka. Folk drogs dit som av en oemotståndlig makt. Missionärer samlades där vilka arbetat i Afrika, Indien och på havets öar. Predikanter och religiösa arbetare foro över hela kontinenten, ja ned ifrån Alaska, hit till Los Angeles; somliga utan att riktigt veta varföre de kommit. Men Gud ville hava dem hit för att se, höra och lära känna detta hans verk här. Ja de fingo möta med Herren själv. Sådana hitkomna personer blevo väckelsen till mycken hjälp, och själv undfingo många av dem den i Apg. 1:8 utlovade kraften från höjden, verkliga dop i den Helige Ande. Helgelsefolket och andra nödgades inställa sina möten överallt i staden enär så ytterst få besökte dem, ty folkströmmen gick numera till Azusa lokalen.

En del förutsade, att det nya verket skulle icke äga bestånd mer än ett halvår. De önskade att det skulle upphöra. Men det fortgår ännu efter ett kvarts sekel. De sade det skulle ”blåsa över”, och i en annan mening, har vad som började vid Azusa gatan verkligen blåst ut över hela vida världen. Det blev nödvändigt att hava pågående möten både dag och natt. Lokalen var packad alla timmar på dygnet; ja gatan utanför var full av folk. Det var omöjligt för alla att komma in. Hänförelsen var stor. Vid denna tid hade hela byggnaden blivit uppsnyggad och tagen i bruk för mötena. Det övervägande antalet mötesbesökare var av den vita rasen, men ock många av negerblod; men genom tvagningen i Lammets blod hade rasskillnaden alldeles förgätits. Dr. A. S. Worrel, som givit oss en egen översättning av Nya Testamentet, sade, att det synes som om de i väckelsen i Azusa lokalen återupptäckt Kristi blod. Förkunnelsen lade stor vikt vid blodets kraft, att frälsa, rena och helbrägdagöra. Man hade ett högt standar satt för renhet i livet. Gudomlig kärlek framträdde underbart i all umgängelse. Det tilläts ingen att tala hårda ord om varken privata motståndare, samfund, eller församlingar. Alla budskap voro bemängda med Guds kärlek. Det var igen den första kärleken, såsom den måste hava uppenbarats i den första församlingen i Jerusalem. Den var nu bland Guds folk på jorden. Andedopet, som vi mottogo det i den första tiden, kunde icke tåla att varken tänka, tala, eller lyssna till ont om någon människa.

Anden ibland oss var känslig som en duva. Vetenskapsmän säga oss, att duvan har ingen gallblåsa. Vi kände på minuten om vi bedrövat Anden genom ovänliga tankar eller ord. Vi levde liksom om vi befunnit oss i ett hav av gudomlig kärlek. På den tiden vann Herren segrarna för oss. Vi refererade allt till Guds omdöme och försvarade aldrig varken oss själva eller verksamheten. Vi levde i Guds omedelbara närhet och inget sårande av hans Ande kunde få vistas där.

Det falska sållades bort ifrån det sanna och ädla genom Guds Ande. Guds ord var alltid det avgörande i alla frågor. Personers hjärtan, vad de gjorde och deras motiv, prövades till botten. Det var ingen lek att förena sig med denna grupp. Här igen, som det säges i Apg. 5:13, ”djärvdes ingen sluta sig till oss”, som icke menade på fullt allvar att tjäna Gud. På den tiden hade vi att helt dö i förhållande till oss själva, synden och världen, för att undfå Andedopet. Vi hade ett särskilt rum, en trappa upp, för dem som särskilt ville söka Herren. På väggen i detta rum var ett anslag uppsatt: ”Intet talande högre än en viskning.” Det var helig mark. De bedjande fingo icke bliva störda. ”Narrar rusa in på områden som änglar med fruktan beträda.” Sådana tilläto vi icke att störa Guds verk. Många mottogo sina Andedop under det de sutto i bänkarna, och många i det avskilda bönerummet, men mesta tiden var hela lokalen som ett enda stort bönealtare. Vi sökte Herren på den tiden. Kyrkan var intet ”klubbhus” för sociala samkväm; det betydelsefullaste var dess bönealtare.

På den tiden förstodo vi oss icke ens på, att med mänskliga åtgöranden skynda folk ”igenom”, som det kallas. Andens verk var djupgående och oroliga, köttsliga andar blevo omedelbart tillrättavisade av Herren. Atmosvären i mötena var alldeles outhärdlig för de köttsligt sinnade. Sådana personer nästan avskydde oss efter de varit med på ett möte. Det var icke någon plats för ”spasmer”, otillbörligt, köttsligt beteende eller fanatiska demonstrationer. Vi togo icke vår tillflykt till våra lungor, utom till nådastolen på den tiden. Vi hade lärt bättre än att leka roligt inför Herrens ansikte. Vi, bildligt talat, togo skorna av våra fötter, ty själva lokalen var helig mark för oss.

Arthur Booth-Clibborn har sagt:

”Nedsättande av det pris ett verkligt Andedop kostar, skulle medföra en oerhört stor skada. Det lilla sällskap i övre salen, som Anden först blev utgjuten över, hade betalat högsta priset. I detta stycke hade de liknat Jesus, som hade givit sitt liv. Han hade dödats av den tidens mest civiliserade nation. En verklig golgatadöd gav dem en fullkomlig pingstvälsignelse. I proportion till vår fulla korsfästelse blir vår pingst. Guds väg till pingstvälsignelse går över Golgata.”

Fredagen den 15:de Juni, i Azusa lokalen, uppstämdes den himmelska lovsången i min själ på ett sätt jag aldrig tillförne upplevt. Jag instämde med andra som fått denna himmelska gåva. Allt var ett spontant utflöde, en himmelsk hänförelse som inga ord kunna beskriva. I begynnelsetiden voro dessa manifestationer mycket rena och kraftiga. Som tiden gått, hava nog många sökt efterapa Guds verk även i detta stycke, men det var i sanning andlig sång. När jag först hörde sådan sång, erfor jag en riktig hunger i min själ efter densamma. Det var i sanning en tillbedjan i Anden, och kändes som en utgjutelse av alla hjärtats behov och känslor. Denna himmelska sång i Anden uppenbarades bland oss mycket tidigt i Azusa verksamheten. Ingen hade predikat om den och ingen ägde den, som gåva, så långt jag känner till. Det var alldeles en himmelsk nådegåva, som gavs i och med uppfyllelsen av den Helige Ande, och kom endast till bruk som Anden rörde individen. Ibland var det endast en skön melodi, utan ord, ibland kom sångens ord i ”tungor”. Inverkan av denna sång var kraftig bland folket. Sådan sång skapade en himmelsk atmosvär; det kändes nästan som om änglar svävade omkring oss och deltogo med oss. Kanske var det så. Vem vet? Denna övernaturliga uppenbarelse syntes alltid nedtysta kritik och nedbryta motstånd. Till och med de ofrälsta syntes mjukna under dess kraft.

Den himmelska sången var en slags himmelsk, poetisk utgjutelse av den själ, som var helt upptagen med tillbedjan. En del klandrade detta sjungande, utan förståeliga ord, men ljud gavs ju före sång, och kan icke intelligent meddelelse givas utan språk? Vilken författade första sången? Äro vi alldeles förpliktade att alltid följa ett mänskligt författareskap? Det var en sång i Anden, som Gud säkert förstår, ty det var han som gav den. Skola vi inskränka Gud till att vara beroende på mänskligt språk? Detta sjungande i Anden är emellan Gud och själen och är icke avsett att vara för omgivningen. Själen hade sin sanna tillfredsställelse, och det var tillräckligt. Denna sång i Anden var ock raka motsatsen till dessa allmänna marsch- och dansmelodier, till vilka så många sånger äro satta, och kanske avsåg att korrekta ett missbruk. Någon har sagt, att varje ny, större väckelse, liksom framföder sin egen hymnologi, och alldeles på det sättet skedde det här. Dock sjöng vi icke alltid i Anden så där, utan denna sång kom in som något speciellt och var alltid av Gud rikligen välsignad.

Denna gåva, att sjunga i Anden var som en aeolian harpa, spontan och ljuvlig musik. Den var också framkallad av, att Gud blåste på sina barns hjärtesträngar. Melodierna var sköna och tonerna säreget utdragna. Det vore omöjligt för människor att frambringa dem utan direkt ingrepp ifrån Gud. Till en början hade vi intet musikinstrument i Azusa lokalen. Vi kände heller intet behov av dem. Allt i mötena var absolut spontant. Vi sjöngo icke ur några sångböcker tills längre fram. Gamla, välbekanta sånger sjöngo vi ur minnet. De färgade ibland oss voro synnerligt goda sångare och synes hava särskilt lätt att lära sig sånger utantill. ”Hugsvalaren är här” var den sång som oftast uppstämdes. Vi erforo så verkligen hans närvaro i våra liv att det var ett hjärtats utflöde, och själva sången medförde ny hänförelse. Vi sjöngo mycket om blodet. Skriften säger att ”livet är i blodet”, och blodet hade sin berättigade plats i väckelsearbetet i Azusa verksamheten, även vad sången angår.

Denna andliga gåva i sång framträdde icke alltid på samma sätt, och var sådan att den kunde icke genom människor efterapas. Kråkan kan icke efterapa duvan. Denna sång var säkert ett Andens kärlekskväde. Men som den mänskliga anden började åter komma till välde, började man ringakta, om icke rentav förakta, denna gåva. Den drevs helt bort med införandet av sångböcker, och sångernas utväljande av ledaren, men det var nästan som om man med detta åtgörande även utsläckt Anden. Vi ledo obeskrivligt under denna strid mellan köttet och Anden. Sångböcker äro till största delen mera en affärsproposition, och vi skulle icke förlora mycket, om vi icke hade en hel del av dem som nu äro i bruk. Gamla, hjärteinspirerade sånger, vilka icke tillkommit som en produkt av poesiförmåga, utan genom hjärteerfarenhet, äro stympade och omändrade för att passa tidens smak. Man försöker alltid få någonting nytt i sångväg, för att affären skall gå. Det är mycket liten uppbyggelse i många av dem, och de synes verka mera rörelse i fötterna än i hjärtat.

Broder Seymour var av Gud erkänd som den nominella ledaren för Azusa verksamheten. Hans andliga gåvor gav honom denna plats, men så hade vi varken påve- eller prästvälde över oss. Vi voro alla bröder. Hade heller icke något mänskligt program, utan berodde på Gud för vad gång mötet skulle taga. Vi erkände varken präster, rang eller stånd. Sådant kom in sedan denna pingst-väckelse började avsvalna och ett inre avfall från Gud inträdde. I Guds församling finnes varken prästerskap eller lekmän. Sådant hava vi fått ifrån Rom. I början, i Azusaverksamheten, voro alla lika fritt berättigade att bruka sina gudagivna gåvor, som Anden ledde dem. Vi erkände gåvorna, och den plats Herren gav dem, och vi gåvo dem den tillbörliga hedern. Vi hade varken plattform eller predikstol i början. Vi voro, i timlig bemärkelse, alla på samma nivå. Predikanten, i enlighet med Guds ord, var en tjänare. Vi hedrade icke lärdom, namn och rykte, utan efter måttet som Gud fått välsigna. Vi hade icke anseende till person.

Nu upprepas vad Jeremia beskrev på sin tid: ”Förfärliga och gruvliga ting ske i landet. Profeterna profetera lögn, och prästerna styra efter deras råd; och mitt folk vill så hava det. Men vad skolen I göra, när änden på detta kommer?”

William J. Seymour

Broder Seymour satt vanligtvis bakom två på varandra uppställda tomlådor. Han höll huvudet i öppningen på den övre lådan under mötet. Gud ledde mötet. Intet stridande emot Guds vilja, syntes kunna leva i denna saliga atmosvär. Mötena fortgingo, utan någon formlig avslutning. Personer, slagna av Herren, kunde iakttagas överallt i lokalen vilka timmar på dygnet som helst. Lokalen var aldrig stängd eller utan folk. Folk hade kommit för att möta med Gud, och han var alla tider närvarande. Hans närvaro berodde heller icke på mänskligt ledareskap. Herrens närvaro i lokalen blev mer och mer förnimbar. Detta var en epokgörande tid både för individen och Guds församling i stort taget. I den där gamla kyrkan, med sina låga takbjälkar och nakna brädgolv, liksom både styckade och sammansatte Gud människor. Det var grundliga omdaningar. En ödmjukhetens ande både fyllde lokalen, såväl som var förnimbar i omgivningen. Högmod, skryt, själv-förstorande och självtillit kunde icke leva i denna atmosvär. Det religiösa stora jaget höll här snart sin egen begravningspredikan.

Inga ämnen eller predikningar voro tillkännagivna i förväg. Det var inga särskilda talare bestämda för olika tillfällen. Skulle vi hava försökt något sådant, hade vi känt som om vi icke längre hedrade Gud som vår ledare. Vi skulle nästan hava betraktat det, som en gudsförnekelse. Ingen visste vad som skulle komma näst, eller vad Gud skulle göra ibland oss. Vi ville höra Guds röst, utan att så mycket fästa avseende vid vilken han brukade. Rika och fattiga, lärda och olärda voro sida vid sida; enda skillnaden syntes vara, att den lärde hade svårare att komma igenom än de mera okunniga. Vi hyllade ingen människa, utan Gud allena, och intet kött bör stoltsera inför honom. Alla måste ödmjuka sig inför Gud. Den andliga maten var så placerad i Azusa församlingen att lammen kunde räcka den. Den girafflike fick sträcka halsen nedåt.

Gud hade frälst oss ifrån både fruktan, hyllning och träldom under människor. Vi fruktade Gud. Kommen till mötet, nästan undveko vi varandra; vi ville hava allt ifrån Gud, och vi kröpo undan någonstädes, kanske med huvudet under en bänk, för att ostörda få bedja till Gud. Vi ville möta med människorna i Anden och kände dem numera icke efter köttet. Mötena började spontant, liksom av sig själva, med vittnesbörd, bön, tacksägelse och tillbedjan. Vi hörde aldrig om att man skulle vara ”kortfattlig”, som ofta annars är fallet, ty det var intet bestämt program, som skulle avslutas på en viss tid. Vår tid var Herrens. Vi hade ock nya, färska vittnesbörd ifrån dagliga erfarenheter med Gud. Den som inga erfarenheter har, att berätta, gör bäst både för sig själv och andra, ju mindre tid han tar i ett möte.

Hela dussinet var ofta på fötterna på en gång, skälvande under den smörjelse Herren beskärt. Det behövdes ingen mötesinledare att få mötet igång, och ändå var det ingen oreda. I svaghet och ödmjukhet lydde de Gud, och han kunde bruka vilken han helst ville. Att så skulle ske var vårt ständiga böneämne. Ibland, när någon fick ett budskap ifrån Herren, förstodo andra det, och gav den personen tillfälle. Det kunde vara ett barn, en kvinna eller man. Det kunde komma ifrån bakre eller främre delen av lokalen, det var enahanda. Det fanns inga heders-säten. Vi hade ingen sångkör att fylla luften med avundsjuka och att ståta med mänskliga förmågor. Ingen sökte att framhålla sig själv, och i sanning skulle det ha varit en narr, som ville försöka att göra sig själv stor i en sådan atmosvär. Intet, utan en verklig smörjelse ifrån Gud tog sig fram. Köttet dukade under.

Någon kanske talade. I ett nu rörde Guds Ande de närvarandes hjärtan, folket började gå fram till bönealtaret, Gud själv gav inbjudningen, utan att en människa sade ett ord i den frågan. Människor kunde falla till golvet här och där över hela lokalen eller rusa fram mot bönealtaret för att bedja. Det såg ut i salen ibland som en nedfälld skog. Dessa scener kunna icke beskrivas.

Gud verkade så, att inga inbjudningar till bönealtaret behövde göras. Det fylldes ändå genom den osynlige Gudens maning. Det var den Allsmäktiges Ande som var verksam, driven av en fläkt av det bönens rökverk, som natt och dag steg upp till himlen. Den som talade visste också att sluta, ty han stod under Guds ledning. Det var en förfärlig sak, att såra eller bedröva Anden. Vi fruktade Gud. Hela platsen var genompyrad av heliga och varma böner, och Gud var i sitt tempel. Människan tystnade inför honom. Guds härlighet vilade däröver och flera vittnade om, att de vid flera tillfällen sett ett ljusskimmer över själva huset. Jag stannade många gånger, när jag kom nära platsen, och bad till Gud om styrka, att kunna gå in i denna flamma. Herrens närvaro var så verklig att man fruktade att gå in, hade man den minsta känsla av besmittelse.

Stormodiga män kommo ibland till oss, synnerligt predikanter, som trodde sig vara något stort. Men deras härlighet varade icke länge. De förlorade snart sin andedräkt, bildlikt talat. Tanken ville icke arbeta. De misslyckades. De funno sig i strid mot Gud. Ingen bad dem att sätta sig ned. Vi just bådo. Gud såg till det övriga. De lämnade oss som hade de blivit dödade, bildligt talat. De beto i gräset och voro grundligt förödmjukade. De, som voro villiga att betala priset, och gå den väg vi andra gått, kommo igenom till härliga Andedop. Den gamla människan i dem dog, med allt sitt högmod, sin stolthet och sina många goda gärningar. Pris ske Gud!

I mitt eget fall kom jag dit hän, att jag verkligt avskydde mig själv, mina goda gärningar och allt mitt tjänande. Det goda står enom alltid i vägen för det bättre och bästa. Jag bad Gud att rulla ned en gardin över mitt flydda liv, så nära bakom mig, att det vidrörde mina hälar, att det som i det flydda blivit utfört, icke må bliva mig ett framtida hinder. Gud sade mig, att jag skulle förgäta varje god gärning, så fort den var utförd, och gå framåt, som om jag aldrig uträttat något, utan hade allt görande framför mig.

Vi hade härliga segrar vid denna tid. Verkligt goda karaktärer kunde så förödmjukas inför Herren, att de kände en vederstyggelse vid sig själv. Detta föregick deras gamla människas död. Predikanternas dödskamp var alltid den svåraste. De kanske hade flera saker och förhållanden att dö ifrån än folket i allmänhet. De hade sin heder, sin pastorsgärning och sin sociala ställning att offra; men när Gud var färdig med dem, började även de med glädje ett nytt kapitel. Dödsprocessen är icke något behagligt, och den starke har den svåraste dödskampen.

Br. Ansel Post, en baptistpastor, satt på en stol, ungefär i mitten av lokalen under ett aftonmöte, då Guds Ande i ett nu föll över honom. Han sprang upp ifrån stolen, började prisa Gud med hög röst i tungor. Han sprang sedan omkring och omfamnade den ena brodern efter den andre. Guds kärlek hade utgjutits i hans hjärta genom den Helige Ande. - Rom. 5:5. Han reste sedan till Egypten som missionär. Han dog där för icke länge sedan. Själv beskrev han sin erfarenhet som följande:

”Lika hastigt, som på första pingstdagen, när jag satt ungefär en tolv fot framför talaren, föll den Helige Ande över mig och bokstavligen fyllde hela min varelse. Jag tyckte att jag lyftes upp i luften i ett ögonblick, prisande Gud högljutt. Under att detta pågick började jag tala i tungor. Jag hade icke kunnat bliva mer överraskad om någon i ett nu givit mig en million dollars, än överraskningen av denna erfarenhet tillförde min själ.”

Pastor Smale hade att komma och leta upp sina medlemmar. En stor del av dem hade lämnat hans församling och var i Azusa och sökte Andedopet. Han lovade dem, att de i allt skulle få hava frihet att lyda Herrens maningar i Nya Testament-församlingen. Gud började ock strax att verka ibland dem. Om detta skrev jag den 22 juni 1906, till tidningen ”The Way of Faith”:

”Nya Testament-församlingen undfick pingstens välsignelser i går kväll. Vi hade där en underbar tid. Män och kvinnor lågo slagna av Guds kraft överallt i lokalen. En himmelsk atmosvär fyllde rummet. Sådan sång i Anden, som där förekom, hava vi sällan hört. Det måste hava varit himmelsk melodi. Ja vi tyckte den kom direkt ifrån Guds tron.”

Under ovannämnda datum skrev jag även till tidningen ”The Christian Harvester”:

”I Nya Testament-kyrkan låg en ung, väl uppfostrad, kvinna slagen under Guds kraft. Ifrån hennes läppar hörde vi, som det tycktes, himmelska toner. De höjde sig såsom emot tronen till och dogo sakta bort i övernaturliga melodier. Hon sjöng lovsånger till Gud. Över allt i salen såg man män och kvinnor gråta. En predikant låg framstupa på golvet i den gamla människans dödsryckningar. Pingsten hade kommit.”

I Nya Testament-församlingens lokal hade vi flera gånger hela nätters bönemöten. Men pastor Smale var aldrig helt med i arbetet. Han hade stött sig på något fiendens görande, och han dog utan att hava fått andedopet. Br. Seymour hade heller icke fått sitt andedop, med tungotalet såsom tecken, förrän många andra fått det före honom, under mötena i Azusalokalen.

Många togo i början anstöt av, att de personer Gud mest brukade i denna väckelse voro av så ringa anseende. De glömde bort, att detta är Guds väg, som Paulus säger: ”Det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Ty han vill icke att något kött skulle berömma sig inför Gud.” - 1 Kor. 1:27-29. Jag skrev vid denna tid till ”The Way of Faith” följande:

”Det är icke den, som kan sammanföra den största rishög, utan hellre den som kan sätta rishögen i brand, som Gud vill använda. Gud kan icke vänta till dess något fullkomligt verktyg framträder. Om han så skulle hava gjort finge han vänta ännu. Luther förklarade om sig själv, att han endast var en grovhuggare som fällde träden. Melanchton var den som putsade upp och snyggade till råmaterialet. Ett sprängskott skänker oss icke statyn, men det spränger lös klippblocket varav statyn senare förfärdigas. Stora män och dignitärer i den romersk katolska kyrkan på Luthers tid var fullkomligt övertygade om, att kyrkan behövde en grundlig reformation, men det var förbehållet en fattig, undangömd munk att få bliva det redskap som skulle åstadkomma denna omdanning. Deras egen storhet låg dem i vägen. ”Kan något gott komma från Nasaret? Kom och se.”

Den fallna människan, även de bästa, äro mycket ofullkomliga. Mycket fördrag måste därföre, synnerligt i början av en väckelse övas, då allt är nytt och alla äro ovana i dessa nya förhållanden. Det kommer alltid med impulsiva, aggressiva karaktärer, som äro villiga att gå i teten. Det är mänskligt att göra misstag, detta sker ofta i yttersta välmening, men det är bättre att tro för mycket än för litet, en sak som vi aldrig borde förgäta. Otro är fördömelsevärd. Vi kunna endast i den mån förstå fullkomligt, som vi äro helt under den Helige Andes välde. Hastiga domar äro farliga. Paulus förmanar därföre: ”Dömen därföre icke förrän tid är.” - 1 Kor. 4:5. Den lilla kärntrupp i Azusa verksamheten, som trängde igenom för Gud, var likt Gideons tre hundra, och de liksom öppnade vägen till seger för dem som ville följa i spåren. Denna lilla styrka tjänade som anfallstrupp, och som sådana borde de uppskattas, ty de angrepo först fienden och fingo följaktligen utstå fiendens kraftigaste strid. Numera äro icke många av dessa veteraner kvar, som kunna berätta om erfarenheter ifrån den tiden. De erforo i sanning lika verkligt krig emot fienden, fastän i andlig mening, som de som varit med i mänskliga sammandrabbningar på ett öppet slagfält i formellt krig.

Den 1:sta Aug. 1906, skrev jag igen till tidningen ”The Way of Faith”:

”Pingsten har kommit till Los Angeles. Varje sekt, trosbekännelse och lära under himlen kan man möta med i detta moderna Jerusalem. Alla nationer äro ävenså representerade här. Jag har fruktat ibland, att mina kroppskrafter skulle alldeles bräckas ned, så tung var den börda som lades på mitt hjärta för detta Guds verk. Jag har aldrig heller, sedan jag på 1905 fick min vision, betvivlat denna väckelses slutliga triumf. Folk är i syndanöd och verkliga själsbekymmer nästan över allt. Väckelsen med dess olika fenomen är dagens samtalsämne. Förfärligt motstånd reser sig; synnerligt är tidningspressen bitter, vidrig och osann. De falska religiösa systemen kämpa hårt, men som Jesaja säger, så skall det ske: 'Hagel skall slå ned eder lögntillflykt, och vatten skall skölja bort edert beskärm.' - Jes. 28:17. En klar ström går igenom staden. Guds ord segrar.

Förföljelsen är stark. Man söker få polisen att ingripa och göra slut på mötena. Det är fråga om vilken skall segra, Gud eller satan, det är en konungslig strid. Vi kunna icke göra mycket utan se på, bedja till Gud och lyda honom. Den Helige Ande leder själv, så mänskligt ledareskap är obehövligt. Ve den människa, som ställer sig i hans väg. Striden är Herrens. Anden tål icke mänskliga ingrepp. Gud håller allt i sin hand. De mänskliga redskap, som Gud brukar fästes icke så mycket avseende vid. Hjärtan och sinnen hänvisas direkt till Gud. Trängslet i lokalen är oerhört. Det är stor uppståndelse ibland de oandliga och ofrälsta. Demoniskt inflytande gör sig känt, men förlorar fort sin kraft.

Varje falsk religion under himlen synas vara representerad här i Los Angeles. Men så äro tusenden ävenså samlade här, som hava rest hit för en verklig pingst. Dessa skola sedan sprida den sanna elden till världens yttersta ändar. Missionsnitet synes vara vid kok-punkten. Det är svårt att få en del utgående, att lugna sig, tills nödvändiga förberedelser hunnit vidtagas för deras avresa. Vi är säkerligen nu i Guds förberedelsetid; de sista dagarna, underbara dagar, ja härliga dagar, för dem som vänta sin Herre, men förfärliga dagar för dem som äro Herrens motståndare. Dessa dagar äro fyllda av förmåner, ansvar och risk.

Demoner utdrivas, sjuka helas, många bliva härligen frälsta och döpta i Anden och gjorda starka i Herren. Människohjärtan bliva undersökta, som gjordes det med ljus och lykta. Det är en sållningstid, och den prövar icke bara de yttre gärningarna, utan hjärtats innersta motiv. Intet kan gömmas undan Guds allseende öga. Jesus blir upplyftad, blodet framhållet och den Helige Ande har kommit till heders ännu en gång. Så många falla, slagna av Herren, och för den skull är det som motståndet rest sig så starkt. Människorna vilja icke lyda Gud. Starka män ligga för timmar under Guds kraft som nedmejat gräs. Väckelsen blir troligen världsvid.”

Pastorn vid den Metodistförsamling här i staden, som tillhör söderns konferens, fällde följande profetiska yttrande:

”Här på Stillahavskusten, varest människors barn samlas ifrån jordens alla hörn, tro profetiska själar, att den största moraliska och andliga strid skall utkämpas, att här skall bli världens andliga Armageddon.”

Jag skrev en liten traktat vid den tiden av följande lydelse:

”Tillfället en gång förlorat är för alltid förlorat. Det är en tid när floden sopar förbi vår dörr. Vi kunna då få hoppa i och bliva förda till härlig seger. Att i en sådan tid stå frysande och tveksam på stranden är att mista allt för både tiden och evigheten. Betänk vårt ansvar! Guds stora nådesflod väller nu fram styrd i sitt lopp genom de heligas böner. Det är såsom psalmisten säger: 'En ström går fram vars flöden giva glädje åt Guds stad.' - Ps. 46:5. Det är ingen tid att förspilla. Handla nu raskt innan tillfället glider ifrån oss. Ock du, Kristi församling, vakna upp! Bered dig att möta din Gud!”

Gordon har sagt:

”Om antikrist snarligen skall göra sina kraftigaste demonstrationer, borde då icke Kristi församling vara beredd att möta honom klädd i Guds kraft?”

Arthur T. Pierson skrev:

”Den största fara i närvarande tid är naturalismen, förnekandet av allt gudomligt ingrepp och kontroll. Vetenskapen har förenat sig med skepticismen, ogudaktighet och otro för att få Gud bort ur universum. Det enda som kan hjälpa i dessa förhållanden är det övernaturliga. På Enoks tid gjorde synden ateister av mänskligheten. Gud tog Enok bort, ande, själ och kropp, på det att människorna måtte bliva åtminstone uppskrämda av ett verkligt bevis på att det finnes en osynlig Gud så väl som en osynlig värld. På Elias tid fick avfallet från den levande Guden en stöt, då Gud sände brinnande hästar och vagn efter sin tjänare; och om i någon tid, är det den närvarande, som en uppenbarelse av det övernaturliga, den osynliga Gudens kraft och regering över naturkrafterna är av nöden.”

Spurgeon, just innan han dog, sade:

”Guds närvaro i församlingen skulle göra slut på all otro. Människor kunna icke tvivla på Guds ord när de erfara hans Andes verkningar. För tusentals orsakers skull är det av nöden, att Jehova kommer till lägret, som han fordom kom till Egypten och befriade sitt folk ur träldomen.”

_______

 

FEMTE KAPITLET

TVÅ MÅNADER före Azusa mötena påbegyntes hade jag börjat bedja Gud om en möteslokal. Jag leddes till att bedja om en viss kyrka, beläget å 8:e och Maple gatorna, som numera icke alltid var i bruk. När Anden föll å Bonnie Brae gatan och senare i Azusa lokalen ställde sig detta folk i den bittraste opposition emot Herrens verk. Sex månader efter jag började bedja om denna lokal, och fyra månader efter att Azusa mötena öppnades, blev nämnda kyrka tom, och Herren gjorde det mycket klart för mig att jag borde hyra den.

Söndagen den 12 Aug. började vi möten där. Guds Andes närvaro i stor kraft var förnimbar ifrån vårt första möte. Anden fick ock hava hela väldet. Verksamheten var i allt i fullaste harmoni med verksamheten i Azusa församlingen. Br. Seymour och jag besökte och tog del i varandras möten mycket ofta; arbetet var detsamma, lokalerna voro i olika stadsdelar, men det var hela skillnaden. Det existerade ingen avundsjuka oss emellan. När Gud välsignade på den ena platsen fröjdades de på den andra, som Paulus i 1 Kor. 12:26, befaller. Guds verkliga församling är en organism och ej en organisation. I den finnes intet rum för sektväsende och partianden. Där sådant förekommer är det ett tecken på att det icke är den sanna Kristi församling. Som ett pingstväckelsens folk har Gud utkallat oss att vara Kristi kropp, hans församling, till välsignelse och att predika evangelium för alla folk. - (Matt. 24:14; 28:19.) Jesus beder: ”Att de alla må vara ett - för att världen skall tro att du har sänt mig.” - Joh. 17:21. Paulus säger om den tidens frälsta skara: ”Ty i en och samma Ande äro vi alla döpta, till att utgöra en och samma kropp.” - 1 Kor. 12:13.

Nya Testament-församlingen, under pastor Smales ledareskap, trängde sig aldrig igenom till den verkliga pingstvälsignelsen; vad de i början erforo dog så sakta bort, och det intog aldrig mera en framskjuten plats i deras verksamhet. Fienden gjorde sitt bästa att här i Los Angeles erövra Guds verk, föra det i träldom och slutligen alldeles omintetgöra det.

I mötena å 8:e och Maple gatorna var det en atmosvär, som var outhärdlig för syndare och skrymtare. Guds närvaro var så kraftig. Om en person skulle i längden vara med där, hade han att komma på det klara med Gud. Här skedde det bokstavligen vad Jesaja säger: ”Bävan griper de gudlösa.” - Jes. 33:14. För flera dagar, efter vi just öppnat, kunde vi knappt göra något annat än ligga på våra knän i bön till Gud. Atmosvären var nästan för helig för kött och blod. Liksom vid invigningen av Solomons tempel, prästerna kunde icke tjäna i templet, ty Guds härlighet uppfyllde huset, så förnams det i vår lokal. - 1 Kon. 8:10, 11. Senare fingo vi förfärliga bataljer med köttsliga bekännare och bedragare. Satan syntes kasta sin mest djävulska bataljon emot oss, men Gud gav oss seger. Anden var dock djupt sårad genom dessa stridiga sinnen som kommo ibland oss. Djävulen gör alltid allt han kan för att hindra Guds verk; det måste vi påräkna. De kyrkor där död och ljumhet är rådande, låter han vara i fred. De anställa ingen skada i hans rike.

Gud drog oss så nära ibland, att man förnam en himmelsk atmosvär. En sådan fullvikt av härlighet (2 Kor. 4:17), var ofta över oss, att vi kunde knappast sitta kvar i bänkarna, utan ville helst ville ligga nedböjda, med våra ansikten mot jorden inför Herren. Det hände ibland, att hela folkhopen förblev liggande framstupa på golvet under hela mötets gång. Själv fann jag det svårt att icke jämt ligga raklång på golvet. Det kändes som om man aldrig kunde komma djupt nog ned. I kyrkan jag hyrde var plattformen ungefär en fot hög. På denna plattform brukade jag ligga framstupa medan Gud ledde mötet. Mötena voro Herrens. Varje kväll föll Guds kraft i våra möten. Det var härligt. Gud var en levande verklighet för oss.

En av våra största svårigheter under mötenas gång hade vi med främmande predikanter som kommo till oss och ville predika. Av allt folket, syntes de hava det minsta förnuft i bruk. De voro verkligen ”predikosjuka”. De njöto endast av att höra sig själva och hade icke urskiljning nog att tystna inför Herren. Många predikanten dogo i dessa möten. Staden var då, såsom den nu är, full av predikanter. De flesta av dessa voro så torra, att de rasslade, som det sker, om man vidrör en bönbalja som legat i tork sedan förra året. Vi hade en dal full av torkade ben. Det har alltid varit fler avfälliga predikanter i staden Los Angeles än i någon annan stad i hela vida världen. Det torde bero på klimatförhållanden, att de samlas här så mycket.

I September, 1906, skrev jag för ”The Christian Harvester”:

”Mötena i kyrkan å hörnet av 8:e och Maple gatorna äro underbara. I går hade vi det härligaste jag någonsin fått vara med om. Under hela dagen kom Guds kraft som våg efter våg igenom folksamlingen. Kyrkan var ock till trängsel fylld. En förkrossande syndakänsla grep folket. Anden ledde mötet ifrån början till slut. Vi hade intet program att följa och det ställde sig svårt att kunna komma in emellan med nödiga tillkännagivanden. Ingen gjorde ens ett försök att predika. Några budskap i Anden förekommo. Alla hade friheten att lyda Andens maning. Bönealtaret var till trängsel omringat av frälsningssökande. Den ene efter den andre erfor Guds frigörande nåd under mötets gång. Och många av de sökande lågo utsträckta under Guds kraft hela dagen. En fru till en Metodistpastor fick ett härligt Andedop. Hennes talande i tungor liknade fullkomligt kinesiska. Alla som kommo igenom till verkliga Andedop talade i tungor. Gamla, gråhåriga, aktade helgelsepredikanter, en sex stycken, voro med och sökte sina Andedop. De hade i all ödmjukhet, så att säga, strukit flagga inför den uppenbarelse av Gud som de fingo skåda, och stannade för att bedja och bida för sina pingstdop. Ordföranden för Helgelseförsamlingen i Södra California var en av de första att gå fram till bönealtaret. Han sökte Gud på allvar.”

Senare skrev jag för samma tidning:

”Anden tillåter mycket litet mänskliga ingrepp i mötena; fördrager misstagen och flyttar dem själv ur vägen. Saker och ting, som vi själva tycka borde rättas till, kan han fördragsamt passera förbi och på detta sätt förebygga en ännu större skada. Att kalla uppmärksamheten till sådant skulle väcka räddhåga hos de sökande och hindra dem. Och säkert är det djävulens avsikt med detta. Vi försöka att icke förstora djävulens verk, utan i stället predika Kristus. Gud brukar barn. Ovännen river upp hela helvetet för att genom lärostrider och dylikt förstöra den saliga gemenskap som härskar. Vi, å vår sida, göra allt för att, som skriften säger: 'Bevara Andens enhet genom fridens band.' - Ef. 4:3. Många saker äro av mindre betydelse och kunna bättre rättas till senare. Gud lämnar aldrig sitt arbete uteslutande i människors händer. Så fort människor får det kontrollerande väldet i en verksamhet är avvikelsen fullständig. Många skulle förena sig med oss om de bara kunde finna tillfälle för sina egna själviska planer, och icke behövde, bildlikt talat, förlora huvudet och bliva små och ringa. Ledsamt nog, måste vi medgiva, att människorna till stor del hava gripit den religiösa verksamheten i egna händer. Den har kommit i träldom under personliga intressen på många platser.”

På eftermiddagen den 16:de Aug. i lokalen å 8:e och Maple gatorna, i ett litet möte, då vi endast voro sju personer församlade, behagade Guds Ande att genom mig giva ett budskap i tungor. Jag spatserade sakta över golvet prisande och lovande Gud för tillfället. Jag väntade inga manifestationer, hade heller icke bedit därom. I ett nu tycktes mitt andliga hörselsinne höra en rik och fulltonig röst tala i tungor. Något skönare än jag någonsin förut hört. Det syntes föra hela min varelse i hänryckning. Till min stora överraskning just några sekunder efter detta talade jag själv i tungor, utan att min egen vilja i något hade med saken att göra, och jag kände igen, att det var precis samma budskap jag nyss hört. Det tycktes komma såsom genom en andlig ström ifrån Gud själv. Naturligtvis kunde jag hava hindrat budskapets framförande om jag så velat. Men jag kände ingen fruktan. Jag visste att det var Gud. Jag hade ingen ansträngning, men var vid fullt medvetande och realiserade fullkomligt min omgivning. Alla mina naturliga själsförmögenheter voro fullkomligt normala. Men de voro i fullkomlig undergivenhet under Guds vilja. Budskapet föregicks icke av någon kamp. En medveten himmelsk salighet medfördes till mig, i och med denna manifestation. Det syntes tillfredsställa alla själens undertryckta känslor. Det hela var för mig en fullkomlig överraskning. Jag hade aldrig sökt tungotal. Min teologiska uppfattning stod mig i vägen, men jag var helt villig, att Gud skulle få hava sin väg. Han ägde hela mitt hjärta. Jag var uppriktig inför honom. Därföre att jag icke kunde med mitt naturliga förstånd begripa dessa saker fruktade jag dem till en viss del. Men alla tvivel voro nu borta. Erfarenheten var slutet på den teologiska striden. Jag undfick icke uttydningens gåva, och den behövde jag heller icke. Det tillfredsställde ett förnimbart behov i min själ. Och Gud förstår.

Senare skrev jag angående min erfarenhet följande:

”Anden hade så gradvis förberett mig för denna kulmination i min kristliga erfarenhet. Jag hade dragit nära Gud i bön för mig själv och andra till dess jag var fullkomligt underkuvad och uppgiven åt Herren. Min vilja var fullkomligt överlåten till Gud och renad ifrån alla egna verk. Jag var lika fullkomligt medveten om Andens närvaro i mitt liv som vattnets närvaro i ångpannan framgår av vad indikatorn visar. Mitt förstånd, den sista fästningen i människan att giva sig, var nu fullkomligt taget i besittning av den Helige Ande. Vattnet som gradvis hade samlats omkring mig gick mig nu över huvudet. Hela varelsen var nu under floden. Det var ”tecken på min panna”. Talet i tungor är utan uppblandning ”som Anden giver att tala.” - Apg. 2:4. O vilken hjärtefrid det giver att vara helt uppgiven till Gud! Mitt förstånd har alltid varit mycket aktivt. Dess naturliga verksamhet har förorsakat mig största delen av de svårigheter jag haft i mitt kristna liv. Paulus talar därföre om, att en del av hans verksamhet var: ”Att nedslå tankebyggnader.” - 2 Kor. 10:5. Intet hindrar Guds Ande så mycket som den mänskliga självtilliten och självtillräckligheten när han i ett människohjärta skall utföra sitt verk. Jaget, det köttsliga sinnet måste korsfästas, och om det är det striden börjar. Vi måste bliva riktigt tillintetgjorda, hjälplösa och oförmögna i vårt egna medvetande före vi kunna ägas och brukas av Anden. Vi söka den Helige Ande, men den Helige Ande söker äganderätten till oss.”

Den erfarenhet jag hade, som jag just beskrivit, syntes öppna ett nytt område för mig av tjänst i Anden. Ifrån den tiden verkade Anden genom mig på ett alldeles nytt sätt. Budskap, under Andens smörjelse, kommo på ett sätt jag aldrig erfarit tillförne. Jag fick erfara en nästan obeskrivlig inspiration och ljus i Guds ord. Det liksom flög på mig, när jag minst anade det. Min verksamhet ifrån den tiden utmärktes av en överbevisande kraft. Jag talade aldrig i tungor igen. Jag undfick en lydaktighetens ande och föredrog ifrån den tiden, om så skulle behövas, att såra varje människa hellre än att misshaga Gud. Efter den tiden var det aldrig någon tvehågsenhet eller människofruktan. Det syntes mig vara någonting förfärligt att i något svika Gud. Jag blev oerhört trogen Andens maning. Hela mitt flydda liv, i ljuset av det närvarande, syntes mig hava varit endast ett ofullständigt och delat liv för Gud. Jag hade erfarit mycket av Guds kraft i Herrens tjänst förut i helgelserörelsen och andra radikala rörelser, men nu erfor jag en andlig finkänslighet i förhållande till Anden som syntes iståndsätta Gud, att verka mera direkt och kraftigt genom mig än någonsin tillförne. Jag försöker icke att framställa detta i någon teologisk form. Jag vet endast genom erfarenheten att det är en välsignad sanning.

Jag fick som en ny uppenbarelse angående Guds suveränitet i sin regering, och fann, att jag ofta i okunnighet liksom förebrått Gud, som om han icke brydde sig så mycket om sitt verk, när jag i tro skulle hava överlämnat mig åt Gud, att han igenom mig skulle hava fått verka efter sin oinskränkta makt och vilja. Jag riktigt föll i stoftet i förödmjukelse inför Gud när jag insåg min stora okunnighet angående den Allsmäktiges omvårdnad och önskan. Jag såg nu, att den lilla åtrå jag hade, att tjäna Gud, var just bara litet av den åtrå och önskan som han har i hela sin fullhet, varav han kunnat meddela mig endast litet. Varje godhetens uppsåt måste verkas av Gud. Hos oss själva finnes naturligen intet gott. Jag kände mig liten när dessa förhållanden klarnade för min själs blick. Och likväl, fastän Gud är allsmäktig, få vi icke antaga att Gud skall utföra sitt verk utan genom oss. Han kallade min uppmärksamhet till det förhållande, att han har utarbetat sina eviga beslut långt före jag existerade. Detta stukade mig fullständigt.

Det var ingenting störande eller förvillande när jag erhöll mitt Andedop. Varken jubelrop eller ens sång. Ingen hade lagt händer på mig eller med sitt tungotal sökt hjälpa mig. Icke heller var det något släpande eller dragande för att få mig igenom. Gud skötte om det hela. Jag har därföre aldrig betvivlat det verkliga i min erfarenhet. Jag har aldrig trott på att hjälpa fram andliga barn medelst instrument. Bön är hjälpsam. Men allt för många själar släpas in i nya erfarenheter medelst mänskligt åtgörande. Dessa måste sedan människor ruva över, för att hålla dem vid liv hela deras tillvaro på jorden. Det är bäst att reda sig så länge som möjligt utan både doktor och barnmorska i dessa fall. Många själar hava dödats genom onaturliga åtgörande, och hava åtminstone blivit andliga krymplingar för hela sitt liv. Vid en vanlig barnsäng är det bäst att lämna modern åt sig själv så mycket som möjligt. Naturliga födelser äro de bästa. Det är detsamma på det andliga området. Biträd de sökande endast med dina böner.

Till denna tid hade jag mest varit upptagen med bön och förutsägande om vad som skulle komma. Men nu började dörrar att öppnas för mig; öppnade genom den Allsmäktiges hand. Detta blev för mig och alla som voro med vid denna tid epokgörande. Denna förberedelse var icke endast här, utan var redan allmän i vida världen bland de heliga. Det var epokgörande för hela kristenheten och har redan skapat sin historia. Det var lika tydligt ett Andens verk, som det på Luthers och Wesleys tid, och mera förebådande i sitt slag. Vi äro ännu för nära händelserna för att kunna till fullo fatta dem. Ett stort steg har tagits på vägen att återföra Kristi församling till var den i början var. Vi äro mot slutet av denna nådeshushållning. Gud har sökt sig ett folk att fullborda missionsarbetet i denna tidsålder. Just för detta ändamål hava vi pingstväckelsens folk, även om icke hela kristenheten fattar det. Hopen har aldrig gjort det. De såg icke detta på Luthers eller Wesleys tid heller. Största delen ser det icke i denna tid, men Gud går fram. Vi hålla på att fullborda cirkeln, tillbaka till Gud, varifrån den tidiga församlingen föll. Jesus kommer efter en fullkomlig församling, en församling ”utan fläck och skrynka” - Ef. 5:27.

Ett förhållande i pingstväckelsen, över vilket mången stapplat, är det, att de mera enfaldiga hava kommit igenom först, men det borde icke utgöra någon stötesten. Det har alltid varit så. De hava icke så många svårigheter i sin väg och icke så mycket att giva upp. Det är också lättare för den ringe att förödmjuka sig. Människan vill icke ödmjuka sig; just för den orsaken mottogo icke judarna Jesus. En gosse med intet mer än en skjorta och ett par byxor på, och bara en byxhängsla, kan komma fortare ned i vatten vid badstället än en välklädd herre. Vi måste alla avklädas innan vi kunna få någon ny erfarenhet. Vi måste framträda nakna inför Gud.

Den första församlingen levde i det övernaturliga som sin vanliga atmosvär. Det förklarar dess kraft. De visa och kloka kunna icke komma dithän. O, att bli en narr, men att hava Kristi sinne; att vara helt uppgiven för Gud, att hela självlivet är omintetgjort; medveten om att man ingenting vet, intet äger, utan som Anden skall lära och meddela oss i allt! Detta är det verkliga läget för kraft. Intet är kvar utom Gud. Varje sinne och naturlig förmåga är som döda. Vi leva då såsom av den Allsmäktiges andedräkt. Det framfarande häftiga vädret, på den första pingstdagen i den övre salen, var Guds andedräkt. Endast enkel tro, och en full överlåtelse till Gud kan mottaga denna välsignelse. Det mänskliga förnuftet finner många fel och galenskaper däri, men så är heller icke välsignelsen för detsamma. Endast den ödmjuke kan böja sig djupt nog, att ingå på dessa områden. Vi kunna här icke för utrymmets skull behandla ämnet från teologisk synpunkt. Det är heller icke av nöden, ty många gånger större förmågor, än författaren, hava redan grundligt, i skriftens ljus, utrett ämnet.

Det är intet tvivel om, utan att talandet i tungor kan av människor efterapas. Men för mig var det en helig sak, och lämnade hos mig ett skönt minne, av en stund uteslutande under Guds kontroll.

Dr. Philip Schaff i sin historia om den kristna kyrkan säger:

”Tungotal är en ofrivillig psalmlik bön eller säreget språk, inspirerat av den Helige Ande. Själen och sinnena äro alldeles passiva, endast instrument på vilka den Helige Ande spelar sina himmelska melodier.”

Conybear och Howson, vitt kända skriftutläggare säga:

”Gåvan (att tala i tungor), kom som en följd av ett hastigt inströmmande av det övernaturliga i den troende. Under talandet var förståndet overksamt, men anden var i ett exstatiskt tillstånd genom ett direkt meddelande från Guds Ande. Under denna extatiska hänryckning var den troende tvingad av en oemotståndlig kraft, att utgjuta sina känslor och hänförelse i ord, som icke voro hans egna. Han var vanligtvis okunnig om deras innehåll och mening.”

Stalker i sin bok, ”Life of Paul”, skriver om tungotal följande:

”Det synes som om det vore ett slags tal under hänryckning, häftigt och osammanhängande, men som medförde för hans tro både uttryck och lyftning. Icke alla kunde för andra klargöra innehållet av vad de talade; åter andra hade ävenså den förmågan, när åter andra, som icke själva talade i tungor, voro iståndsatta att uttyda vad dessa inspirerade talade i tungor. I de olika fallen synes det hava varit en omedelbar inspiration, att inget av detta var förberett och beräknat, utan framkom av en stark tillfällig impuls. Dessa företeelser äro så märkvärdiga, att om de skulle framställas i historien skulle de vara mycket påfrestande för den kristna tron; enär det visar, med vilken kraft kristendomen gjorde sitt inträde i världen, och togo dem i besittning, som trodde.”

Är icke den kristna tron (eller rättare otron), mycket påfrestad i närvarande tid? Vi medgiva att mycket falskt och efterapat förekommer, men det skulle vara ett bevis, att något äkta finnes. Vi stå sannerligen i större fara för stillastånd än för att bliva bedragna. Dock synes hopen icke alls frukta stillaståendet, men mycket för faran att bliva bedragen.

Jag beskrev mina egna erfarenheter vid den tiden i en artikel, publicerad i ”The Christian Harvester”:

”Mitt eget hjärta rannsakades under detta ständigt nya ljus, tills jag ropade på Gud: ”Befria mig, Herre, ifrån mitt religiösa självmedvetande.” Jag led förödmjukelse, självförebråelse och skam, inför Guds åsyn, över det bästa jag ägde. All min religiösa värdighet blev sämre än ett intet. Jag tycktes icke kunna uthärda, att varken höra därom eller tänka därpå mera. Det skulle hava berett mig en stor lättnad, om jag kunnat glömma allt, till och med mitt namn. Jag förstörde med stor tillfredsställelse anteckningar om mina bedrifter för Herren, som jag ibland med en viss njutning genomskådat. Nu voro dessa för mig som en styggelse, en frestelse till självupphöjelse, såsom ifrån djävulen själv. Brev med erkännande för religiöst arbete, litterära arbeten, som jag tyckte voro utmärkta, predikningar, som jag nästan beundrat för sina goda tankar och stil, nu rentav gjorde mig illamående, ty jag fann i dem sådant som gjort mig uppblåst. Jag fann, att jag till någon del förlitat mig på dessa saker för Guds välbehag och belöning. Kristi blod skulle uteslutande och ensamt vara min rättfärdighet, som jag nu upptäckte att jag till någon del förlorat ur sikte. Jag litade på andra saker att vinna mig favör hos Gud.

Och i detta låg stor fara. Jag förstörde nu dessa av mig förut så uppskattade saker, som jag skulle hava gjort slut på en giftig orm, på det, att de icke mera måtte fresta mig att förlita mig därpå, utan endast på Jesu Kristi förtjänst och hans försoning. Detta var en djupgående hjärterening. Jag kände endast få, som Herren så tömt på allt eget, även ibland de mera betydande ibland helgelsefolket.
Mitt flydda liv i Herrens tjänst blev alldeles utplånat och detta till en stor lättnad för mig. Jag började på nytt att tjäna Herren som om jag aldrig förr åstadkommit något för honom. Jag kände mig inför honom alldeles tomhänt. Elden i den degel Herren hade mig i, brände upp mitt religiösa verk. Jag skulle icke hava något sådant att förtrösta på. I framtiden skulle jag glömma allt mitt görande för Herren, så fort något var gjort, på det att sådant icke igen skulle bliva mig till en snara. Jag skulle fortsätta, som om jag ingenting hade uträttat. I detta låg min enda räddning.”

Utan tvivel, är den minsta självbelåtenhet i vår andliga tjänst, ett av de största hinder för framtida välsignelser och favör hos Gud. Sådant måste motstås, som vår själs svåraste fiende.

Mötena å hörnet av 8:e och Maple gatorna fortgingo med stor kraft. Herren visade mig att de skulle få utgöra en utgallringsstation där köttets demonstrationer, falska manifestationer och det stora religiösa jaget kunde behandlas. Detta menades naturligtvis ett verkligt krig med fienden. Men vi ville hjälpa folk till en förblivande, gudlik, grundad karaktär. Vi hade redan sett nog av vad som saknade verklighet.

Det förekom en myckenhet av hårdhjärtad fariseism, till och med ibland bekännare från helgelsefolket. Endast Gud kunde giva dem ljus och uppenbara deras verkliga tillstånd. De voro de envisaste, att hålla upp sina egna religiösa erfarenheter och bedyra hållbarheten av sin ståndpunkt. De flesta av dem hade synbarligen övergivit sin första kärlek och hade blott bekännelsen kvar. Det vanliga kyrkfolket, syntes vara mera öppet för förkunnelsen. Den klassen var icke på långt när så hård, tadelsjuk, kritisk och skenhelig som helgelsefolket. Många älskade ”Shibbolets”* ock blevo, som den i 2 Kon. 18:4 omnämnda kopparormen, sönderkrossade under Guds hammare. *(Dom. 12:6)

Vi hade en svår strid med onda andar. De hade säkert ruinerat allt om de fått hållas. Djävulen har intet samvete och köttet har intet förstånd; därföre kan man icke giva dessa rum. Onda andar voro med vid varje möte. De frestade de heliga till strid, som var hindrande för Guds Andes verkningar. Vi hade en storslagen urgallringstid, synnerligt var detta fallet bland gamla kristna bekännare. De voro också de svåraste, att hava med att skaffa. Vi hade vrångsinta, slingrande karaktärer med oss i överflöd. Men domen hade börjat på Guds hus. Personen hade att komma rätt eller helt lämna oss i ro. De flesta av denna hop voro, sedan åratal tillbaka, avfälliga ifrån Gud.

Luther och Wesley hade att kämpa mot samma svårigheter. Luther sade:

”Fråga dessa falska profeter, om de hava smakat det andliga lidande, denna Guds skapelse, denna död och helvete, som alltid medföljer en hel avskiljelse.”

Detta var Luthers prövosten för att utröna om de verkligen blivit födda på nytt. Många säga oss, att i närvarande tid är det icke möjligt, att hava fria, öppna möten. Då blir det ock nödvändigt även att stänga Gud ute. En väg måste vara öppen för Gud på vilken han får framträda. Vårt stora behov är mera av Guds kontroll i mötena. Kyrkan gjorde sig kvitt fanatism, men den gjorde sig även kvitt med Gud. Sådant går icke an. Anden måste hava sin frihet, kosta vad det kosta vill. Vårt stora behov är Guds-kontroll, och det kan fås endast genom förödmjukelse och bön. Ingen kraft finnes, som då kan segrande motstå. Vi kontrollera då via tronen, och en atmosvär kommer till stånd i vilken djävulen icke kan leva. Detta fattade vi redan ifrån början här. Vi kände då icke till de nu brukliga metoderna för mötesledning, vilka säkert kommit till stånd i stället för Guds Andes fulla kontroll.

I Azusaverksamheten voro de religiösa arbetarne inga nybörjare. De flesta voro sådana som i åratal vandrat med Gud. De voro de andliga, utgallrade ifrån många samfund. Men vi hade, som Israel, när de lämnade Egypten, fått med oss ”en blandad skara”. Avfallets frö fick tid att växa och gå till frö. En ny generation har uppstått, som blivit född i fångenskap. De hade aldrig sett det första templets härlighet. - Esra 3:12; Hagg. 2:4. Väckelsen var så djup, och Guds Ande så kraftig i den första tiden, att om en köttslig ande gjorde sin närvaro förnimbar, gjorde det ett mycket smärtsamt intryck. Det kändes som om en fullkomligt främmande pockar sig in i ett privat litet sällskap. Det slog aldrig fel, utan Anden i mötet blev djupt sårad. Nutida bönemöten och de sökandes bidan inför Herren är bara som en skugga av de originella. Själva bönerummen voro för oss ”det allra heligaste”, och en plats där köttet icke kunde leva. Vi riktigt sökte att undkomma världen, att liksom komma lös ifrån vår egen ande, för att få vara ensam med Gud. Bönelokalen var för oss en slags fristad för våra trötta själar.

Det var icke så mycket väsen och buller på dessa möten då. Personer använde timmar i fullkomlig tystnad inför Gud, väntande att han skulle göra sin stämma hörd till uppmuntran och ledning. Vi prövade jämt våra liv, för att vara förvissade om, att intet fanns i oss, som motstod eller hindrade Guds Ande. Jaget måste dö. Skulle en jude varken velat eller vågat rusa in i Herrens tempel såsom vi rusa in i Guds hus? För juden var det helig mark, ty där mötte Gud med sitt folk. Guds närvaro är borta, därföre kan man rusa in. Romerska katoliker hava mera vördnad i sin tillbedjan än vad vi hava. En turk skulle icke vilja uppföra sig som vi göra. Härligheten är borta.

I senare delen av Augusti månad undfick pastorn i helgelse-församlingen, och största delen av medlemskapet sina Andedop. Helgelse-föreningen uteslöt dem, och tog kyrkan ifrån dem, fastän medlemskapet hade själv betalat för egendomen. Församlingen som på detta sätt blev utan lokal kom med oss till vår lokal å 8:e och Maple gatorna. Jag var glad för denna hjälp, ty nu var jag till kroppen mycket utsliten. Ja, mina krafter hade för en längre tid varit nästan tömda. Ingen kan göra sig en föreställning om, de kroppsliga ansträngningar vi genomgingo under flera månaders tid i det förberedande arbetet, så väl som sedan den stora väckelsen bröt lös och det för långa tider var möten både dag och natt. Jag betraktar det nu, nästan som ett underverk, att några av oss levde igenom, att vi kunna förtälja därom. De flesta av dessa tidiga arbetare äro, när detta skrives, i härligheten. För någon orsaks skull har Gud till detta nu låtit mig leva.

Pastorn i helgelse-församlingen som kom till oss bedyrade, att han ämnade aldrig mera bygga ett tak av läromeningar över sitt huvud. Han skulle vara fri, på det att Anden måtte få undervisa honom. Skaror äro instängda genom sina kyrkliga system och inhägnade genom sina sekteriska traditioner vilka de själva fabricerat. Traditionen har större makt över dem än Guds uppenbarade ord. Judarna, på Jesu tid, gjorde Guds bud om intet för sina stadgars skull. - Matt. 15:16. De som fångas däri måste alltid stanna på samma område. Framåtskridande är förbjudet. Dr. Philip Schaff har visligt sagt:

”Under bästa förhållanden är en av människor uppsatt trosbekännelse endast en närmelsevis och relativt korrekt framställning av sanningen och kan förbättras under förökad kunskap av den kyrka, som uppsatt den; men bibeln förbliver fullkomlig och ofelbar. En högre värdering av trosbekännelser är oprotestantiskt och leder till Rom.”

I dessa tider, av Guds underbara närvaro, var det ej mycket predikan. Folket var upptaget med Gud. Br. Pendleton, förutvarande pastorn bland helgelsefolket och jag, lågo vanligtvis framstupa på den låga plattformen under mötets gång. Det syntes nästan omöjligt att icke falla på sitt ansikte på den tiden, ty Herrens närvaro var så förnimbar. Detta förhållande varade en lång tid. Vi hade icke mycket att göra med mötenas ledning. Alla sågo upp till Gud. Vi nästan kände, som behövde vi ursäkta oss, om vi för någon orsaks skull behövde kalla de församlades uppmärksamhet till något vi hade att meddela dem. Gud hade deras uppmärksamhet. Han talade. Somliga kunde ibland nästan vara i konvulsioner i ångerfull botfärdighet. Gud gick grundligen tillrätta med sitt folk vid denna tid. Synd kunde bokstavligen icke få existera i lägret. Men nu har Herrens härlighet flyttat, såsom Hesekiel såg den flytta från Jerusalems tempel. Läs Hes. 8:de, där angives orsakerna varför Herrens härlighet flyttade bort. Flyttandet omnämnes i Hes. 11:23.

Jag bekymrade mig mycket i min ande, under dessa tidiga dagar av rik välsignelse, att kanske Jesus skulle förbises och Anden, hans verk och gåvor förstoras för sinnet. Jag tänkte på huru Jesus föräldrar förlorade honom i templet. Jag försökte framhålla Jesus, och betona, att den Helige Ande var given för att påminna oss vad Jesus sagt, och förhärliga honom. Kristi verk på Golgata och försoningen måste alltid vara den center omkring vilken vi borde fästa våra tankar. Den Helige Ande drager aldrig uppmärksamheten till sig, utan till Kristus. Allt, som Gud givit oss, har han givit oss genom Kristus. Han är den som uppenbarar Gud för oss. Paulus säger, i Kol. 2:9-10: ”Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen, och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten.” Att predika Kristus är vårt uppdrag, ty återlösningsverket är bibelns centralpunkt. - Läs Ef 1:17.

Jag skrev en liten traktat vid den tiden och sade bland annat följande:

”Vi böra icke ens hålla en lära eller söka en erfarenhet utan i Kristus. Många söka ”kraft” ifrån varje batteri de kunna lägga sina händer på, men de draga uppmärksamheten till sig själva, och ”söka behaga efter köttet.” - Gal 6:12. De beröva Kristus hans härlighet. En religion som består endast av känslor och hänförelse dör snart ut. Låtom oss hålla oss till Kristus. Han endast kan frälsa.

Folkets uppmärksamhet måste riktas till honom. En verklig pingstväckelse leder människorna till Kristus. Falska manifestationer uppröra endast känslorna och vinna möjligtvis beundran, men synden och självlivet angriper de icke. Vilken rörelse som helst, som upphöjer den Helige Ande eller hans gåvor över Kristus, hamnar slutligen i fanatism. Allt som bidrger till att vi älska och upphöja Jesus ar tryggt. Den Helige Ande är ett stort ljus, alltid vänt mot Kristus för att uppenbara honom för oss.”

Dr. A. S. Worrell skrev om pingst-väckelsen i början:

”Kristi blod har en så framskjuten plats i deras möten, att jag sällan någonstädes sett det så. Stor kraft medför vittnesbördet om honom och en underbar kärlek till själar.” Dr. Worrell sökte ivrigt ett Andedop.

Dr. W. C. Dumble, av Toronto, Canada, skrev vid denna tid om sina iakttagelser i mötena å 8:e och Maple gatorna:

”Jag använde min afton i ett möte i en kyrka belägen å hörnet av 8:de och Maple gatorna, varest den Helige Ande verkligen har ledareskapet. Jesus framhålles som huvudet och den Helige Ande som hans viljas verkställare, följaktligen är det ingen predikan, ingen kör, ingen orgel; kollekter upptagas icke heller, utan vad som frivilligt läggas på bordet, eller i en låda, placerad på en vägg, för detta ändamål. Guds närvaro var kraftig i mötet i går kväll. Det är ingen viss ordning eller program som de följa. De vänta gudomlig ordning där den Helige Ande är föreståndaren. De mänskliga ledarne ses oftast på sina ansikten inför Herren, eller på knä varest talarestolen, efter vanligt bruk, skulle stå. Men där är varken predikstol, orgel eller kör. Sistförliden söndag började mötet tidigt på morgonen och fortgick till midnatt. Ingen predikan förekom under hela tiden, utan bön, vittnesbörd och förmaningar. Det hela är mycket likt väckelsen i Wales, även i det, att denna väckelse icke står under någon predikants ledning, utan helt uppstått bland folket, och ledes av den Helige Ande. Mötena hålles i fallfärdiga byggnader och vad lokaler som kan fås för ändamålet.”

Det är verkligen så, att i början skaffades predikstolar och plattformer ur vägen, så långt det lämpade sig. Vi hade intet bruk för dem. Prästvälde och kyrklig auktoritet var helt undanskaffad. Vi voro alla bröder, på samma nivå, lämnade full frihet att lyda Gud, efter som han manade individen. Vi behövde icke något mänskligt betyg. Gud hade igen utgjutit sin Ande över ”allt kött”. Vi hedrade personen i proportion till, som de varo av Gud ombetrodda. När väckelsen svalnade av, och Anden bedrövades, byggdes plattformerna högre, predikanternas rockar blevo längre, körer för inlärd sång organiserades, och strängband kom till existens, för att liva folket med musik. Konungarna återtogo sina troner och vi upphörde att längre vara bröder. Rangskillnader och stånd förökades fort. Så länge broder Seymour höll huvudet inne i tomlådan i Azusa lokalen, gick allt bra. Men snart blev det svårt att finna lådor stora nog för en del ledares huvud.

Jag skrev en artikel för den religiösa pressen under år 1906, av följande hoppfulla ton, som då syntes kunna realiseras:

”Under förbannelsen av den gängse otron sträva vi uppåt, under stora svårigheter, för en återställelse av det ljus och den kraft, som kristenheten i början åtnjöt, men nu för långa tider saknat. Våra ögon hava, i det rådande mörkret av otro, blivit så förblindade att vi strida emot ljuset. Våra ögon hava blivit svaga. Så djupt har kyrkan fallit, att när Luther försökte få fram sanningen, att människan rättfärdiggöres genom tron, stred hon emot denna lära, som den farligaste villfarelse, och många gåvo sina liv i striden för sanningen. Mycket liknande var förhållandet på Wesleys tid. Nu stå vi, som banerförare för sanningen, att verkliga pingst-välsignelser kunna åtniutas; en återställelse skall ske till ännu större kraft och härlighet, till fullbordan av det påbörjade. Vi skola genom Guds nåd lyftas upp till den nivå, som den tidiga församlingen innehade, för att fullborda det verk hon på grund av sitt fall aldrig fullgjorde. När det sista stora missionsuppdraget är utfört, är vägen beredd för Kristi andra återkomst.

Vi skola liksom få förglömma de många århundraden, som historikerna kalla den ”mörka medeltiden” och kasta blicken bortom det hela till den första tidens kraft, seger och härlighet. Vi försöka, med Guds nåd, att lyfta oss upp ur den fördärvade, avfälliga, ytliga kristendom, som är rådande. Men synagogan, i den högfärdiga kristna kyrkan, är emot oss och serverar sin lögn. Legoherdarna törsta efter vårt blod. Präster, skriftlärda, fariséer och synagogsföreståndare äro alla emot oss såsom de äro emot Kristus.

Los Angeles synes i Guds plan vara utvald, som ett Jerusalem, varifrån Gud skall börja sitt verk, att återupprätta sin församling, till dess första liv och kraft. Tidens fullhet synes nu vara inne för en full återställelse. Gud har talat till sina tjänare i den vida världen och sänt många av dem hit till Los Angeles, personer av alla folk, släkten och tungomål, liksom det var vid den första kristna pingsten. Dessa skola nu i sin tur återvända till alla folk med sitt fulla frälsningsbudskap. Utgångspunkten är ändrad ifrån Jerusalem till Los Angeles för höstregnets pingstförkunnelse. En hjärtegripande hunger efter dessa välsignelser förefinnes i allmänhet. Wales var vaggan för denna världsvida besökelse och återupprättelse. Indien var det Nasaret där väckelsen växte upp. Los Angeles ser nu dess fulla vision.”

Vi voro så ivriga, att realisera denna stora plan, och Gud allenast vet vilka resultaten hade blivit, hade vi fortgått i full lydnad för Gud som ett enat folk.

Igen skrev jag i en artikel:

”Om varje människa skall söka att kontrollera och 'hörna' in detta Guds verk, vare sig detta sker för egen ära eller till någon verksamhets fördel, skola vi snart finna ut, att den Helige Ande slutar att verka. Härligheten kommer att lyftas bort. Må detta väckelsearbete få vara sådant, att Gud alltid får behålla sin tillbörliga plats, och vi skola få se ett verk, som ingen ens drömt om. Det skulle vara en förskräcklig sak, om Gud skulle bliva nödsakad, att taga sin Helige Ande ifrån oss, under en tid som denna, just därföre, att han icke fick hava sin frihet, att verka. Hela vår uppgift är, att få Gud känd av mänskligheten, och för detta låtom oss uppoffra oss helt.

Somliga frätmaskar i vår flydda erfarenhet hava varit behäftade med partisinne och en sönderskärelsens ande, fulla av fördom, i allt köttsliga, gensträviga, i allt dödande för den kärlekens lag, som älskar alla sanna troende, som en Jesu Kristi kropp, och icke förgäter, att Kristus är sin kropps huvud. Själviskhet, och åtrå att ständigt tillfredsställa sig själv, medför alltid slutligt nederlag. O, Broder, sluta att vandra omkring och omkring, på dina gamla vanors vägar, och gå in på de gröna betesmarkerna, varest också det levande vattnet flödar.” - Dec. 1906.

Det ovan citerade har, sorgligt nog, visat sig vara en sann profetia. Men vi kunna bättra oss, och Gud vill upprätta oss igen. Gud lever. Låtom oss fatta mod. Om vi nalkas Gud, skall han ock nalkas oss. - Jak. 4:8.

Till tidningen ”The Way of Faith”, skrev jag nästan samtidigt:

”Vi hålla på att komma tillbaka ifrån den fallna kyrkans mörka tid. Vi leva i historiens mest underbara tid. Anden undanskaffar alla våra egna planer och påfund, egna strävanden, och teorier. De som hava bäst fjädrat sina nästen strida mest häremot. De äro icke villiga att uppoffra vad de ha för att komma in i dessa nya förhållanden.

Den stora sanningen om Guds fösamlings frigörelse ifrån mänskligt herravälde förkunnas. Frigörelse erfares, men de frigjorda äro i början grova, som malmen jämfört med metallen. Allehanda värdelösa och skadliga faktorer dyka upp. Oresonliga och våldsamma karaktärer hava försökt sig på att göra gemensam sak med oss. Den stora sanningen, liksom strävar för frigörelse, begraven, som den varit, under jordskred av ondskans ständiga bakåtsträvande, sedan avfallets tid. Men sanningen skall framträda och skaka sig fri, ifrån alla de otillbörliga saker, som till en början jämt vill vidlåda. Kristus är sin församlings huvud. Den Helige Ande dess liv, och vi lemmar i församlings-kroppen.”

Senare skrev jag till samma tidning:

”Vi märka just nu en nytingens ordning ifråga om manifestationer framkomna ur det kaos, som först rådde. Luften är liksom fylld av förbidan, och endast otro och olydnad förhindrar. Våra förutfattade meningar är vad som hindrar oss ifrån att mottaga vad Gud tillbjuder oss. Fasthållandet av egna meningar kan föra till ruin. Forsamlingen håller på att vakna, förskräckt över sin långa, brottsliga sömn i försoffning och död. Brev komma till oss ifrån alla håll med frågor om vägen. Vi känna pulsen på kristenheten. Det är en allmän förväntan. Hungriga, väntande barn ropa efter mat. Kalla intellektuella spekulationer innehålla ingen föda för dem. Det andliga kan icke uppnås på förståndets väg. Det övernaturliga har fört oss till ett fullt medvetande om, att Gud lever.

Gamla former brytas ned; för dem har dödsknallen slagit. Det är ett ivrigt fäktande. Satan brukar helvetets härskaror för att hindra, men vi skola segra. Den dyrbara malmen måste renas. Det ädla måste uttagas ifrån det oädla. Grova föregångare hava öppnat vägen för oss. Heroiska, drivande karaktärer behövas i banbrytaretruppen. Renare former komma sedan.

Människor hava genom tidsåldrarna talat till oss, men nu höres Andens röst, och vi sträva att komma tillbaka och upp, ifrån isms, tisms, schisms, trosbekännelser, spekulationer, opinioner, 'välsignelser', erfarenheter, utbrytningar och rörelser; vi hålla på att komma tillbaka till Gud. Strömmen kunde icke komma högre än sitt ursprung. Men Gud är denna rörelses ursprung. Låt djävulen taga det som icke är verkligt, men låt oss hålla oss till Gud. Många hava blivit såsom fångar i sina egna flydda tiders erfarenheter. Låt oss utbyta den traditionella teologin för den fullare sanningen i Guds eget ord. Fångströjteorier hava nästan krossat det andliga livet, helt och hållet. Det är bättre att bedröva en hel mänsklighet än att bedröva och begränsa Gud.” - Jan. 1907.

Före väckelsen å Azusa hade allt hårdnat och stelnat till i konkreta former, bundet av mänskliga förordningar i en kall köttslig ande. Ingenting ville röra sig för Gud. Dynamit, den Helige Andes kraft, behövdes för att spränga isen, och Gud gav den. Lovat vare hans namn! Massor blevo frigjorda. Vårt jubelår hade kommit.

På våren 1907, överlämnade jag missionen på 8:e och Maple gatorna åt min medarbetare Br. Pendleton. Jag hade skrivit mycket och varit med på mötena jämt; hade också både före väckelsen kom, såväl som under densamma kämpat mycket i bön, så jag var alldeles utsliten. Jag orkade icke då, utan ett stort nervlidande, så mycket, som att skriva ett brevkort. Jag var tvungen att taga mig vila. Stannade därföre hemma och använde min tid, efter som jag orkade, till bön och ordets betraktande. Verksamheten å 8:e och Maple gatorna fortsatte i åratal tills kyrkan revs ned. Dr. Yoakum hade sin verksamhet i den för en längre tid.

Efter att jag befriades ifrån mina åliggande, som pastor, kunde jag bedja hela nätter, utan att finna det strävsamt. Gud kom mig så nära. Tidtals gjorde jag påhälsningar, i andra missioner. Herren välsignade mig mycket i min traktat mission. Jag fann ut, att för många var det nästan döden, att bryta sig lös ifrån sina traditionella lärobegrepp. Luther själv genomgick denna kamp, när han bröt med Rom. Mina traktater, i Herrens hand, voro medel till att frigöra många för ett fullare mottagande av Guds ord. Ett annat missbruk vilket vi mötte upp med, nästan oavlåtligt, var den ständiga avvikelsen, att manifestationerna ville övergå till köttsliga och sinnliga demonstrationer. Kraften skulle i sådana förhållanden uppgå i tunn luft, eller skaka sig själv i stycken, likt en automobil, som stående stilla ändå har maskineriet i full gång. Människorna undvika korset och döden för självlivet. Men Kristus lever i oss, endast om vi själva dö. Vi måste begrava den gamla människan med ansiktet ned, så att ju mera hon river desto djupare sjunker hon.

Gud hade under dessa två år givit mig en underbar traktat mission. Jag började den, just som vi på allvar började bedja om en väckelse. Jag har skrivit och tryckt minst 50 olika traktater och säkert spritt 250 tusen. Detta har kostat en 500 dollars vilka Herren på ett underbart sätt givit mig. Det hela har varit en trossak. Jag började utan en dollar och avslutade utan att äga någon. Jag bad ingen om penningar. De inkommo som svar på bön. Tusentals traktater sändes med posten alldeles fritt till nästan alla delar av världen.

_______

 

SJÄTTE KAPITLET

I SENARE DELEN AV MARS 1907, erhöll jag en kallelse till Conneaut, Ohio, för att där hålla en mötesserie. Jag hade från överarbete fått en sidan trötthet i hjärnan, att jag stod i stort behov av ett ombyte i alla avseenden. Herren öppnade vägen så vi reste hela familjen och på vägen upp stannade vi i Salt Lake City och hade några möten, varefter vi foro till Denver. I Denver erforo vi rika välsignelser ifrån Gud. Själar frälstes och Guds barn uppbyggdes. Guds närvaro var så mäktig, att själar blevo frälsta och frigjorda under det att de sutto i bänkarna. Vi behövde icke locka eller tigga dem fram till altaret. De överlämnade sig till Gud där de sutto i bänkarna. Vi hade en dyrbar tid ävenså i Chicago. Till Conneaut framkommi vi och började möten den första Maj. Guds närvaro var med ifrån början. Vi fingo nästan stå stilla och se på huru Gud gick fram. Anden tog ledningen om hand. Vi voro på våra ansikten i bön till Gud största delen av tiden. Herren verkade kraftigt. Efter ett möte voro flera under Guds kraft en hel natt. En syster sjöng och talade i tungor för hela fem timmar. Syndare frälstes, Guds barn uppbyggdes och många fingo härliga dop i Anden.

En kväll var lokalen fullpackad av folk och en hop stod utanför till mitten av gatan. En morgon gick jag till lokalen, för att se efter sådana, som icke hade kommit hem. Jag fann dem ännu kvar på golvet. De hade liksom förlorat sig själva i Gud och hade varit i den ställningen hela natten. Herrens härlighet uppfyllde salen. Vår nästa plats, att hålla möten, var Youngstown, Ohio. Här predikade jag i The Christian and Missionary Alliance lokal. Somliga gånger fingo vi dröja kvar till det dagades. Folket hade en sådan hunger efter Gud, och Guds närvaro var så verklig, att vi kunde icke bryta upp. En underbar himmelsk tystnad kom över oss ibland. Platsen kändes nästan för helig för att kunna få behålla livet. Vissa tider hördes för timmar icke ett ljud. Vi lågo på golvet var och en på sitt sätt upptagen med Gud. När vi lämnade lokalen tillslöto vi dörren mycket sakta, och till varandra talade vi icke högre än viskande. Vi tyckte nästan som om vi fingo skåda den Allsmäktiges ansikte. Vissa tider kunde vi endast gråta. En kväll föll Anden över oss som en electrisk skur. Många föllo till golvet och många fingo sina Andedop. Härlig sång i Anden förekom, även tungotal.

Härifrån reste vi till Alliance, Ohio, som var den första plats där pingstväckelsens folk i östern hade anordnat lägermöten. Vi voro här i två veckors tid och hade det saligt. Fyra hundra bodde i tält på platsen och voro en representativ skara ifrån alla delar av detta land och ifrån Canada. Några voro med, som kommit ända ifrån Europa. Mötena varade ofta till midnatt. En mäktig missionsande var rådande. Den ömsesidiga harmoni, som rådde mellan predikanterna, var berömvärd. Där aktade i sanning den ene den andre högre än sig själv. Vi hade allt gemensamt och åto alla fritt vid borden. Stor kärlek rådde.

Varken orgel eller sångböcker voro i bruk. Anden hade mötena om hand. Hundratals mötte här med Gud på ett särskilt sätt. Många blevo frälsta, många döpta i Anden, andra helbregdagjorda ifrån sjukdom. Många erforo bestämda kallelser att utgå som missionärer. Detta var i begynnelsedagarna av pingstväckelsens tid. Altaret var sällan utan någon bedjare, natt eller dag. Evigheten skall först kunna uppenbara det inflytande detta pingstfolkets första lägermöte hade för Guds verk i världen. Detta var i begynnelsedagarna och under de ”sju ymniga åren”, som följde efter Andeutgjutelsen i Azusa.

Min hustru lämnade jag nu i New York hos hennes adoptiv föräldrar, medan jag besökte andra stormöten. Jag fann i Old Orchard, Maine i lägermötet en liten grupp av hungriga Guds barn. Vi hade möten för oss själva i skogen, ty lägret var egentligen anordnat av The Christian Missionary Alliance, som icke var i sympati med pingstfolkets vittnesbörd. Gud mötte med oss och många undfingo vad deras hjärtan trånat efter.

Jag reste söderut så långt som till Columbia, S. C. Där predikade jag åtskilliga gånger i The Way of Faith verksamheten. Vi erforo mycken välsignelse ifrån Gud i mötena och jag hade ett längre besök hos redaktör Br. J. M. Pike, som jag tillsänt så många artiklar för tidningen, men aldrig förr mött. Jag hade ävenså möten i Washington, D.C. Reste därifrån till staden New York för flera möten. Det var dagar av underbar kärlek och enighet ibland pingstfolket i början. Deras dörrar var alltid öppna för pingstförkunnelsens predikanter.

På ett hela nattens möte, anordnat av C. M. A. i New York stad kom en flicka under Guds kraft, och hennes ande upprycktes till Guds tron. I detta tillstånd sjöng hon i Anden, så härligt, att något sådant hade jag aldrig förr hört. Pastor A. B. Simpson var med på detta möte och blev mycket tilltalad av vad han såg och hörde. Många lågo slagna under Guds kraft. Guds närvaro var mäktig, synnerligt åt morgonsidan till. Många döptes i Anden och talade i tungor.

Nu var det på tid, att resa tillbaka till California. Vi lämnade östern i Oktober, 1907, och hade på hemvägen några möten i Pittsburg. Flera fingo här sina Andedop. Den sista kom igenom kl. 1 på morgonsidan. Predikade sedan i Beaver Falls, Pa, i Alliance, Ohio, för andra gången och i Chicago. I St. Louis gav oss Gud en kraftig tid. Vi höllo även ett möte i Topeka, Kansas, och igen ett möte i Denver. I Colorado Springs syntes Anden riktigt flöda som en olja. I Trinidad, Colorado, hade vi också en välsignad tid och så reste vi till Los Angeles och anlände här den 5:te Dec. 1907.

Efter en välbehövlig vila började jag igen att besöka de olika församlingarne för att se huru arbetet fortgick där, under min bortavaro. Den 11:te Mars 1908, blev jag ombedd att hålla möten i C. M. A. verksamheten i Portland, Oregon. Den 25:te Mars började vi resan. Familjen var med, så ock Br. Boehmer, min medhjäpare i förebedjan. Vi stannade först i Stockton, och gjorde så ett kort besök i Carrie J. Montgomerys vilohem i Oakland. Därifrån reste vi med båt till Portland. Vi hade saliga möten där, men funno C. M. A. lite för konservativ för att den Helige Andes olja skulle få flöda obehindrad. I Tacoma, Washington, funno vi C. M. A. mera frisinnad. Flera undfingo sina Andedop under vårt besök där. Besökte Seattle som hastigast för ett par möten och fortsatte till Spokane.

I Spokane hade vi kraftiga möten, för tre veckors tid. Mötena börjades i ett hem, men innan vi lämnade, öppnades offentlig verksamhet, så steg intresset. Ofta kom Gud i sådan kraft, att det var omöjligt att predika. Mötena omkring bönealtaret voro underbara, ty det förefanns en djup hunger efter Gud, och en sann kristlig kärlek rådde bland de troende.

Vi fortsatte resan österut, och gjorde korta påhälsningar och hade möten bland Guds folk i Minneapolis, Chicago, Zion City, Grand Rapids Michigan, Toledo, Ohio, och kommo så till Alliance, Ohio lägermöten, varest vi varit med en gång förut. Striden var hårdare denna gång, men Gud gav seger. Även nu var allt gemensamt, utan någon viss avgift. En afton, just som vi spisade föll Guds Ande över lägret. Utan tvivel ville Herren på detta sätt uttrycka sitt gillande för den broderlighet och gemenskap som här praktiserades. Ingen kunde äta åtminstone på första timmen, medan Guds eld föll över oss. Den genomgick hela samlingen och var som en allt översvallande flod. Flera föllo till golvet. Vid tvenne tillfällen föllo så många, som femtio personer slagna av Guds kraft. Många utländska missionärer voro med och missionsintresset var stort. Många undfingo Andedop. Många blev frälsta och icke så få helades ifrån kroppsliga sjukdomar. Den genomgående tanken var, att Jesus kommer snart, och att evangelium skulle predikas ibland alla folk.

Vi besökte Pittsburg och hade några möten hos C. M. A., varefter vi reste till Phila. Icke så långt ifrån här bodde mina föräldrar, och hos dem stannade min familj. Br. Boehmer och jag reste till Rochester, N. Y. Hade några möten där, men reste snart till Toronto, Canada. I Toronto hade jag möten i tre särskilda lokaler och Anden var mycket kraftigt verksam. I somliga möten sutto vi alldeles tysta. Mycket ”kött” var tillfinnandes, och det syntes, som om Herren nu tänkte döda det. Mycket gott blev utfört.

Såsom i Toronto, hände det ofta, att Guds Ande liksom uppenbarade i förväg vad jag skulle möta, och just varom striden skulle stå, och på detta sätt förberedde han mig för bataljerna.

Vi fortsatte söderut och hade möten här och där och kommo så till det stora lägermötet i Falcon, N. C. Här var det, minst sagt, underbart. Folktillslutningen var stor, syndare frälstes och troende undfingo härliga Andedop. Jag predikade där åtskilliga gånger och kände en stor frihet i Anden. En natt fick jag en sådan börda och maning till förbön, att jag icke kunde sova. Dagen efter hade vi också en härlig seger. Många erforo helbregda-görelse ifrån allehanda sjukdomar. Jag gick direkt ifrån bönevrån till plattformen för att predika och Gud bekände sig till mitt arbete.

Som det vanliga, hade vi våra kallelser, var vi skulle predika, direkt ifrån Gud, och voro aldrig missräknade eller utan en öppen dörr för vårt vittnesbörd. Folket åstundade Guds vilja och Guds sändebud på den tiden. Vi hade då ingen reseplan eller möten bestämda långt i förväg. Vi gingo dit Herren ledde och sände oss, och stannade tills han gav oss en vink att gå vidare. Vi gjorde sällan något misstag. Anden var vår trogne ledare. Detta erfor jag lika helt på det utländska fältet och i Europa.

Efter vi lämnade Falcon, N. C, reste vi mot New York stad, men stannade något i Washington D.C. och Baltimore för möten. Fortsatte ifrån New York till Boston. Kan icke taga utrymme att beskriva våra möten där. Besökte Springfield, Massachusetts, och hade möten där hos C. M. A. folket, varefter vi reste till Grand Rapids, Michigan, för en konferens. Här greps jag av en sådan nöd för Herrens verk, att i min bönekamp rullade jag i golvet ifrån sängen en natt. Striden var förfärlig emot ondskans andemakter.

Vi kommo nu till Indianapolis och kommo där riktigt i ett strömdrag av Guds kraft och härlighet. I ett möte var Guds kraft så väldig, att folket grep i baken på bänkarna för att icke behöva giva sig. Jag har sällan sett sådan kraft, ej heller ett sådant motstånd mot Guds Ande. Anden var så över mig, under det jag predikade vid ett möte, att det var svårt för mig att hålla mig kvar på plattformen. Budskapet gick igenom mig som en strid ström. Jag kunde icke tala så fort som tankarna kommo. När jag var färdig lågo de slagna av Herren överallt på golvet. Till och med predikanterna som sutto bakom mig på plattformen hade landat på golvet. Min kropp började att gunga, under den mäktiga Andekraft, som var närvarande, och jag föll över pianot. Det var som en cyklon av Guds kraft hade överfarit mötet, och vi lämnade fröjdande oss över en väldig seger.

Vi besökte igen Alliance, Ohio, och reste därifrån till Beaver Falls, Pennsylvania., och hade där ett möte, hos C. M. A. folket. Gud verkade kraftigt bland folket. Guds Andes närvaro var som om väldiga vågor av kraft genomfarit möteslokalen. En natt kunde ingen av oss sova i våra sängar. Det kändes, som om en stark vind blåste igenom huset. Det var underbara dagar med Herren. De voro högtidsdagar i Sion. Folket hade nu den sista kallelsen, före ”hungers åren”, före hemsökelsen av det gräsliga världskrig som skulle övergå dem, vilket ock strax efter utbröt med en fruktansvärd grymhet.

Vi besökte igen staden New York, och även Nyack, N. Y, varest jag hade möte med studenterna i C. M. A. skolan. Gud välsignade rikligen detta möte. Senare hade vi ett möte i Providence, Rhode Island, varifrån vi tog södra vägen mot California till. Vi stannade till i Columbia, South Carolina, och hälsade på redaktör Br. Pike igen. Vi hade några välsignade möten där på platsen.

Om dessa möten skrev redaktör Pike:

”Ovanliga möten pågå i Gospel Tabernacle, Columbia, S. C. Det säregna är den myckna bön, både hörbar och tyst, som där pågår, och för de ovanliga manifestationer av gudomlig närvaro vi få iakttaga. Br. Bartleman skulle vara mötenas ledare, men han vill icke leda om han icke med visshet erfar en Guds Andes maning därtill, så mötena äro lämnade öppna för den Helige Andes ledning. Det är alldeles säkert, att vad andlighet beträffar, har aldrig förr sådana möten hållits i detta Tabernakel. Br. Bartlemans stilla sätt, och hans ständiga strävan för, att det måtte vara stilla bön och bidan inför Gud, mottages endast av sådana, som äro övade i intim umgängelse med den Osynlige, och lärt sig välsignelsen av ett stilla bidande inför Gud.”

Jag antar, att jag blivit mest missförstådd som predikant och mötesledare för mitt myckna förmanande till stillhet inför Gud. På grund härav värderade vi denna erkänsla. Den stora hopen tycker mest om storm och fradga.

I Atlanta, Georgia, hade vi möten med en grupp som kallade sig, The Bridegroom's Messenger. Guds närvaro fröjdade oss. Här skilde sig Br. Boehmer ifrån oss. Han var min medhjälpare i förebedjande sedan 1905. Han skulle stanna i Södern. Jag har aldrig mera funnit en sådan bedjare. Han är den enda verkliga medhjälpare i evangelium som jag någonsin haft. Jag har allt sedan känt mig ganska ensam. Hade sedan möte i Birmingham, Alabama, och senare i Houston, Texas. Det var nu den 22 Dec. 1908. Vi bodde hos Br. M. E. Layne och hade vid detta tillfälle förmånen att stifta bekantskap med Br. E. N. Bell, som sedan för många år redigerade pingstfolkets veckotidning, ”The Pentecostal Evangel”. Pingstfolket hade här en konferens, som jag besökte.

Ifrån konferensen reste vi till San Antonio, Texas, och hade några möten, och därifrån till Phoenix, Arizona. Vi hade där en välsignad tid i Br. Sculls verksamhet. Vi voro där i tre veckors tid. Reste så till Los Angeles och anlände här den 24 Dec. 1908.

Denna sammandragna lilla berättelse, om vår kringresande verksamhet, har jag omnämnt därföre, att det hela, utan någon mänsklig plan leddes uteslutande av den Helige Ande, och för att detta skulle giva läsaren en inblick i huru man i den första tiden i allt berodde på den Helige Andes ledning. Det är mycket annorlunda nu. Då slog det aldrig fel, utan vi funno en öppen dörr och ett hjärtligt välkommen på varje plats som Guds Ande ledde oss att besöka. Förhållandena hava ändrats mycket, men Gud är densamme. Vi hava ändrats, men vi behöva mera av den Oföränderlige.

Jag skrev några iakttagelser i den första tiden, som visar litet de stora försakelser och umbärande banbrytarne i pingströrelsen fingo underkasta sig. Det är stora kontraster mellan nu och då. Artikeln är av följande innehåll:

”Pingstväckelsens predikanter i närvarande tid (1908) får tillbringa mesta delen av sin tid i gamla lokaler, dåligt uppvärmda och dåligt ventilerade. Detta är mycket påkostande på deras hälsa, ty förkylningar med alla medföljande åkommor vill taga dem fatt. Evangelisterna äro överansträngda, ty endast få finnes. Det är icke många, som vilja upptaga detta ansträngande arbete. Detta är verkligen att frambära ”levande offer”. Evangelisten måste någonstädes finna sig en plats för vila emellanåt, annars skall han snart duka under. Det är tjogtals andra saker, som ävenså kunde nämnas, såsom svårigheter och faror under deras resande, ständiga ombyten av säng, mat och klimat. Icke att förgäta den andliga kamp, mötandet av dessa osynliga fiender, som samla sig till direkt motstånd för varje kampanj, och bruka alltid olika metoder, att kampen är ny varenda gång.

Pingstväckelsens evangelister och arbetare få så ofta vara i drag på kalla golv på sina knän, eller alldeles på sitt ansikte; detta kostar mycket på deras fysiska krafter. Men det går icke att hålla sig ifrån golvet när kampen är hård, och det tager timmar av bön. Den finansiella ersättningen är mycket ringa, just nog till de nödvändigaste utgifter, att evangelisten är nödsakad att hålla på jämt; blir tidigt utsliten och då ofta lämnad åt sig själv. Hans enda vilo- och fristad är himlen. Men Jesus kommer snart och då bliva alla våra behov tillfredsställda.”

Till detta liv av umbäranden överlämnade sig den tidens evangelister, och många av dem hade svaga konstitutioner. Mången gammal utsliten ”pingsthäst” har redan släppts ut på vägkanten, att beta på vad gräs han kan finna, med sina dåliga tänder, och så nådeligen få dö och ingå i vilan. De släppas sällan i någon grön, gräsrik beteshage, för att sluta sina dagar i ro, sedan de icke mera orka tjäna, enär de givit sitt allt. Många äro i för tidiga gravar, på grund av överarbete och ständiga umbäranden.

_______

 

SJUNDE KAPITLET

EFTER ATT I TRE MÅNADERS TID besökt och arbetat i olika församlingar i Los Angeles fick jag en kallelse att komma till Honolulu. Jag tog båten för Hawaiiöarna den 15:de Maj, 1909. I denna bok kan jag icke mycket säga om mitt besök där. Jag tillbrakte två underbara månader på öarna och predikade pingstens evangelium där. Jag reste därefter hem till min familj i Los Angeles. Vad tid som var kvar av året 1909, använde jag att upp och ned efter hela kusten besöka pingstförsamlingarna.

På våren 1910, kallade Gud mig att göra en missionsresa omkring jorden. Resan företogs i förlitande på, att Herren skulle förse, ty själv hade jag intet. Om denna resa skrev jag en liten bok på engelska språket. Resan tog ett år och under tiden besöktes England, Irland, Skotland och Wales på de Brittiska öarna. Sedan Holland, Tyskland, Belgien, Frankrike, Schveiz, Italien, Egypten och Palestina. I Palestina stannade jag sex veckors tid. Det var underbart att trampa de stigar där Jesus gått. Från Palestina reste jag till Ceylon och Indien. Jag besökte Pandita Ramabais stora institution i Indien, där tusentals barnänkor funnit en fristad. Hade härliga möten med de unga där. Ifrån Indien reste jag till Kina och Japan och så hem till California via Honolulu. Det var en av Gud välsignad resa.

Jag stannade hemma ett år och hjälpte med vad jag kunde i arbetet i olika missioner i staden. Jag kallades av Gud, att taga min familj med och resa till Europa. Vi reste över kontinenten från plats till plats och hade möten utefter vägen. Till England anlände vi Oktober 1912. Vår vistelse i Europa varade två år. Jag predikade i England, Skotland, Wales, Holland, Frankrike, Schveiz, Tyskland, Norge, Sverige, Finland och var även innanför den Ryska gränsen, och hade hemliga möten. Som vi på våra resor kommo tillbaka till Tyskland hade just världskriget brutit ut och vi blevo nödgade att återvända hem till Amerika. Vad Herren gjorde, och vad vi under dessa två år genomlevde, finnes publicerat i en liten bok på engelska språket. Vi kommo välbehållna till Los Angeles i Dec. 1914, och här äro vi ännu bosatta i skrivandets stund.

Vår verksamhet sedan krigsåren har helt varit i detta land, men vi hava ofta längtat att få besöka Europa igen. Slutet synes så nära, att vi fundera om det kan bliva oss möjligt att fullfölja denna vår önskan. Åldern synes ävenså taga oss fatt. Jag har haft en välsignad mission genom traktat spridning i flydda år, och har nu utgivit mitt etthundra fjärde traktat. En halv million hava blivit spridda. Detta arbete har varit mig personligen till stor välsignelse. Inte mindre än 550 uppsatser hava skrivits och publicerats i olika religiösa tidningar under dessa år. För dessa tillfällen att få tjäna Herren är jag mycket tacksam. Sex olika böcker hava författats och tryckts. Vid sidan om detta har jag rest och predikat evangelium i 45 stater och likväl känner jag att mycket litet blivit uträttat, och jag längtar efter framtida och större tillfällen att få tjäna Herren.

Slutet är nära. Jesus kommer snart. Världshändelserna mogna hastigt till kulmen. Endast liten tid återstår. Låtom oss giva oss helt åt Gud. Allt vad vi äro såväl som vad vi äga är hans. Tidens tillfällen försvinna inom evigheten. Judarna återvända till Palestina. Fikonträdet har igen börjat knoppas. Hedningarnas tider äro snart ute och Herren vänder sig till sitt folk, judarna. - Rom. 11.

Slutdramat av allt detta är nästan inför våra ögon. Den stora röda draken (Upp. 12) viftar sin svans i Ryssland och försöker där att uppsluka Guds sanna församling. Djuret i Upp. 13, öppnar redan sin mun ”till att föra hädiskt tal emot Gud”. Antikrist sammandrager sina linor omkring världen. Vi äro i begynnelsen till födslovåndorna. Jorden är nu inkommen i sin sista vånda, för att bliva frigjord till Jesu Kristi härlighets rike. Födelsesmärta har redan gripit henne. Den stora Armageddonstriden skall snart stå. Och vem kan bestå? O Gud, rädda din blodköpta församling.

________

 

IDAG
ÄR FRÄLSNINGENS DAG

BOKHYLLAN