|
|
|
|
|
ag har skrivit en
del om Cederskogen, Gilgamesh,
Hermon, m.m., den senaste tiden, men kanske inte förklarat
så noga att hela saken blivit helt begriplig, om den än
säkert ändå varit spännande att läsa
om. Skall här försöka ge en kort helhetsbild,
åtminstone beträffande Gilgamesh:
Hermons berg fick, efter förflodstidens
nedstigande, i efterflodstiden kultstatus, särskilt efter
att där skedde ännu ett (eller flera) nedstiganden,
så mycket att stället kom att kallas gudarnas berg,
en parallell eller rentav precursor till gudarnas berg Olympen
och många andra, senare, även i t.ex Sydamerika, under
flykt/förflyttningar, och eventuellt senare nedstigningar.
Gilgamesh var en stor babylonisk hjälte, son till en mänsklig fader och en gudomlig/angelisk moder. Han var därför jätte, men bara på mödernet och därför ändå av mänsklig stam, och med mänsklig själ/ande. Han har en vän Enkidu, som av utseendet att döma var släkt med Bigfoot eller Snömannen. Dessa två beger sig efter att ha trotsat en annan gudinna ut på vandring och kommer efter några veckors vandring till Cederskogen på Libanonberget/Hermons berg. Där möter de monstret Huwawa*, en varelse skapad av gudarna, en hybrid [chimera?], som de lyckas dräpa. Huwawa vaktade cedrarna, som betraktades som dyrbara och användes särskilt till tempelbyggen (även Salomo tog träd därifrån till Guds tempel. Men det var långt senare.).
En sak jag inte förstår är hur kristenheten så helt har missat denna hyperintressanta del av "Levanten", eller det område där de bibliska händelserna utspelar sig. Det här är drama så det förslår, och alltsammans har helt klar bäring in i den bibliska världen, med dess omvärld, som den ju avspeglar sig emot och därför givetvis ger upplysningar om, å båda sidor.
Men missen har väl med missen av Enoks bok att göra. För bara för att den hamnade utanför Bibeln, dvs utanför de två förbundens skrifter, betyder ju inte det att den skulle vara mindre inspirerad, mindre skrift, mindre given av Gud. Du tror jag löser upp gränserna här mot den apokryfiska litteraturen, men nej, de gränserna består. Enoks bok tillhör inte den apokryfiska litteraturen, den är dels äldre, mycket äldre, men den är också direkt, som jag nämnt många gånger, citerad av Jesu bror, och det säger inte lite. Det säger oss att den är värd att läsa, och bör läsas, därför att det som apostlarna läste, det skall vi inte förakta och vara misstänksamma mot. Då föraktar vi apostlarnas undervisning, och det är inte bra, milt sagt.
Jag har studerat Enoks bok i mer än 10 år nu, och de sista åren med allt större insikt och den uppenbarelse, som den Helige Ande ger, när man lyssnar noga till honom och är lydig hans röst och inte har några förbehåll, några meningar, utan tar emot så som han ger, och ger, och ger.
Någon har sagt att Enoks bok innehåller de bitar som Bibeln saknar. Det kan låta suspekt att säga så, men det ligger mycket i det. Bibeln saknar inga av frälsningssanningarna, inget av den undervisning vi behöver för församlingsliv och andlig tillväxt, givetvis inte, det har vi i NT. Men Bibeln saknar något av de historiska detaljerna, ur den profetiska historien. Där finns liksom luckor, påståenden och annat som tycks finnas där utan någon bakgrund, utan någon introduktion, så att man förstår vad det handlar om i de detaljerna. Just de detaljerna och den introduktionen, finns i många avseenden i Enoks bok.
Och som sagt, apostlarna och Jesus själv läste boken och var därför introducerade, ja invigda, i dess mysterier, dess hemligheter. Dessa kan vi också få del av, vi behöver inte gå omkring och undra, eller försöka hitta på fåniga, mänskliga förklaringar till det som Enoks bok redan har talat om.
Som änglarnas förhistoria, deras jordehistoria, deras vistelseorter, och Människosonens profetiska ursprung, och mycket annat som jag redan nämnt om här på webbplatsen. Alltsammans helt och hållet i linje med Bibeln, Guds ord, och inte bara i linje utan det gör Bibeln så mycket mer innehållsrik, upplysande, begriplig, mottaglig (i dess svåra detaljer), och så vidare.
T.ex en sak som många har nämnt om, som läst boken: den förklarar så väl hur Gud kunde förinta en hel värld, med alla dessa invånare, barn, kvinnor och män, djur och allt levande. Är Gud verkligen sådan? Många icketroende människor har svårt att ta till sig tron just därför.
Men om man förklarar för dem, och inser för sig själv, att den världen, dvs världen före syndafloden, var helt kontaminerad av främmande, korrupt DNA, så blir det begripligt varför den måste förstöras, med allt levande däri. Alla arter hade ju nämligen manipulerats, även människan, så att Guds ursprungliga, goda skapelse, hade blivit bottenlöst ond, bottenlöst våldsam, och bottenlöst skamlös. Det låter som idag säger du, men visst, den är på väg dit, men vi är inte riktigt där ännu, och artmanipulationen i vår tid har bara just börjat, men vi kommer att få se liknande saker, och det säger ju också vad som då väntar. Men detta förklarar alltså hur och varför en hel värld måste gå under, när allt det rena, ursprungliga, välfungerande, är förstört och har kommit under inflytande av andliga makter, som är förstörelse och fördärvelse, som är röta och korruption.
Bara Noa och hans familj hade undgått artbeblandelsen, resten var uppblandade, var hybridiserade, människan var inte längre Guds avbild, hon var fortfarande människa, men med dna främmande för denna världen i sig, och denna dna styrde henne, blockerade henne, så att hon allt mer förlorade förmågan att leva i gemenskap med Gud, sin skapare.
Ramverket till allt detta är alltså den geografi vi fått läsa om, med Hermons berg, Golan, Ugarit, Cederskogen, och borta i Mesopotamien Sumer, Babylonien, floderna, och även den senare spridningen västerut och norrut, och även över Atlanten till Amerika, som nyligen föreslagits, vilket säkert stämmer även om det också kan ha skett nya nedstiganden där. Men om det finns, som det sagts, högar, vapen, hårfärger och annat som bär tydliga likheter med vad som fanns här i Europa, så visar väl det på en utvandring västerut, långt långt innan vilda västern, av de flyende, bortdrivna nefilimerna och deras döende fäder.
Skolarna (de skolade i ämnet) kallar detta den kosmiska
geografin, och det är ju en bra beteckning, alltså
det avser jordiska orter men med kosmiska kopplingar.
___
et blev inte så
mycket om Gilgamesh, men jag lär mig, och vi behöver
lära oss om detta. Detta är inget för bara skolarna,
som jag kallar dem i brist på bättre översättning,
utan det här har givetvis, som sagt, bäring för
oss rakt in i den bibliska historien och dess kontext, dess omgivande
sammanhang, som vi lär oss så mycket av. Det finns
en hel uppsjö av sådan litteratur bevarad, som rätt
tolkad och förstådd, upplyst av den Helige Ande, bringar
klarhet i annars dunkla passager, och meningen med de passagerna
är väl att vi skall förstå dem, hellre än
att lyfta på hatten och bara gå förbi dem? Eller
vad? Med uppsjön av litteratur menar jag inte den apokryfiska
litteraturen, utan jag menar sådant som Gilgamesh och urgamla
berättelser från Sumer och det äldsta Babylon,
som faktiskt finns kvar, och är skrivna parallellt med de
äldsta delarna i Bibeln, och även parallellt med Enoks
bok. Det är mänsklighetens äldsta skrifter, härstammande
från tiderna då änglar gick här nere på
jorden i fysisk gestalt, skapade riken, byggde civilisationer,
helt enastående jämfört med vad människan
kunde på den tiden, men givetvis också totalt korrupt
och långt ifrån vad människan själv skulle
ha ställt till med hade hon fått möjligheten.
Som sagt, jag hoppas få skriva mycket mer om sådant
här, om sambanden, storheten, helheten, den kosmiska blickpunkten,
så att man förstår hur allt hänger samman,
och så att vi återfår den blick, det vida synfält
som bibelgestalterna hade, därför att för dem fattades
inte dessa detaljer, de fanns där och var självklara,
i den miljö där de återgavs, medan vi, om vi inte
får tillgång till det, förstår väldigt
lite och ger oss hän åt löjliga spekulationer
och oftast rena påhitt som framstår som trams när
man får se det ur de forntidas egen synvinkel, när
man lär känna deras värld. För då kan
man också se deras värld, förstå den, och
begripa vad de skrev om egentligen, och upptäcka, som jag
skrev om, hur väldigt intressant Bibeln är, i dess hela
vidd, från begynnelsen till änden, och hela vägen
fram.
___
* En figur som påminner mig om monstret
("Animal") i Mupparna.
___
o, det kommer något
mer om Gilgamesh. Jag upplever det gripande, hur dessa två,
den vänlige jätten Gilgamesh och hans hårige vän,
ger sig ut på vandring i en hybridiserad värld, för
att finna sitt ursprung och svaret på varför de blivit
sådana som de är. Varför är jag en hårig,
bigfootliknande avart och inte en vanlig människa? Och varför
är jag en jätte, och känner vilda, främmande
aggressioner i min kropp, men samtidigt är medveten om hur
fel det är? Hur blev världen sådan här?
Och så beger de sig för att söka upp den enda gestalt som kan förklara saken, den enda som vet, därför att han är den enda som inte blivit främmande, manipulerad, av de nedstigna gudarna och gudinnorna. Så far de över havet, kan också tydas rymden, för att möta babyloniernas motsvarighet, klart baserad på Noa, men blandad med Enoks gestalt, Utnapishtim, som berättar saken för dem, innan de vänder åter. Och så dör hjältens kompanjon på återfärden, och Gilgamesh sörjer honom som en bror och frågar varför gick det så här, när vi hade fått en lycklig utgång på vår resa.
Läs, om du kan få tag i den någonstans, berättelsen.
Den är liksom mänsklighetens första äventyrsroman,
den som alla efterföljande sagor och dramatiserade berättelser
hämtat stilen ur. Läs den med den insikt du inhämtat
och fått del av här, så blir den mycket mer begriplig
än vad den är för dem som i den försöker
hämta bibelstridiga argument, som om den vore först
och Bibelberättelserna kom sedan, baserade på denna.
En sådan förklaring är totalt omöjlig, och
det förstår du när du läst den. Det skulle
vara som att läsa sagan om Rödluvan och vargen och sedan
hävda att Nils Linnmans dokumentär om sitt vildmarksliv
vore baserad på den. Eller något sådant.
_______