Tidskrift för Urkristen Tro och Väckelse * Nr 10 1993

   "TY SÅSOM DET SKEDDE PÅ NOAS TID, SÅ SKALL DET SKE VID MÄNNISKOSONENS TILLKOMMELSE..."  

UNIVERSUMS GALAXMÖNSTER

ASTRONOMER har funnit ett märkligt mönster ute bland universums galaxer, en upptäckt som håller på att förändra hela vår världsbild. Åtminstone borde den göra det. Hittills har man trott att stjärnor och galaxer bara låg kringspridda hur som helst ute i ett oändligt kaos, men nu visar det sig att så inte är fallet.

VÅRT SOLSYSTEM med sina nio planeter ingår i galaxen Vintergatan, som innehåller minst 100 miljarder stjärnor av olika storlek. Vår sol är en av dessa stjärnor, och beräknas ligga placerad ca 30.000 ljusår från galaxens centrum.

Dessa stjärnsystem, galaxerna, kan ha varierande form, utseende och storlek. Nu har man alltså funnit att dessa jättelika formationer tillsammans bildar ännu större formationer, en ordnad struktur som hela universum tycks bestå utav.

Dessa mönster, som inte går att se med vanliga observationer, därför att avstånden i djupled mellan galaxerna inte syns i teleskopen, har nu kartlagts genom att man gjort avancerade avståndsberäkningar.

Vad man fått fram är ett slags ständigt återkommande figurer, som ser ut ungefär som ihåliga "adventsstjärnor", där hundratals galaxer tillsammans bildar rader och kurvor, vilka formar adventsstjärnans själva "stomme", eller skal.

Dessa formationer är så otroligt stora, så att den ålder på 15 miljarder år som man tidigare tillmätte universum, inte skulle räcka till för att för att mönstren skulle ha hunnit bildas efter "the big bang"" (vetenskapens teori om universums uppkomst).

Observera bilderna, för att få en uppfattning om storleken på dessa mönster:

 

Solsystemet

 

1. VÅRT SOLSYSTEM med jorden och de övriga åtta planeterna.

 

 

2. VINTERGATAN, vår hemgalax, bestående av mer än 100 miljarder stjärnor, varav solen är en.

(Galaxen på bilden är Andromedagalaxen, men vår galax är av samma typ.)

Andromeda

 

 

3. GALAXER sedda på längre avstånd.

Med blotta ögat kan vi endast se tre galaxer från jorden: Andromeda och de två Magellanska molnen.

 

 

4. PÅ ÄNNU STÖRRE AVSTÅND: DE STORA GALAX-
FORMATIONERNA i universum. Varje liten punkt är en galax bestående av hundratals miljarder stjärnor.
Mönstret tycks fortsätta i alla riktningar. Där den ena "armen" slutar, möter den nästa arm i nästa formation, osv.

  Mönstret är 3-dimensionellt, dvs det är inte platt som på bilden, utan utbreder sig också i djupled.

 

UR ÄNNU STÖRRE PERSPEKTIV bör man se mönstret träda fram ungefär som en tjock luftig vävnad. Vad är detta för något? En forskare har sagt att det kan ha funnits något slags "urfrö" av energi och materia från början, som sedan har expanderat och utvecklat detta mönster.
Det skulle alltså vara fråga om en jättelik cellstruktur, helt enkelt en levande organism, om han har rätt.


LEVER VI DÅ I ETT MIKROKOSMOS, omgivna av ett ännu större kosmos? Är det som en del filosofer säger, att det finns inget "slut", vare sig i mikrokosmos eller makrokosmos? Det bara fortsätter, i ständigt större (eller mindre) formationer, i all oändlighet? Precis som ett matematiskt tal kan multipliceras eller divideras, hur långt som helst?

Bibeln säger att allt som är till, kommit till genom ett ord av Gud, och att det äger bestånd genom detta ord (Hebr. 11:3, Kol. 1:17). Det finns alltså egentligen inga "byggstenar" i skapelsen, utan den består i och uppehålles genom ett ord, uttalat av Gud.

All den materia vi känner till består innerst av ljus, energi, som bundits och formats eller "spunnits" till elektroner, protoner och neutroner (atomens beståndsdelar).

Gud sade: "VARDE LJUS!" - och det vart ljus. Gud skapade genom att tala, inte genom att bygga och konstruera. Om Gud för ett ögonblick skulle ta tillbaka sitt ord, skulle universum förmodligen bara försvinna, spårlöst, på mindre än en sekund (Hebr. 1:3).

Alltsammans äger bestånd i honom, säger Bibeln, och därför att det var hans vilja, kom det till (Upp. 11:7). Han ville, och han talade, och så blev det till. Han kallar på ting som icke är till, såsom vore de till (Rom. 4:17). Han sade och det vart, han bjöd och det stod där (Psalm 33:9).

Vilken Gud vi har! Och ändå bryr han sig om oss mikroskopiska varelser, och älskar oss så mycket att han lämnar all sin härlighet och kommer hit som en människa för att dö för oss och rädda oss undan fördärvet.


OM GUD ÄR OBEGRÄNSAD AV TID OCH RUM, då kan och bör hans skapelse också vara det. Finns det inget slut på Gud, då behöver det i princip inte heller finnas det på hans skapelse. För överallt där den skapande Guden finns, där finns väl också hans skapade verk?

De tre dimensionerna (eller fyra, med tiden), är för oss relevanta begrepp, men behöver inte alls vara det för Gud, som är ande. Hans medvetande genomtränger allt. Vårt medvetande begränsas av våra sinnens förmågor. Vad vi kan se och uppleva är vad vi kan föreställa oss.

Tanken har svårt att sträcka sig längre eller utöver vad vi är vana att se, höra och känna. Men frigjorda från kroppen, eller ännu hellre med en förhärligad kropp, skall vi känna till fullo, enligt Guds ord.

Gud är till fullo medveten om allt vad vi bara ytligt känner, från stjärnorna, vilka han alla nämner vid namn, till fåglarna, vilka han också håller räkning på och uppehåller, var och en. (Ps. 147:4, Jes. 40:26, Matt. 10:29. Stjärnornas MÄNGD talar för ett begränsat universum trots allt - åtminstone vad gäller stjärnor...)

Han är då naturligtvis medveten om allt övrigt som finns till, åt "båda hållen", både i makro- och mikrokosmos. Och ju mer vi med våra begränsade sinnen och hjälpmedel kan upptäcka, desto större förstår vi att Skaparen är.

När en oändlig Gud skapar, måste naturligtvis hans verk också bli oändligt. Vi i vår tur kan med vårt begränsade intellekt knappast fatta evighetens tillvaro.

Att fråga "hur stor är Gud?" är en tämligen korkad fråga. Gud har ingen storlek eller gestalt, han bara är. I alla dimensioner, samtidigt, finns han till. Hans rike omspänner allt.


VARIFRÅN KOM DÅ GUD? Den frågan infinner sig förstås också i det här sammanhanget. Men Gud "kom" aldrig. Han är. Det var vi som "kom"! Det var tiden och materien som kom, men Gud var och är före allt.

Tiden, som vi är så ängsligt medvetna om, har inte alltid funnits. Den kom till samtidigt med skapelsen. Före det, i begynnelsen, VAR Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Då levde de tre gudomspersonerna i ett evigt NU. (Joh. 1:1)

Gud har aldrig kommit. Det var vi som kom, från honom, med inbyggd tidsuppfattning och allt. Själv har han inga tidsbegrepp. För honom kan tusen år vara såsom en dag, och en dag som tusen år. Han är, och han är den ende som är, medan vi blev.

Därför är det också löjligt att försöka föreställa sig jordens skapelse utifrån våra futtiga rums- och tidsbegrepp. Ur vår synvinkel verkar det naturligtvis omöjligt att världen skulle ha kunnat skapas på sex dagar.

Men för Gud spelar sådant ingen roll. Han kunde ha framställt den på sex sekunder, om han velat. Han kunde ha gjort den fyrkantig också, för den delen. Men det var för vår skull han skapade, och han gav oss både rummet och tiden, som en gåva, att leva i och efter.

Solsystemet med jordens, solens och månens banor avpassades så att det skulle bli perioder av dag och natt. Några årstider fanns inte från början, och ingen ålderdom och ingen död. Det kom genom syndafallet, när förgängelsens makt fick skapelsen att börja sönderfalla.

Allt åldras och dör. T.o.m atomerna åldras och sönderfaller. Elektronernas hastighet minskar och avtar, liksom planeternas. Före syndafallet hade allt konstant hastighet, eftersom allt som står i förbindelse med Gud har evigt liv, äger evig oförgänglig tillvaro. "Ty för honom lever alla." (Luk. 20:38)

VARFÖR BEHÖVDE DÅ DAG OCH NATT FINNAS från begynnelsen? Och varför behövde Adam och Eva sömn, om de levde i förbindelse med Skaparen?

- Därför att skapelsen befann sig på ett barnstadium. Den tillvaro människan är bestämd till i evigheten, är inte densamma som lustgårdens.

Adam och Eva var inte förhärligade till Guds likhet. De vara skapade TILL Guds likhet, men de måste först göra sitt val. De kände inte till fullo, som vi skall göra sedan vi förhärligats.

De befann sig alltså på ett förstadium, och fastän det heter att Gud på sjunde dagen fullbordade sitt verk, så betyder inte det att skapelsen nått sin mognad.

Han kunde nämligen inte fullända skapelsen utan VÅR medverkan. För att uppnå det sista fulländade tillståndet av liv, måste Guds skapade varelser själva få ge sitt medgivande.

Utan den valfriheten hade aldrig något sådant som kärlek kunnat existera. Då hade vi varit lika döda som stenar, om än vi varit biologiska och fysiska underverk.

Vi medverkar själva i fulländandet av skapelsen, genom att ge vårt ja till Jesus Kristus, Guds Son.

Adam och Eva kunde ha sagt sitt ja till honom och valt att enbart äta av livets träd som stod i lustgården, vilket representerade Jesus.

Då hade de blivit förhärligade på en gång (liksom Enok), och övergått till den eviga livstillvaron. Men sedan måste deras barn också få välja, och förr eller senare skulle någon ändå ha smakat på kunskapens träd och släppt lös förgängelsens makt över skapelsen.


OCKSÅ FÖR OSS finns det ett livets träd och ett kunskapens träd att välja mellan. Väljer vi det eviga livets träd, dvs Gud Sonen kommen i mänsklig gestalt, har vi givit vårt medgivande till skapelsens fullbordan, och vi blir födda av Gud, först till vår inre människa, och sedan vid utkorelsetidens slut, också kroppsligen.

Vi övergår alltså från att vara skapade varelser till att bli FÖDDA varelser, vilket är skapelsens slutmål. Vi har blivit lika Gud, vi är söner med söners rätt, och vi skall regera med honom i evighet.

Vi har sagt ja till den himmelske brudgummen, och blivit värdiga att ingå förening med honom, att växa samman med honom, så att Gud till slut blir allt i alla.

På sätt och vis är vi våra egna "mödrar". Vi säger ja till Gud, låter oss befruktas med det eviga livet, och går sedan havande med det inom oss, tills det på förlossningsdagen vid Jesu tillkommelse bryter fram i full härlighet.

Vi blir och är förstfödda söner, var och en född direkt av Gud, i och genom vårt kötts kapitulation och överlåtelse åt honom.

Paulus talar om frön som sås i ringhet men uppstår i härlighet, om jordiska kroppar och himmelska kroppar, om att det förgängliga skall iklädas oförgänglighet, och att döden skall uppslukas och livet vinna seger. (1 Kor. 15)

Allt detta pekar fram mot och talar för en utveckling av skapelsen, inte en sådan som Darwin talade om, utan en mycket mer fantastisk och omfattande än vad någon s.k vetenskapsman kunnat föreställa sig.

Skapelsen frambringades alltså med en inneboende möjlighet att under Guds omsorg "utvecklas", till ett högre stadium, och på sätt och vis kan man faktiskt tala om ett urval, inte ett fysiskt köttsligt, men ett andligt och moraliskt urval.

Vad är det som väcker den himmelske brudgummens intresse och åtrå? Vår egen varelses förträffliga prestationer, vare sig av fysisk eller själslig art?

Nej, allt sådant är en styggelse för Gud. Vad som väcker hans kärlek är ett ödmjukt och förkrossat hjärta, ett tillstånd av total kapitulation inför honom, där vi i full förtröstan ser upp till honom som vår Herre och ende hjälpare.

Precis raka motsatsen mot vad Darwin trodde, är vad som styr det gudomliga urvalet. Inte styrka, utan svaghet. Inte den starkes seger över den svage, de mångas förtryck av de få, de friskas utslagning av de sjuka, fattiga och missbildade, utan det motsatta.

Det naturliga urvalet och det gudomliga urvalet är varandras raka motsatser. Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, som Paulus säger (Rom. 8:7). Men Andens sinne är liv och frid.

 


HAR DU DET SINNET? Jagar du ständigt efter att bli bäst, först och störst? På andras bekostnad? Då är du Darwins lärjunge, ja ormens lärjunge, även om du skulle råka kalla dig kristen.

Den som Jesus valt till brud har ett helt annat sinne, vilket han beskriver något av i sin Bergspredikan. Detta sinne föds i oss och växer upp till mognad genom den Helige Ande, genom bön och konception av Guds livgivande och förvandlande Ord, den heliga Skrift.

Charles Darwin sägs ha omvänt sig och blivit frälst på sin ålderdom. Om utvecklingslärans fader kunde vända om och inse att han hade fel, så skall väl hans "barn" också kunna det.

Vänd dig ifrån det naturliga urvalet med all dess grymhet, stress, jakt och orättvisa, till det gudomliga, där var och en som vill får ta emot det eviga livet, fritt och utan prestationskrav, som en nådegåva från Gud, vår Fader - i och genom Jesus Kristus, han som är LIVETS TRÄD.

_______

 

 

GÄST/DEBATTBOK

Har du frågor eller kommentarer om detta budskap? Skriv gärna ett inlägg i Lärjungaskaps forum:

BIBELSAMTAL: Tro & Vetenskap

 

Önskar du personlig kontakt? Skicka ett email:

EMAIL TILL LÄRJUNGASKAP


LÄS FLER ARTIKLAR