|
|
|
|
|
BIBELN läser
vi om att fienden, draken, eller djävulen, ockuperar
himlarymderna. Tänk om det
är så att han gör detta, också, på
ett sätt vi inte tänker på? Dvs, vad kommer det
sig att kristenheten inte har något svar på varför
den vida, stora stjärnevärlden
finns? För när världsmänniskorna
undrar varför Gud skapade allt det där, om det bara
var här det skulle finnas liv, så kan kristna inte
ge något vettigt svar. Öh, för att visa hur stor
han är, brukar svaret bli. Vilket gör att vi framstår
som totalt orelevanta i deras ögon. Eller för att visa
tecken och tider. Men alla de stjärnor vi inte kan se med
våra ögon då? Vi ser bara en bråkdel av
alla stjärnor som teleskopen avslöjat. De kan inte vara
till för att visa oss tecken och tider, tecknen och tiderna
kan bara avse de stjärnor forntidsmänniskan
kunde se, dem hon också verkligen använde för
sina kalendrar. -Han behövde skapa hela universum för
att jorden skulle kunna existera. Ett av de mest imbecilla svaren
som kommit upp. Det skulle räckt med detta solsystemet för
att ge liv åt människan, det förstår vem
som helst. Alla de övriga solsystemen då?
Ja, där kommer då svaret in, på hur fienden kunnat ockupera inte bara stjärnevärlden utan också kristenhetens insikt i och om denna. Vi har helt enkelt blivit förblindade, så att vi inte förstår, inte kan se, vad det är vi har ovan våra huvuden. Himlen har blivit blockerad. Beslöjad. Obegriplig. Föremål för dumma spekulationer. Och bortsedd ifrån, och ersatt med flummiga flumdimensionen 2,23, som jag tjatat om nu ett tag. Och världens barn skrattar åt oss, för de ser, och förstår, att det där ute måste ha ett syfte, om Gud finns, men när vi inte kan förklara det syftet vänder de sig till andra gudar, andra som kan svara dem, och går vilse in i ockultism och new age.
Om du tar och lyfter din blick, en stjärnklar kväll, upp mot natthimlen, och tittar på alla stjärnorna där uppe, och tänker på att de är solar precis som vår sol, med planeter som snurrar runt dem, precis som med vår sol, då borde det räcka för att förklara vad himlen är för något. Guds himmel. Men detta har blivit totalt omöjligt för nutidskristna att förstå. Inte för att Bibeln motsäger det, men för att den kristna traditionen motsäger det. De kristna bortförklaringarna. De kristna förvrängningarna av bibelord som annars skulle varit otroligt självklara. Bibelord som förklarar rakt upp och ned att stjärnhimlen är Guds himmel, Guds boning, och rummet där paradiset, det himmelska Eden, finns. En planet alltså, som svävar runt en av de där solarna, där uppe. Där livet inte blivit korrupt, genom ett syndafall. (Jo, det skedde ett där också, men det är ordnat, återställt, av Jesus, och är nu i full blomning igen. För tänk på, att före Jesu uppståndelse, så var det stället tomt. Förutom änglar troligen. Jesus for dit och renade stället, efter satans syndafall, och öppnade det, igen, för en ny skara, presumtiva änglar. Nämligen vi.)
Bibeln säger att jorden är en boning, människans boning. Jesus säger att han går bort för att bereda oss rum, bereda oss bostad. Och i min Faders hus är många boningar. Många jordar? Tja, varför skulle det vara så märkvärdigt? När vi betänker att de faktiskt finns där uppe, och att många av dem bevisligen kan vara kapabla att hysa liv. Och hur märkligt det vore om Gud skapat bara en levande planet, och så resten, miljarders miljarders miljarders, döda planeter. Lite slösaktigt, eller onödigt, tycker du inte det, i så fall? Och obegripligt. Får Gud att framstå som lite dum. Är det en sådan Gud vi vill presentera för världens barn?
EN då kommer
vi in på de teologiska problemen. Som kristna ju brottats
med sedan Galileis tid. Har då Kristus måst lida döden
för varje värld ovan där? Vilket också skulle
framstå som lite märkligt.
Krabbnebulosan (ovan) är vad som återstår av en stjärna i Oxens stjärnbild, som exploderade för omkr 7500 år sedan. Explosionen observerades år 1054 av bl.a kinesiska astronomer, men då hade alltså dess ljus färdats i ca 6500 år innan det nådde jorden och kunde ses. Det är frestande att tänka sig att denna nu förstörda stjärna skulle kunna ha något att göra med syndafallet i himlen, men det är en spekulativ tanke. Syndafallet där är troligen mycket äldre än så, och denna stjärna i så fall bara ännu en som drabbats av dess följder.
Nej, vi nuddade ju det enkla svaret alldeles nyss. Det skedde ett syndafall där uppe också, i tidernas begynnelse. Och det är därför de världarna idag är döda. De hade liv, hur många av dem kan vi bara spekulera i, men det var nog många, men idag, om vi utgår ifrån varför denna världen skapades och varför Kristus kom hit, är de döda (och borta. Vetenskapen talar om första och andra generationens stjärnor. Det talet kan stämma med den bibliska verkligheten således.) Men de som levde där är inte döda, alla. Vissa av dem är det, men vissa överlevde, om än genom något som kanske kan liknas vid en död men var en övergång till evigt liv. Vi kallar dem änglar. Och tror att det menas en art. Ack så fel, ängel betyder budbärare. Malak, aggelos, sändebud. Dessa är vad som finns kvar av livet där ovan. Och de väntar ivrigt på att denna världen och dess frälsta invånare skall få övergå i evigt tillstånd, för då skall de och vi förenas, och en ny tid i universums historia begynna.
Det här, som parentes sagt, vet både de goda och onda sändebuden om. Och de förbereder sig, och har båda sina planer, och menar båda att det är just de som skall vara med om övergången. Och många tror att den skall ske i år, 2012.
ag skrev en gång
några ord här i gästboken på min webbplats,
om detta och om hur himlen, även himlarymden, egentligen
är vår och att vi skall få överta den, när
Jesus kommer. Och så skrev jag "ge hit den, den är
vår". Och kände hur de orden gick rakt upp, ut
i himlarymderna, och skakade om dem. Som om de visste hur sant
det var, och inte bara det, de kände att den sista striden
börjat, eller började närma sig, eftersom det nu
nere på jorden börjat komma insikt om detta, i Guds
församling. (Ja, det låter väldigt förmätet
att säga så, men jag är inte så säker
på att det är det.)
En annan gång, för några år sedan, upplevde jag en maning, eller hade en inre tro för att kunna be Gud öppna himlarna. Så jag bad det, och upplevde en väldig kraft i den bönen. Och sedan, under några månaders tid, såg jag en massa himlafenomen. Till att börja med trodde jag att det bara var det man normalt såg vid den årstiden, för det var på vintern, i början av året, och himlen är klar då och allt som lyser där uppe syns tydligt. Men nästa år vid samma tid (och på samma plats) syntes inga sådana fenomen, och inte nästa år heller. (Det var alltså inte alls något normalt).
Så vad hände? Jo, slöjan till den himmelska världen, i åtminstone delar av dess fulla spektrum, blev synliga. Som när Elisas tjänares ögon blev öppnade och han kunde se vad som försiggick i det fördolda, PÅ denna jorden, bland änglarna. Jag såg inte änglar, men troligen änglafarkoster. Ljusa, (lysande) orber som flög över himlen, och en gång något som troligen var en lågt flygande farkost, en av fiendens. Den ökade farten när den blev varse mig, och stannade till några sekunder (när det var klart blickfält mellan den och mig) och jag fick en isande känsla av att vara iakttagen, och vände och gick åt andra hållet, medan farkosten sedan sakta fortsatte i samma riktning den hade kommit i. Jag såg inte dess form, bara att den hade en rad med ljus. Och att då när den ökade farten, så gjorde den det på ett sätt som jag uppfattade som trotsande naturlagarna, dvs fartökningen gick fortare än vad en metallisk farkost normalt skulle klara1. Och den var dessutom ljudlös. Och kan ha befunnit sig ca 500 m ifrån mig, då den stannade och iakttog.
Detta var vid samma tid som Stephenville-ufot visade sig i USA. Vilket också var samma tid som när en halvhemlig konferens om UFO pågick i FN. En konferens dit representanter från världens alla nationer var kallade.
Lägg märke till att jag inte hade bett om att få se ett ufo. Jag vill inte se några ufon. Jag vill se Jesus, och hans änglar. Men Gud kan om han vill visa oss saker, på hans initiativ.
Tänk dig nu att vi hade det så där hela tiden, dvs vi kunde se "mer" av det himmelska, så som tjänaren fick se, och som jag kanske fick se - skulle inte vår bild av det himmelska bli en helt annan då, än den där flumbilden de flesta nu har? För då skulle de ju se vad som sker HÄR, i den FYSISKA världen, uppe i DENNA himlen, den himmel som ju som sagt Bibeln säger ÄR Guds himmel.
Detta är alltså förklaringen till varför kristenheten inte kan förstå vad himlen är. Kristenheten har blivit förblindad, inte bara till sina ögon utan till sin mentala förmåga, sin tankeförmåga, så att det är svårt att tänka i dessa banorna. Det gör motstånd, det framstår som svårt, det tar emot. Men var envis, och ihärdig, och be Gud om uppenbarelse, och öppnade ögon, och läs Bibeln utan förbehåll, utan att låta traditionen prägla, och det skall öppnas för dig.
Du kommer att upptäcka, att överallt där Bibeln talar om änglar, så gör den det med fysiska attribut. Visa på ett enda bibelställe där en ängel uppträder som en formlös andevarelse! Du kommer inte att hitta något. Änglar visar sig alltid i fysisk form, form med vilken de interagerar med denna världen. De sitter på stenar, de äter, de (vissa av dem) parar sig med människor, de bär bälten av guld från jordiska guldfyndorter, de kommer i farkoster som orsakar oväder på himlavalvet, blixt och dunder och störtskyar (inte olikt många moderna ufoobservationer), de bär linnekläder, de serverar mat, och de bär mänsklig gestalt. Inte bara när de möter människor, utan också när de står inför Gud Fader i det himmelska. För honom behöver de väl inte förställa sig, så att han inte skall bli rädd? Men ändå är de i sin gudasonsgestalt, sin människogestalt, inför tronen i det höga. Om än med fyra ansikten ibland, men det där skall vi inte låta oss förvirras av. Det handlar om covering, överklädnad, tjänsteuniform, som hör deras kallelse till. När vi möter dem i lunchrummet efter sessionen framför tronen, ser de ut som vanliga människor igen, om än förhärligade, så som Jesus tedde sig för lärjungarna efter uppståndelsen. Då satt han ju inte där och lyste som solen inför dem, som hos Johannes på Patmos, utan han varvade ner och framträdde i sin planetgestalt, sin jordegestalt. Och åt och drack med dem. Samma föda som dem, samma smutsiga bacillfyllda vatten och dagsgamla bröd och skämda kött. Det åt han, som helig andevarelse, tillsammans med dem.*