Vad menar aposteln Paulus när han skriver följande i ett av sina församlingsbrev:

"Men dem som äro gifta bjuder jag - dock icke jag, utan Herren: En hustru må icke skilja sig från sin man (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin hustru.
Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke förskjuta henne." (1 Kor. 7:10-12)

Själva sakfrågan lämnar vi åt sidan här. Det som denna fråga handlar om är dessa två strofer av Paulus:

"Men dem som äro gifta bjuder jag - dock icke jag, utan Herren..."
"Till de andra åter säger jag själv, icke Herren..."

I vissa religiösa sammanhang menar man att den sista av dessa meningar visar att det som Paulus skrev inte alltid var inspirerat av den Helige Ande. Han skriver ju att det är han själv som säger detta, och inte Herren. Och, brukar samma människor mena, då kan det ju vara så att även annat som Paulus skrev kan ha varit hans egna, och inte Herrens, ord.

En sådan tolkning kan tyckas som en utväg för dem som på något sätt har träffats av Paulus förkunnelse. Som den främste av Kristi apostlar är han kontroversiell i många frågor. Kan man visa att Paulus ord inte behöver tas på allvar har man berett sig själv en utväg, undan från det tveeggade svärd som annars skulle stå en emot och tynga på samvetet.

Men det finns en mycket enkel förklaring på detta. Om man läser hela sammanhanget ser man att Paulus i vers 10 syftar på ett citat från Jesus. Evangelierna var troligen inte nedtecknade eller i alla fall inte spridda allmänt bland de kristna, när Paulus skrev detta brev. Han meddelade alltså i sina brev dels de ord av Jesus han hade hört vittnen som t.ex Petrus och Johannes citera, och dels vad han själv hade fått av Herren, genom den Helige Ande. Så när Paulus säger "Men dem som äro gifta bjuder jag - dock icke jag, utan Herren: En hustru må icke skilja sig från sin man" osv, så syftar han bl.a på Jesu ord i Mark. 10:12:

"Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan man, då begår hon äktenskapsbrott."

Och när han säger: "Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som hör till bröderna har en hustru som icke är troende" osv, då har han inget citat från Jesus att åberopa som täcker denna fråga, utan då talar han utifrån sin egen position som Kristi apostel, som fått myndighet av Jesus att tala Guds ord.
Det är samma innebörd som när han i vers 25 säger följande: "Vad vidare angår dem som äro jungfrur, så har jag icke att åberopa någon befallning av Herren, utan giver allenast ett råd, såsom en som genom Herrens barmhärtighet har blivit förtroende värd..."

Alltså: Paulus skiljer här på direkta befallningar från Jesus, och på sådant som de utvalda apostlarna talade direkt, ingivna av den Helige Ande, till församlingen.

Situationen var ju den att korintierna hade skrivit till honom och ställt frågor om församlingslivet. Troligen ville de då också veta vad Jesus hade sagt om detta, eftersom Paulus hade bättre reda på detta än de själva. Och Paulus svarar dem så långt som han kan utifrån vad han känner till om Jesus. I övrigt går han direkt till den Herre han tjänar i sin ande, och hämtar därur den visdom han behöver för att besvara frågorna. Och så skriver han utifrån det förtroende och den apostlakallelse han har, vad Herren vill.

Att förstå denna text så här faller sig helt naturligt för dem som kommit till tro på Jesus och Guds ord. Vi tror att Bibeln är helt igenom inspirerad av den Helige Ande. Annars vore ju Paulus brev apokryfiska och borde inte få vara med i Bibeln. Eller också skulle de apokryfiska skrifterna lika väl som Paulus brev kunna tillhöra Bibeln.
Men nu är det inte så att Paulus skrivit något i Bibeln utan att vara inspirerad av Gud, utan denna idé är bara ett utslag av att vissa människor inte tål att höra vad Herrens apostel bär fram. Sanningens ord har alltid en udd, och de träffar ofta samtidens avfall mitt i prick.
...

Den som vill veta hur väckelsens budbärare i tidigare släktled har sett på detta kan t.ex läsa John Wesleys kommentarer till Bibeln. Han har precis samma synsätt som det jag ovan redovisat, dvs att Paulus först åberopar citat från Jesus, och att han sedan meddelar vad han själv fått, genom Guds Ande, från Jesus. Båda källorna är av lika värde, har samma gudomliga ursprung, och är lika gällande för Kristi efterföljare.

(Man kan också lägga på minnet att de ord vi har i evangelierna också har meddelats oss av hans apostlar. Så idén att direkta citat från Jesus på något sätt skulle ha företräde framför apostlarnas ord faller på det faktum att vi egentligen bara har apostlarnas ord - dels deras "Jesus-citat", givna och påminda av den Helige Ande, och dels deras av samma Ande givna undervisning och förkunnelse.)
...


John Wesley's notes on the New Testament:

1 Kor. 7:10: "Not I - Only. But the Lord - Christ; by his express command, Matt. 5:32."
1 Kor. 7:12: "To the rest - Who are married to unbelievers. Speak I - By Revelation from God, though our Lord hath not left any commandment concerning it..."
1 Kor. 7:25: "Now concerning virgins - Of either sex. I have no commandment from the Lord - By a particular Revelation. Nor was it necessary he should; for the apostles wrote nothing which was not divinely inspired: but with this difference, - sometimes they had a particular Revelation, and a special commandment; at other times they wrote from the divine light which abode with them, the standing treasure of the Spirit of God. And this, also, was not their private opinion, but a divine rule of faith and practice. As one whom God hath made faithful in my apostolic office; who therefore faithfully deliver what I receive from him."
...


Ett annat vittnesbörd om Skriftens, inklusive Paulus brevs, auktoritet, hämtat från:


Bibelhandbok
red. Thoralf Gilbrant

"Det apostoliska ordet gavs till den kristna församlingen inte som ett människoord, utan som ett Guds ord, och så krävdes det att det skulle bli mottaget. Ett exempel på det har vi i 1 Kor 14:36-37, där Paulus skriver om en omstridd fråga att den som är en profet eller andligt utrustad, ska inse att det aposteln skriver är Herrens bud. Ett annat ställe som kastar ljus över detta har vi i 2 Petr 3:15-16. Här skriver Petrus om Paulus brev och jämställer dem med 'de övriga Skrifterna', dvs med de övriga gammaltestamentliga och nytestamentliga skrifterna."

"Bibelns inspiration omfattar hela dess innehåll. Här är det inte fråga om någon slags 'punktinspiration'. Det är inte så att Gud har sorterat ut en del av innehållet och ansett det så betydelselöst att det inte kunde anses värt att inspirera, och så har han överlåtit åt bibelläsarna själva att komma fram till vad som bara är mänskligt och därför kan förkastas som felaktigt. Det skulle ju vara ett synnerligen tveksamt sjökort att segla efter, men det är konsekvensen av moderna inspirationsteorier.
Det är inte så Bibeln talar om sig själv. Jesus och apostlarna hävdade att Skriften är ofelbar (Apg 24:14). Kyrkofäderna hävdade samma sak. Augustinus säger: 'De mest förödande konsekvenser följer av tron att något falskt har hittats i de heliga böckerna. Om du bara en enda gång går med på att en utsaga är falsk i en så hög och helig auktoritet, kommer det inte att lämnas kvar en enda mening i dessa böcker som inte kan bortförklaras med hjälp av samma fatala tolkningsregel.' Reformatorerna hade samma syn på Skriften som apostlarna och kyrkofäderna. Martin Luther förklarar i olika sammanhang: 'Skriften kan inte ha fel. Jag tror förtröstansfullt att ingen av dess författare tog fel. - För det är säkert att Skriften ljuger inte. - Det är omöjligt att Skriften skulle motsäga sig själv; det bara ser så ut för tanklösa och förhärdade hycklare!' Calvin skriver: 'De ord som profeterna säger har talats av Herren härskarornas Gud, tillskrivs av Kristus och hans apostlar den helige Ande.' Metodistkyrkans grundare, John Wesley, skriver: 'Nej, om det finns något fel i Bibeln, kan det lika gärna finnas tusen!' Det är starka ord, men de uttrycker den historiska kristendomens fasta tro på en ofelbar Bibel.
Eftersom hela Skriften är inblåst, utandad och inspirerad av Gud, är hela Skriften Guds ord. Det profeterna och apostlarna säger, det säger Gud, det är Guds tal. Inte bara vissa delar av Skriften är Guds ord, utan allt är det eftersom allt är inspirerat av den helige Ande."
___

Angelica, onsdagen den 05 september 2007, kl. 10:11:

Hej!
Angående ovenaståendefråga, vad skiljer Paulus från de andra som skriviti i bibeln? Är inte alla inspirerade av Gud? I GT har ju profeterna ingen källa utan får allt direkt av Gud men måste inte säga som Paulus; så säger jag, inte Herren. De säger; så säger Herren. Om Paulus var säker på att hans "fakta" utgick från Gud borde han väl sagt: i Herren säger jag, alltså i anden?

SVAR, onsdagen den 05 september 2007, kl. 13:48:

Det är skillnad på profetia och undervisning. När profeter i GT profeterade sade de ofta "Så säger Herren", men när t.ex Mose skrev så gjorde han inte det. Samma förhållande finns i NT. Herrens vittnen i Bibeln är anförtrodda att tala och skriva i hans namn, och de meddelar bara vad de får av Herren, så som han ger det.

Det fungerar på samma sätt idag, bortsett från att det vi säger och skriver inte är "kanoniskt". En predikan kan vara precis lika mycket inspirerad av Gud, som en profetia, om Herrens Ande får leda. I ena fallet säger talaren "Så säger Herren", i andra talar han i egen person, av Jesus bemyndigad.
___

Angelica, onsdagen den 05 september 2007, kl. 19:09:

Jag har ytterligare en fundering. I GT står det om ett tillfälle då Gud befallde Israeliterna att skilja sig från de hedniska fruar de tagit sig. Hur rimmar detta med vad Paulus säger? Anledningen till skilsmässan var kanske att fruarna kunde lura israelerna på fel vägar och deras barn skulle växa upp med fel influenser. Detta måste ju stämma även idag. En förälder som är hednisk kan ju säkert leda barnet bort från Gud samt även sin fru. Paulus har ju flera exempel från GT i sin undervisning vars giltighet inte upphör med NT. Jesus själv har aldrig protesterat mot GT.

SVAR, onsdagen den 05 september 2007, kl. 19:55:

Den berättelse du syftar på finns i Esra kap. 9 & 10. Om man vill hitta en parallell i NT kan man möjligen se det Paulus skriver i 1 Kor. 7:12-15:

"Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke förskjuta henne. Likaså, om en hustru har en man som icke är troende, och denne är villig att leva tillsammans med henne, så må hon icke förskjuta mannen. Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de heliga. Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få skiljas. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid."

Här skiljer sig alltså NT något ifrån GT därigenom att skilsmässa mellan troende/icke troende bara tillåts om den icketroende parten vill skiljas. Och eftersom det Nya Förbundet är just det Nya Förbundet, är det det som gäller för oss i de fall stadgarna är olika.

Paulus verkar mena att i NT är det den troende som är den starkare parten, eller bör vara det, så att det heliga har större inflytande än det världsliga. Det förutsätter givetvis ett överlåtet kristet liv och att man tar andlig auktoritet i hemmet, så att Guds kraft kan verka. För en kvinna som samtidigt skall underordna sig sin man, sin icke troende man i detta fallet, blir detta givetvis svårare. Men då får kvinnan bruka sin list, under Andens ledning, för att ändå kunna utöva sin inre auktoritet. "Den som är i oss är större än den som är i världen", så kraften att övervinna finns, men man får vara klar över att det kan vara en väldig kamp att nå detta mål. Och ju bättre andlig gemenskap man har med andra levande kristna, desto bättre är det (alltid).
___