ERKA, Härnösand (söndagen den 20 juni 1999, kl. 02:00)

Jo jag tänkte så här att gud är ju allting eller en del av allting iallafall men människan har ju självbestämmanderätt i vissa frågor så långt tror jag att jag har det klart för mig men vad jag inte vet är var man drar gränsen mellan vad gud och jag själv får bestämma. Ibland känns det skönt att liksom skylla på gud när något går galet. Jag vet att det inte går att svara exakt på denna fråga men kanske du kan ge mig en liten vägledning. Om du hinner så skulle det vara snällt om du e-mailade ett svar för jag är inte säker att jag hittar tillbaka till din sida igen. Tack på förhand.
ERKA

, söndagen den 20 juni 1999, kl. 02:01:

SVAR (söndagen den 20 juni 1999, kl. 02:01)

ERKA: För att lära känna Guds vilja måste vi läsa hans ord, Bibeln. Först och främst Nya Testamentet. Sedan har vi våra samveten att rådfråga. Samvetet och Bibeln har samma "författare", och ställer samma rättvisekrav. Utifrån detta använder vi sedan vårt sunda förnuft.

Egentligen har vi människor bestämmanderätt i allt. Det är aldrig fråga om att vi skall tvinga oss till någonting, utan det "geniala" med frälsningen är att man blir ETT med Gud genom Jesus, och då går allt av sig självt.

När man blir frälst, då känner man plötsligt att man VILL göra Guds vilja, man vill leva ett rent och heligt liv, och man vill inget hellre än att alla andra skall få del av samma glädje och frihet.

Hoppas detta gav någon klarhet. Annars kan du alltid fråga Jesus själv.
___

, tisdagen den 13 juli 1999, kl. 22:18:

zervan (tisdagen den 13 juli 1999, kl. 22:18)

Vad är fri vilja? Frågan borde väl ställas till en hjärnforskare skulle jag tro. Eller en filosof. Men ingen av dom behöver eller har anledning att svara eftersom ingen behöver utgå från att det finns en fri vilja. Den enda som måste svara är den som hävdar att vi har en fri vilja och att vi skall av den anledningen ställas till svars inför en himmelsk högsta domstol. Problemet är att jag tror både hjärnforskaren och filosofen ger ett bättre svar eftersom de har helt andra och mer avancerade verktyg och förutsättningar. Teologen bläddrar ivrigt i sin Bibel men jag tror inte och kan inte se att där finns något svar.

Den lysande stjärnan som blev Satan avföll och förutsättningen sägs vara den fria viljan. "Du var ypperst bland härliga skapelser, full med vishet och fullkomlig i skönhet." "Lyckosam var du på dina vägar från den dag då du skapades, TILL DESS ATT ORÄTTFÄRDIGHET BLEV FUNNEN HOS DIG." "MEN UNDER DIN MYCKNA KÖPENSKAP BLEV DITT INRE FYLLT MED ORÄTT, OCH DU FÖLL I SYND." "EFTERSOM DITT HJÄRTA HÖGMODADES ÖVER DIN SKÖNHET OCH DU FÖRSPILLDE DIN VISHET FÖR DITT PRÅLS SKULL..." "JAG VILL STIGA UPP ÖVER MOLNENS HÖJDER, GÖRA MIG LIK DEN HÖGSTE."

Om detta kan man väl säga att det ser ut som om Satan drabbades av sinnesförvirring. Hans sinne förmörkades och han insåg inte att det inte går att besegra Gud. Alternativt att han visst insåg men att han tröttnat på den himmelska friden och tillvaron och tyckte att värre öde än himlen kan inte finnas. Alltså valde han strid med Gud för spänningens skull i full vetskap om att det skulle ta slut i en förlust men med hopp om att förgöras i helvetet. Så var det slut med den spännande striden med Gud men också med det tråkiga livet i himlen. Ungefär som en människa som fullt medvetet tar sitt liv. Till slut finns alltså två vinnare. Gud naturligtvis som segrare, han kan ju inte förlora. Och Satan som anser döden bättre än den trista himlen. Möjligen att han räknat fel om han blir tvungen att plågas i den brinnande eldsjön i evighet. Det måste väl vara tristare än himlen. För denna förklaringen behöver man nog inte ta hänsyn till en fri vilja. Antingen förmörkades Satans sinne av någon smygande logisk dynamik han inte kunde råda över. Ungefär som att man säger att makten korrumperar ofrånkomligen, även den bäste, och att av den anledningen är demokratin ett oumbärligt system, det enda som rätta till och avsätta makten med jämna mellanrum. Eller så drevs Satan av en annan dynamisk kraft, ungefär som en bergsklättrare som inte kan vara utan spänningen och äventyret trots låga odds att överleva. Även där har den eventuella fria viljan ingen chans mot lidelsen, passionen och viljan att leva ett liv värt namnet. Högmod går före fall heter det som ett exempel på en ofrånkomlig konsekvens.

För att återgå till den fria viljan kan man väl konstatera att den kräver att det finns alternativ att välja mellan. Motsatserna måste finnas att välja antingen det ena eller det andra, ljus eller mörker, gott eller ont, äventyr eller stiltje. Eller vad som helst med kontraster och skillnader. Om Satan valde högmod, prål och girighet måste det funnits som ett alternativ för den fria viljan. Står ju skrivet att hans hjärta HÖGMODADES och om vi utgår från att den fria viljan existerar måste vi tolka det så att Satan VALDE ett högmod som fanns där som alternativ att välja på från början eftersom Satan ju inte skapade varken alternativ eller fri vilja. Attributen fanns hos Gud och därför är det logiskt att hos Gud finns både ljus och mörker. Precis som den österländska traditionen säger. Minns Tao och ying och yang. Även Gud har alltså förmågan att välja och då är det logiskt att han är allsmäktig, precis som trosbekännelsen säger, Gud Fader Allsmäktig. Han kan skicka lidande och död och förstörelse och det har han ju gjort enligt GT. Han skickade en översvämning som bara invånarna i Noas ark överlevde.

/ M Z

, fredagen den 16 juli 1999, kl. 03:38:

SVAR (fredagen den 16 juli 1999, kl. 03:38)

ZERVAN: Återigen en fråga som är lite för omfattande för att enkelt kunna besvaras.
Vad är fri vilja? Bibeln talar om och appellerar till vår fria vilja på många ställen. Personligen har jag inga problem med att se att det finns en fri vilja, eftersom jag använder den dagligen.
Vi ställs inför moraliska valsituationer ständigt, och det är utifrån vårt inre rättssystem (samvetet) som vi väljer väg. Du kan frestas att köra din bil mot rött ljus, men överväger konsekvenserna och låter bli. Visst hade du din frihet, du kunde handlat annorlunda om du velat.
Samma sak när samvetet pockar på vår uppmärksamhet ifråga om djupare ting, som vårt ursprung och vad som sker efter döden. Vi kan välja att lyssna och låta oss ledas till Gud och Jesus, eller så kan vi tysta ner samvetets röst.
Vi överväger för- och nackdelar (sanningen kostar alltid något för egot), och oftast är priset för högt. Vi kan t.o.m förneka den fria viljan av denna orsak, eftersom den ställer oss inför ett obehagligt ansvar.

Ifråga om Lucifers syndafall tror jag inte det var någon större skillnad i det och i Adams. De hade ungefär samma förutsättningar. Båda levde i en paradisisk tillvaro, båda ställdes inför moraliska överväganden, båda saknade erfarenhet av synd. De föll, men skillnaden mellan de två är att Adam vände tillbaka till Gud. Trots att han, liksom djävulen på ett tidigare stadium, kastades ut ur sitt paradis, var Adam ödmjuk och ärlig nog att bekänna sin synd och på nytt söka kontakt med Gud.
Satan gjorde aldrig detta, han uppfylldes i stället med ännu mer högmod, hat och hämndlystnad, en lystnad som t.o.m drev honom att göra ett kuppförsök mot själva Guds tron.

Jag tror inte Satan var medveten om konsekvenserna av sitt begynnande syndafall. Precis som i vår egen erfarenhet, så vill vi inte inse att en enda liten överträdelse KAN leda till totalt fördärv. Själsskadan märks inte med en gång, men en process har inletts, och en port öppnats, in på en väg som leder alltmer bort från Gud.

Skillnaden mellan Adam och Lucifer är att Adam valde att ta sitt straff och hoppas på Guds nåd, medan Lucifer valde att gå bort ifrån Gud och slutligen blev en satán, en anklagare.
Det är samma sak som skiljer syndare och rättfärdiga åt idag. Alla har syndat, men alla vill inte erkänna det. Den rättfärdige faller, men reser sig igen och borstar av smutsen. Syndaren ligger kvar och trivs med det.

Som jag skrev i ett annat svar, jag tror vi behöver erfarenheten av ljus och mörker med oss in i himlen. Därför har vi en fri vilja, för att vi skall få erfarenhet, för att vi skall vara medvetna om kontrasterna mellan gott och ont, så att vi kan uppskatta himlen desto mer.

Det finns inget mörker i Gud, och han skänker bara goda gåvor. Däremot är skapelsen i sitt nuvarande tillstånd ett slagfält mellan gott och ont.
Ondskan är motsatsen till Gud och hans väsen, och eftersom Gud finns, måste väl en polarisering vara möjlig. När Gud skapar varelser med en fri vilja, så ges de alltså möjligheten att, om de nödvändigtvis vill det, utforska möjligheterna att utveckla ondska. Det blir helt och hållet på deras eget ansvar, för de har alla möjligheter att i stället utforska och erfara godheten i och genom Guds Ande.

Angående Noa och syndafloden var också det en händelse orsakad av människans moraliska val. Synden straffar sig själv brukar man säga. Det finns inbyggt i skapelsen, att missbruk av skapelsen leder till förfall och förstörelse. Gud kunde förhindrat syndafloden, om mänskligheten hade valt att återvända till honom och söka försoning och restauration från sitt djupa förfall.
___

, torsdagen den 22 juli 1999, kl. 22:25:

zervan (torsdagen den 22 juli 1999, kl. 22:25)

Menar så här, en bakgrund: Tron på Gud (beskriver mina intryck) handlar ju mycket om "omhändertagande". Man "överlämnar" sitt liv till Gud. I mest varje gudstjänst (lyssnar på radio, ser tv) talas det om att vara "omsluten" av Gud. Det finns änglar som beskyddar och en mening med livet. Rimligen måste man då fråga Gud vad som var meningen vad som än händer. Bilden med ängeln som vakar över barnet som går på en trasig, rutten bro över ett stup finns i mångas medvetande. Ingen tolkar budskapet som att i nästa scen har barnet (enligt fysiska logiska lagar) fallit ner och omkommit. Nej, änglarna vakar och den troende människans "fria vilja" handlar om att välja att tro på Gud och änglar, inte att tro på att en rutten bro inte duger att använda om man inte vill dö.

Tron på erfarenhet och fysikens lagar kan ju en ateist däremot tro på, finns ju inget annat. Vad som är bäst att tro vill jag inte ha någon åsikt om i en frågespalt, men jag undrar som sagt om betydelsen av den "fria viljan" är annorlunda beroende på vad man tror. I tillspetsade situationer med stor rädsla får man oanade krafter och kan mer än man tror. Föreställer mig att en gudstro minskar skärpan. Kanske tror man att Gud istället ska lösa problemet med risk för ett oansvarigt beteende (minns den ruttna bron över stupet). Nåväl, jag säger inte att det är så, men jag frågar. I praktiken är säkert inte alls kristna mer oansvariga än andra, hellre tvärtom. Humlan flyger ju också fast vetenskapen säger att den inte kan.

, fredagen den 23 juli 1999, kl. 03:27:

SVAR (fredagen den 23 juli 1999, kl. 03:27)

ZERVAN: Risken du talar om finns, att kristna förlitar sig "för mycket" på Gud, så att de blir oansvariga eller oföretagsamma. Det är en frestelse man får kämpa emot, liksom andra frestelser.

Man får absolut inte tro att Guds under sker med "automatik", som om han vore bunden att i varje situation och nästan som på kommando infria sina löften. Bibeln talar om en rustning som vi skall ikläda oss (Ef. 6), och bara då vi är helt rustade och försedda med de vapen som ingår i rustningen, kan vi räkna med fullt beskydd.

I vissa situationer kan det nog hända att nåden överträffar våra brister, som t.ex ifråga om det oskyldiga barnet som passerar en murken bro utan att veta det. Då vakar kanhända en Herrens ängel över att det går bra.
Men för övrigt måste vi vänta på speciella Guds tilltal eller tydliga impulser, innan vi som Petrus kliver över relingen och börjar gå på vattnet.

Skillnaden mellan en ateist och en sann kristen är väl, att när allt hopp är ute för ateisten, har den kristne fortfarande hoppet på Guds ingripande kvar, vilket kan vara skillnaden på liv och död. Dels psykologiskt, men naturligtvis också på det sättet att Gud verkligen griper in och gör under.
...

Det intressanta med humlan är att vetenskapen nu har konstaterat, att dess vingar duger att flyga med. Tur för den lilla humlan att den inte lyssnade på experterna, för då hade den väl aldrig ens försökt flyga.
___

, måndagen den 01 november 1999, kl. 12:16:

Maja Odell (måndagen den 1 november 1999, kl. 12:16)

Hur ställer sig kyrkan och Bibeln till människans fria vilja? Finns den? Om så är fallet kan ju Gud per definition inte vara allsmäktig.
Tro eller vilja?

, måndagen den 01 november 1999, kl. 23:27:

SVAR (måndagen den 1 november 1999, kl. 23:27)

MAJA: Hur kyrkan ställer sig får du fråga den. Utifrån Bibeln kan man däremot säga att den fria viljan innebär ingen motsättning mot Guds allmakt. Han har ju själv avstått från att utöva sin allmakt över människan. Detta för att människan skall kunna utveckla ett eget ansvarskännande och hysa äkta känslor av frihet, kärlek, osv.
___

, lördagen den 11 december 1999, kl. 13:48:

Axel F, Stockholm (lördagen den 11 december 1999, kl. 13:48)

Jag har tänkt på det som sägs om Gud och hans skapande av människans fria vilja. Kan man egentligen säga att vi har en fri vilja då Gud skapat alla förutsättningar för våra val. Jag menar att han enligt bibeln konstruerat alla de ramar vi lever och agerar inom, har Gud då inte indirekt även styrt våra val? Och om man ej anser att han styrt våra val så möjligen våra valmöjligheter?
Jag undrar även om det finns några andra religioner där man anser att människan ej har en fri vilja, och om det inom kristendomen existerar några situationer där man ej rår över sin egen vilja (då menar jag ej sjukdomar t ex).

Jag är mycket tacksam för ett svar så snart som möjligt, på grund av att frågan är av stor betydelse för ett skolarbete jag filar på.
Tack på förhand!

, måndagen den 13 december 1999, kl. 01:34:

SVAR (måndagen den 13 december 1999, kl. 01:34)

AXEL: Det verkar som om du målar in dig själv i ett hörn med din fråga. Hur du skall ta dig ut därifrån vet jag inte, men jag för min del upplever inga problem med den fria viljan. Jag ser ett antal möjligheter och väljer den bästa - att tro på Jesus Guds Son och följa honom. Det räcker för mig, jag är helnöjd.

Andra "religioner" har möjligen inte samma syn på den fria viljan, t.ex verkar islam inte bry sig det minsta om sådant.

Visst kan det finnas situationer för en kristen då den egna viljan skenar iväg alldeles åt galet håll, men då finns alltid nåden till hands, och möjligheten att utifrån erfarenheten inse sin svaghet och med ny, förstärkt vilja återuppta kampen mot synden och världen.

Jag syftar alltså på att människan är en sammansatt varelse, med mer än ett "viljecentrum". Bibeln kallar det kampen mellan köttet och anden. I oss själva kan vi visserligen ha viljan, "hågen" att göra det goda, men ändå sakna kraften, förmågan. Men i Kristus får vi kraft och styrka att följa den inre viljan, samvetets röst och vårt hjärtas önskan att leva till Guds behag. (Se Rom. 7 och 8 - glöm inte kap. 8)

Bibeln säger också att Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning. Det betyder inte att han styr vår vilja, men att han ser vartåt den vill, och förstärker den, så att den åtföljs av gärning och konsekvens. Men allt detta kan bara ske i Kristus Jesus, hos dem som överlåtit sig av hela hjärtat till honom.
Ta steget dit, så får frågan sitt definitiva svar.
___

, tisdagen den 21 mars 2000, kl. 23:42:

Anton (tisdagen den 21 mars 2000, kl. 23:42)

"pga syndafallet har vi skilts ifrån Gud. Därför sände Gud sin Son Jesus Kristus för att var och en som tror på honom - Jesus - skall kunna återfå kontakten med Skaparen. "
Detta ter sig väldigt orättvist. Varför ska jag skiljas från Gud för det som någon annan (i detta fall Adam) gjort? Att sedan straffa någon annan (Jesus) för våra synder gör knappast saken bättre. Två fel är inte lika med ett rätt.

Vad var det med mänsklighetens pinande och dödande av hans ende son som Gud tyckte var så häftigt att han ville förlåta alla?

, onsdagen den 22 mars 2000, kl. 21:01:

Alexandra (onsdagen den 22 mars 2000, kl. 21:01)

Frågan är varför Gud dödar människor som inte kommer till honom om han säger att alla har en fri vilja? Då är väl inte viljan så fri egentligen?

Han hotar med helvetet om man inte kommer till honom och tror på honom, det kallar inte jag att man har en fri vilja, man har ju en press på sig, tro på Gud eller bli förlorad för evigt, det är inte rättvist eller gott.

Gud är alltså inte god? Om han vill kasta sina egna barn i helvetet för att dom inte kan tro på något som inte syns eller hörs?

Om Gud verkligen hade talat till sina barn så hade ingen kunnat tvivla, för många vill ha ett bevis.

, torsdagen den 23 mars 2000, kl. 22:04:

Gustav (torsdagen den 23 mars 2000, kl. 22:04)

Paulus skriver att genom en enda mans synd blev vi skilda från Gud. Och genom en enda mans rättfärdighet blev vi förda tillbaka till Gud igen.

, tisdagen den 28 mars 2000, kl. 00:59:

SVAR (måndagen den 27 mars 2000, kl. 23:59)

ANTON: Gustavs citat visar att Jesus återställt ordningen efter Adams fall. Den enda synd du kan dömas för är alltså din egen. Vårt föräldraarv får vi dras med tills vi är döda, men därefter börjar uppståndelselivet i en ny kropp för dem som tagit emot Jesu försoningsoffer.
Jesus gick frivilligt i döden för oss. Man kan säga att han gick i borgen för oss, och betalade våra skulder. Det tycker jag som nu är frälst, är väldigt häftigt, eller rättare sagt: Härligt!
___

, tisdagen den 28 mars 2000, kl. 01:00:

SVAR (tisdagen den 28 mars 2000, kl. 00:00)

ALEXANDRA: Fri vilja innebär inte att vi kan ändra på tillvarons ramar. Vi kan bara välja mellan de alternativ tillvaron erbjuder. Om du låter bli att andas, så dör du. Det är inte orättvist. Eller jämför med ett politiskt val: Du kan välja mellan ett antal kandidater, och du kan låta bli att rösta. Oavsett hur du väljer, får du en ledare över dig. Mer fria än så är vi alltså inte, och något eget universum att flumma runt i får du inte.

Gud hotar inte med helvetet för att människor inte kommer till honom. Straffet finns därför att synden finns, annars fanns det ingen rättvisa. Men tack och lov att det finns ett sätt för syndaren att få sin skuld utplånad, genom tron på Jesus.

Alla människor kan tro. Tron är det naturliga tillståndet, medan otro är detsamma som förnekelse av det uppenbara:

18. Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycka sanningen.
19. Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem.
20. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.
21. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade. (Rom. 1)
___