Pietismen

Ur Nordisk Familjebok, 1954


Philipp Jakob Spener,
som räknas som pietismens "fader".

ietism (av latinets pietismus, överdriven fromhet), den kyrkohistoriska (ursprungligen i smädligt syfte skapade) beteckningen på den religiösa väckelse- och reformrörelse, som framträdde inom det lutherska kyrkoområdet under senare delen av 1600-talet.

Gentemot ortodoxiens överbetoning av renlärighet och kyrklig observans förlade pietismen tyngdpunkten till den personliga upplevelsen av tron och dess utgestaltning i livet, frigjorde lekmannen från kyrkosamfundets förmyndarskap och gav honom del i ansvaret och arbetet inom detsamma.

Besläktade fromhetsriktningar hade tidigare framträtt på reformert område (puritanism och independentism i England, precisism i Holland). Även i Tyskland hade pietismen under ortodoxiens tid sina föregångare, som ivrade för en mera praktiskt orienterad kristendom (J. Arndt m. fl.).

Pietismen uppträdde först som en inomkyrklig reformrörelse med i huvudsak ortodox läroåskådning (den konservativa pietismen,). Philipp Jakob Spener, "pietismens fader", sökte i Frankfurt am Main motverka den döda vanekristendomen genom uppbyggelsemöten i sitt hem (från 1670); härur uppstodo de för pietismen karakteristiska konventiklarna (collegia pietatis).

Av stor betydelse blev hans insats för förbättrad kristendomsundervisning, söndagsskola och konfirmation. Pietismens programskrift är Speners "Pia desideria" (1676), vari han påyrkade förverkligandet av det allmänna prästadömets ide; lekmannen borde beredas tillfälle att lära känna hela Bibeln, prästerna fostras till fromma själasörjare och lära sig predika uppbyggligt i stället för polemiskt. -

Speners tankar mötte till en början bifall, och rörelsen grep omkring sig, företrädesvis bland adel och präster. Snart gåvo emellertid hans anhängare anledning till kritik, och pietismen angreps från ortodox sida häftigt, ofta orättvist, som skyldig till talrika irrläror.

Särskilt stod striden hård om dess åsikter, att nådemedlens kraft beror av prästens personliga fromhet samt att den nya födelsen äger rum icke vid dopet utan vid en medveten omvändelse. Det senare betonades starkt av August Herman Francke, som fr.o.m. 1690-talet blev pietismens främste ledare och som gjorde Halle till dess andliga centrum.

Den "halleska pietismen" präglades av en lagisk, delvis trångt asketisk världsfrånvändhet men också av en verksamhetsiver, som uträttade stora ting. -

En verklig folkrörelse blev pietismen i Wurttemberg, där dess konventiklar infogades i folkkyrkans verksamhet. Där knötos också pietistisk fromhet och teologisk forskning fastare samman än eljest (J. A. Bengel och M. Fr. Roos). -

Bredvid den konservativa pietismen utvecklades från 1680-talet, under påverkan av mystik, katolsk kvietism, kväkare m.m, en radikal riktning, som öppet bröt med kyrkans lära och ordningar. Uppenbarelsen i Bibeln sköts åt sidan till förmån för den egna religiösa upplevelsen ("det inre ljuset").

Inom vissa kretsar utmynnade pietismen i svärmiskt-extatiska företeelser och apokalyptiska fantasier. Hos andra utbildades en teologisk radikalism, som pekade fram mot upplysningen (G. Arnold, J. C. Dippel). Till förmån för dessa radikala pietister proklamerades i några tyska småstater för första gången fullständig religionsfrihet.


Pietismen i Sverige


Även i Sverige förebådades pietismen av ivrare för religiös förnyelse på ortodox grund, såsom O. Ekman, Daniel Anander, Jacob Boethius och J. Svedberg. På 1690-talet lärde svenska studenter i Halle känna pietismen, och omkring 1700 uppstodo pietistiska kretsar dels i Karlskrona, dels i Stockholm, där konventiklar började hållas under ledning av bl. a. Elias Wolker (adlad von Walcker).

Den ortodoxa kyrkoledningen, som häri såg en fara för folkets religiösa enhet, utverkade stränga regeringsedikt mot pietismen (1694 och 1706). Som dennas bekämpare gjorde sig särskilt generalsuper-intendenten i Greifswald, Joh. Fr. Mayer, bemärkt.

De politiska olyckorna fr.o.m. 1709 samt missväxt och pest skapade emellertid en för pietismen gynnsam botstämning, och under 1710-talet ökades dess aktivitet i Stockholm, där åtskilliga präster verkade i dess anda, samt i Umeå under den nitiske prosten Nils Grubb.

1717 fick pietismen sin egen sångbok, "Mose och Lamsens visor", utgiven och delvis författad av assessor Georg Lybecker. -

Efter 1720 tillfördes pietismen ett kraftigt tillskott genom hemvändande krigsfångar, som i Ryssland och Sibirien trätt i förbindelse med Francke.

Den stöddes även av flera framstående präster (bland andra Erik Tolstadius), officerare och ämbetsmän (riksrådet J. Cederhielm, landshövding N. Reuterholm m.fl.).

Försök gjordes från pietisternas sida vid riksdagen 1723 att överflytta kyrkoledningen till ständerna och ett av dessa beroende överkonsistorium, men prästeståndet, som ville värna kyrkans oberoende av statsmakten lyckades hindra detta.


Konventikelplakatet från år 1726
Klicka för större bild

Genom det 1726 utfärdade konventikelplakatet omintetgjordes den konservativa, relativt kyrkovänliga pietismen som självständig rörelse (däremot fortlevde den som en kyrklig fromhetstyp ända in på 1800-talet).


Radikalpietismen


I stället fick den radikala pietismen, som redan tidigare haft enstaka representanter, en kort blomstringstid. Den började med Dippels besök i Sverige 1726-28.

Trots censur och förbud spriddes hans arbeten samt skrifter av Böhme, G. Arnold, Mme Guyon m.fl. mystiker. Man började betrakta kyrkan som ett Babel, färdigt att förgås, och tanken på separation dök upp.

1731 bildades i Stockholm ett botgörarsällskap, de s. k. gråkoltarna, med extatisk religiositet och asketisk livsföring. Denna krets, till vilken studenterna Erik Molin och Sven Rosén hörde, drabbades snart av konventikelförbudet och upplöstes.

En annan krets åtföljde de till landsflykt dömda, av Böhme påverkade finnarna Jakob och Erik Eriksson, som vistades i Stockholm 1733-34 (återkomna 1745 bildade de skevikarnas klosterliknande samfund på Värmdö).

Med Carl Mikael von Strokirch och Sven Rosén som ledare konstituerades 1734 en friförsamling i familjegemenskapens form (i "Mommas hus" vid Volmar Yxkullsgatan).

Typisk för den inåtvända, känslosamma fromheten i dessa kretsar är sångboken "Andeliga wijsor om hwargehanda materier och wid åtskilliga tillfällen" (utgiven 1732 eller 1733).

Emellertid skärptes religionslagstiftningen ytterligare 1735, Rosén landsförvisades 1741, och därmed hade den radikala pietismen spelat ut sin roll.


- Litt.: A. Ritschl, "Geschichte des Pietismus" (3 bd, 1880-86); M. Rosendal, "Den finska pietismens historia", (1903); E. Linderholm, "Sven Rosén" (1910); W. Mahrholz, "Der deutsche Pietismus" (1921); K. Reinhardt, "Mystik und Pietismus" (1925); H. Pleijel i "Svenska kyrkans historia", 5 (1925); O. Nordstrandh, "Den äldre svenska pietismen litteratur" (195?).
_______


Pietist, anhängare av pietismen (se d.o.); numera stundom beteckning för varmt religiös person av känslobetonad fromhetstyp.

 


Ur Nordisk Familjebok, 1954, Förlagshuset Norden AB, Malmö

 


 

OBS - Vid läsning av denna och liknande skildringar av pietismen och andra andliga företeelser får man komma ihåg att det är de "utomståendes" uppfattning och synsätt som avspeglas. Där kan missförstånd och t.o.m falska skildringar av inslag i en gudasänd väckelserörelse komma med. För den som med Guds hjälp är van att skilja på sanning och lögn finns dock mycket intressant att hämta ur dessa upplysningar.

T.ex framskymtar det i ovanstående text att pietismens framträdande och motståndet från prästerskap och myndigheter mot den, skedde parallellt med "politiska olyckor, missväxt och pest" i riket. Det kan alltså vara så att Sverige förlorade sin stormaktställning pga förföljelsen och förkastelsen av den andliga väckelse Gud ville ge landet genom pietismen.
Det var utan tvekan så att Sverige hade fått denna ställning tack vare sitt starka ställningstagande för protestantismen och den andliga förnyelse denna förde med sig i brytningen med katolicismen i Nordeuropa. Men när den andliga renlärigheten hade övergått i död, hård och kall renlärighet, och Gud ville på nytt väcka liv och förnya både folk och rike, stod den hårda ortodoxin, med det lutherska prästerskapet i spetsen, emot den Helige Ande, och Sverige föll och fortsatte att falla, till dess det hade krympt ihop till sin nuvarande yta och fick fortsätta som ett av de mindre betydande rikena i Europa.


 

 

___