Markus (fredagen den 24 november 2000, kl. 13:11)

Hej, jag undrar varför Herren i (3 Mos 21:17)
säger att halta, blinda eller vanskapta personer
inte får träda fram och offra.
När jag ändå undrar kring offer, hur kan Gud
tillåta människooffer i lagen, (3 Mos 27:29)? Det
stämmer inte med den bild jag har av honom.

, lördagen den 02 december 2000, kl. 01:26:

SVAR (lördagen den 2 december 2000, kl. 01:26)

Jag börjar med din andra fråga, den om människooffer. Det bibelställe du tar upp handlar inte om människooffer, utan om tillspillogivning. Det är en viss skillnad. Offer är när man ger av sitt bästa, så att det känns i "plånboken", så att säga, medan tillspillogivande är när man gör sig av med något som saknar värde eller är besmittat inför Herren. I det här fallet handlade det om människor, och då är det fråga om personer som gjort sig skyldiga till dödsstraff. Om det var en tjänare eller slav, så skulle det juridiska överlämnandet åt myndigheten ske genom lagen om tillspillogivning. Förmodligen hade detta med dåtidens "självdeklaration" att göra, det var viktigt att hålla räkenskap över sina ägodelar även då.

Det kan ju låta makabert när det handlar om människor som någon hade i sin ägo, men så var det då, och slaveriet i antikens värld hade inte riktigt samma negativa ställning som det fick genom medeltidens slavjakt. Att stjäla en människa var helt förbjudet för israeliterna, men en människa som förlorat alla sina pengar kunde t.ex bli slav åt någon. Det var som ett yrke, och genom att slaven hade "fast anställning" kunde det vara mer tryggt än att vara dagarbetare.

Om du tittar i 5 Mos. 7:2, Jos. 6:18 f, 1 Sam. 15:3, 9 f, så står det mer där om tillspillogivningen och dess tillämpande. När tillspillogivning skedde av krigsfångar var det bland sådana folk som hade tillämpat just människooffer, barnoffer och levt i sodomi och annat elände. Då använde Gud israeliterna för att döma de folken.

Hoppas du förstår att tillspillogivande av människor alltså handlar om att lämna ifrån sig sådana som var skyldiga, medan offer handlar om att ge åt Herren något oskyldigt och rent. I det fallet har Gud aldrig, utom en enda gång, medgett ett människooffer, och det var när han offrade sig själv för oss på Golgata.
...

Din första fråga handlade om människor med lyten. Lyten är alltid förknippade med skam, och människor har svårt att låta bli att förlöjliga sådant. Det vore att fresta tempelbesökarna i onödan att låta krymplingar eller vanskapta personer bli offerförrättare åt folket. Du ser knappast några sådana människor på höga poster idag heller, så det är inget unikt för Bibelns folk.

Att Gud själv inte föraktar handikappade ser vi av hur Jesus botade alla som kom till honom. Möjligen kan man säga att Gud föraktar själva det sjuka, men inte den sjuke. Sjukdom är en förbannelse och skall bekämpas och fördrivas, i Jesu namn. Det finns ingen anledning för kristna, som har universums bäste Läkare bland sig, att acceptera sjukdom eller ge sjukdom legitimitet på något sätt.
Skillnaden mellan GT och NT är att nu har vi den Helige Ande utgjuten över hela församlingen, och därför behöver de sjuka inte ställas åt sidan. De kan komma och bli botade och sedan träda in i arbetet för Guds rike med full kraft i sina kroppar och med välsignelse i sina själar.

Och ja, även de som inte blir botade med en gång får komma och vara med, så gott de kan. Helandet börjat ju i hjärtat och sprider sig sedan i hela kroppen.
___

, måndagen den 04 december 2000, kl. 00:10:

Markus Boman (måndagen den 4 december 2000, kl. 00:10)

Tack för svaret på mina frågor! Det var intressant
att bli visad på skillnaden mellan offer och
tillspillogivande. Jag hoppas du inte misstycker
om jag ifrågasätter en aning, för jag vill gärna
reda ut detta ännu lite till:

Du säger att Gud endast medgett människooffer en
gång, Jesus på korset, men i så fall undrar jag
hur följande passager ska tolkas; I 4 Mos 31:28
begär Herren en offergåva efter ett slag, där bl a
1/500 av fångarna, dvs 32 oskulder ska offras. Här
säger han själv att det är en "offergåva åt Herren".

Även om föregående exempel handlar om fienden, så
verkar det ha hänt även med judar. I Dom 11:29-40
berättas om Jefta som bränner sin oskuldsfulla
dotter som offer, efter att givit Herren ett
löfte. Även här finns ordet "offer" nämnt.

Som jag förstår detta, stämmer det inte att Guds
enda fullbordade människooffer var Jesus (som iofs
var en del av honom själv), utan att det hänt
förut. Jag vore tacksam om du kunde hjälpa mig med
en tolkning av dessa bibelstycken!

, tisdagen den 05 december 2000, kl. 05:49:

SVAR (tisdagen den 5 december 2000, kl. 05:49)

Det sägs inget om blodsoffer i det sammanhang du nu nämner. Det talas om skatt och gärd åt Herren, och det var fråga om fördelning av krigsbyte. De människor som gavs åt leviterna skulle inte dödas, utan dessa var harmlösa jungfrur som skulle få leva, och som sparades från den dom deras folk dragit över sig.
Ett tecken på att Israel faktiskt visade nåd mot de svagaste.

I ditt andra exempel är det Jefta som tar initiativet till att offra, inte Herren. Denna handling var inte befalld av Gud. Då och då kan vi se i bibelskildringarna att israeliter förföll till samma hedniska sedvänjor som folken runt omkring dem, men det betyder inte att det var Gud som hade önskat det.

Du kan inte hitta ett ställe där Gud befaller om människooffer (dvs i meningen att bli rituellt dödad), förutom när det gäller det offer som skulle göra slut på alla offer - hans eget, när Jesus offrade sig själv för våra synders skull.
I det offret finns nyckeln till förståelsen av hela Bibeln, och frälsningens väg för människan.
___

, tisdagen den 05 december 2000, kl. 14:03:

Markus Boman (tisdagen den 5 december 2000, kl. 14:03)

Tack för att du hjälper mig reda ut såna här
passager, som vid första anblick kan se ut som
människooffer. Det verkar som jag missförstått
fallet med de 32 oskulderna. Det står inte att dom
dödades, dom kan mycket väl ha släppts efter
överlämningen till Leviterna.

Jag kan också hålla med om att Herren inte
uttryckligen beordrade Jefta att döda sin dotter.
Men ändå - det verkar i.a.f som ett medhåll till
offret, då Jefta lovar att offra den första som
kommer ut ur hans hus vid hemkomsten, om han får
ammoniterna i sitt våld. I Dom 11:32 låter Herren
honom också vinna. Genom att göra det, utan att
invända mot löftet tycks han ju godta det. Jefta
tvingas ju offra dottern, då straffet mot att
sätta sig upp mot Herren är hårt för Israeliterna.

Det finns dock ett fall där Herren faktiskt verkar
ge befallning om människooffer. Det är när Abraham
i 1 Mos 22 tvingas brännoffra sin son Isak. Till
saken hör att han stoppar honom i sista stund, men
det är för mig ändå en svårtolkad händelse.

Jag vore tacksam om du kunde försöka hjälpa mig se
dessa två stycken i ett nytt ljus.

/Mvh Markus

, onsdagen den 06 december 2000, kl. 06:45:

SVAR (onsdagen den 6 december 2000, kl. 06:45)

Markus, händelsen när Gud befaller Abraham att offra sin son på Moria berg är en förebildlig, profetisk händelse. Dels pekar den fram mot Jesu offer, dels är den ett bevis för att israelerna INTE skulle ägna sig åt människooffer. Här fick de ju en klar befallning av Herrens ängel: "Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom intet, ty nu vet jag att du fruktar Gud..." (v. 12).

Läs bibelsammanhanget i sin helhet. I början av kapitlet får vi veta att alltsammans gick ut på att Abraham skulle sättas på prov. Genom provet visade Abraham att han var villig att offra det dyrbaraste han hade, sin son. Därmed fick han en insikt i det offer Gud gav, och Jesus själv säger senare att Abraham såg Herrens dag och blev glad. Om du läser skildringen vidare ser du att Abraham hela tiden visste att han skulle få sonen tillbaka, på ett eller annat sätt (v. 5 och 8). Han litade på Gud, och visste att löftessonen inte skulle tas ifrån honom.

Vi kan alltså förstå att Guds avsikt aldrig var att Isaks kropp skulle offras. Däremot ville Gud se om Abrahams hjärta var villigt till en sådan uppoffring, vilket han var och därför blev han också trons fader.

Vad vi kan lära av detta är att vi skall älska Herren mer än Herrens gåvor. Om Gud ville ta ifrån oss allt vi äger och har kärt, skulle vi fortfarande älska och lyda honom?
...

I skildringen om Jefta skall man lägga märke till en sak: Herren talar inte till Jefta som t.ex till Mose eller Josua. Det tyder på att förhållandet dem emellan inte var så förtroligt som det kan vara mellan Gud och hans tjänare. Men som Israels ledare hade han ändå Gud med sig, för folkets skull. Du kan se något liknande hos den avfällige kung Saul, som trots att han var förkastad av Herren, ändå vann flera slag åt Israel.

Nu var inte Jefta förkastad av Herren, men han levde i en tid när Israel ofta föll i sina fienders händer, och det visar att troheten mot Guds ord hade börjat avta.

Att Israel denna gång besegrade ammoniterna berodde inte på Jeftas löfte. Några sådana löften behövdes inte för att Gud skulle strida för Israel. Ammoniterna hade själva dragit på sig Herrens vrede för att de försökte stjäla mark som tillhörde Israel.

Men som du säger var löften inför Gud tvungna att hållas, så när Jeftas dotter kom ut ur huset efter segern, insåg Jefta hur oförnuftig han varit. Och att dottern var storsint och ädelmodig kan ju väcka sympati, men hennes agerande skall nog ses som ett (kanske omedvetet) inflytande från andra folks avgudakulter, där sådana offer var vanliga. Hon var ju uppvuxen tillsammans med sin fader i ett främmande land (v. 3).

Hade sådana människooffer varit Herrens uttalade vilja skulle det ha blivit industri av det, så ofta som Israel var i krig. Att det bara blev en enda gång visar att folket ändå hade klart för sig att sådant inte var önskvärt ifrån Guds sida. De folk som tidigare bodde i landet hade ju bedrivit människooffer i stor skala, och t.o.m låtit sina späda barn offras levande i eld åt Baal, så förebilder saknades inte.

Att Israel inte skulle anta främmande folks sedvänjor i sin gudsdyrkan var utsagt i Mose lag. Denna händelse var inte öppet avguderi, utan snarare ett missriktat, överdrivet nit för Herren, och därför fick det passera.

Folket höll sedan årliga minneshögtider över Jeftas dotter, men mer blev det inte. Längre fram i Israels historia, när det blivit ett stort kungarike, ser vi att traditionen försvunnit och inte hade någon betydelse för rikets sedvänjor.

Israel var därmed, på den tiden, troligen det enda land i området som inte tillämpade människooffer.
___