AVGUDERI, VAD ÄR DET? Kanske man kan säga
att det är att dyrka och tillbe en vrångbild av Gud. Avguderi
uppstår ju inte i första hand därför att människor
vill hitta en annan Gud än den som finns. Antagligen söker de
sin skapare, men av någon anledning blir deras bild av honom en falsk
bild.
BILDEN: Avgudadyrkan
förr - och nu?
På så sätt gjorde den primitiva människan, och reste
statyer, ristade bilder, snidade ansikten, etc. Vissa av dem förstod
att dessa bilder bara var bilder, andra tog bilderna på allvar och
började tjäna sten, trä och gips. De glömde bort den
inre längtan de hade haft, och blev fixerade av bilddyrkan.
Idag gör man på ett liknande sätt. I stället för
skulpterade, skurna och ristade avgudabilder, ristar man bilder i sitt
inre och genom idésystem. Man gör sig en egen bild av Gud,
sådan man tycker han skall vara. På detta sätt uppstår
moderna vrångbilder - även bland kristna människor. De
har kanske en kristen bakgrund, men deras gudsbild liknar mer samtidens
ristningar, än Bibelns eviga vittnesbörd.
När den sanne Guden ville ge oss en bild, en verklig bild, av honom,
så sände han inte en skulptör, inte en runristare, inte
en konstnär eller en diktare. Han sände en människa, en
människa i vilken han själv föddes, och blev i allt vår
like, dock utan synd, som Bibeln säger (Hebr. 4:15).
Ingen stum, döv, stel, apatisk trädocka, utan en levande frälsare,
en levande Herre, en rörlig gestalt att likbildas med, inspireras
av, beundra, tillbe, dyrka, se upp till, lära känna, bli ett
med, i hjärtats tillit.
Detta var Guds mening med inkarnationen, hans människoblivande. Jesus
kom inte bara för att offras. I så fall hade han inte behövt
uppstå igen. Han är fortfarande människa, GUD är fortfarande
MÄNNISKA, i Jesus Kristus, den uppståndne Frälsaren. Varför?
För att vi skall kunna relatera till honom. Det är omöjligt
att vi skulle kunna förstå Guds väsen och Guds tillvaro,
annat än om han uppenbarar den genom och i mänsklig gestalt.
I Gamla Testamentet gjorde Gud på ett liknande sätt, så
långt det då var möjligt enligt hans tidsplan. Han uppenbarade
sig och meddelade sig genom sin ängel, HERRENS ängel (vilken
troligen var Kristus i hans föruttillvaro, underförstått
att ordet ängel, sändebud, inte är en artbeteckning som
traditionen gjort det till, utan en ämbetstitel.)
Men vi behövde också se honom i kött och blod, för
att bli "bröder" med honom. Och tro det eller ej, men han
behövde det också, enligt Bibeln (Hebr. 2:17-18, Hebr. 4:15). För Gud att själv dela våra
villkor, för en tid, var nödvändigt för att hans barmhärtighet
skulle bli verksam gentemot oss syndare. Frestad i allt som vi, blev han
en trovärdig, barmhärtig överstepräst, och därför,
just därför, kan vi nu gå frimodigt fram till nådens
tron (Hebr. 4:16), för att på den tronen sitter
en människa, som varit kött och blod som oss, som har lärt
känna människans hela register av synd, frestelser, svagheter,
rädsla, lidande - men också, för vår skull och av
egen natur, har övervunnit allt detta och triumferat, oskyldig, obesegrad
intill döden - FÖRBI döden - och ända in och upp i
himlen, där han SATTE sig, med all den makt och värdighet han
(nu i mänsklig gestalt) återvunnit, på TRONEN, på
"maktens högra sida", för att för evigt vara vår
överstepräst, förebedjare och Kung. (Rom. 8:34, Kol. 3:1, Hebr. 8:1, Hebr. 12:2, 1 Petr. 3:22)
...
Allt detta är underbart, men vad gör människor? De vänder
sig ifrån denna vår förebild, denna levande ristning,
och gör sig en egen bild av en "gud" någonstans långt
borta, suddig, otydlig, i stort sett lika stum, döv och stel som antikens
avgudabilder.
Jesus blir för dem ett offer, en död kropp hängandes på
ett kors, kanhända viktig som försonare, men obetydlig som Herre
och livsförebild, och framförallt, som livsinspiration.
Jag kan inte se någon annan orsak till att man gör "Gud"
till en viktigare gestalt i sin tro än Jesus, än att man vill
göra sig en avgudabild. Jesus sade: "Jag och Fadern äro
ett" (Joh. 10:30), "Den som har sett mig, han har sett
Fadern" (Joh. 14:9). Hur skall vi kunna lära känna
Gud, annat än genom Jesus? Gud har inte uppenbarat sig på något
annat sätt eller genom någon annan, än genom Jesus. Det
finns ingen uppenbarelse av "Fadern" i Bibeln. I GT visar han
sig som sagt genom sin ängel, eller genom sina profeter. I NT visar
han sig i och som Jesus. "Låt oss se Fadern", bad en lärjunge
(Joh. 14:8). "Så lång tid har jag varit
hos eder, och du har icke lärt känna mig", svarar Jesus.
"Den som har sett mig, han har sett Fadern" (Joh. 14:9).
Jesus är inte Fadern, men som Son är han det till fullo mänskliga
uttrycket för Fadern. Hela Guds fullhet, allt vad Gud är, lät
han komma till synes i Jesus, i makt, vishet, ljus, kärlek, renhet,
och godhet. (Kol. 2:9).
Vad är det i detta som får vissa att hellre tillbe en diffus
fadersgestalt? Är det någon slags "pappism", en önskan
att Gud skall vara mer av fjäskande gammal far åt dem, än
en Herre och Frälsare i sin fulla kraft?
...
Vrångbilder, egna bilder, intryck och sinnes-ristningar efter eget
tycke, i stället för det porträtt Jesus själv ristade
i sina lärjungars sinnen, och som de skrev ner och gav åt oss,
och som Jesus lovade den Helige Ande skulle påminna oss om, så
länge vi är kvar på jorden (Joh. 14:26). Bilden av Jesus, Gudamänniskan, vår
representant på Tronen - godheten själv, mänsklighetens
hopp, "han som vunnit seger". (Upp. 3:21, Upp. 5:5)
I Faderns OCH Sonens OCH den Helige Andes namn, Amen.
___
J E S U S
- Guds fullhet
BIBELSAMTAL
