ARVET FRÅN KYRKOFÄDERNA

Utdrag från

EZRA GEBREMEDHIN
ARVET FRÅN KYRKOFÄDERNA
Den kristna läroutvecklingen under den patristiska perioden

ARTOS BOKFÖRLAG
Skellefteå 1992

Tertullianus

Enligt Tertullianus skapade Gud hela universum genom Ordet. Ordet är förnuftet med vilket Gud åstadkom ordning i universum och den kraft med vilken han är mäktig.
Sin vilja har Gud uppenbarat genom några gamla böcker, den Heliga Skrift. I dessa har Moses talat, han som är äldre än den äldste bland hedningarnas lärare. Även Gamla testamentets profeter är äldre än hedningarnas lärare. Det som de har skrivit har gått i uppfyllelse.
Gud formade hela världen genom sitt Ord, sitt förnuft, sin makt. Men Jesus är Guds Son - en solstråle från solen. Han delar Guds substans och är Gud, trots att han har utgått från Fadern. Han är ande av ande, Gud av Gud.

Irenaeus av Lyon som apologet

Irenaeus var född kring 140 i Smyrna, Mindre Asien. År 177 blev han prästvigd i Lyon där han fick bekämpa bl a montanismen. Just montanismen motsatte sig den kristna hierarkins auktoritet genom att åberopa profetians ande. Denna rörelse kom till i Frygien under 200-talet. Den förbjöd ett andra äktenskap, betonade fastan och lärde att det var omöjligt att få förlåtelse för synd som begicks efter dopet.
Vi har fått två fullständiga traktater från Irenaeus penna: 1. Framställning av den apostoliska förkunnelsen - en sammanfattning av den kristna läran. 2. Adversus haereses, fem böcker vilkas fullständiga titel är Avslöjande och vederläggning av den förmenta kunskapen.

Framställning av den apostoliska förkunnelsen
Det första som slår läsaren i detta verk är den rikliga användningen av GT för att bevisa att Ordet, dvs Kristus, går att spåra överallt i GT, att hans ankomst i köttet och hela frälsningshistorien hade förutsagts och förebildats i GT.
Vidare får vi i denna skrift tydliga glimtar av det som har kallats för trosregeln, en minsta gemensam nämnare för den kristna trons grund. Denna trosregel har både en trinitarisk och kristologisk sida. Irenaeus utvecklar vad han menar med trosregeln i följande avsnitt.

Och detta är utformningen av vår tro, byggnadens grund och befästandet av ett levnadssätt. Gud, Fadern, oskapad, oändlig, osynlig, en Gud, alltings skapare; detta är den första och främsta artikeln i vår tro. Men det andra huvudstycket är Guds Ord, Guds Son, vår Herre Jesus Kristus, som gjort sig känd för profeterna i enlighet med Faderns rådslut, och genom honom har allt blivit till. Vidare blev han människa bland människor vid tidernas slut, för att sammanfatta allting; han blev synlig och gripbar för att utplåna döden och föra livet fram i ljuset och få till stånd gemenskap och frid mellan Gud och människan. Och det tredje huvudstycket är den helige Ande, genom vilken profeterna profeterade och patriarkerna undervisades om Gud och de rättfärdiga fördes på rättfärdighetens stig, och som vid tidernas slut har utgjutits på ett nytt sätt över mänskligheten i hela världen, till människans förnyelse och återförande till Gud. (6. BKV II, 558)

Om profeterna skriver Irenaeus:

Hit sändes profeterna av Gud genom den helige Ande; de förmanade folket och förde det tillbaka till fädernas Gud, den allsmäktige, och förutsade att Jesus Kristus, Guds Son, skulle uppenbaras. De förkunnade att hans kropp skulle spira upp av Davids säd, så att han till köttet skulle vara Davids Son i ett långt släktled, han som var son till Abraham, men Guds Son enligt Anden, kommen från Fadern, född före världens skapelse, som uppenbarades för världen vid tidens fullbordan som människa, Guds Ord, för att i sig själv sammanfatta allt i himmelen och på jorden. (30, 31. BKV II, 604)

Rekapitulationen
Läran om alltings sammanfattning hos Irenaeus är mycket nära förknippad med övervinnandet av förgängligheten. Han skriver,

Således förenade han människan med Gud och återställde gemenskapen mellan Gud och människan, ty vi hade varit oförmögna att få del i oförgängligheten på något annat sätt än genom hans ankomst. Ty oförgängligheten hade inte blivit till någon nytta för oss, så länge den var osynlig; men den blev synlig för att vi skulle tas in i en fullständig gemenskap med oförgängligheten. Och eftersom vi var fjättrade vid döden genom vår stamfader Adams olydnad, eftersom vi var innefattade i honom, blev det nödvändigt att dödens band skulle lösas genom dens lydnad som blev människa för vår skull. Ty eftersom döden härskade i kroppen, var det nödvändigt att den skulle tillintetgöras genom kroppen, så att människan skulle släppas fri från dess slaveri. Och så blev Ordet kött så att synden nu betvingades genom samma kött genom vilket den hade en gång fått herravälde och hållit köttet i sitt grepp och fått herraväldet över det, och köttet inte längre skulle vara detsamma i oss. Därför antog vår Herre Adams gestalt genom människoblivandet, så att han skulle börja strida på sina förfäders vägnar och genom Adam besegra den som hade angripit oss genom Adam. (31. BKV II, 605)

Maria - den "andra" jungfrun
Nära förknippad med läran om rekapitulationen är synen att Jesu moder, Maria, är den andra jungfrun, vilkens lydnad gjorde det möjligt att tillrättalägga följderna av den första jungfruns, Evas, olydnad. Irenaeus skriver,

Och liksom det var genom en jungfrus överträdelse som människan kom på fall, störtade och dog, likaså var det genom en jungfru, som lydde Guds ord, som människan som hade gått förlorad återväcktes till liv och fick liv. Ty Herren kom för att söka det förlorade fåret, och det var människan som hade gått förlorad; och därför antog han inte en annan gestalt, utan erhöll genom henne som härstammade från Adam, likhet med den första gestalten, ty det var nödvändigt att Adam skulle återställas i Kristus så att dödligheten skulle uppgå i odödligheten, och Eva i Maria, så att en jungfru skulle, som en jungfrus ombud, utplåna och upphäva jungfrulig olydnad med jungfrulig lydnad. (33. BKV II, 606)

Kunskapens träd i paradiset och Kristi kors
Kristi kors är korrektivet till kunskapens träd i paradiset, som fick Adam och Eva på fall. Irenaeus skriver,

Och den synd som vållades av trädet utplånades genom lydnadens träd, på vilket Människosonen korsfästes i lydnad för Gud och därmed övervann kunskapen om det onda och förde in och befäste kunskapen om det goda; ty det onda är olydnad mot Gud såsom lydnad mot Gud hör det goda till. Och därför säger Ordet genom profeten Jesaja, i det att han förutsäger förlossningen: "... jag har ej vikit tillbaka. Jag höll fram min rygg åt dem som slog mig och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget. Jag dolde inte mitt ansikte mot smädelse och spott." (Jes 50:5 ff.). Alltså tillintetgjorde han den gamla olydnad som hörde ihop med trädet när han i lydnad intill döden hängde på trädet. Han själv är den allsmäktige Gudens Ord, det Ord som i sin osynliga form genomtränger oss och omfattar hela världen, både till längden och höjden och djupet ... Guds Son korsfästes och inpräglades i allt genom korsets skepnad... (34. BKV 11, 607)

Antydningar om en "ekonomisk" treenighetslära
Men den trinitariska teologin vi här finner har tydliga binitära och "ekonomiska" drag. Gud är en men för "ekonomin", d v s för frälsningens skull, uppenbarar han sig som Son och Ande.

Irenaeus skriver,

Alltså är Fadern herre, och Sonen är herre, och Fadern är Gud och Sonen är Gud; ty han som är född av Gud är Gud. Således framträder Gud som en, vad gäller hans varas och makts väsen. Samtidigt är han, i fullbordandet av vår frälsning, både Fader och Son. Eftersom (han), allas Fader, är osynlig och otillgänglig för de skapade varelserna, är det genom Sonen som de som vill komma till Gud måste få tillträde till Fadern. (47. BKV II, 617)

Irenaeus sätt att använda bibeln påminner starkt om Justinus av vilken han anses ha influerats.

Avslutande anmärkningar
Om vi tar oss friheten att vidare utveckla vår bild av läroutvecklingen under den patristiska perioden som ett byggnadsverk, kan vi likna apologeterna vid skickliga "byggleverantörer" som lämnar över byggmaterial och färdiga byggdelar till de fäder som snart skulle inleda de stora konsiliernas period. Bland det byggmaterial som lämnades över finns den typ av bibelutläggning som upptäcker profetior om inkarnationen, om Kristus och om kyrkan i Gamla testamentet, en begynnande inkarnationsteologi och kristologi som använder Logosbegreppet, och ansatser till en treenighetsteologi som bygger på triadiska formler som fanns i Nya testamentet och som ingick i trosregeln. Bland "huvudleverantörerna" från apologeternas period har vi Justinus "Martyren", Irenaeus och Tertullianus. Det var snart dags för senare fäder att arbeta vidare, att försöka förfina och förädla dessa "byggmaterial" och lämna dem vidare till andra byggare.

ATHANASIOS

ATHANASIOS SKRIFT "OM GUDS ORDS MÄNNISKOBLIVANDE" SOM ETT UTTRYCK FÖR TEOLOGISKA TANKEGÅNGAR BAKOM NICAEA I

Ty han antog mandom för att vi skulle gudomliggöras. Han uppenbarade sig genom en kropp för att vi skulle få insikt i den osynlige Faderns sinne. Han uthärdade vanära från människorna för att vi skulle ärva odödlighet. (Athanasios, De Incarnatione Verbi Dei, 54. PG 25: 192B)

Athanasios förståelse av inkarnationen
En av Athanasios viktigaste skrifter är traktaten De incarnatione verbi Dei (Om Guds Ords människoblivande, PG, 25, 95-198). Även om traktaten i första hand handlar om Ordets människoblivande, tar Athanasios upp en hel rad andra besläktade frågeställningar i detta verk och utvecklar dem.
Det har sagts att Athanasios De incarnatione för kyrkan under 300-talet var vad Anselms Cur Deus homo (Varför blev Gud människa?) blev för senare generationer i väst. Det Athanasios gör är att förankra läran om inkarnationen i ett större teologiskt sammanhang. Diskussioner kring Nicaea har en tendens att fastna vid vissa termer och begrepp. Man glömmer lätt att de teologer som kom till Nicaea hade sin förankring i en mycket bredare teologisk tradition.

Skapelsen och fallet
Ett grundläggande tema hos Athanasios är att Ordets människoblivande, som är förutsättningen för människans frälsning, hänger intimt samman med det faktum att människan är skapad genom Ordet, som av denna anledning kan göra anspråk på henne och vill bevara henne som sin. Athanasios konstaterar detta enkelt och koncist: ... skapelsens förnyelse har åstadkommits av samma Ord som skapade den i begynnelsen. (l.PC 25, 97C)
Det drivande motivet för inkarnationen är däremot inte det torra faktum att Ordet "äger" människan utan Ordets kärlek till människan. Det kommer fram i följande avsnitt:

... Vårt eländiga tillstånd gjorde att Ordet steg ner; vår överträdelse framkallade hans kärlek till oss, så att Herren skyndade att hjälpa oss och uppträda bland oss. Det är vi som är anledningen till att han antog människogestalt... (4. PG 25,104A)

Guds dilemma och dess lösning genom inkarnationen
För Athanasios är det otänkbart att en kärleksfull Gud skulle vara likgiltig inför människans öde. Detta hade inneburit en motsägelse hos Gud. Och därför resonerar han: Därför skulle människan inte få föras bort av förgängligheten, ty detta skulle vara ovärdigt Guds godhet. (6. PC 25, 108B)
Vidare åberopar Athanasios syndens tyngd som en förklaring till den utgestaltning som "lösningen" fick. Läkemedlet måste motsvara människans andliga sjukdom. Ingen annan åtgärd, ingenting mindre än Sonens människoblivande hade räckt till för människans återställelse till andlig hälsa.
Här fanns en omständighet som krävde ett krafttag från Guds sida. Därför blev det nödvändigt att Ordet skulle anta människogestalt. Athanasios skriver:

Hade det varit endast ett fall av överträdelse och inte den förgängelse som blev en följd av denna, då hade det varit nog med bot; men när överträdelsen en gång trätt in kom människorna i sin natur under förgängelsens makt, och de blev fråntagna den nåd som hörde till Guds avbild. (7. PC 25,108D)

Innebörden i dessa ord är att ett botemedel behövdes som var långt mer verksamt än blott bot av människorna. Botemedlet blev Ordets inkarnation. Athanasios skriver:

Hans lott var att återföra det förgängliga till oförgänglighet och att för alla inför Fadern rädda hans heder. Ty endast han, som är Faderns Ord och upphöjd över alla, förmådde som en följd av detta att återskapa alla och att lida i allas ställe och att vara allas förmedlare inför Fadern. (7. PC 25,109A)

Enligt Athanasios var det Guds Ord som redan var i världen, som allestädes närvarande, som nu kom in i världen. Men som inkarnerad är han nu i världen på ett nytt sätt.

Därför kom Guds icke-kroppsliga, oförgängliga och icke-materiella Ord in i vår värld. Han var inte fjärran ifrån den, ty ingen del av skapelsen har någonsin varit utan honom, som i ständig förening med Fadern fyller allt som är till. Men nu kom han och steg ner i synlig gestalt i sin kärlek till oss. (8. PG 25 109A)

Ordet insåg att människornas förgängelse inte kunde avlägsnas annat än genom en omfattande död; ändå kunde han som det odödliga Ordet och som Faderns Son inte dö. Därför antog han en dödlig kropp så att denna kropp som fått del av Ordet som står över allt kunde dö och förbli oförgänglig genom att Ordet bor i den göra slut på allas förgängelse genom uppståndelsens nåd. Genom att överlämna denna kropp, som han hade antagit till döden som ett offer utan fläck förintade han sina likars död genom ett ställföreträdande offer. (9. PG 25, 112A)

Ordet som blev människa har inte därmed förlorat sin transcendens. Han har inte förlorat förmågan att vara både i världen och bortom världen. Athanasios konstaterar:

Nej, den underbara sanningen är att han som är Ordet innefattar allting i sig själv och är inte på något sätt begränsad av någonting. Han är överallt i skapelsen men är ändå skild från den genom sitt väsen. Han finns i allt genom sin makt, ordnar, styr och ger liv åt alla och omfattar alla. Själv är han obegränsad och har sitt varande endast i Fadern... Också när han är i en mänsklig kropp, till vilken han skänker liv, förblir han livets källa för hela universum, närvarande i varje del av det och ändå utanför världen. Han ger sig till känna både genom sin kropps handlingar och sin verksamhet i världen. (17. PG 125 AB)

Ordet förblir Gud av naturen. Att han befattar sig med världen innebär däremot inte att han har blivit besmittad av världen.

Hans födelse av Jungfrun har inte åstadkommit någon förändring alls i Ordet. Inte heller har han orenats därför att han vistades i en kropp. Snarare helgade han kroppen genom att vara i den. Ty hans närvaro i allt betyder inte att han har del i alltings natur utan i stället får allting liv och uppehälle genom honom. Solen, som kommit till genom honom och som vi ser röra sig på himlen, förorenas inte genom att dess strålar vidrör jordiska ting och försvinner inte heller i mörkret utan i stället upplyser den och renar. Så mycket mer blev Guds heliga Ord inte heller befläckat, när han gjorde sig känd i en kropp. Snarare har kroppen blivit renad och levandegjord därför att han bor i den. (18. PG 25,125 CD)

Kristi död väcker kosmiska reaktioner
Ett tema som man lätt känner igen hos alexandrinerna är skapelsens lydnad och lojalitet inför sin Mästare. Detta kommer fram i Athanasios kommentar till de kosmiska händelser som ägde rum vid Jesu korsdöd.

Inte ens själva skapelsen fick han att tiga och, under av under, hela skapelsen bekände vid hans död inför korset - segern - att han som led därpå inte var blott människa utan Guds Son och allas frälsare. Solen beslöjade sitt ansikte, jorden bävade, bergen brast, alla människor blev skräckslagna. Dessa ting visade att Kristus på korset var Gud och att hela skapelsen var hans tjänare och att den bar vittnesbörd genom sin fruktan för sin Mästares närvaro. (19. PG 25, 129B)

Att Jesu död är ett ställföreträdande och befriande offer för människan är också ett genomgående tema hos Athanasios.

Ty alla måste som sagt dö och det är den främsta anledningen till att Ordet bodde bland oss, nämligen att han, efter att ha bevisat sin gudom genom sina handlingar, skulle bära offret för allas skull, genom att han prisgav sitt eget tempel till döden i allas ställe för att göra alla skuldfria och lösa dem från den ursprungliga överträdelsen. Han visade också att han var mäktigare än döden, när hans kropp trädde fram oförgänglig som uppståndelsens förstlingsfrukt. (20. PG 25,13OD-132A)

Uppståndelsen
Det bästa beviset för Jesu uppståndelse är de förvandlingar som sker i människornas liv.

En död människa kan inte uträtta något; hans makt slutar vid graven. Handlingar och krafter i människan tillhör endast de levande. Nåväl, låt fakta tala beträffande detta. Frälsaren handlar mäktigt bland människor varje dag. Han övertygar på ett synligt sätt talrika folkslag runt jorden både inom och utom den grekisktalande världen att ta emot tron på honom och lyda hans lära. Kan någon, inför detta, fortfarande betvivla att Frälsaren har uppstått och lever, ja att han snarare är livet självt? Förmår en död människa göra så att andra känner ett sting i samvetet med den följden att de förnekar sina fäders lagar inför Jesu Kristi undervisning? Om han inte längre är verksam i världen, vilket måste vara fallet om han är död, hur kommer det sig att han förmår de levande att upphöra med sina handlingar, äktenskapsbrytaren med sitt äktenskapsbrott, mördaren med sitt mördande, bedragaren med sitt bedrägeri, samtidigt som den ogudaktige blir gudfruktig? Om han inte är uppstånden utan fortfarande är död, hur kommer det sig att han jagar de falska gudarna på flykten, de som de icke troende räknar som levande, förföljer dem och slår omkull de onda andar som tillbes? Ty där Kristus nämns, där förstörs avgudadyrkan och avslöjas onda andars bedrägeri. Ingen sådan ande kan egentligen tåla detta namn utan tar till flykten, så snart det hörs. Sådant gör endast den som lever, inte den som är död... (30. PC 25,148C-149A)

Vederläggning av judarna
För att övertyga tveksamma judar vänder sig Athanasios till de skrifter som judarna själva håller för auktoritativa. Inkarnationen är, när allt kommer omkring, profetians uppfyllelse.

Profeter förutsade undret om Jungfrun och födelsen genom henne när de sade: 'Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel, det betyder Gud med oss' (Jes 7:14 LXX och Matt 1:23). Och Mose, den i sanning store, vars sannfärdighet de var övertygade om, också han räknade Frälsarens människoblivande som betydelsefullt och uttryckte detta på följande sätt: 'En stjärna träder fram ur Jakob, och en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moabs tinningar...' (1 Mos 24:17). (33. PG 25, 153A)

Även Kristi korsdöd, som juden har svårt för att förena med bilden av Messias har, hävdar Athanasios, blivit förutsagd i Skrifterna.

Vidare förtiger inte Skriften själv hans död. Tvärtemot hänvisar den till hans död med all önskvärd tydlighet. (PG 25, 153C)

(Sedan anför Athanasios Jes 53:3-10 och Ps 22:16-18, bibelställen som allmänt har uppfattats som messianska och som beskriver den lidande tjänaren (34. PG 25, 153 C)

Vederläggning av hedningarna
Att inkarnationen var en logisk orimlighet var ett argument som många kyrkofäder fick bemöta, inte minst från "grekiskt" håll. Athanasios svarar med hjälp av ett argumentationsmönster som redan hade blivit en etablerad tanketradition hos alexandrinerna. Logosbegreppet intar en central plats i detta resonemang.

För det första, vad finns det i vår tro som är opassande eller löjligt? Är det blott detta att vi säger att Ordet har blivit uppenbarat i en kropp? Om de själva verkligen älskar sanningen, så skulle de instämma med oss att detta inte alls innebär något opassande. Det är bortkastat om de förnekar att det över huvud taget finns ett Guds Ord. Ty då skulle de förlöjliga någonting som de är okunniga om. Men låt oss anta att de bekänner att det finns ett Guds Ord, att han är härskare över alla ting, att det var i honom som Fadern åstadkom skapelsen, att det är genom hans försyn som det hela tar emot ljus och liv och varande, att han är kung över alla och att han ger sig till känna genom Försynens handlingar och att Fadern ger sig till känna genom honom. Anta att de bekänner allt detta. Sedan då? Vänder de inte löjet mot sig själva i sin okunnighet? De grekiska filosoferna säger ju att universum i själva verket är en väldig kropp, ty vi förnimmer detta universum och dess delar med våra sinnen. Men om Guds Ord är i universum, vilket är en kropp, och har kommit in i varenda del av det, vad är det som är förvånande och opassande i vårt påstående att han har kommit in också i människonaturen? Om det vore så att hans antagande av en kropp hade varit opassande för honom, då hade det varit lika opassande för honom att ha kommit in i universum... Men om det är riktigt och passande för honom att komma in i universum och att uppenbara sig själv genom det, då är det inte desto mindre passande för honom att uppträda i en människokropp och att upplysa och verka genom den. Ty mänskligheten är en del av universum tillsammans med den övriga skapelsen. (41. PG 25,168D-169A)

Samtidigt använder Athanasios analogier som är mycket enkla och jordnära.

...det kan inte finnas någonting löjligt i att han använde en mänsklig kropp för att uppenbara sanningen och kunskapen om Fadern. Genomsyrar inte människans förnuft hela hennes varelse och är det inte ändå så att förnuftet uttrycker sig genom endast en lem, dvs tungan? Skulle någon, av denna anledning, påstå att förnuftet hade vanhedrat sig själv? Förvisso inte. Nå väl, lika lite vanhedrande är det för Ordet som genomsyrar allt, att uppträda i en mänsklig kropp. (42. PG 25, 172 A)

Antikens filosofer hade svårt att fatta att den upphöjde Guden skulle välja att uppenbara sig genom människans ynkliga kropp när det ändå finns andra förnämliga sätt för Gud att ge sig tillkänna. Med stor skicklighet visar Athanasios att vad de kristna tror i detta avseende är fullt rimligt.

En del kanske frågar varför han inte uppenbarade sig själv genom andra och ädlare delar av skapelsen; varför använde han inte ädlare verktyg som solen eller månen eller stjärnorna eller elden eller luften, i stället för människan? Svaret är detta: Herren kom inte för att uppvisa sig. Han kom för att bota och undervisa lidande människor. (43. PG 25,172B)

Det är människan med sin fria vilja som gick vilse. Den övriga skapelsen har förblivit i sina gudagivna bestämmelser.

För övrigt, ingenting i skapelsen hade gått vilse från den stig (som var utstakad för den) i enlighet med Guds avsikt, utom människan. Sol, måne, himmelen, stjärnor, vatten, luft - ingen av dessa avvek från sin ordning utan har förblivit där de är, i vetskap om Ordet som sin skapare och sin kung. Endast människorna har förkastat det som är gott och uttänkt intigheter i stället för sanningen. (43. PG 25, 172C)

När allt kommer omkring är det ändå det enkla evangeliets verkningskraft bland människorna som är det bästa beviset på sanningshalten i läran om inkarnationen.

Men, beträffande grekisk visdom och filosofernas högljudda tal: jag tror sannerligen inte att någon kräver ett försvar av oss. Ty det förvånande faktum att de inte har lyckats övertyga ett fåtal ens i sin egen omgivning om odödlighet och ett dygdigt liv - detta faktum är en självklarhet för alla. Kristus ensam har, genom enkla ord och genom människor som inte var munviga, övertygat hela skaror i världen att förakta döden, att ägna sig åt de ting som inte förgås, att se förbi de ting som är timliga och fästa blicken på eviga ting, att förakta jordisk prakt och att längta endast efter odödligheten. (47. PG 25, 181)

Kulmen i Athanasios teologi, vad gäller den återlösta människans framtid och mål, är hans lära om gudomliggörelsen.

Ty han antog mandom för att vi skulle gudomliggöras. Han uppenbarade sig genom en kropp för att vi skulle få insikt i den osynlige Faderns sinne. Han utstod vanära från människorna för att vi skulle ärva odödlighet. Han själv var som Ordet och Gud oskadd av detta, ty han står utanför lidande och förgänglighet. Men genom att han är fri från lidande bevarade han och räddade de lidande människorna för vilkas skull han utstod det nämnda. (54. PG 25,192BC)

Litteratur
Athanasios, De Incarnatione Verbi Dei, PC, 25, 95-198. I engelsk översättning i "Contra Gentes and The Incarnation" av R W Samson i Oxford Early Christian Texts, 1971. Även i LCC 3, och NPNF 4.

Apollinaris av Laodikea och hans lära om Kristi person

Under det att debatten kring Jesu relation till Gud, Fadern, pågick som hetast uppstod två läror som "de ortodoxa" teologerna betraktade som heretiska. Dessa läror hade dels med Kristi person, dels med den Helige Ande att göra. Det var Apollinaris av Laodikea (det nutida Latakia i Syrien) som blev upphovsman till den lära som släppte lös debatten kring "sammansättningen" av Kristi person.
Apollinaris var född 310, son av en alexandrinsk präst och språkkännare. Apollinaris var en gång studiekamrat till Julianos, sedermera kejsare. När denne Julianos ("avfällingen") förbjöd kristna lärare att undervisa i klassisk litteratur åtog sig Apollinaris och hans far uppgiften att parafrasera Skriften i klassiska former.
Mellan 361 och 390 var Apollinaris biskop av Laodikea. Vidare undervisade han i Antiochia där Hieronymus bevistade en del av hans föreläsningar.
Som beundrare av Athanasios var Appollinaris övertygad om att Fadern och Sonen utgjorde ett enda, identiskt gudomligt väsen. I likhet med Athanasios förfäktade han det som har kallats för "Logos-sarx antropologin" - som tonade ned det mänskliga förnuftets (den rationella förmågans) roll i Jesu person och gjorde Logos mer eller mindre till den enda styrande faktorn i människan Jesus.
Apollinaris trodde fast och visst att endast Kristus kunde försona och återställa världen. Det nya liv som människan behöver för sin förnyelse kommer endast från en källa, medlaren mellan Gud och människan, Jesus Kristus. Men då måste Jesu person utgöra en total enhet. Kristi kött måste utgöra en enda natur med hans gudom - inte något som bara läggs till gudomen. Apollinaris hävdade:

Köttet är helt beroende av något annat för sina rörelser och handlingar och är inte i sig självt en fullständig levande varelse utan har blivit sammansmält med något annat för att på detta sätt utgöra en enhet. Således är köttet förenat med den himmelska, styrande principen och är sammanställt med denna... Ur den som sätter i rörelse och det som sätts i rörelse åstadkommes en enda levande varelse, genom en förbindelse. (fragm. 7, Lietzmann, s. 232)

Enligt Apollinaris skedde från inkarnationens första stund en sammansmältning av den materiella kroppen och det oföränderliga Logos. Ordet själv blev kött utan att ha anammat det mänskliga förnuftet som är föränderligt och förslavat under orena tankar. I Jesus, som är både Gud och människa, fullföljer enligt Apollinaris den gudomliga energin den livgivande andens och det mänskliga förnuftets roll. Logos är således den enda livskällan i Jesu person - den faktor som ingjuter livgivande energi i honom, även på det rent fysiska och biologiska planet.
I Jesus finns endast ett styrande centrum och en enda vilja. Han är en enda levande varelse i vilken själen (Logos) styr och kroppen styrs. I honom finns ingen konflikt vad gäller viljor, ingen sammanblandning av åtskilda storheter. Guds Son är inte två utan en inkarnerad natur, det köttvordna.
Apollinaris avvisade tanken på en "rationell" själ, ett mänskligt förnuft i Kristus, därför att han ville undvika den minsta antydan om att Jesus skulle vara ställd under de skapade varelsernas villkor och undgå risken att man skulle kunna tillskriva honom någon förändring. En konsekvens av denna teologi är att Kristi kött skall förhärligas därför att det enligt Apollinaris är Guds kött. Kristi kött är därför föremål för samma tillbedjan som den gudomliga naturen som nu har blivit fullständigt förenad med köttet.

Reaktioner på Apollinaris teologi
En av de teologer som påpekade svårigheterna i Apollinaris teologi är Gregorios av Nazians. Hans centrala tes i detta avseende är att endast det som har antagits i inkarnationen kan frälsas eller försonas. En förståelse av Jesu person som återspeglar en reduktionistisk antropologi måste leda till en förståelse av frälsningen som ett ofullständigt gudomligt företag. Det som inte är antaget i inkarnationen är inte heller försonat. Om det är hela Adams varelse som är fallen, då måste Frälsaren förena sig med hela denna natur för att frälsa den helt och hållet. Men om någon påstår, som Apollinaris gjorde, att gudomen hade ersatt det mänskliga intellektet i Jesu person, blir detta påstående liktydigt med ett erkännande av att det finns sidor av Adams natur som Gud i Kristus s a s inte "når."

KONSILIET I CHALCEDON 451.
Finns det en eller två naturer i Kristus?

Därför antogs ringheten av majestätet, svagheten av kraften, dödligheten av evigheten, under det att vardera naturens och väsendets kännetecken förblev ograverade... (Leos t. Ep. XXVIII. PL 54, 763)

Nya inflytanden vid Theodosios hov
Efter konsihet i Efesos började nya inflytanden göra sig gällande vid Theodosios hov. Den upplysta kejsarinnan Eudoxia hade kommit på kant med sin man och bodde numera i Jerusalem. Kejsarens äldre syster Pulkeria föll gradvis ur kejsarens gunst. I deras ställe trädde överstekammarherren fram, eunucken Krysafios. Bland dennes närmaste vänner fanns munken Eutykes, Krysafios gudfar och själasörjare.
Eutykes (d 454) var abbot för ett stort kloster med 300 munkar i närheten av Konstantinopel. Han var med bland de abbotar och munkar som år 431 uppvaktade Theodosios II för att begära Kyrillos frisläppande från en kort fängelsevistelse i Efesos i samband med de kaotiska händelserna kring den nestorianska kontroversen. Hans ivriga motstånd mot Nestorios gjorde att han betonade Kristi gudom till den grad att den mänskliga naturen i Kristus föll i skymundan.
Eutykes lärde att Kristus hade två naturer före inkarnationen men efter inkarnationen kan det endast vara tal om en Kristus, en Son, en Herre i en hypostas och ett prosopon. Eutykes var påverkad inte bara av Kyrillos teologi utan också av en rad pseudoapollinaristiska skrifter.

Barsumas mot Domnos och Theodoretos
Med Eutykes hjälp bedrev Barsumas, en syrisktalande munk från ett kloster vid Armeniens gräns, ett veritabelt ordkrig mot Domnos av Antiochia och hans teologiska rådgivare, Theodoretos av Kyros. Theodoretos betonade åtskillnaden mellan naturerna i Kristus, samtidigt som han förfäktade vad han kallade för en enhet i prosopon.
Doninos av Antiochia skrev till Theodosios och försvarade Theodoretos men anklagade Eutykes för apollinarianism - genom läran att det fanns endast en natur i Kristus, ett slags sammanblandning av gudomligt och mänskligt.
Kyrillos av Alexandria blandade sig i striden och begärde i sin tur att Domnos skulle redogöra för Theodoretos lära. Snart skulle hela östern än en gång vara fylld av teologiska stridigheter.

Eusebios av Dorylaeum angriper Eutykes
Eusebios, biskopen av Dorylaeum, som redan som lekman hade höjt stridsropet mot Nestorios anklagade nu Eutykes för irrlära vid ett regionalt konsilium som hölls i Efesos den 8 november 448 under ledning av patriarken Flavianos av Konstantinopel. Eutykes var tidigare så högt ansedd att det var med stor tveksamhet Flavianos beslöt sig för att ta upp anklagelsen mot honom. Den anklagade trädde fram inför synoden den 22 november beledsagad av soldater, munkar och en kejserlig kommissarie. Han konfronterades med läran om åtskillnaden mellan Kristi två naturer, som den kommer fram i Kyrillos brev till Johannes av Antiochia. Eutykes var beredd att erkänna en förening ur två naturer (ek dyo fyseis), men vägrade att tala om två naturer efter inkarnationen. Han medgav motvilligt att Kristus var av samma väsen som oss till sin mandom. Eutykes vägran att bekänna att det fanns två naturer i Kristus även efter inkarnationen gjorde att Flavianos blev tvungen att bannlysa honom. Både Eutykes och Flavianos skrev till påven Leo för att förklara och rättfärdiga sin sak.
Under tiden hade Dioskuros, patriarken av Alexandria, som hade blivit en ivrig försvarare av Eutykes, lyckats övertala kejsar Theodosios II att sammankalla ett allmänt konsilium för den 1 augusti 449. Kejsaren utsåg Dioskuros till ordförande för det kommande konsiliet och bjöd påven Leo och biskoparna från väst att närvara.

Leos brev
När Leo fick inbjudan att infinna sig vid det planerade konsiliet svarade han att, inte brukade påven själv bevista konsilier. Vidare framhöll han att hela Italien var skakat av hunnernas härjningar. Han utsåg däremot tre representanter: Julius, (biskopen av Puteoli), Renatus (en präst) och Hilarus (en diakon). Den 13 juni 449 skrev han sin berömda skrivelse, som ett utförligare svar till Flavianos av Konstantinopels första brev efter synoden i Konstantinopel, 448. Det har påpekats att denna skrivelse bygger på Tertullianus, Augustinus och antiochenernas kristologi.
Leos akt är skriven med ovanlig precision och kraft. Den tillmötesgick antiochenernas lära att de två naturerna i Kristus stod ograverade, även efter inkarnationen. Den tillmötesgick även alexandrinernas lära att det var det gudomliga Ordet som utgjorde personen i det inkarnerade Ordet.

Konsiliet i Efesos 449 under Dioskuros ordförandeskap
Enligt de flesta västliga källorna förlöpte konsiliet på följande vis. Konsiliet som hade sammankallats till 1 augusti 449 öppnades i Sankta Maria-kyrkan i Efesos den 8 augusti under Dioskuros ordförandeskap. Ungefär 130 biskopar hade samlats. Strax efter det att brevet genom vilket kejsaren hade kallat samman konsiliet hade lästs begärde påvelegaten, Hilarus, att två brev från Leo (d v s den nämnda akten och ett brev till konsiliet) skulle accepteras. Dioskuros godtog begäran men just då prioriterade han andra ärenden. Resultatet blev att konsiliet gick direkt in på de frågor som hade kommit upp kring Eutykes lära.
Eutykes framförde en skriftlig trosbekännelse och i samband med presentationen fördömdes Flavianos för att ha behandlat honom orättvist. Flavianos begärde i sin tur att Eusebios av Dorylaeum, den person som hade anklagat Eutykes för heresi, skulle höras. Detta nekades.
Trots protester från påvelegaterna Julius och Hilarus fortsatte konsiliet att behandla den tidigare, så kallade hemmasynodens, protokoll från 448. När man under läsningen av protokollet kom fram till Eusebios av Dorylaeum krav att Eutykes skulle bekänna två naturer även efter inkarnationen frågade Dioskuros om man överhuvud taget kunde tolerera att en sådan fråga togs upp. För majoriteten av deltagarna, som var anhängare till Dioskuros, var svaret självklart. Eusebios bannlystes, Eutykes "ortodoxi" bekräftades och både han och hans kloster återupprättades. Än en gång försökte Hilarus att framhäva Leos brev. Dioskuros tog dock ingen hänsyn till Hilarus vädjan utan krävde att Flavianos och Eusebios skulle avsättas. Detta gjordes trots protester från Flavianos och påvelegatema. Några biskopar blev alarmerade över det som höll på att ske och bad Dioskuros att upphöra med sitt förfarande. Omedelbart kallade Dioskuros in soldater och i det kaos och våld som följde tvingades majoriteten av biskoparna att skriva på ett blankt papper. De som vägrade bannlystes medan Flavianos och Eusebios sattes i fängelse. 'Latrocinium" (rövarsynoden) som Leo senare kallade den var ett faktum. Med stora svårigheter lyckades Hilarus komma undan oskadd och begav sig till Rom på omvägar. Tre dagar efter konsiliets slut dog Flavianos, som hade förvisats till Hypepe i Lydien, till följd av den brutala misshandel han hade utsatts för vid synoden. Anatolios, Dioskuros apocrisiarius (sekreterare) i Konstantinopel, konsekrerades till Flavianos efterträdare. Det enda som fattades nu var att Dioskuros skulle bannlysa Leo.
Två seriösa artiklar av H Chadwick (1955) och W De Vries (1965) samt två böcker av icke-chalcedonensiska teologer, K N Khella (1968) och V C Samuel (1977) visar emellertid att denna bild är ensidig och inte helt rättvis mot varken Eutykes eller Dioskuros. Enligt De Vries var Eutykes upprättelse inte utan grund eftersom hans slutliga bekännelse (i sak) låg i linje med Kyrillos av Alexandrias teologi. Dioskuros hade enligt både Chadwick och De Vries ett mycket bredare stöd hos biskoparna vid Efesos II än de "västliga" källorna är beredda att medge. Inte heller kan man med säkerhet påstå att Flavianos dog till följd av misshandel vid konsiliet. Forskarna menar emellertid att det är troligt att visst våld förekom vid konsiliet.

Theodosios oväntade död och konsekvenserna därav
Situationen hade kommit till ett dödläge, när Theodosios II dog den 29 juli 450 efter ett fall från en häst under en jakt. Han hade regerat i 42 år. Hela situationen förändrades. Hans äldre syster, Pulkeria, övertog raskt makten och gav order om att Krysafios skulle avrättas. Sedan gifte hon sig med senatorn Markianos, en framstående officer. Kejsarparet var hängivna anhängare till den teologiska linje som Leo och hans anhängare i öst följde.
I ett slag var Eutykes och hans anhängare utan skydd. Eutykes placerades under husarrest i ett kloster i en förort till Konstantinopel och Flavianos kropp återbördades till Konstantinopel.
Biskoparna ändrade snart inställning. Anatolios av Konstantinopel tog emot påvelegaterna och skrev under Leos akt. Maximos av Antiochia anslöt också sig. Endast Dioskuros av Alexandria och Juvenalis av Jerusalem vägrade att göra avbön.
Leo som nu tyckte att all opposition var på väg att upplösas föreslog att tanken på ytterligare ett konsilium skulle avblåsas. Kejsarparet ville däremot hålla ett allmänt konsilium som följaktligen sammankallades till Nicaea. Leo samtyckte med tveksamhet och valde fyra representanter som skulle samarbeta med Julianos, biskopen av Kos, tillika Leos ständige representant i Konstantinopel.

Konsiliet i Chalcedon 451
Orten för konsiliet ändrades från Nicaea till Chalcedon av hänsyn till kejsaren som måste ta itu med hunnernas intrång i riket. Konsiliet öppnades den 8 oktober med 520 biskopar på plats. Leos legater tog över ordförandeskapet. 19 kommissarier representerade kejsaren. Dioskuros och Eusebios intog sina platser som parter i målet.
Det skulle ta alltför mycket utrymme i denna korta framställning att gå in i detalj på konsiliets överläggningar.

De viktigaste besluten
Vi skall nämna endast de viktigaste besluten:
Konsiliet läste handlingarna från Efesos 449 (Rövarsynoden) och fördömde Dioskuros jämte några andra av hans anhängare.
Vid den tredje sessionen avsattes Dioskuros för att ha vägrat att hörsamma tre kallelser att infinna sig vid konsiliet.
Vid den fjärde sessionen gillades Leos akt som förenlig med Nicaea, Konstantinopel och Kyrillos kristologiska syn vid Efesos. Vi citerar några avsnitt ur detta brev.

Leo till sin mest älskade broder Flavianos
1. Efter att ha läst Ditt brev, älskade broder, vars sena ankomst förvånar oss, och efter att ha granskat protokollet från biskopssynoden fattar vi nu den stötesten som tillkommit bland er i fråga om den sunda tron; och vad som tidigare verkade oklart är nu fullständigt tydligt. I Ditt brev visar Eutykes, som bar det ärade namnet "presbyter" sig vara mycket ovis och så pass oerfaren att sådana profetord som, " ... han vill inte göra vad förståndigt och gott är. Fördärv tänker han ut på sin bädd" (Ps 36:3-4) gäller just honom. Ty vad är mera ont än att vara ogudaktigt sinnad och att vägra ge vika för dem som är visare och mera lärda? Men sådana människor, som inte går till profeternas ord eller apostlarnas brev eller evangeliernas auktoritet, utan till sig själva, faller in i detta oförstånd, när de av något slags dunkelhet hindras. Ty vad för slags kunskap har denne, som inte ens förstår trosbekännelsens första ord, vunnit från Gamla och Nya testamentets heliga sidor? Och det som förkunnas över hela världen av alla dopkandidaters röster har ännu inte uppfattats av denne gamle mans hjärta...
2. ...Inte heller borde Eutykes bedrägligt ha sagt att Ordet blev kött på så sätt att Kristus, som är född från Jungfruns sköte, ägde människogestalt men inte den verklighet som hör samman med hans mors kropp. Eller skall man anta att vår Herre Jesus inte ägde vår natur därför att ängeln, när han skickades till den saliga Jungfrun, förkunnade, "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son" (Luk 1:35)? Så att om avlelsen av jungfrun är en Guds handling, hävda att dens kött som avlades inte var av hennes natur som avlade honom?
3. Därför antogs ringheten av majestätet, svagheten av kraften, dödligheten av evigheten, under det att vardera naturens och väsendets särskilda kännetecken förblev ograverade. Och dessa förenades i en person; för att betala skulden som hör samman med vårt tillstånd förenades den oförgängliga naturen med den natur som är i stånd att lida, så att, som det läkemedel som är lämpat till vårt helande, en och samme förmedlare mellan Gud och människa, människan Jesus Kristus, var i stånd att dö i den ena naturen, och icke i stånd att dö i den andra. Således föddes den sanne Guden i den sanna mänsklighetens hela och fullkomliga natur - fullständig i det som hör honom till, fullständig ock i det som hör oss till...
4. Han antog en tjänares gestalt (Fil 2:7) utan någon fläck av synd, i det att han utökade det mänskliga utan att förminska det gudomliga; ty det utblottande varmed den osynlige gjorde sig synlig och varmed allas skapare och Herre valde att vara dödlig, var ett nedstigande som är föranlett av barmhärtighet och inte av maktförlust. Ty varje natur bevarar sina särskilda kännetecken utan förlust: och lika lite som gudsgestalten förminskade tjänaregestalten, lika lite förminskade också tjänaregestalten gudsgestalten... Födelsen i köttet är ett ådagaläggande av mänsklig natur; en jungfrus födande ett tecken på gudomlig makt. Att det är ett spädbarn synliggörs genom de anspråkslösa lindorna. Den allra Högstes storhet förkunnas av änglarnas röst. Han som Herodes ondskefullt försökte döda är såsom ett mänskligt spädbarn; men Han är allas Herre, vilken stjärntydare gläder sig att tillbedja. När han kom till det dop som förrättades av Johannes, ljöd Faderns röst från himlen, "Detta är min älskade son, han är min utvalde" (Matt 3:17).
Han som djävulens list frestar som människa är den samme som änglar betjänar som Gud. Att hungra, att törsta, att vara trött och att sova är uppenbarligen mänskligt, men att med fem bröd bespisa fem tusen människor och att skänka samariskan det levande vatten, den dryck som gör att den som dricker inte törstar på nytt, att gå på havets yta utan att fötterna sjunker och att stilla de brusande vågorna genom att huta åt stormen är utan tvekan gudomligt...
Ty från vår sida äger han den mänsklighet som är underordnad Fadern, och från Fadern äger han den gudom som är jämlik Fadern.
5. Genom denna personens enhet, som finns i vardera naturen, kan vi fatta att Människosonen har kommit ned från himlen när Guds Son antog kött från jungfrun, av vilken han är född och vidare, att Guds Son har korsfästs och blivit begraven, även om han led dessa ting inte i själva gudomen... utan i människonaturens svaghet. (Leos akt 13 juni 449. Leo Ep. XXVIII: Bindley-Green. s. 168ff; PL 54, 755-772)

En bekännelse tar form
Vid den femte sessionen upplästes en "bekännelse". Legaterna från Rom och några östliga biskopar anmärkte att det klart och tydligt skulle komma fram att Kristus förblir en person i två naturer och inte bara ur två naturer. Andra ville se benämningen theotokos inkluderat i texten så att varje misstanke om en kryptisk nestorianism i texten skulle skingras. Kejsarens kommissarier hade fullt upp med att övertyga delegaterna till konsiliet om behovet av att sammanjämka synpunkterna.

Chalcedons "Definition"
Tre dagar senare bevistade kejsarparet konsiliet för att bekräfta och stadfästa den kompromisstext som hade formulerats - Definitionen som vi återger här nedan:

Vi följer de heliga fäderna och vi bekänner en och samme Son, Vår Herre Jesus Kristus, fullkomlig i sin mandom, sann Gud och sann människa, med en förnuftig själ och en kropp, av samma väsen som Fadern med hänsyn till sin gudom och av samma väsen i det mänskliga som vi, oss lik i allt utom i synden; till gudomen född av Fadern före all tid men i dessa yttersta dagar född av jungfrun Maria, Gudsföderskan (Theotokos) som människa för vår skull och för vår frälsnings skull; en och samme Kristus, Sonen, Herren, den enfödde, vilken vi bekänner i två naturer utan sammanblandning, oföränderlig, odelbar, oskiljaktig, varvid skillnaden mellan de båda naturerna på intet sätt upphäves genom deras förening utan de särskilda egenskaperna hos vardera naturen bibehålles och flödar samman i en enda person och en enda hypostas, tvärtom icke söndrad och uppdelad i två personer utan i en och samme Son den enfödde Gud Ordet, Herren Jesus Kristus. (Hefele II: 453)

Anmärkningar till Chalcedons definition
Definitionen underströk enheten i Kristi person - men lämnade fortfarande begreppet hypostatisk förening oklart. Den fastslog att naturerna var förenade utan delning eller sammanblandning men klargjorde aldrig riktigt vem det var som blev korsfäst och led. Kunde man säga med Kyrillos att det var Ordet som led och dog och uppstod igen?
Kyrkorna i väst har upplevt definitionen som mer eller mindre tillfredsställande ända in i våra dagar. Öst däremot upplevde den som bristfällig. Särskilt kände de kyrkor som senare fick beteckningen "monofysitisk" att Kyrillos var en bättre vägvisare i kristologin än Chalcedon var. Det var bäddat för ytterligare problem.

Disciplinära frågor och diskussioner kring Theodoretos och Ibas
Mellan 26 och 31 oktober diskuterade biskoparna frågor som hade med kyrkoordning att göra. I en stormig session diskuterade konsiliet Theodoretos av Kyros fall - eftersom han hade avsatts av Efesos (449) som nestorian. Biskoparna krävde att han skulle fördöma Nestorios. Theodoretos gjorde det med stor tvekan. Vidare sade han uttryckligen att han godkände konsiliets definition och Leos brev. Därmed återinsattes han i sitt biskopssäte.
Två dagar ägnades åt Ibas av Edessa, också avsatt av Efesos (449) för nestorianism. Biskoparna läste hans brev till Maris "persern" och efter förfrågningar befanns Ibas ortodox. Också han blev återinsatt i sitt ämbete.

Avslutande anmärkningar
Chalcedons styrka och svaghet kanske kommer tydligast fram i Leos akt. Det som är påfallande i aktens olika avsnitt är förekomsten av välslipade tankedubbleringar eller parallella tankegångar. Vidare märks en viss kadens i Leos språk. Här försöker Leo gå en balansgång mellan risken att reducera Kristus till två personer och risken att sammanblanda naturerna i Kristus. Denna text är ett utmärkt exempel på en teologi som bygger på paradoxer. Aktens förankring i både bibeln och begrepp som person, väsen och natur kommer fram mycket tydligt.
Svagheten med Leos akt och med Chalcedons definition är att risken för en kluven syn på Kristi person och hans ageranden återstår, oavsett hur beundransvärt aktens försök är att presentera en Kristus som samtidigt är både Gud och människa. Detta faktum har poängterats av en rad forskare. I ljuset av denna kritik kan monofysiternas "en-natur" lära uppfattas som ett energiskt försök att bevara enheten i Kristi person.

Litteratur
L Duchesne, The Early History of the Church, London, 1912, bd. 3, kap. 11 och 12.
J Stevenson, Creeds, Councils and Controversies, London, 1966.
A Grillmeier, Christ in Christian Thought, Atlanta, 1975
R V Sellers, The Council of Chalcedon, London, 1953.
W H C Frend, Rise of the Monophysite Movement, Cambridge, 1972.
T G Jalland, Life and Times of St. Leo the Great, London, 1941.
F Young, From Nicaea to Chalcedon, London, 1983.
_______

KOMMENTAR:

Bland de tidiga efterapostoliska förkunnarna förekom ingen lära om någon Jesu människoande.

Irenaeus skriver t.ex. enligt ovanstående:

"De förkunnade att hans kropp skulle spira upp av Davids säd, så att han till köttet skulle vara Davids Son i ett långt släktled, han som var son till Abraham, men Guds Son enligt Anden, kommen från Fadern, född före världens skapelse, som uppenbarades för världen vid tidens fullbordan som människa, Guds Ord, för att i sig själv sammanfatta allt i himmelen och på jorden."

"Ty eftersom döden härskade i kroppen, var det nödvändigt att den skulle tillintetgöras genom kroppen, så att människan skulle släppas fri från dess slaveri. Och så blev Ordet kött så att synden nu betvingades genom samma kött genom vilket den hade en gång fått herravälde och hållit köttet i sitt grepp och fått herraväldet över det, och köttet inte längre skulle vara detsamma i oss. Därför antog vår Herre Adams gestalt genom människoblivandet, så att han skulle börja strida på sina förfäders vägnar och genom Adam besegra den som hade angripit oss genom Adam."

Athanasius, som levde vid den tid när omskiftet började ta form, höll sig fortfarande för egen del till den "förkalcedoniska" (bibliska) inkarnationsläran:

"Han uppenbarade sig genom en kropp för att vi skulle få insikt i den osynlige Faderns sinne."

"Ordet insåg att människornas förgängelse inte kunde avlägsnas annat än genom en omfattande död; ändå kunde han som det odödliga Ordet och som Faderns Son inte dö. Därför antog han en dödlig kropp så att denna kropp som fått del av Ordet som står över allt kunde dö och förbli oförgänglig genom att Ordet bor i den göra slut på allas förgängelse genom uppståndelsens nåd. Genom att överlämna denna kropp, som han hade antagit till döden som ett offer utan fläck förintade han sina likars död genom ett ställföreträdande offer."

"Själv är han obegränsad och har sitt varande endast i Fadern... Också när han är i en mänsklig kropp, till vilken han skänker liv, förblir han livets källa för hela universum, närvarande i varje del av det och ändå utanför världen. Han ger sig till känna både genom sin kropps handlingar och sin verksamhet i världen."

"Hans födelse av Jungfrun har inte åstadkommit någon förändring alls i Ordet. Inte heller har han orenats därför att han vistades i en kropp. Snarare helgade han kroppen genom att vara i den. Ty hans närvaro i allt betyder inte att han har del i alltings natur utan i stället får allting liv och uppehälle genom honom. Solen, som kommit till genom honom och som vi ser röra sig på himlen, förorenas inte genom att dess strålar vidrör jordiska ting och försvinner inte heller i mörkret utan i stället upplyser den och renar. Så mycket mer blev Guds heliga Ord inte heller befläckat, när han gjorde sig känd i en kropp. Snarare har kroppen blivit renad och levandegjord därför att han bor i den."

"...det kan inte finnas någonting löjligt i att han använde en mänsklig kropp för att uppenbara sanningen och kunskapen om Fadern. Genomsyrar inte människans förnuft hela hennes varelse och är det inte ändå så att förnuftet uttrycker sig genom endast en lem, dvs tungan? Skulle någon, av denna anledning, påstå att förnuftet hade vanhedrat sig själv? Förvisso inte. Nå väl, lika lite vanhedrande är det för Ordet som genomsyrar allt, att uppträda i en mänsklig kropp."

Apollinaris var en annan förkunnare vid samma tid som höll fast vid den ursprungliga synen på inkarnationen. (Var han och Athanasius stod för övrigt är ett ämne som ligger utanför detta studium.)
E. Gebremedhin skriver: "Som beundrare av Athanasios var Appollinaris övertygad om att Fadern och Sonen utgjorde ett enda, identiskt gudomligt väsen. I likhet med Athanasios förfäktade han det som har kallats för "Logos-sarx antropologin" - som tonade ned det mänskliga förnuftets (den rationella förmågans) roll i Jesu person och gjorde Logos mer eller mindre till den enda styrande faktorn i människan Jesus."

Apollinaris skriver:

"Köttet är helt beroende av något annat för sina rörelser och handlingar och är inte i sig självt en fullständig levande varelse utan har blivit sammansmält med något annat för att på detta sätt utgöra en enhet. Således är köttet förenat med den himmelska, styrande principen och är sammanställt med denna... Ur den som sätter i rörelse och det som sätts i rörelse åstadkommes en enda levande varelse, genom en förbindelse."

Vid konciliet i Kalcedon 451 övergavs alltså detta synsätt slutgiltigt, och den kluvna och sedan hoplappade kristusfiguren började framträda. Det som förvånar är att de protestantiska kyrkoteologerna så aningslöst övertog denna obibliska, antikristiska lära. Men med tanke på att de också övertog spädbarnsbegjutningen och en hel del andra katolska avarter, är det kanske inte så konstigt.

Tack och lov att de fria väckelserörelserna aldrig läste teologi och kyrkohistoria, och därför aldrig blev besmittade av den läran. Dvs inte förrän nu i denna ekumeniska tid, när den av någon anledning smusslats in ibland förment bibeltroende kristnas kretsar.

TILLBAKA TILL INDEX
INKARNATIONEN & FÖRSONINGEN
KYRKOMÖTEN OCH TROSBEKÄNNELSER - David F. Right
LITEN KYRKO- OCH AVFALLSHISTORIA

Har du frågor eller kommentarer om detta bibelstudium? Skriv ett inlägg i forumet

BIBELSAMTAL/Lärjungaskap

. . .

FLER BIBELSTUDIER