zervan (torsdagen den 15 juli 1999, kl. 19:48)

Psykologer talar om "kontakt med sina känslor" och troende talar om "kontakt med Gud". Talar man kanske om samma sak men använder olika språk? Det handlar väl ändå om att lära sig leva och må bra. Eller är det helt olika saker? I så fall verkar det underligt om man har kontakten med Gud men inte med sig själv. Känner Gud men inte sig själv och sina känslor. Och om Gud nu ordnar allt genom tron har ju inte kristna något behov av terapi och psykologhjälp. Hur hänger det ihop?

/MZ

, lördagen den 17 juli 1999, kl. 01:35:

SVAR (lördagen den 17 juli 1999, kl. 01:35)

ZERVAN: Det är helt skilda saker. Den kristna tron är ingen religion, den är en RELATION, en levande personlig gemenskap med Jesus Kristus.
I Kristus finner man också sig själv och sin roll i skapelsen. Vi är skapade till gemenskap med Guds Son i den Helige Ande, och detta är mer än känslor och ett allmänt välmående. En relation till en levande person, en make/maka t.ex, är mer än egna känslor, och så är det också med sann Kristusgemenskap.

Denna gemenskap är också nog för att ge den kristne hälsa och själsligt välbefinnande, och det är det idealtillstånd vi skall eftersträva och förvänta av Gud genom frälsningen.

Ofta är dock människan så preparerad av denna världens förhållningssätt gentemot sjukdom, att hon snarare förväntar sjukdom och elände, i stället för hälsa och välgång. Tron försvagas av invanda tankegångar, som det krävs ett målmedvetet arbete att bryta ned.

Detta sker alltså inte automatiskt med den kristne, utan det är en pågående process, en reningsprocess - och det hänger också på att Guds löften förkunnas i församlingen på ett rätt sätt, för även predikanterna kan vara behäftade med invanda världsliga tankegångar, som gör att de inte förväntar sig att få se hela Guds fullhet förkroppsligad i den kristna församlingen.
___