FEMTE KAPITLET

TVÅ MÅNADER före Azusa mötena påbegyntes hade jag börjat bedja Gud om en möteslokal. Jag leddes till att bedja om en viss kyrka, beläget å 8:e och Maple gatorna, som numera icke alltid var i bruk. När Anden föll å Bonnie Brae gatan och senare i Azusa lokalen ställde sig detta folk i den bittraste opposition emot Herrens verk. Sex månader efter jag började bedja om denna lokal, och fyra månader efter att Azusa mötena öppnades, blev nämnda kyrka tom, och Herren gjorde det mycket klart för mig att jag borde hyra den.

Söndagen den 12 Aug. började vi möten där. Guds Andes närvaro i stor kraft var förnimbar ifrån vårt första möte. Anden fick ock hava hela väldet. Verksamheten var i allt i fullaste harmoni med verksamheten i Azusa församlingen. Br. Seymour och jag besökte och tog del i varandras möten mycket ofta; arbetet var detsamma, lokalerna voro i olika stadsdelar, men det var hela skillnaden. Det existerade ingen avundsjuka oss emellan. När Gud välsignade på den ena platsen fröjdades de på den andra, som Paulus i 1 Kor. 12:26, befaller. Guds verkliga församling är en organism och ej en organisation. I den finnes intet rum för sektväsende och partianden. Där sådant förekommer är det ett tecken på att det icke är den sanna Kristi församling. Som ett pingstväckelsens folk har Gud utkallat oss att vara Kristi kropp, hans församling, till välsignelse och att predika evangelium för alla folk. - (Matt. 24:14; 28:19.) Jesus beder: ”Att de alla må vara ett - för att världen skall tro att du har sänt mig.” - Joh. 17:21. Paulus säger om den tidens frälsta skara: ”Ty i en och samma Ande äro vi alla döpta, till att utgöra en och samma kropp.” - 1 Kor. 12:13.

Nya Testament-församlingen, under pastor Smales ledareskap, trängde sig aldrig igenom till den verkliga pingstvälsignelsen; vad de i början erforo dog så sakta bort, och det intog aldrig mera en framskjuten plats i deras verksamhet. Fienden gjorde sitt bästa att här i Los Angeles erövra Guds verk, föra det i träldom och slutligen alldeles omintetgöra det.

I mötena å 8:e och Maple gatorna var det en atmosvär, som var outhärdlig för syndare och skrymtare. Guds närvaro var så kraftig. Om en person skulle i längden vara med där, hade han att komma på det klara med Gud. Här skedde det bokstavligen vad Jesaja säger: ”Bävan griper de gudlösa.” - Jes. 33:14. För flera dagar, efter vi just öppnat, kunde vi knappt göra något annat än ligga på våra knän i bön till Gud. Atmosvären var nästan för helig för kött och blod. Liksom vid invigningen av Solomons tempel, prästerna kunde icke tjäna i templet, ty Guds härlighet uppfyllde huset, så förnams det i vår lokal. - 1 Kon. 8:10, 11. Senare fingo vi förfärliga bataljer med köttsliga bekännare och bedragare. Satan syntes kasta sin mest djävulska bataljon emot oss, men Gud gav oss seger. Anden var dock djupt sårad genom dessa stridiga sinnen som kommo ibland oss. Djävulen gör alltid allt han kan för att hindra Guds verk; det måste vi påräkna. De kyrkor där död och ljumhet är rådande, låter han vara i fred. De anställa ingen skada i hans rike.

Gud drog oss så nära ibland, att man förnam en himmelsk atmosvär. En sådan fullvikt av härlighet (2 Kor. 4:17), var ofta över oss, att vi kunde knappast sitta kvar i bänkarna, utan ville helst ville ligga nedböjda, med våra ansikten mot jorden inför Herren. Det hände ibland, att hela folkhopen förblev liggande framstupa på golvet under hela mötets gång. Själv fann jag det svårt att icke jämt ligga raklång på golvet. Det kändes som om man aldrig kunde komma djupt nog ned. I kyrkan jag hyrde var plattformen ungefär en fot hög. På denna plattform brukade jag ligga framstupa medan Gud ledde mötet. Mötena voro Herrens. Varje kväll föll Guds kraft i våra möten. Det var härligt. Gud var en levande verklighet för oss.

En av våra största svårigheter under mötenas gång hade vi med främmande predikanter som kommo till oss och ville predika. Av allt folket, syntes de hava det minsta förnuft i bruk. De voro verkligen ”predikosjuka”. De njöto endast av att höra sig själva och hade icke urskiljning nog att tystna inför Herren. Många predikanten dogo i dessa möten. Staden var då, såsom den nu är, full av predikanter. De flesta av dessa voro så torra, att de rasslade, som det sker, om man vidrör en bönbalja som legat i tork sedan förra året. Vi hade en dal full av torkade ben. Det har alltid varit fler avfälliga predikanter i staden Los Angeles än i någon annan stad i hela vida världen. Det torde bero på klimatförhållanden, att de samlas här så mycket.

I September, 1906, skrev jag för ”The Christian Harvester”:

”Mötena i kyrkan å hörnet av 8:e och Maple gatorna äro underbara. I går hade vi det härligaste jag någonsin fått vara med om. Under hela dagen kom Guds kraft som våg efter våg igenom folksamlingen. Kyrkan var ock till trängsel fylld. En förkrossande syndakänsla grep folket. Anden ledde mötet ifrån början till slut. Vi hade intet program att följa och det ställde sig svårt att kunna komma in emellan med nödiga tillkännagivanden. Ingen gjorde ens ett försök att predika. Några budskap i Anden förekommo. Alla hade friheten att lyda Andens maning. Bönealtaret var till trängsel omringat av frälsningssökande. Den ene efter den andre erfor Guds frigörande nåd under mötets gång. Och många av de sökande lågo utsträckta under Guds kraft hela dagen. En fru till en Metodistpastor fick ett härligt Andedop. Hennes talande i tungor liknade fullkomligt kinesiska. Alla som kommo igenom till verkliga Andedop talade i tungor. Gamla, gråhåriga, aktade helgelsepredikanter, en sex stycken, voro med och sökte sina Andedop. De hade i all ödmjukhet, så att säga, strukit flagga inför den uppenbarelse av Gud som de fingo skåda, och stannade för att bedja och bida för sina pingstdop. Ordföranden för Helgelseförsamlingen i Södra California var en av de första att gå fram till bönealtaret. Han sökte Gud på allvar.”

Senare skrev jag för samma tidning:

”Anden tillåter mycket litet mänskliga ingrepp i mötena; fördrager misstagen och flyttar dem själv ur vägen. Saker och ting, som vi själva tycka borde rättas till, kan han fördragsamt passera förbi och på detta sätt förebygga en ännu större skada. Att kalla uppmärksamheten till sådant skulle väcka räddhåga hos de sökande och hindra dem. Och säkert är det djävulens avsikt med detta. Vi försöka att icke förstora djävulens verk, utan i stället predika Kristus. Gud brukar barn. Ovännen river upp hela helvetet för att genom lärostrider och dylikt förstöra den saliga gemenskap som härskar. Vi, å vår sida, göra allt för att, som skriften säger: 'Bevara Andens enhet genom fridens band.' - Ef. 4:3. Många saker äro av mindre betydelse och kunna bättre rättas till senare. Gud lämnar aldrig sitt arbete uteslutande i människors händer. Så fort människor får det kontrollerande väldet i en verksamhet är avvikelsen fullständig. Många skulle förena sig med oss om de bara kunde finna tillfälle för sina egna själviska planer, och icke behövde, bildlikt talat, förlora huvudet och bliva små och ringa. Ledsamt nog, måste vi medgiva, att människorna till stor del hava gripit den religiösa verksamheten i egna händer. Den har kommit i träldom under personliga intressen på många platser.”

På eftermiddagen den 16:de Aug. i lokalen å 8:e och Maple gatorna, i ett litet möte, då vi endast voro sju personer församlade, behagade Guds Ande att genom mig giva ett budskap i tungor. Jag spatserade sakta över golvet prisande och lovande Gud för tillfället. Jag väntade inga manifestationer, hade heller icke bedit därom. I ett nu tycktes mitt andliga hörselsinne höra en rik och fulltonig röst tala i tungor. Något skönare än jag någonsin förut hört. Det syntes föra hela min varelse i hänryckning. Till min stora överraskning just några sekunder efter detta talade jag själv i tungor, utan att min egen vilja i något hade med saken att göra, och jag kände igen, att det var precis samma budskap jag nyss hört. Det tycktes komma såsom genom en andlig ström ifrån Gud själv. Naturligtvis kunde jag hava hindrat budskapets framförande om jag så velat. Men jag kände ingen fruktan. Jag visste att det var Gud. Jag hade ingen ansträngning, men var vid fullt medvetande och realiserade fullkomligt min omgivning. Alla mina naturliga själsförmögenheter voro fullkomligt normala. Men de voro i fullkomlig undergivenhet under Guds vilja. Budskapet föregicks icke av någon kamp. En medveten himmelsk salighet medfördes till mig, i och med denna manifestation. Det syntes tillfredsställa alla själens undertryckta känslor. Det hela var för mig en fullkomlig överraskning. Jag hade aldrig sökt tungotal. Min teologiska uppfattning stod mig i vägen, men jag var helt villig, att Gud skulle få hava sin väg. Han ägde hela mitt hjärta. Jag var uppriktig inför honom. Därföre att jag icke kunde med mitt naturliga förstånd begripa dessa saker fruktade jag dem till en viss del. Men alla tvivel voro nu borta. Erfarenheten var slutet på den teologiska striden. Jag undfick icke uttydningens gåva, och den behövde jag heller icke. Det tillfredsställde ett förnimbart behov i min själ. Och Gud förstår.

Senare skrev jag angående min erfarenhet följande:

”Anden hade så gradvis förberett mig för denna kulmination i min kristliga erfarenhet. Jag hade dragit nära Gud i bön för mig själv och andra till dess jag var fullkomligt underkuvad och uppgiven åt Herren. Min vilja var fullkomligt överlåten till Gud och renad ifrån alla egna verk. Jag var lika fullkomligt medveten om Andens närvaro i mitt liv som vattnets närvaro i ångpannan framgår av vad indikatorn visar. Mitt förstånd, den sista fästningen i människan att giva sig, var nu fullkomligt taget i besittning av den Helige Ande. Vattnet som gradvis hade samlats omkring mig gick mig nu över huvudet. Hela varelsen var nu under floden. Det var ”tecken på min panna”. Talet i tungor är utan uppblandning ”som Anden giver att tala.” - Apg. 2:4. O vilken hjärtefrid det giver att vara helt uppgiven till Gud! Mitt förstånd har alltid varit mycket aktivt. Dess naturliga verksamhet har förorsakat mig största delen av de svårigheter jag haft i mitt kristna liv. Paulus talar därföre om, att en del av hans verksamhet var: ”Att nedslå tankebyggnader.” - 2 Kor. 10:5. Intet hindrar Guds Ande så mycket som den mänskliga självtilliten och självtillräckligheten när han i ett människohjärta skall utföra sitt verk. Jaget, det köttsliga sinnet måste korsfästas, och om det är det striden börjar. Vi måste bliva riktigt tillintetgjorda, hjälplösa och oförmögna i vårt egna medvetande före vi kunna ägas och brukas av Anden. Vi söka den Helige Ande, men den Helige Ande söker äganderätten till oss.”

Den erfarenhet jag hade, som jag just beskrivit, syntes öppna ett nytt område för mig av tjänst i Anden. Ifrån den tiden verkade Anden genom mig på ett alldeles nytt sätt. Budskap, under Andens smörjelse, kommo på ett sätt jag aldrig erfarit tillförne. Jag fick erfara en nästan obeskrivlig inspiration och ljus i Guds ord. Det liksom flög på mig, när jag minst anade det. Min verksamhet ifrån den tiden utmärktes av en överbevisande kraft. Jag talade aldrig i tungor igen. Jag undfick en lydaktighetens ande och föredrog ifrån den tiden, om så skulle behövas, att såra varje människa hellre än att misshaga Gud. Efter den tiden var det aldrig någon tvehågsenhet eller människofruktan. Det syntes mig vara någonting förfärligt att i något svika Gud. Jag blev oerhört trogen Andens maning. Hela mitt flydda liv, i ljuset av det närvarande, syntes mig hava varit endast ett ofullständigt och delat liv för Gud. Jag hade erfarit mycket av Guds kraft i Herrens tjänst förut i helgelserörelsen och andra radikala rörelser, men nu erfor jag en andlig finkänslighet i förhållande till Anden som syntes iståndsätta Gud, att verka mera direkt och kraftigt genom mig än någonsin tillförne. Jag försöker icke att framställa detta i någon teologisk form. Jag vet endast genom erfarenheten att det är en välsignad sanning.

Jag fick som en ny uppenbarelse angående Guds suveränitet i sin regering, och fann, att jag ofta i okunnighet liksom förebrått Gud, som om han icke brydde sig så mycket om sitt verk, när jag i tro skulle hava överlämnat mig åt Gud, att han igenom mig skulle hava fått verka efter sin oinskränkta makt och vilja. Jag riktigt föll i stoftet i förödmjukelse inför Gud när jag insåg min stora okunnighet angående den Allsmäktiges omvårdnad och önskan. Jag såg nu, att den lilla åtrå jag hade, att tjäna Gud, var just bara litet av den åtrå och önskan som han har i hela sin fullhet, varav han kunnat meddela mig endast litet. Varje godhetens uppsåt måste verkas av Gud. Hos oss själva finnes naturligen intet gott. Jag kände mig liten när dessa förhållanden klarnade för min själs blick. Och likväl, fastän Gud är allsmäktig, få vi icke antaga att Gud skall utföra sitt verk utan genom oss. Han kallade min uppmärksamhet till det förhållande, att han har utarbetat sina eviga beslut långt före jag existerade. Detta stukade mig fullständigt.

Det var ingenting störande eller förvillande när jag erhöll mitt Andedop. Varken jubelrop eller ens sång. Ingen hade lagt händer på mig eller med sitt tungotal sökt hjälpa mig. Icke heller var det något släpande eller dragande för att få mig igenom. Gud skötte om det hela. Jag har därföre aldrig betvivlat det verkliga i min erfarenhet. Jag har aldrig trott på att hjälpa fram andliga barn medelst instrument. Bön är hjälpsam. Men allt för många själar släpas in i nya erfarenheter medelst mänskligt åtgörande. Dessa måste sedan människor ruva över, för att hålla dem vid liv hela deras tillvaro på jorden. Det är bäst att reda sig så länge som möjligt utan både doktor och barnmorska i dessa fall. Många själar hava dödats genom onaturliga åtgörande, och hava åtminstone blivit andliga krymplingar för hela sitt liv. Vid en vanlig barnsäng är det bäst att lämna modern åt sig själv så mycket som möjligt. Naturliga födelser äro de bästa. Det är detsamma på det andliga området. Biträd de sökande endast med dina böner.

Till denna tid hade jag mest varit upptagen med bön och förutsägande om vad som skulle komma. Men nu började dörrar att öppnas för mig; öppnade genom den Allsmäktiges hand. Detta blev för mig och alla som voro med vid denna tid epokgörande. Denna förberedelse var icke endast här, utan var redan allmän i vida världen bland de heliga. Det var epokgörande för hela kristenheten och har redan skapat sin historia. Det var lika tydligt ett Andens verk, som det på Luthers och Wesleys tid, och mera förebådande i sitt slag. Vi äro ännu för nära händelserna för att kunna till fullo fatta dem. Ett stort steg har tagits på vägen att återföra Kristi församling till var den i början var. Vi äro mot slutet av denna nådeshushållning. Gud har sökt sig ett folk att fullborda missionsarbetet i denna tidsålder. Just för detta ändamål hava vi pingstväckelsens folk, även om icke hela kristenheten fattar det. Hopen har aldrig gjort det. De såg icke detta på Luthers eller Wesleys tid heller. Största delen ser det icke i denna tid, men Gud går fram. Vi hålla på att fullborda cirkeln, tillbaka till Gud, varifrån den tidiga församlingen föll. Jesus kommer efter en fullkomlig församling, en församling ”utan fläck och skrynka” - Ef. 5:27.

Ett förhållande i pingstväckelsen, över vilket mången stapplat, är det, att de mera enfaldiga hava kommit igenom först, men det borde icke utgöra någon stötesten. Det har alltid varit så. De hava icke så många svårigheter i sin väg och icke så mycket att giva upp. Det är också lättare för den ringe att förödmjuka sig. Människan vill icke ödmjuka sig; just för den orsaken mottogo icke judarna Jesus. En gosse med intet mer än en skjorta och ett par byxor på, och bara en byxhängsla, kan komma fortare ned i vatten vid badstället än en välklädd herre. Vi måste alla avklädas innan vi kunna få någon ny erfarenhet. Vi måste framträda nakna inför Gud.

Den första församlingen levde i det övernaturliga som sin vanliga atmosvär. Det förklarar dess kraft. De visa och kloka kunna icke komma dithän. O, att bli en narr, men att hava Kristi sinne; att vara helt uppgiven för Gud, att hela självlivet är omintetgjort; medveten om att man ingenting vet, intet äger, utan som Anden skall lära och meddela oss i allt! Detta är det verkliga läget för kraft. Intet är kvar utom Gud. Varje sinne och naturlig förmåga är som döda. Vi leva då såsom av den Allsmäktiges andedräkt. Det framfarande häftiga vädret, på den första pingstdagen i den övre salen, var Guds andedräkt. Endast enkel tro, och en full överlåtelse till Gud kan mottaga denna välsignelse. Det mänskliga förnuftet finner många fel och galenskaper däri, men så är heller icke välsignelsen för detsamma. Endast den ödmjuke kan böja sig djupt nog, att ingå på dessa områden. Vi kunna här icke för utrymmets skull behandla ämnet från teologisk synpunkt. Det är heller icke av nöden, ty många gånger större förmågor, än författaren, hava redan grundligt, i skriftens ljus, utrett ämnet.

Det är intet tvivel om, utan att talandet i tungor kan av människor efterapas. Men för mig var det en helig sak, och lämnade hos mig ett skönt minne, av en stund uteslutande under Guds kontroll.

Dr. Philip Schaff i sin historia om den kristna kyrkan säger:

”Tungotal är en ofrivillig psalmlik bön eller säreget språk, inspirerat av den Helige Ande. Själen och sinnena äro alldeles passiva, endast instrument på vilka den Helige Ande spelar sina himmelska melodier.”

Conybear och Howson, vitt kända skriftutläggare säga:

”Gåvan (att tala i tungor), kom som en följd av ett hastigt inströmmande av det övernaturliga i den troende. Under talandet var förståndet overksamt, men anden var i ett exstatiskt tillstånd genom ett direkt meddelande från Guds Ande. Under denna extatiska hänryckning var den troende tvingad av en oemotståndlig kraft, att utgjuta sina känslor och hänförelse i ord, som icke voro hans egna. Han var vanligtvis okunnig om deras innehåll och mening.”

Stalker i sin bok, ”Life of Paul”, skriver om tungotal följande:

”Det synes som om det vore ett slags tal under hänryckning, häftigt och osammanhängande, men som medförde för hans tro både uttryck och lyftning. Icke alla kunde för andra klargöra innehållet av vad de talade; åter andra hade ävenså den förmågan, när åter andra, som icke själva talade i tungor, voro iståndsatta att uttyda vad dessa inspirerade talade i tungor. I de olika fallen synes det hava varit en omedelbar inspiration, att inget av detta var förberett och beräknat, utan framkom av en stark tillfällig impuls. Dessa företeelser äro så märkvärdiga, att om de skulle framställas i historien skulle de vara mycket påfrestande för den kristna tron; enär det visar, med vilken kraft kristendomen gjorde sitt inträde i världen, och togo dem i besittning, som trodde.”

Är icke den kristna tron (eller rättare otron), mycket påfrestad i närvarande tid? Vi medgiva att mycket falskt och efterapat förekommer, men det skulle vara ett bevis, att något äkta finnes. Vi stå sannerligen i större fara för stillastånd än för att bliva bedragna. Dock synes hopen icke alls frukta stillaståendet, men mycket för faran att bliva bedragen.

Jag beskrev mina egna erfarenheter vid den tiden i en artikel, publicerad i ”The Christian Harvester”:

”Mitt eget hjärta rannsakades under detta ständigt nya ljus, tills jag ropade på Gud: ”Befria mig, Herre, ifrån mitt religiösa självmedvetande.” Jag led förödmjukelse, självförebråelse och skam, inför Guds åsyn, över det bästa jag ägde. All min religiösa värdighet blev sämre än ett intet. Jag tycktes icke kunna uthärda, att varken höra därom eller tänka därpå mera. Det skulle hava berett mig en stor lättnad, om jag kunnat glömma allt, till och med mitt namn. Jag förstörde med stor tillfredsställelse anteckningar om mina bedrifter för Herren, som jag ibland med en viss njutning genomskådat. Nu voro dessa för mig som en styggelse, en frestelse till självupphöjelse, såsom ifrån djävulen själv. Brev med erkännande för religiöst arbete, litterära arbeten, som jag tyckte voro utmärkta, predikningar, som jag nästan beundrat för sina goda tankar och stil, nu rentav gjorde mig illamående, ty jag fann i dem sådant som gjort mig uppblåst. Jag fann, att jag till någon del förlitat mig på dessa saker för Guds välbehag och belöning. Kristi blod skulle uteslutande och ensamt vara min rättfärdighet, som jag nu upptäckte att jag till någon del förlorat ur sikte. Jag litade på andra saker att vinna mig favör hos Gud.

Och i detta låg stor fara. Jag förstörde nu dessa av mig förut så uppskattade saker, som jag skulle hava gjort slut på en giftig orm, på det, att de icke mera måtte fresta mig att förlita mig därpå, utan endast på Jesu Kristi förtjänst och hans försoning. Detta var en djupgående hjärterening. Jag kände endast få, som Herren så tömt på allt eget, även ibland de mera betydande ibland helgelsefolket.
Mitt flydda liv i Herrens tjänst blev alldeles utplånat och detta till en stor lättnad för mig. Jag började på nytt att tjäna Herren som om jag aldrig förr åstadkommit något för honom. Jag kände mig inför honom alldeles tomhänt. Elden i den degel Herren hade mig i, brände upp mitt religiösa verk. Jag skulle icke hava något sådant att förtrösta på. I framtiden skulle jag glömma allt mitt görande för Herren, så fort något var gjort, på det att sådant icke igen skulle bliva mig till en snara. Jag skulle fortsätta, som om jag ingenting hade uträttat. I detta låg min enda räddning.”

Utan tvivel, är den minsta självbelåtenhet i vår andliga tjänst, ett av de största hinder för framtida välsignelser och favör hos Gud. Sådant måste motstås, som vår själs svåraste fiende.

Mötena å hörnet av 8:e och Maple gatorna fortgingo med stor kraft. Herren visade mig att de skulle få utgöra en utgallringsstation där köttets demonstrationer, falska manifestationer och det stora religiösa jaget kunde behandlas. Detta menades naturligtvis ett verkligt krig med fienden. Men vi ville hjälpa folk till en förblivande, gudlik, grundad karaktär. Vi hade redan sett nog av vad som saknade verklighet.

Det förekom en myckenhet av hårdhjärtad fariseism, till och med ibland bekännare från helgelsefolket. Endast Gud kunde giva dem ljus och uppenbara deras verkliga tillstånd. De voro de envisaste, att hålla upp sina egna religiösa erfarenheter och bedyra hållbarheten av sin ståndpunkt. De flesta av dem hade synbarligen övergivit sin första kärlek och hade blott bekännelsen kvar. Det vanliga kyrkfolket, syntes vara mera öppet för förkunnelsen. Den klassen var icke på långt när så hård, tadelsjuk, kritisk och skenhelig som helgelsefolket. Många älskade ”Shibbolets”* ock blevo, som den i 2 Kon. 18:4 omnämnda kopparormen, sönderkrossade under Guds hammare. *(Dom. 12:6)

Vi hade en svår strid med onda andar. De hade säkert ruinerat allt om de fått hållas. Djävulen har intet samvete och köttet har intet förstånd; därföre kan man icke giva dessa rum. Onda andar voro med vid varje möte. De frestade de heliga till strid, som var hindrande för Guds Andes verkningar. Vi hade en storslagen urgallringstid, synnerligt var detta fallet bland gamla kristna bekännare. De voro också de svåraste, att hava med att skaffa. Vi hade vrångsinta, slingrande karaktärer med oss i överflöd. Men domen hade börjat på Guds hus. Personen hade att komma rätt eller helt lämna oss i ro. De flesta av denna hop voro, sedan åratal tillbaka, avfälliga ifrån Gud.

Luther och Wesley hade att kämpa mot samma svårigheter. Luther sade:

”Fråga dessa falska profeter, om de hava smakat det andliga lidande, denna Guds skapelse, denna död och helvete, som alltid medföljer en hel avskiljelse.”

Detta var Luthers prövosten för att utröna om de verkligen blivit födda på nytt. Många säga oss, att i närvarande tid är det icke möjligt, att hava fria, öppna möten. Då blir det ock nödvändigt även att stänga Gud ute. En väg måste vara öppen för Gud på vilken han får framträda. Vårt stora behov är mera av Guds kontroll i mötena. Kyrkan gjorde sig kvitt fanatism, men den gjorde sig även kvitt med Gud. Sådant går icke an. Anden måste hava sin frihet, kosta vad det kosta vill. Vårt stora behov är Guds-kontroll, och det kan fås endast genom förödmjukelse och bön. Ingen kraft finnes, som då kan segrande motstå. Vi kontrollera då via tronen, och en atmosvär kommer till stånd i vilken djävulen icke kan leva. Detta fattade vi redan ifrån början här. Vi kände då icke till de nu brukliga metoderna för mötesledning, vilka säkert kommit till stånd i stället för Guds Andes fulla kontroll.

I Azusaverksamheten voro de religiösa arbetarne inga nybörjare. De flesta voro sådana som i åratal vandrat med Gud. De voro de andliga, utgallrade ifrån många samfund. Men vi hade, som Israel, när de lämnade Egypten, fått med oss ”en blandad skara”. Avfallets frö fick tid att växa och gå till frö. En ny generation har uppstått, som blivit född i fångenskap. De hade aldrig sett det första templets härlighet. - Esra 3:12; Hagg. 2:4. Väckelsen var så djup, och Guds Ande så kraftig i den första tiden, att om en köttslig ande gjorde sin närvaro förnimbar, gjorde det ett mycket smärtsamt intryck. Det kändes som om en fullkomligt främmande pockar sig in i ett privat litet sällskap. Det slog aldrig fel, utan Anden i mötet blev djupt sårad. Nutida bönemöten och de sökandes bidan inför Herren är bara som en skugga av de originella. Själva bönerummen voro för oss ”det allra heligaste”, och en plats där köttet icke kunde leva. Vi riktigt sökte att undkomma världen, att liksom komma lös ifrån vår egen ande, för att få vara ensam med Gud. Bönelokalen var för oss en slags fristad för våra trötta själar.

Det var icke så mycket väsen och buller på dessa möten då. Personer använde timmar i fullkomlig tystnad inför Gud, väntande att han skulle göra sin stämma hörd till uppmuntran och ledning. Vi prövade jämt våra liv, för att vara förvissade om, att intet fanns i oss, som motstod eller hindrade Guds Ande. Jaget måste dö. Skulle en jude varken velat eller vågat rusa in i Herrens tempel såsom vi rusa in i Guds hus? För juden var det helig mark, ty där mötte Gud med sitt folk. Guds närvaro är borta, därföre kan man rusa in. Romerska katoliker hava mera vördnad i sin tillbedjan än vad vi hava. En turk skulle icke vilja uppföra sig som vi göra. Härligheten är borta.

I senare delen av Augusti månad undfick pastorn i helgelse-församlingen, och största delen av medlemskapet sina Andedop. Helgelse-föreningen uteslöt dem, och tog kyrkan ifrån dem, fastän medlemskapet hade själv betalat för egendomen. Församlingen som på detta sätt blev utan lokal kom med oss till vår lokal å 8:e och Maple gatorna. Jag var glad för denna hjälp, ty nu var jag till kroppen mycket utsliten. Ja, mina krafter hade för en längre tid varit nästan tömda. Ingen kan göra sig en föreställning om, de kroppsliga ansträngningar vi genomgingo under flera månaders tid i det förberedande arbetet, så väl som sedan den stora väckelsen bröt lös och det för långa tider var möten både dag och natt. Jag betraktar det nu, nästan som ett underverk, att några av oss levde igenom, att vi kunna förtälja därom. De flesta av dessa tidiga arbetare äro, när detta skrives, i härligheten. För någon orsaks skull har Gud till detta nu låtit mig leva.

Pastorn i helgelse-församlingen som kom till oss bedyrade, att han ämnade aldrig mera bygga ett tak av läromeningar över sitt huvud. Han skulle vara fri, på det att Anden måtte få undervisa honom. Skaror äro instängda genom sina kyrkliga system och inhägnade genom sina sekteriska traditioner vilka de själva fabricerat. Traditionen har större makt över dem än Guds uppenbarade ord. Judarna, på Jesu tid, gjorde Guds bud om intet för sina stadgars skull. - Matt. 15:16. De som fångas däri måste alltid stanna på samma område. Framåtskridande är förbjudet. Dr. Philip Schaff har visligt sagt:

”Under bästa förhållanden är en av människor uppsatt trosbekännelse endast en närmelsevis och relativt korrekt framställning av sanningen och kan förbättras under förökad kunskap av den kyrka, som uppsatt den; men bibeln förbliver fullkomlig och ofelbar. En högre värdering av trosbekännelser är oprotestantiskt och leder till Rom.”

I dessa tider, av Guds underbara närvaro, var det ej mycket predikan. Folket var upptaget med Gud. Br. Pendleton, förutvarande pastorn bland helgelsefolket och jag, lågo vanligtvis framstupa på den låga plattformen under mötets gång. Det syntes nästan omöjligt att icke falla på sitt ansikte på den tiden, ty Herrens närvaro var så förnimbar. Detta förhållande varade en lång tid. Vi hade icke mycket att göra med mötenas ledning. Alla sågo upp till Gud. Vi nästan kände, som behövde vi ursäkta oss, om vi för någon orsaks skull behövde kalla de församlades uppmärksamhet till något vi hade att meddela dem. Gud hade deras uppmärksamhet. Han talade. Somliga kunde ibland nästan vara i konvulsioner i ångerfull botfärdighet. Gud gick grundligen tillrätta med sitt folk vid denna tid. Synd kunde bokstavligen icke få existera i lägret. Men nu har Herrens härlighet flyttat, såsom Hesekiel såg den flytta från Jerusalems tempel. Läs Hes. 8:de, där angives orsakerna varför Herrens härlighet flyttade bort. Flyttandet omnämnes i Hes. 11:23.

Jag bekymrade mig mycket i min ande, under dessa tidiga dagar av rik välsignelse, att kanske Jesus skulle förbises och Anden, hans verk och gåvor förstoras för sinnet. Jag tänkte på huru Jesus föräldrar förlorade honom i templet. Jag försökte framhålla Jesus, och betona, att den Helige Ande var given för att påminna oss vad Jesus sagt, och förhärliga honom. Kristi verk på Golgata och försoningen måste alltid vara den center omkring vilken vi borde fästa våra tankar. Den Helige Ande drager aldrig uppmärksamheten till sig, utan till Kristus. Allt, som Gud givit oss, har han givit oss genom Kristus. Han är den som uppenbarar Gud för oss. Paulus säger, i Kol. 2:9-10: ”Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen, och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten.” Att predika Kristus är vårt uppdrag, ty återlösningsverket är bibelns centralpunkt. - Läs Ef 1:17.

Jag skrev en liten traktat vid den tiden och sade bland annat följande:

”Vi böra icke ens hålla en lära eller söka en erfarenhet utan i Kristus. Många söka ”kraft” ifrån varje batteri de kunna lägga sina händer på, men de draga uppmärksamheten till sig själva, och ”söka behaga efter köttet.” - Gal 6:12. De beröva Kristus hans härlighet. En religion som består endast av känslor och hänförelse dör snart ut. Låtom oss hålla oss till Kristus. Han endast kan frälsa.

Folkets uppmärksamhet måste riktas till honom. En verklig pingstväckelse leder människorna till Kristus. Falska manifestationer uppröra endast känslorna och vinna möjligtvis beundran, men synden och självlivet angriper de icke. Vilken rörelse som helst, som upphöjer den Helige Ande eller hans gåvor över Kristus, hamnar slutligen i fanatism. Allt som bidrger till att vi älska och upphöja Jesus ar tryggt. Den Helige Ande är ett stort ljus, alltid vänt mot Kristus för att uppenbara honom för oss.”

Dr. A. S. Worrell skrev om pingst-väckelsen i början:

”Kristi blod har en så framskjuten plats i deras möten, att jag sällan någonstädes sett det så. Stor kraft medför vittnesbördet om honom och en underbar kärlek till själar.” Dr. Worrell sökte ivrigt ett Andedop.

Dr. W. C. Dumble, av Toronto, Canada, skrev vid denna tid om sina iakttagelser i mötena å 8:e och Maple gatorna:

”Jag använde min afton i ett möte i en kyrka belägen å hörnet av 8:de och Maple gatorna, varest den Helige Ande verkligen har ledareskapet. Jesus framhålles som huvudet och den Helige Ande som hans viljas verkställare, följaktligen är det ingen predikan, ingen kör, ingen orgel; kollekter upptagas icke heller, utan vad som frivilligt läggas på bordet, eller i en låda, placerad på en vägg, för detta ändamål. Guds närvaro var kraftig i mötet i går kväll. Det är ingen viss ordning eller program som de följa. De vänta gudomlig ordning där den Helige Ande är föreståndaren. De mänskliga ledarne ses oftast på sina ansikten inför Herren, eller på knä varest talarestolen, efter vanligt bruk, skulle stå. Men där är varken predikstol, orgel eller kör. Sistförliden söndag började mötet tidigt på morgonen och fortgick till midnatt. Ingen predikan förekom under hela tiden, utan bön, vittnesbörd och förmaningar. Det hela är mycket likt väckelsen i Wales, även i det, att denna väckelse icke står under någon predikants ledning, utan helt uppstått bland folket, och ledes av den Helige Ande. Mötena hålles i fallfärdiga byggnader och vad lokaler som kan fås för ändamålet.”

Det är verkligen så, att i början skaffades predikstolar och plattformer ur vägen, så långt det lämpade sig. Vi hade intet bruk för dem. Prästvälde och kyrklig auktoritet var helt undanskaffad. Vi voro alla bröder, på samma nivå, lämnade full frihet att lyda Gud, efter som han manade individen. Vi behövde icke något mänskligt betyg. Gud hade igen utgjutit sin Ande över ”allt kött”. Vi hedrade personen i proportion till, som de varo av Gud ombetrodda. När väckelsen svalnade av, och Anden bedrövades, byggdes plattformerna högre, predikanternas rockar blevo längre, körer för inlärd sång organiserades, och strängband kom till existens, för att liva folket med musik. Konungarna återtogo sina troner och vi upphörde att längre vara bröder. Rangskillnader och stånd förökades fort. Så länge broder Seymour höll huvudet inne i tomlådan i Azusa lokalen, gick allt bra. Men snart blev det svårt att finna lådor stora nog för en del ledares huvud.

Jag skrev en artikel för den religiösa pressen under år 1906, av följande hoppfulla ton, som då syntes kunna realiseras:

”Under förbannelsen av den gängse otron sträva vi uppåt, under stora svårigheter, för en återställelse av det ljus och den kraft, som kristenheten i början åtnjöt, men nu för långa tider saknat. Våra ögon hava, i det rådande mörkret av otro, blivit så förblindade att vi strida emot ljuset. Våra ögon hava blivit svaga. Så djupt har kyrkan fallit, att när Luther försökte få fram sanningen, att människan rättfärdiggöres genom tron, stred hon emot denna lära, som den farligaste villfarelse, och många gåvo sina liv i striden för sanningen. Mycket liknande var förhållandet på Wesleys tid. Nu stå vi, som banerförare för sanningen, att verkliga pingst-välsignelser kunna åtniutas; en återställelse skall ske till ännu större kraft och härlighet, till fullbordan av det påbörjade. Vi skola genom Guds nåd lyftas upp till den nivå, som den tidiga församlingen innehade, för att fullborda det verk hon på grund av sitt fall aldrig fullgjorde. När det sista stora missionsuppdraget är utfört, är vägen beredd för Kristi andra återkomst.

Vi skola liksom få förglömma de många århundraden, som historikerna kalla den ”mörka medeltiden” och kasta blicken bortom det hela till den första tidens kraft, seger och härlighet. Vi försöka, med Guds nåd, att lyfta oss upp ur den fördärvade, avfälliga, ytliga kristendom, som är rådande. Men synagogan, i den högfärdiga kristna kyrkan, är emot oss och serverar sin lögn. Legoherdarna törsta efter vårt blod. Präster, skriftlärda, fariséer och synagogsföreståndare äro alla emot oss såsom de äro emot Kristus.

Los Angeles synes i Guds plan vara utvald, som ett Jerusalem, varifrån Gud skall börja sitt verk, att återupprätta sin församling, till dess första liv och kraft. Tidens fullhet synes nu vara inne för en full återställelse. Gud har talat till sina tjänare i den vida världen och sänt många av dem hit till Los Angeles, personer av alla folk, släkten och tungomål, liksom det var vid den första kristna pingsten. Dessa skola nu i sin tur återvända till alla folk med sitt fulla frälsningsbudskap. Utgångspunkten är ändrad ifrån Jerusalem till Los Angeles för höstregnets pingstförkunnelse. En hjärtegripande hunger efter dessa välsignelser förefinnes i allmänhet. Wales var vaggan för denna världsvida besökelse och återupprättelse. Indien var det Nasaret där väckelsen växte upp. Los Angeles ser nu dess fulla vision.”

Vi voro så ivriga, att realisera denna stora plan, och Gud allenast vet vilka resultaten hade blivit, hade vi fortgått i full lydnad för Gud som ett enat folk.

Igen skrev jag i en artikel:

”Om varje människa skall söka att kontrollera och 'hörna' in detta Guds verk, vare sig detta sker för egen ära eller till någon verksamhets fördel, skola vi snart finna ut, att den Helige Ande slutar att verka. Härligheten kommer att lyftas bort. Må detta väckelsearbete få vara sådant, att Gud alltid får behålla sin tillbörliga plats, och vi skola få se ett verk, som ingen ens drömt om. Det skulle vara en förskräcklig sak, om Gud skulle bliva nödsakad, att taga sin Helige Ande ifrån oss, under en tid som denna, just därföre, att han icke fick hava sin frihet, att verka. Hela vår uppgift är, att få Gud känd av mänskligheten, och för detta låtom oss uppoffra oss helt.

Somliga frätmaskar i vår flydda erfarenhet hava varit behäftade med partisinne och en sönderskärelsens ande, fulla av fördom, i allt köttsliga, gensträviga, i allt dödande för den kärlekens lag, som älskar alla sanna troende, som en Jesu Kristi kropp, och icke förgäter, att Kristus är sin kropps huvud. Själviskhet, och åtrå att ständigt tillfredsställa sig själv, medför alltid slutligt nederlag. O, Broder, sluta att vandra omkring och omkring, på dina gamla vanors vägar, och gå in på de gröna betesmarkerna, varest också det levande vattnet flödar.” - Dec. 1906.

Det ovan citerade har, sorgligt nog, visat sig vara en sann profetia. Men vi kunna bättra oss, och Gud vill upprätta oss igen. Gud lever. Låtom oss fatta mod. Om vi nalkas Gud, skall han ock nalkas oss. - Jak. 4:8.

Till tidningen ”The Way of Faith”, skrev jag nästan samtidigt:

”Vi hålla på att komma tillbaka ifrån den fallna kyrkans mörka tid. Vi leva i historiens mest underbara tid. Anden undanskaffar alla våra egna planer och påfund, egna strävanden, och teorier. De som hava bäst fjädrat sina nästen strida mest häremot. De äro icke villiga att uppoffra vad de ha för att komma in i dessa nya förhållanden.

Den stora sanningen om Guds fösamlings frigörelse ifrån mänskligt herravälde förkunnas. Frigörelse erfares, men de frigjorda äro i början grova, som malmen jämfört med metallen. Allehanda värdelösa och skadliga faktorer dyka upp. Oresonliga och våldsamma karaktärer hava försökt sig på att göra gemensam sak med oss. Den stora sanningen, liksom strävar för frigörelse, begraven, som den varit, under jordskred av ondskans ständiga bakåtsträvande, sedan avfallets tid. Men sanningen skall framträda och skaka sig fri, ifrån alla de otillbörliga saker, som till en början jämt vill vidlåda. Kristus är sin församlings huvud. Den Helige Ande dess liv, och vi lemmar i församlings-kroppen.”

Senare skrev jag till samma tidning:

”Vi märka just nu en nytingens ordning ifråga om manifestationer framkomna ur det kaos, som först rådde. Luften är liksom fylld av förbidan, och endast otro och olydnad förhindrar. Våra förutfattade meningar är vad som hindrar oss ifrån att mottaga vad Gud tillbjuder oss. Fasthållandet av egna meningar kan föra till ruin. Forsamlingen håller på att vakna, förskräckt över sin långa, brottsliga sömn i försoffning och död. Brev komma till oss ifrån alla håll med frågor om vägen. Vi känna pulsen på kristenheten. Det är en allmän förväntan. Hungriga, väntande barn ropa efter mat. Kalla intellektuella spekulationer innehålla ingen föda för dem. Det andliga kan icke uppnås på förståndets väg. Det övernaturliga har fört oss till ett fullt medvetande om, att Gud lever.

Gamla former brytas ned; för dem har dödsknallen slagit. Det är ett ivrigt fäktande. Satan brukar helvetets härskaror för att hindra, men vi skola segra. Den dyrbara malmen måste renas. Det ädla måste uttagas ifrån det oädla. Grova föregångare hava öppnat vägen för oss. Heroiska, drivande karaktärer behövas i banbrytaretruppen. Renare former komma sedan.

Människor hava genom tidsåldrarna talat till oss, men nu höres Andens röst, och vi sträva att komma tillbaka och upp, ifrån isms, tisms, schisms, trosbekännelser, spekulationer, opinioner, 'välsignelser', erfarenheter, utbrytningar och rörelser; vi hålla på att komma tillbaka till Gud. Strömmen kunde icke komma högre än sitt ursprung. Men Gud är denna rörelses ursprung. Låt djävulen taga det som icke är verkligt, men låt oss hålla oss till Gud. Många hava blivit såsom fångar i sina egna flydda tiders erfarenheter. Låt oss utbyta den traditionella teologin för den fullare sanningen i Guds eget ord. Fångströjteorier hava nästan krossat det andliga livet, helt och hållet. Det är bättre att bedröva en hel mänsklighet än att bedröva och begränsa Gud.” - Jan. 1907.

Före väckelsen å Azusa hade allt hårdnat och stelnat till i konkreta former, bundet av mänskliga förordningar i en kall köttslig ande. Ingenting ville röra sig för Gud. Dynamit, den Helige Andes kraft, behövdes för att spränga isen, och Gud gav den. Lovat vare hans namn! Massor blevo frigjorda. Vårt jubelår hade kommit.

På våren 1907, överlämnade jag missionen på 8:e och Maple gatorna åt min medarbetare Br. Pendleton. Jag hade skrivit mycket och varit med på mötena jämt; hade också både före väckelsen kom, såväl som under densamma kämpat mycket i bön, så jag var alldeles utsliten. Jag orkade icke då, utan ett stort nervlidande, så mycket, som att skriva ett brevkort. Jag var tvungen att taga mig vila. Stannade därföre hemma och använde min tid, efter som jag orkade, till bön och ordets betraktande. Verksamheten å 8:e och Maple gatorna fortsatte i åratal tills kyrkan revs ned. Dr. Yoakum hade sin verksamhet i den för en längre tid.

Efter att jag befriades ifrån mina åliggande, som pastor, kunde jag bedja hela nätter, utan att finna det strävsamt. Gud kom mig så nära. Tidtals gjorde jag påhälsningar, i andra missioner. Herren välsignade mig mycket i min traktat mission. Jag fann ut, att för många var det nästan döden, att bryta sig lös ifrån sina traditionella lärobegrepp. Luther själv genomgick denna kamp, när han bröt med Rom. Mina traktater, i Herrens hand, voro medel till att frigöra många för ett fullare mottagande av Guds ord. Ett annat missbruk vilket vi mötte upp med, nästan oavlåtligt, var den ständiga avvikelsen, att manifestationerna ville övergå till köttsliga och sinnliga demonstrationer. Kraften skulle i sådana förhållanden uppgå i tunn luft, eller skaka sig själv i stycken, likt en automobil, som stående stilla ändå har maskineriet i full gång. Människorna undvika korset och döden för självlivet. Men Kristus lever i oss, endast om vi själva dö. Vi måste begrava den gamla människan med ansiktet ned, så att ju mera hon river desto djupare sjunker hon.

Gud hade under dessa två år givit mig en underbar traktat mission. Jag började den, just som vi på allvar började bedja om en väckelse. Jag har skrivit och tryckt minst 50 olika traktater och säkert spritt 250 tusen. Detta har kostat en 500 dollars vilka Herren på ett underbart sätt givit mig. Det hela har varit en trossak. Jag började utan en dollar och avslutade utan att äga någon. Jag bad ingen om penningar. De inkommo som svar på bön. Tusentals traktater sändes med posten alldeles fritt till nästan alla delar av världen.

_______

 

SJÄTTE KAPITLET

I SENARE DELEN AV MARS 1907, erhöll jag en kallelse till Conneaut, Ohio, för att där hålla en mötesserie. Jag hade från överarbete fått en sidan trötthet i hjärnan, att jag stod i stort behov av ett ombyte i alla avseenden. Herren öppnade vägen så vi reste hela familjen och på vägen upp stannade vi i Salt Lake City och hade några möten, varefter vi foro till Denver. I Denver erforo vi rika välsignelser ifrån Gud. Själar frälstes och Guds barn uppbyggdes. Guds närvaro var så mäktig, att själar blevo frälsta och frigjorda under det att de sutto i bänkarna. Vi behövde icke locka eller tigga dem fram till altaret. De överlämnade sig till Gud där de sutto i bänkarna. Vi hade en dyrbar tid ävenså i Chicago. Till Conneaut framkommi vi och började möten den första Maj. Guds närvaro var med ifrån början. Vi fingo nästan stå stilla och se på huru Gud gick fram. Anden tog ledningen om hand. Vi voro på våra ansikten i bön till Gud största delen av tiden. Herren verkade kraftigt. Efter ett möte voro flera under Guds kraft en hel natt. En syster sjöng och talade i tungor för hela fem timmar. Syndare frälstes, Guds barn uppbyggdes och många fingo härliga dop i Anden.

En kväll var lokalen fullpackad av folk och en hop stod utanför till mitten av gatan. En morgon gick jag till lokalen, för att se efter sådana, som icke hade kommit hem. Jag fann dem ännu kvar på golvet. De hade liksom förlorat sig själva i Gud och hade varit i den ställningen hela natten. Herrens härlighet uppfyllde salen. Vår nästa plats, att hålla möten, var Youngstown, Ohio. Här predikade jag i The Christian and Missionary Alliance lokal. Somliga gånger fingo vi dröja kvar till det dagades. Folket hade en sådan hunger efter Gud, och Guds närvaro var så verklig, att vi kunde icke bryta upp. En underbar himmelsk tystnad kom över oss ibland. Platsen kändes nästan för helig för att kunna få behålla livet. Vissa tider hördes för timmar icke ett ljud. Vi lågo på golvet var och en på sitt sätt upptagen med Gud. När vi lämnade lokalen tillslöto vi dörren mycket sakta, och till varandra talade vi icke högre än viskande. Vi tyckte nästan som om vi fingo skåda den Alismäktiges ansikte. Vissa tider kunde vi endast gråta. En kväll föll Anden över oss som en electrisk skur. Många föllo till golvet och många fingo sina Andedop. Härlig sång i Anden förekom, även tungotal.

Härifrån reste vi till Alliance, Ohio, som var den första plats där pingstväckelsens folk i östern hade anordnat lägermöten. Vi voro här i två veckors tid och hade det saligt. Fyra hundra bodde i tält på platsen och voro en representativ skara ifrån alla delar av detta land och ifrån Canada. Några voro med, som kommit ända ifrån Europa. Mötena varade ofta till midnatt. En mäktig missionsande var rådande. Den ömsesidiga harmoni, som rådde mellan predikanterna, var berömvärd. Där aktade i sanning den ene den andre högre än sig själv. Vi hade allt gemensamt och åto alla fritt vid borden. Stor kärlek rådde.

Varken orgel eller sångböcker voro i bruk. Anden hade mötena om hand. Hundratals mötte här med Gud på ett särskilt sätt. Många blevo frälsta, många döpta i Anden, andra helbregdagjorda ifrån sjukdom. Många erforo bestämda kallelser att utgå som missionärer. Detta var i begynnelsedagarna av pingstväckelsens tid. Altaret var sällan utan någon bedjare, natt eller dag. Evigheten skall först kunna uppenbara det inflytande detta pingstfolkets första lägermöte hade för Guds verk i världen. Detta var i begynnelsedagarna och under de ”sju ymniga åren”, som följde efter Andeutgjutelsen i Azusa.

Min hustru lämnade jag nu i New York hos hennes adoptiv föräldrar, medan jag besökte andra stormöten. Jag fann i Old Orchard, Maine i lägermötet en liten grupp av hungriga Guds barn. Vi hade möten för oss själva i skogen, ty lägret var egentligen anordnat av The Christian Missionary Alliance, som icke var i sympati med pingstfolkets vittnesbörd. Gud mötte med oss och många undfingo vad deras hjärtan trånat efter.

Jag reste söderut så långt som till Columbia, S. C. Där predikade jag åtskilliga gånger i The Way of Faith verksamheten. Vi erforo mycken välsignelse ifrån Gud i mötena och jag hade ett längre besök hos redaktör Br. J. M. Pike, som jag tillsänt så många artiklar för tidningen, men aldrig förr mött. Jag hade ävenså möten i Washington, D.C. Reste därifrån till staden New York för flera möten. Det var dagar av underbar kärlek och enighet ibland pingstfolket i början. Deras dörrar var alltid öppna för pingstförkunnelsens predikanter.

På ett hela nattens möte, anordnat av C. M. A. i New York stad kom en flicka under Guds kraft, och hennes ande upprycktes till Guds tron. I detta tillstånd sjöng hon i Anden, så härligt, att något sådant hade jag aldrig förr hört. Pastor A. B. Simpson var med på detta möte och blev mycket tilltalad av vad han såg och hörde. Många lågo slagna under Guds kraft. Guds närvaro var mäktig, synnerligt åt morgonsidan till. Många döptes i Anden och talade i tungor.

Nu var det på tid, att resa tillbaka till California. Vi lämnade östern i Oktober, 1907, och hade på hemvägen några möten i Pittsburg. Flera fingo här sina Andedop. Den sista kom igenom kl. 1 på morgonsidan. Predikade sedan i Beaver Falls, Pa, i Alliance, Ohio, för andra gången och i Chicago. I St. Louis gav oss Gud en kraftig tid. Vi höllo även ett möte i Topeka, Kansas, och igen ett möte i Denver. I Colorado Springs syntes Anden riktigt flöda som en olja. I Trinidad, Colorado, hade vi också en välsignad tid och så reste vi till Los Angeles och anlände här den 5:te Dec. 1907.

Efter en välbehövlig vila började jag igen att besöka de olika församlingarne för att se huru arbetet fortgick där, under min bortavaro. Den 11:te Mars 1908, blev jag ombedd att hålla möten i C. M. A. verksamheten i Portland, Oregon. Den 25:te Mars började vi resan. Familjen var med, så ock Br. Boehmer, min medhjäpare i förebedjan. Vi stannade först i Stockton, och gjorde så ett kort besök i Carrie J. Montgomerys vilohem i Oakland. Därifrån reste vi med båt till Portland. Vi hade saliga möten där, men funno C. M. A. lite för konservativ för att den Helige Andes olja skulle få flöda obehindrad. I Tacoma, Washington, funno vi C. M. A. mera frisinnad. Flera undfingo sina Andedop under vårt besök där. Besökte Seattle som hastigast för ett par möten och fortsatte till Spokane.

I Spokane hade vi kraftiga möten, för tre veckors tid. Mötena börjades i ett hem, men innan vi lämnade, öppnades offentlig verksamhet, så steg intresset. Ofta kom Gud i sådan kraft, att det var omöjligt att predika. Mötena omkring bönealtaret voro underbara, ty det förefanns en djup hunger efter Gud, och en sann kristlig kärlek rådde bland de troende.

Vi fortsatte resan österut, och gjorde korta påhälsningar och hade möten bland Guds folk i Minneapolis, Chicago, Zion City, Grand Rapids Michigan, Toledo, Ohio, och kommo så till Alliance, Ohio lägermöten, varest vi varit med en gång förut. Striden var hårdare denna gång, men Gud gav seger. Även nu var allt gemensamt, utan någon viss avgift. En afton, just som vi spisade föll Guds Ande över lägret. Utan tvivel ville Herren på detta sätt uttrycka sitt gillande för den broderlighet och gemenskap som här praktiserades. Ingen kunde äta åtminstone på första timmen, medan Guds eld föll över oss. Den genomgick hela samlingen och var som en allt översvallande flod. Flera föllo till golvet. Vid tvenne tillfällen föllo så många, som femtio personer slagna av Guds kraft. Många utländska missionärer voro med och missionsintresset var stort. Många undfingo Andedop. Många blev frälsta och icke så få helades ifrån kroppsliga sjukdomar. Den genomgående tanken var, att Jesus kommer snart, och att evangelium skulle predikas ibland alla folk.

Vi besökte Pittsburg och hade några möten hos C. M. A., varefter vi reste till Phila. Icke så långt ifrån här bodde mina föräldrar, och hos dem stannade min familj. Br. Boehmer och jag reste till Rochester, N. Y. Hade några möten där, men reste snart till Toronto, Canada. I Toronto hade jag möten i tre särskilda lokaler och Anden var mycket kraftigt verksam. I somliga möten sutto vi alldeles tysta. Mycket ”kött” var tillfinnandes, och det syntes, som om Herren nu tänkte döda det. Mycket gott blev utfört.

Såsom i Toronto, hände det ofta, att Guds Ande liksom uppenbarade i förväg vad jag skulle möta, och just varom striden skulle stå, och på detta sätt förberedde han mig för bataljerna.

Vi fortsatte söderut och hade möten här och där och kommo så till det stora lägermötet i Falcon, N. C. Här var det, minst sagt, underbart. Folktillslutningen var stor, syndare frälstes och troende undfingo härliga Andedop. Jag predikade där åtskilliga gånger och kände en stor frihet i Anden. En natt fick jag en sådan börda och maning till förbön, att jag icke kunde sova. Dagen efter hade vi också en härlig seger. Många erforo helbregda-görelse ifrån allehanda sjukdomar. Jag gick direkt ifrån bönevrån till plattformen för att predika och Gud bekände sig till mitt arbete.

Som det vanliga, hade vi våra kallelser, var vi skulle predika, direkt ifrån Gud, och voro aldrig missräknade eller utan en öppen dörr för vårt vittnesbörd. Folket åstundade Guds vilja och Guds sändebud på den tiden. Vi hade då ingen reseplan eller möten bestämda långt i förväg. Vi gingo dit Herren ledde och sände oss, och stannade tills han gav oss en vink att gå vidare. Vi gjorde sällan något misstag. Anden var vår trogne ledare. Detta erfor jag lika helt på det utländska fältet och i Europa.

Efter vi lämnade Falcon, N. C, reste vi mot New York stad, men stannade något i Washington D.C. och Baltimore för möten. Fortsatte ifrån New York till Boston. Kan icke taga utrymme att beskriva våra möten där. Besökte Springfield, Massachusetts, och hade möten där hos C. M. A. folket, varefter vi reste till Grand Rapids, Michigan, för en konferens. Här greps jag av en sådan nöd för Herrens verk, att i min bönekamp rullade jag i golvet ifrån sängen en natt. Striden var förfärlig emot ondskans andemakter.

Vi kommo nu till Indianapolis och kommo där riktigt i ett strömdrag av Guds kraft och härlighet. I ett möte var Guds kraft så väldig, att folket grep i baken på bänkarna för att icke behöva giva sig. Jag har sällan sett sådan kraft, ej heller ett sådant motstånd mot Guds Ande. Anden var så över mig, under det jag predikade vid ett möte, att det var svårt för mig att hålla mig kvar på plattformen. Budskapet gick igenom mig som en strid ström. Jag kunde icke tala så fort som tankarna kommo. När jag var färdig lågo de slagna av Herren överallt på golvet. Till och med predikanterna som sutto bakom mig på plattformen hade landat på golvet. Min kropp började att gunga, under den mäktiga Andekraft, som var närvarande, och jag föll över pianot. Det var som en cyklon av Guds kraft hade överfarit mötet, och vi lämnade fröjdande oss över en väldig seger.

Vi besökte igen Alliance, Ohio, och reste därifrån till Beaver Falls, Pennsylvania., och hade där ett möte, hos C. M. A. folket. Gud verkade kraftigt bland folket. Guds Andes närvaro var som om väldiga vågor av kraft genomfarit möteslokalen. En natt kunde ingen av oss sova i våra sängar. Det kändes, som om en stark vind blåste igenom huset. Det var underbara dagar med Herren. De voro högtidsdagar i Sion. Folket hade nu den sista kallelsen, före ”hungers åren”, före hemsökelsen av det gräsliga världskrig som skulle övergå dem, vilket ock strax efter utbröt med en fruktansvärd grymhet.

Vi besökte igen staden New York, och även Nyack, N. Y, varest jag hade möte med studenterna i C. M. A. skolan. Gud välsignade rikligen detta möte. Senare hade vi ett möte i Providence, Rhode Island, varifrån vi tog södra vägen mot California till. Vi stannade till i Columbia, South Carolina, och hälsade på redaktör Br. Pike igen. Vi hade några välsignade möten där på platsen.

Om dessa möten skrev redaktör Pike:

”Ovanliga möten pågå i Gospel Tabernacle, Columbia, S. C. Det säregna är den myckna bön, både hörbar och tyst, som där pågår, och för de ovanliga manifestationer av gudomlig närvaro vi få iakttaga. Br. Bartleman skulle vara mötenas ledare, men han vill icke leda om han icke med visshet erfar en Guds Andes maning därtill, så mötena äro lämnade öppna för den Helige Andes ledning. Det är alldeles säkert, att vad andlighet beträffar, har aldrig förr sådana möten hållits i detta Tabernakel. Br. Bartlemans stilla sätt, och hans ständiga strävan för, att det måtte vara stilla bön och bidan inför Gud, mottages endast av sådana, som äro övade i intim umgängelse med den Osynlige, och lärt sig välsignelsen av ett stilla bidande inför Gud.”

Jag antar, att jag blivit mest missförstådd som predikant och mötesledare för mitt myckna förmanande till stillhet inför Gud. På grund härav värderade vi denna erkänsla. Den stora hopen tycker mest om storm och fradga.

I Atlanta, Georgia, hade vi möten med en grupp som kallade sig, The Bridegroom's Messenger. Guds närvaro fröjdade oss. Här skilde sig Br. Boehmer ifrån oss. Han var min medhjälpare i förebedjande sedan 1905. Han skulle stanna i Södern. Jag har aldrig mera funnit en sådan bedjare. Han är den enda verkliga medhjälpare i evangelium som jag någonsin haft. Jag har allt sedan känt mig ganska ensam. Hade sedan möte i Birmingham, Alabama, och senare i Houston, Texas. Det var nu den 22 Dec. 1908. Vi bodde hos Br. M. E. Layne och hade vid detta tillfälle förmånen att stifta bekantskap med Br. E. N. Bell, som sedan för många år redigerade pingstfolkets veckotidning, ”The Pentecostal Evangel”. Pingstfolket hade här en konferens, som jag besökte.

Ifrån konferensen reste vi till San Antonio, Texas, och hade några möten, och därifrån till Phoenix, Arizona. Vi hade där en välsignad tid i Br. Sculls verksamhet. Vi voro där i tre veckors tid. Reste så till Los Angeles och anlände här den 24 Dec. 1908.

Denna sammandragna lilla berättelse, om vår kringresande verksamhet, har jag omnämnt därföre, att det hela, utan någon mänsklig plan leddes uteslutande av den Helige Ande, och för att detta skulle giva läsaren en inblick i huru man i den första tiden i allt berodde på den Helige Andes ledning. Det är mycket annorlunda nu. Då slog det aldrig fel, utan vi funno en öppen dörr och ett hjärtligt välkommen på varje plats som Guds Ande ledde oss att besöka. Förhållandena hava ändrats mycket, men Gud är densamme. Vi hava ändrats, men vi behöva mera av den Oföränderlige.

Jag skrev några iakttagelser i den första tiden, som visar litet de stora försakelser och umbärande banbrytarne i pingströrelsen fingo underkasta sig. Det är stora kontraster mellan nu och då. Artikeln är av följande innehåll:

”Pingstväckelsens predikanter i närvarande tid (1908) får tillbringa mesta delen av sin tid i gamla lokaler, dåligt uppvärmda och dåligt ventilerade. Detta är mycket påkostande på deras hälsa, ty förkylningar med alla medföljande åkommor vill taga dem fatt. Evangelisterna äro överansträngda, ty endast få finnes. Det är icke många, som vilja upptaga detta ansträngande arbete. Detta är verkligen att frambära ”levande offer”. Evangelisten måste någonstädes finna sig en plats för vila emellanåt, annars skall han snart duka under. Det är tjogtals andra saker, som ävenså kunde nämnas, såsom svårigheter och faror under deras resande, ständiga ombyten av säng, mat och klimat. Icke att förgäta den andliga kamp, mötandet av dessa osynliga fiender, som samla sig till direkt motstånd för varje kampanj, och bruka alltid olika metoder, att kampen är ny varenda gång.

Pingstväckelsens evangelister och arbetare få så ofta vara i drag på kalla golv på sina knän, eller alldeles på sitt ansikte; detta kostar mycket på deras fysiska krafter. Men det går icke att hålla sig ifrån golvet när kampen är hård, och det tager timmar av bön. Den finansiella ersättningen är mycket ringa, just nog till de nödvändigaste utgifter, att evangelisten är nödsakad att hålla på jämt; blir tidigt utsliten och då ofta lämnad åt sig själv. Hans enda vilo- och fristad är himlen. Men Jesus kommer snart och då bliva alla våra behov tillfredsställda.”

Till detta liv av umbäranden överlämnade sig den tidens evangelister, och många av dem hade svaga konstitutioner. Mången gammal utsliten ”pingsthäst” har redan släppts ut på vägkanten, att beta på vad gräs han kan finna, med sina dåliga tänder, och så nådeligen få dö och ingå i vilan. De släppas sällan i någon grön, gräsrik beteshage, för att sluta sina dagar i ro, sedan de icke mera orka tjäna, enär de givit sitt allt. Många äro i för tidiga gravar, på grund av överarbete och ständiga umbäranden.

_______

 

SJUNDE KAPITLET

EFTER ATT I TRE MÅNADERS TID besökt och arbetat i olika församlingar i Los Angeles fick jag en kallelse att komma till Honolulu. Jag tog båten för Hawaiiöarna den 15:de Maj, 1909. I denna bok kan jag icke mycket säga om mitt besök där. Jag tillbrakte två underbara månader på öarna och predikade pingstens evangelium där. Jag reste därefter hem till min familj i Los Angeles. Vad tid som var kvar av året 1909, använde jag att upp och ned efter hela kusten besöka pingstförsamlingarna.

På våren 1910, kallade Gud mig att göra en missionsresa omkring jorden. Resan företogs i förlitande på, att Herren skulle förse, ty själv hade jag intet. Om denna resa skrev jag en liten bok på engelska språket. Resan tog ett år och under tiden besöktes England, Irland, Skotland och Wales på de Brittiska öarna. Sedan Holland, Tyskland, Belgien, Frankrike, Schveiz, Italien, Egypten och Palestina. I Palestina stannade jag sex veckors tid. Det var underbart att trampa de stigar där Jesus gått. Från Palestina reste jag till Ceylon och Indien. Jag besökte Pandita Ramabais stora institution i Indien, där tusentals barnänkor funnit en fristad. Hade härliga möten med de unga där. Ifrån Indien reste jag till Kina och Japan och så hem till California via Honolulu. Det var en av Gud välsignad resa.

Jag stannade hemma ett år och hjälpte med vad jag kunde i arbetet i olika missioner i staden. Jag kallades av Gud, att taga min familj med och resa till Europa. Vi reste över kontinenten från plats till plats och hade möten utefter vägen. Till England anlände vi Oktober 1912. Vår vistelse i Europa varade två år. Jag predikade i England, Skotland, Wales, Holland, Frankrike, Schveiz, Tyskland, Norge, Sverige, Finland och var även innanför den Ryska gränsen, och hade hemliga möten. Som vi på våra resor kommo tillbaka till Tyskland hade just världskriget brutit ut och vi blevo nödgade att återvända hem till Amerika. Vad Herren gjorde, och vad vi under dessa två år genomlevde, finnes publicerat i en liten bok på engelska språket. Vi kommo välbehållna till Los Angeles i Dec. 1914, och här äro vi ännu bosatta i skrivandets stund.

Vår verksamhet sedan krigsåren har helt varit i detta land, men vi hava ofta längtat att få besöka Europa igen. Slutet synes så nära, att vi fundera om det kan bliva oss möjligt att fullfölja denna vår önskan. Åldern synes ävenså taga oss fatt. Jag har haft en välsignad mission genom traktat spridning i flydda år, och har nu utgivit mitt etthundra fjärde traktat. En halv million hava blivit spridda. Detta arbete har varit mig personligen till stor välsignelse. Inte mindre än 550 uppsatser hava skrivits och publicerats i olika religiösa tidningar under dessa år. För dessa tillfällen att få tjäna Herren är jag mycket tacksam. Sex olika böcker hava författats och tryckts. Vid sidan om detta har jag rest och predikat evangelium i 45 stater och likväl känner jag att mycket litet blivit uträttat, och jag längtar efter framtida och större tillfällen att få tjäna Herren.

Slutet är nära. Jesus kommer snart. Världshändelserna mogna hastigt till kulmen. Endast liten tid återstår. Låtom oss giva oss helt åt Gud. Allt vad vi äro såväl som vad vi äga är hans. Tidens tillfällen försvinna inom evigheten. Judarna återvända till Palestina. Fikonträdet har igen börjat knoppas. Hedningarnas tider äro snart ute och Herren vänder sig till sitt folk, judarna. - Rom. 11.

Slutdramat av allt detta är nästan inför våra ögon. Den stora röda draken (Upp. 12) viftar sin svans i Ryssland och försöker där att uppsluka Guds sanna församling. Djuret i Upp. 13, öppnar redan sin mun ”till att föra hädiskt tal emot Gud”. Antikrist sammandrager sina linor omkring världen. Vi äro i begynnelsen till födslovåndorna. Jorden är nu inkommen i sin sista vånda, för att bliva frigjord till Jesu Kristi härlighets rike. Födelsesmärta har redan gripit henne. Den stora Armageddonstriden skall snart stå. Och vem kan bestå? O Gud, rädda din blodköpta församling.

________

 

TILLBAKA

BIBELSAMTAL/LÄRJUNGASKAP

IDAG
ÄR FRÄLSNINGENS DAG

BOKHYLLAN

BIBELTEMPLET
NYTT & UPPDATERAT | VILL DU BLI FRÄLST? | MANNAKORN | MUSIKSIDAN | GÄSTBOK, BIBELSAMTAL & LÄRJUNGASKOLA | BIBELN ONLINE | TIDSKRIFTEN LÄRJUNGASKAP | BIBELFRÅGOR | BOKHYLLAN | ÄNDETIDSKALENDER | SYNDAFLODSMUSÉET | SODOMANIA | GRATIS LITTERATUR | DATABIBELN | LÄNKAR | VÄKTAREN | BÖNERUMMET | ENGLISH MESSAGES | EINE BIBLISCHE KOSMOLOGIE | VAD ÄR LÄRJUNGASKAP? | VEM STÅR BAKOM LÄRJUNGASKAP/BIBELTEMPLET? | E-MAIL | SÖK