|
|
|
|
|
ÖRSTA
KONUNGABOKEN
Kapitel 19
Elias flykt och uppenbarelsen vid Horeb. Elias
kallelse.
1. Men när Ahab berättade för Isebel allt vad
Elia hade gjort, och hur han hade dräpt alla profeterna med
svärd,
2. sände Isebel en budbärare till Elia och lät
säga: "Gudarna straffe mig nu och framgent om jag inte
i morgon vid denna tid låter det gå med ditt liv såsom
det gick med alla dessas liv."
3. När han förnam detta, stod han upp och begav sig
i väg för att rädda sitt liv, och han kom så
till Beer-Seba, som hör till Juda; där lämnade
han kvar sin tjänare.
4. Men själv gick han ut i öknen en dagsresa. Där
satte han sig under en ginstbuske; och han önskade sig döden
och sade: "Det är nog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag
är inte förmer än mina fäder."
5. Därefter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men
se, då rörde en ängel vid honom och sade till
honom: "Stå upp och ät."
6. När han då såg upp, fick han vid sin huvudgärd
se ett bröd, sådant som bakas på glödande
stenar, och ett krus med vatten. Och han åt och drack och
lade sig åter ned.
7. Men HERRENS ängel rörde åter vid honom, för
andra gången, och sade: "Stå upp och ät,
ty eljest blir vägen dig för lång."
8. Då stod han upp och åt och drack, och gick så,
styrkt av den maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända
till Guds berg Horeb.
9. Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över
natten. Då kom HERRENS ord till honom; han sade till honom:
"Vad vill du här, Elia?"
10. Han svarade: "Jag har nitälskat för HERREN,
härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergett ditt
förbund, rivit ned dina altaren och dräpt dina profeter
med svärd; jag allena är kvar, och de står efter
att ta mitt liv."
11. Han sade: "Gå ut och ställ dig på berget
inför HERREN." Då gick HERREN fram där, och
en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder
klippor, gick före HERREN; men inte var HERREN i stormen.
Efter stormen kom en jordbävning; men inte var HERREN i jordbävningen.
12. Efter jordbävningen kom en eld; men inte var HERREN i
elden. Efter elden kom ljudet av en sakta susning.
13. Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte
med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången
till grottan. Då kom en röst till honom och sade: "Vad
vill du här, Elia?"
14. Han svarade: "Jag har nitälskat för HERREN,
härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergett ditt
förbund, rivit ned dina altaren och dräpt dina profeter
med svärd; jag allena är kvar, och de står efter
att ta mitt liv."
15. HERREN sade till honom: "Gå nu tillbaka igen, och
tag vägen till Damaskus' öken, och gå in och smörj
Hasael till konung över Aram.
16. Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung över
Israel. Och till profet i ditt ställe skall du smörja
Elisa, Safats son, från Abel-Mehola.
17. Och så skall ske: den som kommer undan Hasaels svärd,
honom skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd,
honom skall Elisa döda.
18. Men jag skall låta sju tusen män bli kvar i Israel,
alla de knän som inte har böjt sig för Baal, och
var mun som inte har givit honom hyllningskyss."
19. När han sedan gick därifrån, träffade
han på Elisa, Safats son, som höll på att plöja;
tolv par oxar gick framför honom, och själv körde
han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom och kastade
sin mantel över honom.
20. Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och
sade: "Låt mig först få kyssa min fader
och min moder, så vill jag sedan följa dig." Han
sade till honom: "Välan, du må gå tillbaka
igen; du vet ju vad jag har gjort med dig."
21. Då lämnade han honom och gick tillbaka och tog
sina båda oxar och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade
han deras kött; detta gav han åt folket, och de åt.
Därefter stod han upp och följde Elia och blev hans
tjänare."
DET HÄR KAPITLET
upplever Elias helt klart ett möte med Herrens änglavagn.
Han flyr ut i ödetrakter, och möter först en ängel,
som ger honom ett mirakelbröd som ger honom kraft att vandra
i fyrtio dagar ut i öknen, till berget Horeb, dvs Sinai (Mal.
4:4. 2 Mos. 19:18-20. 20:1 f). Sinai är berget som är
känt för att Herren där med sina himlavagnar tidigare
uppenbarat sig (Hab. 3:2-18. 5 Mos. 33:1-2). Och detsamma skall
ske denna gång. Han lägger sig att sova i en grotta,
och nästa morgon vaknar han av att en röst talar till
honom, Herrens röst. Elias behöver se hur stor den herre
är, som är med honom, så att han inte längre
skall rädas för människor. Texten säger inget
klart ut om himlavagnen, men vi förstår utifrån
vad vi tidigare
läst om denna, att det är den som orsakar de fenomen
som nu visar sig.
"Då gick HERREN fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN; men inte var HERREN i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men inte var HERREN i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld; men inte var HERREN i elden. Efter elden kom ljudet av en sakta susning. Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom och sade: 'Vad vill du här, Elia?' "
Som omvittnats hos David och Habackuk, så bryter Herrens himlavagn sönder klippor, när den går fram på låg höjd över jorden. Den river upp virvelstormar av ofattbar kraft. Det är som om de jordiska elementen närapå upplöses när himlavagnen går in i vårt luftrum. Det orsakas också jordbävningar (från ufologin vet vi att jordbävningar ofta har samband med ufo-syner). Även eldsken syns, både hos David och här hos Elias. Men så när Elias hör susningen, förstår han att vagnen går ned för landning, och törs gå ut ur grottan, med ansiktet täckt med sin mantel. Han får troligen aldrig se vagnen riktigt klart, den är dold här, förutom dess otroliga verkningar, som är nog för att styrka tron hos Elias. Och han får order att vända tillbaka till Israel och i profetisk kraft förändra hela det politiska ledarskiktet i sitt land och i ett grannland.
Sedan vet vi ju också att Elias senare blev hämtad
till himlen i en himlavagn (2 Kon. 2:1-12), så det ovanstående
bör inte vara så svårt att koppla egentligen,
trots att vi här får utläsa det s.a.s mellan raderna.
Även Elisas bön, i sin tur, för sin lärjunge,
om att öppna hans ögon, visar att Elisa (som Elias arvtagare),
blivit väl förtrogen med änglarnas förehavanden
och deras närvaro, och naturen av deras aktiviteter (2 Kon.
6:15-17).
...
Jaha, och vad är den andliga poängen med detta för oss, idag? Jo, den att dra undan slöjan som modern religion lagt för många kristnas ögon, så att de automatiskt bortser ifrån de uppenbara sambanden mellan himlafenomen och änglaaktiviteter och därmed stänger sig för möjligheten att få uppleva mera av sådant och därmed bli varse samma storhet som Elias fick se, och samma frimodighet varmed han därefter verkade i sin samtid.
Den som är i oss är större än den som är i världen. De som är med oss är fler än dem som är emot oss. Storhet och kraft är vad som finns bakom oss, när vi går fram i Herrens namn och tjänst, och vi har kraft att förändra, att driva främmande härar på flykt, att rensa i andevärlden. Och det skall vi tro på, och inte undandra oss dessa möjligheter, ja skyldigheter, som vi som Kristi församling, givetvis i ännu högre grad än GTs heliga, dock, visst, i annan form, fått att utföra. Vi är hans sändebud, och som sådana skall vi uppträda, när vi möter vår tids myndigheter, så att Gud får manifestera just det. För makterna bakom dem vet detta mycket väl, och de kommer att tvingas underordna sig, när detta proklameras.
Kristi församling och Kristi tjänare skall alltså ikläda sig sin fulla ämbetsdräkt, så att detta ämbete får utblomma i sin fulla kraft, med allt vad det innebär, så att Guds vilja får ske, i den mån den skall ske, i denna tidsålder.
Som ett exempel: När en stormakts ambassadörer möter
en annan stormakts ambassadörer, så beter sig dessa
gentemot varandra på ett speciellt sätt. De är
väl medvetna om vilken makt och kraft som står bakom
dem, och vet att deras ord har hela sitt rikes myndighet bakom
sig. De beter sig inte som om de vore omyndiga eller som tillhörande
någon liten syförening. Vi tillhör ett annat rike
än denna världen, och vi är dess ambassadörer.
Detta skall vi vara medvetna om, vi skall ha det levandegjort
i våra själar, så att det strålar ut ifrån
oss i våra kontakter med denna världen. Det handlar
inte om några andliga prestationer utan om att bara inse
fakta och att tro på dem. Alltsammans givetvis i ödmjukhet
och sann andlighet, så att det inte sker i köttet utan
som ett utlopp ifrån vår andliga värld, den himmelska
världen där vår Herre härskar, som är
alla herrars rätta herre.
_______
FRÅN ANDRA HÄNDELSER i det förflutna har vi fått veta, att de fallna änglarna ofta, eller kanske rentav som regel, stationerade sig på höga berg, när de trädde ned på jorden. I Enoks bok använde de Hermons berg för detta ändamål. Enok fick t.o.m vid ett tillfälle stiga upp på Hermons berg och överlämna ett bönesvar till dessa änglar, där de satt försänkta i sorg över att deras tilltag hade väckt Herrens vrede över dem.
Från den grekiska mytologin vet vi att deras gudar hade sitt tillhåll på berget Olympen. Fler exempel finns. Så finns det då möjligen någon motsvarighet när det gäller de trogna, utvalda änglarna? Ja, Bibelns skildringar av Sinais berg visar att det faktiskt måste göra det. Sinai var alltså ett Guds berg på mer än bara ett symboliskt sätt. Första nedstigningen skedde på Mose tid, då Herren kom ned därpå i stor makt och härlighet - i något som liknar det som på ett fantasirikt sätt framställdes i filmen "Närkontakt av tredje graden". Den judiske filmskaparen Steven Spielberg kände säkert till Sinaihändelsen och gjorde sin version av den - en helt annan, men dock intressant för den som kan sålla och ta vara på illustrationen.
Moses levde ca 1500 före Kristus. När Elias vandrar ut till Horeb/Sinai har mer än ett halvt årtusende gått, och han möter där igen detta som han kallar Herrens härlighet och de kraftmanifestationer som hade skett på samma plats på Mose tid. De forntida israeliterna visste alltså, och räknade med, att Herren och/eller hans änglar hade en hemvist på Sinai berg. Och detta även efter att templet byggts alltså.
Det skulle vara intressant att undersöka om det finns några speciella fornminnen på Sinaiberget. Kanske har sådana undersökningar gjorts. Via internet kan man hitta mycket, och man kan möjligen återkomma till detta vid något tillfälle.
Hur länge var Sinaiberget ett högkvarter för
Guds änglar? Troligen lika länge som forntidens fallna
änglar huserade på andra berg - de två änglaskarorna
tycks följas åt, de är ju i strid med varandra
och måste manifestera sig i lika grad. Vi vet vilka som
är starkast, men saken är ju den att de agerar, så
att säga, på våra vägnar - är mänskligheten
mer öppen för det onda, för avguderi, för
själviskhet, så öppnar det för ondskans makters
närvaro på jorden, och ju mer kompakt ondskan blir,
desto mer tar den sig fysiska uttryck. Och det motsatta, det är
vad vi kallar väckelse, när människor i stor skala
öppnar sig för Gud och det goda, och drar ned mer och
mer av Guds härlighet på jorden.
___
MEN finns det inga sådana där "änglaberg" idag? Och om inte, varför? Ja, det har allt att göra med den kristna församlingen. Vi är större än allt som funnits tidigare på jorden, nämligen. Också det behöver vi inse. Det är vår närvaro, som driver de "främmande härarna" på flykten, som får dem att lämna det fysiska territoriet och återgå till sina luftrum i atmosfären, varifrån de får verka genom jordiska emissarier, på ett helt annat sätt, än om vi inte hade varit här. Och den dag vi försvinner härifrån, då skall jorden igen få se vad det innebär, när de fallna änglarna har fritt tillträde till en planet, och vad som då börjar ske, hur de manipulerar om Guds skapelse till en helt annans avbild, än den ursprungliga.
Men det blir för en kort tid, tack och lov.
JESUS kommer - men du - VI kommer också, med honom, förhärligade, nygifta, bemyndigade som Guds söner, med änglakraft, och VI skall delta, i utkastandet av dem som inte var trogna änglakallelsen. Vi läser i konungaboken om EN ängel, som hade makt att slå 185.000 man av fiendehären. Det är av den dimensionen vi skall vara, i den kommande tidsåldern, och möjligen större ändå. Änglarna själva åstundar detta, då de inte förutan oss kan nå den fulla fullkomningen. Kristi verk, i honom, och i och genom hans kropp, det är församlingen, är det största som hänt universum hittills. Så stort är det verk vi är insatta i, om vi är insatta i det.
Inse storheten i detta, så blir det stort för dig, ikläd dig kunskapen, insikten, himlavisdomen, och Gudskärleken, Kristuskärleken, rikedomen, realisera det, fatta och förstå det (och bekänn det, med visdom), så kommer det också att börja manifesteras i dig, och omkring dig. Detta, och givetvis allt det övriga som hör till det kristna livet.