Utdrag ur

JUDARNAS GAMLA HISTORIA

av

FLAVIUS JOSEFUS




Översättning efter en engelsk edition. Stockholm, G. Fredengrens (f.d. Literaturföreningens Förlag) Förlag.

(Texten är inscannad från en faksimil utförd efter en upplaga som utgavs i Köping 1889.)


JUDARNAS GAMLA HISTORIA

innehåller 20 böcker och sträcker sig tidsmässigt från skapelsen till författarens egen samtid, ca 100 e.Kr. I detta utdrag har Första bokens kap. 1 - 11 tagits med, plus några mindre stycken från dess senare delar. För bibelläsare finns det en del intressanta uppgifter och detaljer här, som Josefus fogar till mänsklighetens och sitt folks historia.


 

 

FÖRFATTARENS FÖRORD

E, SOM FÖRETAGA SIG ATT SKRIFVA HISTORIER, underkasta sig ej, menar jag, detta mödosamma arbete af en enda bevekelsegrund, utan af många, hvilka äfvenledes äro hvarandra olika; ty några egna sig åt denna sysselsättning för att ådagalägga sin skicklighet såsom författare och för att blifva beryktade för lärdom; andra åter författa historier för att bereda de personer ett nöje, hvilka komma att läsa dem, och för att vinna detta mål spara de ingen möda, utan snarare anstränga sig öfver sin förmåga i detta hänseende; ännu andra känna sig drifna af ett nödvändigt behof att uppträda såsom historieskrifvare, i det att de så intressera sig för de allmänna händelserna, att de ej kunna afhålla sig ifrån att skriftligen författa dem, till nytta för efterkommande; ja, det fins äfven sådana, som låta förmå sig att framdraga de historiska tilldragelserna ur mörkret och föra dem i ljuset, så att de kunna blifva allmänheten till tjenst, emedan sjelfva dessa historiska fakta, för hvilka de intressera sig så mycket, äro af så stor vigt och betydelse.

Och nu, bland dessa olika bevekelsegrunder, som föranleda lärde män att skrifva historier, bekänner jag de tvänne sista såsom mina egna; ty då jag sjelf tog del i det krig, som vi judar förde mot romarne och egde noggrann kännedom om händelserna samt om krigets slut, fann jag mig nödsakad att författa en historia derom, och det i anledning deraf, att andra författare i sina skrifter framstälde händelserna oriktigt.

Jag har nu företagit mig detta närvarande verk* emedan jag tror, att alla greker skola finna det lönande att studera; ty jag ämnar beskrifva alla märkvärdigheter ända från äldsta tiden jemte författning och styrelse, sådant allt detta omtalas i våra hebreiska skrifter.

* Josefus skref sina sju böcker om judarnas krig mot romarne, innan han författade judarnes gamla historia (det närvarande verket); det förra omkring år 75 och det senare vid pass aderton år derefter. - 1889 års utg. anm.

I början, när jag skref historien om kriget, hade jag föresatt mig att äfven beskrifva, hvilka judarne ursprungligen voro, hvilka skickelser de haft att genomgå, och hvilken deras lagstiftare var, som inskärpte fromhet hos dem och lärde dem att lefva dygdigt, och hvilka krig de hade fört i forna tider, till dess de slutligen, mot sin vilja, blefvo invecklade i detta sista krig mot romarne; men snart insåg jag, att ett sådant arbete skulle blifva mycket vidlyftigt, och så beslöt jag, att affatta det i ett verk för sig, med sin egen begynnelse och sitt eget slut.

Under loppet af verkets fortgång kände jag mig, såsom vanligen plägar ske vid dylika mödosamma företag, olustig, och dervid fortgick arbetet långsamt, och det så mycket mer, som verket var omfattande och beredde mig stora svårigheter, som i betydlig mån ökades genom min ovana vid att tolka vår historia på ett främmande och för oss judar obekant tungomål. Emellertid hade jag beröring med personer, som önskade lära känna vår historia, och som derför uppmanade mig att fortsätta arbetet. Bland alla dessa nämner jag Epafroditus, som var en vän af all slags lärdom, och hade en synnerlig håg att studera historiska skrifter. Denne man hade sjelf genomgått besvärligheter af hvarjehanda slag och erfarit lyckans vexlingar, hvarjemte han var utrustad med en stark natur, var kraftfull och ihärdig, och hade fattat det orubbliga beslutet att i allt lefva dygdigt. Alla, som äro villiga att öfva sig i hvad som är nyttigt och anständigt, uppmanar han att förena sig med honom uti att befrämja det goda, och för hans öfvertalningsförmåga gaf jag efter.

Jag blygdes för att låta kärlek till maklighet utöfva ett så stort inflytande på mig, att jag derigenom förlorade lusten att sysselsätta mig med mödosamma och dock på samma gång nyttiga studier. Jag blef befriad från min likgiltighet och angrep mitt arbete med lust och glädje. Utom de nu nämda bevekelsegrunderna hade jag andra, som jag tog i betraktande, nämligen att våra förfäder hade varit villiga att meddela andra folk några af sina nyttiga lärdomar, och att det har funnits greker, som gjort sig mycken möda att inhemta kännedom om vårt folk och vår historia.

Jag tog äfven i betraktande, att konung Ptolemeus, den andre med detta namn, var mycket ifrig i att befrämja lärdom och samla böcker. Särskildt nämner jag, att han skaffade sig en öfversättning på grekiska språket af vår lag, med deri befintliga beskrifningar öfver bland oss gällande författningar och styrelser. Öfverstepresten Eleasar, som visst icke var den ringaste bland dem, hvilka beklädt denna värdighet, vägrade ej den nämde konungen att komma i besittning af den stora förmånen, hvilket han visserligen skulle hafva gjort, om han icke hade vetat, att den seden var rådande bland vårt folk, att det vi sjelfva värderade, skulle vi icke neka att meddela åt andra.
Följaktligen ansåg jag det vara passande för mig att efterfölja vår ädelmodige öfversteprest, väl vetande, att det äfven nu fans många, som älskade lärdom, liksom konung Ptolemeus. Han erhöll icke alla våra skrifter vid samma tid, ty de lärde män, som sändes till Alexandria såsom öfversättare, lemnade honom endast lagens böcker, och var han således i saknad af den myckenhet underrättelser och läror, som förekomma i våra andra heliga böcker. De innehålla historien för 5000 år under hvilken tid många sorgliga och uppmuntrande händelser inträffade, lyckliga och olyckliga krig fördes, jemte stora företag af myndigheterna och förändringar i styrelsen.

Jag vill i korthet här anmärka, att den som läser denna historia skall i synnerhet deraf lära, att Gud låter alla företag lyckas väl, ja, i högre grad än jag förmår beskrifva, och krönas med framgång för dem, som lyda hans vilja och icke våga öfverträda hans förträffliga lagar; men för de menniskor, som bryta emot hans bud och icke noggrant efterlefva dem, blir det som förut var lyckligt nu olyckligt, och allt hvad de företaga såsom nyttigt och godt förvändes till ett obotligt ondt.
Och här vill jag uppmana alla dem, som komma att läsa dessa böcker, att de måtte söka upplysning hos Gud, för att kunna utforska, om icke vår lagstiftare har förstått Guds natur på ett honom värdigt sätt, om han icke har tillskrifvit honom sådana verkningar, som äro anständiga för hans makt, och om icke hans skrifter äro fria från sådana osedliga fabler, som andra hafva diktat, ehuru äfven han, som lefde i en så aflägsen tid, hade helt lätt kunnat hopspinna en mängd sådana lögner, ty han lefde för 2000 år sedan, och vid den tiden hade ej ens de andra folkens skalder dristighet nog att bestämma sina gudars generationer, mycket mindre menniskornas handlingar eller deras lagar.

Under det jag sålunda fortgår, skall jag noggrant beskrifva, hvad som innehålles i våra urkunder, och det i den ordning, som händelserna under tidens lopp ha inträffat. Hvad jag har lofvat och beslutat, det vill jag fullgöra, och det är att troget utarbeta hela verket, utan att tillägga någonting eller taga något ifrån hvad som innehålles i urkunderna.
Men emedan nästan hela vår författning beror på Moses, vår lagstiftares visdom, så kan jag ej afhålla mig ifrån att i korthet tala något om honom, ty annars skola de, som komma att läsa min bok, undra, huru det kan komma sig, att min beskrifning, som lofvar att vara en berättelse om våra lagar och historiska tilldragelser, innehåller en stor del filosofi.
Läsaren skall derför komma ihåg, att Moses ansåg det i högsta grad nödvändigt, att den, som sjelf ville föra ett rättskaffens lefverne och gifva menniskor lagar, skulle i första rummet betrakta den gudomliga naturen, och efter betraktandet af Guds verk söka att efterfölja detta bästa af alla föredömen, så vidt det är möjligt för den menskliga varelsen att efterfölja detta högsta exempel. Utan en sådan betraktelse kunde lagstiftaren sjelf icke vara drifven af någon ren bevekelsegrund, och icke heller kunde det han skrifver tjena att väcka kärlek till dygden hos hans läsare; först och framför allt måste de blifva undervisade, att Gud är alla varelsers Fader och Herre, att han ser dem alla, och att han gifver ett lyckligt lif åt dem, som följa honom, men låter ett oundvikligt straff drabba dem, hvilka icke vandra dygdens väg.
När nu Moses önskade meddela undervisning åt sina landsmän, började han icke att utfärda lagar på samma sätt som andra lagstiftare; jag menar: han grundade ej sina lagar på utvärtes ceremonier och bruk menniskor emellan, utan genom att höja deras sinnen till Gud och den af honom skapade verlden, och genom att öfvertyga dem, att vi menniskor äro de förträffligaste af Guds skapade varelser på jorden.

När han nu en gång hade bragt dem derhän, att de underkastade sig religionen, var det lätt för honom att förmå dem att underkasta sig allt annat. Andra lagstiftare hade börjat med fabler, och i sina tal öfverflyttade de de skamligaste laster bland menniskor på sina gudar, hvarigenom de gåfvo onda menniskor en skenbart giltig ursäkt för sina brott; men vår lagstiftare handlade på ett helt annat sätt, ty när han hade bevisat, att Gud var i besittning af den fullkomliga dygden, påyrkade han, att äfven menniskor skulle eftersträfva att blifva delaktiga af samma dygd, och öfver dem, som icke ville tro och lyda hans uppmaning, afkunnade han de svåraste straff.

Jag uppmanar derför mina läsare, att, enligt hvad som nu har blifvit sagdt, undersöka mitt verk, ty derigenom skall det blifva klart för dem, att deri ingenting finnes, som icke är öfverensstämmande med Guds majestät och med hans kärlek till menskligheten. Allt syftar på naturen eller universum. Vår lagstiftare talar om några ting visligen, men dunkelt, andra åter framställer han under en vacker allegori, men sådana ting, som fordra en direkt förklaring, förklarar han tydligt och uttryckligt. De, som vilja förstå orsakerna till alla ting, kunna här finna en förträfflig, filosofisk teori, hvars förklarande jag för denna gång måste förbigå; men om Gud förlänar mig tid dertill, ämnar jag beskrifva detta ämne,* sedan jag har slutat närvarande verk.
Jag skall nu öfvergå till vår historia, och vill jag dervid begynna med hvad Moses förmäler om verldens skapelse, sådan jag finner den omtalad i våra heliga böcker.

* Josefus fick ej lefva och fullborda detta verk.


 

 

FÖRSTA BOKEN.

Från skapelsen till Isaks död.

1 Mosebok 1-35.


Enligt Josefus innefattar denna bok en period af 2283 år; den bibliska kronologien bestämmer den till 2288 år.
 
Från Skapelsen till floden .....................................
Från Floden till Babels undergång..........................
Från Babels undergång till Abrahams födelse.....
Från Abrahams födelse till Isaks födelse................
Från Isaks födelse till hans död..............................

1656
115
237
100
180

= 2288 år.

 

Första kapitlet.

År f. K. 4004. Verldens skapelse. Sabbatens instiftelse. Menniskans fall.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var då icke synlig, utan var höljd i ett ogenomträngligt mörker, under det att en vind rörde sig öfver hennes yta, och då befalde Gud, att det skulle blifva ljus. När detta var gjordt, såg han på hela massan och skilde ljuset från mörkret. Mörkret kallade han natt och ljuset dag. Ljusets begynnelse och tiden för hvilan benämde han afton och morgon.
Detta var i sanning den första dagen, och Moses sade verkligen, att det var en dag. Jag skulle väl nu kunna förklara orsaken, hvarför det var en dag, men som jag har lofvat förklara sådana grunder för alla ting i en särskild bok, så uppskjuter jag denna förklaring, till dess jag kommer att företaga nämda arbete.

På andra dagen utsträckte Gud himmelen öfver hela verlden och skilde den från de andra delarna, och han beslutade, att den skulle stå af sig sjelf. Han drog äfven ett kristalliniskt firmament omkring den och förenade dem till ett helt, som passade för jorden, och kunde gifva jorden regn och dagg.

På tredje dagen lät han det torra landet framträda, omgifvet af hafvet på alla sidor, och på samma dag uppspirade träd och växter ur jorden.

På fjerde dagen prydde han himmelen med solen, månen och stjernorna och föreskref dem deras rörelse och lopp, till åstadkommande af årstidernas omvexling.

På femte dagen skapade han lefvande varelser, nämligen sådana som i vattnet simma och sådana som flyga i luften. Dessa utrustade han med förmåga att fortplanta sig och förökas.

På sjette dagen skapade Gud de fyrfotade djuren med deras olika kön, och på samma dagen skapade han äfven menniskan.

Sålunda, säger Moses, skapade Gud på sex dagar verlden och allt hvad deruti är, och hvilade på sjunde dagen eller upphörde att skapa. Derför hvila vi från vårt arbete på denna dag, hvilken vi kalla sabbat, ett hebreiskt ord, som betyder hvila.

Sedan Moses hade talat om sjunde dagen, beskrifver han utförligare menniskans skapelse. Han säger, att Gud tog stoft på jorden och danade en man och inblåste i honom en ande och en själ.* Denne man kallades Adam, som på hebreiska språket betyder en som är röd, emedan han danades af röd jord, och sådan är just oblandad ren jord.

* Josefus trodde, att menniskan består af ande, själ och kropp. Så äfven Paulus (1 Tess. 5: 23) samt andra i forntiden. På ett annat ställe säger Josefus, att det är förbjudet att äta blod, emedan det innefattar i sig själ och ande.

När Gud hade skapat de lefvande varelserna af alla olika slag, handjur och hondjur, framstälde han dem för Adam, som gaf dem de namn, med hvilka de ännu benämnas. Men när han såg, att Adam icke hade någon qvinlig varelse till sällskap, ty någon sådan var ej skapad, och att han förundrade sig, när han märkte, att djuren voro manliga och qvinliga, lät han honom falla i sömn och tog ett af hans refben och danade deraf qvinnan.
Då hon sedan framstäldes för Adam, kände han henne, och han visste, att hon var danad af honom. Det ord, som i hebreiskan betyder qvinna, heter ischa, men denna qvinna erhöll namnet Eva, som betyder alla lefvandes moder.

Moses berättar vidare, att Gud planterade en lustgård i öster, försedd med alla slags blomstrande träd, bland hvilka ett kallades lifvets träd och ett annat kunskapens träd, genom hvilket kunskap om godt och ondt kunde erhållas. I denna lustgård införde han Adam och hans hustru och befalde dem att vårda växterna.
Lustgården vattnades af en flod, som utgrenade sig i fyra delar och flöt öfver hela landet. Pison flyter genom Indien och har sitt utlopp i hafvet. Den kallas af grekerna Ganges. Eufrat jemte Tigris har sitt utlopp i Röda hafvet.* Eufrat heter äfven Frat och betyder utbredning eller blomma. Tigris eller Diglat har betydelsen af smal och snabblöpande. Gihon löper genom Egypten, och detta ord betyder, att floden har sitt ursprung från öster. Grekerna kalla den Nilen.

* Med Röda hafvet menas här det vi nu kalla Röda hafvet jemte Persiska viken samt det öfriga hafvet ända till Ostindien.

Gud befalde, att Adam och hans hustru skulle äta frukter af alla träden, men afhålla sig från kunskapens träd. och han förutsade dem, att om de vidrörde det, skulle det lända till deras undergång. På den tiden hade alla lefvande varelser ett och samma tungomål,* och när ormen, som då lefde i sällskap med Adam och hans hustru, märkte, att de voro lyckliga i lydnaden för Guds bud, afundades han dem deras ställning.

* Man finner här, att Josefus hyste den åsigten, att många af djuren, och i synnerhet ormen, egde talförmåga före fallet.

Han hyste den tanken, att om han kunde förmå dem att visa olydnad mot Gud, skulle han kunna bringa dem i ett olyckligt tillstånd. Drifven af sitt onda uppsåt, öfvertalade han qvinnan att äta af frukten af kunskapens träd, dervid föregifvande att detta träd medförde kunskap om godt och ondt, och att, när de hade erhållit denna kunskap, skulle de lefva ett lika lyckligt lif, ja, de skulle blifva så lyckliga som Gud.
Genom detta lockande tal vann han qvinnan på sin sida och intalade henne att öfverträda Guds bud. När hon hade smakat trädets frukt, fann hon behag deri och öfvertalade Adam att äfven äta deraf. Strax märkte de, att de voro nakna, och emedan de blygdes för hvarandra, upptänkte de något, hvarmed de kunde skyla sig, "ty trädet skärpte deras förstånd", och så skylde de sig med fikonlöf.
Dessa löf bundo de omkring sig, och tyckte de, att de nu voro lyckligare än förut, emedan de hade upptäckt hvad som fattades dem. Förut hade Adam förtroligt samtalat med Gud, men nu, emedan han var medveten om sitt syndiga handlingssätt, drog han sig undan, då Gud närmade sig honom i lustgården.

Öfver detta hans beteende blef Gud förvånad, och han frågade, af hvad orsak han dolde sig, och hvarför han, som med förnöjelse hade samtalat med sin Gud, nu flydde ifrån honom och gömde sig. Då Adam, som hade det medvetande inom sig sjelf, att han hade öfverträdt Guds bud, ej gaf något svar, sade Gud:

"Jag hade förut beslutat om eder båda, att I skullen lefva ett lyckligt lif, utan nöd, utan omsorg och oro i edra själar, och att allt hvad I behöfden, skulle genom min försyn växa af sig sjelf, utan edert arbete och eder möda, och sålunda bereda eder glädje och förnöjelse; men nu hafven I fört eder i ett tillstånd af arbete och möda, och det skall förorsaka föråldring och svaghet samt döden, hvilken icke skall hålla sig på långt afstånd ifrån eder och det derför, att I hafven missbrukat min goda vilja och ofverträdt mina bud, och din tystnad, Adam, är ej bevis på dygd, utan ett vittnesbörd om ditt onda samvete."

Adam ursäktade sin synd och bad Gud att ej vredgas på honom samt sköt skulden för hvad som hade händt på sin hustru; han sade, att han hade blifvit bedragen af henne och lockad att öfverträda Guds bud, och äfven hon ursäktade sig och sköt skulden på ormen.

Men Gud uttalade straffet öfver Adam, derför att han låtit öfvertala sig af sin hustru. Han sade, att jorden hädanefter icke skulle bära frukt af sig sjelf, och att den skulle blifva utmärglad genom odling samt endast gifva några frukter och vägra att frambringa andra.
Öfver Eva uttalade han det straff, att hon skulle hafva att utstå mycket lidande under hafvandeskapet samt föda barn med häftiga smärtor, och det derför att hon hade öfvertalat Adam med samma falska argument, hvarmed ormen hade öfvertalat henne, och derigenom bragt honom i ett olyckligt tillstånd.
Ormen beröfvade han talförmågan, derför att han genom sin ondska och list hade bedragit Adam. Dessutom lade han gift under hans tunga och gjorde honom till en fiende för menniskorna. Åt dessa gaf han det rådet, att de skulle krossa hans hufvud, emedan han deri upptänkte sina onda planer mot dem, och emedan de på detta sätt lättast kunde hämnas på honom. Vidare beröfvade Gud honom hans fötter, så att han genom en slingrande rörelse måste släpa sig fram på jorden.

Och när Gud hade uttalat dessa straff öfver förbrytarne, förde han Adam och Eva ut ur lustgården och anvisade dem en annan plats.

 

 

Andra kapitlet.

Adams efterkommande och patriarkernas död. F. K. 4003 - 2349.

Adam och Eva hade två söner. Den äldste hette Kain, hvilket namn betyder besittning. Den yngste hette Abel, som betyder sorg. De hade äfven döttrar. De båda bröderna förde ett helt olika lefnadssätt. Abel, som älskade rättfärdighet, och trodde, att Gud var närvarande vid alla hans förrättningar, lefde i ständig utöfning af dygden. Till sitt yrke var han herde. Kain deremot var i alla afseenden en ond man, och framför allt var han beherskad af vinningslystnad. Han var den förste, som började idka åkerbruk. Vid ett tillfälle blef han uppretad på sin broder och dödade honom. Det tillgick på följande sätt.

De hade beslutat att frambära offer åt Gud. Kain offrade frukter af jorden samt åkerbrukets alster. Abel deremot frambar mjölk samt förstlingen af sina hjordar. När de båda sålunda offrade, fann Gud mera välbehag i den yngres offer, enär det bestod af hvad naturen af sig sjelf frambragte, än i den girige mannens gåfvor, som genom hans uppfinningskonst blifvit framtvingade ur jorden, och då Kain märkte, att Abel hade företräde hos Gud framför honom, blef han mycket vred, slog ihjel sin broder och dolde hans döda kropp, troende att brottet ej skulle blifva upptäckt.
Men Gud, som visste hvad han hade gjort, kom till Kain och frågade honom, hvad det hade blifvit af hans broder, emedan han på många dagar icke hade sett honom, då de deremot förut ofta hade befunnits inbegripna i samtal med hvarandra. Kain råkade i villrådighet och visste ej, hvad svar han skulle gifva Gud. Till en början sade han, att han sjelf var okunnig om sin broders försvinnande, men när Gud ifrigt och med stränghet uppfordrade honom att svara, sägande sig hafva beslutat att vilja hafva saken uppenbar och förklarad, svarade han ändtligen, att han icke var sin broders väktare eller ledsagare, och att han icke var pligtig att stå till svars för hvad han gjorde.
Men Gud nöjde sig icke dermed, utan sade Kain helt öppet, att han var sin broders mördare, tilläggande: "Det förundrar mig, att du icke vet, hvad det har blifvit af en man, hvilken du sjelf har dödat."

Emellertid straffade ej Gud honom med döden, emedan han frambar ett offer och dervid anropade Gud att icke låta sin stränga vrede drabba honom; dock lät han honom icke blifva ostraffad, utan sade honom, att han var förbannad (landsflyktig) och hotade att straffa hans efterkommande intill sjunde led.
Äfvenledes dref han honom jemte hans hustru ur landet. Och då han sade sig vara rädd för att vandra omkring i de obekanta trakterna, enär han då lätt kunde falla ett offer för vilda djur och sålunda omkomma, bjöd Gud honom att ej hysa en sådan ängslig tanke, och han sade honom, att han kunde vandra öfver hela jorden, utan att behöfva frukta för de vilda djuren. Till slut satte han ett märke på honom, för att han skulle vara igenkänd, och derpå befalde han honom gå.

När Kain tillsammans med sin hustru hade genomvandrat många land, kom han till en plats, der han beslöt att bosätta sig, och der bygde han en stad, som han kallade Nod; der bodde han med sina barn och efterkommande.
Emellertid lände ej hans straff honom till förbättring, utan han gick allt längre och längre i sin ondska. Han endast sträfvade efter att förvärfva sig sådana ting, som kunde bereda honom vällefnad i det kroppsliga lifvet, äfven om han dervid måste göra sina grannar orätt. Han förökade sina egodelar lika hastigt som hans familj tillväxte, och mycken rikedom samlade han genom röfveri och våld. Sina bekanta uppeggade han att föra ett lefnadssätt liknande hans, och de borde, menade han, förvärfva sig medel, hvarigenom de kunde lefva lustigt här på jorden, om det ock skulle ske med plundring och stöld.

Han blef sålunda en mäktig anförare för en stor hop onda menniskor. Äfven införde han en vigtig förändring i menniskornas lefnadssätt, som före hans tid hade varit ytterst enkelt, i det att han var upphofsman till mått och vigter. Menniskorna hade förut lefvat oskyldigt och fredligt, och de hade ej ens tänkt på sådana konster, som han nu lärde dem, och dermed uppfylde han hela verlden med svek och bedrägeri.
Också var han den förste, som bestämde gränser mellan landsträckorna. Han bygde en stad och omgaf den med murar och tvingade sina anförvandter att komma och bo der. Denna stad kallade han Hanok, efter sin äldste son, som innehade detta namn.

Hanoks son var Jared, hans son var Mahalaleel, hans son var Metusael, hans son var Lamek, hvilken hade två hustrur, Silla och Ada, och af dem sjuttiosju barn.
En af Adas söner hette Jabal, hvilken älskade nomadlifvet och införde bruket att bo i tält och idka boskapsskötsel. Ada hade en annan son vid namn Jubal; han öfvade sig i musik och uppfann musikaliska instrument, såsom harpa och pipa. Tubal, en af den andra hustruns söner, utmärkte sig framför alla menniskor i styrka, och var mycket beryktad för sina krigiska bedrifter. Genom detta lefnadssätt samlade han stora egodelar och lefde öfverflödigt, äfvensom han var den förste, hvilken arbetade i koppar.

Lamek hade äfven döttrar och bland dem en vid namn Naema, den fagra. Denne Lamek var öfvad i saker tillhörande gudomlig uppenbarelse, och han visste, att han skulle blifva straffad för Kains brodermord, hvilket han ock omtalade för sina hustrur.
Redan då Adam ännu lefde hade Kains efterkommande djupt förfallit i ondskan, och den ökade sig mer och mer med hvarje slägtled. De voro grymma i krig och djerfva röfvare, och om några funnos, som afhöllo sig ifrån att mörda sina medmenniskor, så voro de så mycket mera begifna på synder och laster af annat slag, i synnerhet vinningslystnad, bedrägeri och orättvisa.


Vår historia måste återkomma till Adam, hvilken var den första menniskan. Han blef, såsom vi hafva nämt, skapad af jord. Sedan Abel blifvit dödad och Kain drifven i landsflykt i följd af brodermordet, längtade Adam ifrigt efter att erhålla andra barn. Han var då 230 år gammal och lefde derefter 700 år samt blef derpå död. Hans längtan blef uppfyld, ty han hade många barn.*
Bland dem var Set den förnämste. Det skulle blifva för vidlyftigt att omtala alla hans barn, och derför skall jag nöja mig med att meddela underrättelse om Set och hans efterkommande.

* En gammal tradition förmäler, att Adam hade 33 söner och 23 döttrar.

När Set hade blifvit en fullvuxen yngling och uppnått den ålder, att han kunde förstå att värdera det goda, blef han en mycket dygdig man, och liksom han sjelf egde en förträfflig karakter, så lemnade han barn efter sig, hvilka vandrade i hans fotspår.
Alla hans efterkommande voro goda menniskor. De bodde tillsammans i landet, utan att några strider egde rum dem emellan. Under hela sin lifstid voro de lyckliga och ej hemsökta af sorger och bekymmer.

De voro uppfinnare af den visdom eller vetenskap, som sysselsätter sig med himlakropparne i deras olika ordningar. Enligt Adams förutsägelse skulle verlden förgås en gång genom eld och en gång genom vatten, och på det deras vetenskap om de himmelska kropparna icke skulle gå förlorad, innan den blef allmänt känd, uppreste de tvänne pelare, den ena af tegel, den andra af sten. På dessa två pelare inristade de underrättelsen om sin nya upptäckt. Om den pelaren, som bestod af tegel, skulle blifva förstörd af floden, så skulle stenpelaren med sin inskription stå qvar och lemna efterverlden upplysning om deras vetenskap.
Äfven på stenpelaren stod antecknadt, att de hade upprest en pelare af tegel. Denna stenpelare står än i dag qvar i landet Siriad.

 

 

Tredje kapitlet.

Floden. Guds förbund med Noak. Noaks död. F. K. 2349 - 1998.

Sets efterkommande fortforo att frukta Gud och dyrka honom såsom skapelsens Herre, äfvensom de älskade dygden, och detta allt intill sju slägtleder. Under tiden blefvo äfven de indragna med i förderfvet. De öfvergåfvo sina fäders levnadssätt, och visade ej Gud den ära, som han fordrade af dem, liksom de icke heller beflitade sig om att handla rättvist med sina medmenniskor. I stället för att de förut hade varit nitiska uti att lefva i dygden, utöfvade de nu onda handlingar af alla slag, och genom detta lefnadssätt gjorde de Gud till sin fiende.

Några af Guds änglar ingingo förbindelse med qvinnor och födde söner, som voro orättfärdiga och föraktade allt som var godt, och det utan all fruktan, emedan de förlitade sig på sin egen styrka. Enligt traditionen utöfvade dessa män handlingar, som liknade deras, hvilka grekerna kalla jättar.

Men Noak var djupt bekymrad öfver menniskornas syndiga lefverne, och drifven af bedröfvelse öfver det allmänna förderfvet, förmanade han dem att omvända sig ifrån sin ondska och föra ett bättre lif. Då han härvid märkte, att de ej lydde honom, slafvar som de voro under sina köttsliga begärelser, började han frukta, att de skulle döda honom samt hans hustru och söner äfvensom dessas hustrur, och så flyttade han bort från landet.

Gud älskade denne rättfärdige man, men de öfriga menniskorna beslöt han att straffa, ja utrota hela menniskoslägtet och i stället frambringa ett annat slägte, som skulle vara renadt från ondskan. Han förkortade deras lifstid och tilldelade dem ej så många levnadsår som förut, utan endast 120 år. Derpå lät han en flod öfversvämma hela landet och förvandla det till ett haf.

I denna flod omkommo alla menniskor. Endast Noak räddades. Gud sjelf anvisade honom ett medel, genom hvilket han skulle blifva räddad. Han skulle bygga en ark med fyra våningar, och den skulle vara 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. I denna ark ingick han med sin hustru och sina söner samt deras hustrur. Derjemte insamlade han ett tillräckligt förråd lifsmedel, som skulle tjena till alla, deras uppehälle, hvilka blefvo införda i arken.
På det att djuren skulle bibehållas på jorden, intog han af somliga ett par, af andra åter sju par. Arken hade väggar och tak, starkt sammanfogade, med tjocka bjelkar, så att den ej kunde söndersplittras af den våldsamma floden och sjunka till bottnen.
På detta sätt räddades Noak och hans familj. Han var den tionde ifrån Adam. Noak var son af Lamek, son af Metusala, son af Henok, son af Jared, son af Mahalaleel, son af Kenan, son af Enos, son af Set, son af Adam.

Denna straffdom inträffade i det 600:de året af Noaks regering (ålder) och i den andra månaden, som af macedonierna kallas dius och af hebreerna markesvan (november). Denna benämning härleder sig ifrån deras tidräkning i Egypten. Moses deremot bestämde, att nisan (april), samma månad som xantikus, skulle vara den första månaden för deras högtider, emedan han utförde dem i denna månad, så att den månaden var den första i året med afseende på högtiderna de firade till Guds ära, ehuru han bibehöll månadernas ursprungliga ordning, när det gälde att sköta verldsliga angelägenheter såsom köpande och säljande.
Emellertid säger han, att floden började den 27 dagen af nämda månad, och det var 1656 år efter den första menniskan Adam. Tiden är antecknad i våra heliga böcker; i hvarje generation hafva några funnits, som med yttersta noggranhet uppskrifvit märkvärdiga menniskors både födelsedagar och dödsdagar.

Set föddes när Adam var 230 år, och Adams hela lifstid utgjorde 930 år. Set födde Enos, när han var 205 år. När Enos hade lefvat 912 år, öfverlemnade han styrelsen åt Kenan, hvilken han födde, då han var 190 år; han blef 905 år gammal. Kenan blef 919 år, och när han var 170 år, föddes hans son Mahalaleel. Mahalaleel uppnådde en ålder af 895 år, och han lemnade efter sig sin son Jared, som föddes, när han var 165 år. Jared lefde 962 år, och han lemnade efter sig sin son Henok, som föddes, när fadren var 162 år.
När Henok hade lefvat 365 år, for han hädan och gick till Gud; derför är icke hans dödsdag antecknad. När Henok var 165 år, föddes hans son Metusala, och när Metusala var 187 år, föddes hans son Lamek, åt hvilken han öfverlemnade förvaltningen, när han hade lefvat 969 år. När Lamek hade lefvat 777 år, förordnade han sin son Noak till folkets styresman. Noak föddes, då hans fader var 182 år, och sjelf blef han 950 år gammal.

Desse män lefde länge tillsammans med sina barn och barnbarn, och man behöfver ej fästa sig vid deras dödsår, utan endast taga med i räkningen deras födelseår.

När Gud gaf tecken, började det regna, och vattnet flödade i fyrtio dagar såsom strömmar, så att det steg femton alnar öfver jorden. Detta är orsaken, att menniskorna icke kunde finna någon plats, dit de kunde fly och blifva räddade. När regnet upphörde började vattnet minskas, och detta skedde efter 150 dagar eller på 17:de dagen i 7:de månaden; vattnet började då minskas något litet.
Efter någon tid stannade arken på ett berg i Armenien. Noak märkte, att arken stod stilla, och då öppnade han och fick se en liten del af jorden. Han höll sig stilla och fröjdade sig i hoppet om räddning. Efter några dagar hade vattnet ännu mer minskats, och då lät han en korp utflyga, och önskade han derigenom kunna utröna, om någon del af jorden var torr eller fri från vatten, men då korpen fann jorden ännu öfvertäckt med vatten, kom han tillbaka till Noak. Ännu dröjde han i sju dagar, och så lät han en dufva utflyga, för att vinna någon kännedom om tillståndet der ute. Dufvan kom igen, medförande gytja på sina fjädrar samt en olivkvist. Nu förstod Noak, att jorden var fri från vatten. Ännu dröjde han i sju dagar, och så lät han alla djuren i arken gå ut. Till sist gick han sjelf ut med hela sin familj, och då frambar han offer åt Gud samt fröjdade sig med de sina.

Denna plats kalla armenierna utgång eller räddningsplats. Arken blef räddad der, och qvarlefvorna deraf visa invånarna oss än i dag.

Jag anmärker här, att många historieskrifvare omtala både floden och arken. Bland dessa nämner jag Berosus, en kaldeisk författare. Då han beskrifver omständigheterna vid denna flod, yttrar han bland annat följande:

"Det berättas, att en del af detta skepp ännu är qvar i Armenien på korydeernas berg, och att menniskorna taga stycken af becket, föra det med sig och bruka det såsom förvaringsmedel mot sjukdom och annat ondt."

Äfven Hieronymus af Egypten, författaren till feniciernas gamla historia, samt Mnaseas och dessutom många andra omtala detsamma. Vidare nämner jag Nikolaus af Damaskus, hvilken i sin 96:te bok meddelar en särskild berättelse om arken och floden, och säger:

"Det är ett berg i Armenien ofvanför Minyas, nämligen Baris, om hvilket det berättas, att många flydde dit i flodens tid och blefvo räddade, och att en man fördes omkring i en ark, som slutligen stannade på detta berg, och att timmerstockarne länge förvarades der. Denne man var sannolikt den, om hvilken Moses, judarnes lagstiftare, har skrifvit."

Hvad nu åter beträffar Noak, så fruktade han, att Gud, för att straffa menskligheten, skulle låta en flod komma öfver jorden hvarje år, och derför offrade han brännoffer och bad Gud, att han hädanefter ville låta naturen fortgå i sitt vanliga lopp såsom förut, och att han icke mer måtte sända öfver verlden en så svår straffdom, genom hvilken alla lefvande varelser voro i fara att förgås, utan att han, efter att nu hafva straffat de onda, ville i sin godhet skona de återstående, som han i sitt eget råd beslutat att rädda undan en så förskräcklig nöd, ty om de nu icke blefve alldeles skonade, skulle de, nämligen dessa sista qvarvarande, blifva olyckligare än de första, och de skulle blifva dömda till en mycket svårare dom, än hvad deras var, d.v.s. under det de plågas af förskräckelse vid åsynen af den första floden, hafva de att vänta att blifva förderfvade af en andra flod.

Han bad derför Gud, att han med välbehag ville mottaga hans offer och aldrig mer så straffa verlden i sin vrede, och att han måtte låta menniskorna lyckliga och glada odla jorden, bygga städer och med trygghet bo i dem, och att han icke måtte undandraga menniskorna de goda ting, som de egde före floden, och att dem måtte förunnas en lika lång lifstid, en lika hög ålder, som han hade låtit komma de gamla menniskorna till del.

När Noak sålunda hade bedit, lofvade Gud, hvilken älskade denne rättfärdiga man, att hans böner skulle blifva börda, och han sade, att det icke var han, som hade fört förderfvet öfver den syndiga verlden, utan att menniskorna sjelfva dragit detta straff öfver sig genom sin ondska, och att han icke hade satt menniskorna i verlden för att förderfva dem, ty det skulle hafva varit ett prof på större visdom att icke alls hafva gifvit dem lif, än att gifva dem lif och så föra dem i förderfvet.

Vidare sade Gud: "De förbrytelser, som de hafva begått emot min helighet och rättfärdighet, tvingade mig att pålägga dem detta straff; men under den kommande tiden skall jag icke låta sådana straffdomar öfvergå dem, icke heller låta min stränga vrede utgjuta sig öfver dem för deras onda handlingar i framtiden, och det i synnerhet på grund af dina förböner, och om jag någon gång sänder regn i större myckenhet än vanligt, så blif ej förskräckt för de häftiga skurarna, ty aldrig mer skall jorden öfversvämmas af vatten. Men på samma gång bjuder jag eder, att I icke skolen utgjuta menniskors blod, och att I hållen eder rena från mord, och straffen dem, som begå sådana brott. Jag tillåter eder att äta alla andra lefvande varelser efter behag och när helst edert begär manar eder att förtära något deraf, ty jag har satt eder till herrar öfver alla varelser, öfver dem som gå på jorden, öfver dem som simma i vattnet och öfver dem som flyga i luften, dock med undantag af deras blod, ty deri är lifvet. Till slut säger jag eder, att jag vill gifva eder ett tecken derpå, att jag har afstått från min vrede, nämligen min båge."
Härmed menas regnbågen, som kallades Guds båge. Och när Gud hade uttalat dessa bud och löften, gick han bort.

Noak lefde 350 år efter floden, och under hela denna tid var han lycklig. Han uppnådde en ålder af 950 år, och så blef han död.

Om man nu jemför de gamla fädernas lifstid med vår ålder, med den korta lifstid, som vi uppnå, så må man då icke tro, att hvad vi sagt om dem är falskt, och må man icke göra vårt nuvarande korta lif till ett argument, med hvilket man ville söka bevisa, att deras lifstid icke var så lång, som här blifvit sagdt. De gamla fäderna voro älskade af Gud och af honom sjelf på nytt skapade. Deras föda var då mera närande och egde mera kraft att förlänga lifvet, så att de kunde uppnå en så lång lifstid. Dessutom förlänade Gud dem en så hög ålder i följd af deras dygd och det goda bruk de gjorde af sin långa lifstid. Deras astronomiska och geometriska upptäckter erfordrade en lifstid af 600 år, och denna långa lifstid satte dem i stånd att förutsäga stjernornas perioder. En så lång tid utgör hvad vi kalla det stora året.

Såsom vittnen för hvad jag har sagt kan jag åberopa sådana författare, som ha skrifvit folkens gamla historia, och det både bland greker och barbarer, såsom Manete, den egyptiska historiens författare, och Berosus, som samlat kaldeiska märkvärdigheter, samt Mokus och Hestieus, Hieronymus af Egypten och de män, som författat feniciska historien, hvilka alla bekräfta hvad jag har sakt.
Vidare nämner jag Hesiodus, Hekateus, Hellanikus ooh Akusilaus samt Eforus och Nikolaus, hvilka betyga, att de gamla lefde i tusen år. För öfrigt har ju hvar och en här sin frihet att antaga hvad han finner lämpligast.

 

 

Fjerde kapitlet.

Babels torn. Språkförbistringen. F. K. 2233.

Noaks söner voro tre, Sem, Jafet och Ham, födda omkring 100 år före floden. Dessa voro de första, som nedstego från berget och bodde på slätten. De andra fruktade för att bo i de lägre trakterna, förskräckta som de voro vid tanken på floden, och förblefvo en längre tid på berget, men slutligen läto de öfvertala sig att komma ned på jorden. Den slätt, på hvilken de först vistades, hette Sinear. Gud befalde dem, att de skulle flytta ut och anlägga kolonier på andra platser, på det hela jorden måtte blifva befolkäd, och att de ej skulle låta oenighet uppkomma ibland dem; ty om de flyttade ut, skulle de lättare kunna uppodla en större del af jorden samt komma i åtnjutande af dess frukter i riktigaste mått.
Men de voro okunniga om Guds vilja och lydde honom ej. Genom denna sin olydnad ådrogo de sig svåra olyckor, och derför måste erfarenheten lära dem känna den synd de hade begått. När de sedermera förökades och hade ibland sig unga blomstrande personer i stor mängd, förmanade Gud dem åter att flytta ut och anlägga kolonier. Men ändå lydde de honom ej. Den lyckliga framgång de åtnjöto hade, menade de, ej blifvit dem gifven af Gud, utan de hade af egna krafter försatt sig i det välstånd, hvari de nu befunno sig. Och de icke blott vägrade att lyda Guds vilja, utan de hyste äfven den misstanken, att Gud befalde dem flytta ut och anlägga kolonier, på det att han, då de blefvo förskingrade, lättare skulle kunna förtrycka dem.

Det var i synnerhet en man, som eggade menniskorna att visa sig trotsande och olydiga mot Gud, och hans namn var Nimrod. Han var sonson till Noaks son Ham; en djerf man, utrustad med stormstyrka. Det var denne man, som öfvertalade folket att icke gifva Gud äran, icke tillskrifva honom det lyckliga tillstånd, som de nu åtnjöto, utan de skulle tro, att det var de sjelfva, som med mod och ihärdighet hade förskaffat sig lycka och välgång.
Så småningom förändrade han styrelsen till ett godtyckligt envälde, enär han insåg, att han ej på annat sätt kunde afvända menniskorna från att frukta Gud än derigenom, att han gjorde dem beroende af sig sjelf och sin egen makt. Han sade dem, att han skulle hämnas på Gud, om han än en gång skulle företaga sig att förderfva verlden. För att kunna trotsa Gud ville han bygga ett torn, som skulle vara så högt, att ingen flod kunde öfversvämma det. Och på detta sätt skulle han hämnas på Gud för att han hade förderfvat förfäderna.

Ganska snart lät folket öfvertala sig att lyda Nimrod, och så blef den meningen så småningom allmän, att den, som underkastade sig Gud, skulle blifva af alla föraktad. Så sinnade begynte de att bygga det omnämda tornet. De sparade dervid ingen möda, och de försummade icke heller att flitigt deltaga i arbetet. I anledning deraf, att så många händer voro sysselsatta med denna byggnad, höjde tornet sig ganska fort, ja hastigare än man hade väntat. Tornet var af så stort omfång och murarne så tjocka och starka, att dess höjd tycktes på afstånd vara mindre än den verkligen var. Det var bygdt af tegelstenar, sammanfogade med murbruk af jordbeck, på det att vatten icke skulle kunna intränga genom murarna.
När Gud såg deras ovisliga företag, så, i stället för att förderfva dem, ömkade han sig öfver deras ovilja att låta förbättra sig af den straffdom, som nyligen öfvergått deras syndiga förfäder, och lät sedan en förvirring uppkomma ibland dem, bestående deruti, att de började tala olika tungomål, och följden deraf blef den, att de icke förstodo hvarandra.
Platsen, der de bygde tornet, kallas Babel, i anledning af förvirring af det språk, som alla förstodo förut. Det hebreiska ordet Babel betyder förvirring.* Sibylla talar om detta torn och om språkförbistringen sålunda:

"När alla menniskor hade ett språk, begynte några af dem att bygga ett högt torn, såsom om de deri ville stiga upp till himmelen; men gudarne sände stormväder, som störtade tornet, och i anledning af de många olika tungomål som uppkommo, kallades staden Babel."

Angående slätten Sinear i landet Babylonien yttrar Hestieus derom följande:

"De af presterna, som voro qvar, togo Jupiters heliga kärl, och förde dem till Sinear i Babylonien."

* Moses Karenenses, en arminiansk historieskrifvare, omförmäler, att Gud störtade tornet genom en väldig storm.

 

 

Femte kapitlet.

Noaks efterkommandes utspridning. F. K. 2284.

I följd af språkförbistringen måste menniskorna sprida sig och begifva sig till andra delar af landet, och der anlade de kolonier. Hvarje koloni tog i besittning det land, till hvilket Gud ledde folket. Sålunda blef hela landet uppfyldt af menniskor, både de inre trakterna och de delar, som lågo vid hafvet. Några af rnenniskorna seglade i sina skepp öfver hafvet och bosatte sig på öarna. Många af dessa nationer behålla ännu de namn, med hvilka de benämdes af de första grundläggarne, under det att andra hafva alldeles förlorat de ursprungliga namnen. Somliga hafva förändrat sina namn, dock icke mera, än att de äro igenkänliga.
Det var grekerna, som föranledde denna namnförändring. När de under tidernas lopp tillväxte och blefvo mäktiga, började de berömma sig, föregifvande att de voro af mycket gammal härkomst, och dervid gåfvo de nationerna sådana namn, som på deras språk klingade väl, och som voro för dem lättare att förstå. De inrättade nya styrelseformer, nämligen sådana, som skulle antyda, att de voro ett folk med eget ursprung.

 

 

Sjette kapitlet.

Folkslagen hafva namn efter sina fäder. F. K. 2219 - 1996.

Noaks barnbarns namn öfverflyttades dem till ära på deras efterkommande, då de bosatte sig i ett land. Jafet, Noaks son, hade sju söner. Deras boningsplats tog sin början vid bergen Taurus och Amanus och sträckte sig i Asien till floden Tanais och i Europa till Kadix. De bosatte sig i de länder, i hvilka ingen hade bott förut, och folkslagen benämdes efter deras namn. Gomer blef stamfader för de folk, som grekerna nu kalla galater (galler), men som då kallades gomeriter.

Från Magog härstammade de, som benämdes magogiter, af grekerna kallade skyter. Dernäst ha vi Jafets söner Javan och Madai. Från Madai härstamma madaierna, som grekerna kalla meder. Javan var stamfader för jonierna och alla greker. Från Tubal komma tubaliterna, som nu kallas iberer, och från Mesek moskerna, nu kappadocier. Ett minnesmärke af deras gamla namn är ännu qvar, nämligen namnet på staden Mazaka, med hvilket namn hela detta folk benämdes. Tiras herskade öfver tirasierna, som grekerna kalla tracier. Alla dessa folk härstamma från Jafets barn.

En af Gomers tre söner var Askenas (eller Askanas), från hvilken askanierna härstammade, af grekerna kallade reginier. Af Rifat hafva rifateerna sitt namn, nu förändrade till paflagonier, och af Togarm togarmerna, som grekerna kalla frygier. Elisa, Javans son, var stamfader för eliseerna, nu kallade eolier, Tarsis för tarsiterna i Cilicien med Tarsus, den förnämsta staden i landet och tillika en erinring om stamfadern.
Kittim egde ön Ketima, nu Cypern. Namnet Kittim användes af hebreerna om alla Medelhafvets öar och kustländer. På Cypern är en stad, som har det ursprungliga namnet; den kallas Citius af dem som tala grekernas språk, och detta är en förändring af det hebreiska namnet Kittim. Dessa folk härstamma från Jafets barn och barnbarn.

Jag har här omtalat något, som grekerne måhända icke veta, och skall jag nu återgå till det jag utelemnat. Jag har gifvit namnen sådana former, som äro brukliga bland grekerna, för att behaga mina läsare. I vårt eget språk uttala vi dem icke så; vi använda för namnen i alla ställningar en och samma ändelse, till exempel aldrig Noakum, utan alltid Noak.


Hams barn togo i besittning landet, som sträcker sig från Syrien, bergen Amanus och Libanon ända till hafvet. Några af deras namn äro alldeles förlorade, andra äro så förändrade, att de svårligen kunna igenkännas, då deremot några bibehålla sina ursprungliga former. Af Hams fyra söner hette en Kus, och det namnet har förblifvit oförändradt. Han herskade öfver etioperna, hvilka än i dag både af sig sjelfva och andra kallas kusiter.

Minnet af misraiterna bibehålles i deras namn, ty vi, som bo i landet Judeen, kalla Egypten Misraim och dess invånare misraiter.
Fut var grundläggaren af Libyen, hvars invånare kallades efter honom futiter; en flod af samma namn flyter genom morernas land. Vi anmärka här, att grekiska historieskrifvare omtala både floden och landet under benämningen Fut. Det nya namnet deremot härleder sig från en af Misraims söner, hvilken kallades Libyus. Vi skola sedan omtala för våra läsare, hvarför landet har blifvit kalladt Afrika.

Hams fjerde son hette Kanaan, och han bebodde landet Judeen, som efter honom kallades Kanaan. Barnen af Hams fyra söner äro dessa: Seba (eller Saba), stamfader för sabéerna, Havila för havilerna, äfven kallade getuler; Sabta för sabteerna - grekerna kalla dem astaborer -; Sabteka för sabtekeerna; Raema för raemeerna.
Denne Raema hade två söner, af hvilka den ene hette Judada, stamfader för judadeerna, ett folk tillhörande de vestra etioperna, och den andre Saba (en annan än den redan nämde), stamfader för sabeerna.
Nimrod, Kus' son, stannade i Babel och blef der envåldsherskare, såsom vi förut hafva omtalat. Misraims barn, åtta till antalet, innehade landet från Gaza till Egypten, ehuru det endast af en, nämligen Filistim, hade sitt namn. Grekerna kalla en del af detta land Palestina.
Angående de öfriga, Ludim, Anamim och Lehabim, som bebodde Libyen, samt Naptuhim, Patrusim, Kasluhim och Kaptorim, känna vi ingenting mer än deras namn; ty genom det etiopiska kriget, som vi sedan skola beskrifva, förstördes deras städer.*

* Man vet ej, från hvilken källa Josefus hemtade underrättelse om detta krig.

Kanaans söner voro dessa: Sidon, som bygde en stad af samma namn; Hamatus, som bodde i Hamat, ännu af dess invånare så kalladt, men af macedonierna benämdt Epifania efter en af hans efterkommande; Arvadus, som hade i besittning ön Aradus; Arukas, som bodde i Arce i Libanus. Om de öfriga sju förekommer ej något mer i våra heliga böcker än deras namn, ty hebreerna förstörde deras städer. Orsaken till de straffdomar, som drabbade dem, skola vi här i korthet omtala.

Efter floden återfick jorden sin fruktbärande förmåga, och så började Noak att sysselsätta sig med dess odling. Han planterade vinrankor, och när frukten var mogen, och han hade insamlat drufvorna och af dem beredt vin, färdigt att använda, förrättade han offer, anordnade en festmåltid, drack af vinet och blef drucken samt insomnade och låg på ett oanständigt sätt blottad. Då hans yngste son fick se sin fader i detta tillstånd, kom han skrattande till sina bröder och omtalade nyheten. Skyndsamt togo de en mantel och öfverskylde dermed sin fader.
När Noak sedan erhöll underrättelse om hvad som hade händt, nedkallade han välsignelse öfver dessa sina båda söner; Ham deremot förbannade han väl icke, ty tanken på det omedelbara blodsbandet afhöll honom derifrån, men i stället lät han förbannelsen falla öfver hans efterkommande. Gud åter skonade några af dem, men sände straffet öfver Kanaans barn. Härom skola vi sedan tala mera.

Sem, Noaks tredje son, hade fem söner. De bebodde landet från Eufrat till Indiska hafvet. Elams afkomlingar kallades elamiter, och från dem härstamma perserna. Assur bodde i staden Nineve. Hans efterkommande blefvo de mäktigaste bland alla de öfriga. Arfaksads afkomlingar kallades arfaksaditer, nu kaldeer. Från Aram härstammade arameerna, som grekerna kalla syrier. Lud är stamfader för lydierna. Uz, en af Arams fyra söner, grundade Trakonitis och Damaskus, liggande mellan Palestina och Celesyrien. Hul grundade Armenien. Från Geter hafva baktrierna sitt ursprung och maseerna från Mas; deras land kallas nu Karax Spasini.
Sala var Arfaksads son, hans son Eber (eller Heber), från hvilken judarnes ursprungliga namn hebreer härledes. Eber födde Joktan och Peleg. Den senare erhöll detta namn, emedan han föddes vid den tid, då folkslagen utspriddes i de olika länderna; det hebreiska ordet Peleg betyder delning. Joktan, Ebers son, hade sönerna: Almodad, Salef, Hazarmavet, Jara, Hadoram, Usal, Dikla, Obal, Abimael, Seba, Ofir, Havila och Jobab. Dessa innehade landet vid Kofen, en flod i Indien, samt närgränsande trakter. Och detta vare nu nog om Sems afkomlingar.

Nu skall jag öfvergå till historien om hebreerna. Eber födde Peleg, Peleg födde Regu, Regu födde Serug, Serug födde Nahor, Nahor födde Tara, Tara födde Abram, hvilken alltså var den tionde från Noak och föddes i det 292:dra året efter floden. Tara födde Abram, då han var 70 år, Nahor födde Tara, då han var 120 år, Serug födde Nahor, då han var 132 år, Regu födde Serug, då han var 130 år, Peleg födde Regu, då han var 130 år, Eber födde Peleg, då han var 134 år, Sala födde Eber, då han var 130 år, Arfaksad födde Sala, då han var 135 år, Sem födde Arfaksad 12 år efter floden.
Abram hade två bröder, Nahor och Haran, och en af dem, nämligen Haran, hade en son, Lot, samt tvänne döttrar, Sarai och Milka. Haran blef död i Ur i Kaldeen, och hans graf visas der än i dag. De båda bröderna gifte sig med sina brorsdöttrar, Nahor med Milka och Abram med Sarai. Tara kände en djup sorg, när hans son Haran var död, och derför flyttade han med alla de sina till Haran i Mesopotamien, der han dog och blef begrafven, när han var 205 år gammal.

Redan då hade menniskans lifstid börjat blifva kortare, och den aftog mer och mer intill Moses, och då Gud åt honom bestämde en lifstid af 120 år, förordnade han åt de öfriga menniskorna samma lifslängd.

Nahors hustru Milka födde honom åtta söner, nämligen Uz och Bus, Kemuel, Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel. Dessa voro Nahors söner med Milka. Hans öfriga söner, Teba, Gaham, Tahas och Maaka, hade blifvit honom födda af hans frilla Rehuma. Betuel hade en dotter, Rebecka, och en son, Laban.

 

 

Sjunde kapitlet.

Abram flyttar från Kaldeen, bor i Kanan, bekänner den sanna kunskapen om Gud. F. K. 1922.

Abram hade ingen egen son, och derför antog han såsom eget barn Lot, sin broder Harans son och sin hustru Sarais broder. På Guds befallning flyttade han från landet Kaldeen, då han var 75 år gammal, och derefter bodde han och hans efterkommande i Kanaans land. Han var utrustad med stort förstånd, hade insigt i allting, en ovanlig förmåga att öfvertyga dem, som hörde honom, och misstog sig icke i sina meningar. Han hade en högre föreställning om dygden än andra menniskor, och han beslöt att förnya och förändra begreppet om Gud, sådant han fann det hos sina samtida. Han var den förste, som vågade offentligen bekänna denna öfvertygelse: "Att det blott fins en Gud, hela verldens skapare, och att, om andra (gudar) kunde bidraga något till menniskornas välgång, de gjorde det endast och allenast efter hans förordnande och icke af egen kraft."

Till denna öfvertygelse hade han kommit genom att betrakta de oregelbundna företeelser, som visade sig för honom både på jorden och i hafvet, i solen och månen samt alla de öfriga himlakropparne. Han sade: "Om dessa kroppar hade egen kraft, då skulle de visserligen alltid bibehålla egna regelbundna rörelser, men då de ej iakttaga en sådan regelbundenhet, så är det klart, att, såvida som de samverka till befrämjande af vår välgång, de icke göra det af egen kraft, utan att de göra det genom att vara underdåniga honom, som befaller dem att tjena, och derför böra vi gifva äran åt honom allena och hembära åt honom all tacksägelse."

När kaldeerna och andra folk i Mesopotamien hörde denna lära om Gud, gjorde de uppror emot Abram, hvarför han asåg det rådligast att flytta ur landet, och på Guds befallning och hans bistånd kom han och bodde i Kanaans land. När han hade bosatt sig der, bygde han ett altare och frambar offer åt Gud.

Berosus omtalar denne vår fader Abram utan att nämna hans namn; han säger:

"I tionde generationen efter floden lefde ibland kaldeerna en stor och rättfärdig man, skicklig i den himmelska vetenskapen."

Hekateus går ännu längre; han författade och lemnade efter sig en bok om honom. En annan skriftställare, Nikolaus af Damaskus, yttrar sig i sin fjerde bok sålunda:

"Abram regerade i Damaskus, ehuru han var en främling, som kom med en här från landet ofvanför Babel, kalladt kaldeernas land. Men efter en lång tid flyttade han äfven från Damaskus med allt sitt folk och for till ett land, som då kallades Kanaans land, men nu landet Judeen. Hans efterkommande blefvo mycket talrika, och deras historia skola vi beskrifva i en annan bok. Namnet Abram är ännu beryktadt i landet omkring Damaskus, och der är en by, som efter honom benämnes Abrams boning."

 

 

Åttonde kapitlet.

Hungersnöd i Kanaan. Abram besöker Egypten, undervisar folket i religion, aritmetik och astronomi, återvänder till Kanaan och delar landet med sina anförvandter. F. K. 1921.

Vid denna tid uppkom hungersnöd i Kanaans land, och sedan Abram hade erhållit den underrättelsen, att Egypten hade riklig tillgång på lifsmedel, fattade han beslut att resa dit, både för att komma i åtnjutande af dess välsignelse samt för att höra presterna och få veta, hvad de hade att säga om gudarne, hvarvid det var hans afsigt att antaga deras religion, om den borde föredragas framför hans, eller omvända dem och föra dem på en bättre väg, om hans religion skulle befinnas vara den bästa.

Då han nu måste taga Sarai med sig och dervid fruktade för egyptiernas osedliga lefnadssätt med afseende på qvinnor, och att konungen, intagen af hans hustrus utomordentliga skönhet, skulle döda honom och taga hans hustru till sig, fattade han beslut att gå till väga på detta sätt: han skulle säga sig vara hennes broder, och hon blef tillsagd att, då så erfordrades, säga detsamma, och detta skulle lända till deras fördel.

När nu Abram kom till Egypten, inträffade just det som han hade fruktat, ty hans hustrus skönhet omtalades öfver allt, och Farao, konungen i Egypten, nöjde sig icke med att höra ryktet om den sköna qvinnan, utan han kallade henne till sig för att sjelf se henne; men Gud hindrade honom från att i handling utföra sina onda föresatser, och det genom att tillsända honom sjukdom samt uppror mot hans styrelse. Och när han frågade presterna, huru han skulle blifva befriad från denna nöd, sade de honom, att Gud hade låtit sin vrede komma öfver honom och tillskickat honom dessa plågor för hans onda böjelse att vilja vanhedra främlingens hustru.
Öfverväldigad af förskräckelse frågade han då Sarai, hvem hon var, och hvem den mannen var, som reste i sällskap med henne. När han hade blifvit upplyst om sanningen, bad han Abram om förlåtelse, och gjorde dervid det tillägg, att då han trodde qvinnan vara hans syster, och icke hans hustru, fattade han kärlek till henne, och beslöt att träda i slägtförbindelse med Abram genom att gifta sig med hans syster, men att han icke hade hyst den onda böjelsen att vilja vanhedra henne.
Han gaf honom äfven en stor summa penningar samt beredde honom tillfälle att samtala och rådgöra med de lärdaste män i Egypten, och i följd af dessa samtal blef han ännu mera beryktad och prisad för sin dygd, än han hade varit förut.

Bland egyptierna voro olika meningar rådande, och det ena partiet föraktade det andra och förkastade dess heliga seder och bruk, i följd hvaraf bitterhet och vrede voro rådande emellan dem. Abram samtalade med hvardera af dessa partier, vederlade de satser, på hvilka de grundade sina påståenden, samt ådagalade, att deras bevisningar voro falska och icke hade någon sanning att stödja sig på. Då Abram sålunda talade på deras sammankomster, beundrade de honom såsom en vis man, såsom en man af stort förstånd, ty hvilket ämne han än behandlade, så utredde han det tydligt och klart, och de, som han talade med, märkte att han sjelf förstod det, och att han äfvenledes hade förmåga att göra det begripligt för andra.
Han undervisade dem i aritmetik och meddelade dem äfven kunskap i astronomi. Ty innan Abram kom till Egypten, voro de lärde i detta land obekanta med dessa delar af vetenskapen. Den kom från kaldeerna till Egypten och från Egypten till Grekland.

När Abram kom tillbaka till Kanaan, delade han landet mellan sig och Lot, och det i anledning deraf, att deras herdar tvistade med hvarandra om betesmarkerna, på hvilka de betade sina hjordar. Abram gaf Lot frihet att välja hvilka landsträckor han önskade, under det han sjelf nöjde sig med det, som Lot lemnade honom. Detta land utgjordes af de lägre trakterna nedanför bergen, och sjelf bodde han i Hebron, en stad, som är sju år äldre än Tanis i Egypten. Lot tog i besittning slätten vid Jordan, ej långt från Sodom, som då var en blomstrande stad, men som sedan förstördes genom Guds vrede. Orsaken dertill skall jag på annat ställe beskrifva.

 

 

Nionde kapitlet.

Sodoms ödeläggelse af assyrierna. F. K. 1912.

Vid den tiden, då assyrierna hade herraväldet öfver Asien, befunno sig invånarna i Sodom i ett blomstrande tillstånd; de egde stora rikedomar och ett betydligt antal unge män. Fem konungar skötte angelägenheterna i landet, och de voro följande: Ballas, Barsas, Senabor och Sumobor samt konungen i Bela. Hvarje konung hade sina trupper. Mot dem företogo assyrierna krig; de delade sin här i fyra delar och stridde emot dem. Hvarje afdelning af hären hade sin egen befälhafvare. När bataljen levererades, segrade assyrierna samt pålade sodomiterna en skatt, som de erlade i tolf år, och så länge de utbetalte den ålagda skatten, varade freden; men på trettonde året gjorde de uppror, och då tågade assyriernas krigshär emot dem under deras anförare Amrafel, Ariok, Kedor Laomer och Tideal.

Dessa konungar hade ödelagt hela Syrien och utrotat jätteslägtet, och när de nu ankommo till Sodom, lägrade de sig på fältet vid den dalen, som kallades Beckgropen; ty på den tiden voro på denna plats många gropar (asfaltgropar), men efter Sodoms undergång blef dalen kallad Asfaltsjön, och kallas så ännu. Om denna sjö skola vi sedan tala mera utförligt.
När nu sodomiterina höllo fältslag med assyrierna och striden blef ganska svår, stupade många af dem, och de öfriga gjordes till fångar; bland dessa fångar befann sig äfven Lot, som hade tågat ut för att bistå sodomiterna.

 

 

Tionde kapitlet.

Assyriska hären angripen och nedgjord af Abram. Ismaels födelse. Omskärelsen instiftad. F. K. 1912 - 1910.

När Abram erhöll underrättelse om denna olycka, blef han förskräckt samt djupt gripen af medlidande med sin brorson Lot och sina vänner och grannar sodomiterna, och enär han ansåg det nödvändigt att utan dröjsmål komma dem till hjelp, tågade han ut i största hast, och på femte natten öfverraskade han assyrierna nära Dan, namnet på en af Jordans källor, och innan de hunno beväpna sig, slog han dem, under det de lågo i sina sängar, intet ondt anande; andra åter, som ännu icke hade gått till hvila, voro så druckna, att de icke kunde strida, utan flydde.
Abram jagade efter dem, och på andra dagen upphann han dem vid Hoba, en plats tillhörande Damaskus, och derigenom bevisade han, att segern icke beror på mängden och antalet af de stridande, utan att krigsmän med skicklighet och mod kunna öfvervinna de största härar, ty han vann seger öfver denna stora armé med ej mer än 318 af sina tjenare samt tre af sina vänner. De som undkommo flydde till sina hem med blygsel och vanära.

Sålunda, efter att hafva befriat sodomiterna och sin brorson Lot, hvilka assyrierna hade gjort till fångar, återkom Abram såsom segrare. Konungen i Sodom mötte honom på en plats, som kallas Konungsdalen, och äfven Melkisedek, konung i Salem, tog emot honom. Detta namn betyder "den rättfärdiga konungen", och en sådan måste visserligen den vara, som gjordes till Guds prest. Detta Salem kallade man sedan Jerusalem.
Melkisedek undfägnade Abrams krigare rikligen, ja i stort öfverflöd, och under det de höllo festmåltid, började han prisa Abram samt lofva Gud, som hade utrustat sina tjenare med kraft att besegra fienderna. Och när Abram gaf honom tiondedelen af bytet, mottog han denna gåfva.
Konungen i Sodom önskade, att Abram skulle öfverlemna åt honom de män, som han hade befriat ur fångenskap under assyrierna, emedan de tillhörde honom, men att han sjelf skulle behålla bytet. Men Abram ville ej hafva någon del af bytet; endast hans män skulle hafva en del deraf, äfvensom de tre vännerna, som hade deltagit med honom i striden, nämligen Eskol, Aner och Mamre.

Och Gud beprisade hans dygd och sade: "Du skall icke förlora den lön du har förtjenat med dina hjeltemodiga handlingar." Han svarade: "Hvad nytta skall det vara för mig att erhålla lön, då jag icke har någon som ärfver den?" Abram hade ännu inga barn. Men Gud lofvade, att han skulle gifva honom en son, och att hans efterkommande skulle blifva mycket talrika, ja så oräkneliga som stjernorna. Då han hörde detta, offrade han åt Gud, såsom det blef honom befaldt.

Offret förrättades på detta sätt: han tog en treårig qviga, en treårig get, en treårig vädur, en turturdufva och en ung dufva,* och det blef honom befaldt att dela de tre första djuren, hvilket han ock gjorde, men fåglarne delade han ej.

* I Moses lag föreskrifvas inga andra offer än dessa fem, liksom äfven bör märkas, att judarne icke förtärde några andra husdjur än de här nämda.

Derefter, dock innan han bygde altaret, och under det roffåglarne sväfvade ned, begärliga efter blod, kom Guds röst till honom och förkunnade honom, att grannfolken skulle misshandla hans efterkommande under en tid af 400 år i Egypten, och under denna tid skulle de lida mycket, men sedan skulle de öfvervinna sina fiender, besegra kananeerna, och hafva landet och dess städer i besittning.

Abram bodde nära eken Ogyges i Kanaan, ej långt från staden Hebron. Han var bekymrad öfver sin hustrus ofruktsamhet och bad Gud, att han ville gifva honom en son. Gud uppmuntrade honom och sade, att han skulle vara vid godt mod, ty utom alla öfriga välgerningar, som han hade bevisat honom, ända sedan han utförde honom ur Mesopotamien, skulle han äfven gifva honom barn.

I anledning häraf förde Sarai på Guds befallning till hans säng en af hans tjenarinnor, en qvinna af egyptisk härkomst, i afsigt att erhålla barn genom henne. Tjenarinnan blef hafvande, högmodades deröfver och föraktade Sarai såsom om herraväldet skulle tillfalla hennes son. Då Abram öfverlemnade henne åt Sarai med uppmaning att straffa henne, flydde hon, emedan hon ej kunde uthärda det stränga straff Sarai lät komma henne till del.
När hon sedan befann sig ensam i öknen, bad hon Gud, att han ville förbarma sig öfver henne. Då uppenbarade sig för henne Guds ängel, der hon vandrade i öknen, och bjöd henne återvända till sin herre och fru, tilläggande, att om hon ville lyda detta visa råd, skulle hennes lif hädanefter blifva lyckligare; orsaken dertill att hon befann sig i denna sorgliga belägenhet, var den, att hon hade varit högmodig och otacksam mot sin fru.
Han sade henne äfven, att om hon icke lydde Gud och i stillhet återvände, skulle hon förgås; men om hon återvände, skulle hon blifva moder till en son, som skulle herska öfver det landet. Hon hörsammade de henne gifna förmaningarna samt återvände till sin herre och fru och erhöll förlåtelse. Någon tid derefter födde hon Ismael, som betyder "hörd af Gud"; Gud hade hört hans moders bön.

Denne son föddes, då Abram var åttiosex år gammal. Men när han var nittionio år, uppenbarade sig Gud för honom och lofvade honom, att Sarai skulle föda en son, och han bjöd honom, att han skulle kalla honom Isak . Äfvenledes sade han honom, att från denne son skulle folk och konungar härstamma, och att dessa skulle genom krig eröfra hela Kanaans land, från Sidon ända till Egypten.
På det att hans efterkommande skulle vara afsöndrade från alla andra folk, befalde han honom, att de skulle omskära sitt kötts förhud, och att denna ceremoni skulle fullgöras åtta dagar efter barnets födelse. Orsaken till denna omskärelse skall jag förklara på annat ställe.

Abram önskade till Gud, att Ismael skulle få lefva, och Gud svarade honom, att han skulle lefva och blifva mycket gammal, och att han skulle blifva stamfader för ett mäktigt folk. Då tackade Abram Gud för dessa välsignelser, och derpå förrättades omskärelsen på honom sjelf, hans son Ismael och hela hans familj; sonen var då tretton år gammal och han sjelf nittionio år.

 

 

Elfte kapitlet.

Sodoms undergång. F. K. 1897.

Vid denna tid voro sodomiterna i besittning af stor makt och rikedom, och i anledning deraf voro de stolta. De voro orättvisa mot menniskor, de föraktade Gud och förglömde de välgerningar han hade bevisat dem; de hatade främlingar och besmittade sig sjelfva med de skamligaste laster. De hade ådragit sig Guds vrede, och nu ville han straffa dem för deras öfverdåd, förstöra deras stad och ödelägga deras land, så att hvarken träd eller frukter kunde växa der.

När det sålunda var beslutadt, att Guds dom skulle öfvergå sodomiterna, satt Abraham* en dag under eken i Mamre utanför sin tältdörr.

* Vid denna tid förändrades hans namn, så att han i stället för Abram kallades Abraham, och hans hustru kallades Sara, icke mer Sarai.

I det samma fick han se tre änglar, och emedan han ansåg dem vara resande främlingar, steg han upp, helsade dem samt bad dem, att de skulle stanna hos honom och intaga någon förfriskning. När de härtill gåfvo sitt bifall, tillsade han genast sin hustru att baka kakor, under det att han sjelf slagtade en kalf, stekte den och anordnade en måltid för dem under eken. De åto, såsom det tycktes, och derunder frågade de Abraham, om hans hustru Sara och hvar hon var, och när han hade sagt, att hon var der inne i tältet, uppmanade de honom att säga henne, att de skulle komma igen en annan gång och då befinna henne vara en moder.
När hon hörde det, log hon för sig sjelf och sade, att det var omöjligt att hon kunde föda barn, ty hon var 90 år gammal och hennes man 100 år. Nu sökte de ej längre att dölja sig, utan sade öppet, att de voro Guds änglar, och att en af dem var utsänd att meddela Abraham och Sara underrättelse om deras sons födelse och att de andra två skulle förstöra Sodom.

När Abraham hörde straffdomen öfver sodomiterna omtalas, blef han bedröfvad, och han stod upp och bad Gud för dem, ja han bad enträget, att Gud icke skulle förderfva de rättfärdiga med de ogudaktiga. Och när Gud hade svarat, att det icke fans någon gudfruktig menniska bland sodomiterna - ty om det blott funnits tio fromma menniskor ibland dem, så skulle han icke straffa några för deras synder - då upphörde Abraham att bedja.

Emellertid ankommo änglarne till sodomiternas stad, och Lot bad dem enträget att taga herberge hos honom; ty han var en mycket ädelmodig och gästvänlig man, och han hade lärt sig att efterfölja Abraham i välgörenhet.
När nu sodomiterna sågo dessa ynglingar med deras intagande utseende, och visste att de hade herberge hos Lot, omringade de hans hus och ville bedrifva sina skändliga laster med främlingarne; och ehuru Lot förmanade dem att förhålla sig anständigt och att icke med några skändligheter ofreda hans gäster, utan låta dem åtnjuta stillhet och ro i hans hus, ja, ehuru han lofvade dem, att om de icke kunde motstå sina onda lustar, ville han hellre utlemna sina döttrar än främlingarna, voro de ändå lika oförskämda.

Detta deras oblyga beteende misshagade Gud, och derför slog han dem med blindhet och dömde alla sodomiterna till undergång. Men Lot, som af Gud hade blifvit underrättad om straffdomen öfver Sodom, flydde ur staden, tagande med sig sin hustru och sina tvänne döttrar, som ännu voro jungfrur, ty de unge män, som voro förlofvade med hans döttrar, menade att Lot skämtade, då han uppmanade dem att fly, och han kunde således icke öfvertala dem att lemna staden.

Derpå sände Gud en åskeld, som antände staden och förderfvade alla dess invånare, ja samma eld ödelade äfven det kringliggande landet, hvilket jag förut har berättat i min historia om judarnes krig. Men Lots hustru vände sig om för att se den plats hon lemnade bakom sig, och emedan hon gaf rum för sin nyfikenhet att vilja veta, hvad det skulle blifva af staden, oaktadt Gud hade förbjudit henne detta, vardt hon förvandlad till en saltstod; jag har sjelf sett den, och den står der än i dag.
Men Lot och hans döttrar flydde till en liten stad, som, ehuru omgifven af eld, blef skonad, och der bodde de. Den heter Zoar, ett hebreiskt ord, som betyder någonting litet. Der voro de i en nödstäld belägenhet, utan vänner och utan tillräckligt förråd af livsmedel.

Men hans döttrar, som trodde, att hela menskligheten var utrotad, närmade sig sin fader, men sökte dervid vara alldeles obemärkta. Hvardera af de båda döttrarna födde en son: den äldsta dottrens son kallades Moab, hvilket ord betyder, att hon hade fått honom af sin fader. Den yngsta kallade sin son Ammon, hvilket betyder: erhållen af min anförvandt. Den förre blef stamfader för moabiterna, hvilka ännu utgöra ett stort folk; från den senare härstamma ammoniterna; båda dessa folk bebo Celesyrien. Så har jag nu berättat, huru Lot blef utförd från sodomiterna.

______________________

 

 

FRÅN FEMTE BOKEN

Andra kapitlet.

Strider mot människor och jättar i Kanaan. F. K. 1413 - 1404

Kananeerna befunno sig vid denna tid i ett blomstrande tillstånd, och nu väntade de israeliterna med en stor här i staden Besek; de hade öfverlemnat styrelsen åt Adonibesek, ett namn, som betyder Beseks herre, ty det hebreiska ordet adoni betyder herre. De trodde nu, att de skulle kunna öfvervinna israeliterna, emedan Josua var död. När det emellertid blef strid mellan dem och israeliterna (jag menar de två omnämda stammarne), kämpade dessa med mod och tapperhet, och de slogo mer än 10,000 af fienderna, under det att de drefvo de öfriga på flykten.
Dervid grepo de Adonibesek, hvilken, sedan de hade afhuggit hans fingrar och tår, kom till besinning öfver den grymhet han hade utöfvat och sade: "Nu märker jag i sanning af det jag sjelf lider, att jag icke alltid kunde blifva fördold för Gud, ty jag har varit grym nog att handtera sjuttiotvå konungar* lika obarmhertigt."

* Detta stora antal, nämligen sjuttiotvå reguli eller småkonungar, öfver hvilka Adonibesek hade utöfvat ett tyranni, som här erhöll sitt straff enligt lex talionis (vedergällningens lag), äfvensom de trettioen konungar i Kanaan, besegrade af Josua och nämda i Jos. 12 kap, samt trettiotvå konungar - hjelpkonungar åt konung Benhadad i Syrien (1 Kon. 20:1), låter oss förstå, hvad för slags styrelseform var bruklig bland forntidens folk före monarkierna; hvarje stor stad med angränsande orter utgjorde nämligen ett särskildt konungadöme för sig, hvilket förtjenar så mycket mera vår uppmärksamhet, som att en liknande kyrklig styrelseform faststäldes af apostlarne och bibehölls öfver hela den kristna kyrkan under kristenhetens första århundraden.
Mr. Addison är af den åsigt, "att det skulle vara nyttigt för menskligheten, att alla mäktiga riken och monarkier i verlden delades i småstater och furstendömen, hvilka, liknande stora familjer, skulle stå under uppsigt af sina särskilda styresmän, så att furstens omsorg kunde sträcka sig till hvarje enskild person i hans distrikt"; dock betviflar han möjligheten af införandet af en sådan styrelseform, och menar, att om planens genomförande vore möjligt, skulle detta system dock snart förstöras. Remarks on Italy, 4 to p. 151.
Den anmärkningen torde här vara på sin plats, att de armeniska urkunderna meddela oss historien om trettionio af landets äldsta heroer eller guvernörer före Sardanapalus, och att den förste egentliga konungen var den fyrtionde, nämligen Parerus.

Derpå förde de honom lefvande till Jerusalem, der han dog och blef nedgräfd i jorden. Sedan intogo de de öfriga städerna, och efter att hafva eröfrat de flesta af dem belägrade de Jerusalem. Inom en kort tid var den lägre delen af staden intagen och alla dess invånare dödade; intagandet af den öfra staden deremot var förenadt med stora svårigheter i följd af dess starka murar och dess naturliga beskaffenhet.

Af denna anledning flyttade de sitt läger till Hebron; denna stad intogo de och dödade alla dess invånare. Här funnos jättar, som hade stora kroppar, och ansigten, som voro alldeles olika andra menniskors ansigten, ja, det var förskräckligt att se och höra dem. Dessa menniskors ben visas än i dag, och de äro så olika andra menniskors ben, att ingen, som icke har sett dem, tror berättelsen derom.

Denna stad med omgifningar af två tusen alnar i bredd skänktes åt leviterna såsom en särskild belöning, och det närbelägna landet gaf man såsom en fri gåfva åt Kaleb enligt Moses befallning. Denne Kaleb var en af de spejare, som Moses sände till Kanaans land. Man afskilde äfven en del af landet såsom boningsort för afkomlingarne af Jetro från Midian, hvilken var Moses svärfader; de hade lemnat sitt eget land och följt hebreerna genom öknen.

______________________

 

 

FRÅN SJUNDE BOKEN

Tolfte kapitlet.

Davids strider mot filistéer och jättar. F. K. 1018

Vid denna tid förde konungen krig mot filisteerna, och sedan han slagit dem i striden och drifvit dem på flykten, jagade han efter dem och råkade dervid att blifva ensam. Utmattad som han var, öfverraskades han af en kämpe, tillhörande fienderna, hvilken hette Akmon Arafs son och härstammade från jättarne. Han hade ett spjut, hvars skaft vägde 300 siklar, bröstharnesk af metall samt svärd.
Han kastade sig våldsamt öfver konungen, som var trött af ansträngningen; men Abisai, Joabs broder, kom skyndsamt honom till hjelp, och som konungen låg fallen, skyddade han honom med sin sköld och slog fienden.
Konungen var vid detta tillfälle i fara att blifva dödad, hvaröfver hans krigsfolk råkade i stor bestörtning, och hans befälhafvare uppfordrade honom att svära, att han ej mer skulle gå ut i striden med dem och genom sitt mod och sin djerfhet störta sig i undergång och derigenom beröfva folket de förmåner, som genom honom kunde komma dem till del, så länge han lefde ibland dem.

Filisteerna samlade sig i staden Gasara, och när David erhöll underrättelse härom, sände han sin här emot dem, hvarvid heteen Sibekai, en af Davids tappraste män, uppträdde med sådan frimodighet, att han ådrog sig allas uppmärksamhet, ty han slog många af de kämpar, som berömde sig öfver att vara afkomlingar af jättarne och för den skull ansågo sig vara mer än andra, och derigenom att han slog dessa jättar blef han orsaken till hebreernas seger. Efter detta nederlag företogo filisteerna ett nytt krig mot hebreerna.
David sände sin här emot dem, hvarvid hans anförvandt Nefan ensam kämpade med de starkaste bland filisteerna och slog dem och dref de öfriga på flykten; många af dem stupade i striden. Kort derefter lägrade filisteerna sig vid en stad, som låg nära gränsen af hebreernas land.

De hade ibland sig en man, som var sex alnar lång, och som hade på hvardera af sina fötter och händer en tå och en finger mer, än andra menniskor hafva. David utsände sin krigshär, anförd af Jonatan Simeas son, hvilken stridde med denne kämpe och slog honom. Äfven han berömde sig öfver att vara en af jättarnes söner. Den kämpens nederlag gaf vändning åt kriget, och Jonatan vann det största beröm för sitt mod. Efter detta nederlag företogo filisteerna ej mer något krig mot israeliterna.


Då nu David var befriad från krig och uppror samt i besittning af ständig fred, författade han lofsånger och psalmer af olika slags meter, ty somliga voro trimetriska, andra pentrametriska. Han anskaffade äfven musikaliska instrument och lärde leviterna sjunga lofsånger till Gud både på sabbatsdagen och andra högtider.
Exempelvis nämner jag följande: harpa var ett instrument med tio strängar och spelades med plekter; psaltare hade tolf musikaliska noter och spelades med fingrarne; cymbaler voro breda, stora instrument, förfärdigade af metall. Så mycket har jag endast velat nämna härom, på det läsaren ej må vara alldeles obekant med våra musikaliska instrument.

______________________

 

 

FRÅN ELFTE BOKEN

Åttonde kapitlet.

Alexander den store inträder i Jerusalem. F. K. 335 - 323.

Det var vid denna tid Filip, konung i Macedonien, förrädiskt anfölls och dödades vid Ege af Pausanias, son af Cerastes, härstammande från Orestae, hvarvid hans son Alexander efterträdde honom i riksstyrelsen. Denne öfvergick Hellesponten, besegrade Darius, hans generaler och hans armé i slaget vid Granikus, marscherade vidare genom Lydien, underkufvade Jonien, tågade genom Karien och inföll derpå i Pamfylien, såsom vi på annat ställe berättat.

[...]

Alexander tågade derpå till Syrien och intog Damaskus, och sedan han hade intagit Sidon, belägrade han Tyrus. Nu skref han till judarnes öfversteprest med uppmaning, att han skulle sända honom hjelptrupper och förse hans armé med proviant, och att han, liksom han förut hade gifvit Darius skänker, nu skulle gifva honom sådana och ingå vänskap med macedonierna, tilläggande, att han aldrig skulle behöfva ångra det.
Öfverstepresten svarade sändebuden, att han hade lofvat Darius med ed att icke föra vapen emot honom, och detta löfte, sade han, ville han hålla, så länge Darius lefde. Då Alexander erhöll detta svar, blef han vred, och när han, i enlighet med sitt beslut att icke lemna Tyrus, hade intagit denna stad, hotade han den judiske öfverstepresten med krig, och han sade, att han genom honom ville lära alla menniskor, inför hvilken de måste svära trohetsed. När han nu med mycken ansträngning intagit Tyrus samt ordnat sina angelägenheter, tågade han till staden Gasa, belägrade och intog den; befälhafvaren öfver garnisonen hette Babemeses.

[...]

När Alexander hade intagit Gasa, tågade han skyndsamt mot Jerusalem, och då man meddelade öfverstepresten Jadua underrättelse härom, greps han af ångest och förskräckelse; ty genom att icke efterkomma konungens befallning hade han retat honom till vrede, och derför visste han icke, huru han skulle våga möta macedonierna. Han befalde, att allt folket skulle hålla gemensam bön och i förening med honom offra åt Gud samt bedja honom hjelpa sitt folk och befria dem från den hotande faran.
Till svar på bönen visade Gud sig för honom i en dröm under natten efter offret och befalde honom att vara vid godt mod samt pryda staden och öppna portarna, och att folket, så befalde han vidare, skulle kläda sig i hvita kläder, men att han och presterna skulle vara iklädda sin embetsskrud och så gå för att möta konungen utan att frukta för något ondt, ty Gud skulle afvända alla faror.
När han vaknade, steg han upp och var glad, och för allt folket omtalade han, hvad Gud hade visat honom under natten, och med fast beslut att lyda det Gud hade befalt honom i drömmen, afbidade han konungens ankomst.

Och när det underrättades honom, att konungen befann sig ej långt från staden, tågade han ut i procession med presterna och stadens invånare. Processionen var ovanlig och alldeles olik sådana tillställningar hos andra nationer. Den ankom till en plats, som kallades Safa, hvilket namn, öfversatt på ett annat språk, betyder utsigt; ty derifrån har man utsigt både öfver Jerusalem och templet.
Och då nu fenicierna och kaldeerna, som åtföljde konungen, trodde att han skulle gifva dem tillåtelse att plundra staden och plåga öfverstepresten till döds, inträffade motsatsen; ty när Alexander på afstånd såg folkmängden, som hade på sig hvita kläder, och presterna, som voro klädda i fint linne, och öfverstepresten, som bar purpur och skarlakansröd drägt samt hade på sig hufvudbonaden med den gyllene plåten, hvarpå Guds namn var inristadt, närmade han sig ensam och tillbad detta namn och helsade öfverstepresten, hvarvid äfven judarne upphöjde sin röst och helsade Alexander.

De syriske konungarne och alla de öfriga förundrade sig öfver hvad Alexander gjorde, och de menade, att han hade förlorat sitt förstånd. Emellertid närmade sig Parmenio honom och frågade, huru det kunde komma sig, att han, som dyrkades af alla, sjelf dyrkade judarnes öfversteprest.

Härpå svarade han:

"Jag dyrkar ej honom, utan den Gud, som har upphöjt honom till sin öfversteprest; ty jag såg i en dröm samme person och i samma drägt, då jag var i Dios i Macedonien, och då jag öfvervägde för mig sjelf, huru jag skulle komma i besittning af herraväldet öfver Asien, uppmanade han mig, att jag ofördröjligen skulle fara öfver hafvet och begifva mig till det landet, ty han ville ledsaga min krigshär och gifva mig herraväldet öfver perserna, och deraf kommer det, att jag, emedan jag aldrig har sett någon i en sådan drägt, men nu ser denne person så klädd och dervid i hågkommer synen och den uppmaning jag erhöll i min dröm, nu tror, att denna armé, som jag anför, står under Guds beskydd, och att jag dermed skall besegra Darius och förstöra persernas välde, och att allt skall lyckas efter den önskan jag hyser inom mig."

När han hade talat dessa ord till Parmenio, räckte han öfverstepresten sin högra hand och derpå gick han, omgifven af alla de öfriga presterna, in i staden, och då de sedan gingo upp i templet, frambar han offer åt Gud enligt öfversteprestens föreskrift, hvarvid han visade mycken vördnad mot både öfverstepresten och de andra presterna.
Då man vid detta tillfälle visade honom Daniels' bok,* hvari denne profet förutsade, att en grekisk konung skulle förstöra persernas välde, sade han det vara sin öfvertygelse, att han sjelf var den åsyftade personen.

* De ställen, som visades Alexander, torde ha varit följande: Dan. 7:6; 8:3-8, 20-22; 11:3.

Konungen var mycket glad, och så upplöste han församlingen för den gången, men nästföljande dag kallade han judarne åter till sig och bad dem säga, hvad tjenster de önskade att han skulle bevisa dem, hvarpå öfverstepresten svarade, att de utbådo sig tillåtelse att få behålla sina fäders lagar och blifva befriade från att erlägga skatt hvarje sjunde år. Han beviljade dem deras begäran.
Vidare bådo de honom, att han skulle tillåta judarne i Babylon och Medien behålla sina egna lagar, och äfven denna deras önskan lofvade han efterkomma.
Till slut omnämde han för folket, att om några af dem ville låta värfva sig såsom soldater och inskrifva sig i hans armé på vilkor, att de fortfarande skulle få behålla sina lagar och efterlefva dem, så var han villig att mottaga dem, hvarvid många antogo detta tillbud och derpå följde honom i hans krig.

När Alexander på detta sätt hade ordnat angelägenheterna i Jerusalem, förde han sin armé till de angränsande städerna. Öfver allt mottogs han af invånarne med stor välvilja. Äfven samariterna beslöto nu att på sådant sätt mottaga honom. Vid denna tid var Sikem, som låg på berget Garisim och var bebodd af affälliga judar, deras hufvudstad. Då de fingo veta, att Alexander hade i så hög grad hedrat judarne, beslöto de att bekänna sig vara judar, ty sådana äro samariterna, såsom vi på annat ställe hafva anmärkt, att då judarne befinna sig i nöd, neka de sig vara beslägtade med dem, och dermed bekänna de sanningen; men när de märka, att judarne äro i åtnjutande af välstånd, strax föregifva de, att de stå i förvandtskap med dem och att de tillhöra dem, emedan de härstamma från Josefs, Efraims och Manasses efterkommande.

De tågade alltså emot konungen med stor prakt, och de visade sig mycket glada, då de på något afstånd från Jerusalem mötte honom. Alexander talade uppmuntrande ord till sikemiterna, och då kommo de honom närmare, förande med sig de trupper, som Sanballat hade tillsändt honom, hvarvid de anhöllo, att han ville komma till deras stad och hedra deras tempel, hvarpå han lofvade dem att vid sin återkomst besöka dem.
Då de nu anhöllo, att han ville befria dem från skatt i det sjunde året, emedan de under det året icke sådde, frågade han, hvad de voro för ett folk, efter som de framstälde en sådan begäran, och då de svarade, att de voro hebreer, men kallades sidonier och bodde i Sikem, frågade han dem, om de voro judar.

Då de härpå svarade, att de ej voro judar, sade han: "Det är åt judarne jag har beviljat denna förmån, men då jag återkommer och erhåller mera fullständig underrättelse af eder om denna sak, skall jag göra, hvad jag anser tillbörligt."
Då han nu tog afsked af sikemiterna, befalde han, att Sanballats trupper skulle följa honom till Egypten; ty han ämnade gifva dem vissa landsträckor i Tebe, hvilket han ock någon tid derefter gjorde, hvaremot han ålade dem att försvara detta land.

Vid Alexanders död delades hans rike mellan hans fältherrar. Templet på berget Garisim lät man stå qvar, och om någon i Jerusalem anklagades för att hafva ätit något orent eller brutit sabbaten eller på något annat sätt försyndat sig, så flydde han till sikemiterna och sade, att han var orättvist anklagad.
Vid denna tid dog öfverstepresten Jadua, hvarvid hans son Onias efterträdde honom i embetet. Sådant var tillståndet bland Jerusalems befolkning vid denna tid.

______________________

 


 

 

Från faximilutgåvans förord

DET FLAVISKA VITTNESBÖRDET

Judarnas Gamla historia, Kapitel 18:63-64.

Josefus som Jesuskälla. Det flaviska vittnesbördet (testimonium flavianum) År 30 e. Kr.

Vid denna tid framträdde en vis man, om det nu går att kalla honom en människa. Ty han utförde otroliga gärningar. En lärare var han för människor som tog emot det sanna med lust. Han drog många, både judar och greker till sig. Han var Messias. Och då Pilatus genom våra ledares angivelse hade dömt honom att korsfästas, upphörde inte de som först älskat honom att fortsätta därmed. Ty på tredje dagen visade han sig åter för dem såsom levande, vilket jämte tio tusen andra ting förutsagts av de gudomliga profeterna. Intill nuvarande tidpunkt är samfundet av de kristna, som är uppkallat efter honom, icke försvunnet.

______________________

 


 

Författaren och hans verk

Flavius Josefus var född år 37 e Kr. Han är alltså samtida med urkyrkans framväxt efter Jesu död i Jerusalem år 33 (?). Josefus hebreiska namn är Josef, Mattias son. Under strider i Galiléen, där Josefus var en av de mest framgångsrika motståndarna mot den romerska ockupationsmakten, blev han av delvis dunkel anledning frigiven ur romersk fångenskap av kejsar Vespasianus. Han latiniserade därefter sitt namn och kallade sig Josefus Flavius eller - omvänt - Flavius Josefus.
Författaren härstammade från det judiska folkets förnämsta prästerliga ätter och var på mödernet en kungaättling. Som ung studerade han för de mest ryktbara rabbinerna av den fariseiska rättrogenheten. En tid levde han som eremit i öknen hos de strängaste asketer.
Vid 25 års ålder har han i början av 60-talet blivit sänd på en politisk mission till kejsarhovet i Rom, antagligen för att utverka befrielse för tillfångatagna högt uppsatta judiska befattningshavare. Denna mission blev så framgångsrik, att Josefus skaffade sig ett stadgat anseende för diplomatisk skicklighet. Att han därvid anpassat sig helt efter de kejserliga kraven har han själv på det häftigaste bestridit. Men här har hans belackare varit framme och för eftervärlden givit exempel på svårbedömbara ställningstaganden från Josefus sida. Särskilt en jude vid namn Apion är känd för en kritisk skrift mot Josefus, fylld av anklagelser för överlöperi.
Efter Jerusalems fall följde Josefus med till Rom. Där blev han romersk medborgare och fick ett rikligt underhåll. Även under Titus och Domitianus behöll Josefus kejsarnas ynnest.
I Rom författade Josefus fyra verk av bestående betydelse: 1) Bellum Iudaicum, sju böcker om det judiska kriget sett ur Roms synvinkel, tillkomna under 70-talet. 2) Antiquitates Iudaicae, 20 böcker om den judiska historien från äldsta tid, tillkomna under 80-talet. Det är de elva första böckerna härav som nu utges på nytt på svenska. De skildrar judafolkets historia från äldsta tid fram till Alexanders intåg i Jerusalem 333 f Kr. 3) En självbiografi eller "Vita", tillkommen under 90-talet. 4) Contra Apionem, en motskrift mot anklagaren Apion, likaledes tillkommen under 90-talet.