April Månad, i Nådens år 2015

"Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen." (Luk. 21:36)

Änglar och UFO, del 57 (forts. från del 49)

Möte med Gudarådet

tt annat bibelställe där Elohim bör läsas som gudarna i stället för Gud, är i 1 Mos 35 (och de omgivande sammanhangen), där Jakob har sina möten med Guds änglar. Även det här stället visar att från början gjordes det väldigt liten åtskillnad mellan ordet gud som singular och ordet som plural, även om vi, och givetvis också de, visste vad skillnaden var/är. Orsaken, förstår vi också, om vi hängt med här eller i något liknande sammanhang, är att Gud Sonen i GT och även dess förhistoria uppenbarade sig/var förkroppsligad i änglagestalt och så gott som alltid hade med sig sitt änglafölje, det gudomliga rådet. Detta ger inblick i det gudomliga verket och skeendena - i Guds handlande med skapelsen, änglarna och människan. Han gör det genom redskap, genom överförd auktoritet. (Dvs du kan lägga bort föreställningen om Fadern som ensam verkande figur i GT. Vad vi har är mer som ett företag, med en högste VD som själv inte är närvarande men är verksam genom sin hierarki av anställda, alltifrån verkmästare till förmän och arbetare.)

Låt oss se på texten:

"Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att Gud där hade uppenbarat sig för honom, när han flydde för sin broder." (1 Mos. 35:7)

Här har översättarna helt blankt struntat i de grammatiska reglerna i hebreiskan, som rätt följda ger den här översättningen:

"Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att gudarna där hade uppenbarat sig för honom, när han flydde för sin broder."

I moderna öron låter detta märkligt men när det skrevs måste det ha upplevts som helt normalt att säga så, trots att det s.a.s blurrade gränslinjen mellan Gud och "gudarna" (dvs änglarna).

Att Gud själv här var Herrens ängel framgår av 1 Mos. 28:10-19 och 1 Mos. 31:11-13.

Om du funderar över detta en stund tror jag det kommer att framgå för dig vad ordet "gud" egentligen betydde från början, och att det inte är ett egennamn för den Högste.
...

Att översättarna varit medvetna om pluralformen för gud/gudar i ovan nämnda ställe (inklusive den plurala verbformen i samma mening) visas av 1 Kon. 19:2, där precis samma ord elohim översatts gudarna, därför att där är det Jesabel som använder det utifrån hennes teologiska ramverk (hon var polyteist). Men när översättarna på detta sätt vill "hjälpa oss" förstå texten, fördunklar de den också, och i detta fall fråntar de läsarna viktiga insikter om det gudomliga rådet. Eller för att säga det så här: "Rör inte min Bibel!"
Låt Bibeln säga vad den säger, och lämna tolkningen åt den Helige Ande.
___

 

Får, skepp, hus

ör att ytterligare understryka det märkliga i ordet Elohim, dvs att ett ord för plural används både för en person i ental och personer i flertal, kan det tilläggas att Elohim inte är ett ord med s.k "nolländelse", dvs som våra svenska ord får, skepp, hus etc, som kan vara både ental och flertal. Elohim har en tillagd ändelse, im, som normalt används för att ange flertal. Trots det används ordet, med den ändelsen, alltså om Gud, både i ental och flertal. (Entalsordet för Gud i hebreiskan är ju El.) Så på något sätt ingår alltid änglarna i ordet Elohim, även om det förutsätts främst syfta på den Högste Elohim, dvs Jahve, Herrens Ängel.

Jag är ingen expert på grammatik och absolut inte hebreisk grammatik, men det här ordet verkar verkligen ha en mystik inbyggd, avsedd att locka oss till djupare insikter.
...

Det finns alltså ett hebreiskt, semitiskt entalsord för gud, el. Varför används då en flertalsändelse när samma gud som i entalsformen omtalas?

Kanske är det ändå treenigheten som skymtar fram? Som om man är medveten om att bland de gudomliga, himmelska makterna, så finns det fler än en enda, som ändå är gudomliga av slaget den Högste, unika och överordnade i förhållande till de andra gudarna men ändå bland dessa.

(För övrigt är detta inget enbart hebreiskt koncept, ordet Elohim, med pluraländelsen, fanns också hos grannfolken.)

Den tolkningen kompliceras dock av att det finns andra ställen där Elohim används om andra gudar (i ental) än den Högste, vår Gud. Så den gubben gick inte heller.

Det handlar inte om treenigheten, men det är likt treenigheten på det sättet att det trotsar logiken. Gud kan inte fångas in, kategoriseras, placeras i någon bestämd form, han är större än så, obegriplig för det mänskliga förnuftet. Han är, som jag skrivit förut, både personlig och opersonlig, både en och flera. Hade Bibeln varit en produkt av människor hade dessa märkligheter inte funnits. Då hade man raderat ut dessa och genomfört en konsekvent monoteism hela vägen, för logiskt sett motarbetar man den hebreiska monoteismen genom att låta sådana här märkligheter finnas kvar. Vissa menar att detta tyder på en teologisk utveckling, och att den ursprungliga polyteismen med tiden ersatts av monoteism, men det motsägs av att de skenbart polyteistiska uttrycken finns kvar ända in i "dödahavsrulletiden" dvs in i NT-tid eller nära inpå.

Vad detta tyder på, tycker jag, är att man från första början varit medveten om att det gudomliga inte är verksamt genom en enda makt, utan genom ett kollegium av makter, att världen, och kosmos, styrs av en grupp av himmelska makter. Detta undantar inte att det finns en enda bland dessa som är unik. Denna, den Högste, är ändå verksam tillsammans med de övriga, där och då de uppenbaras, eller kan ses genom sina verk. Vi kan se det som Paulus beskrev det, som att Gud var synlig i skapelsen och genom sina verk, men vi kan också se det som att han var verksam genom sina änglar, och genom dessa, i skapelsen. Gud är ensam och unik, till sitt ursprung, men han är aldrig ensam i sitt verkande. Det finns så att säga en himmelsk regering, en ständigt närvarande och arbetande hierarki. Och då vi har liknande hierarkier på jorden, hos oss, kan man fundera över varför det finns sådana också i det himmelska. För vi förstår ju att Gud Fadern själv, genom sin Allmakt, skulle kunna göra och utföra allt detta själv. Så varför har han lagt det under änglars våld?

Nu finns det de, som med den insikt de har i vissa new age-koncept, tycker att jag tangerar just det, och är inne på "galaktiska rymdfederationen" och liknande. Och visst, det är jag. I moderna termer skulle man kunna kalla änglarådet för något sådant, för helt klart måste det omspänna mer än bara denna världens himmel, detta solsystemet, utan det omspänner givetvis hela Guds skapelse, hur det nu än är ordnat och hur mycket som finns där ute (och vad som behöver direkt omsorg). Men det finns ju också två sidor, och om den ena sidan presenterar sig som Elohim(erna)s rymdfederation och bara är en rebellisk utlöpare, så omintetgör det ju inte den andra, och äkta och ursprungliga sidan och dess organisation.

För när vi läser i Upp och Daniel om hur miljontals änglar står inför Guds tron i det himmelska, måste vi ju inse att de inte står där bara för att sjunga lovsånger, utan att de också har uppgifter, och vad änglar vanligen gör är att de är väktare. Och Bibeln tyder på att de är väktare över mer än jorden, de har också stjärnorna under sina vingar, så att säga.

Jag menar alltså att ordet Elohim i sig själv inrymmer en historia, en berättelse, om änglarnas ursprung, att det är som att öppna en gammal, gammal bok, och upptäcka saker ur ett nu bortglömt förflutet, en berättelse om ting som skedde långt före vårt släktes gryning, i himlarna.

_______

 

 

 

 


 

 



 

Bara

Jesus

frälsar oss från vredesdomen

 


 

 

Morgondagen har ingen sett

IDAG

är frälsningens dag