Erik Lundgren (söndagen den 7 maj 2000, kl. 20:41)

Hej...

Jag har en fråga som jag funderar lite över och skulle vilja höra din åsikt om!

Jag förstår inte hur dagens människor är delaktiga i Adams synd i lustgården. Det står att alla mäniskor dör genom Adam. Alltså måste det handla om någon slags arvssynd, men bibeln säger samtidigt att Gud inte straffar oss för våra fäders gärningar. Alltså kan det ju inte handla om arvssynd heller i den rätta bemärkelen.

Det står i bibeln att även om jag levde ett helt syndfritt liv (Vilket jag naturligtvis inte klarar av att göra) skulle jag vara dömd till döden ändå precics som människorna som levde mellan adams och Mose tid dömdes till döden utan att ha brutit mot Guds lag. Varför döms vi för Adams synder. Varför drar Gud hela mänskligheten över en kant. Varför får inte alla samma chans att välja ett liv med eller utan Gud som Adam fick. Vi är ju all dömda på förhand.

Jag förstår inte detta. Snälla förklara för mig.

, torsdagen den 18 maj 2000, kl. 10:21:

SVAR (torsdagen den 18 maj 2000, kl. 10:21)

ERIK: Dagens människor är inte delaktiga i Adams skuld. Men vi bär alla på Adams fördärvade arvsmassa, eftersom vi alla är hans barn. Synden som Adam öppnade för är alltså verksam även i våra lemmar och leder till döden. Jämför med en genetisk åkomma om du vill. Vi har ingen skuld i detta, men genom vårt arv är vi dock bärare av den adamitiska naturen.
Om du kunde leva ett helt liv utan synd skulle du inte vara dömd till döden. Men det är en hypotetisk fråga eftersom ingen kan leva ett sådant liv, utom Jesus Guds Son.
Jesus är just därför den "andre Adam", stamfadern för en ny mänsklighet. Alla som föds i Adam får del i syndafallet, men alla som föds på nytt genom Jesus får del i återupprättelsen.

Så vi får välja, men vi väljer utifrån fallets position, medan Adam valde utifrån lustgårdens position.

Paulus förklarar det här mera uttömmande i Rom. 5:12-21.
___

, torsdagen den 18 maj 2000, kl. 17:52:

Erik Lundgren (torsdagen den 18 maj 2000, kl. 17:52)

Tack skall du ha. Ett väldigt bra svar måste jag erkänna. Kalla mig tjatig men jag är fortfarande lite förvirrad. Jag vill förstå det här fullt ut, för om man lämnar tvivel obesvarade tenderar de att växa.

Precis som du säger så valde Adam efter de förutsänningar han hade i lustgården, medan vi som lever idag väljer efter de förutsättningar som syndafallet lagt på oss. Det val som Adam hade var helt och hållet fritt eftersom Gud hade skapat honom fulländad och satan inte hade någon hållhake på honom som han har på människorna efter syndafallet. Det verkar som om Adam skulle ha ett lättare val att göra än vad dagens människa har. Varför är det så? Varför låter inte Gud människorna på den här sidan syndafaller välja på samma sätt som de som levde före?

En fråga till bara. Du skriver att det är vår arvsmassa som skadats genom syndafallet. Detta förstår jag och ganska logiskt så påverkar det oss än idag. Men vår benägenhet att synda som har blivit större efter syndafallet kan ju knappast ha med arvsanlagen att göra. Det måste ju ha något att göra med själven. Så som jag har förstått det är själen något jordiskt, men denna måste ju också på något sätt dras med sravanker från syndafallet........eller?

Tacksam för dina svar och undervisning....

, söndagen den 07 maj 2000, kl. 21:37:

Fia (söndagen den 7 maj 2000, kl. 21:37)

Jag undrar hur man egentligen definierar ordet arvssynd. Är det så att mänskligheten bär på synden och därmed gör också varje ny liten människa som föds det, och blir automatiskt syndigt?

Jag har alltid föreställt mig att mänskligheten bär på den synd som fick sin början i lustgården. Men likväl har jag räknat varje liten nyfödd baby som oskyldig och inte syndig. Jag har tänkt att synden är som ett arv man bär inom sig, men man blir inte själv syndig innan man gör något syndigt.

Jag har nämligen så svårt att föreställa mig ett litet människobarn som bär all världens synd på sina axlar. Har jag föreställt mig detta helt fel?

, torsdagen den 18 maj 2000, kl. 10:22:

SVAR (torsdagen den 18 maj 2000, kl. 10:22)

FIA: Nej, jag tror du har helt rätt. Om man tänker på att människan består av kropp, själ och ande, så blir det mer begripligt. Vår kropp föds med Adams fördärvade arvsmassa, så den är syndig - men inte skyldig. Själen hör till det jordiska, så den är bärare av samma anlag.

Vår ande däremot, dvs vår inre människa, har vi fått direkt ifrån Gud. Den är ren när vi föds, och därför hör himmelriket nyfödda barn och småbarn till, tills dess de förstår att skilja mellan gott och ont.
Vår ande och vårt samvete blir alltså inte besmittat av synden förrän vi själva, mot vårt bättre vetande, börjar begå överträdelser och ger efter för syndabegären.

Det är därför småbarn inte behöver döpas. Dopet är för dem som begått synd och dragit på sig Guds dom, men som vill bli renade och upprättade, så att himmelriket åter kan höra dem till.
___

, onsdagen den 24 maj 2000, kl. 00:48:

SVAR (onsdagen den 24 maj 2000, kl. 00:48)

ERIK: Som jag ser det har vi en fördel framför Adam. Vi kan välja utifrån erfarenheten av att ha smakat kunskapens frukt och behöver alltså inte vara nyfikna på den. För oss är det himmelriket som lockar och drar. Jag tycker det är bättre, och ser det som en Guds visdom och triumf trots syndafallet. Gud miste aldrig kontrollen, om nu någon trodde det.

Sista frågan. Läs Rom. 7, där Paulus talar om hurdan människan är i sig själv, till skillnad från hur hon är i Kristus, vilket beskrivs i Rom. 8.
I Rom. 7 talar Paulus om hur människan är såld till träl under synden, och om hur syndens lag är verksam i hennes lemmar, hennes kropp. Människans ande, hennes innersta jag, upplever sig som fånge i kroppen och kan inte motstå dess begär. Det är väl då ganska tydligt att syndens makt är verksam i kroppen, och att det är genom att följa kroppens begär vår ande och vårt samvete blir orenat och skuldbelagt.
Kapitel 8 visar sedan hur vi genom Jesus Kristus blir upplivade andligt, får seger över synden och kan fullgöra Guds lag, genom den Helige Andes inneboende kraft.

Djupare än så blir svårt att gå. Ordet avslöjar inte fullt ut det exakta förhållandet mellan människans själ och ande. Men man kan tänka på t.ex Hebr. 4:12, där det står att Guds ord åtskiljer själ och ande, vilket visar att det finns en åtskillnad, och att det själiska hör denna världen till, medan det andliga hör evighetsvärlden till.

Du undrar om inte själen har del i syndafallet. Jo, eftersom själen hör samman med kroppen och utgör dess sinne, så har den del i syndafallet. Jag tror att vår själ ingår i vad vi ärver från föräldrarna, den rymmer vår sinnesbeskaffenhet och vårt psyke (själ på grekiska är psyche).
Vår ande däremot har vi fått direkt ur Guds hand i början av graviditeten, den är danad av Gud (Sak. 12:1) och ingen produkt av naturen och således inte ärvd. Därför kan den också födas på nytt, dvs förnyas, och behöver inte bytas ut, som vår kropp.

Hoppas det gav något.
___

, söndagen den 09 juli 2000, kl. 02:12:

Katarina (söndagen den 9 juli 2000, kl. 02:12)

Hej!
Jag har några frågor som jag inte riktigt
kan få grepp om.
För det första; vad menas med synd?
Jag har på något underligt vis fått för mig
att synd är något negativt och djävulskt, men
samtidigt någonting som de allra flesta inte
kan undgå att göra sig skyldiga till.
Att ge efter för "kroppens behov" är efter vad jag har fått höra syndigt. Det ställer jag mig en smula frågande till, det beror väl helt på vilka behov det handlar om; de grundläggande som behövs för den mänskliga artens fortlevnad eller helknasiga behov hos t.ex. sociopater, behov som skadar andra varelser.
Dessutom undrar jag om det överhuvudtaget finns någon gräns mellan själens eller andens begär och kroppens? Går inte detta in i vartannat väldigt mycket, jag menar, kroppen är ju själens tempel...
Eller borde man överhuvudtaget inte följa några instinkter?
Jag vore mycket tacksam för ett någorlunda utredande svar på mina frågor, för jag är så konfunderad att jag inte vet vilken fot jag skall stå på!

, måndagen den 10 juli 2000, kl. 02:54:

SVAR (måndagen den 10 juli 2000, kl. 02:54)

KATARINA: Behov och begär är inte riktigt samma sak. Behov är något vi måste ha, medan vi oftast kan vara utan begären. T.ex är mat ett behov, men för mycket mat ett begär. Paulus skriver att vi skall vara nöjda om vi har föda och kläder, och det visar skillnaden mellan behov och begär.
Synden har sitt ursprung i just dessa begär, vår girighet, hämndlust, njutningslusta, etc. Får dessa krafter härska fritt, kommer man att begå många synder mot sin nästa och mot sin egen kropp. Följden blir sjukdomar, ovänskap, kriminalitet, m.m.

En god uppfostran är bra, men det finns ingen som kan stå emot sin kropps begär till fullo. Inför Gud har vi alla syndat (mer eller mindre) och ådragit oss skuld som måste betalas, antingen genom att vi döms för den, eller genom att vi erkänner den och får nåd.
För att få nåd och bli fri ifrån synden måste människan bli försonad med Gud, och det sker genom tron på Jesus Kristus.

Med pånyttfödelsen får vi en ny natur i vårt innersta, och denna natur övervinner köttets, dvs kroppens natur. Men bara så länge vi lever i uppriktig gemenskap med Jesus, eftersom det är ifrån honom kraften och livet kommer.
När man fått detta nya liv, så kan man följa sina "nya" inre instinkter, och låta dem få herraväldet över kropp och sinne.

Skilj mellan behov och begär, och i vissa fall mellan goda och onda begär, så reder det ut sig.
___

, måndagen den 10 juli 2000, kl. 11:19:

Katarina (måndagen den 10 juli 2000, kl. 11:19)

Hej igen!
Bara några ytterligare små frågor; Är man syndig ifall man ger efter för "goda" begär? Kan inte begär vara både onda och goda?
Dessutom undrar jag exakt vad det var Adam och Eva gjorde som var så illa i paradiset?
När jag läser min bibel förstår jag det inte riktigt, jag menar, de åt frukt från kunskapens träd - vad är det för fel med det?
Kunskap, framför allt kunskap om livet är väl bra? Om de nu gjorde något förskräckligt som jag har missat, varför skall deras ättlingar i tusende led i sådana fall straffas för det? Vi är ju inte samma personer som de, Du själv skrev i ditt svar att vi alla får en ny natur genom pånyttfödelsen! Varför detta eviga straffande?
Tack snälla för att Du tar i tu med mina funderingar!

, måndagen den 10 juli 2000, kl. 13:42:

SVAR (måndagen den 10 juli 2000, kl. 13:42)

Katarina, straff måste finnas, annars skulle brottslingar kunna komma undan utan att rättvisa skipas. Och för att alla skall behandlas rättvist måste all synd straffas, intill vartenda fåfängligt ord vi uttalat. Här kan man tala om en nollvision, och enda utvägen ur denna situation är att man får hela sin skuldnota avskriven genom Jesu blod.

Synd är mer än handling, synden är ett tillstånd som varje människa föds i och utvecklar under sitt liv. Det nyttar alltså inget till att försöka kränga sig ur det här tillståndet i egen kraft, eftersom det sitter i våra gener och stannar där så länge vi lever i denna världen.
Lösningen är att Guds liv planteras i oss, genom tron på Jesus. Då motverkar detta gudomliga liv vårt köttsliga liv, och en god frukt kan utvecklas.

Jesus använde bilden av goda och dåliga träd. Ett gott träd (en frälst människa) kan inte bära dålig frukt, och ett dåligt träd (en ofrälst människa) kan inte bära god frukt. Vad vi kan i respektive tillstånd, är att bära mer eller mindre av vars och ens frukt. Det goda hos den frälste är det inslag av gudomlig kraft som kommer genom den Helige Ande. Det kan vara mycket eller lite, men det är alltid gott och till Guds behag, eftersom det är givet ovanifrån. Den fallna människan däremot kan aldrig behaga Gud, hur hon än anstränger sig själv. Hon saknar förmågan att motverka sin egen natur, annat än till det yttre. Däremot kan hon med sina strävanden visa Gud att hon vill bli frälst, men först när hon ger upp all egen strävan och överlåter sig helt till Jesus, kan hon fyllas med hans Ande.

Som jag skrev finns det vissa situationer då ett begär kan vara legitimt, som t.ex inom äktenskapet. Men i övrigt räcker definitionerna behov och begär för att beskriva skillnaden.

Det fanns två speciella träd i paradiset, livets träd och kunskapens träd. Båda gav kunskap, men livets träd gav också visdom, medan kunskapens träd gav kunskap utan visdom - kunskap på gott och ont.
Adam och Eva kunde ha ätit av enbart livets träd och blivit lika Gud den vägen, i gemenskap med och lydnad inför honom. De valde i stället att trotsa sin Skapare, och drog så genom sitt val med sig hela sin kommande livsfrukt - oss.
Det är omöjligt för en oren att framföda en ren, därför fortplantades Adams och Evas synd också till deras barn. Deras egen synd var en del av det arv de förde vidare.

Men nu är det så att liksom alla deras barn fick del av syndens natur, så får alla som blir Guds barn del av rättfärdighetens natur, genom Jesus, som är stamfadern för den nya mänskligheten. Deras synd sänkte oss, men hans rättfärdighet lyfter oss. Och för att ge människan hennes frihet får hon nu dessutom välja sin egen framtid.

Så du ser att Gud är rättvis, han ger oss genom Jesus möjlighet till full återupprättelse, och dessutom förmånen att få välja mot bakgrund av vår erfarenhet av synden. Den erfarenheten hade inte Adam och Eva, men vi har den och det tror jag är en Guds visdom.
___

ville, onsdagen den 05 november 2008, kl. 20:28:

hej jag tror på gud som en god och positiv kraft ändå så får man känslan att när man är i en kyrka att det är tvärtom dyster och mörk vad anser du? har du klivit in i en kyrka och känt dig riktigt bra?

SVAR, onsdagen den 05 november 2008, kl. 21:09:

Pröva en väckelsekristen församling i någon större stad. Eller titta här:

http://wm-live.crossnet.net/kanal10
___