DOPET I HISTORISK BELYSNING - Nathan Odenvik
	Orginalet utgavs 1955 på FÖRLAGET FILADELFIA, Stockholm, denna utgåva (1986, 1998) med tillstånd av förf. släktingar.

Nathan Odenvik

DOPET I HISTORISK BELYSNING

OPFRÅGAN kan betraktas från olika synpunkter. Man kan läsa och begrunda de 80-tal ställen i vårt Nya Testamente, där det talas om dopet. För varje allvarlig sanningssökare bör ett sådant bibelstudium leda till klarhet och visshet. Man kan också se saken från rent historisk synpunkt. Det ger många nyttiga lärdomar. Från denna sida vill vi nu betrakta frågan om dopet i vatten.

Denna vackra, höga, lika enkla som gripande handling, vilken Johannes döparen utförde i Jordan och genom vilken Frälsaren själv gav ett exempel för oss alla att efterfölja - dopet - det skedde under apostlatiden, såsom det skedde från allra första början. Snart nog fördunklades dock dopets innebörd genom vissa små detaljer - ceremonier. Men i ett avseende höll man sig länge till mönsterbilden: I över 1200 år förrättades dopet genom nedsänkning. Det var påven Clemens V, som 1311 på ett kyrkomöte i Ravenna (Italien) tillät begjutning.

Man brukade ha dopförrättning i särskilda domkapell, baptisterier, som uppfördes i närheten av kyrkorna. Enbart i Italien fanns ett 70-tal sådana; det sista byggdes 1350. Ännu finns sådana domkapell kvar, bl.a. i Rom, Florens och Milano. Den dopgrav, som användes för kejsar Konstantin den store 337, var 8 m. i diameter och 1,5 m. djup.

Vad har man i vår tid gjort med dessa dopgravar? I några fall har man fyllt dem med marmor, i andra åter har man byggt ett trätak över och ovanpå placerat en dopfunt.

Den dag som inne är kan man gå i dopkapellen och betrakta väggmålningarna. Där finns t. ex. en tavla över Jesu dop. Mästaren står i vatten till midjan, Johannes vid hans sida, färdig att nedsänka honom.

Någon gång får man se en tavla i vårt land: Jesus och Johannes döparen står vid Jordans strand i vattnet till fotknölarna. Johannes begjuter Mästarens huvud med vatten ur en snäcka. Den konstnären har icke studerat de gamla dopkapellen - för att nu icke säga Bibeln!

I en av våra läroböcker (Karl Lidén: Kristendomsboken, I, 1951) finns just denna grundfalska bild införd. Det är mycket beklagligt och i hög grad anmärkningsvärt, att en så uppenbart oriktig, vilseledande och ohistorisk framställning får lämnas i en skolbok.

Låt oss i tanken besöka en dopförrättning, innan mänskliga spekulationer och tankefunder i nämnvärd grad hunnit göra sig gällande. - Det är i början av 3:e århundradet. Dopkandidaterna (katekumenerna) har en tid mottagit undervisning i dopet och andra bibliska grundsanningar. - Lärarna kallas kateketer. (Jämför katekes = undervisning).

När stunden är inne, samlas den välklädda skaran framför dopgraven. Man vänder sig mot väster och utbrister: »Satan, från och med denna dag avsäger jag mig all din tjänst, dina gärningar, ditt väsen. Du har härefter ingen makt över mig.» Så vänder man ansiktet mot öster och säger: »Jesus, jag överlämnar mig nu helt i Din hand. jag vill tjäna Dig i alla mina livsdagar.»

Detta var en offentlig bekännelse inför Gud och inför den del av församlingen, som då var närvarande. Vår apostoliska bekännelse härleder sig just från detta vittnesbörd. Strax därpå steg man ner i den djupa dopgraven och nedsänktes genom en lindrig böjning framåt.

»Dopvattnet är både en grav och ett moderssköte till död för den gamla människan men till liv för den nya», säger patriark Cyrillus från Alexandria (död 444).

Omklädningsrummen låg vid kapellets sidor. De nydöpta bröderna betjänades av en diakon, systrarna av en diakonissa. Efter dopförrättningen tågade hela skaran, alltjämt vitklädd, till den närbelägna kyrkan, där församlingen var samlad och mottog de nya medlemmarna. Nu firades nattvard tillsammans. Det var en stor dag och en helig stund för alla.

Man fortsatte sedan att komma tillhopa varje dag under veckan. Hela denna tid bar de nya medlemmarna vita kläder.

Det dröjde ej länge, förrän människotankar blandade sig i Guds verk.

Första avvikelsen var obetydlig: man nedsänkte dopkandidaten tre gånger och döpte i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.

Ej heller i fortsättningen var handlingssätten direkt bibelstridiga: Den nydöpte var, andligt sett, ett barn, som fick lite mjölk att dricka i enlighet med 1 Kor. 3:2, 1 Petr. 2:2. Han var på väg till Kanaans land och erhöll honung att äta. Som tecken på Andens smörjelse hälldes olja på huvudet. I och för sig innebar ej dessa åtgärder något direkt stötande, men de var dock avsteg från det ursprungliga, bibliska dopet och ledde till andra, mycket beklagliga och rent avskyvärda ceremonier. Det var däri den stora faran låg.

Någon frågar: »När började barndopet införas?» Vi svarar: »Barndopets fader är biskop Cyprianus.» År 253 samlade han i Kartago (Nordafrika) ett 60-tal biskopar till ett kyrkomöte, där dopet av späda barn proklamerades. Kanske någon invänder: »Men biskop Tertullianus var ju motståndare till barndopet - och han dog 220. Alltså måste det ha förekommit redan då.»

Det enda man härvid kan åberopa är en diskussion, som biskopen hade med en kvinna, tillhörande en villfarande sekt från Frygien i Mindre Asien. Och det var ej fråga om dop av späda barn utan av en flicka på 8 år.

Man har f. ö. av uttryck från kyrkofäder före Terttullianus sökt pressa fram stöd för barndopsteorin. Men det är, minst sagt, synnerligen svaga och osäkra argument man fått fram.

Vi återgår till kyrkofadern Cyprianus och lyssnar till vad han säger i biskopsmötet i Kartago: »Vi hava därför i mötet fattat det beslutet, att man icke får tillbakavisa någon ifrån den gudomliga nåden. Eftersom detta gäller i allmänhet, så måste det också, tror vi, iakttagas särskilt i fråga om barnen, vilka desto mera förtjäna vår hjälp och den gudomliga barmhärtigheten, eftersom de strax efter födelsen börjar gråta och därigenom anropar oss om hjälp.»

På sådana grunder byggdes barndopsteorin upp.

Därjämte tillkom en annan motivering i samband med läran om arvsynden: »Människan är född i synd», sade man. »De små barnen är alltså syndfulla. Om de dör utan förlåtelse, går de följaktligen förlorade. Dopet medför syndernas förlåtelse. Därför måste de små döpas.»

Kyrkofadern Augustinus lärde, att barnet genom dopet fick förlåtelse för alla synder, som det därefter komme att begå - för hela livet.

Innan vi går vidare, vill vi framhålla ännu ett par saker, som är viktiga att komma ihåg:

1. Läran om barndopet har utgått ifrån katolicismen. Termen »katolsk kyrka» förekom första gången 110. Vid ovannämnda möte i Kartago var denna kyrka i huvudsak grundad. Biskoparna framstod i många fall som små påvar.

2. Den starke, inflytelserika kyrkofadern Cyprianus förmådde ej genomföra barndopet; motståndet var alltför kraftigt. Det fordrades Augustinus' väldiga auktoritet för att få ceremonien mer allmänt erkänd. Och han dog 430.

Denna långvariga, starka motvilja är ett säkert bevis för att barndopet icke förekom i apostolisk tid. Ty om så varit fallet, hade icke några betänkligheter rests däremot.

Vi har mycket att tacka våra kyrkofäder för. De har kastat ljus över åtskilligt, som eljest skulle ha varit dunkelt. Men de har också gjort svåra avsteg från Bibelns anda och bokstav. Ett ansvar vilar på dem därutinnan. ja, det var ju de, som grundade katolicismen! Augustinus är än i dag katolikernas store kyrkolärare. Århundraden före honom hade andra kyrkofäder planlagt t.ex mässoffret.

En sak till i detta sammanhang: Kyrkofäderna lärde, att det lilla spädbamet måste få nattvarden. Om det dog dessförinnan, gick det förlorat. Kunde barnet ej förtära brödet, skulle det få några droppar vin. Denna barnkommunion lyckades katolska kyrkan ej få fastställd för all framtid - den existerade dock i 700 år - men med barndopet gick det.

Hur snart borde barnet döpas? Olika meningar rådde härom. En biskop i Alexandria höll före, att barnet skulle ha uppnått tre år. Då kunde det åtminstone något förstå, vad det var fråga om. Andra ville fastställa 8:e dagen. Cyprianus hävdade: »omedelbart, utan något som helst dröjsmål». Den uppfattningen segrade och blev lag inom katolska kyrkan. - Ty det är bättre att ett barn »helgas utan medvetande, än att det dör ohelgat», framhöll man.

Men därmed ställdes man inför en ny fråga.

Under århundraden hade katekumenerna avlagt sin trosbekännelse i samband med dopet och offentligt tagit avstånd från synd och värld. En praxis, ett »dopritual», om vi så får säga, hade blivit fastställd.

Men nu skulle ett nyfött barn »döpas». Hur skulle man då göra med den offentliga bekännelsen? Jo, man fann på råd. Man skaffade dopborgensmän, faddrar, som i allt skulle svara och ansvara. Cyprianus och de andra kyrkofäderna lärde, att ett barn, när det kom till världen, var uppfyllt av en ond ande; det var djävulens barn, Satans egendom. Denna djävulska ande måste genast drivas ut ur barnet, och det kunde endast ske genom dopet.

Vid en dopförrättning enligt det nu proklamerade spädbarnsdopet gick det till på följande sätt: Dopförrättaren vände sig till barnet och utropade: »Jag besvär dig, du orene ande, att du far ur denna tjänare (tjänarinna), och känn din dom, du fule djävul! ... Så fly nu bort, du orene ande, och hav icke mer att skaffa med denna Guds tjänare (tjänarinna)!»

Men därmed var ej Satan fullständigt nedriven. Barnet självt måste avsäga sig djävulen. Dopförrättaren frågade det därför: »Avsvärjer du djävulen?» Och faddrarna svarade: »Ja». »Och alla hans verk?» fortsatte dopförrättaren och fick samma svar. »Och allt hans väsende?» - Faddrarna svarade återigen »ja».

Nu ansågs djävulen verkligen ha blivit utdriven. Det lilla barnet var en Guds egendom, hade befriats från alla onda andar och upptagits som medlem i den heliga kyrkan, i Guds församling.

De bruk och ceremonier, som så småningom började införas vid katekumenernas dop och vilka vi redan nämnt, avskaffades ej i och med barndopet; tvärtom - de ökades i stället. Oljan, som de döpta fått såsom tecken på Andens smörjelse, erhöll också spädbarnet. Men nu hälldes ej oljan på huvudet utan beströks på skulderbladen i form av ett kors (korstecknet!). Utom honung och mjölk fick barnet lite salt i munnen (»jordens salt»). Ett brinnande ljus sökte man placera i dess hand (»världens ljus»). Man spottade i ögonen, satte fingrarna i öronen och ropade: »Effata!» (Upplåt dig!). Så fick den lilla späda varelsen andlig syn och ett andligt hörselsinne.

Århundrade efter århundrade - ja, under ett årtusende förekom dessa och många andra missbruk vid dopförrättningar i den katolska s. k. kristna kyrkan.

De katolska missbruken vid dopet och ceremonierna i gudstjänsten över huvud hade pågått i 1.200 år, när Luther trädde fram och började uppta striden mot påvedömets grova villfarelser. Då var det många, som trodde och hoppades: Nu skall vi väl äntligen bli kvitt katolikernas styggelser.

Men vad hände?

Vår store reformator bibehöll icke blott barndopet utan också nästan alla katolska dopceremonier och därtill även en mängd andra gudstjänstbruk, vilka sålunda kom att införlivas med den protestantiska kyrkan såsom ett arv från katolicismen.

Luther följde grundsatsen: Vad som - beträffande ceremonierna - icke uttryckligen förbjudes i den heliga Skrift, det kan man behålla.
Det var en mycket olycklig princip. Dess konsekvenser leder till rena orimligheter.

Så kom det sig, att alla katolska dopmissbruk - på ett undantag när - infördes i Lutherska kyrkan, såsom djävulsbesvärjelsen, barnets egen (faddrarnas) avsvärjelse av djävulen, salt, ljus, korstecken osv. Vad Luther avlägsnade var endast spotten i ögonen och fingrarna i öronen. - Som redan antytts fick också många andra av påvedömets gudstjänstbruk plats i lutherdornen.

Calvin ville ha en renare gudstjänst ocli sökte få bort flera av ceremonierna. Likväl sade man om honom: »Han har endast sågat av grenarna på det katolska trädet; stammen och roten är kvar.»

Reformatorernas inställning i dopfrågan och till det katolska ceremoniväsendet över huvud vållade stor besvikelse och sorg bland reformationens sanna vänner. Därtill kom den ohyggliga förföljelsen mot döparna från katolikernas sida. Vi kan ej här gå in på den saken. Vare nog sagt, att 1.000-tals bragtes om livet enbart i Nederländerna. De som följde det bibliska dopsättet praktiserade ju dop genom nedsänkning. Katolikerna utropade: »Nåväl, ni skall bli nedsänkta!» - En stor del av martyrerna dränktes.

Så går vi till vårt land.

Innan Ansgar kom till Sverige, plägade hedningarna »vattenösa» sina barn i samband med namngivningen. Efter kristendomens införande undrade prästerna, om de behövde döpa sådana barn, som redan var »vattenösta». - Den detaljen ger ju åtskilligt att tänka på!

Vår förste reformator Olaus Petri hade såsom Luthers lärjunge vistats i Tyskland under genombrottsåren. År 1529 utgav han Sveriges första kyrkohandbok. I den följde han i allt sin store lärare. Härigenom kom hela det katolska dopritualet in i svenska kyrkan - med undantag av den detalj, som Luther själv utelämnat. Men icke nog därmed.

Här liksom i Tyskland kom gudstjänsten i övrigt att präglas av de många katolska ceremonierna. På grund av den ståndpunkt, som reformatorerna intog till ceremoniväsendet, fick detta ett dominerande inflytande på vår egen gudstjänstordning - ett förhållande, som vi får lida av än i dag. Vi har i vår svenska kyrka mer katolskt, än man i allmänhet har en föreställning om!

Laurentius Petri, vår förste lutherska ärkebiskop, en yngre broder till Olaus, fick uppdraget att utarbeta Sveriges första kyrkoordning (kyrkolag). Den utkom 1571. Då han under arbetet därmed kom till det katolska dopritualet, resonerade han som så: I 1.300 år har djävulen utdrivits ur barnet vid döpelsen. Icke kan man då ändra något i den saken. Och de andra ceremonierna har lika lång hävd. De kan därför ej heller avlägsnas från vår gudstjänst.

Därmed hade katolsk dop- och gudstjänstordning fastställts såsom lag för Sveriges kyrka.

Vad ärkebiskopen säger om dopsättet är ganska intressant: Han medger, att nedsänkning bäst överensstämmer med apostoliska tidens praxis. Men han anser, att förfaringssättet medför stora risker: Det späda barnet kan ta skada till sin hälsa! Därför förordar han begjutning av huvud och skuldror, vilket också blev lag i över hundra år. Därefter (från 1686) begöt man bara huvudet.

Korstecknet anbefalldes till villkorligt bruk. Men redan på Uppsala möte 1593 bestämdes, att det ovillkorligt skulle användas - ett ganska egendomligt beslut, då den heliga Skrift samtidigt fastslogs som enda rättesnöret för människans tro.

Vi stannar vid ännu en detalj. Ärkebiskopen säger, att dopet skall ske omedelbart, men icke förrän barnet är fullständigt framfött. Varför en sådan anmärkning? Jo, här vände han sig mot den katolska sedvänjan att »döpa» barnet i moderlivet. När moderns liv var i fara, sprutade man in några droppar »vigt» vatten, som fostret så fick del av. - Under de stora kyrkomötena på 12-, 13- och 1400-talen diskuterade man, vilket instrument som var mest ändamålsenligt för operationen i fråga.

Katolikernas valspråk är: »Alltid densamma.» - Ännu i denna dag förekommer det sådana »dop» i den katolska världen.

För katolikerna är barndopet så viktigt, att det under alla förhållanden måste ske. Det är en av pelarna i det katolska lärosystemet, och om den angripes och vacklar, hotar hela byggnaden att störta samman.
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att nämna om ett par saker, som visar, vilken stor betydelse man i vårt land tillmätte spädbarnsdopet. I reglementet för barnmorskor (jordegummor) bestämdes på 1700-talet, att barnmorskan skall - då moderns liv ej kan räddas - tillkalla sakkunnig hjälp, som genom operativt ingrepp kan förlösa barnet, så att detta må kunna »befordras till dop och kristendom».

Ungefär samtidigt utkom en skrift i översättning med titeln: »Barnets tro i moderlivet.»

Vi återgår till katolikernas barndop. Det kunde ju hända, att ett dött barn kom till världen, innan de magiska vattendropparna hunnit insprutas. Dock fanns det ännu hopp, tack vare den allsmäktiga madonnan vid kyrkans altare.

Man sprutade en cinnoberfärgad vätska in i barnliket, lade det på en järnplåt vid madonnans fötter och värmde upp det. Den röda färgen gav liket ett sken av liv. Madonnan, som ägde all makt i himmel och på jord, hade utfört ett underverk: Barnet hade återfått livet. Nu kunde det döpas. När det sedan dog, kom det till paradiset! - Vid sådana tillfällen lämnades ofantliga summor till kyrkan såsom tackoffer för det stora »underverket».

En reflektion inställer sig alldeles osökt: Borde inte vi protestanter - vi svenskar - alla frikyrkliga ta helt avstånd från katolikernas vidunderligheter? I viss mån gör vi ju det, men så länge vi håller fast vid deras barndop, har vi en viss gemenskap med dem.

Hertig Karl, sedermera konung Karl IX, var reformert. Han ville förenkla gudstjänsten och avskaffa en del ceremonier. Särskilt anstötlig fann han djävulsbesvärjelsen i dopet vara. Såsom konung krävde han, att detta urkatolska bruk skulle avlägsnas från vår kyrka. Så mäktig Karl IX än var, lyckades han dock ej bryta biskoparnas motstånd. De var honom för starka. Det enda kungen förmådde genomdriva var en obetydlig förkortning av besvärjelseformeln. Han lyckades emellertid få bort ett par av de »små» missbruken: salt i munnen, ljus i handen. Men sedan var det stopp.

En ny kyrkohandbok i stället för Olaus Petri gamla hade sedan länge varit nödvändig. Den var redan utarbetad och innehöll det katolska dopritualet - endast Karl IX:s namnunderskrift saknades. Konungen vägrade emellertid att underteckna, när inte ens besvärjelseformeln fick strykas. Följden blev, att ingen ny kyrkohandbok kom ut, så länge Karl IX levde. Men Gustav II Adolf skrev sitt namn under.

Så kommer vi till envåldshärskaren Karl XI. Även han krävde: Bort med djävulens utdrivande vid dopet! Men icke ens han, den absolut enväldige, lyckades övervinna motståndet hos riksdagens prästestånd.

Denna urkatolska sedvänja och alla övriga dopmissbruk hängde fast i svensk gudstjänstordning i ännu ett hundra år och långt därutöver. Icke förrän 1811 befriades vår kyrka från dessa vedervärdiga ceremonier.

Ännu återstår dock ett missbruk, en ceremoni - grundlagd av och utgången från katolicismen: barndopet som sådant.

Katolikerna fasthåller konsekvent vid det liksom vid alla andra missbruk.

Lutherska kyrkan klamrar sig fast vid barndopet och vid pånyttfödelsen i detsamma.

Frikyrkofolket i stort behåller ceremonien utan att tro på dess magiska verkan.

När skall vårt lands frikyrkliga som en man resa sig och lämna denna kvarleva från katolicismen?

Fariséerna höll fast vid de äldstes stadgar, fäderneärvda människomeningar. Dessa var för dem viktigare än Guds ord. - Vad barndopet beträffar måste dess anhängare stödja sig på de katolska kyrkofädernas skrifter. Cyprianus' mening t.ex blir utslagsgivande och sättes framför och över Skriften själv. Följderna av detta avsteg har för kyrkan i dess helhet blivit ödesdigra. Den föregående framställningen har i någon mån klargjort detta.

Det är beklämmande att tänka på vårt eget statskyrkosystem och dess huvudlära: att spädbarnet genom dopet blir fött på nytt, upptaget i Kristi kyrka, i Guds församling och får »arvslott med de heliga i ljuset». Detta är ej Skriftens lära utan människoord - fäderneärvda meningar - katolska kyrkofäders påfund. Det är i sanning groteskt, att den lutherska och därmed också den svenska kyrkan i mera än fyra sekler byggt sin läroåskådning på katolsk tradition och villfarelse. Och man frågar: Varför tog ej reformatorerna dessa tankefunder till fånga?

Som en sammanfattning av vad vi sagt om barndopet i denna lilla historik kan vi konstatera: Det mest ödesdigra misstag, som kyrkofäderna någonsin gjort och som haft de mest förlamande verkningar på hela kristenheten i alla tider, var införandet av barndopet. Ingen åtgärd har haft sådana olyckliga, djupgående konsekvenser som denna avvikelse från Skriftens bud och lära.

Kanske någon frågar: När förekom bibliskt dop första gången i vårt land? Bestämt svar kan svårligen ges. Man vet dock, att dop i enlighet med Skriftens anda och bokstav blev levande för några »väckta» i den svenska provinsen Ingermanland. Där utbröt tidigt den pietistiska väckelsen (i slutet av 1600-talet), och i samband därmed blev dopfrågan i någon mån aktuell.

Men hur skulle de frälsta i Ingermanland få tillfälle att ta detta steg? Och var skulle det äga rum? I en svensk provins kunde det icke ske. Men Ryssland mottog dessa »svärmare». Man for över till det stora grannlandet och lät döpa sig. Efter hemkomsten sökte man hemlighålla saken för myndigheterna, ty Sveriges ortodoxa kyrka straffade hårt en sådan avvikelse från läran.

Dock blev förhållandet känt i ett fall, och saken kom inför konsistoriet i Narva 1693. Kyrkostyrelsen visste ej, »huruledes med deras avstraffande skulle förhållas», och vände sig därför till Karl XI.

Konungen befallde konsistoriet att noga undersöka saken och näpsa de skyldiga. Dessa skall »inför församlingen sin ånger däröver betyga, jämväl ock till uppenbar skrift och avlösning komma». Detta innehar bl.a, att de anklagade skulle flera söndagar under den offentliga gudstjänsten stå med blottad överkropp vid kyrkdörren (med ris i handen) eller knäböja vid pliktpallen. Sista »botsöndagen» fick de framme på kyrkgången offentlig avlösning, förlåtelse för sitt »brott» och blev åter upptagna i kyrkans gemenskap.

En av de första svenskar, som i modern tid »med Kristus blivit begraven i dopet», var den kände sjömannen F. 0. Nilsson. Det skedde i Elbe (Hamburg) den 1 aug. 1847. Året därpå, den 21 september, ägde den första dopförrättningen rum i Vallersvik i Halland, då Nilssons hustru, hans två bröder och ett par andra personer följde Mästarens exempel. Dopförrättare var den danske baptistpredikanten A. P. Förster. Strax därefter bildades »Sveriges baptistförsamling» i Nilssons hem, som ännu finns kvar. På nyårsaftonen samma år döptes 4 män i Göta älvs mynning (vid Käringberget).

Våren 1849 hade baptistförsamlingen 35 medlemmar.

Två år därefter landsförvisades Nilsson för sin tro på och förkunnelse av det nytestamentliga dopet. I Danmark fick han vistas och verka.

Den förre prästmannen Anders Wiberg kom till honom i Köpenhamn och döptes av honom 1852. Wiberg kunde återvända till hemlandet och förkunnade frimodigt läran om dopet i vatten. I denna kamp låg fröet till seger, ty han kämpade för ett bibliskt dop.

Ett sekel har gått, sedan Anders Wiberg började sin andliga strid mot fäderneärvda människomeningar (de tre första åren efter dopet vistades han i Amerika). Av nu levande svenskar i vårt land har omkring 200.000 följt Skriftens bud i fråga om dopet. Då förstår vi, hur stor del av Sveriges frikyrkofolk, som ännu håller fast vid kyrkofädernas lära, vid människors stadgar.