zervan (torsdagen den 29 juli 1999, kl. 12:48)

Ett problem med gudstron, menar i första hand den den kristna eftersom jag inte vet allt om allt, är förenklingar om ont och gott. Men verkligheten ser sällan ut så. Man kan ställa till ett helvete (i livet på jorden) för sig själv och andra men det beror väl inte alltid på att man är ond och otroende? Och en god vilja står sig ganska slätt. För att ta några exempel: Låt säga att man är rädd för konflikter. Rädslan gör att man inte orkar ta itu med dem. Kan inte konfrontera vilket är samma sak som att inte se, vända bort sin blick och likt strutsen gömma sig. Man är inte bara rädd utan man vet att man får ångest av konflikter. Rädslan gör att man går så långt att man undviker att tala om allt som man har att göra med ämnen relaterade till oenighet och konflikt. Undvikandet gör att man blir försvarslös och lätt kan bli utnyttjad och råka mycket illa ut. Det går alltså att hamna i ett helvete där sen desperation kan utlösa vad som helst. Rädslan för ångest är så stark att det är att jämföra med en stark primitiv drift. Driften att komma ur ångesten kan vara lika stark. Dessa handlingar kan naturligtvis bli destruktiva. Frågan är hur Gud dömer då? Frågan är ju inte så enkel som ont och gott.

Det är alltså uppenbart att man kan hamna i ett helvete fastän man har en god vilja, vill allas gott och väl. Man har hamnat där därför att det enda fel man har är rädsla för konflikter och ångest. Och därför har man hamnat i helvetet på jorden. Sen kanske man får höra av sin religion att livet efter detta blir en fortsättning på det man har skapat på jorden och då blir det helvetet igen i evighet (för att nu använda ett religiöst språkbruk). Eller så får man höra att Gud dömer de handlingar man gjort i en situation man tappat kontrollen över p g a den desperation och elände man hamnat i orsakat av konflikträdslan. Gud dömer de destruktiva handlingarna som onda men människan bakom var inte ond. Men människan ställs som ansvarig och därmed görs ingen skillnad på henne som god eller ond.

Nu går det säkert lätt att slingra sig undan hela frågan och kort säga att Gud naturligtvis tar alla hänsyn och den goda människan har inget att frukta vad hon än gör av god vilja.

Därför blir min andra fråga om gudstron kan ha något samband med konfikträdsla? Om den kan bidra. Om trösten i gudstron kan bli ett täcke som skymmer sikten för konflikter som ändå alltid finns och ingen kommer undan. Ingen kan väl ändå påstå att man kommer undan konflikter genom gudstro och tröst. Jag skulle kunna ge exempel på att kombinationen from gudstro, god vilja, konflikträdsla och elände. Eftersom mitt eget svar är jakande om både sambandet med gudstro och gudstrons bidrag till konflikträdslan undrar jag om det kanske finns ett annat svar och hur det ser ut.

Det absurda är alltså att människan har fri vilja och är ansvarig för sina handlingar. Handlingarna styrs av tänkandet och känslorna och hur man är programmerad genom gudstro eller annan tro, socialt arv och förmågan att klara konflikter. Frågan är alltså större och djupare än att den kan klassificeras i gott och ont i bemärkelsen Gud och Djävul. Om tron på Gud leder till ett destruktivt liv är det inte Gud som tar ansvaret. Då borde det vara både i Guds och människans intresse att gudstron dumpas överbord. Men den lösningen skulle man aldrig få höra från det religiösa hållet. Var finns då godheten och den goda viljan?

Gudstron verkar handla mest om livet efter döden och om att vara en god människa i livet här på jorden. Man verkar missa det mesta och bortse från allt det som är svårt och komplicerat. Trots att livet är mer komplicerat än enkelt. Livets stora gåta är nog mera konfrontera och utreda än glömma och förlåta. Men det lär man sig inte i kyrkan. Den som trodde att gudstron är till för att lära sig leva trodde alltså fel. Det är en tragedi.

, lördagen den 31 juli 1999, kl. 04:14:

SVAR (lördagen den 31 juli 1999, kl. 04:14)

ZERVAN: Återigen måste det betonas att man måste söka Gud med rätt sinne, om man vill nå och förstå honom. Man kan inte komma till Gud någon annan väg än via Golgata kors. Golgata är s.a.s den rättssal syndaren måste infinna sig i, för att kunna få sitt brott utrett och utplånat.
Den "sökare" som söker med annat motiv än att få sin syndaskuld försonad, är ingen rättsinnig sökare.
Skulle man släppa in (och det sker på sina håll) sådana sökare i den kristna gemenskapen, så hade man snart fått sig en rövarkula i stället för ett bönhus.

Ursäkta om mitt svar nu blir lite svepande, men det blir åtminstone inte mindre svepande än frågan...

Jesus helade en gång tio spetälska. Hur många kom tillbaka för att tacka honom? En! De nio sökte och fick vad de trodde vara sitt akutaste behov tillfredställt, men glömde synden och försoningen med Gud.
Du kan gå frisk som en nötkärna, rik och lycklig raka vägen till fördärvet. Se hur det gick för den rikeman vid vars hus den fattige Lasarus låg och tiggde. Den rike kom till dödsriket och dess pinorum, medan Lasarus vars enda sällskap varit de hundar som slickade hans sår, blev av änglar buren till Abrahams sköte och fick där hugsvalelse.
Trots sitt djupa elände var Lasarus mer rättsinnig och insiktsfull än den rike. Lasarus bad inte Gud om rikedom, han bad om sina synders förlåtelse. Och fick det!

Ditt resonemang börjar påminna om katten som går kring het gröt. Smaka på gröten i stället, så kommer du att få dina sinnen förnyade och rättstämda. Den som tvivlar må icke tro att han skall få något av Gud.

Den som vill bli en sann kristen får inte vara rädd för konflikter. Mellan världen och Guds rike råder det ständigt full konflikt. Här gäller det att välja sida, och att strida för Herren och Gideon! De fega skall stå utanför.

I fråga om sanning och lögn finns det bara vitt och svart. Sanning är sanning, och lögn är lögn. Den som räds att se sanningen i vitögat göre sig icke besvär i Guds rike.

Boven som vill bli frisläppt sätter sig inte och diskuterar filosofi eller något annat trivialt med fängelsedirektörn. Han skriver till kungs och ber om nåd!

Livet utgår ifrån Kristus. Kristendomen är ingen väg till självförverkligande. En människa måste bli född på nytt, och hur skulle det gå till om hon inte dessförinnan dött bort från det gamla livet?
Den som vill vinna sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv, han skall finna det.

Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.

Saliga äro de som hungra och törsta efter - livskvalitet, levnadsvisdom? - Nej, efter RÄTTFÄRDIGHET, ty de skola bliva mättade.

Återigen: Sök ej Kristus bland de i religion döda. Om en blind leder en blind, faller de båda i gropen. Endast de som har liv, kan ge liv.

Korset först, och kronan sedan!
___