 |
|
|
denna utgåva (1986, 1998) med tillstånd av förf. släktingar. |
|
|
|
denna utgåva (1986, 1998) med tillstånd av förf. släktingar. |
POSTLAGÄRNINGARNA
är vår första kyrkohistoria. Jämte de nytestamentliga
breven ger den oss en klar bild av apostlatidens kristendom, om
det rika och djupa församlingsliv, som då rådde.
Lukas torde ha skrivit sin historia omkring år 65. Ännu
några decennier framåt pulserade det rika andelivet,
växte i styrka och betydelse.
Urkristendomen kännetecknades av helig entusiasm och Andens omedelbara ledning genom de olika gåvorna i församlingarna; särskilt profetians gåva hade en utomordentlig betydelse i församlings- och väckelsearbetet. Förut hade prästerna varit medlare mellan Gud och människor. Genom Jesus och efter pingstdagen kom något nytt till: alla, som nu togo emot Ordet och läto sig ledas, fyllas av Helig Ande och kraft, kunde få göra andlig prästtjänst.
Varje medlem fick efter förmåga tala till väckelse och uppbyggelse. Man uppnådde ett »andligt myndighetstillstånd».
Sålunda kunde en vävare stå upp och tala i tungor; en slav förklara Skriften under Andens smörjelse; en resande döpa i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. - »Den viktigaste av alla entusiastiska yttringar var profetians gåva.»
Ett annat av urkristendomens många kännemärken: olikheten, frånvaron av all likformighet i verksamheten; ingen religiös bundenhet, inga former, inga formler. Andens omedelbara ledning gav levande, entusiastiskt liv ...
Så fortgick den äkta, sanna, ursprungliga kristendomen. Otaliga gånger har den frågan ställts: Hur skulle det nu ha tett sig på denna jord, om Jesu och apostlarnas lära i fortsättningen haft sådan framgång?
Lukas skrev, sade vi, sin historia omkring år 65. Cirka 30 år senare lät aposteln Johannes Herrens budskap gå till de sju församlingarna i Mindre Asien. Vi finna, att en stagnation redan då inträtt, att de urkristna kraftkällorna grumlats genom mänskliga ingrepp. Samverkande orsaker ha bidragit härtill. Vi kunna här blott framhålla det viktigaste.
Apostlarna utövade ej något slags andligt förmyndarskap över församlingarna, lika litet de föreståndare Paulus tillsatte. Särskilt Jakob, Herrens broder, intog en ledarställning i Jerusalem men inkräktade ej på församlingarnas bestämmanderätt. »Des-
sa styrde sig själva under apostlarnas inseende» - och Andens.
Jakob den rättfärdige led martyrdöden år 62. Liksom Jesus och Stefanus bad han för sina fiender. Efter honom valdes hans broder Simon till föreståndare för den sedan så hårt beträngda församlingen (Jerusalems förstöring). Att valet föll på honom, berodde på släktskapet med Jesus. Efter Simons martyrdöd 107 utsågs föreståndare ur samma släkt under fyra generationer. Man kan tala om en formlig Jesus-dynasti i Jerusalem en lång tid framåt. Dock gjorde föreståndaren här ej anspråk på någon särställning; det var ej fråga om apostolisk succession.
Detta blev emellertid fallet i Antiokia, där evangelisten Markus uppgavs ha grundat församlingen. En av de s.k. apostoliska fäderna, Ignatius, som torde ha varit lärjunge till Johannes, blev satt som föreståndare i Antiokia i slutet av första århundradet. Genom Ignatius blev biskopsämbetet erkänt i en stor del av de kristna församlingarna.
I allmänhet försiggick denna i så hög grad ödesdigra utveckling ganska omärkligt. En av de »äldste» presbytererna (varifrån ordet präst härflyter) blev såsom föreståndare ett slags uppsyningsman, som så småningom och oavsiktligt kom att inta en överordnad ställning i församlingen.
I Korint synes man dock ej ha gått så försiktigt till väga. Där väckte biskopsämbetet och organisationen över huvud mycken oro och stort missnöje, i synnerhet som man i samband därmed utan giltig
orsak avsatte några av de äldste. Med anledning härav skriver Roms församlingsföreståndare Clemens I år 95 ett brev till församlingen i Korint och manar dem till besinning. Han tar de äldste i försvar.
Att föreståndarna kallades biskopar, innebar naturligtvis i och för sig ingen fara för församlingarna; det var den därmed förenade, ständigt växande maktutövningen, som blev så ödesdiger. Ignatius skriver omkring år 110 till församlingarna i Mindre Asien (bl. a. Filadelfia, Smyrna, Efesus) och uppmanar dem att underkasta sig biskopen såsom Kristus; de äldste må hållas såsom apostlarna.
I och med denna upphöjelse av det mänskliga, skedde ett avfall från urkristendomens varma och innerliga tro. De andliga gåvorna kommo mer och mer ur bruk, entusiasmen slappnade. I profeternas ställe trädde nu biskoparna in. Den omedelbara kontakten utbyttes mot biskoparnas medelbara undervisning. Det gammaltestamentliga prästämbetet såsom medlare kom åter i verksamhet. En klyfta mellan präster och lekmän uppstod och vidgades. - Grunden till en katolsk kyrka började så småningom att läggas.
På Ignatius' tid levde i Rom en frigiven slav, Hermas, som tjänade församlingen med profetians gåva. Han bekämpar i en skrift (efter 110) de hierarkiska och katoliserande tendenserna i församlingslivet. Biskoparna söka, säger han, övervaka profeterna och inskränka deras verksamhet.
Hermas hörde, liksom Ignatius, till de apostoliska
fäderna. Hans broder Pius var Roms församlings förste egentlige biskop, en ställning, som han själv lyft sig upp till.
Egendomligt nog var Rom den stad, där biskopsämbetet sist blev fastställt. Det skedde 100 år efter det några judiska kristna från Jerusalem kommit dit. Då - på 40-talet - bildades församlingen där.
En hörnpelare i den katolska lärobyggnaden är ju successio apostolica, enligt vilken Petrus grundat församlingen i Rom (år 43) och varit dess biskop i 25 år, tills han där lidit martyrdöden. Han skulle ha efterträtts av Linus, som var Roms andre »påve». Sedan kommer hela raden av påvar i apostolisk följd intill våra dagar.
Denna konstruktion, först utformad av kyrkofadern Irenaeus, är alltigenom falsk och grundar sig följaktligen på en lögn - mer eller mindre medveten.
Man kan fastslå, att Petrus lidit martyrdöden - men var? Sannolikt har det skett i Rom i samband med Paulus' död, under en kort vistelse där. Någon församling i Rom har han varken bildat eller förestått. Denna klara sats är så väl grundad, att intet kan draga den i tvivelsmål. Dock är här ej plats att gå in på frågan.
Omkring år 140 hade det biskopliga ämbetet blivit stadfäst i hela kristenheten. Det var dock ej den enda fara, som hotade att förkväva urkristendomens fria och friska andeliv. Andra krafter gingo också till angrepp - inifrån. Vid sist nämnda tidpunkt
trädde Justinus martyren fram, den kristna kyrkans förste apologet. Han försvarade kristendomen men bibehöll mycket av sin hedniska åskådning. Han var i själva verket en filosof. För honom var kristendomen den högsta formen av filosofi och vetande. Han »bragte kristendomen i en icke mera upplösbar förbindelse med den klassiska bildningen». Hednisk kultur, grekisk spekulation kom på många håll att ersätta urkristendomens omedelbara gudsförhållande.
Även i de breda folklagren gjorde sig en förändring märkbar. Kristendomen hade närmat sig hedendomen och mer levat sig in i världen, funnit sig till rätta där. Enskilda kristna kunde numera utan större skrupler besöka teater och cirkus i sällskap med hedningar. Ty det borde ej vara alltför stark motsättning. Kravet på avskildhet och heligt liv blev avtrubbat. Frågan gällde t.ex, om en person av förnäm familj - sedan han blivit kristen - borde bryta med sina hedniska umgängesvänner. Icke alltid fann man detta nödvändigt. - En reaktion mot såväl denna världslikställighet som det katolicerande biskopsämbetet måste i sinom tid komma.
Medan ännu Hermas' broder Pius var biskop i Rom, trädde Montanus fram ur en av Mindre Asiens undangömda dalar, där urkristendomen levde obesmittad av episkopat och världsväsende. Han höjde fältropet: Tillbaka till de urkristna kraftkällorna! Släpp åter fram profeternas budskap i församlingarna! Må såsom i apostlarnas dagar den översinnliga
världens krafter och makter komma i verksamhet! - Genomträngande ljöd Montanus' eget profetord, som alltid började: »Så säger den Helige Ande...»
Montanisternas förkunnelse bar rik frukt. En verklig pingstväckelse uppstod. Det var ett sådant budskap, som människorna behövde och längtade efter.
Väl begick Montanus också misstag i sin starka reaktion mot kyrkans stela formalism. Sådan är nu en gång människan. Pendeln ger lätt för kraftigt utslag åt motsatt håll. Men den montanistiska väckelsens bärare hade ett rent och ädelt syfte, och de fyllde en livshög uppgift i tiden. - En kyrkofader, Tertullianus, anslöt sig till den.
Hur reagerade i övrigt den officiella kyrkan? Omkring år 160 samlades i Hierapolis det första kyrkomötet i historien för att dryfta situationen. Man ansåg, att »kyrkans ordning» hotades, varför montanisterna slutligen blevo utstötta och kringspridda. De förföljda sammansmälte sedan med andra »kättare», såsom novatianerna, donatisterna.
I FÖRRA KAPITLET talade vi något om montanistiska väckelsen, den första reaktionen mot en katolicerande kyrka. Montanus och hans trosfränder betraktades såsom kättare och behandlades därefter: blevo utstötta ur kyrkans gemenskap. Ignatius ansåg deras förkunnelse vara ett dödande gift, blandat med honung; Irenaeus säger: »Kättarna bära fram främmande eld (lära) på Guds altare och skola därför förstöras av himmelsk eld.»
I stället för att pröva allt och låta den nya väckelsen bli orsak till självrannsakan med återgång till urkristna källor sammansvetsades biskoparna i kampen mot »kättarna» och avlägsnade sig alltmer från ursprunget.
De hade också att strida på en annan front: mot hednisk förnufts- och vishetslära, den s. k. gnosticismen. Redan på Justinus' tid öppnade kyrkan -
såsom vi förut framhållit - för grekisk filosofi. Man hade därmed givit rum för krafter, som hotade ödelägga hela kristenheten. - Sant förklarade en tämligen isolerad biskop i Galatien, att orsaken till kyrkans förfall är den allt sedan apologeternas dagar inträngande hedniska filosofien.
Att gnostikerna vunno en sådan makt över sinnena, berodde på att de kristna förlorat sin slagkraft - de andliga nådegåvorna. Profeterna hade bringats till tystnad i församlingarna. Gnostikerna trädde fram under en tid, då »de kristna karismata började tryta».
Kyrkan hade kunnat motarbeta, övervinna villoläran, om man brukat Andens svärd, satt himmelens krafter i rörelse såsom i begynnelsen. Så skedde icke. I stället bekämpades faran med mänskliga maktmedel och biskoplig myndighet. Kvar på valplatsen stod såsom segrare en gammalkatolsk kyrka.
Man kan fråga: När började katolicismen vinna insteg? Då det gäller själva termen, var kyrkofadern Ignatius den förste, som (omkring 110) brukade uttrycket »katolsk kyrka». Det förekom i hans förut nämnda brev till församlingarna i Mindre Asien (Smyrna). Därnäst användes ordet av Smyrnaförsamlingen i ett brev till församlingarna i Pontus år 167. Begreppet var, såsom vi sett, i princip allmänt och fastställt.
Biskopens makt under 2:a århundradet var i regel bunden inom den egna församlingen; episkopatet var ett församlingsämbete. Men det dröjde ej länge, förrän en biskop sökte erhålla större maktbefogenhet än de andra, inta en överordnad ställning. Den som strävade efter ett sådant mål var biskopen i den stad, där episkopatet senast hade utbildats, nämligen Rom.
Varför just i denna stad? Orsakerna voro flera. Här vare det nog att nämna den främsta: sagan om aposteln Petrus' »stol» i Rom. Den sägnen hade så ofta upprepats, att man trodde den - »för evig tid».
Under 2:a seklets sista årtionde var Victor I Roms biskop, en härskarnatur, som lade grunden till påveväldet, till romersk-katolska kyrkan. Denna utveckling av episkopatet från församlingsämbete till kyrkoämbete var en naturlig konsekvens av den situation, som uppstått. Den organiserande kyrkan fordrade en central punkt att samlas kring; Rom blev den medelpunkten.
Redan från början uppträdde Victor som en verklig påve. Han betraktade alla församlingar i Mindre Asien såsom kättare, för att de ej följde hans befallning rörande tiden för påskfirandet; därför bannlyste han dem allihop. »Påvedöme och kättarförföljelse höra oupplösligen samman.» Victor den helige avgick som segrare, och hans mening har stått sig till denna dag!
Kyrkofadern Irenaeus, själv en av katolicismens grundläggare och försvarare av »Petri stol», ogillade
dock skarpt Victors påvliga anspråk och hävdade, liksom flera andra biskopar, de enskilda församlingarnas oberoende. Men han hade varit en vägröjare just för en sådan utveckling.
De två följande »påvarna» voro sorgliga företeelser. En av dem, Calixtus I, lyckades få hela kyrkans sanktion över satsen, att en biskop ej kan avsättas ens för dödssynd - genom honom försonas horkarlar och mördare utan att behöva avskiljas från församlingen.
Men hur de än levde och lärde, någon skugga kastades varken på dem eller kyrkan, ty de voro ju aposteln Petrus' efterföljare på den heliga stolen och det försonade allt. Roms anseende led därför ingalunda någon skada.
Omkring år 250 blev en äldstebroder, Novatianus, den ledande i Roms församling men ej biskop eller påve. Han höll ännu kontakt med urkristendomen och sökte ingjuta nytt liv i församlingen, tillämpa apostolisk ordning. Hans längtan och strävan var att åter söka göra kyrkan till »ett heligt samfund». Därför blev han ställd åt sidan, och en annan av församlingens presbyterer valdes till verklig biskop. Novatianus' många vänner utsågo då sin ledare - så tillkom den förste »motpåven» i kyrkans historia.
Spänningen tilltog. Den »lagligt» valde biskopen sammankallade år 251 ett kyrkomöte i Rom, dit 60 biskopar infunno sig. Denna mäktiga samling beslöt bannlysa novatianerna, vilka såsom kättare voro efterföljare till montanisterna. Sålunda vart kristen-
heten delad i två stora grupper, som lågo i strid med varandra - den ständiga kampen mellan Anden och köttet.
På »Petri stol» satte sig en ny påve, Stefanus, en värdig efterträdare till Victor I. Han var liksom denne av utpräglad härskarnatur och ökade betydligt den påvliga makten.
En dopstrid uppstod på 250-talet. Frågan gällde, om personer, som mottagit dopet utom kyrkan, åter skulle döpas för att få inträde i den enda rätta kyrkoförsamlingen. Påven hävdade med största eftertryck, att varje dop, även kättarnas, skulle erkännas. En motsatt åsikt vore kättersk.
Under denna tid fanns en annan kyrkofurste, som i makt och myndighet tävlade med påven. Det var kyrkofadern Cyprianus från Kartago i Nordafrika. Denne härskare trädde öppet fram emot påven, förklarande, att kättarnas dop icke kan anses giltigt. De två, påven och biskopen, ställdes i harnesk mot varandra. Stefanus fordrade lydnad och underkastelse, men Cyprianus vägrade. Under kort tid sammankallade denne tre kyrkomöten i Kartago, det senaste (år 256) i närvaro av 87 biskopar. Alla slöto upp på Cyprianus' sida. Då svarade påven med att bannlysa hela hopen av biskopar! Kartago vänder sig till österlandets kyrkor och får deras löfte om hjälp i striden. Men de båda huvudpersonerna drabba därjämte ofta samman. Låt oss lyssna något:
Cyprianus: Ingen äger rätt att föreskriva en lag för biskopar, eftersom de äro ansvariga för sig själva.
Stefanus: Ingen nyhet får företagas, om den icke är grundad i traditionen.
Cyprianus: Tradition utan sanning är blott en gammal villfarelse. Det är en fåfäng hårdnackhet att fördraga den mänskliga traditionen framför den gudomliga anordningen.
Stefanus: Cyprianus är en falsk kristen, en lögnens apostel, en bedragare.
Cyprianus får hjälp av biskopen i Cesarea, som skriver till Stefanus: »Du berömmer dig av att vara aposteln Petri efterföljare, och likväl framstår du som en stor syndare. Du har själv lösslitit dig från Guds församling; bedrag dig icke i detta avseende, ty du är den verklige schismatikern, ja, du är värre än alla heretiker (irrlärare).»
Även i denna fråga avgick påven slutligen som segrare.
Kyrkofadern Cyprianus fullföljde med järnhård konsekvens Irenaeus' och Ignatius' påbörjade arbete rörande kyrkans katolicering: Kyrkan kan blott vara en och omfatta alla, allmännelig. »Liksom strålen försvinner, då den skiljes från solen ... liksom den från trädet lösryckta kvisten förtorkas, så går det med var och en, som skiljer sig från kyrkan. Lika litet, som den undgick fördärvet, vilken icke var i Noas ark, lika litet kan den undgå det, som befinner sig utanför kyrkan. Därför kan ingen hava Gud till fader, som icke har kyrkan till moder ...»
»Den rättmätige biskopen, apostlarnas efterföljare, arvingar och innehavare av deras nyckelmakt, är
församlingens konstituerande princip. Han ensamt försäkrar henne plats i kyrkan såsom totalorganisation. Den, som föraktar honom, föraktar Gud ... Denna alla biskopars enhet är åter framställd i Petrus, på vilken Herren grundat sin kyrka för att på symboliskt sätt framställa enheten av alla biskopar såsom en man. Sålunda är Petrus med hänsyn till den enskilda församlingen en symbol och borgen för episkopatets enhet, för den rättmätige biskopens överhöghet i densamma ... » - »Den som icke tror på den Kristus, som insätter biskopen i ämbetet, skall efteråt bliva nödsakad att tro på den Kristus, som hämnar biskopen.»
»Detta är grunddragen till den storartade, hänförande idén om kyrkans katolska enhet och om episkopalsystemets i synnerhet ... »
Samtidigt, som alltså Cyprianus strängt målmedvetet verkade för kyrkans organisation, hierarkins och biskopsämbetets befästande, kunde han anklaga Stefanus för dennes påvliga anspråk. - Denne påve lade ner sin härskarstav året efter kyrkomötet i Kartago; ej långt därefter led Cyprianus martyrdöden.
Det fanns en annan, redan antydd omständighet, som på ett avgörande sätt stärkte och befäste hierarkien under katolicismens barndom: de regelbundet återkommande kyrkomötena. I början höllos dessa mer tillfälligt, från mitten av 200-talet regelbundet. Lekmännens inflytande på dessa synoder (»gemensamhetsvägar») minskades undan för undan och upphörde fullständigt under och efter Cyprianus'
tid. Det blev i realiteten endast biskopsmöten. Icke heller de lägre prästerna fingo något att säga till om. Vid 300-talets början voro biskoparna de enda röstberättigade. - Det utvecklades en väldig kraft och prakt under dessa biskopsmöten!
Gudstjänsten under den första tiden var enkel och fri från varje ceremoniell prägel. Man tog de judiska synagogorna i Jerusalem till förebild, icke templet med dess altare, prästerskap och sinnliga kult och med den där skarpa åtskillnaden mellan präst och menighet. Den »ritual», som följdes, hade Paulus givit i 1 Kor. 14:26.
Även de hedniska gudstjänstebruken tog man naturligtvis avstånd ifrån. »Utan tempel och bilder, utan altare och offer kunde ingen hedning tänka sig en religiös kult». Man anklagade hedningarna för deras sinnliga bilddyrkan, offerkult och all prålaktig gudstjänst över huvud taget. Apologeterna begabbade hedningarna för att de mitt på dagen hade tända ljus under gudstjänsten.
Men den dag kom, då allsköns hednisk prakt prunkade i de katolska kyrkorna. Dyrkandet av bilder t. ex. övergick i ett allmänt avguderi, i intimt samband med den våldsamt stegrade helgonkulten. »Bildstriderna» skakade under århundraden den katolska kyrkan.
Församlingen i Smyrna begravde martyren Poly-
carpus' ben, »kostligare än silver och guld», och firade hans martyrskap - »den oskyldiga, mänskligt sköna början till den sedermera så avgudiskt vordna helgondyrkan». Listan på de reliker, som blevo föremål för tillbedjan eller ansågos förmedla kontakt med helgonen, är skrämmande lång. Här ett urval: Johannes döparens hår, ett skäggstrå av Mästaren, blodsdroppar av Jesus, jungfru Marias modersmjölk, en av Jesu barntänder; spillning efter den åsna, som Herren red på; den smutshög på vilken Job suttit o.s.v.
De första ansatserna till Mariadyrkan göra kyrkofäderna Justinus och Irenaeus. Företeelsen vann sakta men säkert insteg och fick officiell bekräftelse på kyrkomötet i Efesus 431. År 495 framkom för första gången sagan om jungfru Marias himmelsfärd, en legend, som påven i dessa dagar högtidligt förklarat vara historisk verklighet.
Under apostlatiden och långt fram i 2:a århundradet höllos sammankomsterna i regel »hemma i husen». Men i 3:e seklet började man mer allmänt uppföra särskilda samlingslokaler. Dessa voro lika enkla, som gudstjänsten där var ursprunglig och äkta: en upphöjd plats för Skriftens föreläsande och för predikan samt ett bord för nattvarden. Detta bord kallades redan under kyrkofadern Tertullianus' tid (omkring 200) för »altare». Därmed är den utveck-
ling antydd, som nu raskt följde. I slutet av 200-talet fanns en mängd kyrkor med rikt utsmyckade altaren; senare utökades antalet, ända till 17 altaren i en enda kyrka. En hednisk prakt hade trängt in i helgedomen. Kyrkofäderna sökte väl i förstone motarbeta denna sorgliga företeelse men förmådde intet att uträtta, då »de själva delvis voro fångna däri eller åtminstone skydde att tillgripa de kraftigaste, åtgärder däremot».
Skarp åtskillnad iakttogs mellan de ledande och församlingen i övrigt. Biskopen hade en avskild, upphöjd plats, ofta avgränsad från presbyterernas genom förhängen. De tre ämbetena (biskopar, äldste eller presbyterer, diakoner) utökades med flera andra. Det är system och organisation in i minsta detalj.
1. Underdiakonerna stodo diakonerna till tjänst med yttre göromål, såsom att räcka fram altarkärlen och andra tillbehör under nattvarden.
2. Närmast i rang kommo biskopens uppassare, akoluterna, vilka fyllde nattvardskärlen, tände ljusen, buro nattvarden till de sjuka o. s. v.
3. Lektorerna föreläste ur den heliga Skrift och förvarade de bibliska handskrifterna.
4. Relativt sent (i slutet av 200-talet) bildades i den romersk-katolska kyrkan ett särskilt ämbete av exorcisterna, som ansågos ha gåvan att driva ut onda andar. (I den grekiska kyrkan betraktades exorcismen såsom en gåva av Guds fria nåd» - där förekom ej något dylikt »ämbete».) »Nu skulle Andens fria verk bindas vid en död mekanism.»
5. Ostiarierna voro ett slags klockare, som skötte klockringningen, hade nyckeln till kyrkan och omsorg om hennes prydande.
6. Kantorerna utförde eller ledde kyrkosången, och
7. Dörrvaktarna anvisade var och en sin plats, sörjde för ordning och stillhet.
Sådan var i det hela gudstjänstordningen endast ett 100-tal år efter aposteln Johannes död - och omkring 150 år efter det Paulus skrev 1 Kor. 14:26.
Den rent andliga tjänsten utövades naturligtvis av biskopen och de äldste. Ve den lekman, som trädde in i prästens ställe, på heligt område! Själve kyrkofadern Origenes fick göra en nog så bitter erfarenhet härvidlag. - När denne andlige storman en gång besökte Cesarea, då huvudstad i Palestina, var han ännu ej »vigd». Den berömde mannen togs emot med stor ärebetygelse och fick tala i kyrkan. Men hemma i Alexandria blev biskopen Demetrius mycket illa berörd av denna händelse, sammankallade två kyrkomöten (år 232) och bannlyste Origenes! Denne store teolog hade då varit verksam i 30 år. Men han var ingen presbyter och ansågs därför inte ha rätt att tala i en kyrka. Det hjälpte ej, att biskoparna i Palestina »invigt» honom till tjänsten.
Den bannlysta kyrkofadern, grekisk-orientaliska världens störste, lämnade sin fädernestad Alexandria och bosatte sig i Palestina, där han verkade återstoden av sin levnad; han avled 254.
Än mer upprörande är urartningen av nattvar-
den, denna enkla, djupa, himmelskt sköna högtid, som Herren Jesus höll med sina lärjungar, ett exempel att efterfölja. Det är ofattligt, i vilken grad nattvarden kunde förvanskas genom allehanda mänskliga påfund. Den blev slutligen en katolsk offermässa.
Redan tidigt togo församlingsmedlemmarna själva med sig gåvor, även bröd och vin, till nattvarden. -Det framburna lades på bordet, fick också användas till underhåll åt både föreståndaren och de fattiga och kallades offer (bordet: altare). Uttrycket blev allmänt vedertaget. Vid ett tillfälle bestraffade Cyprianus en förnäm kvinna, som icke offrat: »Du är rik, och du inbillar dig fira Herrens måltid, du, som förtär en del av det utav de fattiga framburna offret.» - Genom ett sådant betraktelsesätt undgick man också de skarpa förebråelser, som hedningarna förut riktat mot de kristna, för att dessa ej hade någon offertjänst.
Man gick vidare på den inslagna vägen. För Justinus martyren var nattvarden i och för sig icke det viktigaste utan tacksägelsen, upphöjandet av brödet och vinet, som i verklig mening förvandlats till Jesu lekamen och blod. Mässoffret var i antågande och kom än närmare genom Irenaeus och Cyprianus: Nya testamentets offer (oblatio) har kyrkan mottagit av apostlarna och frambär det nu åt Gud i hela världen. Vidare: när bröd och vin förvandlats, när nattvarden är det enda sanna offret - då offras ju Jesus i nattvarden. »Kristus slaktas för oss på nytt
i det heliga mässoffret!» utropar påven Gregorius den store. Nu var fältet öppet för allt vidare spekulationer.
I och genom mässoffret förlorade nattvarden sin karaktär såsom sådan. Det var ju ej längre fråga om att mottaga något utan att giva, att offra. Ja, utvecklingen gick därhän, att mässan såsom offer icke krävde församlingens deltagande - det räckte, om prästerna togo del av hostian och kalken.
»Mässans firande såsom det försonande offret bildade medelpunkten i gudstjänsten, ja, utgjorde ofta nog hela gudstjänsten.» Mässoffret, på vilket hela katolicismens byggnad kom att vila, gav bl.a. syndernas förlåtelse, frälsning åt de avlidna, avvände olyckor av olika slag och inverkade avgörande på »tusen andra jordiska angelägenheter».
Det har sagts, att inkvisitionen är den avskyvärdaste skamfläcken i kristenhetens historia. Man kan tillägga: Mässoffret är den svartaste fläcken i katolicismens lära, en förvridning i »jättelika dimensioner» av Skriftens anda och bokstav.
En detalj i sammanhanget: I slutet av 300-talet togo församlingsmedlemmarna i Antiokia och Alexandria stycken av det förvandlade brödet med sig hem och åto därav, innan de på morgonen gingo till arbetet - första exemplet på nattvard i en form i den katolska kyrkan. Ingen vågade ta något vin, ty man kunde lätt spilla en droppe. Och det vore att profanera det högheliga. Av denna anledning brukades långa rör, genom vilka vinet sögs upp. Sedan ute-
slöt man i den katolska kyrkan helt enkelt vinet för att undvika varje fara; blott prästen tog del av kalken, och församlingen fick nöja sig med att vara åskådare - även en av mässoffrets konsekvenser. Mästarens tydliga ord »Dricken härav alla...» hade naturligtvis intet att betyda. För övrigt resonerade man som så: Kristi blod måste ju också finnas i Hans lekamen.
- I den dag, som inne är, gives i den katolska kyrkan »icke kalken åt de troende vid den heliga kommunionen, emedan det heliga Blodet lätt skulle kunna bortspillas...»
UNDER MER än två århundraden men med längre eller kortare avbrott förföljde romerska staten de kristna. Martyrskapet upphörde först år 313 efter Konstantin den stores ingripande.
Trots (rättare: tack vare) förföljelsen växte de kristnas antal hastigt och oupphörligt. Ty martyrernas blod har alltid varit kyrkans bästa utsäde. Så sade redan Tertullianus. I Rom t. ex. funnos i mitten av 200-talet omkring 40.000 kristna, ungefär lika många i Antiokia.
De hårt trängda Jesu efterföljare voro fast övertygade om att lidandet och kampen skulle fortsätta, ända tills Herren kom och hämtade bruden. Man fann det nära nog naturligt. Men så trädde kejsar Konstantin fram, slog kristendomens fiender i väldiga krig, tog de kristna under sitt hägn och förbjöd
varje förföljelse. Därmed kom också kyrkan i nära beroende av den världsliga makten.
Konstantins insats fick världshistorisk betydelse och inverkade avgörande på kristenheten för all framtid. - Var förändringen till kristendomens fromma? Frågan är av stort intresse och har ofta framkastats. Den är en historia för sig och kan på denna plats endast helt kort beröras. Åtskilligt kan sägas både för och emot Konstantins livsverk. Ett är visst: »En ny fara medförde lugnet efter förföljelsen, en fara, som i viss mening var ännu större för kyrkans liv än förföljelsen.»
Med Konstantin uppkom stats- eller rikskyrkan om man så vill, under vilkens hägn han sökte samla alla kristna (även hedniskt sinnade) till ett. En svag punkt, som kom att prägla verket, var kejsarens egen personlighet, karaktär. Han lät taga både sin sons, gemåls och svågers liv, efter det han bekänt sig till den kristna tron. Dopet mottog han dock först på dödsbädden (år 337); han utandades sin sista suck, medan han ännu var iförd dopdräkten.*
* Enligt Leonard Verduin (reformert kyrkohistoriker) var det en arian som "döpte" Konstantin på dödsbädden. Arianerna hade en lära liknande Jehovas Vittnens, dvs de förnekade treenigheten. Så mycket var det alltså med denne kejsares förmenta "omvändelse". - (Reds anm.)
I kejsar Konstantins väsen var en blandning av hedendom och kristendom - hans gärning bar spår därutav. Med prakt och prål smyckade han sin nya huvudstad, som anlades vid Bosporen (i Rom ville han ej bo); »Nya Rom» kallade han den, men staden fick sedan namn efter honom själv: Konstantinopel. En av följderna av denna flyttning blev den, att romerska kyrkan och påvedömet nu kunde utveckla sig mer ohämmat.
Mot statskyrkan uppträdde montanisternas och novatianernas efterträdare donatisterna (se kap. 1), som krävde en ren och av staten obunden kyrka. Redan 314 sammankallade kejsaren ett kyrkomöte och bannlyste Donatus. Så uppkom en stark lands- eller folkkyrka i opposition mot statskyrkan och tidvis lika inflytelserik som denna.
Ett nytt kyrkomöte höll kejsaren i Nicea (Bitynien) 325, det första ekumeniska mötet. Iklädd »pärlstickad, scharlakansröd mantel och med ädelstensdiadem omkring hjälmen» trädde »hedendomens överstepräst» in i den lysande samlingen av 318 biskopar, som nu under kejsarens ledning och i två månader skulle söka ena kyrkan - och rensa den från kättare.
»Liksom I ären biskopar för dem, som äro i kyrkan, är jag av Gud satt till biskop för dem, som stå utanför.» Så föllo hans ord en gång. Alla bländades av blixtrande guld och ädla stenar. Några trodde, att tusenårsriket var kommet; andra ängslades djupt över utvecklingen, stodo undrande, spörjande, då den mäktige utspände sin tronhimmel över altaret. - »Vilken ödesdiger typ på kommande tiders skenkristendom var icke den odöpte Konstantin med det oinvigda hjärtat, vilken använde korset och Kristi namn som en talisman!»
Och följderna? Skaror av troende flydde från den kyrka, som helt öppnat sig för världen, för hedendomen. I stället strömmade massor av oomskurna in i helgedomen. Hedendomens ande och själlösa cere-
monier uppfyllde kyrkan och gudstjänsten. Redan Augustinus klagade över att den kristna religionen i detta hänseende stod lägre än judendomen under dennas djupaste förnedring.
Konstantins tre söner, efter varandra kejsare, anställde ett blodbad på sina manliga släktingar. Blott två skonades, däribland Julianus avfällingen, som senare gjorde ett misslyckat försök att utrota kristendomen.
Kejsarkyrkan kom nu att inleda en månghundraårig, ja, tusenårig strid på liv och död med biskopskyrkan och påvedömet. Den »eviga» dragkampen om herraväldet försänkte kyrkan i djupaste förfall och förnedring. Det hela blev det pris, som de kristna måste betala för den yttre friheten. Detta pris var för högt, i all synnerhet som den tid kom, då stat och kyrka gemensamt förföljde de kristna.
Innan vi ge några hastiga inblickar i den tvekampen, stanna vi en stund inför en mäktig och stark personlighet, som betytt oerhört mycket för den katolska kyrkans utveckling.
Kyrkofadern Augustinus (354-430) är allmänt och väl känd, då det gäller ungdomstiden, omvändelsen. Hans »Bekännelser» ha spritt ljus härutinnan. Om hans insats som »kyrkofader» råder däremot större okunnighet. Det är från denna synpunkt vi något vilja betrakta honom.
Aurelius Augustinus är den, som utbildade och fulländade Cyprianus' katolska kyrkosystem (se kap. 2). Enligt honom är Kristus identisk med den katolska kyrkan. Utan denna är varje förening med Jesus omöjlig. Kyrkans enhet är viktig, ovillkorlig och beroende av biskopsämbetet, som leder sitt ursprung från aposteln Petrus. Denna tes blev alltså sanktionerad av Augustinus och därmed grundmurad i katolicismens system.
Det är nödvändigt att med varje medel återföra kättare och sekterister till kyrkan. Staten bestraffar yttre ondska; då är det en bjudande plikt att använda våld mot inre fiender och tvinga dem inom kyrkans hägn. Härvid åberopar Augustinus Jesu ord i Luk. 14:23. Med hela kraften av sin auktoritet gav härmed västerlandets störste kyrkofader direkt stöd åt kättarförföljelser. Han iklädde sig ett fruktansvärt ansvar. Valdenserslaktandet, inkvisitionens fasor, jesuitorden, hugenottdöden, dragonad- och galärslaveriet och andra avgrundslika blodsskulder, som katolikerna senare fläckade sig med - allt sattes i gång med hänvisning till Augustinus' lära.
Kyrkofadern fick snart konkreta exempel att syssla med. - I samband med Konstantin nämnde vi donatisterna, som »representerade den sista resten av urkristen stränghet inom kyrkan». De blevo ju lysta i bann av kejsaren, vilket blott hade till följd, att deras församlingar ständigt växte i antal och betydelse.
På Augustinus' tid var donatismen en kraft att
räkna med - även för honom. Han undervisade i tal och skrift: Det är icke nödvändigt, ja, det kan icke vara så, att alla medlemmar i kyrkan skola vara rena. Ty det finns två slags medlemskap: ett egentligt (de heliga) och ett oegentligt, övergående. De onda synas vara i kyrkan men äro dock utanför. De äro i kyrkan såsom agnar i säden (»För agnarnas skull får man icke övergiva Herrens lada.»). Nu äro de blandade om varandra, få ej åtskiljas, förrän Herren gör det vid sin tillkommelse. För övrigt blir kyrkan ej helgad genom heliga människor utan genom heliga anstalter.
Donatisterna genmälde med all rätt: Jesus förklarade i liknelsen, att åkern är världen, icke församlingen. Och Herren frågar genom profeten: »Huru komma agnar och vete tillhopa?» (Jer. 23:28).
Augustinus misslyckades. Slutligen hölls ett religionssamtal i Kartago 411, där 279 donatistiska biskopar och 286 katolska drabbade samman i tre dagar - utan resultat. Kyrkofadern ingrep då med »Guds nitälskan» och satte »sporrarna i statsmakten», kejsar Honorius, varpå denne slog donatisterna med allmänt dödsstraff, om de vågade samlas till bön. - Omkring 20 år därefter kommo vandalerna och lade staden Hippo (i nuvarande Algeriet) i ruiner och förföljde de kristna i den församling, där Augustinus själv var biskop. Den gamle kyrkofadern dog mitt under belägringen. Nemesis divina!
Kyrkofadern Augustinus var väl medveten om att månget missbruk smugit sig in i kyrkan. Men i likhet med andra kyrkolärare ansåg han det vara nödvändigt att tåla avarterna. Genom sin auktoritet hade han kunnat utöva stort inflytande i rätt riktning, nu blev förhållandet ofta det rakt motsatta.
I ett hänseende har den katolska kyrkan ej helt följt sin mästare i fråga om hans predestinationslära: att Gud från evighet har bestämt, vilka människor som skola bli frälsta. Till sakramenten räknade han också äktenskapet samt ceremonien med smörjandet med helig olja (krisman). Barndopet blev först genom denne kyrkofader mer allmänt erkänt. Han lärde, att barnen genom dopet frälsas från arvsynden, och gav sitt stöd åt Cyprianus' krav, att spädbarn skulle åtnjuta nattvarden. Ty om de dogo dessförinnan, gingo de förlorade. Augustinus höll på teorien om jungfru Marias syndfrihet samt på skärselden; olika grader av straff finnas i de fördömdas boning.
Kejsar Konstantin den store och kyrkofadern Augustinus hade från skilda utgångspunkter gripit in i och gjort viktiga, för den kommande utvecklingen ödesdigra insatser i kristenhetens historia.
KONSTANTIN DEN STORES verk beträffande statens och kyrkans förening fullföljdes av kejsaren och krigaren Theodosius I, som med hot om strängt straff bl.a. tvingade undersåtarna att »bekänna aposteln Petrus' tro». Utvecklingen ledde snabbt till en förytligad världskyrka under kejsaren och Roms biskop. Augustinus andlige son, Leo I (store), blev den förste verklige påve, som i kraft av Petri stol hävdade kyrkans rätt - och orätt. Någon avgörande drabbning blev det ej ännu (400-talets mitt). Kejsaren och påven behövde varandra.
Påven Gregorius den store höjde sin maktställning till dittills oanad höjd; det föll på hans sentida efterträdares lott (Stefan II) att förvärva ett jordiskt rike. År 754 var påvedömet hotat. Påven kastade sig ned för konungens fötter (sedan blev det i regel tvärtom) och anropade honom om hjälp. Slutet på den historien blev, att påven fick kyrkostaten, ett
område i Italien så stort som Schweiz - en grund till världsherravälde var lagd genom påvligt smicker.
Andra medel tillgrepos. Etthundra år senare visade man fram en mängd förfalskade handlingar, som påstods vara äkta (från de första århundradena) och som skulle styrka Roms ständigt växande anspråk. Ändamålet helgar medlen! Ännu 700 år därefter försvarade och åberopade man på officiellt håll dessa falska dokument; ja, de spela en viktig roll den dag, som inne är.
Nicolaus I lät kröna sig 858, och kejsaren ledde hästen. Men denna vänskap hotade påvedömet. Påven stod slutligen inför två alternativ: antingen fullständigt bryta med staten eller söka bli herre även över den. Han valde den senare utvägen.
Målet syntes ganska avlägset, ty en tid stredo tre påvar inbördes om makten. Men så trädde Gregorius VII fram, liten och oansenlig till det yttre men med jättelik själsstyrka. Hans härsklystnad kände inga gränser. Från Petri stol regerade denna kraftnatur, som förskaffade sig namnet »helige satan». Det finns »en Gud, en tro, en återlösare, en påve». Och endast denne är värdig att bära den kejserliga kronan, spiran osv. Hans fötter skola furstarna kyssa.
Gregorius VII, »världens högste herre», kämpade frenetiskt, målmedvetet för att upprätta den »Gudsstat», som Augustinus siat om. Skulle han lyckas? Själv trodde han det. Nästan hela Europa, även vårt land, böjde sig för honom. - Världsbekant är hans strid med kejsar Henrik IV, som, bannlyst, slutligen
vandrade över Alperna vintern 1077, i flera dagar väntade utanför slottet Canossa, innan han släpptes in. Gråtande kastade kejsaren sig ned för påvens fötter och tiggde om nåd ...
En annan detalj: En italiensk abbot hade straffat några munkar genom att sticka ut ögonen och skära av deras tungor. Han blev därför ålagd att göra »hård bot». Gregorius upphävde varje bestraffning och befordrade abboten till biskop!
Den väldige var, trots allt, en jordevarelse, på vilken till sist det gamla ordet gick i uppfyllelse: »...här skola dina stolta böljor lägga sig» (Job 38:11). Hans terror och omättliga maktbegär framkallade en motpåve; han måste fly från Rom.
Gregorius' sista ord voro: »Jag har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför dör jag i landsflykt.» - Femhundra år efter hans död blev han av katolska kyrkan räknad som martyr, och något senare inskrevs han i helgonens gyllene bok, där även den förste Gregorius har sitt namn.
Det måste följa en tillbakagång efter en sådan period som den gregorianska. Den kom också; påvedömet sjönk i makt och anseende men höjdes åter, räddades av Bernhard av Clairvaux och påven Alexander III. Etthundra år efter Gregorius' fall var maktställningen och anspråken på påvligt världsrike lika starka; ja, den tid kom, då härsklystnaden blev ännu större än under Gregorius VII. Katolicismens absoluta toppunkt nåddes med Innocentius III:s uppstigande på den heliga stolen 1198.
Denne påve motiverade sin särställning i världen kraftigare, klarare än någon av sina företrädare: Petrus fick av Mästaren icke blott makt att regera över hela kyrkan utan ock över hela världen. Denna myndighet är överlämnad åt påven. Andra påvar hade varit Petrus' eller Kristi ställföreträdare, Innocentius var Guds ståthållare - han var såsom Gud själv.
Under devisen »Mig är given all makt i himmelen och på jorden» färdades Innocentius fram bland sina undersåtar. Denne gud var alltför hög för att på vanligt sätt taga emot nattvarden vid altaret. De »heliga elementen» buros framför honom på en upphöjd stol - »för att beteckna det enstaka förhållande, vari han står till frälsningens upphovsman; sannerligen höjden av hierarkisk anspråksfullhet!».
Nu utbildades dogmen om påvens ofelbarhet. Gregorius VII gjorde en början härtill med utgångspunkt från Luk. 22:32. Innocentius fortsatte och tillfogade Hebr. 5:7 (läsare: tag och läs!).
Innocentius III grundlade kurian, det påvliga ämbetsverket, hovet. »Kanske har den påvliga kurian mäktigare än något annat bidragit att befordra kristenhetens finansiella exploatering och att döda äkta religiös anda i den katolska kyrkostyrelsen ända in i våra dagar.»
Det katolska världsherraväldet var ett faktum; »den augustinska gudstaten var upprättad på jorden». Ett kraftigt vittnesbörd härom blev kyrkomötet i Rom 1215, den mest lysande kyrkosamling,
som någonsin ägt rum. 71 ärkebiskopar, 412 biskopar, 800 abbotar och en mängd världsliga herrar kommo tillsammans till katolicismens glansfullaste möte. Det öppnades av påven Innocentius, som talade över orden: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder.» Trängseln blev härvid så stor, att många klämdes ihjäl, därav tre biskopar.
Ett av de många beslut, som fattades, gällde påvens älsklingsidé: korstågen. Någon tid förut hade han satt i gång med barnkorståg, då andra misslyckats. 40.000 barn bröto upp från Tyskland och Frankrike - och dukade under. Kyrkomötet var dock helt ense med påven, att korstågen skulle fortsätta. Det fanns ju ännu delar av världen, som icke voro intagna. En annan viktig fråga var kättarnas oskadliggörande. Den hemska inkvisitionen blev nu fullständigt utformad (hade godkänts på ett kyrkomöte redan 1179).
Så snart mötet avslutats, började Innocentius förbereda det världsfamnande korståget. (Under arbetet härmed insjuknade han i häftig feber och avled 1216 - efter 18 1/2 års regering. Vad hade väl hänt, om han fått härska över världen i ännu ett 20-tal år? Det skulle kunna ha skett, ty den »helige Fadern» var ej mer än 55 år.)
Vi nämnde korstågen. Ett allmänt sådant utlyste Innocentius mot kättarna, dvs. sådana som icke böjde sig för påven och hans lära. Det fanns många. I tusen- och miljontals trängde de fram i alla länder
under 1100-talet, mest hemligt, också öppet. Ingen påve hade, trots de väldiga maktresurserna, lyckats krossa dem. Antalet växte oupphörligt. I slutet av 1100-talet stod 2/3 av Europas befolkning mer eller mindre under »katarernas» inflytande. Rom skakade i sina grundvalar - men icke påven Innocentius III.
Han satte sig på den »heliga stolen» och talade hånfullt om »allehanda skorpioner, gräshoppor och rävar, som alla ha svansarna sammanbundna». Det skulle bli en lätt sak för honom att utrota ohyran!
Han vände sig först mot albigenserna i södra Frankrike. Men det gick ej, som han hade tänkt. Medlen, metoderna, skärptes oavbrutet, inkvisitionsdomstolar upprättades i mängd - allt förgäves. Då gav påven signal till allmänt korståg mot de otrogna. Stora härar på 100.000 soldater, samlade av löst folk från olika håll och märkta med ett kors, slogo ner som rovfåglar över land och folk. 7.000 albigenser slaktades i en kyrka, 400 brändes på ett enda bål »till ofantlig glädje för korshärarna». - Hur skall man veta, om de äro kättare?» sporde någon. »Hugg ned dem utan åtskillnad, ty Herren känner nog de sina!» blev svaret.
Albigenserna visade samma gudomliga kraft som deras föregångare under första martyrkyrkan. En präst frågade den »helige Fadern», varifrån dessa »djävulens lemmar fått sin ståndaktighet».
När Innocentius höll sitt praktfulla kyrkomöte i Rom 1215, pågick »kättarkorståget»; det rasade, då
han för alltid lämnade sin tron. Först efter 50 år hade katolikerna »segrat». Albigenserna voro utplånade, förintade. De hade sällats till den skara, som ännu ej är fulltalig.
I Italiens bergsklyftor och djupa dalar levde valdenserna, som århundraden efter århundraden fingo utstå inkvisitionens fasor. Innocentius III och andra påvar sände »Herrens hundar» mot dem. De blodtörstiga spårhundarna vägleddes ofta av trosfrisk psalmsång från dolda ställen, där kättarna höllo konventiklar. De släpades inför inkvisitionsdomstolar, men lovsången tystnade ej. Lovets offer höjdes även från de ställen, som kunde ha märkts med Dantes ord över helvetet: »I, som här inträden, låten hoppet fara!» Något hopp om lekamligt liv fanns visserligen icke, men det andliga, det eviga livet kunde icke ens den allsmäktige påven beröva valdenserna - dessa, som gingo »till paradis med sång».
De vilt sköna Cottiska alperna, de trånga Angrogna- och Valdenserdalarna med sina klyftor och »grottkyrkor» voro tiderna igenom skådeplatsen för några av de mest skakande men också mest underbara händelser i kristenhetens historia.
Valdenserna kunde icke krossas av påvarnas vilda horder. De övervunno i kraft av Lammets blod. I denna dag finns det många tusen valdenser i katolicismens hemland.
I FÖREGÅENDE KAPITEL nådde vi fram till katolicismens högsta maktställning i yttre avseende. Den nära 80-årige Gregorius IX, brorson till Innocentius, fortsatte dock striden efter samma linje. Huvuddrabbningen utkämpades med kejsar Fredrik II, vilken - som så många andra - bannlystes. Mitt under stridens hetta avled kejsaren.
Påvedömet hade skenbart segrat; det avgörande slaget kom att stå mellan Frankrikes konung och påven Bonifacius VIII. I den väldiga striden led påven nederlag. Krampaktigt värjde han sig, tills konungen (1303) med våld tog honom till fånga i ett påvligt sommarresidens, satte honom baklänges på en gammal häst och förde bort honom. »Jag är förrådd som Kristus och redobogen att dö som Han!» utbrast fången. Strax därpå avled han av den utståndna sinnesrörelsen, smäleken. »De levandes och dödes domare kom som en räv, regerade som ett lejon och skall dö som en hund» - så sade och för-
utsade den närmast föregående påven, som själv hade fängslats av Bonifacius. Nemesis vakar!
Påvedömets världsherravälde hade krossats. Världslig makt kunde nu blott utövas i den egna kyrkostaten, ej alltid ens där. Det gällde hädanefter att fånga och fängsla själarna genom andra metoder, genom s. k. andliga medel. Den inre verksamheten blev nu lika intensiv som förut den yttre. De olika lärofrågorna och ceremonierna fingo en oerhört stegrad betydelse och tillspetsning. Vi ha i det föregående gett några antydningar om de hedniska föreställningar, som från början vunno insteg i katolicismen.
Den våldsamt stegrande mariadyrkan är en kvarleva av hedningarnas madonnakult och tillika ett vittnesbörd om katolikernas åtrå efter ett kvinnligt gudomsväsende. Nu utbildas teorin om jungfru Marias obefläckade avlelse, vilken lära fastställdes som kyrkodogm efter 700 år. Men det räckte ej med en kvinnlig gud. Marias moder »Sankt Anna» var vid reformationens begynnelse lika mycket upphöjd.
Sakramentens antal varierade: 5 - 7 - 9 - 12 - 34. Slutligen fastställdes det heliga sjutalet: dopet, nattvarden, konfirmationen, boten (bikten), prästvigningen, äktenskapet, sista smörjelsen. För sakramentskyrkans utveckling fick särskilt nattvarden med mässoffret samt biktinstitutionen en oerhört stor betydelse. Med boten ha avlat och skärseld nära sammanhang.
Jämte muhammedaner och buddister använda ro-
merska katoliker radband, som bestå av paternoster- och mariapärlor till olika antal, upp till 165. Större eller mindre avlat erhålles, beroende på pärlornas (bönernas) antal. Den som t. ex. läste Ave Maria tre gånger fick avlat för 100 dagar.
Genom otaliga mänskofunder, bedrägerier, lyckades, och lyckas i dag, katolikerna locka och fånga miljoner och åter miljoner människor att omfatta den hedniska ritual- och sakramentalreligionen. Men medel av helt annan art tillgrepos också. I förra kapitlet nämnde vi inkvisitionen.
Vi skona läsaren och kasta en slöja över denna djävulska institutions fasansfulla tortyr. Blott några allmänna anmärkningar.
År 1179 började inkvisitionen upprättas, förekom i Spanien, Italien, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, England - avskaffades sist i påvens eget rike, kyrkostaten, 1870, samtidigt som katolikerna måste avstå detta område till italienska staten.
Innocentius III bestämde: kyrkan fälle domen över kättarna, men staten verkställe den! På så sätt undkom kyrkan själv ansvaret. Påven hotade med bannlysning och interdikt, om ej myndigheterna genomförde straffet. Denna åtgärd behövde han sällan tillgripa, ty staten var villig, eftersom man fick del av bytet. Kättarnas egendom blev nämligen helt konfiskerad. - På kyrkomötet 1229 blev bålet fastställt att ingå i »den heliga tjänsten».
Om offrens antal finnas olika uppgifter. En enda storinkvisitor i Spanien lät under 15 år bränna om-
kring 5.000 personer levande. Lika många undkom genom flykt. Då brändes deras bilder! Ungefär 55.000 straffades på annat sätt, bl. a. att pinas och ro ihjäl sig på galärerna, krigsfartygen. Enligt J. L'lorente, f. d. sekreteraren vid inkvisitionsdomstolen, blevo i Spanien under hela tiden 31.912 brända, 17.659 »såsom bild», 291.450 fingo andra svåra straff. Detta enbart i Spanien.
Martin Luther hade lagt sitt huvud till ro, slutat striden. Denna fortsatte med våldsam kraft. Det var liksom på ett hår när, att påven skulle ha förlorat Frankrike. Det hade varit ett dödligt slag för honom. Men till hans hjälp skyndade ett »triumvirat» i högsta statsledningen, en kardinal och så konungen själv. Om katolska kyrkan ej då fått stöd av rikets högsta herrar - och av pöbeln, »hade dess välde nu (1856) varit brutet i hela Frankrike».
Detta vackra land med dess frihetsälskande folk sönderslets av ohyggliga strider. Till sist »segrade» påvedömet. Jesuiterna och den katolska ligan kunde triumfera, sedan strömmar av blod utgjutits, tallösa bål flammat. - Efter 225 år fanns en liten kvarleva hugenotter, som fingo religionsfrihet.
Påven Pius V utropade till franske konungen: »Var döv för alla, slit alla blodets och kärlekens band! Varje rörelse av mildhet i din själ är endast en djävulens snara. Och påven Paul IV förklarade: »En kättare förbättras aldrig. Han är ett ont, som endast elden kan utrota.»
Påven misstog sig. Elden kunde icke utrota mar-
tyrernas tro, hur ofta än bålen flammade. Det blev tvärtom. Hugenotternas sista, trosfriska vittnesbörd gjorde djupt intryck på folkmassan, bödlarnas samveten vaknade. »Ingen kan predika kraftigare än den, som predikar från bålet.»
Katolikerna rasade: »Allt är förlorat, om kättarna tillåtas tala från bålet!» De framförde ett förslag, lyckades också få det godkänt av parlamentet (ej långt efter Luthers död): På alla kättare skulle härefter »utan undantag» tungorna avskäras, innan bålet bestegs!
Vad behövde hugenotterna göra för att undgå ett så grymt öde? Det fordrades blott att vara närvarande vid en mässa, vilken för katolikerna var livets högsta potens. Påvens drabanter rusade fram under utropet: »Mässan eller döden!» Ett annat alternativ var bastiljen.
Ett par betecknande detaljer ur det stora sammanhanget: När det hemska parisiska blodsbröllopet hållits, varvid alla hugenotter »fångats såsom fåglar i en bur», ilade en kurir till påven med nyheten. Överbringaren av glädjebudskapet fick »1.000 guldstycken». Påven höll Te Deum och lät kanonerna salutera. Han präglade en medalj till åminnelse, påbjöd ett årligt firande av tilldragelsen och förärade kardinalshatten åt en av blodbadets ledande män. - Medan ännu martyrernas blod flöt på Paris gator, uppfylldes de katolska kyrkorna av lov och tacksägelse. Även här präglades en medalj, denna med inskrift: »Gudaktigheten har uppväckt rättvisan».
En annan scen från Frankrikes huvudstad: Överallt på gatorna finnas bilder av den heliga jungfrun. Om någon person ej visar vördnad för »Guds Moder» genom att taga av hatten och lägga en penning i det framräckta skrinet, då måste en sådan människa vara kättare! De äro många; de släpas till fängelserna. Dessa bli överfyllda. För att få plats för alla måste avrättningarna ske i hastigare takt, bålen oupphörligen ökas.
Ett av kättarnas stora »fel» var att de sökte göra den heliga Skrift känd bland folket. För katolikerna var det ett livsintresse att med varje medel hindra detta. Ty katolicismens vara eller icke vara berodde på huruvida eller i vilken mån man lyckades avhålla människorna ifrån att läsa och efterfölja Ordet. -
Kyrkomötet i Toulouse (Frankrike) 1229 förbjöd män att läsa Bibeln både på latin och folkspråket. Fem år senare utfärdades skarpa förbud för både präster och lekmän att läsa Skriften på romanska språket. Det var de första bibelförbuden - hur många följde icke sedan! Man sade i slutet på 1400-talet: »Det är farligt att giva barnen kniven i hand, ty de kunna såra sig.»
Ärkebiskopen i Aix (nära Marseille) gick en dag 1543 utanför en bokhandel och såg en Bibel utställd. »Jag avstår min plats i paradiset, om icke den här bokhandlaren är lutheran!» utropade biskopen. Mannen blev genast gripen, svårt misshandlad och rannsakades följande dag inför biskoparna. Domen föll
strax: brännas på bål! Ett sådant uppfördes i all hast på torget.
Under vägen dit vittnade bokhandlaren frimodigt om sin frälsning, uppmanande en var att läsa och taga del av det eviga livets Ord. Stående på bålet och efter det elden antänts, fortsatte martyren sitt gripande vittnesbörd (lagen om tungornas avskärande tillkom 5 år senare).
Biskoparna voro angelägna om att klart visa, varför kättaren blev bränd. De hängde två biblar vid hans hals: en på bröstet, en på ryggen. Med det levande, livgivande Ordet i hjärta och mun; med de två biblar, som han i sitt jordelivs sista ögonblick fick av katolska kyrkan, gick martyrens ande in i evighetens ljus. Väl kunde kroppen brännas, biblarna likaså - men icke »Guds ords sanning».
Huru stort offer i människoliv måste hugenotterna ge? Olika uppgifter ha lämnats: 50.000, 70.000, 100.000. Medräknas indirekta följder, måste även det senare talet avsevärt höjas.
En fransk kyrkohistoriker Frank Puaux beräknade i slutet av 1800-talet, hur många människoliv gått till spillo i Europa (i världen?) under medeltiden och nyare tiden såsom en följd av katolicismens förföljelse mot kättarna. Han kommer till detta resultat: »Denna avskyvärda lära har kommit flera tårar och mera blod att flyta än alla krig folkslagen emellan.» Den har »skapat flera tvivlare på kristendomens sanning» än alla fritänkares samlade angrepp i forntid och nutid.
KANSKE NÅGON SÄGER: »Protestanterna ha också farit hårt fram och brukat våld mot oliktänkande. För övrigt äro katolikerna helt annorlunda nu - det är andra tider.»
Härtill svara vi: Den hårdaste av våra reformatorer, Johan Calvin, medverkade till en, säger en dödsdom. På den plats i Genéve, där vederbörande brändes (Calvin sökte utverka annat dödsstraff), reste Europas reformerta ett försoningsmonument med följande inskription:
Till Michael Servet.
Med djup vördnad och tacksamhet inför Calvins livsgärning
fördöma vi dock det misstag, som begicks på sin
tid och som hindrade samvetsfriheten enligt reformationens principer.
Därför resa vi detta försoningens minnesmärke
den 27 oktober 1903.
Hur handlade och handla katolikerna inför minnet av de miljontals offren? Flera av inkvisitionens ledande blodbesudlade män upphöjdes (t. ex. 1867)
till helgon! Och 1907 uttrycker påvens tidningsorgan »en längtans suck efter inkvisitionen i dess värsta form». I en samtida lärobok i dogmatik heter det: »Det kan ej råda något tvivel om att dessa (kättare) förtjäna att genom döden avstängas från denna världen ... Liksom det icke är något ont att döda ett mycket skadligt vilt djur, så kan det vara en god gärning att beröva en kättersk människa njutandet av ett liv, som är till skada.» Så talar en katolsk dogmatiker i vårt århundrade!
I själva verket har inkvisitionen varken teoretiskt eller officiellt avskaffats. Den existerar alltjämt, nyorganiserades 1908 under påvens ledning och bidar sin tid, då den åter kan komma till användning. Detta allt varslar om vad som skulle drabba mänskligheten, om katolicismen lyckades nå den maktställning, som den nu i hela världen strävar efter.
Vad som kan ske i ett land, där Rom har makten, avslöjas på ett uppseendeväckande sätt i boken "Blod som ropar", vilken på kort tid utkommit i 3 upplagor. Där skildras katolikernas ogärningar i Sydeuropa i början av 1940-talet. Skriften är översatt från engelskan av pastor Gösta Lindahl.
Under 1600-, i all synnerhet 1700-talet, var påvedömet i stark nedgång. Vi gå förbi denna förnedringsperiod och hänvisa till den katolske kyrkohistorikern J. L'lorentes arbete Påvarnes historia, I-III, Stockholm 1826-27. Där skildras t. o. m. 1823 255
påvars liv och 39 motpåvars (det var illa beställt med enigheten i den »allena saliggörande Kyrkan»). Läsningen ger ingen uppbyggelse men i stället mången nyttig - och kanske välbehövlig tankeställare.
Under 1800-talets första årtionde började påvedömet undergå en fullständig renässans genom Pius VII, »furstarnas fader, konungarnas ledare», vilkens fötter kardinalerna och andra ävlades om att få kyssa och vilkens välsignelse gav avlat för alla synder. Jesuiterna, vilka »utjagats som hundar, vände åter som örnar». Innocentius III:s tidevarv var kommet igen med »hierarki, kyrkolydnad, sakramentalism, undertro, kult- och avlatsfromhet» i förnyad styrka.
Katolicismen gick mot en ny storhetstid, än mer markerad genom Gregorius XVI, som i mångt liknade sin ryktbare namne. Han deklarerar »Ur samvetsfrihetens stinkande källa härflyter den irrlära eller rättare det vanvett, att varje människa måste hava religionsfrihet», vilken blir »den pest, som bringar döden över statsväsendet.»
Pius IX nådde än längre. Först genomdrev han - utan kyrkomöte men med stöd av jesuiterna dogmen om jungfru Marias obefläckade avlelse; en mer än tusenårig stridsfråga var därmed avgjord »till upphöjelse av den katolska tron och förökelse av den kristna religionen». Nästa steg gällde påvens ofelbarhet. Men inte ens Pius IX vågade sig härpå utan sammankallade ett kyrkomöte, som under första halvåret 1870 dryftade den viktiga frågan. 744
kyrkofurstar kommo tillhopa i Vatikanen. Striden blev hård, ty 200 biskopar opponerade sig. Många resignerade så småningom, många lämnade mötet. Till slut kunde omröstning ske i Peterskyrkan »vid skenet av blixtarna från ett häftigt åskväder». Under så olycksbådande auspicier blev påven förklarad ofelbar med 533 röster mot 2, men dessa underkastade sig efter ett dygns påtryckning.
»Radbandspåven» Leo XIII kunde därför 1888 utan någon risk upphöja till helgon en abbot, »som gjort en bondhustrus krossade ägg hela, uppväckt en fiskares döda ål och återgivet livet åt sitt klosters stulna, slaktade och flådda ko». - Tron på radband och avlat växte oerhört under denne påve. Genom att läsa bönen »Maria söta hjärta vare min räddning» fick man 300 dagars avlat. Fullkomlig avlat för hela livet blev lönen för en månads läsning.
Pius X (1903-14) utvecklade teorien än mera: nio års avlat för varje trappsteg man kröp uppför till den grotta (vid Pyrenéerna), där jungfru Maria år 1858 skulle ha uppenbarat sig flera gånger för en 14-årig bondflicka. Och Benedikt XV (1914-22) beviljade 100 dagars avlat åt dem, som bad en bön till »Jesu heliga hjärta», en andaktsform med flerhundraåriga anor och vidsträckt betydelse; den gav bl. a. upphov till den hemliga jesuitorden »Jesu heliga hjärtas brödraskap».
Under Pius XI (1922-39) inföll jubelåret, det »gyllene året» 1925, då katolikerna från hela världen vallfärdade till Rom att få jubileumsavlat. Det
firades ursprungligen varje sekularår men fick så stor betydelse i olika hänseenden, att man fann för gott att anordna en sådan tillställning vart 25:e år. När det »heliga året 1950» invigdes av påven, var 50.000 pilgrimer samlade redan första dagen. Den »stora jubileumsindulgensen» räckte dock till för alla under hela året (numera använder man ofta ordet »indulgens» i stället för den illa beryktade »avlaten»). Ja, än mycket mer, ty »den helige Fadern» beslutade att även 1951 skulle vara ett jubelår i så måtto, att alla som kommo till Rom finge mer eller mindre avlat, allt efter det antal Ave Maria, som lästes.
En detalj må här särskilt framhållas: Det väckte stor tillfredsställelse bland Sveriges katoliker, att Röster i radio, 1949, nr 52, gav plats för en artikel i ämnet av en katolsk präst i Stockholm. Denne skriver bl. a.: »Kyrkan manifesteras i sin världsomspännande enhet och kraft att binda folken tillsamman. Jubelåret är ett det kristliga kraftuppbådets och ett den inre samlingens år. Bakom de yttre arrangemangen har den 600 år gamla institutionen en religiös innersida, vars värde för mänskligheten knappast kan överskattas.» En katolsk mässa ha ju svenskarna också fått del utav - genom radion.
Påvarna Pius XI och Pius XII (från 1939) följde och följer i stort sett den kyrko- och missionspolitik, som kännetecknade Benedikt XV:s tidevarv: »sjudande aktivitet inom Roms kyrka på snart sagt alla områden».
Till sist en belysande episod från den »inre fronten»: En katolik visade sin präst ett exemplar av Nya testamentet. Prästen utropade: »Du har fått tag i en mycket farlig bok; den boken är tryckt i helvetet!» Under denna tid (i Norditalien strax efter sekelskiftet) hände det, att bokbål anordnades vid kyrkorna, där biblar högtidligt brändes.
Använda då icke katolikerna i allmänhet den heliga Skrift? Jo, men med katolsk översättning och förklaring. Som exempel anföra vi en dylik kommentar till Luk. 1: 39-56: »Maria uppmanades ivrigt av Jesus att icke ett ögonblick fördröja givandet av honom själv åt hans högt älskade förelöpare. Så skall hädanefter all Jesu nåd givas oss genom Maria ... Allt genom Maria; intet utan Maria.»
Till ordet »Nasaret» ges bl. a. följande förklaring: »Den heliga jungfruns hus flyttades 1294 av änglarna till Lorette i Italien (Kyrkostaten) för att räddas från profanering av muhammedanerna.» - »Det är detta Roms präster kalla för en autentisk bibel!» (Emil Helmer i Kristendomen och vår tid, 1921.)
Legenden om denna »Heliga hydda» fick stöd av påvarna, som utlovade avlat åt dem, som vallfärdade dit. Under jesuiternas storhetstid besöktes platsen årligen av 200.000 katoliker, senare 50.000. Ofantliga rikedomar tillfördes härigenom den katolska kyrkan.
En eldsvåda 1921 förstörde största delen av hyddans inre, däribland den med guld och ädla stenar prydda madonnan med barnet.
Med denna framställning ha vi i första hand sökt ge en historisk överblick av katolicismen, en snabbteckning av dess väg genom tiderna, varvid ursprunget, gammal-katolicismen fått relativt stor plats. Det återstår att säga ett ord om Sveriges katoliker. Först några siffror.
I vårt land finnas elva katolska församlingar med 28 präster, 9 kyrkor och 26 kapell. Enligt senaste uppslagsböcker uppgår antalet katoliker till omkring 6.000.
Sedan 1920 utkommer en tidskrift, Credo, som betyder »jag tror». Den utgavs först som månadsblad, sedan varje kvartal, numera 6 häften om året. Tidningen vill vara »det samlingstecken, som förenar Sveriges och hela Nordens katoliker till gemensam försvarskamp för fädernas kyrka». I januari 1951 ingick författaren Sven Stolpe i redaktionen.
I denna »försvarskamp» har man gått fram efter olika linjer och även praktiserat korrespondenskurser. Den intensiva propagandan för övrigt har burit frukt, åtminstone inom vissa läger, såsom bland en del författare och yngre prästmän.
Det är ofattligt, hur en nyktert tänkande nordbo kan så förvillas i sitt omdöme, att han godtar, ja, gripes av det rent groteska, som i mångt kännetecknar katolicismen. Man kan väl säga, att företeelsen är ett bevis på traditionens makt över tanken. Tänk, att få tillhöra en kyrka, som 1913 över hela världen kunde fira 1600-årsjubileet av kejsar Konstantins seger över kristendomens fiender! Men man tänker
ej på att denna kyrka präglas av avguderi och hednisk åskådning. Personer, som med hela sin själ sökt leva sig in i detta lärosystems irrgångar men som sedan kommit till verklig, personlig tro på Kristus, förklara utan tvekan: Katolicismen är ingen kristendom, den är hedendom.
Vi återgå till Credo. Efter tre decenniers »försvarskamp» säger tidningen i 1951 års program: »Ju mindre Sverige isolerar sig i religiöst och kulturellt avseende - - -, dess mer kommer skaran av 'de katolskt sinnade' att växa.» De »katolskt sinnade», som möjligen nås av dessa rader, skulle jag vilja ge ett vänligt råd: Skaffa eder historisk kunskap om katolicismen, gärna genom att bl. a. studera den katolske kyrkohistorikern J. L'lorentes' arbete Spanska inkvisitionens historia; likaså och framför allt Charles Chiniquy: Femtio år i romerska kyrkan, 1892, ny upplaga 1894 (i bibliotek och antikvariat). Ett sådant studium ger mången god tankeställare, särskilt om man tillika tar del utav den uppfattning, som nu råder på officiellt katolskt håll i hithörande frågor.
Gå sedan in i en katolsk kyrka, när man firar en av de otaliga helgonfesterna, exempelvis den till »Maria Guds Moder». Lyssna till de böner, som där uppsändas:
Heliga Maria, bed för oss.
Heliga Guds moder,
- - -
Den gudomliga nådens Moder,
- - -
Du obefläckade Moder,
- - -
Du Skaparens Moder,
- - -
Du visaste Jungfru,
- - -
Du vår fröjds upphov,
- - -
Du hemlighetsfulla ros,
Du Davids torn,
Du elfenbenstorn,
- - -
Du förbundets ark,
Du himmelens port,
Du morgonstjärna,
- - -
Du änglarnas drottning,
Du patriarkernas drottning,
Du profeternas drottning,
Du apostlarnas drottning,
Du martyrernas drottning.
- - -
Du alla heligas drottning,
Du drottning, avlad utan arvsyndens fläck,
Du drottning av den heliga rosenkransen,
Du fridens drottning,
- - -
Bed för oss, heliga Guds Moder.
Dessa utgjutelser äro groteska. - Såsom barn få vi nalkas vår himmelska Fader genom Honom, som sagt: »Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom Mig.» Tänk, vilken nåd att få komma i personlig gemenskap med denne vår Herre och Mästare! Då först inser man tillfullo den utarmade tomheten i katolikernas böner till helgonen, varav Tore Kilmans bön är ännu ett exempel:
Helga Birgitta, bed för oss,
bed för oss alla, för Sveriges land.
Sverige är öde, om ock det blomstrar -
Kära vår moder, bed för vårt land.
Ryck oss ur vantros och otros skam,
torkade grenen fäst vid dess stam,
hjälp oss att samlas från söndringens nöd
åter kring frälsningens vita bröd.
Då skall vårt folk vinna styrka och ro,
fädrens tro skall bli sönernas tro.
Kyrka av Rom! o, lys för vår själ...
Bed, o Birgitta, för Sveriges väl!
