 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
OAS TID, LOTS TID OCH MÄNNISKOSONENS
DAGAR - tre perioder som enligt Guds ord skall ha många
paralleller med varandra. Vad beror dessa paralleller på?
Vad är det som orsakar dem, och de förödande katastrofer
som följer på dem?
Framträder de bara av en slump, eller har de någon
gemensam, speciell nämnare?
Det finns flera, men en av dem, och den klart märkligaste,
framskymtar här och där i texterna: Närvaron av
utomjordiska besökare.
DE KALLAS ÄNGLAR OCH GUDS
SÖNER, men man måste ha klart för sig vad dessa
begrepp egentligen stod för i biblisk tid. Änglar betyder
helt enkelt sändebud, eller budbärare, och ordet används
oftast sammankopplat och definierat; t.ex Herrens sändebud,
Mikael och hans sändebud, Draken och hans sändebud,
etc.
I efterbiblisk (katolsk) tid har både Herrens änglar
och djävulens änglar mytologiserats och fått sagoliknande
drag, även bland Guds folk. De änglar som nämns
i Bibeln är dock inga gråtmilda spädbarn med dunvingar,
eller behornade monster med bockfötter.
Bibelns änglar delas upp i en mängd olika klasser och
gestalter. De är högtstående varelser, värda
all respekt, vilken sida de än står på. Det verkar
finnas en långt större mångfald bland dem än
bland människor, ifråga om storlek, gestalt och egenskaper.
Kanhända är änglavärlden lika varierad som
jorden är det, med sitt vimmel av levande varelser, av olika
arter.
Bibelns författare och profeter kände inte till världsrymdens
gestaltning, med dess stjärnsystem och planeter, på
samma sätt som man gör i vår tid. De beskrev vad
de såg och hörde från ovan med den tidens vokabulär.
Himlarna var samlingsnamnet för allt ovanför
jorden. Änglar, Guds sändebud, kallades alla
varelser av utomjordiskt ursprung. Gudar, furstar eller
Guds söner kunde de också benämnas, både
de som hörde till Herren och de som stred emot honom.
Dessa utomjordiska varelser låg bakom det mesta som skedde
på jorden, det kände man till. Man var fullt medveten
om ett krig i himlarymderna, som utkämpades mellan
Herrens härskaror och hans fiendes härskaror, och som
hade återverkningar på jorden.
Men hur det såg ut uppe i "himlarna", och vad
dess invånare var för slags varelser, det visste man
inte. Och även om vissa fick se in i himlen eller rent av
besöka den, så blev deras beskrivning ändå
begränsad av den tidens språk och begrepp.
Vi vet inte så mycket mer än dem, annat än möjligen
något om världsrymdens fysiska utseende. Vi vet att
det finns miljarder solar där ute, många helt säkert
med liknande planeter som vår, roterande runt sig.
Vi har också den tekniska kunskapen att färdas en bit
ut i rymden, besöka månen och kanske de närmsta
planeterna. Vår begreppsvärld är därför
lite mer detaljerad och definierad än forntidens. Så
om vi får utomjordiska besök, kallar man det för
UFO:s och närkontakter av olika grad. Skulle
en Guds ängel visa sig på himlen idag, är det
mycket troligt att man skulle tala om en "UFO-observation".
Och skulle Guds söner besöka jorden som de gjorde
i forntiden, skulle man kanske kalla dem "humanoidliknande
varelser".
Detta som bakgrund till detta nummers tema om parallellerna
mellan Noas tid, Lots tid och Människosonens dagar.
...
VAD SOM SKEDDE FÖRE SYNDAFLODEN upprepades
alltså efter syndafloden. Mose säger det, Jesus säger
det, och apostlarna säger det. Då får vi väl
tro dem.
Efter Noas tid följde Lots tid, som här får omfatta
hela tidsåldern efter floden och fram till nytestamentlig
tid. Vi känner till händelserna i Sodom och Gomorra,
som kan ha varit en av anledningarna till att Guds söner
kom och gjorde nya besök på planeten jorden.
Dessa besök kan ha skett då Israels barn levde i Egypten,
under de 400 år folken i Kanaans land fick på sig,
att "uppfylla sina synders mått". Då skulle
också de rovfåglar som slog ned på Abrahams
offer, i samband med profetian om de 400 åren, kunna symbolisera
de fallna änglarnas nedslag i landet.
Vilket ligger i linje med Jesu beskrivning av utvecklingen i ändetiden.
Han säger ju om den avfälliga församlingen: "Där
den döda kroppen är, där skall ock rovfåglarna
församla sig."
När Mose och hans folk efter de 400 åren äntligen stod inför erövringen av det utlovade landet, hade det dykt upp ett märkligt element som inte fanns där förut, och som nu utgjorde ett mänskligt sett oöverstigligt hinder för invasionen: Det bodde JÄTTAR i landet...
MOSE TALAR TILL ISRAELS BARN, CA 800 ÅR EFTER
SYNDAFLODEN:
HÖR, ISRAEL! Du går nu över Jordan, för att komma ditin och underlägga dig folk, större och mäktigare än du, städer, stora och befästa upp mot himmelen, anakiternas stora och resliga folkstam, som du själv känner, och om vilken du har hört att man säger: "Vem kan stå emot Anaks barn!"
Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den som går framför dig, såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har lovat dig.
Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga vid dig själv: "För min rättfärdighets skull har HERREN låtit mig komma in i detta land och taga det i besittning." Ty dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN fördriver dem för dig. (5 Mos. 9:1-4)
Ogudaktigheten i Kanaan efter syndafloden bestod i
allt slags pervers beblandelse, typisk för de fallna änglarna.
Det bodde då många olika folkstammar i Kanaan, men
Anaks barn nämns här särskilt, just inför
själva erövringen av landet, liksom deras ogudaktighet,
och det visar att dessa jättar troligen var orsaken och upphovet
till ogudaktigheten och domen över landet, precis som
på Noas tid.
Mose sände nu ut spejare inför den förestående invasionen:
De drogo upp till sydlandet och kommo till Hebron; där bodde Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar. Men Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten. (Var Soan också en jättestad...?)
Spejarna återvänder och rapporterar, nedslagna:
Men folket, som bor i landet, är starkt, och städerna äro välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar av Anak.
...Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte då, att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de om oss. (4 Mos. 13:23, 29, 34)
Kanaans land har uppenbarligen haft besök av "Guds
söner" någon gång efter syndaflodstiden,
eftersom där levde jättar, jättar som var vida
beryktade, liksom sina föregångare. Gud hade tvingats
utplåna den forntida världen, eftersom den orenats
av änglahybrider, och nu blev även Kanaans befolkning,
med sina hybridraser, dömd till undergång.
Mose spejares observation skedde ungefär 1500 år före
Kristus. Folkutvandringen från Babel och befolkningen av
Kanaan hade skett minst 500 år tidigare. Besökarna
hade alltså, vare sig de kom före eller efter Sodoms
fall, gott om tid på sig att besmitta och förorena
landet och de folk som bodde där.
Förutom anakiterna benämns också eméerna som resliga långt utöver det vanliga, liksom samsummiterna.
Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som anakiterna. Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men moabiterna kalla dem eméer. (5 Mos. 2:10-11)Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter. De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som anakiterna. Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem och bosatte sig i deras land. (5 Mos. 2:20-21)
De var alla rafaéer, vilket tyder på att
det var hos rafaéerna i nordöstra Kanaan änglarna
landade. Deras gemensamma jätteavkomma spred sig sedan längs
hela östsidan av Jordan och Döda Havet, och runt Hebron
i sydväst.
Kananéerna själva i västra och nordvästra
delen av landet hade stridsvagnar av järn och gick inte att
besegra, vilket tyder på hög teknologisk utveckling
bland dessa folk, som alla var mer eller mindre storväxta
och hade stora och mäktiga städer med imponerande tempel,
i klass med de senare grekiska. De var långt ifrån
några primitiva vildar som man vanligen föreställer
sig.
Ytterligare en intressant detalj är att det var till just
Kanaans land änglarna kom. Han som förbannats
av sin farfar Noa just för onaturliga böjelsers skull.
Typiskt är också att det var detta land, som Gud utvalt
åt sitt folk, som denne Kanaan utvandrade till (blev
ledd till?), och där alltså ett syndaflodsrike
i miniatyr uppstod.
Man ser att maktkampen i himlarymderna, mellan Gud och de upproriska
änglarna, rasar vidare även efter floden.
RAFAÉERNA bar helt klart på arvsanlag långt utöver det normala:
Ty
Og, konungen i Basan, var den ende, som fanns kvar av de sista
rafaéerna; hans gravkista, gjord av basalt, finnes, såsom
känt är, i Rabba i Ammons barns land; den är nio
alnar lång och fyra alnar bred, alnen beräknad efter
längden av en mans underarm. (5 Mos. 3:11)
En aln är enligt sakupplysningarna i 1917 års Bibel
ca 50 cm. Kung Ogs sarkofag var alltså 4,5 m lång
och 2 m bred! Vilken fruktansvärd JÄTTE han måste
ha varit. Kanske fyra meter lång och över en meter
bred över axlarna! Hans gravplats blev vida beryktad.
Till följd av att spejarna tvivlade och talade illa om landet, misslyckades invasionen, och Israels barn fick återvända in i den stora och fruktansvärda Sinaiöknen. Först 40 år senare var en ny generation redo att ta landet och löftena i besittning:
UNDER DENNA TID DROG JOSUA ÅSTAD och utrotade anakiterna i Bergsbygden, i Hebron, Debir och Anab, i hela Juda bergsbygd och i hela Israels bergsbygd; Josua gav dem med deras städer till spillo. I Israels barns land lämnades inga anakiter kvar; allenast i Gasa, Gat och Asdod blevo några kvar. (Josua 11:21-22)
Hur kunde Josua besegra alla dessa gigantiska folk med deras
stora städer, befästa upp mot himlen? Svaret är
att Herrens härskaror, med deras hövitsman, var
med dem och stred för dem.
När Josua mötte denne "hövitsman" utanför
Jeriko, trodde han först det var en människa. Det fanns
inget i hans gestalt som liknade de änglar som annars kunde
visa sig. som t.ex när Daniel fick besök av överängeln
Gabriel.
Det kan förstås ha varit Israels furste Mikael som
visade sig för Josua, i mänsklig "förklädnad".
Hur som helst inträffade det stora och märkliga kosmiska
fenomen efter himlahärens ankomst; hagelstenar föll
från himlen och utplånade hela fiendearméer,
solen och månen stod stilla en hel dag, osv. Det var stort
pådrag i skyarna vid denna tid.
Gasa, Gat och Asdod, som nämndes ovan, var
filisteiska städer. Filistéen, kustremsan utefter
Medelhavet, blev nu de flyende jättarnas fristad, där
de blandade sig med filistéerna och anslöt sig till
deras krigsmakt. Både anakiter och rafaéer tog sin
tillflykt till filistéerna.
Tidigare hade Hebron i Israel varit ett speciellt jättetillhåll,
innan det blev befriat:
Och de gåvo Hebron åt Kaleb, såsom Mose hade föreskrivit; och han fördrev därifrån Anaks tre söner. (Dom.1:20)
Kaleb talade med Josua:
"Så giv mig nu denna bergsbygd, om vilken HERREN talade på den dagen. Du hörde ju själv då, att anakiterna bo där och att där finnas stora, befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat."Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba (Arbas stad,) efter den störste mannen bland anakiterna. Och landet hade nu ro från krig. ...Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs, efter HERRENS befallning till Josua, en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks faders, stad, det är Hebron. Och Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner, Sesai, Ahiman, och Talmai, Anaks avkomlingar. (Josua 14:12, 15; 15:13-14)
När jättarna var utrotade eller utdrivna, fick landet
inre ro, säger texten. Ytterligare en antydan om att
det var just från jättarnas krets, som ondskan utgick.
Jättarnas fristad Filistéen, på strandremsan
mot Medelhavet, blev nu israeliternas ärkefiende, och många
gränskrig utkämpades mellan de två grannstaterna.
David utrotar de sista
jättarna
HELA
500 ÅR FÖRFLYTER, och på Davids tid ca 1000 år
f.Kr, lever fortfarande avkomlingar till jättarna kvar bland
filistéerna:
Då framträdde ur filistéernas skaror en envigskämpe vid namn Goljat från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång. Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar. Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på sin rygg. Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet höll sex hundra siklar järn. (1 Sam. 17:4-7)
Jätten Goljat var 3,12 meter lång! Hans
pansar vägde mellan 55-80 kg, och bara spetsen på
hans enorma spjut vägde mellan 6,6 och 9,6 kg.
Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man, som hade sex fingrar på var hand och sex tår på var fot eller tillsammans tjugufyra; han var ock en avkomling av rafaéerna. Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till Simei, Davids broder.
Denne jätte och tre andra jättar - Jisbo-Benob,
vars lans vägde tre hundra siklar koppar, Saf, och
Lami, gatiten Goljats broder - "voro
avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för
Davids och hans tjänares hand. (2 Sam. 21:20-22, 15 f.)
Anakiterna och rafaéerna var antagligen av samma jättestam,
eller nära besläktade. De var verkliga jättar,
hädiska och smädelystna, och tycks förutom enorm
kroppshydda också ha burit på andra främmande
(utomjordiska?) arvsanlag (en man hade sex fingrar på
var hand och sex tår på var fot).
Filistéerna var på Davids tid, 500 år efter
Josuas utrotningskrig, ett folk med inslag av änglahybrider.
Om inte dessa fyra var de sista jättarna, så utrotades
de kanske aldrig helt. Assimilerades de då så småningom
med filistéer och andra folk? Det bör då finnas
arvsanlag från "utomjordingar" i omlopp också
idag, om än uppblandat.
VILKA VAR EGENTLIGEN
rafaéerna? Var de barn till änglar, eller var
det de som var själva änglarna? Og, deras siste konung,
begravdes i en stenkista som var 4,5 x 2 meter. Om änglarnas
avkomma med jordiska kvinnor blev jättar, bör de själva
ha varit jättelika. Uppenbarelseboken nämner om åtminstone
en väldig Guds ängel, så vi vet att det finns
änglar i jätteformat.
Gjorde de som på Noas tid, dvs inte bara befruktade jordekvinnorna
och åkte hem igen, utan faktiskt "tog dem till hustrur",
måste de alltså ha bosatt sig här och levt
och uppfostrat sina jättebabies tillsammans med dem.
Og, rafaéernas siste konung, kan faktiskt ha varit en utomjording,
en fysisk varelse från ett annat solsystem. Kanske hans
kvarlevor finns kvar i graven än idag.
...
Ändens tid
NÄR JESUS talar om sin tillkommelses
dagar, nämner han om dessa två tidigare perioder, för
att beskriva hur ändetiden kommer att bli: Såsom det
var på Noas tid, och på Lots tid, så skall det
vara i Människosonens dagar: onaturliga beblandelser,
änglabesök, jättars framträdande, krig mellan
himlens härskaror...
Perversa beblandelser har vi i vår tid, i överflöd,
liksom änglabesök, dvs tefats-observationer, och, om
man får tro deras vittnen, t.o.m kontakter med utomjordingar.
Men jättarna, hybriderna, saknas. Vad beror det
på? Det kan finnas två orsaker: 1) Änglarna vågar
inte, på grund av det som skedde med de forntida besökarna,
som kastades ned i avgrunden i förtid. 2) De håller
som bäst på och förbereder en korsbefruktning,
en ny ras, som de sedan tänker inplantera på jorden.
Det finns nutida vittnesbörd om hur människor tagits
ombord på UFO-skepp och undersökts, och vissa säger
sig t.o.m ha blivit befruktade av utomjordiska humanoider, vilka
tagit med sig deras avkomma när de lämnade jorden...
Fantasier eller inte, men skall ändetiden likna Noas och Lots tid, så passar detta väl in i det övriga mönstret som visar sig i vår tid.
Man kan också erinra sig händelseutvecklingen i
forntiden. Först öppnar sig människan för
det andligt övernaturliga och fysiskt onaturliga,
så att marken så att säga blir beredd för
änglarna. Sedan kommer själva nedslaget, av "rovfåglarna".
Och säger inte Uppenbarelseboken att Satan och hans änglar
skall kastas ned på jorden i ändens tid? Och så
skall avgrunden öppnas, och kung Abaddon med sina
skaror välla upp som en rök över jorden! Det var
ju i avgrunden de forntida syndaflodsänglama fängslades.
Det blir i sanning en satanisk "reunion"!
SÅ VISAR DET SIG att också
UFO-fenomenet är ett tidstecken, ett verkligt olycksbådande
tecken på att vi lever i ändens tid, nära inpå
denna nuvarande civilisations undergång.
Men därmed är vi också nära Jesu tillkommelse
och församlingens uppryckande i skyn, undan vredesdom
och världskatastrof.
När framträdde den världsomfattande homosexuella rörelsen? Vad låg bakom den? Och när det råmärket var passerat, kom då inte nästa perversitet upp i dagen; incest och övergrepp på barn?
Parallellt med detta löper de ockulta strömningarna
fram, med satanstillbedjan, new age, katolicism och avfällig
kristendom, och bereder på alla plan väg för den
stora drabbning som kommer mellan ljusets och mörkrets härar,
och där vår jord och vårt släkte är
slagfältet.
Det ser ut som om detta århundrade, och speciellt tiden
från andra världskriget och framåt, varit en
oerhörd förberedelsetid, då mörkret mobiliserar
alla sina härar, både jordiska, underjordiska och utomjordiska,
till en enorm kraftmätning och avgörelse som snart kommer.
Steg för steg, på område efter område,
undermineras mänskligheten och kulturen inför slutstriden,
denna tidsålders klimax. Men som Paulus har sagt: Ingen
makt, vare sig i höjden eller i djupet, kan skilja oss som
är i Kristus, från Kristus.
Satan, fursten över luftens härsmakt, har
snart haft sin tid, och skall få flytta ytterligare ett
trappsteg neråt, till samma avgrund som syndaflodsänglarna
får göra ett kort rymningsförsök ifrån,
innan de med sin gamle upprorsledare återförs, fängslade
med 1000-åriga bojor till den stora domens dag. "Så
har du då blivit lik oss", skall de säga till
Lucifer, morgonstjärnan, som en gång inledde
upproret mot Skaparen och fick tredjedelen av himlens härskaror
med sig.
Nu får han fara ned i graven, fullständigt degraderad
och fråntagen sin makt och (bleka) härlighet, för
att sitta i straffhäkte tillsammans med sina forntida kumpaner,
i väntan på den absoluta slutförvaringen i Svavelsjön.
Dit kommer också alla de människor att få följa honom, som lät sig ledas av honom i upproret och motståndet mot Gud, liksom de avfälliga, religiösa, ljumma, vilsefarna och förvärldsligade kristna, som var otrogna den Frälsare och det ljus de fått, och därmed kvalificerade sig som fallna änglars likar.
"TY JAG ÄR VISS OM att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre." (Paulus brev till romarna, 8:38-39)
