mr_per@hotmail.com (tisdagen den 17 augusti 1999, kl. 21:22)

Varför är så många människor rädda för att hamna i det samhället bibeln kallar för Gehenna?
Vad jag förstått så är GUD inte så ond så att han torterar de som nu inte trodde på honom efter domedagen utan straffet är bara evig frånskildhet från GUD. Och vad är det som är så tråkigt med det? Många lever ju här på jorden mycket lyckligt utan GUD i deras liv så det kommer dessa människor göra också i Gehenna?
Så vad är det att vara rädd för egentligen?

, tisdagen den 17 augusti 1999, kl. 21:27:

SVAR (tisdagen den 17 augusti 1999, kl. 21:27)

MR PER: Varifrån har du fått att Gehenna skulle vara ett samhälle?
Gehenna är ett bildligt uttryck. Det användes först om en avstjälpningsplats utanför Jerusalem, som vid något tillfälle började brinna och sedan brann med en ständig eld. (Hinnoms dal.)
Sedan överförde man detta som en bild på det område i dödsriket där de förlorade skall slutfängslas.
Ingen skall inbilla sig att den tillvaron är fri ifrån plågor. Livet på jorden uppehålls av Gud och är fullt av Guds gåvor. Han låter sin sol lysa över både goda och onda, och skänker föda åt alla.
De som inte erkänner denna Guds godhet och hans Son och Frälsare Jesus Kristus, har dömt sig själva till en tillvaro utan godhet.

För att ytterligare belysa detta allvar skall jag bifoga en nyskriven artikel om svarta hål. Detta är en tänkbar förklaring på helvetets existens.
...


AVGRUNDEN - ETT SVART HÅL?

Svarta hål är något märkligt. Bl.a Albert Einstein förutsade att sådana objekt skulle finnas i universum. Stjärnor som har sådan stark gravitation, att inte ens ljus och strålning kan lämna dem. Därmed skapas ett sådant oerhört gravitationsfält runt dem och i dem, att allt som kommer i närheten sugs in och försvinner i detta bottenlösa svarta hål.

Man kan inte annat än tänka på Bibelns beskrivning av helvetet. Den plats dit de dödas andar förs, kallas Scheol, dödsriket. Den är en plats där fullkomligt mörker råder, och kallas också avgrunden, Tartarus.
Aposteln Judas skriver om "irrande stjärnor åt vilka det svarta mörkret är förvarat till evig tid". Bättre kan inte ett svart hål beskrivas. Men aposteln talar inte bara om stjärnor, utan också om änglars och människors andar.

Jag har en teori om det här. Vi vet ju att enligt Bibeln så förs de själar som är frälsta till himlen, medan de andra far nedåt, mot jordens inre. Det verkar alltså som om gravitation spelar in här. Den frälsta själen har en lyftkraft, och sugs vid döden inte neråt, utan stiger uppåt.
Den förlorade själen dras däremot obevekligt ner i mörkret i jordens inre.
Kanhända är jordens kärna så tät, att det bildas ett svart hål där. Själarna skulle alltså först passera skikt av glödande magma, sjöar av eld och svavel, för att sedan sugas ner i en bottenlös svart avgrund.

Ut ur denna avgrund kan ingen komma upp igen. Kom ihåg att andarna och uppståndelsekropparna inte är fysiska, de kommer alltså inte att slitas sönder av gravitation eller brinna upp. Jesu berättelse om den rike mannen i dödsriket visar detta (Luk. 16). Mannens ande befann sig i en håla i närheten av den brinnande sjön, och upplevde pina, törst och ångest, utan att förgås eller försvinna.

Att andar skulle påverkas av gravitation är inte så underligt som det låter. Ljus påverkas av gravitation, och t.o.m tid påverkas. En ande är något verkligt, har en substans, och tillhör denna skapelse. Den bör alltså vara underställd naturlagarna, även om den inte är det på samma sätt som en fysisk kropp.
Jag har hört att en forskare en gång gjorde ett experiment med en dödende människa. Han mätte personens vikt före och efter döden, och fann att kroppen vägde något mindre efter att livet lämnat den.

Då kanske det här stämmer? Den som lever får se, heter det. Se då till att du får uppleva svaret på detta på väg UPPÅT, och inte neråt, för det vore för hemskt.
Lev för Jesus, med Jesus, och i Jesus. Tro hans löften, och låt dig iklädas den rena vita klädnaden, vår "rymddräkt", med vilken vi skall färdas uppåt och hemåt, till Guds paradis, den dag vi lämnar jordelivet.
___

, tisdagen den 15 februari 2000, kl. 13:01:

D.O.C (tisdagen den 15 februari 2000, kl. 13:01)

Jag kan också tillägga en liten grej om jag får.
Över nyår var jag på nyårs-explosion i Jönköping där en kväll en man vi namn Aron talade. Han berättade om en bror och en syster som verkligen brann för att vinna själar och han tyckte, inte att det var lustigt men ändå liksom att alla brann ju för att vinna själar men de liksom bara var tvungna att vinna dom och han undrade varför.
Han fick svaret:
När vi var små (sade brodern) så vaknade jag en natt av att min syster skrek. Jag sprang ner till henne och undrade vad som var fel. Hon berättade då att hon nyss varit i helvetet.
Det var en fruktansvärd plats där folket liksom levde som i koncentrationslägrerna (de värsta, det var den bilden jag fick av vad han sa)
Då hade flickan frågat fångvaktaren som stod vid porten till helvetet -Kan ni inte ge dem lite vatten
Han svarade - Det finns inget vatten i helvete
Varpå hon sa - Men kan ni inte öppna porten och släppa in lite luft till dem då
Han replikerade
- Det finns ingen luft i helvetet
Då sa hon
- Men låt dem åtminstonde dö då så de slipper plågorna
Han sade
- Det finns ingen död i helvetet


Det tycker jag är nått man ska tänka på. Man kan strunta i Gud, man kan tycka att det är för jobbigt att va kristen och lever efter Hans ord, man kan tycka att alla kristna är galna fanatiker. Man kan tycka vad man vill, men man kan inte uttala sig om Guds kraft och kärlek innan man känt den. Kom ihåg det! Kramar

, torsdagen den 24 februari 2000, kl. 04:52:

SVAR (torsdagen den 24 februari 2000, kl. 04:52)

D.O.C: Det var en intressant berättelse, tack för att du skrev in den.
/LL
___