 |
|
|
|
|
|
| L |
|
|
|
|
|
|
|
| L |
UKAS BERÄTTAR i Apostlagärningarna om en händelse när den Helige Ande och Jesu Ande inte tillstadde Paulus och hans missionsmedarbetare att resa in i Provinsen Asien och Bitynien, för att där sprida evangeliet. (Se Apg. 16:6-10, Paulus 2:a missionsresa.)
DETTA ÄR MYCKET LÄRORIKT.
Paulus var en Herrens apostel, utvald, kallad, smord och bemyndigad
av Gud. Hans like har kanske aldrig funnits. Hans brev fyller
upp halva det Nya testamentet.
Men kan du tänka dig, denna stora apostel, han kunde ta fel
han också. Det var säkert inte ofta det hände,
men här har vi alltså ett exempel ändå.
Uppenbarligen hade han i samråd med sina vänner noga
planerat resmålen (Apg. 15:35-41). Och de hade inte bara
planerat, de gjorde verklighet av planerna också. Men redan
vid resans start blev det strid mellan bröderna, vilket antyder
att det fanns någon disharmoni i planeringen.
Vi vet att Paulus var en bönens man, och han hade nådegåvorna
i överflöd. Han kunde uppleva att Jesus själv visade
sig för honom och talade till honom med hörbar stämma.
Ändå beger sig denna välsignade man ut på
resmål som Herren inte kallat honom till. Efter att ha klarat
av rutinbesöken drar han vidare, än hit, än dit,
och släpar med sina vänner, i tro att Jesus är
med och att stora ting skall ske på de tilltänkta platserna.
Säkert hade de också annonserat om det i den utsändande
församlingen före resan, och glatt många med planerna.
Och så när de äntligen når fram till de
nya fälten där det förväntade skall ske, så
är Jesu Ande inte med dem längre.
...
HUR KOM DET SIG då att de kom till insikt om att misstag skett, och att de förstod att de skulle avbryta inresorna i Provinsen Asien och Bitynien? Det var ju ingen människa som talade om det för dem. Och det var ingen människa som hindrade dem att resa vidare.
Detta visar att Paulus trots allt inte hade blivit döv
för Herrens stämma. Jag tror det gick till så
att han kände en tilltagande frånvaro i sin ande. Jesu
närhet avtog desto närmre de kom de felaktiga destinationerna.
Han funderade säkert, grymt plågad av situationen.
Vad skulle medarbetarna tro nu, när han lett dem på
fel vägar?
Vi vet inte vad som skedde i deras sinnen, men det är möjligt
att några av dem förlorade förtroendet för
Paulus i det läget. Det var ju många som lämnade
honom längre fram, och alla tyckte de sig ha sina skäl.
Men de förstod inte att det var Herrens kallelse de lämnade.
Paulus visade ändå styrka genom att inse sina misstag och avbryta inresorna. Det är strongt gjort, när så mycket förberedelser hade skett. Men utan Jesu Andes välsignelse ville han inget göra. Den var viktigare för honom än något annat. Man kan inte bära frukt utan att ha välsignelsen med sig, kraften och nådegåvorna.
Mänskligt sett skulle sällskapet naturligtvis ha fortsatt färden, hållt modet uppe och rest runt i landskapen och förkunnat Guds ord. Men vad hade hänt? Väldigt lite säkert. Det hade inte skett några genomgripande frälsningsunder, det hade inte gått ut ett levande, inspirerande Gudsord. Människor hade kanske prisat dem för deras filantropi, kämpaglöd och missionsansträngningar, men innerst hade syskonen vetat att välsignelsen var borta.
Jag tror många kristna har det precis så idag.
De har tappat bort välsignelsen, och de är inte beredda
att göra allt för att få den tillbaka. Det kostar
för mycket för dem att erkänna sina misstag. De
har prestigen att tänka på. Därför accepterar
de ett degraderat kristet liv, där de med köttslig ansträngning
söker utföra det som bara den Helige Ande kan.
...
SÅ AV DENNA BERÄTTELSE kan
vi lära, att om Jesu Ande viker bort eller avtar ifrån
oss, då har vi inget annat att göra än att revidera
våra senaste steg, och gå tillbaka dit där Anden
flödade tidigare. Det får kosta vad det vill.
Det var detta Paulus gjorde, han vände tillbaka till det
förutsättningslösa, gav upp sina planer, och då,
i det läget, fick han reda på hur det verkligen låg
till: Jesus ville att de skulle åka över till Filippi
i Europa, för där låg fältet öppet,
väntande på skörd. Där var marken förberedd
för dem.
Tänk då vad de skulle gått miste om, om de inte hade ödmjukat sig och varit villiga att ändra sitt handlande. Frälsningsundren i Filippi kanske aldrig hade ägt rum, åtminstone inte för dem. Jesus hade fått kalla andra dit, och gett dem välsignelsen i stället.
Därför säger jag så här: Lyhördhet för Jesu Ande är det viktigaste vi kan lära oss. Detta att alltid stanna upp, lyssna till Andens stämma i vårt inre, kolla om tungotalet flödar som det skall och om uppenbarelselampan skiner som vanligt. Du som har upplevt detta vet vad jag menar. Du som inte upplevt det bör söka Andens dop, för annars kan du inte bli ledd av Jesus på det här sättet.
Jag menar inte att du är helt utan ledning, för Jesus ser ju till de ärligas längtan och tar hand om alla sina barn. Men ingen kan väl tro att Andens dop är utan betydelse, att man kan klara sig lika bra utan det? Det vore som att tro att man som soldat kan klara sig utan sin vapenrustning.
Det går an att gå ut i fält utan rustningen
också. Så länge de andra soldaterna driver undan
fienden klarar ju du dig också. Men när de verkliga
konfrontationerna sker, så kommer du att få märka
skillnaden. Då är det avgörande för troslivets
bevarande, att man har både försvarsmedel och anfallsvapen.
Och det är detta de andliga nådegåvorna är
till för. De ger skärpa i striden, beskydd, och de avväpnar
fienden. De gör så att man kommer helskinnad ur striden,
med samma evangelium i behåll som man hade innan. Inga sanningar
har gått förlorade i stridsvimlet, inga tvivel har
trängt in i sinnet och ligger där och gror. Man är
redo att gå vidare, in i nästa uppdrag som Herren ger
oss.
Och man slipper ligga på "sjukstugan", oförmögen
att uträtta en stridsmans eller stridskvinnas värv.
Men visst har vi alla legat där någon gång, och fått slicka våra sår. Det har blivit till nyttiga erfarenheter. Man har insett hur beroende man är av den Helige Ande, av att lyssna till Jesu stämma, och bara gå där han går före.
Halleluja säger jag, för att det alltid finns mera att få av Jesus. Vore jag inte redan Andedöpt hade jag sökt upplevelsen tills jag fått den. Jag hade gjort allt som stod i min makt för att få uppleva denna kraftuppfyllelse, denna Hugsvalare som tröstar själen, och detta bönespråk som bygger upp min inre människa dagligen. Och Sanningens ande, som lär och undervisar oss om den väg vi skall gå - och den väg vi inte skall gå.
Tänk, den mest välsignade aposteln gjorde sina misstag han också. Han var inte mindre apostel för det. Han var inte mindre värd att lyssna på och ha förtroende för. Jesu äldste- och lärarkallelse verkade fortfarande i honom, och de som kände Jesus fortsatte att ta emot de gåvor och frukter Paulus frambar åt dem. Och vi vet att det var äkta vara, så äkta att det sedan klassades som Guds eget ord. Hans brev och predikningar mångfaldigades och spreds över hela den då kända världen, och har fortsatt att spridas över hela vår värld.
Det mästerstycket gör ingen av oss om, men Skriften säger ändå att vi förutom Jesus skall ha just Paulus som förebild (1 Tim. 1:16, 2 Tim. 1:13). Vilken oerhörd nåd att en bristfällig människa av samma natur som oss fått det förtroendet av Jesus. Det liknar ingenting annat.
SÅ DU SOM HAR GJORT MISSTAG, fast
du ville så väl och var så välsignad av
Gud - misströsta inte. Det händer den bäste. Och
denna den bäste visade oss också hur vi skall göra
när vi märker att Jesu Ande och vi inte kommer överens.
Då är det vi som får maka på oss, och fråga
Herren om ledning tills han visar vad vi skall göra. Och
då får det kosta prestige, men Jesu Andes välbehag
och ledning måste vi ha, om vi skall kunna tjäna Gud
och bära sann evighetsfrukt.
Redan Mose hade förstått detta. Han sade till Gud:
Jag går inte ett steg utan att du går med (2 Mos.
33:15-17). Och Jakob bad ju: "Jag släpper dig icke,
med mindre du välsignar mig" (1 Mos. 32:26).
Sådana var Bibelns människor.
___
|
Frid får vi uppleva i fullt mått, om vi lyder Herren och går hans väg, men denna frid kommer ofta att vara beledsagad av strid och hårt motstånd från fiendelägren. Men "utan kamp ej någon seger vinnes, och utan seger ingen hjärtefrid". Så skrev Emil Gustafson i en av sina sånger.
Tänk sedan vilket fruktansvärt budskap Luk. 14:25-35
innehåller. Det är knappt man vågar tänka
på det, än mindre nämna det vid namn. Hur många
predikanter har tagit upp det ämnet? Jesus gjorde det, när
han såg att kvalitén på efterföljelsen
började sjunka. Vissa följde honom av andra skäl
än en helöverlåten vilja att leva till Guds behag.
De såg tron som ett medel till enbart vinning. De följde
Jesus så länge de inte förlorade något på
det. Jesus märkte naturligtvis detta, och gav dem ett så
totalt radikalt budskap, att bara de som var hans verkliga lärjungar,
i ordets rätta bemärkelse (unga som vill lära sig),
stannade kvar hos honom.
Budskapet var att den som vill gå Guds väg inte har några garantier om att få behålla sin familj. Jesus sade på ett annat ställe att han inte kommit för att sända frid, utan strid, och denna strid skulle gå rakt igenom släkter, familjer och andra mänskliga gemenskaper.
Varför behöver det bli så? Jo, därför att de två rikena Guds rike och världens rike inte kan förenas. Tar man ställning för det ena, hamnar man i strid med det andra, därför att det är två motsatta kraftfält.
Jag skulle önska att man slapp beröra sådant
här, men det står trots allt om det i evangelierna.
Det är en sak vi behöver vara medvetna om, även
om det inte måste innebära att familjer kommer att
splittras.
...
MAN KAN JU GÖRA ett tankeexperiment. Det kan visa hur vi skulle reagera i en verklig situation. Alltså: Är vi beredda att stå för alla Jesu ord och hans fulla evangelium, om det innebär att våra nära och kära lämnar oss?
Sådant har skett, många muslimer som blir frälsta får t.ex uppleva det. De blir förskjutna av hela släkten, och får gå sin väg ensamma med Jesus. Antingen det eller så får de avsäga sig sin tro och tiga med sin frälsningsupplevelse. Vilket gör att den tynar och dör efter ett tag. För det är ju genom hjärtats tro och munnens bekännelse vi blir frälsta och bevarade.
Tänk när Abraham var tvungen att lägga Isak,
den älskade löftessonen, på offeraltaret. Vilken
prövning, och vilket bevis på Abrahams heläkta
tro. Han höll provet, var beredd att offra sin son, och fick
honom tillbaka, dubbelt välsignad.
Man kan ju undra vad som hänt om Abraham trotsat detta offer.
Han kunde ju tänkt att det var fiendens röst som ville
lura i honom att begå dumheter. Han kunde ha slagit bort
tanken och krampaktigt hållit kvar sonen, i tro att det
självklart inte var Guds vilja att han skulle äventyra
sin egen son.
Men för det första hade Abraham aldrig blivit den Abraham vi nu känner genom Bibeln. Han hade aldrig varit med där. Gud hade fått kalla någon annan att bli trons fader. För det andra tror jag inte sonen Isak hade blivit till någon större glädje. Utan välsignelsen över sitt liv hade han förr eller senare vänt sig till den hedendom som omgav dem där de bodde. Det hade blivit ett liv som fortsatt i jämmer och elände för familjen. En avbruten livskallelse, ett stagnerat andligt liv, och barn som inte är välsignade och helgade av Gud.
Tack och lov att denna kämpe förstod att Gud inte
ville ta ifrån honom något egentligen. Herren ville
bara ha det lagt på altaret, för att kunna välsigna
det desto mer. Vi måste släppa det helt för att
han skall kunna ta hand om det helt. Och när det till fullo
är hans, då kan han också utföra sitt verk
med det. Då får vi det tillbaka - om det är hans
vilja att så skall ske - med förnyad livskallelse,
som blir till välsignelse för generationer.
___
