 |
|
|
|
|
|
|
|
|
HERRENS HÄRSKAROROm det kan tyckas långsökt, spekulativt eller t.o.m ovidkommande att ta upp planeten Mars som ett ämne för en ”tidskrift för urkristen tro och väckelse”, så ha överseende åtminstone tills sista raden är läst. Kanhända är det rentav nyttigt att vidga sina perspektiv ut mot rymden och himlarna, och mot de himlakroppar Gud skapat. Har du aldrig funderat över varför Han kallades Herren Sebaot – ”änglarnas och stjärnornas Gud”, i forntiden?
Framförallt kan det vara nyttigt att ha något att bemöta det stora UFO-intresset och ockultismen i tiden med, och hellre än att sticka huvudet i sanden ha något av substans att komma med, och dessutom fullt ut grundat i Guds ord.
Först ett personligt vittnesbörd, följt av några märkliga fakta om Mars, innan en biblisk genomgång och kommentar får avsluta artikeln.
Klockan var kanske tre eller fyra på eftermiddagen. Det var solsken och klart väder, med något enstaka moln här och där. Jag var intresserad av astronomi och upprymd över att Viking skulle landa på Mars denna dag och kanske kunna sända bilder som visade om det fanns liv på planeten.
Jag satt på en gräsmatta tillsammans med några vänner, då jag fick se några moln samlas till vad som tycktes likna en hand, och efter en stund hade två händer bildats, med formationer av mindre moln runt omkring.
Molnen var svagt violetta och orangefärgade, som vid en vanlig vacker solnedgång, men mönstret de formade var långt ifrån vanligt...
De två figurerna blev tydligare, och utgjorde nu två klart tecknade händer, som syntes snett underifrån, i det perspektiv man brukar se moln.
De svävade med fingrarna utspärrade, riktade rakt mot varandra, som om de utgjorde två fronter i något slags försvarsställning.
Bakom sig hade de kanske varsina 7-10 mindre drabantmoln, lika stora som fingrarna i de två större formationerna. ”Händerna” bestod alltså av fem fingerliknande moln med ett eller två mer ovala moln motsvarande handflatorna.
Denna formation visade sig i kanske en timme och var FÖR perfekt för att ha kunnat vara en slump. Mycket otroligt har jag sett i naturen, men aldrig varken förr eller senare något som liknat detta.
EFTER DENNA första timma började formerna upplösas
och molnen försvann bortom horisonten österut. De hade
kommit norrifrån, och därifrån syntes nu fler
fingerliknande moln dyka upp, den här gången sidledes
formande en lång rad, och sedan flera långa parallellt
liggande rader av moln, som i häravdelningar.
Efter en stund var detta mönster lika tydligt som det första, och man kunde se molnen ända bort till horisonten komma norrifrån, hundratals, alla disciplint uppradade bredvid varandra, med lika långa mellanrum och alla i samma storlek och form.
Dessa avdelningar var tre eller kanske fler till antalet, och efter en stund såg man dem sakta ändra läge i HÖJDLED, så att de fick ett mjukt berg- och dalbane-liknande utseende, hela vägen ända bort till horisonten. Som om någon hade kommenderat ”lediga”...
Det var förutom att det var märkligt enormt vackert, och gav ett sagolikt och outplånligt intryck.
Till det underliga hör att när jag påpekade vad som skedde för de andra närvarande, tittade de inte ens upp mot himlen, utan gav sig iväg, som om de fått bråttom. En person till förutom jag stannade kvar och såg på, och skulle kunna vittna om att det är sant.
MOLNPARADEN pågick i kanske ytterligare en eller ett par
timmar, och de passerade hela tiden österut efter varandra,
i en vid krök. Det måste ha varit tusentals av dessa
moln, som sakta gled över himlen, inför våra ögon.
Medan eftermiddagssolen dalade skiftade molnen i färg,
och det skapades en sagostämning som är svår att
beskriva, och man kunde se molnen som det tycktes många
mil norrut, mindre och mindre tills de försvann i ett dis
långt borta. Och där borta kändes det nästan
som om porten till himlen fanns.
Mot kvällen hade de sista molnen passerat och de vanliga
molnen började synas igen, innan solen helt sjunkit och himlen
blivit mörkblå.
|
|
EFTER ATT HA tittat på tusentals bilder på Google bildsök, är dessa två det närmaste jag kan komma till vad jag såg den 20 juli 1976. Och då är detta bara mycket, mycket avlägset likt, och medan dessa moln visserligen ligger på rad, så är de ändå oregelbundet formade och oregelbundet formerade. Det jag såg var ordnat i perfekta rader, med perfekta mellanrum, och raderna var dessutom tre eller fyra, parallellt liggande och sträckande sig från ungefär rakt ovanför oss och sedan hela vägen bort till horisonten i norr, och hela vägen lika perfekt placerade. Och det förunderliga var ju också att molnen förflyttade sig, under flera timmar, utan att någonsin förlora sina perfekta former och formeringen, och dessutom svängde de i en vid halvcirkel när de nådde fram ovanför oss och fortsatte österut, medan när de kom ifrån norr så kom de i en spikrak formation.Någon gång skall jag försöka göra en avbildning av dem, i något 3D-program. |
JAG HAR ALDRIG varken förr eller senare sett något liknande detta, och har ofta tittat mot himlen för att om möjligt få se något igen.
Jag vet att moln ibland kan anta ganska symmetriska mönster och formationer, även i stort antal, men då ser man ändå det typiska inslaget av oregelbundenhet som överallt annars i naturen.
Detta var inget naturligt, det var i högsta grad övernaturligt, format av någon kraft långt bortom jordiska naturlagar.
Magnetism skulle möjligen kunna framkastas som en förklaring, men även det verkar långsökt.
Det hela var för tydligt, för perfekt och för välordnat, för att ha kunnat vara en slump eller ens något unikt eller okänt naturfenomen.
Det måste ha varit en eller flera intelligenta makter bakom detta, och tillsammans med det faktum att det inträffade just den dag den första jordfarkosten landade på Mars, och att det dessutom skett andra underligheter i samband med att farkoster sänts till Mars, så ger det minst sagt anledning till funderingar.
VAR DET SOM SYNTES ÄNGLAR, eller UFO-farkoster, eller änglar
i UFO-farkoster? Var molnen riktiga moln, eller var det ett kamouflage
eller någon slags kondens kring farkoster?
Finns det levande varelser på Mars, eller har det funnits det? Eller är Mars en uppehållsstation för änglar eller UFO-besökare?
Det finns ju så många underliga omständigheter när det gäller planeten Mars, saker som jag inte kände till något om 1976, och flera av dessa har ju också inträffat efter 1976, så det kan inte ha påverkat mig eller inverkat på min fantasi då.
Jag vet vad jag såg med mina egna ögon, och minnet har aldrig bleknat, och det är en unik upplevelse i mitt liv.
EFTER ATT senare ha läst Bibeln insåg jag att det
måste ha haft något att göra med de ”Herrens
härskaror” som ofta omtalas i Gamla testamentet, som
stred för Israel mot Guds fiender. Änglar alltså.
Men vad det hela handlade om och varför de visade sig just
då, det har jag ingen förklaring till.
En sak vet jag: jag var inte frälst vid den tiden, men detta
gjorde att jag blev övertygad om att det finns en högre
verklighet, och det förde mig ett steg närmre Gud.
Leif, utgivare av bladet.
 |
Mars – vår hemlighetsfulla grannplanet... |
Några år senare byggde den amerikanske astronomen
Lowell ett teleskop för att närmare kunna studera
kanalerna. Också han såg dem och gjorde detaljerade
kartor och glober med kanalerna i bestämda positioner.
Under nästa sekel när teleskopen blev bättre tycktes kanalerna ha försvunnit. Eller hade de aldrig funnits där? Hade 1800-talets astronomer tyckt sig se något som aldrig funnits på marsytan? Så menade man nu. Men hur kunde de i så fall göra sådana detaljerade kartor?
Sedan den första obemannade rymdsonden sänts till
Mars på 60-talet tycktes saken vara klar – inga kanaler
syntes till på de foton som sändes tillbaka till jorden.
Men 1984 upptäckte amerikanen Peter Boyce återigen
några linjer och mörka fläckar som påminde
om dem Schiaparelli och Lowell sett. Det tycktes vara ovanligt
bra siktförhållanden den kväll Boyce riktade in
teleskopet mot Mars (det blåser ofta enorma sandstormar),
och han såg många ting som normalt inte syns på
marsytan.
Bl.a tycktes en tidigare stor mörk fläck nu i stället te sig som ett stort avgrundshål rakt ner i Mars underjord, och efter en stund kunde han också urskilja åtminstone en av Lowells kanaler, kallad Thoth.
Boyce hävdar efter att ha sett detta att det definitivt
finns något på marsytan.
PERCEVAL LOWELL hade på sin tid framfört teorin att Mars var en av uttorkning döende planet, och att dess invånare försökte rädda den genom att leda vatten i kanaler från polerna varje sommar när solen smälte iskalotterna.
Han hade lagt märke till att kanalerna tycktes växa ut ifrån polerna om marssommaren, och drog därför denna något fantasirika slutsats, vilken gav upphov till många spekulationer om ”marsmänniskor” världen över, något som lever kvar ännu idag i folkmun.
Skulle man spinna vidare på Lowells idé så lyckades väl aldrig marsianerna rädda planeten från uttorkning, så kanalprojektet lades ned och när 1900-talets astronomer fokuserade in planeten var kanalrännorna nedmonterade eller bortrostade, eller övertäckta av sand.
Men vad var det i så fall Boyce såg? Ingången till en gigantisk grottöppning, där en rest av marsianerna fortfarande lever, under den röda marsjorden..?
Lowells idé kan te sig som fantasi och rent nonsens i vår tid. Men märkligt nog hade han rätt om planetens uttorkning. Det har funnits vatten på Mars, stora mängder, som kringflöt planeten i mäktiga flodsystem. Det visar fotona från de sonder som sänts dit.
 |
|
Bilderna visar åtskilliga uttorkade floder, sjöar
och deltasystem utkarvade i marsytan, men man menar att denna
uttorkning skedde för minst 10.000 år sedan.
Och det kanske kan stämma ganska bra, eftersom Mars sedan
urminnes tider synts röd, vilket alltså berott på
dess ökenartade och torra klimat.
Å andra sidan lever det ju både människor
och djur i de torraste öknarna på jorden, så
varför inte också vid någon avlägsen rännil
på Mars, långt efter det att grönskan försvunnit
från planetens yta?
Allt det här hade nog utan betänkligheter kunnat avfärdas, om det inte varit för att några ännu märkligare objekt hade upptäckts på de fotografier som Vikingsonderna sände tillbaka från Mars 1976.
På några av fotona, som till att börja med ”glömdes bort”, hade man upptäckt ett märkligt ansikte, ca 1,5 km stort, format av en klippa.
Efteråt har noggranna dataanalyser gjorts av oberoende forskare, och man har konstaterat att ansiktet är perfekt format, med två symmetriskt placerade och tecknade ögon, näsa, mun, tänder, hår, och något som också liknar en hjälm.
T.o.m de runda ögongloberna kan ses välva sig upp ur ögonhålorna, på det kilometerstora huvudet.
|
”Den tydliga likheten, på den här bilden tagen 1976 av Viking I, mellan en klippformation på Mars och ett människoansikte väckte entusiasm hos många...” |
|
|
|
|
Någon kilometer väster om ansiktet ser man också tre pyramidtoppar skilja sig markant från resten av landskapet, liksom en cirkelformad fördjupning i marken, inte som en krater, utan mer som en rundgrävd fördjupning.
Dessa objekt liknar inga kända klippformationer i naturen, däremot påminner de mycket om pyramiderna i Egypten, med sfinxsen bredvid.
Den inbitne tvivlaren kan säkert om han vill vifta bort också detta, med hänvisningar till slumpen och söka ge det naturliga förklaringar.
Men det finns fler underligheter med Mars. Minst sju av de sonder som sänts dit har oförklarligt slutat fungera och försvunnit – antingen ut i rymden eller så har de störtat på marsytan.
Både sovjetiska och amerikanska farkoster har försvunnit på detta sätt, och en sovjetisk sond, Phobos 1 eller 2, hann t.o.m sända ett foto av ett UFO strax innan kontakten bröts.
Fotot visades upp för världspressen senare och visar ett avlångt ljust föremål, som tycks vara på väg mot en av Mars månar.
Samtidigt togs av den andra sonden, Phobos 1 eller två, bilder av marsytan där en avlång skugga syntes, en skuggning av något stort föremål som måste ha svävat ovan marsytan.
Och längs med skuggan längre bort syntes en lång mörk fåra på ytan. ”Kanalerna” igen?
Och sommaren 1996 säger sig några amerikanska forskare
ha funnit spår av mikroskopiskt liv på en marssten
som störtat på jorden för tusentals år sedan.
Upptäckten väckte sådan uppmärksamhet och
togs på sådant allvar att t.o.m den amerikanske presidenten
gick ut i tv och kommenterade händelsen.
Ett eller två eller tre av dessa indicier kunde kanske ha utgjort en svag bevisning, men kan så många underligheter just när det gäller planeten Mars enbart bero på slumpen?
Lägg därtill ögonvittnesskildringen av molnens välordnade parad, och vi får en bild av något stort och ytterst gåtfullt, som har försiggått och tydligen fortfarande försiggår, på planeten Mars.
Och nu har ju också den senaste i raden av marsbesökare, Pathfinder, lyckats sända tillbaka fakta till jorden. Vad kommer att tillföras till den redan förut sällsamma bilden av Mars?
_______
(Vissa uppgifter i denna webversion har blivit uppdaterade och rättad, sedan den tryckta versionen utgavs.)
NY UPPDATERING 22/4 1999:
I APRIL 1998 sände Pathfinder tillbaka bilder av ansiktsformationen på Mars. På dessa bilder tagna 22 år efter de förra, ser man samma formation, men ansiktsdragen är annorlunda. Det påstås nu att formationen är naturligt bildad, och att de tidigare bilderna berodde på de ljusförhållanden som rådde när Viking fotograferade planeten.
Det kan hända att det är så - men det kan lika gärna finnas andra förklaringar till förändringen. Mycket kan hända under motsvarande 22 år på Mars med sina sandstormar och växlingar av temperatur. Vad är det som säger att inte formationen kan ha demolerats av någon geologisk händelse, ett jordskalv eller sprickbildningar på grund av frost?
Eller - även om det kan verka långsökt - av en bomb fälld över formationen av någon av de marsfarkoster som "försvann"? Kanske vill USA:s regering dölja något för allmänheten? Eller kanske är formationen förstörd av någon utomjordisk makt...? Spekulationer, men i ljuset av allt denna artikel tar upp vore det inte ologiskt.
Tittar man på de nya bilderna så ser "ansiktet" fortfarande ut som ett ansikte, om än något deformerat. Fortfarande finns strukturer som ser onaturliga ut, fortfarande kan man se något som liknar två ögonglober, en mun, en panna och en hjälm eller huvudbonad. Till sin helhet ser formationen faktiskt mer konstgjord och symmetrisk ut nu, när man ser dess struktur så tydligt. Det är svårt att föreställa sig att en sådan märklig klippa skulle bildas på naturlig väg. Bedöm själv om detta kan vara en naturlig formation...
_______
”Det hebreiska JAHVE ELOHE SEBAOT betyder HERREN, HÄRSKARORNAS GUD. Namnet avser dels stjärnehären på himlen, dels himmelens änglaskaror (Am. 5:15, 5 Mos. 4:19, Jes. 34:4, 1 Kon. 22:19, jmfr Luk. 2:13).”
Om änglar sägs bl.a följande:
”I Job 38:7 ställs GUDS SÖNER i parallellism med STJÄRNORNA; änglarna står här i samma förhållande till stjärnorna som i citaten under SEBAOT: bakom den lysande himlakroppen föreställer man sig en himmelsk varelse i människoskepnad.” - ”Himmelens härskaror i GT motsvaras i NT av himmelens makter (Matt. 24:29, Mark. 13:25, Luk. 21:26).”
”Bakom den lysande himlakroppen föreställer
man sig en himmelsk varelse i människoskepnad...” ”Änglar
och stjärnor står i samma förhållande till
varandra...” Kan man tänka sig en bättre primitiv
uppfattning om liv på andra planeter och i andra stjärnsystem?
_______
Bild från den religiösa konsten. Är det
fantasier,
eller har någon sett något liknande det som ovan beskrivits?
Vad var det som syntes
i skyn den där märkliga kvällen 1976?
Gav Bibeln något svar på gåtan? Ja, det står
faktiskt en hel del om moln och skyar i Guds ord.
MOLN tycks ofta omge de änglar och gudomspersoner Bibeln beskriver, som t.ex: ”Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom...” (Upp. 1:7).
Följande bibelställen talar alla om molnskyar och molnstoder, i samband med att Gud och änglar visat sig:
I ljus, en molnsky och en regnbåge – så tycks
Herren och hans änglar vanligtvis drapera sig. Ljus strålar
ut ifrån dem, ett moln eller töcken omger dem, och
en regnbåge syns lysa runt dem.
Regnbågar brukar uppstå när ljus strålar genom väta i en viss vinkel. Moln består av väta, vattenånga. När varm och kall luft möts, uppstår ånga, som när man andas en kall dag.
Är alltså molnstoden en kondensation av värmen från det ljus som utstrålar från Herren och hans härskaror? Och regnbågsskenet en följd av att Herrens härlighets ljus bryts genom den kondenserade vattenångan?
Herren och änglarna beskrivs i Bibeln som klädda
i skyar, omgivna av skyar, dolda i skyar, sittande på skyar,
skyar tar dem bort, de kommer med skyar, etc.
Också vi, de frälsta, skall en gång ryckas upp
på skyar, Herren till mötes. Vi är då förvandlade
till Herrens och änglars likhet och har fått himmelska
kroppar. Så töckenfenomenet sker förmodligen även
runt om oss, efter denna uppståndelse.
I Hesekiel beskrivs dessutom en underlig farkost, som Herren Jahve kom buren på, även den omgiven av ett stort moln.
Många UFO-iakttagare har talat om lysande farkoster och
föremål insvepta i moln, en del även med regnbågssken
omkring sig. Med det hävdas inte att Gud och hans änglaskaror
skulle ligga bakom alla UFO-fenomenen, men kanske vissa. Molnen
och skenen kan förstås orsakas av vilken lysande farkost
som helst, om det nu beror på ljusbrytningar i kondens.
Men med all denna bibliska uppbackning och dessa märkliga paralleller i så många detaljer, är det svårt för att inte säga omöjligt att bara avfärda UFO-iakttagelser eller ovanstående ögonvittnesskildring som fantasier och hallucinationer.
De tycks beskriva något som verkligen existerar, något autentiskt, och som beskådats av människor redan för tusentals år sedan.
Vi är inte ensamma
SÅ
ÄR VI ENSAMMA i världsrymden? Nej, naturligtvis är
vi inte ensamma. Varelser från andra världar har i
alla tider besökt jorden. De har kallats änglar, gudar,
drakar och demoner, och nu senast ufonauter eller rymdvarelser.
Vissa lämnar spår efter sig i den fysiska världen, andra tycks vara helt andliga.
Vi i vår tur har en tendens att ”förandliga” Guds änglar. Även om de är andliga varelser, är de inte utan substans eller form. De änglar Bibeln beskriver både äter och dricker, om de bjuds av vår jordiska föda, och de tycks i vissa fall se ut precis som vanliga människor, medan de i andra sammanhang visar sig i sin lysande härlighetskropp.
Även Jesus kunde efter sin uppståndelse visa sig dels i sin människokropp, dels i sin härlighetsgestalt. Och på förklaringsberget framstrålade hans ”förkristna” Guds-skepnad, rakt genom det helgade köttet.
Demonerna tycks också kunna röra sig både i den andliga och materiella världen, och kan åtminstone förskapa sig så att de liknar ljusets änglar (andlig imitationskonst).
Men det verkar också finnas fysiska änglar, sådana som vi, som i samarbete med demonerna färdas i rymden och visar sig här som UFO-besökare. De kan t.o.m para sig med människor och få avkomma, som skedde före och strax efter syndafloden.
Kan de besöka jorden kan de naturligtvis också besöka Mars och andra planeter i vårt solsystem. Kanhända kommer man en gång att finna spår och lämningar efter dem, liknande dem som finns på jorden, när, om Jesus dröjer, den första bemannade marsfarkosten skjuts upp någon gång in på 2000-talet.
Även om så skulle ske eller om UFO-varelser skulle träda fram öppet här på jorden, så ger det ingen anledning till ängladyrkan eller ”uppdateringar” av evangeliet, som det brukar framföras från NewAge-håll. Bibeln varnar för detta, kanske just med tanke på sådana här framtida händelser.
Även dessa rader är skrivna som en varning och väckelsesignal, om att UFO-kulten, även om den skulle visa sig ha substans, är mycket farlig och säkert kommer att växa och breda ut sig till en världsreligion, precis som före floden, och bana väg för ett verkligt nedslag på jorden av djävulen och hans änglaskaror.
Det här kommer att bli en dimension i ändetidsmotståndet och ting man måste vara införstådd med, för att kunna bemöta dem och den hysteri de skapar.
En stor majoritet av det uppväxande släktet idag är övertygat om UFO-varelsernas existens, och dessutom om att de har goda avsikter, och det betyder att världen snart är mogen att ta emot dem, officiellt, och med pompa och ståt.
För: ”...såsom det var på Noas tid, så skall det vara i Människosonens dagar.”
Och: ”Om någon, vore det ock vi själva eller
en ängel ifrån himmelen, förkunnar evangelium
i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så
vare han förbannad.” (Gal. 1:8).
