Sara Hellsten Sibbo, Finland (lördagen den 2 oktober 1999, kl. 17:27)

Detta kommer att bli mycket svårt att formulera, det e sånt som jag har diskuterat om i timtal, och att få ner det till text kommer ej att bli lätt. Vill börja med att jag blev glad när jag nästan av en slump kom in på denna sida, håller på med en paneldebatt om dödsstraff, o sökte efter den kristna synen på det. Jag har ofta diskuterat om detta ämne, men har funnit det svårt att få motstånd (eller vad jag egentligen söker e att NÅN skulle kunna övertyga MIG...) antingen håller folk blint med mig (jag brukar ha lätt för att hitta övertygande ord) eller så håller de blint fast i sina -enligt min åsikt- trångsynta åsikter om kristendomen. Jag är uppvuxen i en familj som e kristen, min pappa e teologi.mag. men ej prästvigd, o saker som aftonbön och kyrkogång har alltid varit en självklar och aldrig förr ifrågasatt del av mitt liv. Nu har jag allvarligt börjat ifrågasätta mänskligheten och religionen över huvudtaget. Antagligen hör det till åldern (jag e nu 18), men jag har ändå funnit det svårt att hitta mänskor som anser som jag, eller ens lite ditåt och särskilt i min egen ålder (eller egentligen såna som överhuvudtaget funderat över såna här saker...!!! Det är viktigare att veta vad man skall använda för kläder imorgon och vad vi får på bordet i eftermiddags...). Jag har allmänt blivit fruktansvärt irriterad på människors trångsynthet o brist på vilja att ta reda på flera sanningar än just den som råkar komma först framför ögonen.Det gäller även -och kanske främst- religionen, som ändå spelar en ganska stor roll i vårt liv, inte eftersom vi skulle gå så mycket i kyrkan, utan för att vi är desperata efter nåt att tro på , nåt att förlita oss på, kort sagt: trygghet. Religionen är något av detta. Jag själv vet ej längre vad jag kan kalla mig, jag är ingen ateist, jag har en stark religiös övertygelse, om man vill uttrycka det så. Jag kan dock inte kalla mig för kristen, eftersom jag har svårt att tro på så ytligt resonemang. Det som dock tröstar mig är att Bibeln är skriven av en eller flera representanter för den mänskliga rasen, en ytlig, feg, trångsynt och simpel varelse, så att resten av den mänskliga rasen skall förstå den, inte av Gud själv. Varför måste vi förstå allting, dra det ner till ett simpelt tredimensionellt och mänskligt stadie för att kunna tro på det? Varför måste vi ge Gud och Jesus ett mänskligt ansikte för att kunna tro på att de finns? Och om vi är så övertygade, så varför blir vi så hotade av andra religioner, som delvis (inte ens helt, ty alla är mycket likadana i sin grundinnebörd)skiljer sig från vår egen sanning? Tar det bort vår trygghet? Om allt folk är Guds folk, kan det inte vara så att han förekommer för alla i olika skepnad, så att det passar in i just deras kultur?
Jag kan inte som sagt definiera vad jag tror på. Jag tror (och hoppas av hela min varelse!) att det finns en högre makt än människan. Den må man kalla Gud eller Allah eller vad som helst, men är det inte ändå en representant för själva livet? Är inte livet och därigenom döden det enda som människan inte kan påverka? Vi kan döda, javisst, och vi kan föda liv, men varifrån kommer de sista gnistan som krävs? (detta är vad jag alltid brukar säga åt ateister, som tror att människan är den högsta makten...) Denna gnista är det starkaste som finns för mig, den representerar livet och kärleken. Ser du något samband med kristendomen där?!
"Skulle en introvert sömngångare som Buddha vara sänd från Gud? Ursäkta,men du har nog avvikit från vägen du blev anvisad. Vad söker du egentligen? Eller skulle krigshetsaren Muhammed vara Guds profet? Vilket ödmjukt hjärta kan tro det? Religionerna är, som någon har sagt, människans sätt att försöka nå till Gud, medan kristendomen är Guds sätt att nå människan." Dethär skrev du som svar på nåns fråga om inte alla religioner egentligen är en enda. Är inte detta svar lite trångsynt? Tror du faktiskt att en så enorm del av befolkningen tror på sånt som är totalt åt skogen? Kan det inte vara deras sanning? Måste allas sanningar vara lika för att du skall acceptera din OCH andras? Hör du då till de få (av Gud?) utvalda som har privilegiet att få vara kristen, att födas till ett samhälle där kristendomen är utbredd? Tror du att om du fötts i en lägre klass i Indien, att du inte skulle vara en anhängare av hinduismen? Skulle du även då vara kristen? Om inte, så varför inte? Är det då inte samhället som sätter upp normerna, även för religionen? Eller väljer Gud ut dem som bor på ett visst ställe till dem som kommer till himmelen? Anser han att det västerländska samhället till exempel är bättre, och människorna där förtjänar att komma till himmelen, fast vi är de som förstör hans skapelse mest av alla?!! VAR ÄR LOGIKEN???!!!
Det är just sådana här saker som får mig att svikta i min tro på både mänskligheten och den av mänskligheten definierade religionen... Vill vi inte inse att det å ena sidan FINNS gränser, gränser för det vi kan förstå och uppfatta, och framförallt definiera, och å andra sidan INTE FINNS klara normer och definitioner på allting, inga gränser på Sanningen. Vill vi inte göra detta? Sätter vi därför egna gränser för vår tro, vår hjärna och vårt hjärta? Ger DE GRÄNSERNA oss mera trygghet än en egentlig, ovillkorlig, självuppgivande och icke-egoistisk religiös tro? TRO HAR INGA GRÄNSER ENLIGT MIG!

Vänligen:
En tvivlare (inte egentligen på Gud utan på människan)

p.s. Snälla svara ur din egna kristet övertygade varelse, och inte enligt Bibelns teorier. Och kan du övertyga mig genom tillräckligt djupsinniga åsikter som människa, är jag dig djupt tacksam!

, tisdagen den 05 oktober 1999, kl. 20:39:

SVAR (tisdagen den 5 oktober 1999, kl. 20:39)

SARA: Det var många frågor på en gång. Skall svara så gott jag kan. Först och främst anser och upplever vi som är frälsta att Bibeln är Guds ofelbara ord till mänskligheten. Den är nedtecknad av profeter och apostlar på Herrens Andes diktamen, ord för ord.
Skall man förstå kristendomen får man alltså inse detta först. Då blir det andra logiskt också, och de frälstas ställningstaganden till religioner, m.m.
Gud är inte en Gud långt borta, främmande för mänskligheten. Han har gett sig till känna för oss genom hela historien, och gett oss en Bibel att följa och en Frälsare att vända oss till.
Frälsningen i Jesus Kristus är för alla människor, och evangeliet har också nått ut till alla länder och folk på jorden. Det finns idag fler frälsta i Asien och Afrika, än i Europa! Så kanske vi skall önska att vi blivit födda i Indien i stället för i detta förödda västerländska samhälle...?

Försök förstå följande: Inget annat än ett gudomligt ingripande kan rädda vår värld och vår mänskliga ras ifrån undergången. Synden är en realitet som inte kan tänkas bort eller trollas bort av några schamaner, eller genom späkningar och andra religiösa påhitt.
Det fordrades en gudomlig frälsare, och därför sändes Guds Son till jorden som människa.
Jesus visade hur man skall leva som människa, och så ledde händelseutvecklingen till att han fick dö på korset som ett försoningsoffer för oss. Han tog alla våra problem, sjukdomar och skulder på sig, och genom tron på honom får vi nu nytt liv av Gud. Är det inte en bra frälsningsplan?

Det är så enkelt. Vi behöver inte bestiga Mount Everest, krypa till khaba-stenen i Mekka, vallfärda till Rom eller knäböja inför Orientens buddhastatyer.
Vi behöver bara vända oss till Jesus med en enkel hjärtlig bön: Jesus, fräls mig från synden, och ge mig ditt eviga liv!
Detta kan du göra utan präst, pastor, påve, iman, guru eller schaman närvarande. Jesus är nära alla människor, och ett ord till honom från hjärtat, och du är hans för evigt.

Sedan kan man naturligtvis inte hålla inne med denna härliga frälsning och upplevelse med Jesus. Det blir en naturlig följd att man bekänner Honom inför omvärlden, eftersom man önskar att alla skall få uppleva samma Guds kärlek och nåd som vi gjort.
...

PS: Om du vill fortsätta att samtala om detta så gå till: Samtalshörna
___