 |
VARFÖR VI ICKE DELTAGA I ALLIANSMÖTEN - Johannes Hydéhn |
| Ursprungligen tryckt 1934 på FÖRLAGET FILADELFIA, Stockholm. |
|
VARFÖR VI ICKE DELTAGA I ALLIANSMÖTEN - Johannes Hydéhn |
| Ursprungligen tryckt 1934 på FÖRLAGET FILADELFIA, Stockholm. |
ORSDAGEN
den 21 januari 1932 höll undertecknad ett föredrag i
Filadelfia, Uppsala, över ämnet: »Varför
vi icke deltaga i alliansmöten.» Från början
var det icke meningen att befordra detsamma till tryck, men då
uppmaningar att så göra kommit från flera håll
- bl. a. från den i Uppsala dagarna 1-8 februari samlade
evangelistskaran, som räknade inalles över 70 bröder
och systrar - har jag tillmötesgått vänners begäran.
Min bön och önskan är, att Gud, som så nådefullt välsignade det muntliga vittnesbördet, även må rikligen välsigna det tryckta.
Minnesord till läsaren: Hebr. 13:12-14.
Johannes Hydéhn.
NDER
DEN TID av över nio år, som den nåden och förmånen
beretts mig att tjäna Filadelfia-församlingen i Uppsala,
ha vi vid tvenne olika tillfällen inbjudits att deltaga uti
alliansmöten. Då vi vid båda tillfällena
avböjt inbjudningen, ha vårt ståndpunktstagande
väckt förundran hos vissa personer. Inom hela församlingen
äro vi i denna fråga såväl som övriga
fullkomligt eniga, varför vårt svar i första hand
gäller dem, som ej direkt är anslutna till Filadelfiaförsamlingen
men ändå intressera sig för den verksamhet, densamma
bedriver.
Vi vilja från början fastslå, att långt innan den nuvarande pingstväckelsen existerade, fanns det verkligt frälsta och Gud hängivna personer. Och att det i dag finns många män och kvinnor utom pingstväckelsens råmärken, vilkas högsta önskan och längtan är att leva för Gud och tjäna Honom, äro vi de första att erkänna.
Jag vill endast påminna om några av statskyrkans män, som genom liv och verksamhet varit till rik välsignelse för stora skaror. Djupt har det gripit mig, då jag läst om Peter Murbeck och om Anders Elfving, vilka båda fingo utstå lidande och förföljelse av ämbetsbröder och konsistorium, endast därför att de genom enskild och offentlig verksamhet sökte leda människor in på frälsningens väg. Om Elfving berättas det, att han vid ett tillfälle skulle predika i Amiralitetskyrkan i Karlskrona. Denna kyrka rymmer ett par tusen människor, men långt innan gudstjänsten skulle börja, var det väldiga templet alldeles överfullt, varför det i staden förlagda arbetsmanskapet icke kunde komma in i kyrkan, då det kom marscherande. Några av befälet begärde då, att Elfving skulle predika under bar himmel, vilket han ock gjorde. Ute på Amiralitetsslätten höll Elfving en längre predikan för den samlade människoskaran, som säges hava uppgått till 10.000 personer. Ämnet för predikan var: »Jesus gråter över Jerusalem», och hela predikan åhördes med den spändaste uppmärksamhet.
Endast i fem år förunnades det Elfving att verka som präst i svenska statskyrkan. Den 31 mars 1772 avled han, endast 27 år gammal.
Dessa båda män jämte Lars Linderot, Peter Lorenz Sellergren och andra voro »ropande röster» i den tidens andliga mörker och förfall. Det säges, att då Sellergren år 1811 valdes till komminister i Helleberga i Elghults pastorat, efterträdde han en framstående predikant, som varit en drinkare. När församlingsborna i Helleberga kommo underfund med att även Sellergren var en drinkare, ja, en obotlig sådan, kunde de ej annat än beklaga sig häröver. Och då Sellergren begick ämbetsfel, anklagades han inför domkapitlet i Växjö. I den djupaste förtvivlan reste han till staden och vistades där någon tid. En afton, då han kom hem till bostaden, han hyrt, fann han en uppbyggelsebok ligga uppslagen på bordet. Han började läsa den och blev djupt gripen av vad han läste. Gud talade till honom. Det blev en oerhörd själskamp för honom, men till slut segrade Herren. »Mycken nöd vållade det Sellergren, att han så länge varit en köttets träl och ej förr vänt om från sin olycksväg, och ångestfullt tänkte han: 'Kanske det är för sent för mig nu.' Men då kommo för honom fem ord, som han 20 år förut läst, och de blevo honom nu till stor tröst. Det var orden: 'Tid och nåd följas åt.' I dem tog han sitt fäste och fann frid.»
Sellergrens omvändelse skedde år 1814, då han var 45 år gammal. Alltifrån denna tid var han en ny skapelse i Kristus. Den roman- och otroslitteratur, som han efterhand samlat och njutit av, brände han upp och rensade sitt hus från allt anstötligt.
»Efter att ha mottagit vederbörlig förmaning av domkapitlet återvände Sellergren till sin församling såsom ett levande vittne om Herrens barmhärtighet mot syndare, sedan han först i domkyrkan i Växjö hållit en predikan, 'som kunnat väcka golvstenarna', enligt en närvarandes utsago. Den 10 söndagen efter trefaldighet besteg han på nytt Helleberga predikstol och predikade under stor rörelse såväl hos honom själv som bland den församlade menigheten över dagens evangelietext. 'Han grät offentligen bekännelsens och ångerns tårar, grät i brinnande bön, och bevekande tårar runno utför hans kinder, när han bad syndare försona sig med Gud.' I nära 30 år firades sedan, under ett ofantligt tillopp av folk från såväl Helleberga som kringliggande socknar, denna söndag i församlingen som en högtids- och tacksägelsedag, alldenstund 'Guds stora barmhärtighet då gav kyrkan en Paulus i stället för en Saulus'.»
Vi tacka Gud för dessa trogna Herrens vittnen. Och om vi tänka på de olika frikyrkliga samfunden i vårt land, så möta vi även där många, som burit pionjärens »tunga och hetta» och genom sin trohet mot Gud och Hans ord blivit till oerhörd välsignelse. De s.k. Orsa-läsarna äro väl kända av oss. Under förföljelse från andliga och världsliga myndigheter gjorde de Herrens kunskap känd för sina medmänniskor. Gång efter annan blevo de satta i fängelse för sin tros skull.
Och det har berättats mig, att vid ett tillfälle var ett av landets fängelser så överfullt av fångna läsare, så fängelsedirektören knappast visste, vad han skulle taga sig till med dem, ty från varje cell hördes lovsånger till Guds och Lammets ära.
Under ganska många år har jag önskat att få komma till Orsa. Och en tidig vårmorgon för något år sedan blev denna min önskan uppfylld. Det första jag gjorde, då jag stigit utav tåget, var att gå till Orsa kyrkogård och söka upp avlidne baptistveteranen Näs Per Perssons gravplats, och där i den kyliga morgontimman blottade jag mitt huvud och bad till Gud: »O, Gud, Du som hjälpte Din ringe tjänare, vars stoft vilar här, att alltid vara trogen Dig och Ditt ord, hjälp även mig att så vara, om än detta skulle även för mig innebära lidande, förföljelse, hunger och fängelse.» Stunden var för mig en av de heligaste i mitt liv.
Och då jag vid ett annat tillfälle stod utanför Falu fängelse, som inom sina murar hyst många Herrens vittnen, tänkte jag: Innanför dessa murar och bakom dessa galler ha mer än ett Jesu sändebud suttit fängslat för sin tros skull och därför att de tillsammans med sina trossyskon varit samlade till bön och Ordets betraktelser.
Det är mer än gripande att tänka på detta. Vi ha stor orsak att tacka Gud för våra heliga och Gud hängivna föregångare, ty vi, senare tiders barn, njuta frukterna av dessa pionjärers banbrytande verksamhet.
Frälsningsarméns inträde i vårt land är kännetecknat av en djup lidandesväg. Officerarna ha - så långt jag känner till - mer än andra fått gå i fängelse. Så berättas det av fil. d:r Laura Petri, att i mars månad 1890 avtjänade dåvarande adjutant P. Thunell 13 dygn i cellfängelset i Stockholm, därför att han hållit frälsningsmöte i Gävle efter kl. ½10 på kvällen. En dag innehöll hans post bl. a. följande tre brev från Gävle:
(N:r 1) Jag har hört, att tiden är kommen, då fängelsedörrarna öppnats för er, därför att ni höll möte efter kl. ½10 på kvällen, då så många drinkare blevo frälsta. Den gamle Ole Hell, som var värst i Gävle, är ännu bevarad. Och alla vi bagare, som blevo frälsta efter ½10, äro även bevarade. Vi äro sju stycken.(N:r 2) Halleluja! Jag är en av dem, som blevo frälsta efter kl. ½10 på kvällen. Jag är glad över att Gud kan frälsa även efter ½10, ty jag tjänar och hade ej tid att komma så tidigt på mötena. Gud har bevarat mig nära fem månader.
(N:r 3) Jag blev frälst ½11 på aftonen och kan aldrig glömma den stund, jag såg mina synder och fick behov av frälsning.
»Vem kan undra på att fången efter läsningen
av sina brev tog sig ett litet fröjdehopp i cellen?»
Då nu hemgångna Hanna Ouchterlony var kommendör och besökte olika delar av vårt land och hade officersmöten, hände det mer än en gång, att man hade bönenätter, vilka avslutades med »hallelujamarsch» inför Herrens ansikte; densamma bestod däri att lokalens bänkar sammanfördes i lokalens mitt, och sedan gick man runt lokalen klappande händer och prisande Gud.
Det var eld och blod.
Metodisterna igenkändes genom att i mötena böja sina knän och bedja till Gud. Och det har sagts mig, att huru ofta än en metodistpastors byxor pressades, blevo icke pressvecken kvar, emedan pastorerna voro så flitiga bedjare. »Den nya metoden», som metodismen av motståndare kallades, hade framgång.
Ja, ungefär så här förhöll det sig i begynnelsen bland dessa och andra frikyrkliga, men huru är det i dag?
LLIANSRÖRELSEN
AV IDAG är icke densamma som väckelserörelserna
för tjugo á trettio år sedan. Då var jag
endast en pojke, som i fars och mors sällskap besökte
mötena, men jag minnes än, vilka djupa andliga intryck
jag fick genom dessa mötesbesök. Då predikades
»Kristus död för våra synders skull och
uppväckt för vår rättfärdiggörelses
skull». Själar blevo ock frälsta och frigjorda
från syndens makt och herravälde. Det var andligt liv
och andlig värme bland Guds barnaskara.
Alliansrörelsen av i dag är en avläggare till ekumeniska rörelsen. Detta påstående varken kan eller vill någon motsäga, hoppas jag, särskilt som i föregående års alliansmöten i vår stad en av talarna höll föredrag om ekumeniska rörelsen. Detta föredrag hölls på anmodan eller begäran av arrangörerna, enligt vad talaren själv framhöll i begynnelsen av sitt anförande.
Men vad är den ekumeniska rörelsen? För att få veta, vartill denna rörelse egentligen syftar, ha vi att taga reda på förhållanden vid ekumeniska mötet, vilket hölls i Stockholm i augusti månad 1925, och de uttalanden, som där gjordes av olika talare. Då jag icke själv var personligen närvarande, har jag icke annat att föredraga än vad som förut varit synligt i tidningspress och broschyrer, vilka behandlat »kristenhetens stora möte», som man även benämnt Ekumeniska mötet. Därför vill jag citera några märkliga uttalanden.
Under första dagen av Ekumeniska mötets förhandlingar höll metropoliten Stephane av Sofia ett föredrag om enheten mellan kyrkorna. Följande passus ur det märkliga föredraget vill jag anföra:
»Det är ingen hemlighet, att vad som till nyligen ansetts som en omöjlighet nu håller på att bli ett faktum, nämligen en enad kyrka, som strävar efter Kristi rättfärdighets och fridens rike. För icke denna helgade sammankomst eder i sinnet tillbaka till apostlarnas dagar? Kännen I icke den ande, som rådde i 'salen i övre våningen' i Jerusalem? Påminner icke detta eder om apostlamötet och om fädernas möte i Nicea? Äro icke edra hjärtan brinnande, liksom lärjungarnas, då de voro på väg till Emmaus, nu då Jesus är mitt ibland oss och välsignar våra ödmjuka ansträngningar och bjuder oss till enighet och kärlek.»
Ingen, som läser detta uttalande, behöver vara i okunnighet om vad som här åsyftas. Orden uttalas så tydligt, att ingen enda kan misstolka dem. Det säges här, att Ekumeniska mötets mål är en enda kyrka. Och för att ytterligare stärka denna tanke fortsätter talaren:
»Och nu känner jag mig manad att tillägga, att vi må lyfta våra hjärtan i uppriktig bön till Givaren av alla goda och fullkomliga gåvor, att våra fäder och bröder i Roms kyrka måtte gå med oss i denna Herrens strid. Ingen orsak finnes, varför ej detta stora kristna samfund skulle vara i de första lederna i denna strävan efter Guds ära och mänsklighetens bästa.»
Pastor Monod från Paris höll vid samma tillfälle ett föredrag, vari han bl. a. yttrade:
»Låt oss först vända oss till våra romerska bröder, vilkas plats är tom men vilkas andliga närvaro vi förnimma...»
Här säges i tydliga ord, att man beklagar påvekyrkans uteblivande från mötet och av allt hjärta önskar, att densamma vore med.
En kväll hölls ett möte i S:ta Clara kyrka, där bl. a. metropoliten Germanos från Tyatira uppträdde som talare. Han sade:
»Vad vi nu se här i Stockholm är ägnat att ödmjuka oss alla inför Honom, som gör sig alltmer förnimbar och samlar den skingrade hjorden. Skall det enighetsverket nå sitt mål, måste varje kyrka vidga sin synkrets, så att de till slut alla förenas till ett. Då vi se, huru de nedbrytande krafterna i världen enas, måste vi bäva inför kristenhetens splittring. Må vi därför arbeta gemensamt för det gemensamma målet! Varje dag av det nu pågående mötet talar om, vad som kan ske den dag då en enda kyrka bryter ned de murar, som skilt dem under generationer. Må vi alla med förböner och sympatier stödja detta verk och städse komma ihåg orden: En herde, en hjord, ett dop.»
Vid det ekumeniska mötets avslutningsgudstjänst yttrade nu avlidne ärkebiskop Nathan Söderblom, att det var värt att beklaga, att den »tredje» aposteln - Petrus - ännu ställde sig utanför Ekumeniska mötet och dess program. Härmed menade talaren romerska kyrkans uteblivande från Ekumeniska mötet.
Dessa uttalanden säga oss: Ekumeniska mötet och ekumeniska rörelsen bana väg för katolicismen.
Gång på gång har man anmärkt, att den prakt och det prål, som kom till synes vid den biskopsinvigning, som hölls strax före eller i samband med Ekumeniska mötet, icke varit synlig i en svensk kyrka sedan tiden före reformationens dagar. En daglig politisk tidning hade en bild av de nyinvigda biskoparna, iklädda sina biskopsskrudar, och under densamma stod: Katolik eller protestant? Den frågan var berättigad.
I våra tidningar förekommer ganska ofta, att man har bilder från en kyrkoinvigning eller någon annan stor kyrklig högtid, och då man ser de i skrudar klädda prästerna, kan man tro sig vara försatt till den mörka medeltiden, då katolska processioner drogo fram i Sveriges bygder och kyrkor.
Och vad säger mig det, att flera av svenska statskyrkans präster utföra det katolska korstecknet och läsa böner för de avlidnas andar, att dessa må komma igenom »den stora bedrövelsen»? Jo, att svenska statskyrkan efter reformationen aldrig varit så nära katolicismen, som den är i våra dagar. Det är med sorg i hjärtat, vi konstatera detta, ty Gud har lärt oss att älska vårt land och folk, och vi vilja detsammas bästa. Därför är det ock vår absoluta plikt och skyldighet att säga ett varningens ord i berörda fråga. Katolska kyrkan arbetar på lång sikt, och att hon under de senaste decennierna gjort landvinningar även inom svenska statskyrkan och bland hennes prästerskap är en offentlig hemlighet.
Vid föregående års alliansmöten i vår stad var jag närvarande vid tvenne möten för att se och höra. Och i ett av dessa stod en av talarna och rekommenderade den romerska kyrkan och reklamerade för densamma - enligt mitt förmenande. Att ett dylikt språk fördes i en frikyrkolokal och kom från en av stadens frikyrkliga predikstolar var för mig som dolkstygn i bröstet, särskilt då jag tänkte på de frikyrkliga pionjärer, som lidit förföljelse av olika slag för sin tros skull och vars arv så illa förvaltades av arvtagarna.
Då jag något senare samtalade med pastorn i den frikyrkoförsamling, där detta möte avhölls, och gjorde honom uppmärksam på yttrandet om påvekyrkan, vilket fällts av den statskyrklige talaren, svarade han mig:
»Den romerska kyrkan av i dag är annorlunda, än vad den var under medeltiden».
Häremot inlade jag en skarp protest och tillade:
»Vi ha i vår församling tvenne missionärsfamiljer, som i flera år arbetat i de katolska länderna. Dessa kunna säga oss, vad katolska kyrkan av i dag är. Den har icke ändrat sinne, utan vad den var för århundraden sedan, det är den i dag i sitt förhållande till verklig kristendom.»
Mot denna kyrkas landvinningar i älskat fosterland protestera vi, ty det är ändå denna kyrka, som har tusenden och åter tusenden verkliga kristnas liv på sitt samvete. Påvekyrkan har druckit sig drucken av de heligas blod, och ännu i dag förkväver hon allt verkligt andligt liv och håller människorna bundna i vidskepelse, lögn och bedrägeri av olika slag. Och i Jesu namn taga vi avstånd från en rörelse, som banar väg för den kyrka, som enligt den heliga skrift är »skökan, modern till skökorna och styggelserna på jorden», och vi äro redo att bära alla konsekvenser av denna vår position.
Den ekumeniska rörelsen banar väg för modernismen eller nyteologien. Det är ett känt och obestridligt faktum, att flera av de mest framstående personerna i Ekumeniska mötet utgjordes av sådana, som i sina hemland och långt utanför sina egna lands gränser gjort sig kända som banerförare för den nedbrytande nyteologien. Flera av vårt lands inom svenska statskyrkan verkande präster ha även gjort sig kända som utpräglade modernister. Vid våra universitet, läroverk och övriga skolor och seminarier går kristendomsundervisningen i flesta fall i modernistisk anda.
Att icke de frikyrkliga samfunden i vårt land förmått hålla sig rena från modernismen få vi gång efter annan belägg för. Vi vilja icke klandra, men då »vi avsagt oss alla skammens smygvägar och gå öppet till väga» och då ett tillfälle givits att deklarera vår ståndpunkt, vilja vi göra det på ett sådant sätt, att ingen enda må vara i okunnighet om vår uppfattning och position. För något år sedan vistades jag för tillfället en sommarmånad på en annan plats i vårt land. Ej långt därifrån hölls ett predikantmöte, vilket enligt referat i den kristligt politiska tidningen, som är spridd där i trakten, »varit mycket givande». Det hölls flera föredrag av olika talare. Bland andra talare var rektorn vid en av landets frikyrkliga predikantskolor. Han höll föredrag om bibelns inspiration. Tidningen betecknade åhörandet av föredraget som en verklig upplevelse. Vad var det då den frikyrkliga rektorn hade förkunnat? Jo, att bibeln endast var inspirerad, så långt det gällde frälsningssanningarna.
Var och en, som aldrig så litet sysslat med teologiska spörsmål, vet, att dylika uttalanden icke äro annat än modernistiska. Men modernisterna sinsemellan komma icke överens om var gränsen för frälsningssanningarna går, och därför är det ett kaotiskt virrvarr bland dessa, som mer eller mindre stympa bibeln. Den som tror och vet, att bibeln är Guds ofelbara och slutgiltiga budskap, måste beteckna förut nämnda rektors uttalande som modernistiskt.
Hösten 1929 utkom en bok: »Präster och profeter», vilken varit orsak till ganska mycken diskussion i böcker, tidningar och tidskrifter. Orsaken härtill är densammas rent modernistiska språk. Författare är nuvarande missionsföreståndare Axel Andersson inom Svenska Missionsförbundet. Den tidning, som utgiver sig för att vara »Organ för Sveriges frikyrkofolk», har uttalat sina sympatier för boken, ja, rent av tagit boken och dess författare i försvar samt påstår, att författaren endast »refererar den nya forskningens meningar och lämnar frågorna öppna». Men den, som älskar sin bibel och hyser vördnad och respekt för de gudomliga sanningarna, han »refererar» icke »den nya forskningens meningar», som bestå av bibelkritikernas hypoteser, lögner och bedrägerier, utan reagerar på det kraftigaste emot desamma.
Huvudtemat i »Präster och profeter» är - kan man säga - »den gammaltestamentliga offerkulten». Vid behandlingen av detta sitt ämne refererar författaren en del moderna teorier men framhåller även sina egna reflektioner. Ståndpunkten går parallellt med den radikala bibelkritiken, som även kallas modernism eller nyteologi. Ty det är ett faktum, att den nuvarande destruktiva kritiken började med förnekandet av Moses' skrifter och den däri omnämnda offerkulten. När då Axel Andersson säger, att »Gud aldrig velat offer och aldrig befallt dem» och att »Gud gav icke fäderna under Moses någon befallning om dessa offer», så visar han sig härigenom vara en så radikal modernist som någon. Likaså då han talar om, att »så gott som hela den nyare forskningen ser offerkulten som en senare tids skapelse» och »Prästadömets auktoritet stärkes verkligen icke, om det visar sig, att Moses icke är offerkultens upphovsman och fulländare, utan att den härrör från mindre betydande personer och har uppstått under mindre heroiska tider, än vad ökenvandringens tid utgjorde». Vi ha trott - och tro ännu - att Hebreerbrevet utgjort en nytestamentlig, av Guds Ande inspirerad skrift, som visat offerkultens och offergudstjänstens betydelse, men missionsföreståndaren menar, att »en läroframställning icke kan omintetgöra ett klart historiskt faktum». För Axel Andersson är den gudomliga inspirationen endast en »läroframställning», under det att bibelkritikernas hugskott och påfund äro »klara historiska fakta».
Kritikerna framhålla, att Moseböckerna äro skrivna efter den babyloniska fångenskapen och att särskilt präst- och offerlagen är ett verk av fyndiga präster. I denna smädande och hånande hop har Svenska Missionsförbundets nuvarande missionsföreståndare självviljande ställt sig, under det att Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare, intager en helt annan ståndpunkt. Ty Han har talat om Moses såsom Moseböckernas författare. Han kallar hela Pentateuken för »Moses' bok» och i Joh. 5:46, 47 säger Han:
»Trodden I Mose, så trodden I ock Mig, ty om Mig har han skrivit. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro Mina ord.»
Läs även Matt. 8:4; 19:7, 8; Mark. 7:10-13; Joh. 7:19; Luk. 24:27 m. fl. ställen.
Att missionsföreståndare Axel Anderssons bemantlade men ändå hänsynslösa kamp mot tron på en hel bibel väckt sorg och indignation hos mången är solklart. Ty Moseböckernas och Jesu utsagor stå och falla tillsammans. Och äro Moseböckerna icke skrivna av Mose - utan, som de moderna teologerna framhålla, således en förfalskning - då är hela Gamla Testamentet en förfalskning och hela vår kristna tro en förfalskning, och vi äro således de uslaste av alla människor. Men nu har - Gud vare lov! - icke Axel Andersson och övriga kritiker rätt, utan det har Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Frälsare och Salighetshövding. Ära vare Gud och Lammet!
Jag skall be, att en av Svenska Missionsförbundets egna får tala. Hans namn är P. A. Westlind; och ur hans bok »Modern moralfilosofi eller bibeln» skall jag citera ordagrant från sidorna 76 och 77, vad han säger i berörda fråga.
»I 'Präster och profeter' låter författaren omkring ett tjugotal bibelkritiska skribenter uppträda mot lagen, offren och kulten, de grundläggande elementen i bibelns religion. Som författaren till denna bok är en ledande frikyrkoman och som flera ledande personer inom de frikyrkliga lägren öppet tagit parti för boken, synas även frikyrkoorganisationerna öppna sina dörrar på vid gavel för bibelkritiken. Detta är någonting nytt i vårt land; ty frikyrkans män ha kämpat för bibelns auktoritet, och de ha hållit dess ord heligt.
Att detta omslag måste vara en bitter sorg och en stor besvikelse för alla frikyrkans vänner, som sedan många år vant sig att i alla sina bekymmer med fullt förtroende gå till sin bibel, det är naturligt. Missionsförbundet har ju allt ifrån den dag det bildades haft på sitt program, att bibeln varit dess trosbekännelse och dess ord normen för lära och liv. Detta har heller icke varit någon tom fras utan en levande verklighet. Jag är född och uppfostrad i förbundet och har såsom missionär tjänat det i 29 år. Jag vet, att bibeln för vårt folk varit en helig och oförvitlig bok, grunden för vår tro och det enda rättesnöret för vårt sedliga och andliga liv. Våra fäder ställde bibelns lag högre än Sveriges rikes lag. De gingo hellre i fängelse än de till förmån för Sveriges lag syndade mot bibelns lag, Guds lag.»
Lägg märke till, mina vänner, att det är en av Svenska Missionsförbundets egna, som sagt dessa ord.
Under ett samtal med en av stadens frikyrkopastorer, vilket jag hade föregående år i samband med alliansmötena, frågade jag honom angående en av talarna vid alliansmötena, om han ansåg honom vara nyteolog. Och döm om min förvåning, då jag fick till svar: »Jag har icke haft tid att sätta mig in i hans teologiska uppfattning.»
Jag må villigt erkänna, att då Gud och en församling skänkt mig det förtroendet att vara en församlings predikant och föreståndare, så har jag ansvar inför Gud och människor för vad som förkunnas från den församlingens talarstol. Och så ansvarslöst kan jag icke handla, så att jag tillåter en person uppträda och predika, vars teologiska uppfattning för mig är okänd. Andra må praktisera det, men jag kan icke. Men det är, vad som sker genom våra dagars alliansrörelse. Man suddar ut gränslinjerna och frågar icke efter om personerna äro pånyttfödda eller ej, blott de ha en religiös tjänst i ett religiöst samfund. Så var det icke i frikyrkorörelsens begynnelse. Det visar oss de olika frikyrkosamfundens historia.
I
DELTAGA ICKE I ALLIANSMÖTEN, emedan vi tro på hela
bibeln, sådan vi äga den i dag. Och vi ha förut
visat, att detta gör man icke i våra dagars alliansrörelse,
som är en avläggare till ekumeniska rörelsen. Under
Ekumeniska mötet fördes en dag diskussion om rusdryckshanteringen.
Härunder yttrade en prästman från Paris - för
övrigt en av de mest engagerade talarna - att »det
har tagit NATUREN miljoner och åter miljoner år att
frambringa en sådan företeelse som människohjärnan».
Och för icke så länge sedan var det en rektor
vid en av de frikyrkliga samfundens predikantskolor, som för
en tidning gjorde ett uttalande, vilket utan att missförstås
visar, att den frikyrkliga rektorn tror på utvecklingsläran.
Huru man i dylika kretsar ställer sig till den bibliska skapelseberättelsen
förstås lätt av var och en. Och huru skulle det
taga sig ut, om vi, som tro på att »Gud sade: 'Låt
oss göra människor till vår avbild'»,
komme i ett dylikt möte och predikade detsamma. Ja, det kan
lättare tänkas än beskrivas.
Vi tro även på Jesu ställföreträdande försoningslidande, Hans kroppsliga uppståndelse och himmelsfärd. Men förkunnas icke detta i våra dagars alliansrörelse, säger måhända någon. Jag skall endast omtala, vad jag själv upplevat i vår stad.
Då vi lämnade avböjande svar till inbjudan till alliansmötena förlidet år, beslöt jag mig för att som åhörare besöka dem, jag hade tillfälle att besöka. Jag tänkte, att jag ville se och höra, huru det egentligen förhöll sig, och om jag tagit fel, skulle jag gärna erkänna detsamma och vid ett annat tillfälle gå med i alliansmötena. Bröder och systrar, vänner och åhörare samlade här i afton, det är med stor sorg och smärta, som jag talar i dessa ting, ty jag hade icke anat, att jag skulle få uppleva, vad jag fick uppleva under dessa mötesbesök. Varken från någon av de statskyrkliga eller frikyrkliga talarna hördes ett ord om Jesu försoningsdöd på Golgata, ej heller något om det blod, som renar från all synd. Fördenskull satte jag mig i omedelbar förbindelse med en av de frikyrkliga pastorerna, som även uppträdde som talare. Jag sade honom, att mycket av vad han sagt var sant och accepterades av mig, men samtidigt tillade jag, att han glömde det väsentligaste: att visa de i syndens bojor och band slagna vägen till befrielse. I sitt svar till mig motiverade han detta med att tiden gick ifrån honom, så att han icke hann med detsamma. Men vilket är viktigast i vår förkunnelse, att endast säga syndaren, att han är en syndare eller att därjämte visa honom, att det finns En, som genom sitt offer på Golgata förmår frälsa syndaren från alla hans synder och göra honom till en ny skapelse. Syndaren frälses icke genom moralpredikningar eller föreläsningar utan endast genom att tro på Jesus, som utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
Pris ske Gud, att det finns en, som kan släcka begärelsernas och lidelsernas brand i ett människobröst. Och vem är Han? Jo, mannen, som blev törnekrönt för vår skull, vars händer och fötter blevo genomborrade och vars sida blev uppstungen för våra synders skull, det rena och milda Guds Lamm; Han som led oskyldig för de skyldiga och genom sitt ställföreträdande offer gjorde vår sak god inför Gud; Han som genom sin död öppnade vägen ända in i det allra heligaste och genom sin uppståndelse triumferade över synd, död, djävul och helvete. Ära vare Gud i tiden och evigheten, att Han kan fullkomligt frälsa!
»Det är en, som har dött i stället för mig,
Fastän skyldig, jag friheten fick,
Och nu synderna mina Han tagit på sig.
Ja, till korset Han blödande gick.»
Vi tro ock på de troendes dop i vatten och gemenskap i bibliska församlingar. Bland dessa, som äro representerade i ekumeniska rörelsen och våra dagars alliansrörelse, äro de flesta av en helt annan uppfattning i dessa frågor, än vad vi äro. De flesta erkänna och praktisera spädbarnsdopet, vilket av oss förkastas, emedan detsamma ej har något som helst stöd i Nya Testamentets skrifter och är absolut främmande för anden i dessa heliga skrifter.
De av staterna erkända kyrkosamfunden ha upprättat sina gränslinjer för församlingsgemenskap, och dessa äro: stads- och sockengränser. Frikyrkosamfundens gränslinjer variera allt efter de olika samfundens kyrkoordningar och konstitutioner och äro i flesta fall främmande för de bibliska gränslinjerna.
För oss, som tillhöra Filadelfiaförsamlingen, är bibeln i hithörande frågor det enda rättesnöret. Och bibeln visar klart och tydligt, att endast de troendes dop genom nedsänkning i vatten är berättigat samt att dessa troende och döpta kristna förenas till fria och endast av Gud beroende församlingar, vars gränslinjer äro skarpt markerade i bibeln, varför ock om någon avfaller från tron eller på annat sätt gör sig ovärdig medlemskap i församlingen, densamma varnas enligt föreskrifter i Nya Testamentet - bl. a. i Matt. 18:15-17 - och om densamma ej ändrar sinne, blir han skild från församlingen.
Dessa bibliska sanningar respektera vi och sätta högt, emedan de av mången bland oss äro dyrköpta på grund av vad det kostat av kamp, lidande och försakelse för att kunna av oss praktiseras; och därför kunna vi icke ignorera dem och ej heller vilja vi detsamma, vilket absolut måste ske, om vi skulle deltaga i våra dagars alliansmöten, ty jag kan näppeligen tänka mig, att de olika kyrkosamfunden skulle giva oss frihet att förkunna dessa bibliska sanningar i något alliansmöte. Tonen från de i alliansrörelsen deltagande har - då det gäller pingstväckelsen - åtminstone hittills varit helt annorlunda. Och då vi icke äro villiga att ändra på vår förkunnelse, så passa vi icke i den alliansrörelse, som är en avläggare till den starkt katolskt färgade ekumeniska rörelsen.
Den Helige Andes dop enligt skriften är en av de sanningar, som vi tro på och förkunna, men denna sanning finner icke terräng inom våra dagars alliansrörelse, över vilken modernismens iskalla hand vilar tungt. Ty den Helige Ande är något annat än en vind eller ett inflytande, den är en person, som bibeln ställer sida vid sida med de övriga personerna i gudomen: Fadern och Sonen. Se t. ex. 2 Kor. 13:13.
Att den Helige Andes dop är en den troendes erfarenhet, skild från den underbara nya födelsens erfarenhet, visar Nya Testamentet klart och tydligt. Vi vilja endast hänvisa till följande bibelställen: Apg. 2:1-4; 8:4-17; 9:1-18; 10:44-48; 19:1-7.
Således är det varje kristens stora förmån att få uppleva pingstens härliga erfarenhet: ett dop i Helig Ande. Vi skola icke nöja oss med att enbart teoretiskt erkänna läran om Andens dop, utan vi böra bedja Gud om ett verkligt dop i den Helige Ande. Att denna erfarenhet uppenbaras i en persons liv och vandel är ett faktum. Densamma tillför även den troende och pånyttfödde någon eller några av de andliga nådegåvor, som omtalas i 1 Kor. 12, 13 och 14.
Då även dessa sanningar ignoreras och förvanskas inom den nu existerande alliansrörelsen, kunna vi icke beblanda oss med densamma. Bibeln är även i berörda frågor mera dyrbar för oss än en hel rad vetenskapliga utläggningar över dessa ämnen, och skulle vi ignorera de bibliska erfarenheter, vi gjort, skulle Gud absolut taga sin hand ifrån oss, och vi skulle då icke hava någon uppgift att fylla. Vår av Gud givna uppgift är att förkunna alla de bibliska sanningarna för vår samtid. Så länge vi göra detta, kunna vi påräkna Guds välsignelse och bistånd. Därför skall Han förvisso hjälpa oss att till vad pris som helst vara Honom och Hans ord trogna.
Vi taga även avstånd från alla mänskliga organisationer och organisationssträvanden inom lokalförsamlingen och lokalförsamlingarna emellan. Och då man i våra dagar har ännu flera organisationer inom de kyrkosamfund, som representeras i ekumeniska rörelsen, än vad man förut haft, är det vår absoluta plikt att opponera oss mot denna rörelse och varna för densamma.
Från olika samfundshåll har det gång efter annan under årens lopp framhållits nödvändigheten av organisationer och starka sådana. Och man har påstått, att det för oss inom pingstväckelsen icke skulle gå att bedriva mission i hem- och hednaland utan att vara nödsakade till att organisera. Den mission, som av de fria pingstförsamlingarna bedrivas i vårt land och andra länder, slår ohjälpligt detta grundlösa argument till marken. Pingstförsamlingarnas mission visar, att det går bättre att missionera UTAN missionsorganisationer än MED dylika.
Organisationer inom en lokalförsamling äro även överflödiga och obibliska. Vid mer än ett tillfälle ha samfundsmän sagt mig, att det kan gå, så länge som vi endast äro några få medlemmar i en församling, men då vi skulle bli flera, vore vi tvungna till att gruppera medlemmarna i junior-, senior- och ungdomsföreningar och andra föreningar. Jag prisar himmelens Gud, att en dylik tanke ännu aldrig har uppstigit i våra hjärtan, utan hos oss trivas de gamla tillsammans med de unga och de unga tillsammans med de gamla. Icke endast på julmorgon sjunga vi: »Unga sjunga med de gamla», utan hela året praktisera vi detsamma. Så gjorde vi, då skaran var liten, ty av 28 personer ordnades Filadelfiaförsamlingen i Uppsala i september 1916, och så göra vi ännu i dag. Enligt de uppgifter, som stå mig till buds, så är Filadelfiaförsamlingen den yngsta av de frikyrkliga församlingarna i staden, men då det gäller medlemsantalet, är den f. n. den näst största, i det den räknar något över 700 medlemmar. All ära till Jesus!
Gud välsigne eder alla! Välsigne Han ock vårt land och folk och den stad, i vilken vi bo och bygga och där Han ställt oss att predika det evangelium, som är en Guds kraft till frälsning för var och en, som tror. Må Gud få frälsa så många som möjligt av våra kära medmänniskor, innan Jesus kommer, ty Hans tillkommelse är mycket nära.