nathel med ögon av månsten (tisdagen den 15 februari 2000, kl. 18:30)

Någonstans i frågorna/svaren fanns en diskussion om mördare, men jag hittade inte tillbaka dit. Min fråga är nu: Om ingen mördare har evigt liv (=mer än existens enligt Master Leif), innebär det då att om man mördar, så hamnar man i helvetet. Ohjälpligt. Rätt?

, onsdagen den 23 februari 2000, kl. 13:18:

SVAR (onsdagen den 23 februari 2000, kl. 13:18)

NATHEL: Du har väl hört talas om förlåtelse? Om mördaren verkligen kommer till insikt om sitt brott och av hela hjärtat ångrar sig, vänder om ifrån synden, ställer till rätta det han brutit (så långt det är möjligt), och ber Jesus om befrielse och nåd, så får han det.
Det innebär inte att han slipper ifrån det jordiska straffet, men han går fri ifrån Guds dom.

När man har fått Guds förlåtelse för en synd, så är den utplånad i hans ögon, och han minns den inte mer. Jesu blod renar (fullkomligt) från all bekänd och övergiven synd.
___

, onsdagen den 23 februari 2000, kl. 18:11:

nathel (onsdagen den 23 februari 2000, kl. 18:11)

Jag har hört talas som något sådant ja... Men tillbaka till min fråga, vilken bibeltext är det jag syftar på? För du vet väl det?

, tisdagen den 29 februari 2000, kl. 05:04:

SVAR (tisdagen den 29 februari 2000, kl. 05:04)

Bibelordet är detta: "Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I veten att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig." (1 Joh. 3:15)

Här framgår det alltså att i Guds ögon är hatet den egentlige mördaren, och hyser man hat mot sin kristne broder i sitt hjärta är man redan klassad som mördare inför Gud.
___

Petrus, tisdagen den 23 september 2003, kl. 23:30:

Leif : Om en mördare tänker så här "Jag skall mörda, sen skall jag ångra".
Vad tycker GUD om detta. Tack på förhand.

SVAR, torsdagen den 25 september 2003, kl. 21:56:

Det går inte. Dels kan man inte lura Gud, dels så finns det något som heter förhärdelse. Om man med berått mod syndar, mot Gud, människor och sitt eget syndmedvetande, så blir hjärtat för varje gång mer och mer förhärdat. Till slut kan man inte längre känna samvetskval, och med detta försvinner också all önskan att bli förlåten.
För en sådan människa blir det mycket svårt att bli frälst, om hon ens skulle vilja det. Det kommer att krävas både andeutdrivning och djup, djup syndaånger, när samvetet börjar vakna igen.
___