LÄRJUNGASKAP I ÄNDENS TID

Tidskrift för Urkristen Tro och Väckelse * Nr 4 1998

"TY SÅSOM DET SKEDDE PÅ NOAS TID, SÅ SKALL DET SKE VID MÄNNISKOSONENS TILLKOMMELSE..."


BEHEMOT & LEVIATAN


EHEMOT och LEVIATAN är två djur som nämns i Bibeln, men utan att vi får någon exakt bild av dem. Man har menat att det handlar om flodhästen och krokodilen. Men båda tillskrivs egenskaper som varken finns hos flodhästen eller krokodilen. Eller finns det eller har det funnits flodhästar med horn eller betar? Påminner flodhästens svans om ett träd? Och kan krokodilen flyga, spruta eld och har den flera huvuden? Lever den på havsbottnen och är den en orm?


Finns det eller har det funnits sådana här skräckinjagande djur på jorden? Vad säger Bibeln? En hel del, visar det sig!


MAN FÅR NOG VIDGA BEGREPPEN något, för att kunna hitta fram till sanningen om dessa två djur. Behemot är ett landbaserat djur, en gräsätare, medan Leviatan lever både på land och i hav och floder, och är en köttätare. Så långt stämmer det in på flodhäst och krokodil, men för övrigt gör det det inte, och eftersom Bibeln är Guds ord och skall förstås bokstavligt utom där det klart framgår att det handlar om symbolik, så kan inte dessa djur vara de två som av tradition brukar föreslås.


"Se Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs som en oxe. Och se vilken kraft han äger i sina höfter, vilken styrka han har i sin buks muskler.
Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk är senorna i hans lår. Hans benpipor är som rör av koppar, benen i hans kropp liknar stänger av järn.
Förstlingen är han av vad Gud har gjort, hans skapare själv har gett honom hans skära. Ty foder åt honom frambär bergen, där de vilda djuren alla har sin lek.
Under lotusträd lägger han sig ned, i skyddet av rör och vass. Lotusträd ger honom tak och skugga, pilträd hägnar honom runt omkring.
Är floden än så våldsam, så ängslas han dock inte. Han är trygg, om än en Jordan bryter fram mot hans gap. Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt, vem borrar en snara genom hans nos?" (Job 40:10-19)


Behemot omnämns också i Första Enoksboken, en av de "Pseudepigrafiska" böckerna. Där står följande:


"Och på hin dag fördelas två ohyror: en kvinnlig ohyra, vars namn är Leviatan, för att bo i havets avgrund över vattnens källor, men den manligas namn är Behemot, som med sitt bröst upptar en oöverskådlig öken, vars namn är Dendain, öster om haven, där de utvalda och rättfärdiga bor, där min anfader blev upptagen, den sjunde från Adam, den första av människorna, som Andarnas Herre hade skapat."
Och jag bad den andra ängeln om att visa mig dessa ohyrors makt, hur de på en dag blev delade och kastade bort, den ena på havets botten och den andra i det torra ökenlandet.
Och fridens ängel, som var med mig, sade till mig: "Dessa två ohyror, beredda i överensstämmelse med Guds storhet, skall utfodras... När Andarnas Herres straff slår ned över dem, skall det slå ned, för att Andarnas Herres straff inte skall komma förgäves, och det skall dräpa de små med deras mödrar och de små med deras fäder, när Andarnas Herres straff slår ned över dem. Därefter skall domen komma med hans barmhärtighet och hans tålmodighet." (1 Enok 60:7-9, 24-25)


ODJURET eller ohyran Behemot kanske kan vara mammuten. Förutom en viss likhet mellan namnen, passar beskrivningen både i Bibeln och i Enoks bok väldigt väl in på detta mäktiga djur, som levde i de oöverskådliga asiatiska stäpplandskapen nordöst om Mesopotamien.

Orden "beredda i överensstämmelse med Guds storhet" i 1 En. 60:24 bör väl vara en anspelning på djurens storlek, och hävdandet att de skulle utfodras med syndaflodens offer är ju i så fall logiskt, (förutsatt att mammuten i nödfall kunde leva av kött), eftersom den bör ha överlevt längre än människorna på grund av sin höjd. Och de flesta av havsdjuren måste väl ha överlevt syndafloden, vilket det faktum pekar på, att det är i haven man nu finner de största djuren.

Mammutens betar liknar också ”skäror” till formen, de är svängda i exakt samma halvcirkelform.


M
EN BEHEMOT skulle också ha kunnat vara en stor landlevande dinosaurie. De största bland dessa var gräsätare, och deras svansar bör i hög grad ha liknat stora styva träd, när de gick och svängde med dem. En sådan art skulle kanske också ha kunnat överleva syndafloden, eftersom den var både stor och hög nog att motstå mäktiga flodvågor, vilket ju texten i Job faktiskt antyder. I den engelska King James Bibeln är ordalydelsen lite annorlunda och kan än mer styrka en sådan tolkning.

Så om Behemot vandrade uppåt bergen medan vattnet steg över jorden, och sedan höll till på de högsta topparna, så kan den lätt ha haft huvud och hals flera meter över ytan, eftersom vattnet enligt 1 Mos. 7:20 bara steg 15 alnar (dvs 7-8 meter) över de högsta bergen. Mat måste det ju ha funnits gott om, i form av kringflytande kroppar av alla slag, liksom ovanligt välgödda fiskar.

I Gobiöknen i Mongoliet har man nyligen hittat stora mängder fynd av dinosaurieben, och dessa skall enligt upptäckarna ha varit så välbevarade att de såg ut som om de blivit begravda ”bara för några dagar sedan”.

Om Jobs bok är äldre än Moseböckerna, som Mose skrev ca 1500 år f.Kr, så skulle det alltså ha kunnat finnas stora landlevande dinosaurier på jorden så sent som för drygt 3500 år sedan!

 

LEVIATANS släkte är det lite enklare att få ”grepp om”:


"Må den förbannas av dem som besvärjer dagar, av dem som förmår mana upp Leviatan." (Job 3:8)
"Kan du dra upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?" (Job 41:20)
"Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror." (Ps. 74:14)
"Se också havet, det stora och vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små. Där går skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka i det. Alla väntar de efter dig, att du skall ge dem deras mat i rätt tid." (Ps. 104:25-27)
"På den tiden skall Herren med sitt svärd, det hårda, det stora och starka, hemsöka Leviatan, den snabba ormen, och Leviatan, den ringlande ormen, och skall dräpa draken, som ligger i havet." (Jes. 27:1)


Leviatan är uppenbart en gruppbeteckning för olika slags reptildjur. Krokodilen kan nog vara ett av dem, men här talas också om Leviatans huvuden, vilket då skulle tyda på att det funnits ett flerhövdat monster, påminnande om dem som använts som symbol för ondskefulla världsriken i Bibeln. Och här handlade det ju om Egypten. Även draken, den gamle ormen beskrivs i Uppenbarelseboken som en sjuhövdad drake. Med tanke på de fallna änglarnas manipulation med Guds skapelse före syndafloden, är det inte alls omöjligt att de, eller deras barn – forntidens väldiga män – lyckades avla fram sådana monster.

Även Jobs beskrivning av Leviatan tyder på något sådant. Tydligen är föreställningen om en eldsprutande drake mycket gammal. Jobs bok sägs vara den äldsta i hela Bibeln, och här talas det om en eldsprutande Leviata, vilket knappast kan vara fråga om en krokodil.

Psaltarversen säger att Gud skapade Leviatan, men änglarna kan ju ha genmanipulerat den till ett monster. Jesaja talar om Leviatan som en snabb orm, en ringlande orm och en drake, som ligger i havet. (Knappast en krokodil). Och Herren skall dräpa denna drake. Här finns symbolik med i bilden, men symboliken har alltid en verklig förebild, annars vore den meningslös. Seriösa berättare hittar inte på ett fantasimonster för att beskriva något hemskt, utan man tar ett verkligt rovdjur, som en skräcködla, och använder det som symbol för ondskan.

Att föreställningarna om en eldsprutande drake finns i de flesta folks sägner, även hos sådana som inte haft någon kontakt med de folk där de bibliska händelserna utspelades, visar ju att draken inte är något fantasifullt infall, utan förmodligen ett gemensamt minne från tiden före syndafloden, eller, vilket kanske är ännu troligare, ett minne från tiden strax efter floden, eftersom de flesta havsdjuren bör ha överlevt översvämningen.

Sedan har denna Leviata dragit sig undan till de stora havsdjupen och bara i sällsynta fall blivit sedd av människor. Hade den eller någon släkting dessutom förmågan att röra sig både på land och i havet, som vissa djur ju har, t.ex säldjuren, så är det inte omöjligt att de också har blivit iakttagna på land, även efter syndafloden.

Sedan har väl klimatförändringen och bristen på föda decimerat dem, och kanske också myternas ”drakdödare” hjälpte till att driva bort dem från land. På Davids tid hade den i alla fall beskådats till havs, och även från senare, och långt senare tid, finns det ju vittnesbörd om ett eller flera stora havsvidunder, vilket, i den mån de tas på allvar, tros vara en överlevande havsdinosaurieart.


”Sjöormen, ett fantastiskt, skräckinjagande havsvidunder, på vars tillvaro äldre tiders sjöfarare allmänt trodde, anfaller ett fartyg.” (Efter Olaus Magnus)


MYT eller VERKLIGHET”, brukar man säga. Myt är verklighet skulle man kanske säga i stället - gammal förhistorisk verklighet från en tid när märkliga ting skedde på jorden, så märkliga att man idag tar dem för sagor och påhitt. Men är de sagor och påhitt är Bibeln det också, för Bibeln bekräftar många detaljer i dessa myter. Och är Bibeln helt igenom sann, vilket vi självklart tror, är ju myterna sanna också, i de detaljer där de överensstämmer med Guds ord.

Och med vetskap om dagens genteknik och om vart den är på väg: om det snart (eller kanske redan) är möjligt för vår tids namnkunniga män att i princip fritt manipulera Guds skapelse, varför skulle det då inte kunna ha skett tidigare? ”Inget nytt under solen...”

På samma sätt som katolska kyrkan under medeltiden förnekade vissa vetenskapliga fakta, därför att dessa fakta hotade dess maktställning, på samma sätt förnekas idag andra fakta, av dagens etablissemang, av precis samma skäl.

Våra urfäder var inga grobianer med halvutvecklade hjärnor som fantiserade om blodtörstiga monster för att roa sig om kvällarna. Sådant har man förfallit till först i vår tid. Myterna bär vittnesbörd om en högtstående civilisation, och utvecklingen har snarare gått bakåt än framåt, även om denna tidigare civilisation led av samma ondska och gudlöshet, som vår tids. Och det är väl detta som är så skrämmande för dem som berömmer sig av sin egen vishet, rikedom och makt, att det varslar om att också de kommer att straffas, som den forntida världen, nu när de börjar hinna ikapp den världen ifråga om kunskap, perversion och våld.

Och domen kommer naturligtvis att drabba dem hårdast, som var främst i den här världen, dem som stod i ledningen för folken och utvecklingen och den gudlösa vetenskapen.

Nutidens väldiga män känner domen hänga över sig, därför ger de inget rum för andra idéer än sådana som passar in i deras gudlösa värld.


L
EVIATAN figurerade också i forntiden som en andevarelse, som kunde manas upp av besvärjare. Ännu en märklig aspekt hos detta djur, som alltså förutom sitt skräckinjagande yttre också hade en andlig roll, vilket väl knyter an till det som sägs i Upp. 12:9, där det talas om draken som den gamle ormen, dvs som ett värddjur åt djävulen själv.


Vad kan man då mer läsa om draken i GT?


"Gläd dig inte, du filistéernas hela land, över att det ris som slog dig är sönderbrutet, ty från ormens rot skall en giftorm komma fram, och dennes avkomma blir en flygande drake." (Jes. 14:29)
"Vakna upp, vakna upp, klä dig i makt, du Herrens arm. Vakna upp som i forna dagar, i förgångna tider. Var det inte du som slog Rahab och genomborrade draken? (Jes. 51:9)
"Ätit upp mig och förgjort mig har han, Nebukadressar, kungen i Babel. Han har gjort mig till ett tomt kärl. Lik en drake har han uppslukat mig, han har fyllt sin buk med mina läckerheter och drivit mig bort" (Jer. 51:34)
"Tala och säg: Så säger Herren, Herren:
Se, jag skall komma över dig, Farao, du Egyptens kung, du stora drake, som ligger där i dina strömmar och säger: ’Min Nilflod är min, själv har jag gjort mig." (Hes. 29:3)
"Du människobarn, stäm upp en klagosång över Farao, kungen i Egypten, och säg till honom: Det är förbi med dig, du lejon bland folken! Och du var dock lik draken i havet, där du for fram i dina strömmar och rörde upp vattnet med dina fötter och grumlade dess strömmar." (Hes. 32:2)


Här verkar ordet drake syfta dels på krokodilen, som ju lever i Egyptens Nilflod, men också på andra reptildjur. ”Drake” är alltså även det en gruppbeteckning snarare än ett enskilt artnamn. Både det och Leviatan måste då motsvara vårt ”reptil” eller ”kräldjur” - alltså en beteckning för i stort sett alla slags ormdjur och ödledjur.

Flygande drakar var tydligen heller inget okänt begrepp, och ansågs också höra till leviatans släkte. Detta enligt Jesaja ovan.
Hos Hesekiel får vi en antydan om att den egyptiska krokodilen var lik draken i havet, alltså, vilket kan utläsas av sammanhanget, den var en mindre variant av den drake som levde i havet.

Det finns visserligen havslevande krokodiler som är större än flodkrokodiler, men den ”bibliska” havsdraken beskrivs mer som ett ormdjur än en krokodil.


Vad står det då om ormen i GT?


"Men ormen var listigare än alla andra markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ’Skulle då Gud ha sagt: 'Ni skall inte äta av något träd i lustgården?" (1 Mos. 3:1)
"Då sade Herren Gud till ormen: ’Eftersom du har gjort detta, må du vara förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar." (1 Mos. 3:14)
"Deras vin är drakars etter, huggormars gruvligaste gift" (5 Mos. 32:33)
"Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ned unga lejon och drakar." (Ps. 91:13)
"De vässar sina tungor liksom ormar, huggormsgift är inom deras läppar. Sela." (Ps. 140:4)
"Utsaga om Söderlandets odjur. Genom ett farornas och ångestens land, där lejoninnor och lejon har sitt tillhåll, tillsammans med huggormar och flygande drakar, där för de på åsnors ryggar sina rikedomar och på kamelers pucklar sina skatter till ett folk som inte kan hjälpa dem." (Jes. 30:6)
"Gömde de sig än på toppen av Karmel, så skulle jag där leta fram dem och hämta dem ned, och dolde de sig än undan min åsyn på havets botten, så skulle jag där mana fram ormen att bita dem." (Amos 9:3)
"Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, hur de var nedbrutna och hur dess portar var förtärda av eld." (Neh. 2:13)
"Det var du som delade havet genom din makt. Du krossade drakarnas huvuden på vattnet." (Ps. 74:13)


Angående havsleviatan ser man tydligt här att den var (eller är) ett ormdjur och inte en krokodil. Och den tycks också kunna ha flera huvuden.

Att det fanns en källa med namnet ”Drakkällan” strax utanför en stad visar att de drakar som kom dit för att dricka bör ha varit av någon mindre, relativt ofarlig art, kanske något liknande en varan.



FLYGANDE ÖDLA

Vidare ser man något mycket intressant ifråga om den flygande draken här, i det att den nämns i ett helt naturligt sammanhang, tillsammans med lejon, huggormar, åsnor och kameler i Söderlandet (Afrika).

Det finns inget i detta sammanhang som antyder att det är fråga om symbolik. Flygande drakar nämns som ett lika naturligt och självklart inslag i Afrikas natur som lejon, huggormar och kameler!
Det fanns alltså flygödlor kvar på jorden ca 700 år f.Kr, när Jesaja levde. De var ett allmänt känt inslag i naturen. Jesaja nämner dem liksom bara i förbigående, utan att verka speciellt upphetsad över deras existens tillsammans med andra välkända djur på den tiden.

Man borde alltså kunna hitta välbevarade skelett efter dessa flygödlor i Afrika. Förmodligen var detta en medelstor art.

Att det fanns mindre ödlearter som räknades till draksläktet framgår också av ordet från Psaltaren. Det användes alltså allmänt på den tiden som beteckning för olika reptildjur, och av dessa fanns det en större variation än den som är känd idag.

Sällsynta observationer av liknande djur har förekommit även i vår tid, men de tas sällan på allvar. Men hur kan man vara så säker? Det är förstås evolutionsteorin som ligger i vägen och spökar här, för den skulle ju få sig ytterligare en ordentlig törn om man fann något som kastar tvivel över dess långsträckta tidsbestämningar.

Dinosaurierna försvann ju ifrån jorden för 65 miljoner år sedan, då en komet slog ned i Amerika, enligt den mest populära teorin för närvarande.

Och eftersom de flesta av världens arkeologer bara letar efter sådant de vill finna, sådant som bekräftar deras egen gudlösa världsbild, och som bidrar till deras karriär och fortsatta forskningsanslag, är de kanske inte så intresserade av att finna skelett av en endast ett par tusen år gammal flygödla i Afrika. Men nu har de i alla fall fått ett tips, om dessa ord till äventyrs skulle leta sig fram till någon av dem.


VAD BETRÄFFAR existensen av en eldsprutande drake, är det faktiskt inte så otroligt som det låter. Alla vet att de gaser som uppstår vid förbränning av föda är brännbara, och att gaser kan självantända under vissa förutsättningar. Drakarna kan ha haft någon speciell förmåga att samla och koncentrera sådana gaser i någon inre sidokammare till magen, på ett motsvarande sätt som ormar kan spruta ut gift genom sina tänder. När så draken "rapade" ur sig sitt gasmoln, kunde det självantända vid kontakten med den friska luften och formas till en dödlig gasflamma för allt som kom i vägen:


"Bloss far ut ur hans gap, eldgnistor springer fram därur. Från hans näsborrar utgår rök som ur en sjudande panna på bränslet. Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryter fram ur hans gap." (Job 41:10-12)


Dessa egenskaper har ingen krokodil, och inte heller de nedan följande. Det här är något större och mera skräckinjagande än ens den största krokodil:


"När han reser sig, darrar hjältar, av ångest mister de all sans. Angrips han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar. Han värderar järn som halm och koppar som murket trä. Bågskott skrämmer ej bort honom, slungstenar förvandlas för honom till strå, ja, stridsklubbor värderar han som strå, han ler åt rasslet av lansar." (Job 41:16-20)


DET FINNS I DE FLESTA (kanske alla) folks myter berättelser om just sådana här djur. T.o.m på Tjörn här i Bohuslän skall det ha levt en flygande drake i en grotta ute vid havsbandet, enligt gamla folksägner. I ljuset av ovanstående är det inte alls omöjligt att det är en sann berättelse. Regionen är också en av de äldsta boplatserna i Norden.

Detaljer kan ha lagts till när sägnerna gick från mun till mun och från generation till generation, men varifrån skulle ursprunget till sådana skildringar ha kommit, om det inte fanns något korn av sanning i dem?

Hade t.ex elefanten utrotats för några tusen år sedan, kanske den också skulle ha avfärdats som ett sagodjur idag, eller som ett primitivt djur som levde för många miljoner år sedan.

_______

 

Fortsättning:
DEN FORNTIDA VÄRLDEN...

 

 

Om du har kommentarer eller frågor om detta budskap, får du gärna skriva antingen i forumet eller skicka ett privat email.

BIBELSAMTAL: Tro & Vetenskap


IDAG
ÄR FRÄLSNINGENS DAG

 

FLER ARTIKLAR