Åsa (torsdagen den 28 oktober 1999, kl. 14:11)

Vad anser du om apokryferna, och dess plats i bibeln?

, lördagen den 30 oktober 1999, kl. 21:31:

SVAR (lördagen den 30 oktober 1999, kl. 21:31)

ÅSA: Apokryferna är oinspirerade skrifter från Bibelns samtid, och de hör absolut inte hemma bland profeternas och apostlarnas gudomliga utsagor i Bibeln.
Katolska kyrkan har infört dem i sina "biblar", pga att de där hittar stöd för skärseldslära, helgondyrkan, m.m.
När apokryferna nu införs i Bibel2000, så är det ytterligare ett steg tillbaka mot skökokristendomens Rom, och ett övergivande av det befrielseverk reformationen medförde för vårt folk.

Därmed har jag inte sagt att allt i apokryferna är värdelöst. De kan läsas som vi läser annan andlig litteratur idag - dvs med prövning - men jämställer man dem med Bibeln är man ute på allvarliga villovägar.
___

, torsdagen den 06 april 2000, kl. 23:01:

TILLÄGG (torsdagen den 6 april 2000, kl. 23:01)

Här följer ett citat ur
DE GAMMALTESTAMENTLIGA PSEUDEPIGRAFERNA
av E. HAMMERSHAIMB

Den gammaltestamentliga kanon

"Inom judendom och kristendom har det sedan antikens dagar funnits divergerande uppfattningar om vilka skrifter som rätteligen bör medräknas i den heliga skriftsamlingen. På kristen grund använder man ordet kanonisk om de skrifter man anser för heliga, och ordet kanon om skriftsamlingen. Det är av underordnad betydelse, att orden inte brukas av judarna. De kallar bara dessa skrifter heliga böcker eller heliga skrifter.

Mera betydelsefullt är det däremot, att det bland judarna själva fanns oenighet om vilka skrifter som hörde till skriftsamlingen. Oenigheten bestod mellan de hebreisktalande judarna i Palestina å ena sidan och judarna i förskingringen (diasporan) å den andra. Dessa senare var huvudsakligen grekisktalande och förstod inte hebreiska. Därför påbörjades redan flera århundraden före vår tideräknings begynnelse en översättning till grekiska av Gamla Testamentet. Efter traditionen i Aristeasbrevet skall denna översättning, som går under namnet Septuaginta (förkortat till LXX), ha skett under kung Ptolemaeus II (285-246 f.Kr) i Alexandria. Hela översättningen är givetvis inte företagen på en gång, utan har sträckt sig över flera hundra år, och antalet av de skrifter som medräknas i Septuaginta varierar i de olika handskrifterna.

Många av skrifterna har med säkerhet varit översatta på Jesu tid, som det bl.a framgår av de grekiska citaten från Gamla Testamentet i Nya Testamentet, och eftersom de grekisktalande hednakristna snabbt blev dominerande inom kristendomen, var det en naturlig följd att det var Gamla Testamentet på grekiska och inte hebreiska, som ingick i den kristna Bibeln.

Då de palestinensiska judarna på synoden i Jamnia ca år 100 e.Kr fastslog vilka skrifter som skulle räknas som kanoniska, skedde det efter en ingående diskussion. Bara skrifter som var författade av en profetisk person och därmed var gudomligt inspirerade, kunde erkännas som hörande till kanon. De skrifter man blev stående med är de samma som sedan dess har blivit betraktade som hörande till den hebreiska Bibeln.

Det grekiska ordet apokryf betyder egentligen "fördold", och det ligger möjligen i ordets bruk i denna förbindelse ursprungligen en antydan om att det är skrifter som är dunkla att tyda och förbehållna en invigd krets, men ordet har efter hand övergått till att användas om skrifter som inte från början haft, och i några kyrkosamfund heller aldrig uppnått, samma anseende som skrifterna i den hebreiska kanon.

Mest positiv har den romersk-katolska kyrkan varit, i det att Apokryferna sedan konciliet i Trient 1546 helt har erkänts i linje med de andra och således ingår i Vulgata.
I de reformerta kyrkosamfunden är Apokryferna utelämnade ur Bibeln. En mellanståndpunkt har intagits av den lutherska kyrkan efter deras upptagande i Luthers bibelöversättning från 1534, där de står som "böcker, som inte kan räknas för likställda med den heliga skrifts kanoniska böcker, men dock är goda och nyttiga att läsa".
Apokryfernas ställning är rätt komplicerad i Storbritannien. Störst användning av dem (bl.a i gudstjänsten) finns inom den anglikanska kyrkan. I motsättning härtill har både det brittiska och det skottska Bibelsällskapet utelämnat dem i sina Bibelutgåvor.
Den grekisk-katolska kyrkan har sträckt sig så långt, att den på synoden i Jerusalem 1672 erkände 4 av Apokryferna, nämligen Visdomens bok, Tobits bok, Syraks bok och Judits bok.
(Slut citat)
...

När det gäller Nya Testamentets kanon så fastställdes det officiellt på 300-talet vilka skrifter som skulle ingå i NT. Det finns inga apokryfer bland dem.
___