Sebastian Johansson, Göteborg (söndagen den 13 juni 1999, kl. 03:59)

Jag har några frågor som jag funderar lite i allmänhet över.
Kanske du kan bringa lite ljus kring detta?

Hur kom det sig att Lucifer föll från sin gemenskap med Gud?
Hela himlen och hela universum måste ju ha varit fullkomligt perfekt!
Hur kan man förklara uppkomsten av "operfekta" tankar och handlingar i en fullkomligt perfekt värld, med fullkomligt perfekta varelser?

Samma med Adam och Eva:
Skulle de ha avstått från att synda om inte ormen funnits?
Eller var det något i dem själva som ledde dem att synda?
Det måste det väl ha funnits, eller hur?

Är det så att vi inte kan synda när vi söker Gud av hela vårt hjärta?
Fullkomligt hängivet? Synd är ju att "missa målet"! Kan vi alltså komma fel när vi av allt vårt hjärta söker Gud?
Beror synd enbart på faktorer utanför oss själva, alltså?
(Satan och hans demoner). Eller har vi något eget ansvar?
Jag har själv tänkt så, att om en människa verkligen förstod vad Jesus har gjort för mänskligheten, så kunde man inte annat än att bli frälst!
Med slutsatsen att det är Satan som förblindar de som inte tror så att de inte ser ljuset från evangeliet. (Vilket står i bibeln). Samma med oss; enda anledningen att vi går fel är att vi inte är tillräckligt nära Gud, vi vilseleds av demoner.

Men så kvarstår problemet; Satan syndade i en fullkomligt perfekt värld med avsaknad av allt ont, och Adam och Eva syndade i en perfekt värld.
Perfekt så när som på Satans närvaro. Men han kunde ju inte göra dem något förrän de hade följt hans råd.
Stämmer det inte också att även i tusenårsriket, då satan är kastad i avgrunden så kommer Jesus att styra folken med en järnstav. Är det inte på grund av deras upproriskhet? Detta i en fullkomlig upprättad värld, där ondskan lyser med sin frånvaro.

Är det inte så att med den här undervisningen så måste vi också ha läran om att vi är en ande, har en själ och bor i en kropp?
Så när vi blir frälsta får vår ande del av gudomlig natur, vi blir "perfekta".
Vi kan inte i vår ande göra något som helst fel. Problemet ligger i vår själ och vår kropp. Så när vi till sist blir av med dem, är det bara som att fortsätta som ingenting hänt, in i evigheten!

Som jag tidigare redovisat så finns det en del problem med det, eller hur?
Kan du hjälpa mig reda ut detta?

Kanske kortfattat skulle kunna beskrivas som sambandet mellan vårt eget ansvar och vad som inte är det eftersom vi blir förledda.

Sebastian

, söndagen den 13 juni 1999, kl. 04:02:

SVAR (söndagen den 13 juni 1999, kl. 04:02)

TACK FÖR DINA FRÅGOR. Ursäkta att svaret dröjt.

Att djävulen föll från sin gemenskap med Gud måste ha berott på att också änglar har fri vilja och någon gång fått chans att ta ställning liksom vi, till om de ville leva för Gud eller gå sin egen väg.
Universum var perfekt, men perfekt innebär inte fullkomligt "mognat". Det finns en process i Guds universum, ett mål och en avsikt som ännu inte är uppnådd.
För att t.ex dimensionen "kärlek" skulle kunna tillföras i tillvaron, måste de skapade varelserna ha en fri vilja, och olika valmöjligheter.
Det bör helt enkelt ha varit omöjligt att skapa levande personligheter, utan att samtidigt ge dem fri vilja. Utan frihet kan man möjligen existera, men knappast leva.
Hur Lucifer föll har vi beskrivet i Jes. 14:12--14 och Hes. 28:12-19. Där framgår flera karaktärsdrag som den "fullkomlige" men oprövade ängeln hade utvecklat: egenvilja, högmod, girighet, prål, härsklystnad, m.m.
Jag menar alltså att när Gud skapade änglar och människor, gav han dem först en tid i ett tillstånd då de skulle prövas. Sedan när de gjort sitt val, kommer antingen förhärligandet eller fördömelsen.

"Skulle Adam och Eva ha avstått från att synda om inte ormen funnits? Eller var det något i dem själva som ledde dem att synda?"

Eftersom Adam och Eva var fria (Gud gav dem ju alternativ), så skulle de nog förr eller senare ha valt att pröva på olydnadens väg, även utan någon frestare.

"Är det så att vi inte kan synda när vi söker Gud av hela vårt hjärta?
Fullkomligt hängivet? Synd är ju att "missa målet"! Kan vi alltså komma fel när vi av allt vårt hjärta söker Gud?"

Vi kan temporärt falla i synd, men som det står, om den rättfärdige faller sju gånger, så står han sju gånger upp. Dvs den helhjärtade kristne ger aldrig upp, utan reser sig, renar sig och vandrar med ny beslutsamhet vidare på trons väg. Efter ett tag blir man om allt står rätt till ganska stabil och kan undvika att falla pladask, även om man kanske vinglar till någon gång och tar ett snedsteg.

"Beror synd enbart på faktorer utanför oss själva, alltså? (Satan och hans demoner). Eller har vi något eget ansvar?"

Vi har det fulla ansvaret för våra liv. Våra kroppar är visserligen behäftade med synd och svaghet ("anden är villig men köttet svagt"), men i vårt inre bestämmer vi själva. Samvetet vet vad som är rätt och fel, och det registrerar och skvallrar för Gud om vi bejakar synden.

"Med slutsatsen att det är Satan som förblindar de som inte tror så att de inte ser ljuset från evangeliet. (Vilket står i bibeln). Samma med oss; enda anledningen att vi går fel är att vi inte är tillräckligt nära Gud, vi vilseleds av demoner."

Satan kan bara förblinda dem han fått tillåtelse att förblinda. Han liksom människan är underställd rättfärdighetslagarna, och han måste plädera inför Guds domstol för att få rätt att ge sig på människorna. Det lär vi oss bl.a av Jobs bok.
...

"Men så kvarstår problemet; Satan syndade i en fullkomligt perfekt värld med avsaknad av allt ont, och Adam och Eva syndade i en perfekt värld. Perfekt så när som på Satans närvaro. Men han kunde ju inte göra dem något förrän de hade följt hans råd.
Stämmer det inte också att även i tusenårsriket, då satan är kastad i avgrunden så kommer Jesus att styra folken med en järnstav. Är det inte på grund av deras upproriskhet? Detta i en fullkomlig upprättad värld, där ondskan lyser med sin frånvaro."

Jo, men folken i tusenårsriket kommer inte att vara pånyttfödda. Tusenårsriket är bara ett steg på vägen mot den fullkomliga världen. Det kommer att finnas både frälsta och ofrälsta under de tusen åren, ungefär som nu. Men eftersom frestaren är fängslad och Guds Ande utgjuten över allt kött, kommer förhållandena i världen att vara mycket bättre och närmast paradislika.
Vi som blir frälsta under den nuvarande tidsåldern kommer inte att leva PÅ jorden under tusenårsriket, utan vi skall ersätta de fallna änglar som nu behärskar jorden från himlarymderna.

"Är det inte så att med den här undervisningen så måste vi också ha läran om att vi är en ande, har en själ och bor i en kropp? Så när vi blir frälsta får vår ande del av gudomlig natur, vi blir "perfekta".
Vi kan inte i vår ande göra något som helst fel. Problemet ligger i vår själ och vår kropp. Så när vi till sist blir av med dem, är det bara som att fortsätta som ingenting hänt, in i evigheten!"

Det kan inte vara så att vår ande blir absolut fullkomlig när vi blir frälsta. Bibeln talar om helgelse för ande själ och kropp, och helgelse är ett pågående tillstånd, en process. Det fullkomliga i oss, är Jesu Ande och den lagliga ställning vi inför Gud har pga hans fullkomliga verk på Golgata. Gud ser oss som fullkomliga för Jesu skull, men i oss själva måste vi alltmer helgas, utifrån detta tillstånd.

"Som jag tidigare redovisat så finns det en del problem med det, eller hur? Kan du hjälpa mig reda ut detta? Kanske kortfattat skulle kunna beskrivas som sambandet mellan vårt eget ansvar och vad som inte är det eftersom vi blir förledda."

Eftersom Bibeln klart säger att vi skall dömas för våra gärningar, (och även för tankar och ord), måste allt ansvar ligga på oss själva. Ingen kan förleda oss mot vår vilja, utan vi "LÅTER oss bortföras", som det står. Djävulen kan inte "våldta" någon, men ger vi honom fingret tar han oftast hela handen. Han kan ljuga för oss, fresta och locka oss, men samvetet vet vad som är Guds vilja och kan i princip stå emot varje frestelse.
Även "hedningarna" har lagen skriven i sina hjärtan, och de skall dömas efter sina hjärtans lag.
Vi är alltså helt och hållet beroende av Jesus, för vår frälsning och vår fortsatta helgelse. Det finns inget i oss själva, förutom en villig ande, som kan hjälpa oss på vägen. Gud själv måste få ta sin boning i oss, och gestalta sin vilja och sitt verk i oss, så att rättfärdigheten kommer till synes.

Hoppas du fått någon klarhet. Om du har fler funderingar får du gärna skriva email, så kanske vi kan reda ut dessa djupa men intressanta och härliga frågor. /LL
_____