FÖLJETONGEN

Här presenteras avsnitt ur det rika arv av andlig litteratur våra föregångare lämnat efter sig.

"Tänken på edra lärare, som hava talat Guds ord till eder; sen huru de slutade sin levnad, och efterföljen deras tro." (Hebr. 13:7)

SENASTE AVSNITTET | NÄSTA | FÖRRA | TIDIGARE AVSNITT

Nr 1 av 7
BENÅDADE FRONTKÄMPAR
Glimtar och anekdoter ur några kända Gudsmäns liv och verksamhet under gången tid
Av M. KARLGREN
Ursprungligen utgiven 1940 på Hembygdens Förlag, Eksjö
Förord
Avsnittet utlagt den 20-04-2001

En efter annan gå de över tidens gräns, frontkämparna i korsets armé. Med var sina pund och olika gåvor tjänade de troget sin Herre och Mästare, tills arbetsdagen var all och de vunno befordran till högre tjänst i det eviga fadershemmet därovan. Men överallt, där de gingo fram här i tiden och verkade Guds verk, står detta mästareord med outplånlig eldskrift tecknat för efterkommande släkten: "Andra hava arbetat..." (Joh. 4:38)

Med knäppta händer bör gudsrikets släkte av i dag tacka Gud för fädrens gärning samt sedan med nit och trohet förvalta det arv, dessa Gud hängivna pionjärer lämnat efter sig. Arvsmottagande och arvsförpliktelse höra oskiljaktigt samman med varandra.

Mera än vad fallet är i våra dagars predikantkår, kännetecknades ofta våra föregångares evangeliska förkunnelse av en medfödd spirituell fyndighet och orginalitet, som på ett omisskänneligt sätt satte sitt individuella särmärke på deras framträdande. I tusental kunna också de blixtrande infallen och de skiftande karaktärsdragen från deras verksamhetstid räknas, och syftet med föreliggande anteckningar har varit att undan glömskan rädda några små knippen av dessa minnesblomster från svunna tider.

Måhända skola åtskilliga av missionsfolkets äldre årgångar i de föreliggande kapitlen återfinna och likasom på nytt bli i tillfälle att uppliva med de andens män, genom vilka de på sin tid kommo till livsavgörelse för Gud. Sannolikt skola också många av de yttre gardet gärna genom dessa livsskildringar bekanta sig med några av de banbrytare, som de så ofta hört talas om från gångna tiders stora folkväckelser.

Kunna dessa anteckningar alltså anses ha någon uppgift att fylla, är det författarens innerliga önskan, att desamma måtte finna väg till så många hem som möjligt i vårt kära fosterland.

Till de många minnesgoda medhjälpare i skilda delar av landet, som välvilligt stått mig bi då det gällt att hopbringa källstoffet till denna lilla bok, frambär jag härmed mitt vördsamma och hjärtliga tack.

Eksjö i augusti 1940.

M. Karlgren.
___


Boken återutges på internet under år 2001 av Bibeltemplet. Ett stort tack till Madeleine Envall, som arbetar med att skriva av bokavsnitten.
_______


Nr 2 av 7
BENÅDADE FRONTKÄMPAR
Av M. KARLGREN
AUGUST ANDERSSON
Avsnittet utlagt den 19-04-2001

Livet gick sin gilla gång i Madesjö såväl som annorstädes i södra Kalmar län på 1870-80-talet. Bönderna skötte sina hemmanslotter enligt gängse brukningsmetoder samt diskuterade dagens händelser och drogo historier, när de då och då träffades i bygdemetropolen Nybro. Socknen räknade i mitten av 1870-talet närmare 9,000 invånare, samhällsborna medräknade. År 1879 blev Nybro köping, och från den tiden blevo landsortsbornas besök i Nybro allt tätare och tätare.

Bland de yngre madesjöbönderna fanns vid den tidpunkten det nu är frågan om en, som avsevärt skilde sig från dussintypen, hans namn var August Andersson. Han var bl. a. en sällsam dragspelslekare, kring vars bälgaspel ungdomen samlade sig i flockar, och när han började trolla fram sina lättaste toner ur harmonikan var det som om den danslystna ungdomen fått elektrifierade spiralfjädrar under sina skosulor.

August med dragspelet var medelpunkten i glada ungdomslag. Och fick den friske madesjöbonden en nubbe eller två av den svenska nektarn, då hände det ibland att hans nordiska vikingablod kom i svallning. Vid sådana tillfällen var det inte en på tjoget, som vågade en dust med honom. Detta fingo t.o.m. ordningens upprätthållare mer än en gång erfara, då de å tjänstens vägnar skulle förständiga vederbörande att uppföra sig hövligt och anständigt. Så berättas det att en poliskonstapel vid ett tillfälle ansåg sig ha något otalt med August just som denne satt sig upp i sitt åkdon för att resa hem från ett köpingsbesök. Men vad hände? jo, när polismannen i sitt tjänstenit skulle rycka till sig tömmarna för att komma till tals med körsvennen, lade den sistnämde ena armen om halsen på konstapeln medan han med andra handen skötte om tömmarna och piskan. Och så - hej, Brunte! I rask trav bar det iväg ca två kilometer utanför samhället med en bonde i vagnssätet och en dinglande poliskonstapel utanför vagnshäcken.

Vid ett annat tillfälle spelade samme madesjöbonde tvenne poliser ett oväntat spratt i en trappuppgång i Nybro. Även den gången hade man något otalt med August, och de båda poliserna lågo efter honom som jakthundar då han efter en kontrovers med dem flydde in i en fastighet och upp för en trappa. Men vips! - just som man skulle till att knipa honom hoppade han ut genom ett fönster, och där stodo två slokörade polismän i fönstergluggen och talade mindre älskvärda ord till villebrådet, som oskadat stod nere på terra firma och tog hela äventyret från den muntra sidan.

Just i det samhälle, där August Andersson spelat aktörsrollen i så många dramatiska äventyr, skulle han emellertid omsider besegras av starkare krafter än dem han själv förfogade över. En dag besökte han en affär för att göra några inköp, då något hände. En predikant, Henrik Olsson, hade kallats att predika några dagar i samhället, och medan det kvinnliga biträdet, en troende flicka, höll på med att expediera Andersson vad han begärde, gick hon rappt och käckt till anfall mot honom och sade:

- Hör du August, skulle du inte vilja lova mig en sak idag?
- Och vad skulle det vara då, min nådiga, om jag får fråga?
- Jo, jag tycker du skulle gå och höra Henrik Olsson predika någon gång medan han är här. Vill du inte?

Den tilltalde stod förlägen över den oväntade frågan, men han tycktes inte bli förargad över förslaget eller förtretad på flickan, som vågat sig fram med frågan. Så samlade han sig, tänkte efter ett ögonblick och svarade:

- Nej, det lönar sig nog inte. Ty att kosta krut på fåglar av min kaliber betalar sig säkert dåligt.

Men butiksflickan var aggressiv. Hon formade strutar och vägde upp varor, samtidigt som hon gång på gång gick till nya anfall mot kunden, ända tills dess hon omsider fått den 30-årige mannen att lova gå och höra en av Olssons predikningar.

Den nitiska flickan hade lyckats bra som skarpskytt i den store Mästarens tjänst.

Så gick Andersson med till en predikan och blev liksom nyfiken, kom med ännu en gång och blev olycklig, vände åter mot sitt hem i natten samt hörde på den ensliga skogsstigen en röst från någon som ropade: " August, August, varför förföljer du mig? Dig är svårt att spjärna mot udden".

Den stunden blev vändpunkten i mannens liv. Länge stod han här i skogen med händerna sträckta mot himmelen. Och så började han bedja: "Gud, om Du finns till och om Du kan, så förbarma Dig över mig arme, förtappade syndare". I ett nu ljusnade det. Han tyckte sig förnimma en himmelsk strålglans, och när han ur denna ljussky hörde ytterligare en röst som sade: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dig", då var krisen över, och den ensamme skogsvandraren kände sig så överlycklig som om han redan befunnit sig i en annan värld. Från den stunden var August Andersson en ny människa. Den starke hade blivit besegrad av den starkare.

Ryktet om denna händelse spred sig som en löpeld från man till man och från plats till plats i hela bygden. Några dagar efter den händelserika natten omringades Andersson i Nybro av en skara bekanta, som ville ha reda på om det var sant att han blivit läsare. Jo då, visst var det sant! Också började han på sitt sätt läsa en del av förklaringen till andra artikeln i Luthers lilla katekes: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde son, vilken förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa från alla synder, från dödens och djävulens våld..." Så slutade han med att knäppa sina händer, tacka Gud och bedja för sig själv, för de närvarande och för alla människor.

Jo då, August Andersson hade nog blivit läsare!

En av de första söndagarna efter sin omvändelse besökte August högmässan i Oskars sockenkyrka, men han syntes därvid inte ha fått den själaspis, varefter han längtade. Utkommen ur kyrkan steg han upp på en sten och sjöng ett par sånger till mångas bestörtning. Men så kom prästen och fick se tillställningen med påföljd, att han helt enkelt förbjöd sångaren att sjunga samt körde bort honom från platsen. Innan publiken hunnit skingras hade dock August hunnit lysa på, att han även nästa söndag kom att sjunga i klockarens beteshage, vilken klockaren välvilligt lovat upplåta för grannsocknens sångare.

Nästa söndag närmade sig med raska steg, men mot slutet av veckan blev madesjöbonden allt ängsligare och ängsligare. Hade han inte givit löftet om att sjunga i Oskars-klockarens beteshage alltför fort? Dock, vad mer, nu var det gjort, och givet löfte borde hållas. Efter högmässans slut följande söndag hörde man sång och kraftig sådan borta från klockarfars hage. Vad nu då! Kunde det vara den djärve madesjöbonden, som även denna söndag vågat sig till grannsocknen? Jo då, det var verkligen August. Inom kort hade nästan alla kyrkbesökarna samlats i beteshagen, och från den dagen var August Andersson en predikant, som inom kort skulle komma att låta tala om sig i vida kretsar av vårt land.

Under gripande stämmning sjöng han vid detta tillfälle ett par, tre sånger, och så slöt han ögonen och bad en brinnande bön, varefter han alltjämt med slutna ögon, höll ett kort men flammande vittnesbörd till de församlade. Detta var hans första predikan , och den egenarten att ofta tala någon stund med slutna ögon följde honom sedan livet igenom. När August slutat sin predikan den gången, var publiken djupt gripen, och med allvar i rösten och tårar i blicken frågade man sig på hemvägen vad det egentligen var i detta tal och dessa sånger, som så inträngande gick genom både märg och ben.

Tusenden och tiotusenden gjorde sig sedan under årens lopp enahanda fråga.

Någon tid efter denna händelse hade man övertalat Andersson att följa med till ett större missionsmöte i Vallby i Blekinge. Flera av landets mest kända evangelii förkunnare hade engagerats för detta möte, och någon av ledarna, som kände Andersson, hade utverkat att han också skulle få tala några minuter under mötet. Ogärna ville han beträda talarestolen denna dag, men när han inte kom undan så trädde han upp framför den tusenhövdade publiken, slöt ögonen och bad samt började därpå tala. På mindre än fem minuter var det som om varje ögonpar i hela denna församling var liksom magnetiskt fängslat vid talaren, och gripna av en oförklarlig stämmning frågade man sig överallt: Vem är väl den mannen?

Nedkommen från predikstolen omringades han av okända människor från vitt skilda trakter i landet, som alla ville att han skulle komma till deras bygder och predika. Väl ett 50-tal sådana kallelser erhöll han vid detta tillfälle.

August Andersson började nu göra sina första predikoresor, och snart nog kom han i sällskap med sitt meromtalade, historiska magdeburgerdragspel, som blev honom till ovärdelig hjälp i arbetet.

Det var i Blekinge på en sådan predikoresa, som han första gången uppträdde med detta instrument. En av hans nyförvärvade vänner hade nämligen i Karlskrona för hans räkning inköpt ett dragspel, och när det sedan på ett ofentligt möte tillkännagavs att August skulle sjunga ett par sånger till detta dragspel, fingo många av de församlade stora ögon och undrade vad härav egentligen skulle bli. Men August hade inte sjungit mer än första sången, förren hela åhörareskaran var besegrad. Aldrig tillförne hade någon sång eller musik så gripit deras hjärtan som vad denna sång gjorde. August formligen hypnotiserade åhörarna med sitt nya instrument, vilket slog igenom från första ögonblicket.

Konsten att locka fram tonerna ur ett äkta magdeburgerdragspel kunde August Andersson som ingen annan. Jag har själv med egna öron hört det många gånger, och jag överdriver inte när jag gör det påståendet, att jag aldrig någonsin upplevt att någon sång så till den grad slagit an på människor som den Anderssonska sången till detta dragspel gjorde. Den småländske hembygdsskildraren J.A. Göth säger för övrigt härom i en minnesteckning bl.a.: "Aldrig varken förr eller senare ha sånger sjungits med sådan trosvisshet och hänförelse som där August Andersson hade ledningen. Jag har besökt åtskilliga religiösa möten, men varken frälsningsarmén eller pingstvännerna med alla sina resurser ha lyckats åstadkomma mera stämmning och mera trosvisst jubel, än vad han ensam kunde åstadkomma med sitt magdeburgerdragspel".

Betecknande är också vad Fabian Månsson i boken "Rättfärdiggörelsen genom tron" säger om August Andersson och hans framträdande. Han tecknar honom som "en ståtlig sagoprins, sjudande av liv och fantasi och med en talets tjusargåva" som ingen annan. Och sången till det övernaturliga dragspelet karakteriserar han sålunda: "Så reste sig August Andersson och klämde i med 'Vår store Gud gör stora under...' Och det var sång det! Den verkade som elektricitet på församlingen. Det var rena triumfen från det första ordet och den första tonen...Det var en ensam man, som fyllde rummet med stormande dån. Det var förvånande hur han lärt sig tala ett särskilt slags teckenspråk med dragspelet...Då han satte ifrån sig spelet gick det en djup suck genom församlingen. Den hade glömt att dra andan under det han sjöng".

En av August Anderssons favoritsånger under de stora väckelsemötena var denna ur hans lilla sångbok "Det glada budskapet": "Jag har en hälsning, ett budskap från Jesus, fröjdefullt budskap för suckande träl"

med refrängen:

"Ty dig nu han kallar, ja dig nu han kallar, ja, Jesus dig kallar, han kallar just nu".

Den sången var det stora slagnumret, själva de stormstötar, med vilka han gång på gång i mötena gick till attack mot fiendens fästen. Sällan förfelade den refrängen sitt mål. I tusental torde de kunna räknas, som genom Anderssons sång kom till livsavgörelse. Vid ett möte hände det en gång, att en stor karsk karl gjorde narr av de människor, som "dukade under" för August och hans dragspel. Själv skulle han visa sina bekanta att han kunde stå rycken t.o.m. mot det trolska dragspelet. Och så marscherade han in på ett möte, trycktes av folkträngseln på stora gången ända fram till den plats där talaren stod och predikade. men vad hände? Jo, under själva predikan stod mannen visserligen rycken, men när talaren sedan tog dragspelet och begynte sjunga: "Ty dig nu han kallar, ja dig nu han kallar" etc., då föll den starke mannen, böjde sina knän och började ropa till sin Gud om förbarmade. Så reste han sig, vände sig mot sina kamrater och förklarade:

- Nej, det gick inte - jag mäktade inte stå emot längre.

Självfallet voro många dramatiska händelser förknippade med August Anderssons verksamhet, och att få med flertalet av dessa i en anteckning sådan som denna är givetvis inte tänkbart. Vi få därför nöja oss med en och annan ur högen.

Vid ett möte var det en artillerist som förde oljud nere vid dörren medan mötet pågick. Då satte sångaren dragspelet ifrån sig, gick ner till dörren, tog bråkstaken som en vante i sina kraftiga händer och bar ut honom ur lokalen. Pojken hade fått nog av det hand-taget, sprang för brinnande livet hem och talade om sin upplevelse. I det hemmet ville man sedan göra gällande, att Andersson den gången "tagit kraften" från den bålde krigaren.

August Andersson var i besittning av en ovanlig kroppstyrka. Vid ett tillfälle kom det en stor, stark bjässe och skulle överfalla honom. Men därvid träffade han sin överman. August tog bråkmakaren och lyfte upp honom på en stenmur, höll honom där en stund och tvingade sedan mannen att tacka Gud för att han, August, var frälst. Det var ett hårt beting, men greppet av Anderssons seniga näve var ännu hårdare och blev hårdare och hårdare ända till dess delinkventen äntligen väste fram: "Tack Gud, att August är frälst". Och först därefter lyfte väckelsepredikanten ned sin vederdeloman från stenmuren.

Vid en gudstjänst i ett brukssamhälle hade Andersson en gång i sin predikan citerat bibelordet: "Den som har två livklädnader, han dele med sig en till den, som ingen har". Det var gnistrande kallt den kvällen, och då Andersson efter mötet befann sig på väg till sitt logi kom en fabriksarbetare, klädd endast i byxor och arbetsblus, emot honom och sade:

- Du predikade ju ikväll om att ge bort den ena tröjan till den, som ingen har, och då jag nu inte har någon så ger du mig väl en, eftersom du har både tröja och överrock.

Andersson drog genast av sig överrocken och gav mannen samt bad Gud välsigna honom. Gjutaren gick hem, men dagen därpå kom han till mötet i missionshuset och lämnade sig åt Gud.

På en plats i Skåne anfölls Andersson vid ett tillfälle mitt i en sammankomst av en grovkornig krögare, som antastade honom för det han inte läste Fader vår. Andersson frågade då mannen om han själv kunde läsa Fader vår.

- Jo då, visst kan jag det.
- Läs då Fader vår, om du kan!

Krögaren reste sig i bänken och knagglade igenom bönen någorlunda. När han slutat tog Andersson till orda och sade:

- Ja, nu har ni hört denne man läsa Fader vår, och nu får ni i morgon se att han stänger sin krog, ty sedan han nu bedit att "Guds vilja skall ske såsom i himmelen så ock på jorden" kan han ju inte ha sin krog öppen längre.

Den krögaren gick inte på flera sådana möten och läste Fader vår.

Var August Andersson originell i sitt framträdande på de offentliga mötena, så voro hans annonseringsmetoder mången gång inte mindre originella. Sålunda hände det ofta att när han utan förebud kom till en stad eller ett samhälle för att predika, kunde han före mötet marschera genom gatorna med sitt dragspel och sjunga några sånger, samtidigt som han talade om för de häpna människorna, som samlade sig omkring honom, att August Andersson skulle predika där och där på kvällen.

Efter en så effektiv annonsering kunde man vara säker på att lokalerna blevo fulla av åhörare.

Vid två olika tillfällen råkade han ut för kyrkorådsförbud, det ena i Ryssby och det andra i Grängesberg. Till den förstnämda platsen kom han en gång utan att någon visste om det. Framme vid kyrkan fann han dörren till sockenstugan olåst, och då gick han ut i bygden och talade om att August Andersson från Kalmar skulle predika i sockenstugan på kvällen. Så skedde. Andersson predikade och fortsatte med möten ett par dagar till i samma lokal. Men så stängdes sockenstugan, och kyrkorådet förständigade vederbörande vid 300 kronors vite att icke mera uppträda som predikant inom församlingen. Men inte blev man av med August Andersson för ett dylikt beslut. Ingalunda. Andersson fick fatt på en gammal danslokal, förhyrde den samt trädde in för rådet och inbjöd detta till hans predikan och sång i nöjeslokalen.

En änkefru, som ägde en större gård i församlingen och hade ett icke ringa inflytande inom de tongivande kretsarna, ställde sig på Anderssons sida samt talade sådana ord med rådsmedlemmarna, att förbudet torkade in av sig självt.

Enahanda blev även förhållandet med kyrkorådsförbudet i Grängesberg.

Under åren 1888-91 hade August Andersson huvudsakligen förlagt sin verksamhet till Kalmar stad. Här inköpte han ett magasin, som han inredde till predikolokal under namn av Arken. Lokalen med läktare på båda långsidorna rymde c:a 700 personer, och denna plats blev under ifrågavarande treårsperiod centrum för den sällsamme mannens verksamhet. Inom själva staden hade han flera nitiska, självuppoffrande medarbetare, och förutom dessa samlade han omkring sig en hel stab av unga evangelister, som han efter hand utsände två och två till olika platser i landet. Inalles torde det ha varit mellan tjugo och trettio sådana evangelister, som stodo under den Anderssonska regimen.

Från Ark-mötena i Kalmar under ovannämda tid härleda sig flera kosteliga historier. Här en av de många.

En gammal tjänsteledig statsfiskal hade vid ett tillfälle kommit överens med några unga vildhjärnor om att vara honom behjälplig med ett extra sensationsnummer under mötets gång. Gubben, som tagit plats på läktaren, skulle ropa "hipp", och vid denna signal skulle pojkarna ge hals och börja hurra.

Men det blev intet hurrande av. En resolut person nere i salen, som fått reda på den planerade tillställningen, steg upp på läktaren och befallde helt enkelt fiskalen att ofördröjligen lämna lokalen. "Ty", tillade han, "här blir inget 'hippande' av i dag".

Slokörad och skamsen lommade fiskusen ut ur Arken, och så kunde mötet fortsätta utan störande intermezzon.

En mångfald historier, mer och mindre närbesläktade med de här relaterade, kunde i detta sammanhang andragas från August Anderssons verksamhet, men vi låta vid de nämnda bero. Hans arbete och hans verksamhetsmetoder har blivit omdiskuterade och olika bedömda, men att hans missionsgärning blev till välsignelse och många själars är odisputabelt. Den på en gång kanske både starka och svaga punkten i hans framträdande var den, att han städse gick sin egen väg, oavsett vad andra tyckte och sade härom. Men sådan var han. Han var den frejdade generalen, som skapat sig en egen takt, efter vilken han alltid marscherade, den starke "enbettaren", som tog det tunga lasset med sig men som aldrig kunde spännas i par med andra.

Detta ledde här och var till brytningar, som spolierade åtskilligt av det som med hans säregna begåvning kunnat räddas genom ett mera visligt samförstånd. Efteråt insåg man kanske detta, men då var det försent att göra något häråt.

Den 6 mars 1931 gick den beryktade August Andersson över gränsen till det land, där han förvisso skulle möta skaror av bärgade själar, vilka genom hans verksamhet vunnits för Gud.
_______


Nr 3 av 7
HUR PINGSTELDEN FÖLL I LOS ANGELES
Av Frank Bartleman
Förord
Denna svenska översättning utgavs 1933 i Los Angeles, U.S.A.
Avsnittet utlagt den 25-04-2001

I skrivandet av denna bok har det icke varit författarens mening att förhärliga någon särskild rörelse, eller organisation. Han har sökt att framhålla Guds Andes verk i sina ansträngningar att förlossa ett fallet släkte och hans bestämda eviga beslut att så göra. Författaren har sökt "först Guds rike", och Jesu Kristi församlings fromma. Han har undvikit alldeles, att berömma mänskliga individer, ty Gud tillkommer all ära. Boken är ett upprop till Guds församling, att draga framåt.
Gud vill icke att vi skola tillbedja människor eller avguda vissa platser. Själva den gamla kyrkan på Azusa gatan är nedriven, likaså är kyrkan på hörnet av 8:e och Maple-gatorna. En av de första Skandinaviska pingst-missioner i Los Angeles hade sina möten för månader i sistnämnda kyrka.
Det mesta av vad som meddelas i denna bok har aldrig varit publicerat av någon annan pingst-vän. Jag har skrivit detta direkt från min dagbok.
Jag hoppas att denna bok vill bliva en välsignelse till många. Det är omöjligt att tillfredsställa alla. Jag har sökt att behaga Gud.

Författaren.

Los Angeles, Calif.
Juni, 1933.

_______


Översättningsarbetet av denna lilla skrift har varit mig ett sant nöje och givit mig många lärdomar.
Att den må bliva den svenska allmänheten till stor välsignelse är min bön.

Magnus Johnsson.
_______


Nr 4 av 7
HUR PINGSTELDEN FÖLL I LOS ANGELES
Av Frank Bartleman
Kapitel 1
Avsnittet utlagt den 25-04-2001

Utan tvivel är det för mycket att vänta, att de som läsa denna bok skulle med författaren strax vara färdiga att medgiva, att den så kallade pingst-väckelsen är en av de största rörelser, som Gud i sin försyn sänt mänskligheten sedan den första kristendomens förfall. Men detta är författarens fulla övertygelse. Menar dock icke med detta påstå, att denna väckelse nu är lika kraftig som i dess begynnelse. Och just på grund av dessa förhållanden hava många tvivel och funderingar uppstått. Historien upprepar sig själv. Med ledsnad måste vi medgiva, att pingst-väckelsen har redan till stor del gått i spåren av föregående väckelser, och för den mänskliga svaghetens skull har den på många platser alldeles misslyckats. "Denna skatt hava vi i lerkärl." - 2 Kor. 4:7.

Liksom den första kristenheten gradvis förlorade sin kraft och hänförelse, så har sedan dess varje ny väckelse med tiden också avsvalnat i liv, nit och verksamhet, så att Gud blivit tvungen att verka genom en ny grupp. Det har skett som omnämnes i Upp. 18:2-4: Babylon har fallit, och Herrens folk har hörsammat utropet: "Gån ut ifrån henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder, och få del i hennes plågor." Fastän så har skett, är det uppenbarligen icke Guds plan för sin församling. Den första pingst-församlingen var Guds mönsterbild. Allt tillkortakommande inför denna mönsterbild måste betraktas som onormalt och otillfredsställande inför Gud. Vi behöva lika mycket övernaturlig kraft ifrån Gud i denna tid, för att överbevisa och vinna en ogudaktig värld, som den första pingst-församlingens folk behövde. Behovet kanske nu till och med är större. Gud vill lika gärna giva oss denna kraft, som någonsin till de första kristna, så att vi äro utan ursäkt. Men Gud giver endast till dem som bedja honom därom. - (Luk. 1:13)

Hela kristenhetens erfarenhet, sedan den första kristna tiden, har varit onormal; den har icke kommit upp till den originella mönsterbilden. Vi måste komma tillbaka till det ursprungliga mönstret. Men det kostar någonting, skall vägen bliva beredd för Herren (Matt. 3:3). l beredandet av väg för Herren ligger det egentliga hindret. Vi få i proportion till vad vi giva. Om vi giva allt, få vi allt. Hundra procent begär Herren för sitt bästa. Vi kunna icke likt Jakob komma igenom med att giva Herren tio procent. Vi måste giva oss helt åt Gud. Det finnes ingen genväg till undfåendet av Guds bästa; ingen billighetsförsäljning. Vi kunna icke köpslå med Gud efter egna antaganden. I proportion till vår ödmjukhet, själv-överlämnelse och erkännande av vår egen intenhet, är det möjligt för Gud att kunna giva oss sin kraft och befordran. Guds eld faller aldrig på ett altare utan att där finnes ett överlåtet offer.

Dessa ord äro skrivna till hjälp och ledning för dem, som söka Guds bästa. Varje besökelsetid ifrån Herren, som historien omnämner, sedan den första kristenheten avfall ifrån Guds originella plan, har förberetts av en djup förödmjukelse och ny överlåtelse till Gud, innan vederkvickelsens tider kommit. På samma sätt, om Jesus dröjer, måste nästa väckelsetid i ännu djupare mening förberedas genom en grundligare bättring, självförödmjukelse och den gamla människans korsfästande, än den som vi genomgingo på "Azusa" gatan här i Los Angeles. Men det betalar sig tusen gånger om. Lovad vare Gud!

Den första kristenheten med pingst-välsignelsen synes så gradvis hava förflyttat religionen ifrån hjärtat till huvudet, ifrån anden till köttet och fortsatt så största delen av sin tillvaro. Den pingst-väckelse, som i dessa senare år besökt oss, har till en stor del gått samma väg. Det är i köttet, mer än i Anden, verksamheten bedrives i närvarande tid, på många platser. Jesus säger: "Gud är Ande, och de som tillbedja honom, måste tillbedja i ande och sanning." - Joh. 4:24. En andlig tillbedjan genom en inre drift är av stort behov i våra sammankomster i närvarande tid. Guds höghet och makt måste bliva mera påaktad och hedrad. Anden måste få helt vara ledare och Herre.

Frälsning, utan sökandet efter ett dop i den helige Ande, så att Anden tager helt vädet om hand i ens liv, är icke ett skriftenligt begrepp om livet med Gud. Gud frälsar för att intaga och bebo den troende. Vi ägas av honom. Han har köpt oss med ett högt pris. Vi bliva brottsliga likt Annanias och Saffira om vi söka att hålla något undan av det som är Herrens. Ofta frestas vi till tvivel på, om Gud någonsin skall få ett folk i dessa sista tider, som helt underkastar sig hans vilja i allt. Hans folk synes nu så svagt och halvhjärtat. Dock, om Herren dröjer, skall han nog uttaga sig ett folk som är helt avskilt för honom. Hans eviga föresats och avsikt kan icke varda om intet.

Gammaldags helgelse, full överlämnelse och den "första kärleken" till Gud, synes nästan som den vore försvunnen från jorden. Var äro nu Herrens hjältar? Av religiös nit, entusiasm och självtillräcklighet hava vi nog, men litet av det egna jagets dödande och hel överlåtelse till Guds vilja. Korset har icke fått utföra sitt verk i våra liv. Med Paulus borde vi kunna säga: "Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig, och jag för världen." - Gal. 6:14. Det är för mycken ambition hos somliga, att utföra kraftgärningar, utan att realisera nödvändigheten av Guds oinskränkta välde över individens liv. Det är mera en själisk, opersonlig, logisk, intellektuell tro, om sådan kan kallas tro alls. Guds sannskyldiga barn börja lida av de storslagna program, ceremoniösa tillställningar, som numera blivit så allmänna, även i så kallade pingst-församlingar. De äro trötta på vad som uteslutande tilltalar de yttre sinnena och ropa efter den första tidens liv och kraft. Detta är silverkanten på denna tidens mörka moln. Vi tro att intet bättre kan sägas än att anföra detta i "Sanningens Vittne" för kort tid sedan publicerade, skrivet av Richard Carlberg:

"Ungefär tjugosju år hava svunnit hädan. Historien upprepar sig själv. I början voro alla bröder och systrar och kallade varandra för "du" som bröder och systrar anstår. Nu är det åter "pastorn" och "ni", ja till och med Mr. och herr. Allt är tillbaka i de gamla spåren. Först tre sånger, så skall pastor så och så "läsa Guds ord och leda i bön"; så händers uppräckande, anhållande om förbön. Tre eller fyra leda i bön; kören sjunger och så kommer avslutningen. Församlingen sitter som gamla lutheraner och får sällan säga något. O, syskon i pingst-församlingarna, låtom oss böja oss. Låt Herren Jesus göra storstädning, även om han för detta ändamål måste göra "gissel av tåg". Bort, bort med fixerade möten och utstuderade eller skrivna predikningar. Får du intet att säga, broder, så tig. Gud kan reda sig utan din vältalighet. Och vilja ej pingst-väckelsens folk böja sig, så flyttas ljusstaken och Herren kommer att åter uppväcka sig andra budbärare."

Det var just tjugosju år, sistlidne April, de händelser timade, varom författaren av denna lilla bok nu ämnar skriva. Och likväl äro händelserna och upplevelserna så levande för sinnet, som om det hänt igår. De äro levande, brinnande verkligheter; verkligheter som icke i evigheten skola utplånas. Detta var en epokgörande tid i vårt liv och vår erfarenhet, såväl som för hela Jesu Kristi församling på jorden. Att den stora hopen av troende aldrig kunnat så uppskatta denna väckelse veta vi väl. Men så hava förhållandena varit i alla tider. Verkliga erfarenheter fortleva för evigt. Halleluja!

I nedskrivandet av dessa händelser är vårt uppsåt, att meddela sådant som aldrig förr varit publicerat av andra historiker, endast av oss, i en liten bok: "How Pentecost came to Los Angeles", (en större bok än denna), på engelska språket (dess pris 50 cents). Vi hava på detta sätt sökt återuppliva, bevara och fortplanta den verkliga visionen av den uppenbarade Guds kraft i den första tiden i Missionen på "Azusa" gatan i Los Angeles.
_______


Nr 5 av 7
BENÅDADE FRONTKÄMPAR
Av M. KARLGREN
CARL ANDERSSON
Avsnittet utlagt den 02-05-2001

Med tvenne särskilt benådade solskensevangelister har missionens Herre begåvat svenska folket under de sist förflutna 70 ā 80 åren. Pastor J. A. Hultman, gamla och nya världens oförliknelige solskenssångare, som med sina glada, förtröstansfulla toner sjungit in solsken i otaliga människosjälar och som alltjämt fortfar med denna välsignelserika mission, är den ene av dessa två, och den andre är den riksbekante Carl Andersson i Vaxholm, som julaftonen 1858 slog sönder sina brännvinstunnor i Hösjö gästgivaregård och därefter blev den märklige solskensevangelisten, som lät tala om sig överallt i landet under senare hälften av 1800-talet.

Här nedan några saxhugg ur denne benådade märkesmans liv och verksamhet.

Kronobergare var han till börden. I Kronobergs län föddes han dagen före julafton 1830, i detta län blev han en frigjord kristen julafton 1858, och från Kronobergs län for hans frigjorda ande in över gränsen till det eviga hemlandet den 16 april 1901, just som våren höll på att bryta in över de småländska bygderna.

På 71 år hinner ett människobarn vara med om åtskilligt här i världen. Carl Andersson hann också med mycket: i ungdomen som den glade och uppsluppne rolighetsministern, i 20-årsåldern som den finurlige diversehandlaren, på 1850-talet som krögare och gästgivare samt därefter som resepredikant vida omkring, stadsmissionär i Stockholm, lokalpredikant i Vaxholm under 20 års tid och slutligen som landets mest varmhjärtade fängelsepredikant med generaldirektören Wieselgrens fullmakt på fickan att få besöka rikets fängelser. Som en verkligt spännande roman tedde sig hans liv från vaggan till graven, och alltigenom bjärta färger tecknades hans dramatiska väg genom livet.

Född i Kvenneberga socken och nummer tre bland fem syskon var Calle på 1840-talet bygdens muntergök nummer ett. Som en yster och oförvägen sprakfåle var han med både här och där, särskilt där det fanns lekstugor, och var han än uppenbarade sig spelade han rollen som rolighetsminister. Kom pappan ut i sitt stall en söndagsmorgon och fann sin pålle genomvåt av svett, så visste han alltför väl att det var Calle-kanaljen som varit ute på någon lekstuga i grannsocknen under natten och sedan svettridit djuret under hemfärden frampå småtimmarna. Nu fick fars rotting dansa polka på den unge äventyrarens rygg så det kändes i kroppen halva veckan, men vad hjälpte det - nästa söndagsmorgon påträffades nog hästen lika svettig igen.

- I denna stuga har jag fått mycke mat och mycke stryk, brukade Carl Andersson sedermera i livet säga, då han på sina resor färdades förbi föräldrahemmet.

Redan vid 19 års ålder flög den ysterglade fågeln ur boet och etablerade sig tillsammans med en broder och en syster som diversehandlare i Uråsa, Hjortsberga socken. Handelsboden var byggd ovanpå en hög källare, och därav kom det sig att den unge handelsmannen fick heta "Calle på källaren", under vilket namn han gjorde sig känd i vida kretsar. Här sålde nu Calle snus och socker, sill och salt, hästskosöm och tobak, kanel och peppar så det stod härliga till. Och ännu livligare gick affären sedan han börjat kommersa med våtvaror. Omsättningen ökades i så raskt tempo, att ägaren själv nästan tyckte att den "höll på att gå i sken". Därav förstår man att "Calle på källaren" som affärsman fått vind i seglen.

Nu hade han alltså fått blodad tand. Sälja sprit hit och dit visade sig vara ett lönande yrke. I grannsocknen Slätthög fanns den gamla gästgivaregården Hösjö, vilken "Calle på källaren" erbjöds att övertaga med därtill hörande utskänkningsrättigheter. Vips kuschade han nu bort sin affär i Uråsa och övertog gästgiveriet. Här blev han snart varm i kläderna och fick fart på rörelsen. I Hösjö samlades resande långväga ifrån, här stämde beväringar och stamanställda från Kronobergs hed möte med fränder och bekanta, här söp man, svor och spelade kort, bytte klockor och hästar, knivar och vitsar samt levde glatta livet vid dragharmonikans och fiolens lätta toner. Snus och tobak, en bit toppsocker och åtskilligt annat för husliga behov kunde man även få köpa i gästgivaregården, och kom det någon för att få sig en "fjändel" snus, så kände han sig vanligtvis i behov av att få sig en liten nubbe bredvid. Så var kommersen igång i muntra vänners lag. Var det sedan en eller annan av kunderna, som fram på småtimmarna kände sig allt för knäsvag eller osäker för hemfärd, så fick man sova florshuvan av sig på gästgivaregården för att nästa dag, vanligtvis med lättad plånbok och kopparslagare i knoppen, söka ta sig hem bäst man kunde.

I detta "Calle på källarens" Sodom var det sedan, som Gud mötte krögaren själv och gjorde honom till en ny människa. Icke underligt att han sedan längre fram i livet om denna gästgivaregård brukade säga:

- På detta ställe jag syndat förfärligt, men där har jag också fått mottaga mycken nåd. Här selade satan mig många gånger, men så kom den välsignade Frälsaren och satte på mig en annan sele.

Julen 1858 stod för dörren. Den 39-årige gästgivaren i Hösjö hade sitt brännvinsförråd väl försedd för att möta julveckans många trogna kunder. Dagarna före jul hade krögare i allmänhet högsäsong. Carl Andersson hade stängt in sig i ett enskilt rum, där han stod och kokade morötter för att av detta avkok få fram en gulartad tillsats, med vilken han tänkte färga en del av sitt brännvin och på så vis få det att gälla som cognac. Men mitt under detta arbete kände sig mannen olycklig. Församlingens troende kantor hade lyckats få med sig den vigulante gästgivaren till kyrkan ett par gånger, då den nykomne hjälpprästen, pastor Sjöqvist, predikat, och gästgivaren hade blivit skadeskjuten. Innanför västen ropade det ideligen: Förlorad, förlorad, direkt åt avgrunden går vägen från detta gudlöshetens näste!

Nu var det den 23 och påföljande dag alltså julafton. Men fastän C.A. alltjämt höll på att göra sig redo för att denna dag möta sina kunder och förse dem med vad de kunde önska, stod han där ändå för sig själv och halvt önskade, halvt bad till Gud att denna julbrännvinsförsäljning måtte bli den sista.

Det märktes att fågeln var vingskjuten.

Sent på kvällen försökte han gå till vila. Men det blev ingen sömn den natten. Mannen var olycklig, fruktansvärt olycklig. Han grät och bad, bad och grät. Klockan slog 12, och det var mörkt ute och ännu mörkare i hans arma själ. Han fortsatte sin bönekamp tills österns första ljusstrimmor bebådade den nya dagens ankomst. Men nu vände sig bladet, och samtidigt som julsolen rann upp i öster blev det soluppgång även i Carl Anderssons inre värld. Överlycklig sträckte han sina händer uppåt och utbrast:

- Ja, nu har Gud gjort sitt och nu skall jag göra mitt!

Och sitt gjorde han också, ty när kunderna på julafton kommo för att hämta sitt julbrännvin, så fanns det inte en enda droppe sådant att få.

Det berättas om den grekiske sagohjälten Herkules, att han en gång av konungen i Mykenai fick sig ålagt att utföra tolv olika uppgifter, vilka ansågs omöjliga för mänskliga krafter att gå i land med. Sålunda skulle han bl. a. döda det nemeiska lejonet, på vilket inga vapen bet, avliva den lerneiska hydran, som hade tiotusen huvuden och på vars kropp två nya huvuden växte fram för var gång man högg av ett, och så skulle han även skura den eliske konungens stall, vilket aldrig varit rengjort, fastän 3,000 nötkreatur en längre tid varit installerade där. Men nationalhjälten klarade alla uppgifter med för många oanade hjälpmedel. När han kom till det stinkande hovstallet, ledde han dit en av landets mäktiga floder, drog upp dammluckorna samt öppnade alla dörrar och lät flodens vatten på en enda dag rengöra hela stallet.

På samma sätt gjorde Carl Andersson ovannämda julafton. Han öppnade både hjärteporten och spritkällardörrarna och lät Golgataströmmen göra storstädning på en gång. Och storstädning blev det. Ute på landsvägen stod gästgivaren själv med yxan i högsta hugg och slog sönder brännvinskagge efter brännvinskagge så fort drängen på sin husbondes befallning hann få fram dem till "avrättningsplatsen". Häpna mötte kunderna en rinnande brännvinsflod i landsvägsdiket, när de kommo till gästgivaregården. Och så förbränd blev marken av detta eldvatten, att året därpå inte ett grönt grässtrå växte på den plats, där spriten tömts.

Detta var Carl Anderssons första botgärning efter hans omvändelse. Den andra bestod däri att han måste fara vida omkring och ekonomiskt gottgöra dem, han under sitt otrosliv bedragit på samma sätt som tullchefen i Jeriko en gång gjorde sedan han fått Jesus av Nazaret till sin gäst i sitt hem.

Så började den originelle gästgivaren en helt ny rörelse. Han blev en lycklig evangelii "gårdfarihandlare", som började resa omkring här och där i landet för att utan pengar och för intet utbjuda "nådens bröd" och "Golgata universalmedel" till höga och låga. Och talade för sina varor gjorde han så att människorna häpnade.

Utom Joh. 3: 16, "Så älskade Gud världen", kände denne man vid sin omvändelse inte till mer än ytterligare ett bibelord samt en psalm- och en sångvers. Men fastän - enligt en minnestecknares utsago - "aldrig någon okunnigare människa än Carl Andersson stått på en predikstol i Sveriges rike", så dröjde det inte länge förrän han kring sin talarestol samlade större åhörareskaror än den tidens förnämsta teologer och stortalare. Måhända skulle man också kunna säga, att han noga taget aldrig hade behövt mer än Joh. 3: 16 till text för alla sina predikningar, ty långfredags- eller golgatakärleken hade han gjort till sitt nya motto för hela livet. Sina medmänniskor titulerade han ofta "välsignade vänner" eller "hjärtans kära vänner", och sådana påträffade han överallt där han färdades fram. När han därför mötte något av "nådebarnen" så var han strax framme med sitt: "Gud välsigne dig, käre vän", och mötte han nästa stund någon, som inte tillhörde denna grupp, så räckte välsignelserna till även för denna. En gång blev han vittne till hur tvenne hamnarbetare i Stockholm råkat i slagsmål med varandra. Han sprang mitt emellan dem, skilde dem åt och sade:

- Välsignade människor, inte ska ni slåss, i ä ju bröder! Gud välsigne er, kära vänner!

När år 1876 tvenne skolrådsledamöter i Moheda kommo till den nitiske predikanten och läste upp kyrkorådsbeslutet, enligt vilket han icke längre skulle få uppträda som predikant inom pastoratsgränserna, så tog den portförbjudne även den saken från den soliga sidan och parerade:

- Ja, Gud välsigne er, kära vänner, å hela kyrkorådet med för resten.

En av Carl Anderssons personliga vänner, som haft stora ekonomiska framgångar en tid, fick sin välsignelse tilldelad i följande ordalag:

- Gud välsigne dig, käre bror, och hjälpe han dig så att din vagn inte blir bredare än den kommer fram på den smala vägen.

Då denne Andens man en gång åkte hästskjuts i Stockholm, mötte han en stor människomassa på en av gatorna. Då reste C.A sig raklång upp i åkdonet, sträckte ut händerna mot folket och ropade:

- Gud välsigne er, kära vänner! Kom ihåg, att Gud älskar er!

Förbluffade sågo människorna på varandra och än på den underlige mannen i vagnen, tills en av fotgängarna förklarade saken på sitt vis:

- Ja, antingen var det ett dårhushjon, som skulle skjutsas till asylen, eller var det Carl Andersson i Vaxholm.

Vid ett besök på en plats hade en kvinna, make till en järnvägstjänsteman, blivit omvänd till Gud. Hennes man blev ursinnig häröver, och när C.A skulle resa från platsen och stigit på tåget rusade järnvägsmannen fram till tåget, knöt handen i raseri mot predikanten och vrålade:

- Kommer du hit en gång till, din - - -, så slår jag ihjäl dig.

Men Carl Andersson bara vinkade mot den upprivne mannen och parerade:

- Gud välsigne dig, käre vän - - - jag kommer tebaka om fredag.

Första gången jag hörde Carl Andersson predika var på en större missionskonferens i Jönköping. Minst tvåtusen par ögon var riktade mot talarestolen, då han beträdde denna för att tala om den underbara långfredagskärleken enligt ovan angivna Joh. 3: 16. Härvid inledde han flinkt och gemytligt med några ord om kärleken i allmänhet, hurusom denna är det vackraste draget hos människan och den oförklarliga makt, som kan förvandla den djupast sjunkna individen till ett verkligt helgon, när andra räddningsmedel visat sig fruktlösa. Så sken han nu upp som solen i sin fulla middagsglans och fortsatte med följande lika roliga som lyckligt funna poäng:

- Och så säger folk ibland om kärleken att den är blind, och visst är den så. Ja, kära vänner, visst är kärleken blind, ty fastän den stackars Carl Andersson alltid predikar sämst av alla predikanterna, så vill ändå de välsignade människorna höra honom. Så där ser man ju att kärleken är blind.

Efter dessa lyckade anslagsackord gjorde talaren en utomordentligt väl funnen övergång till den gudomliga långfredagskärleken med träffande tillämpningar övar vad den mäktar uträtta bland människorna här i världen.

Något år efter det jag blivit antagen till resepredikant i Jönköpings missionsförening sammanträffade jag en dag med Carl Andersson på Nässjö järnvägsstation. Han skulle med tåget åt ett håll och jag åt ett annat. Nätt och jämt hade jag hunnit hälsa på honom förrän han högg mig i armen och försåg mig med följande reskost för min predikoresa:

- Käre bror lille, Gud välsigne dig! Och ska du nu ut på människofiske, så mata dina fiskedon med mycket av golgatakärleken och säg människorna att Gud älskar dem. Ja, Gud välsigne dig, och glöm inte bort att säga människorna att Gud älskar dem.

Vid ett missionsmöte i Växjö, där Carl Andersson vid den tiden bodde, skulle han och en annan predikant medverka. Mötestiden var inne och gudstjänstlokalen var fylld av deltagare, men ingen C.A hördes av. Man sjöng en sång, man sjöng två, men alltjämt tittade man förgäves mot dörren efter den saknade predikanten. Omsider sände man ett bud till hans bostad för att ta reda på huru det hela hängde ihop. Men döm om budets förvåning, då det befanns att predikanten låg och sov på sitt rum. Yrvaket rusade C.A upp ur sängen, fick på sig det nödvändigaste i beklädnadsväg och kom okammad och rufsig i håret till lokalen, där han genast flög upp på talarestolen och gråtande talade om att han tagit sig en liten middagslur men försovit sig. Så högg han texten om de tio jungfrurna i Matt. 25, om vilka det heter att de alla "blevo sömniga och sovo". Det blev en väckelsepredikan över den texten så mäktig, att publiken aldrig glömde den. Sömniga predikanter med sina sövande predikningar och sömniga åhörare fingo var sin beskärda del av denna predikan, varjämte en stor del av vittnesbördet formade sig till en brinnande bön att Gud måtte så fylla på jungfrulamporna med golgataoljan, att de icke helt slocknade.

En oförglömlig upplevelse hade också de östrahäradsbor, som voro med på ett missionsmöte i Vetlanda en kvalmig högsommardag, då den tryckande värmen hotade att lägga beslag på en del av åhörarna mitt under det att C.A predikade. Plötsligt tvärstannade han mitt i talet, knäppte sina händer framför publiken och bad:

- Barmhärtige Gud, förbarma Dig över oss - jag tror vi somnar allihop!

Klarvakna blevo de sömniga över den bönen, och som nysnoppade ljus hörde de andäktigt på predikan till slut.

I ett missionshus i Småland skulle pastor K. Palmberg och Carl Andersson en gång predika tillsammans. Palmberg, som talade först, gick sin vana trogen på stordjupet med sin förkunnelse och fick en gripande stämning över hela mötet. Så skulle C.A fortsätta, och mer än en av de närvarande undrade nog om han skulle mäkta hålla stämningen på samma nivå som K.P eller ej. Men värmegraderna sjönko inte. När Andersson kom upp på estraden började han ungefär så här:

- Ja, kära vänner, nu har vi hört en välsignad predikan av den välsignade pastor Palmberg. Och när han predikar då är det precis som när en stor tyghandlare på disken breder ut sina stora, fina tyger till spekulanternas begrundan. Men alla kunna inte ha så storartade tyger på lager, och när jag nu kommer så har jag bara några docker "kärlekens band" att bjuda ut, sådana som Paulus rekommenderar i Kol. 3: 14.

I ett nu hade även C.A fått greppet om mötet, och någon försämring i stämningen blev det inte den gången.

Vid ett annat tillfälle hade red. Carl Boberg talat först på ett stormöte, och så skulle Carl Andersson fortsätta. C. B-g, som då var Sanningsvittnets utgivare, lät på den tiden sin tidning varje vecka åtföljas av en bilaga, benämd Sanningsvittnets bilaga. När därför Boberg med sin klangrena stämma och sin glänsande begåvning hållit en fängslande predikan och Carl Andersson sedan skulle fortsätta, föll det sig bara helt naturligt för den sistnämde att börja med följande fyndiga infall:

- Ja, sedan nu Sanningsvittnets huvudnummer talat till oss på ett välsignat sätt, få vi lov att hålla tillgoda med bilagan en liten stund till.

Och så var han med detta prov på sin småländska slagfärdighet även vid detta tillfälle situationens herre och kunde fortsätta med att hålla publiken på helspänn tills han sade amen.

Det var aldrig långtråkigt att höra Carl Andersson predika. Han kunde hålla på både en och halvannan timme, utan att en enda människa tänkte på tid och klocka. Men en gång tänkte dock talaren själv på sin klocka. Han predikade en kväll på Kulla gård i Slätthög och tittade därvid ovanligt nog ett par, tre gånger på sitt fickur. Detta gick "väl sakta", tyckte han. Med ens fick han dock klart för sig att klockan helt enkelt stannat och att han troligen talat mycket länge. Men då högg han klockan i handen och började tala om "dåliga klockor" och falska predikanter, som lura människorna till förtappelsen. Och så fortsatte han att tala ytterligare en halv timme om opålitliga klockor, falska läror och tvetydiga predikanter, och lika träffande som allvarliga voro de tillämpningar han vid det tillfället hade att anknyta till fickuret, som stannat mitt i predikan.

En ovanlig adjunkt eller hjälppräst hade C.A vid detta tillfälle fått i sin opålitliga klocka. Nästan vad som helst kunde denne predikare för övrigt få till sina "hjälppräster", som han uttryckte sig.

På Hösjö gästgivaregård fick han en gång strax efter sin omvändelse en trög häst till sin "adjunkt". Tvenne gästgivare från en grannsocken kommo åkande i släde för att, som de sade, ta läsgrillerna ur huvudet på sin förre stallbroder. Men de kommo för sent. Salig och solig tog han emot sina gäster och förklarade för dem att han blivit en ny människa, en himmelrikets arvinge. Och nu hade han himmelrikets vin och livets nåderätt att bjuda dem på. Så bjöd han dem stiga in i gästgivaregården för att spisa dessa rätter med honom. Resenärerna blevo dock så förskräckta över denna oväntade välkomsthälsning att de hux flux ville ge sig av från platsen. Men det ville visst inte deras tröge häst, som bara tredskades och ville åt stallet, där han förr brukat få hålla till medan gubbarna gästade gästgivaregården. Och därav kom det sig att Carl Andersson fick god tid på sig att tala till sina förra supbröder om de himmelska tingen, tills körsvennen slutligen med nöd och näppe fick hästen från gästgivaregården. Den gången hade C.A fått en gammal häst till "adjunkt", och efteråt tackade han Gud för den tröga hästen.

Men Carl Andersson kunde inte bara dra nytta av osäkra klockor och tröga hästar. T.o.m. några matsäckssmörgåsar i en tågkupé fingo en gång tjäna som hans "hjälppräster". När han vid ett tillfälle gästat prins Oscar Bernadottes hem i Stockholm och skulle resa åter till Småland, bjöd prinsen honom på en 2:a klass biljett och prinsessan på några bredda smörgåsar till matsäck under resan. Inkommen i kupén fick han sällskap av en förnäm herre, som presenterade sig som greve N.N från södra Sverige.

- Åh, kära hjärtans, utbrast kronobergaren, jag är resepredikant och reser i den himmelske konungens tjänst. Och så har jag i natt gästat hos den välsignade prins Bernadotte, och när jag reste så bjöd prinsen mig på biljetten och prinsessan på smörgåsar till matsäck. Nu tänkte jag också smaka på dessa "kungliga smörgåsar", och jag undrar om jag inte också kunde få bjuda greven på ett par?

Den förnäme greven satt först en smula reserverad inför denne ovanlige medpassagerare, men omsider började han bli intresserad samt tog tacksamt emot ett par smörgåsar. Och medan de båda passagerarna spisade prinsessan Bernadottes smörgåsar, passade C.A på att även bjuda ut livets bröd från "det himmelska konungahuset" med påföljd att greven på böjda knän och med tårfyllda ögon bekände sina synder och mottog även detta bröd med detsamma det eviga livets gåva.

- Välsignade smörgåsar, som fingo öppna väg för livets himlabröd till denne mans hjärta, sade Carl Andersson, när han den dagen steg av tåget i Alvesta.

Som fängelsepredikant fick Carl Andersson vara med om många dramatiska som underbara upplevelser. I vilken landsända någon dödsdömd brottsling vid den tiden förvarades var Carl Andersson snart där. Så satt bl. a. mångmördaren Hagström, glimmingemördaren kallad, och väntade på dödsdomens verkställande på Kristianstads cellfängelse 1878, hård som granit och vild som en ond rasande ande. Ingen vågade sig ensam in i hans cell, men C.A kom, och han vågade med påföljd att Hagström efter några besök av Andersson vände sig till Gud och fick nåd. Med frimodighet gick han sedan tidigt på morgonen den 11 sept. med Carl Andersson vid sin sida till stupstocken, sedan båda tillbringat natten tillsammans i cellen, varest de ock firat nattvarden gemensamt. De sista ord, som växlades mellan de båda männen innan bilan föll, var detta från fängelsepredikantens läppar:

- Hälsa till paradiset Hagström!

Flera dödsdömda brottslingar fick Carl Andersson på enahanda sätt följa till avrättsplatsen. Den siste olycklige man av denna kategori, som C.A. sålunda reste till, var massmördaren Nordlund på Västerås fängelse, vilken på ångaren "Prins Carl" under en sjöresa 1900 nedsköt flera personer. Carl Andersson, som fyllt sina 70 år och en tid varit nedbruten av sjukdom, begav sig det oaktat till Västerås för att få sammanträffa med Nordlund. Av okänd och oförklarlig orsak fick C.A. den gången icke tillträdetill fångens cell utan måste nöja sig med att utanför den halvöppna celldörren förkunna golgatakärlekens evangelium för den livdömde. Sorgen över att icke vid detta tillfälle personligt ha fått sammanträffa med brottslingen tog Carl Andersson så djupt, att det kan ifrågasättas, huruvida icke detta medverkade till hans några månader därefter timade frånfälle.

Verksam mera än andra dödliga var denne man under sin långa arbetsdag, och till alla, som varit honom behjälplig i arbetet, härbärgerat honom i sina hem under resorna eller på annat sätt tjänat evangelii sak, brukade han alltid säga: "Lönen får du när Kongen kommer". Den 16 april 1901 sade han farväl till denna världen och gick själv att mottaga lönen av den Konung, han troget tjänat de många åren.

- Herre Jesus, låt mig även i solakvällninga få göra något för dig, sade han på sitt sista sjukläger, och det sista ord som gick över hans läppar i denna tiden var detta:

- Herre Jesus, fräls människorna! Nu vill jag sova tills Herren stiger fram ur sitt segerrum och väcker mig.

Tusende och tiotusende Carl Anderssöner ha vi haft i vårt land, men vi ha inte haft mer än en enda Carl Andersson i Vaxholm.
_______


Nr 6 av 7
BENÅDADE FRONTKÄMPAR
Av M. KARLGREN
BERGSJÖ-PELLE
Avsnittet utlagt den 12-05-2001

Bergsjö-Pelle (Per Persson)

Även i Hälsingland rådde i början av förra århundradet ett djupt andligt mörker, såsom fallet var på så många andra platser i vårt land vid denna tid. Men också för hälsingarna skulle nådens sol uppgå med salighet under sina vingar. Redan på 1860- och 70-talen började väckelsens vindar blåsa i denna landsända, och många till Gud nu hemgångna själar räknade sina andliga genombrottsår just från dessa tidsskeden.

Många olika redskap fick missionens Herre använda sig av under väckelsetiderna, och ofta kunde man i dessa bygder få se flera av kyrkans präster arbeta sida vid sida med de mest olärda och enkla lekmän, då det gällde att rädda själar för Guds rike. En av dessa lekmän, som med stor framgång verkade i norra Hälsingland i slutet av 1800- talet och några år in på det nya seklet, var Per Persson i Bergsjö, allmänast känd under namnet Bergsjö-Pelle. Och denne originelle man vill vi nu presentera med några spridda anteckningar om hans liv och verksamhet.

Få - om ens någon - av hans samtida torde ha gjort sig så omtyckt och värderad i egenskap av ordets förkunnare som denne man. Han var en hälsingetyp från topp till tå, rapp och fyndig i vändningarna och i besittning av en lika beundransvärd som avundsvärd slagfärdighet. Hade man en gång korsat sin klinga med honom, aktade man sig nogsamt för att upprepa slik lek, ty helskinnad kom ingen undan hans bitande fullträffar. Som måhända alla tiders stora hälsinge-original gick Bergsjö-Pelle sin egen väg livet igenom, både som människa och predikant. Han var i så fullständig avsaknad av all skolbildning, att han säges inte ens ha kunnat skriva en enda rad, och ändå var han en predikare av Guds nåde, gärna hörd av både högkyrkliga och frikyrkliga, av klerk såväl som menige man, med ett ord av alla, som voro i tillfälle att få höra hans mäktiga stämma. Tusentals äro också de historier och poänger, som äro förknippade med hans namn och person såväl från hans predikoverksamhet som från hans vardagliga liv.

Här nedan ett litet urval.

Som pojke var var Pelle en friskus av första ordningen, en liten våghals, som alltid spelade första fiolen i de mest halsbrytande äventyr, äventyr, vilka mer än en gång höllo på att kosta honom livet. Jämte en bror var han sålunda vid ett tillfälle ute på sjön för att meta. Sjön var lugn och vattnet klart, så pojkarna kunde se, hurusom abborrarna nappade på deras krokar. Vips fick Pelle ett infall: han ville själv leka fisk, och i ett nu rev han av sig kläderna och hoppade på huvudet i sjön. Så gapade den lille krabaten om metkroken, och just som brodern ryckte till i metspöet, hade han Pelle på kroken. Att sedan få upp denna ovanliga fisk i båten var inte så svårt, men att få kroken ur hans mun visade sig vara avsevärt svårare. På det försöket gick man bet. Följden blev, att Pelle fick gå hem med kroken i munnen. Och inte bara det, utan i nära tre veckors tid fick pojken gå med detta otyg i munnen tills dess kroken värkte loss av sig själv, enär pojkarna inte vågade omtala för föräldrarna, vad som hänt.

Som vuxen brukade ibland Per Persson berätta, att han i sin barndom tre gånger varit nära döden: en gång då han "dränkte" sig, en gång då han "hängde" sig, och tredje gången då han skulle "leka fågel" i luften. Härvid skulle enligt vederbörandes egen utsago ha tillgått på följande vis.

De voro några pojkar ute på den isbelagda sjön och åkte skridsko. Förädiska, öppna vakar lurade här och var, men inte kunde det falla Pelle Våghals in att akta sig för dessa. Visst inte! Den hjärtlösa fru Ran, havens och sjöarnas härskarinna, sover dock inte...Plums, där åkte Pelle med huvudet före ned i en av dessa öppna vakar och kom under isen. Här simmade han kors och tvärs i några ögonblick och lyckades verkligen få upp huvudet i en annan vak, ur vilken kamraterna räddade honom.

Så var livet räddat den gången.

Vid ett annat tillfälle hade den lille vildbasaren lyckats fånga en harpalt i en snara, som han en afton satt ut i ett hål i gärdesgården ute i skogen. När Pelle morgonen därpå kom ut för att vittja sin snara, satt haren död i denna men med vidöppna ögon. Det var konstigt! Kunde en hare verkligen vara död och ändå se? Nu spelade fantasin upp den friske äventyrarens hjärna, och Pelle undrade storligen över hur det skulle kännas att dö i en snara. Så han kom överens med några lekkamrater om att anordna en hängarelek i skogen, i vilket upptåg Pelle själv skulle vara delikvent. Sagt och gjort. Man hängde verkligen Pelle i ett träd, men enligt träffat avtal skulle han släppas ned när han började skrika. Men hängd man skriker inte och hängda pojkbyttingar inte heller. De ohängda pojkarna stodo och väntade på att den hängde skulle ge hals, då i detsamma Pelles vettskrämda mamma i halvtolfte sekunden fick syn på äventyret och lyckades få ned sin halvdöde teling.

För andra gången var livhanken alltså räddad.

Men Pelle hade inte varit Pelle, om han efter detta tagit sig tillvara för dylika äventyr. Han gjorde det inte heller. Efter någon liten paus var han i farten igen.

Det var vår, och himmelens fåglar svävade på lätta vingar i luftiga rymder. Med fantasin på helspänn följde den oförvägne hälsingepilten de glada fåglarnas livliga luftmanövrer, allt medan han för sig själv filosoferade: "Men varför ska inte människorna också kunna flyga?" Åtminstone borde väl han kunna göra det, ty var det någon, som var utrustad med en flyktig natur, så var det väl han. Så skapade beslut och handling snart nog vingarna för ett flygförsök, en dag fick Pelles pappa se sin ättelägg på ladugårdstaket med en stor björknäver i vardera handen.

"Pojke..!" Nej, det var redan försent, ty innan ordet förklingat, hade piloten startat. Vid detta tillfälle fick emellertid den oförbätterlige våghalsen bokstavligen inse sanningen av det bevingade ordet, att man aldrig skall flyga högre än vingarna bär. Ty i ett huj hamnade våran Per som en hopfälld fällkniv burdus i den stora gödselhögen, vederbörligen impregnerad i hela synamentet med prima färsk kogödsel men i övrigt fullt oskadad.

Räddad alltså även denna gång! Men vad skulle faderskapet ta sig till med en sådan teling?

Vid 22 års ålder blev Bergsjö-Pelle omvänd till Gud, och nu började ett nytt skede i hälsingeynglingens liv. Men sin natur, sin fyndighet och sitt skarplynne förlorade han självfallet inte därför. Tvärtom kom denna naturbegåvning först nu till sin fulla rätt och blev honom som evangelii förkunnare efterhand till ovärderlig hjälp i arbetet. Inom kort blev han en gärna hörd evangelist, inte bara i hembygden utan snart i allt vidare och vidare kretsar. Och hade han som oomvänd varit flygelman i glada och upptågsfulla ungdomslag, så visade det sig snart nog, att han även som evangelist var något mer än bara ett vanligt nummer i ledet. Det var eld och lågor i hans förkunnelse, och den som en gång hört honom predika, ville gärna höra honom igen. I konsten att hålla ihop ett evangeliskt möte var Per Persson en mästare. Var det någon som till äventyrs steg upp ur bänken och ämnade lämna lokalen, så brukade talaren slå ihop händerna och falla in:

- Hör du du, hör at, hör at, så ska du få höra nået!
Jag har nået särskilt att tala om för dej, innan du går o.s.v.

En annan gång kunde det hända, att Pelle även sedan han blivit omvänd tillät sig någon liten bravad, som kanske inte precis tillhörde hans evangeliska kallelse men som likväl knappast missklädde honom eller skadade hans anseende som predikant. En sådan händelse inträffade en gång på sommarmarknad i hembygden. En del Bergsjö-pojkar hade kommit i lag med ett gäng ungdomar från Hassela socken, och nu grejade man om vilken som var den starkaste i de olika lagen. I Hassela-gänget hade man en reslig, grovlemmad bjässe, som menade på att ännu hade ingen rått på honom i någon kämpalek, och nu utmanade han grannsockenborna på en brottningsduell:

- Hallå, Bergsjö-grabbar! Ä´de nåen utå er, som vell ta ett liv- eller röggtag mä mej, så kom bara an och låt oss pröva våra krafter.

Det kittlade i de friska bergsjö-pojkarna, ådrorna svällde, och ett par, tre av de vigaste voro betänkta på att våga en dust med den bredspårige Hassela-bjässen, men så ryggade man tillbaka vid tanken på ett eventuellt nederlag. Men så fick man syn på Pelle, och nu vände man sig till honom som en vän i nöden och sade:

- Hör du, Pelle, du oförskräckte gosse, du känner oss och vi känner dej, och vi vet var vi har varandra. Du är ju inte numera med i vårt gäng i vanliga fall. Hör du du, skulle du inte vilja känna den där Hassela-elefanten en smula på höftsenan och ge honom en lämplig minnesbeta från den här dagen för hans svammelaktiga skrävel.

Per hörde på, och det heta hälsingeblodet hade inte precis något emot att få ett ord med i laget. Men så var han ju predikant kantänka, och diskuteras kunde det väl, om dylik idrott passade ordets förkunnare. Dock vad mer, säger oss den gamla heliga urkunden att "riset är till för dårarnas rygg", så kunde det måhända inte vara alldeles ur vägen att låta den storordige få reda på, att det alltid finns någon som rår på höken...

Och nu stegade Bergsjö-Pelle fram under hemmalagets jubel. Så tog han ett bastant tag om Hassela-jätten och lade honom till marken, innan varken han eller någon annan hunnit blinka. Och Bergsjö-pojkarna hurrade så det stod härliga till.

Pelle var både deras och dagens okrönte hjälte.

Vid ett besök i kungliga huvudstaden fick Per Persson en gång se en stor fiskeskuta lägga till vid kajen med en ovanlig rik fångst. Hälsingepojken blev imponerad och sporde besättningen, hur det var möjligt att få ihop så mycket fisk på en gång. Skeppsmannarna togo den frågvise för en enfaldig stackare och började skämta med honom. Och en av dem förklarade saken på följande vis:

- Jo, ser du, gubbe lille, när vi kommer ut på sjön, så dyker en av oss ner på sjöbotten och har en metkrok med sej, och när han så får ett napp, så drar vi opp både dykaren och fisken, och så håller vi på tills vi fått skutan full med fisk.

Så skrattade hela laget åt den billiga vitsen, medan Pelle med gravlikt allvar stod och hörde på. Men så tog han till orda och sa:

- Så-å! Men då har jag en möcke bättre fiskemetod, när jag är ute å fiskar. Jag gör visserligen på samma vis som ni, men jag binder en metkrok på varje finger å en på varje tå, så kommer jag alltid opp mä hela tjoget fullt åt gången.

Den spiken drog! Nu skrattade ingen längre åt den okände. Tvärtom stodo de alla rätt snopna och tillstukade, medan de smygtittade på varandra. Tills en av dem sade till kamraterna:

- Den där bonden, ni, han var inte bakom flötet, som vi trodde. Han kunde visst både köra och vända, och det är nog bäst vi stoppar våra pipor i säck, innan han ger oss fler så´na salvor.

Hatten av för Bergsjö-Pelle.

Under många av sina predikoresor sammanträffade Per Persson ofta med personer av olika kalibrar. Men aldrig stod han svarslös inför någon. Vid ett tillfälle stötte han på en skomakare, en gudlös sälle, och när Per Persson frågade honom, om han var kristen, var den tillfrågade genast färdig med svaret:

- Nej då, det är jag inte - jag är skomakare.

Till vilket svar Bergsjö-Pelle ögonblickligen var färdig med sin motreplik:

- Å dä tänker du fortsätta med i evighet, stackars gosse! Men då ä´de allt bra synn om dej, för i himlen behöver dom inga skor, å i helvetet har dom inget läder.

Vid ett annat tillfälle hade en fritänkare satt sig i sinnet på att han skulle sätta Bergsjö-predikanten på det hala. Så ryckte han bums fram med sitt grövsta artilleri och fyrade av:

- Men aldrig kan du väl tro en så´n bibel, Pelle, i vilken det heter, att "solen stod stilla i Gibeon och månen i Ajalons dal"? För det begriper du väl ändå, att detta är rena omöjligheten och stridande mot allt vad vetenskap heter.

Men för Bergsjö-Pelle fanns inga omöjligheter. Det ordet stod inte att finna i hans ordbok. Blixtsnabbt gick han till motanfall och frågade motståndaren:

- Hör du du, kan du göra e´ klocka, månne?
- Nej inte kan jag väl det.
- Men kan du stanna e´ klocka då?
- Ja, de må jag väl kunna, för det är väl den minsta konst i världen.
- Så-å, du kan inte göra e´klocka, men stanna na dä kan du. Å så tror du, att Gud ä så mycke sämre än du, så att han int e´liten stunn kunne stanna dä urverk, som han själv har teverkat.

Fritänkaren hade fått nog, han svängde på klacken och drog sina färde.

När Per Persson en gång predikade i Forsa missionshus, var det bl. a. en ung kvinna, som var sökt av Gud. Men då hon ändå inte ville ta det avgörande steget utan i stället drog sig mot dörren för att lämna rummet, flög talaren mot dörren, högg flickan i armen och sade:

- Lämna dig åt Gud ikväll, stinta, annars tar den onde dej!

Det ordet blev flickans frälsning. Hon blev en avgjord kristen och därjämte en verksam medlem inom missionskretsen.

En händelse i analogi med denna, fastän rollerna gingo i en omvänd riktning, inträffade i Njutångers missionshus vid ett predikobesök av Per Persson. En bondhustru hade blivit vunnen för Gud, men kvinnans man var en råbarkad en, som aldrig ville sätta sin fot i en gudstjänstlokal. Hustrun sörjde häröver samt talade med predikanten om saken, och denne gav henne följande råd:

- Försök ändå, om du int kan få din man med dig te bönhuse, och lyckas du med dä, så ska Gud och jag sen sköta om resten.

Försöket lyckades. Mannen lovade verkligen hustrun att för en gångs skull följa henne till missionshuset. Lycklig men med tårar i ögonen satt kvinnan under nästa möte vid sin makes sida i lokalen. Det blev en mustig predikan, Bergsjö-Pelle höll den gången, om synd och dom och helvete, till dess man nästan tyckte det osade svavel i lokalen. Två män svettades under predikan: talaren och den ogudaktige bonden. Den siste inte minst. Och så inträffade explosionen. Mitt i predikan reste sig bonden, sträckte ut handen mot predikstolen och ropade:

- Kära hjärtanes, karl, be Gud för mej, annars tar den lede mej livslevande.

Den råbarkade mannen blev den kvällen en ny människa, och Bergsjö-Pelle och han blevo vänner för livet.

Poänger sådana som dessa hörde inte till sällsyntheterna under förra århundradets genomgripande väckelser.

Om ödmjukhet predikade Per Persson en gång i en bondstuga i Delsbo, och bäst som han höll på med att lägga ut texten, reste sig en liten Delsbo-gubbe, en knipslug sicken-en, stegade fram till talaren, satte upp ena foten på en stol och skulle fresta predikanten. Gubben hade smusslat upp sina skosnören, och nu grinade han illmarigt mot predikanten och sa:

- Ja, om du nu ä så emjuk, som du heres te (hörs till), Bergsjö-Pelle så kniter du skoremma åt mej.

Talaren gjorde en paus i sin predikan, hukade sig ned och knöt den lille filuriske gubbens skorem samt gjorde sig i ordning för att fortsätta sin predikan, då den andre föll in:

- Ja-ha, si nu vill jag hera dej predika också, när du va så emjuk, så du knöt skoremma åt mej.

Gubben blev allvarlig, satte sig ned och hörde andäktigt på när Bergsjö-Pelle fortsatte sin avbrutna predikan.

År ut och år in reste denne andens man omkring i städer och byar och förkunnade Guds rike för skaror av människor. Med präster och kolportörer stod han alltid på god fot, och partisinne hade ingen jordmån i hans inre värld. Han predikade var som helst, och det var inte ovanligt att se honom i grova näverskor och med ullhalsduk om halsen stå i kyrkorna och predika för fulla hus. Ibland brukade han också definiera sitt uppträdande på följande vis:

- Ja ä int belåten mä mindre än att folket antingen skratta hell gråt, när jag predika.

Sin hälsingedialekt, sin fyndighet och slagfärdighet behöll Bergsjö-Pelle hela livet igenom. I försoningsfrågan anslöt han sig till den waldenströmska uppfattningen, och när stormvågorna gingo som högst omkring P.W:s försoningslära, sammanträffade han en gång med en annan trosfrände, en predikant som inte gillade den s. k. nya försoningsläran. Denne skulle ge Bergsjö-mannen ett litet lärostridsnyp och sade:

- Jaså, har du också blivit smittad av den waldenströmska smörjan, min broder.

Varpå han express fick till svar:

- Ja-ha, hör du du, du kunne nock behöva lit av den smörjan, du ock, för du ä allt lit väl torr, du.

Per Persson bodde i Bergsjö hela sitt liv, och många äro de spår, han i denna församling lämnat efter sig.

Vid ett tillfälle hade han ett ärende till församlingens kyrkoherde, vilken tillika var en ganska skicklig läkare. Persson kände något sticka i sitt bröst och undrade, om hans själasörjare inte kunde ge honom någon medicin härför. Kyrkoherden, som väl kände sin man tyckte, att denna var en smula för fri av sig, när han ena gången predikade i kyrkan, andra gången hos baptisterna och tredje gången var som helst, tänkte nu passa på att känna honom på samfundspulsen en smula.

- Ja-ha, när du har ont i bröstet, då kommer du till mig, men annars ser jag dig sällan. Men vad är du egentligen för något? I Hassela säger de, att du är baptist, i Jättendal att du är separatist, och här i Bergsjö håller man dig för lutheran. Men vad är du i själva verket?

- Jo, bara en fattig syndare, frälst av nåd. Och så Bergsjö-Pelle förstås. Och vad sedan hasselaborna och jättendalarna kalla mej, betyder int så mycke.

Den 9 januari 1918 var tiden inne för den 79-årige reslige hälsingepredikaren att avsluta sitt livs räkenskaper och göra bokslut. I närmare 60 år hade hans mäktiga profetstämma ljudit vida omkring, och nu låg han på sjukrummet efter en genomgången operation. Såsom han hade älskat sina medmänniskor under den långa arbetsdagen, så älskade han dem intill änden. Med livets och hoppets triumferande strålglans i blicken vittnade han in i det sista för både läkare och sköterskor om den Frälsare, han fann i unga år, och den frälsning Gud berett åt släktet.

Så mattades omsider rösten, den uppåtsträckta handen föll ned mot bröstet, några djupa andetag, och så var livsverket fullbordat. Den tappre fältsoldaten hade fått befordran till högre tjänst.

Nu vilar stoftet i moder jords lugna sköte, men minnet av den sällsamme profetgestalten skall länge leva bland efterkommande släkten.
_______


Nr 7 av 7
BENÅDADE FRONTKÄMPAR
Av M. KARLGREN
GUSTAF DAHL
Avsnittet utlagt den 30-05-2001

Det var en duktig julklapp torparmor i Tålebo under Grönskog i Fliseryds socken skänkte sin herre och man den 22 december 1859. En pojke blev det den gången, och av sina föräldrar erhöll den nykomne namnet Gustaf Fredrik. Av detta gossebarn skulle det med tiden bli en duktig karl, en högt benådad predikare och en humorist som få. Många av nutidens människor förlora sin medfödda orginalitet och sin naturliga ursprungsbeteckning i den likriktade kulturens stöpslev, men så gjorde icke Gustaf Dahl. Han var sig själv i alla väder och gick sin egen väg från vaggan till graven.

Självständighetsdraget hos Tålarbo-pojken spårades rätt så markant redan i barnaåren. Som vuxen talade han ibland om en liten lustig händelse från barndomstiden, som är ett eklatant exempel härpå. Så här tar sig denna lilla näpna episod ut enligt berättarens egna ord:

"När jag var så gammal, att jag kunde gå för mig själv, ville jag inte leka med mina syskon utan tyckte bäst om att vara ensam. Jag gick in i hagarna, som gränsade intill vårt hem, vilket förorsakade min mor och mina systrar stor oro och många bekymmer, enär de hade svårt att återfinna mig. Ty huru de än igentäppte alla utgångar i trädgården, så hittade jag alltid på något litet hål, där jag kunde krypa ut och försvinna i hagen. Slutligen fann man dock på att hänga en "fåraskälla" om min hals. Jag tyckte det var livat att gå omkring och skramla med skällan, och detta gjorde, att man på avstånd kunde höra, var "skällegossen" höll till, och på så vis få reda på mig."

Sin födelse hit till världen skildrar Gustaf Dahl själv efter många års färdevandring i följande humoristiska ordalag:

"När jag föddes hit till världen, minns jag inte. Mina föräldrar sade, att jag skulle vara född den 22 dec. 1859 i Fliseryda socken av Kalmar län. Inte hade jag vid min ankomst i förväg bekymrat mig om hur jag skulle få bostad, mat och kläder, men genom Guds faderliga omsorg fick jag allt detta ändå. Min far bar tillnamnet Dahl, vilket han fått i arv efter sin far, som dog vid 96 års ålder, och denne hade i sin tur fått ärva namnet efter sin far, vilken dog vid 104 års ålder."

Ungefär ett halvt sekel efter Gustaf Dahls födelse föredrog den oförbrännelige humoristen själv - då som patient på Lunds lasarett - några poänger ur denna sin släkttavla, vilka höllo på att göra en ung medicine kandidat alldeles perplex. Pastorn skulle opereras för någon inre åkomma, och medan han låg på observation, föll det på kandidatens lott att förhöra patienten om hans släkt och levnadsförhållanden m. m. Patienten redogjorde i rappa drag för ett och annat ur sitt verksamma liv samt tillade:

- Och så är jag Guds barn och - - -

- Ja, ja det där är nog bra, men nu var det närmast om hälsotillståndet vi skulle höra något mera. Var pastorns föräldrar friska eller sjuka, när dom levde, eller hur gammal var t.ex. er far, när han dog?

- Dog, kära hjärtans, vad säger kandidaten, är far min död? Tänk, att det har dom inte talat om för mig.

Kandidaten höll på att tappa koncepten inför den ovanlige patientens oväntade svar, men han hämtade sig och högg in igen:

- Jaså, jaha, pastorns far lever alltså än, men farfar då, han måste väl vara död - hur gammal var han, när han slutade sina dagar?

- Farfar! Jo si, kandidaten, han råkade ut för en olycka och dog i förtid vid 96 års ålder, men min farfars far han innehade tjänst tills han var 103 år gammal samt dog en naturlig död året därefter.

Kandidaten hade fått nog. Maken till patient hade han aldrig haft, och maken till förhör hade han heller aldrig varit med om. Han avbröt bums hela utfrågningen och smet in i en annan sal, en livserfarenhet rikare än en halv timma dessförinnan.

Med det livliga lynne, som alltid kännetecknade Tålebo-pilten, säger det sig själv, att åtskilligt av äventyr och påhitt skulle leka Gustaf Fredrik i hågen som pojke. Det gjorde så också. Men oaktat detta synes föräldrarna inte behöva ha riset bundet i taket över den lille friskusen jämt och ständigt. Ett par gånger måste det dock fram, och dessa tillfällen blev för honom ett minne för livet. Själv skildrade han den tilldragelsen på följande vis:

"Emedan mamma var så god och snäll, ville jag inte göra henne emot. Nog gjorde jag mig väl förtjänt av aga mången gång, men jag minnes inte, att hon agade mig mer än två gånger. Särskilt den ena gången blev ett minne för livet. Mor hade sagt att jag skulle stanna hemma, medan hon gick till en grannkvinna ett ärende. Utan att tänka på att det var orätt, gick jag, under det hon var borta, in i skafferiet och började dricka grädde ur en spillkum. Jag kom dock strax att tänka på att det måste vara emot mors vilja och ångrade vad jag gjort. Skamsen gick jag ut till vedboden och började ordna med veden. Med självförbråelser i hjärtat såg jag mor återkomma. Men jag ville visa henne, att jag var flitig. Om en stund kom hon ut med kaffe till mig, ställde koppen på en sten i min närhet och sade:

- Se här, Gustaf, får du kaffe. När du druckit ur det, så kom in med koppen.

Men när jag sedan kom in med den tomma koppen och tackade för kaffet, sade hon:

- Har du rört grädden i skafferiet, Gustaf?

Utan omsvep bekände jag och bad om förlåtelse. Hon tog mig då upp i sitt knä, började gråta och sade:

- Visst vill jag förlåta dig! Men för att du aldrig mera må glömma faran av att tillägna dig något utan löfte, så måste jag denna gång låta dig smaka riset.

Så blev jag ålagd att själv gå ut i trädgården och bryta riset för min egen rygg, och när jag sedan mottagit den välförtjänta agan, tog mor upp mig i sitt knä, smekte min tårande kind och sade:

- Nu behöver du inte vara ledsen längre. Allt är förlåtet, och du är fortfarande min käre gosse. Men så hoppas jag, att du drar nytta och lärdom av detta för framtiden."

Gustaf Dahl blev omvänd till Gud vid 17 års ålder eller närmare bestämt under böneveckan 1877. Men för den vid denna tid fysiskt och psykiskt starke ynglingen blev porten trång och vägen smal i det nya livet. Han kämpade en hård kamp, innan han "kom igenom". Hur allvarlig denna kamp var och hur allvarligt han också tog sin besökelse-tid, framgår av en passus i hans egen levnadsteckning, i vilken han bl. a. säger:

"Då andra av mina bekanta blevo omvända till Gud, avundades jag dem deras lycka. Jag önskade att någon hade talat med mig om eviga tingen, men ingen gjorde det. I min ensamhet ropade jag till Gud men utan resultat. Kampen var fruktansvärd. Jag räknade över, vad det skulle kosta att bli en kristen, och jag tänkte, att om jag skulle få leva i hundra år och gråta alla dagar, ville jag ändå bli en kristen."

Väckelsens plogbillar plöjde djupt på 1870- och 1880-talen, och den självbekännelse, som den unge Gustaf Dahl avger i ovanstående deklaration, den var i sak densamma, som tusentals andra allvarliga sökare gjorde i folkväckelsens tidevarv.

Gustaf Dahls djupa allvar och rika begåvning gjorde, att han ganska snart kom med i den andliga verksamheten. Trots protester från hans sida blev han snart nog kretsföreståndare för en krets inom församlingen, och så började han mer och mer deltaga i arbetet.

Nu ville man, att ynglingen skulle predika, men själv ville han det inte. Han "stretade igen", men framsynta kristna, som nogsamt förstod, var Tålebo-Gustafs plats egentligen var, bokstavligen tvingade fram honom i talarestolen.

På det viset kallade man och installerade predikanter på den tiden. Och ifrågasättas kan, om inte den vägen är den mest rätta än idag.

Ovanligt kraftig var den väckelse, som i slutet av 1870-talet gick fram mångenstädes i vårt land. I många av de småländska socknarna var vid denna tiden detta väckelsens tryck så mäktigt, att dörrarna till hem, skolhus och kyrkor nästan öppnade sig utav sig själva för den evangeliska förkunnelsen. Det gick helt enkelt icke att hålla igen. Vårfloden i sitt fria lopp bryter alla fördämningar.

Huru det ofta gick till i dessa besökelsetider, därom ger oss pastor Dahl en färgrik skildring i en av sina efterlämnade minnesteckningar. Det heter däri bl. a.:

"Vi hade vid denna tid en vice pastor i Fliseryd vid namn Bodorff. Han var en from och rättrådig man. Jag vill minnas, att det var på våren 1878, som en av Jönköpings predikanter vid namn C.P Toll besökte Fliseryd. Dessa predikanter voro allmänt omtyckta. Hade de möte på dagen, då inga ljus behövde användas, fingo de predika i kyrkan, men på kvällen voro mötena förlagda till skolhusen. Den här gången kom Toll på kvällen och skulle predika vid skolhuset som låg vid kyrkan. Bland den fulltaliga åhörarskaran var även pastor Bodorff närvarande. Han tog plats strax nedanför katedern. Åtskilliga av oss sågo, att han grät under predikan. När slutsången var sjungen och innan folket reste sig upp för att gå, steg pastorn upp och tog ett par steg fram emot predikanten samt hälsade på honom och sade:

- Nu går du med mig hem för att gästa hos mig.

- Nej, sade Toll, jag bor hos Jonsson i Åby, och jag väntas dit i kväll.

Bordorff svarade:

- Jonsson är ett Guds barn, så det är inte nödvändigt att du går dit, men det är inte så väl ställt med mig. Jag behöver undervisning av dig, huru även jag må kunna bli en levande kristen.

Och därmed tog pastorn predikantens arm, och så gjorde de sällskap till prästgården. Detta väckte oerhört uppseende. För somliga, som hade tvivlat på pastorns andliga barnaskap, blev det glädje, men för andra, för vilka han varit ett ideal, blev det en undran över vad som farit i prästen. Ryktet om denna händelse spred sig över hela socknen, och många var det, som ville se och höra Bordorff predika i kyrkan följande söndag.

Kyrkan blev då överfull av människor. När vice pastorn kom upp i predikstolen och hade läst dagens text, över vilken han skulle predika, sade han bl. a. :

- Här har jag hittills stått och predikat för brödets skull, och enligt Jesu ord har jag inte varit annat än en tjuv och en rövare. Men nu har jag mina synder förlåtna och äger frid med Gud. Därvid tog han ett hopp, så att man fruktade, att han skulle hoppa ur den lilla predikstolen på väggen. Alla blevo gripna, och det gick ett sorl genom den stora människoskaran. Somliga brusto ut i gråt, andra tackade Gud, och åter andra blevo rädda och undrade, om prästen kommit ifrån sina sinnen...

Liksom många av prästerna på apostlatiden "blevo tron lydaktiga", så var även fallet med de lutherska prästerna i de svenska bygderna under väckelsens tidevarv. Pastor Dahls predikofält inskränkte sig inte längre endast till Fliseryds socken, utan inom ett flertal olika socknar både i Kalmar, Jönköpings och Kronobergs län var han redan i unga år en gärna hörd och uppskattad predikant. Mångenstädes arbetade då präster och lekmän tillsammans sida vid sida med ett enda gemensamt mål: själars frälsning. Bland dessa prästmän dröjde pastor Dahl ofta i sina minnen vid kyrkoherde A.P. Westenius i Misterhult, senare Rumskulla, vilken brukade öppna sin kyrka för stora missionsmöten, vid vilka troende präster och lekmän predikade i broderlig enhet.

Kyrkoherdarna Östberg i Hjorthed och Meurling i Kristdala, komminister Karlsson i Mörlunda, sedemera kyrkoherde i Normlösa, m. fl. andra deltogo livligt i de fria rörelserna vid denna tid, och pastor Dahl har från sin verksamhetstid bland dem flätat många erkännsamma blommor i deras minneskransar. Om den rikt begåvade Meurling säger han sålunda, att denne bl. a. "ledde den fria andliga verksamheten i hela socknen", att hans framträdande och verksamhetssätt var "mera lekmannens än prästens", att hans kyrka när som helst stod öppen för lekmannapredikanterna samt att hans glädje över människors omvändelse i pastoratet ofta var så synbart översvallande, att om han bland folk, som inte kände honom, skulle givit uttryck för denna sin glädje på samma sätt som bland sina egna sockenbor, skulle det säkerligen "väckt både förargelse och anstöt".

Om de fria banbrytarna på den tiden sålunda mottogos med sympati och välvilja hos kyrkans män på en del platser, så låg vinden dem åter emot hos andra. Mitt i brytningens kastvindar kunde dock mången gång underliga ting hända. Vårflodens svallvågor gingo i olika riktningar. Oväntade förteelser voro dagens händelser. Ulvar förvandlades till lamm och karska motståndare till kristendomens sanna bekännare.

Vid ett stugmöte hände det en gång att några ynglingar kommit med avsikt att störa sammankomsten. Anföraren för gruppen, en stor ståtlig pojke, stod mitt på golvet och drev spektakel med dem, som ville lämna sig åt Gud. Då trädde Gustaf Dahl fram till honom, lade sina händer med våldsam tyngd på hans axlar och sade:

- Unge man, eftersom du är här för att hindra människor från att omvända sig till Gud, så vare du härmed i Jesu namn överlämnad i satans våld och bunden i dina synder till dess du dig omvänder och bättrar.

Ynglingen stod som träffad av blixten. Han blev likblek i ansiktet och lämnade rummet för att bege sig hem. Ensam på hemvägen greps han av en fruktansvärd ångest, och hemkommen till föräldrahemmet berättade han under gråt och ängslan vad som ägt rum på mötet.

Bevekande bad han nu sina föräldrar och syster att lämna sig åt Gud för att inte bli lika olycklig som han. Så rusade han ut till grannfamiljen, ett par makar med fyra söner och en dotter. Här bad han under tårar föräldrarna och barn om förlåtelse för att han fört de unga ut på syndens vägar och uppmanade dem att omvända sig till Gud, allt med påföljd, att man i båda dessa familjer började ropa till Gud om frälsning.

Till nästa dags möte kommo nu såväl den i sina synder bundne ynglingen som hans anförvanter och hela grannfamiljen och ville lämna sig åt Gud. Det blev ett oförgätligt minne från den stunden för alla de församlade. Den unge mannen löstes ifrån sina synder och blev sedan lika lycklig som han den dagen och natten förut varit olycklig.

En annan sällsam händelse tilldrog sig vid ett tillfälle i Högsby, där en troende byggmästare fick 30 riksdalers hjälp till ett missionshusbygge av en fientligt sinnad länsman samtidigt som denne förbjöd byggmästaren att fortsätta med det påbörjade bygget. På följande vis hörde jag pastor Dahl några gånger berätta denna märkliga tilldragelse:

"I Högsby bodde vid denna tid en byggmästare Nyström. Han hade levat och verkat för Herren i många år trots motstånd från många håll. Då tillfälle gavs predikade han, men det fattades samlingslokal. Han hade ett varmt hjärta för barn och särskilt för de föräldralösa barn, som på den tiden utackorderades till de minstbjudande i orten. Under bön till Gud började han planera ett barnhusbygge, i vilket även en bönesal skulle inrymmas. Oaktat han var mindre bemedlad hade han lyckats inköpa en tomt, och så började han med grundläggningsarbetet, trots att myndigheterna sade ifrån att han inte fick bygga ett sådant hus. Det skulle rivas, därest han vågade bygga. Men Nyström vågade, bad och byggde. Han hade tre grundläggare i arbete. Så var avlöningsdagen inne, och vederbörande skulle ha 10 kr. var. Men Nyström hade inga pengar till avlöningen, när han den dagen gick till bygget. Ditkommen blev han påmind om avlöningen, och då gick han avsides och började bedja samt säga till Gud, att han behövde 30 kronor till avlöningen. Medan han bad, kom länsmannen och stannade med sin gigg vid arbetsplatsen. Han var en barsk och kraftig man och en av dem, som allvarligt varnat Nyström för detta bygge. Där han nu satt i åkdonet frågade han efter byggmästaren, och man svarade att han låg på knä och bad till Gud. När Nyström hade förättat sin bön, blev han synlig för den barske länsmannen, som i befallande ton röt:

- Nyström, kom hit!

När så Nyström kom fram till honom, sade länsmannen:

- Jag har ju sagt dig, människa, att du inte får bygga ett sådant här hus, hör du då aldrig vad jag säger dig?

- Jo, svarade Nyström, men Gud vill det, och föräldralösa barn måste ha ett hem, och - - -.

Men nu hände det oväntade. Medan länsmannen alltjämt domderade:

- Du är en oefterrättlig och omöjlig människa, drog han upp sin plånbok, ur vilken han tog fram tre tio-kronesedlar samt överräckte dem till Nyström, sägande:

- Oförbränneliga människa, det är ju omöjligt att tala reson med dig, men här har du iallfall 30 riksdaler till hjälp åt dina arbetare.

Nyström tog av sig hatten och började tacka Gud men medan han så gjorde for länsman sin väg, utan att den lycklige byggmästaren hann tacka även honom för den oväntade gåvan."

I Stenberga, en liten socken på 6-ā 700 invånare i Östra härad, fick Gustaf Dahl vid denna tid vara med om ett par heta duster under rätt så dramatiska former. Komminister i denna församling var då en man vid namn J. M. Tellander, en svuren motståndare till 1880-talets väckelser, så var hans gamla mor, som då bodde hos sonen, det i ännu högre grad. Ett eldfängt rivande fruntimmer måtte denna gamla kvinna ha varit, ty när hennes son en gång även fått ett v. pastorsförordnande, satte gumman iväg ända till Växjö och läste lagen för biskopen. Med vredgad uppsyn och myndig ton såg hon stiftschefen rakt i ansiktet och frågade, "om han ville genom detta förordnande mörda hennes älskade gosse".

Inför denna oväntade attack måste biskopen ge tappt och befria Tellander från bemälda uppdrag, och först sedan gumman fått stiftschefens ord på att han skulle gå hennes begäran till mötes, vände den stridsglada åter till sitt land igen.

Även Gustaf Dahl och några hans beskyddare skulle få ta ett bastant nappatag med denna resoluta kvinna. Det var första gången som Dahl och hans kamrat skulle predika i socknen. En svåger till ovannämde kyrkoherde Meurling i Kristdala hade inköpt Sjömilla gård, belägen icke långt ifrån Stenberga kyrka, och här var det, som den dramatiska drabbningen ägde rum. Pastor Dahl relaterar kalabaliken i följande ordalag:

"Mötet var utlyst att hållas på logen. När folk från alla håll började komma, uppenbarade sig pastor Tellanders moder på landsvägen för att övertala de kommande att icke gå och höra på villoandarna. men när hon inte fick dem att återvända, sökte hon skuffa ned dem i vägdikena, vilket också lyckades med några gamla gummor.

Trots detta samlades en rätt stor skara till mötet. När predikanten skulle börja infann sig också gamla fru Tellander, och hon hade stenar i händerna för att stena predikanterna. När logdörrarna nu stängdes för henne, började hon bearbeta dessa med stenar. Ägaren till gården och en fabrikör E. kommo då överens om att infånga den vildsinta kvinnan och skjutsa henne hem till prästgården. Men när de skulle lyfta upp henne i vagnen, sparkade hon till den ene för magen så att han ryggade tillbaka, medan hon slog den andre för näsa och mun, så att blodet började rinna. Omsider fingo de dock upp henne i åkdonet, där E. fick hålla henne, medan den andre, som fortast möjligt ville tillbaka till predikan, satte full fart på sin springare. Snart nog kunde de avlämna kvinnan vid hennes hem för att återvända.

När de kommo tillbaka till Sjömilla fingo de se gumman komma springande igen för att på nytt upptaga kampen mot de församlade. Hon hade då sprungit en genväg, som var bara hälften så lång som körvägen. Men nu infångades den vildsinta på nytt, och så lejde man en soldat att vakta henne i drängstugan, tills mötet var slut."

Detta var drabbning nummer ett. Kalabaliken nummer två ägde rum några år senare i själva komministergården, dit Dahl var kallad till förhör i anledning av att han vågade uppträda som predikant i socknen. Så snart han kommit inom dörren och presenterat sig för pastorn, så var fäktningen i full gång. Båda duellanterna korsade sina klingor friskt en stund, men då predikanten omsider inte fick en syl i vädret, så inträffade det oväntade. Vi lämnar ordet till pastor Dahl och låter honom själv få redogöra för de dramatiska detaljerna:

"Då jag kom in till pastor Tellander fann jag honom iklädd en fotsid nattrock. När jag omtalade vem jag var, blev han vild och svängde runt, så att nattrocken stod som en sky omkring honom. När han länge hade väsnats om likt och olikt och fråntagit alla predikanter all ära och redbarhet samt dömt dem såsom villoandar m.m. och jag hade hört på utan att säga ett ord, gick jag till honom och tog honom med en hand under vardera armen samt ställde honom i hörnet mellan kakelugnen och väggen. Under det jag höll på att tala reson med honom, öppnades en dörr från ett angränsande rum, och pastorns fru trädde in. Då jag trodde hon skulle anfalla mig för mitt tilltag, ville jag förekomma henne och sade:

- Frun ska inte bli rädd, att jag gör pastorn något illa, men jag ansåg mig tvungen att ställa honom här för att få tala med honom en stund.

Men istället för att säga något till mig nämnde hon sin man vid namn ett par gånger och sade:

- Nu har du väl förivrat dig igen. Du skall inte vara så där het, kära du, utan lugna dig en smula. Och så tillade hon: Jag har dukat kaffebordet i salen. Nu ska ni vara snälla och dricka en kopp medan ni få talas vid.

Och därvid blev det. Jag släppte mitt tag, och pastorn slapp ur sin tvångsställning. Inför sin fru lugnade han sig, medan vi sutto vid kaffebordet och drucko kaffe tillsammans."

Denne prästman var inte bara en eldig stridstupp, utan det fanns andra sidor i hans väsen också. Bl. a. var han en stor, självuppoffrande filantrop, som kransade sin väg med välgörenhetens blomster, var han gick fram och mötte verklig nöd. Två livklädnader ägde Tellander i Stenberga sällan, men däremot gick ofta fattigmans barn klädda i dräkter, som egentligen var sydda för församlingsherden. Voro magasinlårarna i prästgården tomma i såningstid, så berodde detta på att spannmålen råkat gå till brödbehövande torpare och backstugehjon, och att det nödställda hemmet ofta kunde få en tunna råg i "förningen" av prästen, när denne kom dit i någon ämbetsangelägenhet, var inte alls ovanligt.

Vid ett tillfälle kom en fattig änka till pastorn och klagade med gråten i halsen över att hon inte längre fick ha sin förhyrda "vånge" - ett litet jordområde omkring stugan - enär hon inte hade något att betala hyran med. Skyndsamt begav sig Tellander till husbonden och betalade gummans skuld, och så fick den bekymrade änkan behålla sin "vånge".

Vid ett tillfälle hade T:s hjälpsamhet gått så långt, att det höll på att bli mässfall i kyrkan av det skälet att prästen knappast hade en anständig dräkt att ta på sig medan han förättade högmässan.

Nutidens släkte ser ofta på naturer sådana som Tellander med löjes glasögon, och många av våra samtida ha svårt att fatta, huru dyl. scener, som den här relaterade, kunnat inträffa. Men kanske dömer man för hårt. Dessa nitiska präster levde oftast så, som de själva blivit lärda, och med skalden ville man därför inför liknande företeelser utbrista: "I människor, varen icke så hårda i edra domar."

Efter att i några år verkat som predikant i sin hembygd genomgick Dahl Svenska Missionsförbundets missionskola 1883-1884 och antog därefter kallelse till Mellersta Västmanlands missionsförening. Sedemera tjänstgjorde han som lokalpredikant i Södertälje från 1888 till 1894, i Eskilstuna under de närmaste 10 åren därefter, i Huskvarna från 1904 ända till 1921 samt slutligen i Eksjö från 1921 till 1926, då han som pensionerad frånträdde det ordinarie församlingsföreståndareuppdraget.

Till större möten och konferenser kallades pastor Dahl ofta som talare, och stora skaror samlades kring hans talarstol för att med andakt och spänning lyssna till hans humoristiska poänger och dramatiska vändningar. Pastor Dahl kunde som ingen annan konsten att göra sina skildringar så fängslande, att den impulsive åhöraren ofta tyckte sig se personligheterna och detaljerna i texten livs levande framför sina blickar. Kom han i en predikan in på kapitlet om lättja eller maklighet så var icke ovanligt att han i talarstolen gjorde hel- eller halvomvändning samt på plattformen eller nere i lokalen slog sig ner på en stol för att med armarna i kors illustrera, vad han hade att säga. Talade han om bönen och bönens betydelse, kunde han mitt under det han fortsatte med predikan falla på knä i talarstolen och på så vis i knäböjande ställning fortsätta att tala en stund.

Var någon skapad för predikstolen, så var det Gustaf Dahl, och i talarstolen framträdde alltid hans starkaste sida. Aldrig tröttnade man på att höra honom tala.

Den 2 nov. gick hans frigjorda ande över gränsen till en annan värld, till sabbatsvilan i det eviga fadershemmet, dit den andlige banbrytaren under sin nära 60-åriga predikoverksamhet visat så många färdevandrare vägen. Och med d:r Whitfields sista ord på jorden "Trött i, men icke vid ditt verk, o Herre", kunde den trogne vingårdsarbetaren sluta sina ögon samman i den sista sömnen.
_______

SENASTE AVSNITTET | NÄSTA | FÖRRA | TIDIGARE AVSNITT

Tidigare avsnitt i Följetongen:

BENÅDADE FRONTKÄMPAR
GLIMTAR OCH ANEKDOTER UR NåGRA KäNDA GUDSMäNS LIV OCH VERKSAMHET UNDER GåNGEN TID - Ursprungligen utgiven 1940 på Hembygdens Förlag, Eksjö
BENÅDADE FRONTKÄMPAR - AUGUST ANDERSSON
HUR PINGSTELDEN FÖLL I LOS ANGELES - Förord
HUR PINGSTELDEN FÖLL I LOS ANGELES - Kapitel 1
BENÅDADE FRONTKÄMPAR - CARL ANDERSSON
BENÅDADE FRONTKÄMPAR - BERGSJÖ-PELLE
BENÅDADE FRONTKÄMPAR - GUSTAF DAHL

Sök bland tidigare avsnitt

---

Frågor & kommentarer:

BIBELSAMTAL/LÄRJUNGASKAP

. . .

VILL DU BLI FRÄLST?

---

Boktexten på den här sidan är satt med typsnittet Georgia. Om du inte har det installerat på din dator, så kan du hämta en gratisversion från Microsoft för Windows 95 och uppåt här. När filen är hemladdad dubbelklickar du bara på den, så installerar den sig själv.

---

BIBELTEMPLET

---

Redigera
Admin Lösenord: