nathel (måndagen den 11 oktober 1999, kl. 19:55)

Synder finns det gott om. Men jag antar att det finns "stora" och "små" synder. Är de sk dödssynderna de värsta? Eller att bryta mot tio guds bud? "Kristna" är ju ofta snabba att racka ner på andra och påstå att deras synder är de värsta, det kan vara stöld, homosexualitet (som för tillfället verkar vara den allra värsta synden) eller bara att vara udda, medan de själva för ett kärlekslöst liv, har alla statusprylar och har skilt sig både en och två gånger.
Vilka är egentligen enligt sann kristendom (inte att döma andra för att inte själv bli dömd) de värsta synderna?

, torsdagen den 14 oktober 1999, kl. 04:09:

SVAR (torsdagen den 14 oktober 1999, kl. 04:09)

NATHEL: "Dödssynderna" är ett katolskt påhitt. Enligt Bibeln finns det bara en dödssynd, och det är hädelse av den Helige Ande. Den som med vett och vilja hädar det heliga Gud gör eller är, riskerar att gå levande förlorad. Dvs hjärtat förhärdas, så att själen aldrig mer kan känna längtan efter frälsning.

Men börja nu inte tro att du har begått den synden. Guds nåd är stor och större än man kan ana. Den som begått den synden bekymrar sig över huvud taget inte över sin själ eller för andliga ting. Alla ni som är här och ställer frågor är sökta av Gud just därför att han älskar er och vill frälsa er genom sin Son Jesus Kristus.

Små och stora synder... Det finns en uppräkning i Ordspråksboken av sju synder som Gud hatar och avskyr:


16. Sex ting är det som HERREN hatar, ja, sju äro styggelser för hans själ
17. stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuta oskyldigt blod,
18. ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag, fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är,
19. den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd, och den som vållar trätor mellan bröder. (Ords. 6)


Sedan var du inne på homosexualitet. Om vi ser på hur Gud dömde Sodom och Gomorra, då inser vi att sodomi är något mycket allvarligt och skadligt som Skaparen inte kan tillåta att sprida sig.
Därför är den tid vi lever i nu ett tidstecken, eftersom vi kan vänta oss samma reaktion från himlen när som helst.

Självklart kan inte kristna hoppa över skaklarna och leva hur som helst i förlitande på Guds nåd. Den som gör så tappar snart tron och frimodigheten och blir avfällig.
Däremot är Gud alltid barmhärtig mot kristna som kämpar med synder och brister. Skillnaden mellan en ärlig syndare och en oärlig är om inte annat uppenbar för Gud, som inte låter lura sig.

Till sist kan man säga att den värsta synd som en människa trots allt kan begå, är att förkasta Guds frälsningserbjudande genom Jesus Kristus. Det är det absolut dummaste man kan göra, och människor har sådana förbehåll så fort det kommer till att göra det enda rätta. Vi skall helst gå som katten kring het gröt först, och lukta och känna och fundera och tveka.
Var som hunden i stället - ät! Allt vad Gud ger oss är gott och nyttigt, och något härligare än när Jesus kommer in i hjärtat finns inte.
___

, onsdagen den 13 september 2000, kl. 18:45:

Annika Svahn Karlskoga (onsdagen den 13 september 2000, kl. 18:45)

Hej! Jag har också funderat om synden.

Vad menas egentligen med själva ordet synd?
Är de bara att bekänna och bli förlåten och gå vidare? Hur många gånger förlåter herren?
Med tanke på att vi gör bort oss dagligen så behövs nog evig förlåtelse.

, söndagen den 17 september 2000, kl. 17:32:

SVAR (söndagen den 17 september 2000, kl. 17:32)

Annika, du har rätt i att vi behöver evig, eller snarare ständig förlåtelse. Så är det, vi behöver förlåtelse varje sekund, för bara det att befinna sig i en fallen människokropp innebär att man är i ett tillstånd av synd.

Vi kan ta en liknelse. Ingen sund människa låter bli att tvätta sig eller duscha eller bada någon gång. Skulle man förneka behovet av det grodde man igen totalt. Så är det med synden, vi behöver daglig rening, och det får vi i Jesu blod, om vi lokaliserar våra missgärningar och låter blodet skölja bort dem. Lever man inte under denna reningskälla, så gror man igen i synden, och andliga sjukdomar och t.o.m parasiter (demoner) kommer att börja borra sig in i både kropp och själ.

Detta betyder inte att man måste gå och hänga med huvudet och piska sig under Guds fördömelse, som flagellanterna gjorde. Nej, reningen medför befrielse, glädje, och efter hand lär man sig också att undvika att dra på sig eländet från världens vägdamm och gyttjepölar.

Jesus sade ju till Petrus att den som är tvagen till kroppen sedan bara behöver två sina fötter (Joh. 13:10). Dvs vi är renade till hela vår varelse genom frälsningen, men eftersom vi vandrar genom denna världen, på dess dammiga vägar, behöver vi två våra och varandras fötter, dvs helgas från världen och köttet dag för dag.

Synd är att inte göra Guds vilja. Synd är att vara egensinnig och inte villig att låta Guds goda vilja ske genom oss. Synden är alltså ett resultat av misstro och uppror mot vår himmelske Fader. Synd är att inte lita på Gud.
___

Vanessa, fredagen den 20 maj 2005, kl. 06:46:

Hej!
Jag har efter några månader som frälst och efter mer och mer helgelse och utifrån min synpunkt frimodighet (när jag gått till främmande människor och startat i början fruktgivande diskussionet, dock uppföljde jag inget och det känns som om jag inte varit trogen i det lilla om man så säger)på gjort en stor synd mot Gud, jag har lovat till Gud att spendera resten av livet med ( som en trolovning)en man som jag sedan hade sex med, men utifrån min synvinkel lovade jag inte med uppriktighet, jag ljög alltså till Gud, sedan följande dag inbillade jag mig att jag var förlorad för evigt. Den kärlek som flyttade in i hjärtat vid frälsningen hade ersatts med en obehaglig eld och en ständig tuggande oro. Jag gjorde följande om synden med fel motiv, och sedan var jag därpå övertygad om min absoluta förtappelse och förhärdelse. Jag kände att anden lämnat mig. Jag har fortsatt med den här killen, eftersom vi passar mycket bra tillsammans, men har hela tiden störts i tankarna av min förre kille som inte alls passar med mig. Jag känner mig förirrad från Gud på de mest hemska sätt, jag är 19 år och har i desperation gråtit och hela dagen ligger hjärtat och gnager med oro. Sedan den morgonen har jag också varit konstant sjuk och ibland känns det som min själ vrider sig. Även fast jag ber känner jag ingen harmoni. Jag misstänker att hela förhållandet till den här mannen inte bygger på uppriktig kärlek från min sida, men i början kändes det 100% rätt eftersom jag bett till Gud om att få träffa en som tror på Gud och delar min uppfattning (nu har jag förvisso gått emot min uppfattning), Trots detta har jag fortsatt för vi passar bra på alla vis, fast nu har jag dock brutit och bett om förlåtelse, jag hoppas med uppriktig ånger. Emellanåt har jag tänkt på att lämna honom för en annan, som jag trodde Gud utvalt åt mig. Den andra personen var den jag efter två dagars fasta fått i en drömm, när jag frågat Gud vilken som var den jag skulle gå till. När jag gick till den här mannen som jag lovade mitt liv till ignorerade jag ju också den helige andes varningar och slutligen började jag tro att åkern bränts bort? Jag har fallit och mitt ljus är borta, jag ligger hela dagen på sängen och vet inte hur jag ska komma upp. Jag vill tro på Guds förlåtelse efter detta, det känns som om jag med berått mod mördat någon. Jag ville inget hellre än tjäna jesus, men hade ingen fruktan för Gud utan kanske en extrem övertro. Jag är för tillfället utan större hopp, men jag vill inget hellre än att komma tillbaka till ljuset och göra Guds vilja. Jag kan till exempel inte tänka mig ett liv utan att ge andra liv genom Jesus. Jag undrar om det finns hopp ur denna röra? Det levande vatten jag en gång drack dricker jag inte längre, har jag stängt av kranen? Jag har ju medvetet gått emot Gud på det värsta sätt. Jag vill leva igen!!!!!!Jag känner mig som den uslaste representanten för Kristendomen, och det som jag gjort är värre än en "hedning" skulle kunne tänka sig. Hela dagen är jag medveten om Gud, ständigt. Detta är en ond cykel, för plötsligt tappar jag modet och tror åter att jag är förtappad. Jag var en gång en sund människa, men nu enligt denna beskrivning har slagit in på mörkrets väg. Jag vill inte gå fel, jag vill rätt nu. Vad bör jag göra? Den oro och gnagande hetta i bröstet försvinner inte och den sann glädjen inför att tjäna jesus har slocknat. Lever anden i mig? Kan jag åter helas och vandra i ljuset och låta honom arbeta i mig?