WEBBSIDA FÖR URKRISTEN TRO OCH VÄCKELSE

BIBELSTUDIER



VAD BETYDER
'MIN GUD, MIN GUD, VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG'?

N
ÄR JESUS PÅ KORSET UTROPAR "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt. 27:46), så undrar man: Hur kan Gud överge Gud? Jesus är ju Gud, och treenigheten är oupplöslig, annars vore den ju ingen treenighet. Så hur skall man förstå dessa ord?


Vissa har tytt dem så att Jesus förlorade sin gudomlighet i detta ögonblick, när synden lades på honom och Gud Fadern därför vände sitt ansikte från honom. Men ett sådant synsätt missar vad treenigheten innebär. Gud är inte tre gudar, eller tre personer varav den ene kan överge den andre. Enigheten i treenigheten innebär att det inte kan vara någon åtskillnad, någon glipa eller något avstånd mellan dessa, i någon dimension. Gud är EN, säger Bibeln, och ändå är han verksam i tre distinkta personer, var för sig med egen vilja, identitet och dignitet. Ingen är förmer än den andre, de är var och en lika mycket Gud, lika allvetande, allgoda, allsmäktiga, allnärvarande.

Så återigen, hur kunde Gud överge Gud på korset?

För att förstå detta får man gå tillbaka till Jesu dop. När Jesus döptes, så kom den Helige Ande ner över honom, och han blev smord till helig tjänst för Gud. Jesus hade kommit hit, för att bli människa, leva som människa, och dö som människa, för att genom detta försona människan med Gud. När Jesus fick den Helige Ande, så var det alltså i egenskap av människa han fick detta. Själv behövde han inte den Helige Ande för att manifestera sin gudomlighet. Gudomlig var han i sig själv, till sitt inre, såsom Gud Sonen, evig Fader och Skapare av allt. Men såsom människa, i sin försoningsroll, måste han leva under våra omständigheter, "född av kvinna, ställd under lagen", och ta emot allt från Gud Fadern, genom den Helige Andes smörjelse.
Så när Jesus gjorde under och tecken under sitt jordeliv, då gjorde han inte dem av sig själv, utan han gjorde dem så som vi kan göra dem, genom den Helige Ande. Jesus gick in fullständigt i vår roll, han ödmjukade sig under Fadern som vi måste göra, och han ödmjukade sig ända intill korset, och den död vi förtjänade därpå.
Vid vissa sällsynta tillfällen avslöjade Jesus eller Fadern Jesu egen, personliga gudomlighet, som på förklaringsberget, där gudomshärligheten strålade fram ur hans kött och lyste starkare än solen. Den manifestationen var inte av den Helige Ande, utan det var Gud Sonen som visade något av sin härlighet för de bländade lärjungarna. Sådana manifestationer hör inte vanliga människor till, utan de måste tillskrivas Sonen själv.

Därmed förstår vi också att Jesus inte var fråntagen sin gudomlighet under sitt jordeliv. Inkarnationen innebar inte att Jesus blev helt och hållet människa. För det första är det omöjligt att Gud, till sitt andliga väsen, skulle kunna vara något annat än Gud. Gud kan inte förminskas eller förändras. Han är alltets Herre. För det andra hade Jesus aldrig kunnat besegra synden om han varit helt och hållet människa. Hade han bara haft sin mänskliga natur att tillgå skulle han liksom vi fallit för synden, och någon försoning på korset hade aldrig blivit utförd. Jesus var och är Gud i sin ande, och just därför kunde han motstå all synd, all frestelse, och all människans svaghet.
Men som sagt, i sin roll som mänsklighetens försonare, så fick han till sitt yttre bära vår natur, och underordna sig dess villkor, så långt som det var juridiskt nödvändigt, dock utan synd som Bibeln säger.


När vi nu kommer till korset, och hör Jesus där utropa: "Eli, Eli, lema sabaktani", så börjar vi förstå vad han menade.
Det var den Helige Andes smörjelse som togs ifrån honom. Smörjelsen till tjänst, som han såsom människa fick utgjuten över sig vid sitt dop, denna lyftes nu av honom, därför att han såsom vår ställföreträdare, med all mänsklighetens synd lagd på sig, måste gå förlorad av denna härlighet. Det är som Paulus skriver om oss, att alla hava syndat och gått miste om Guds härlighet. Guds härlighet är den Helige Ande, och denna härlighet fråntogs nu också Människosonen, därför att han där bar våra synder.
Detta innebär alltså inte att Gud, dvs hela gudomen, övergav Jesus. Gud kan inte överge Gud. Vad som skedde var att den mänskliga delen av Jesus miste Andens smörjelse, och detta måste naturligtvis ha känts fruktansvärt för honom, som levt med detta konstant sedan dopet. Vi kan nog aldrig ana vad Jesus kände i sin mänskliga natur den stunden, och även i hans gudomliga inre måste detta ha varit ett fruktansvärt lidande, eftersom anden självklart lider med den kropp den befinner sig i. Han som var totalt ren, totalt helig, som aldrig begått någon synd, bar nu hela mänsklighetens samlade syndbörda, och han fick naturligtvis känna av den fördömelse, det himmelska ogillande, som följer med denna börda. Han var inte syndig, men blev gjord till synd, blev räknad som syndare inför den himmelska domstolen. Han drack syndens bägare i botten, och utplånade den, just därför att han fortfarande var Gud allsmäktig. Han kunde svälja alltsammans och ändå förbli ren, halleluja, och har därmed gjort både sig och oss till värdiga himmelsmedborgare. Han har fört mänskligheten upp till Guds nivå, så att vi, i honom, kan sitta på Guds tron och vara hans medregenter. Det sitter en människa på Guds högra sida, och vi som är hans kropp är med honom där. Har du tänkt på det?


Vissa har uttryckt korsdöden så att Jesus "dog andligt". Det är ett olyckligt begrepp, och det kan misstolkas, missförstås. Om man med andlig död menar vad Bibeln menar, dvs att man förlorar Guds härlighet, så kommer man rätt. När Adam föll i synd, så dog han andligt, dvs han förlorade den gudomshärlighet han fick i lustgården. Men Adam som människa dog inte. Han försvann inte, vare sig till ande själ eller kropp. Andlig död är alltså bara avsaknad, avsaknad av Helig Ande. Detta bekräftas av Paulus ord om att alla har syndat och mist Guds härlighet. Härligheten är Guds Ande.
Jesu andliga "död", om man nu vill använda det begreppet, innebar alltså bara att den Helige Ande lyftes av hans kropp. I hans fall innebar detta ingen skillnad i gudomligt avseende. Han var fortfarande lika mycket Gud, lika ren i sig själv, densamma igår idag och i evighet. Men i människonaturen inträdde naturligtvis samtidigt en kännbar förändring. Du har säkert upplevt detta många gånger, då du tappat segern och kommit ur smörjelsen. Det känns bedrövligt, och man gör allt man kan för att komma tillbaka till segerställning igen. Men Jesus kunde inte komma tillbaka dit igen, så länge som han var kvar på korset. Han fick genomlida detta, till råga på allt, tillsammans med sina fysiska smärtor, och folkets hån, och syndens skuld, ända intill döden.

Att han trots allt visste att segern skulle bli hans, visade han genom att först trösta rövaren med att de båda skulle vara i Paradiset/tredje himlen samma dag, och genom att han till sist befallde sin ande i Faderns händer.

Sedan blev det för Jesus som det en gång också skall bli för oss, som Paulus skriver:

"Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: 'Döden är uppslukad och seger vunnen.'
Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?
Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!" (1 Kor. 15:54-57)

___

(Publicerat första gången 03/04 2004)

 

 


TILLBAKA

FLER BIBELSTUDIER & VÄCKELSEBUDSKAP